Prop. 1973:56

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetsIöshetförsäkring m.m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 56 år 1973

Nr 56

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetslöshetsförsäk- ring m. m.; given Stockholms slott den 9 mars 1973.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över inrikcsärenden, föreslå riksdagen att bifalla de förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementsche- fen hemställt.

GUSTAF ADOLF

ER lC HOLMQVIST

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås dels att den nuvarande frivilliga arbetslöshets- försäkringcn reformeras i skilda hänseenden, dels att som komplettering till arbetslöshetsförsäkringen införs ett kontant arbetsmarknadsstöd. Kommunalt kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag avvecklas.

Möjlighet att få kontant arbetsmarknadsstöd kommer att finnas för alla förvärvsarbetande, företagare såväl som arbetstagare. Vidare kom- mer möjligheterna att tillhöra erkänd arbetslöshetskassa att bli större.

Ersättningstiden för de arbetslöshetsförsäkrade förlängs från 150 till 300 dagar. Uppnår den försäkrade 55 års ålder innan denna tid gått till ända utgår ersättning under längst 450 dagar. Den som har fyllt 67 år blir i fortsättningen inte ersättningsberältigad. I princip behöver endast en karensperiod om fem dagar fullgöras varje ersättningsperiod.

För rätt till ersättning krävs tolv månaders medlemskap i arbetslöshets- kassa. För företagare krävs 24 månaders medlemskap. Vidare krävs att den försäkrade närmast före arbetslöshetens inträde har utfört förvärvs- arbete i fem månader inom en ramtid av högst tolv månader. Med för- värvsarbete jämställs i viss utsträckning bl. a. tid då den försäkrade har genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt och uppburit föräldrapenning. I ramtiden inräknas inte tid, då medlem har varit hind- rad att arbeta på grund av t.ex. styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller vuxenutbildning.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår i form av skattepliktig dag- penning .för högst fem dagar i veckan enligt tio klasser mellan 40 och 130 kr. Förslaget innebär att ersättningsbeloppen höjs i förhållande till

1 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 56

Prop. 1973; 56,

IJ

vad som nu gäller. Dagpenning får inte utgå med högre belopp än som motsvarar 11/12 av den försäkrades tidigare inkomst.

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår till personer som inte är arbetslös- hetsförsäkrade eller som ännu inte uppfyller ersättningsvillkoren i ar- betslöshetsförsäkringen. I vissa fall kan arbetsmarknadsstöd utgå också till den vars rätt till ersättning från arbetslöshetskassa har upphört.

I allmänhet krävs för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd att den ar— betslöse har arbetat i minst fem månader under den senaste tolvmåna— derspcrioden. Med förvärvsarbete jämställs i vissa fall vård av åldring eller handikappad. Liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen inräk- nas inte i tolvmånadersperioden tid då sökanden har varit förhindrad att arbeta på grund av t.ex. styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller vuxenutbildning. Den som har genomgått utbildning av visst kvalificerat slag och omedelbart därefter har varit arbetslös under fem månader skall ha rätt till arbetsmarknadsstöd. I detta fall gäller alltså inget ar- betsvillkor.

Kontant arbetsmarknadsstöd utgår under längst 150 dagar för den som inte har uppnått 55 års ålder, under längst 300 dagar för den som är mellan 55 och 60 år, och under obegränsad tid för den som är mellan 60 och 67 år. Efter särskild dispens skall stöd kunna utgå under obe- gränsad tid även till den som har fyllt 55 år, om hans arbetslöshet är. en direkt följd av strukturförändring inom näringslivet i orten eller, för företagare, i branschen. Ersättningsrätten upphör vid 67 års ålder eller när den arbetslöse dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel för- tidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.

Arbetsmarknadsstödet, som blir skattepliktig inkomst, utgår normalt med 35 kr. per dag. Stödet reduceras med hänsyn till bl. a. makes in- komst samt förmögenhet.

Statsbidrag kommer såvitt gäller arbetslöshetst'örsäkringen att utgå i form av progressivbidrag och förvaltningsbidrag.

I fråga om finansieringen kommer det kontanta arbetsmarknadsstödet jämte grundbidrag till arbetslöshetskassorna, vilket bidrag motsvarar ar- betsmarknadsstödets normalbelopp," att täckas genom avgifter från ar- betsgivarna med två tredjedelar. och av statsverket med en tredjedel. För detta ändamål föreslås bildandet av en arbetslöshetsfond. Övriga bidrag finansieras av staten. ,

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1974. Budgetåret 1973/74 belastar det reformerade arbetslöshetsunderstödet statsbudgeten med totalt ca 680 milj. kr.

De totala kostnaderna beräknas för budgetåret 1974/75 till närmare 1 600 milj. kr. Därav beräknas 400 milj. kr. hänföra sig till arbetsgivar- avgifter, 250 milj. kr. till medlemsavgifter och fondavkastningar samt 950 milj. kr. till statsmedcl.

Prop. 1973: 56 . 3

1. Förslag till

Lag om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom förordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN Försäkringsbestäm melser Inledande bestämmelser 1 & Arbetslöshetsförsäkringen handhas av erkända arbetslöshetskas- sor. Dessa står undcr tillsyn av arbetsmarknadsstyrelseln. 2 & Förening med ändamål att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet kan vinna registrering som erkänd arbetslöshetskassa.

Närmare bestämmelser om arbetslöshetskassor finns i andra avdel- ningen.

3 & Försäkrad enligt denna lag är var och en som är medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Allmänna villkor för rätt till ersättning 4 % Ersättning vid arbetslöshet tillkommer försäkrad som

]. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete,

2. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas av arbetslöshetskassan, '

3. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmed- lingen i den ordning som arbetsmarknadsstyrclsen föreskriver,

4. icke kan erhålla lämpligt arbete. Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelscn av sär- skilda skäl förcskriver annat.

Så Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om 1. inom ramen för tillgången pa arbetstillfällen skälig hänsyn tagits till den försäkrades yrkesvana och förutsättningai i övrigt för arbetet samt andra personliga förhållanden, 2. anställningsförmånerna- är förenliga med de förmåner som utgår till den som är anställd enligt kollektivavtal eller, om sadant icke finnes, är skäliga i förhållande till-de förmåner som vid jämförliga företag ut- går till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer, ' 3. arbetet ej hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal, 4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som angives i för- fattning eller myndighets föreskrifter rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

Medlenzs- och arbetsvillkor

65. Rätt till ersättning vid arbetslöshet föreligger, för försäkrad som efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan

Prop. 1973: 56 4

1. varit medlem i kassan under minst tolv månader, om han haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för annans räkning, eller under minst 24 månader, om han haft sin huvudsakliga försörjning som självständig företagare (medlemsvillkor),

2. under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i minst fem månader (arbetsvillkor).

Arbetsmarknadsstyrclsen får medge att tid då förvärvsarbete skall vara utfört beräknas i annan tidsenhet än månad.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.

7 & Med tid under vilken försäkrad enligt 6 5 skall ha utfört förvärvs- arbete jämställes tid då han

1. genomgått arbetsmarknadsutbildning för vilken statligt utbild- ningsbidrag utgått, fullgjort värnplikt eller ätnjutit föräldrapenning en- ligt 3 kap. 13 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring, i samtliga fall dock tillsammans högst två månader,

2. haft semester, eller

3. eljest varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänst— göring eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

8 % Vid bestämmande av ramtid enligt 6 % inräknas icke tid då försäk- rad varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värnplikts- tjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihetsberö— vande på kriminalvårdens område eller Vård av eget barn eller adoptiv- barn under tid för vilken föräldrapenning enligt 3 kap. 13 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring utgått, i den mån sådan tid ej enligt 7 5 jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.

9 å Erkänd arbetslöshetskassa. får föreskriva att arbetsvillkoret skall vara uppfyllt endast genom arbete som arbetstagare, om arbetsmark— nadsstyrelsen medger det.

10 & Försäkrad som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshets- kassa. varit medlem i annan sådan kassa får för uppfyllande av med- lems- och arbetsvillkoret tillgodoräkna sig tid i den kassan. Vad nu har sagts gäller utan hinder av vad som kan ha föreskrivits enligt 9 &.

Ersättningens form m. m.

11 & Ersättning utgår i form av ett för dag beräknat belopp (dagpen- ning).

Under en kalendervecka får summan av antalet ersatta och arbetade dagar samt karensdagar uppgå till högst fem.

12 & Dagpcnning får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton får dagpenning utges endast om dagpenning utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalendervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.

Dagpenning får ej utges för dag då försäkrad uppbär föräldrapenning enligt "3 kap. 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Prop. 1973: 56 5

Karenslid och ersättningszitlens längd

13 % Dagpenning får icke utgå förrän den försäkrade under en sam- manhängande tid av fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar (ka- rensvillkor). I karenstid inräknas endast dag för vilken dagpenning skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

"[ fråga om medlem som före arbetslöshetens inträde haft sin huvud- sakliga försörjning genom verksamhet som självständig företagare får erkänd arbetslöshetskassa föreskriva en karenstid om högst två måna- der. Därvid skall den tid inom vilken karenstiden beräknas förlängas i motsvarande omfattning.

14 & Ersättning utgår under längst 300 dagar från det karensvillkoret uppfyllts (ersättningsperiod). Har försäkrad uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända är perioden i stället 450 dagar.

I ersättningsperioclen inräknas i fall som avses i 10ä ersättningstid i den andra arbetslöshetskassan.

Ersättningsrätten upphör vid utgången av månaden före den under vilken den försäkrade fyller 67 år.

15 & Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har den försäkrade, om annat ej följer av- 16 5, rätt till ersättning under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller arbets- och karensvillkorct.

Har ersättningsperioden gått till ända men har den försäkrade under perioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare crsättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya perioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret.

16 & Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 &, förflutit från det försäkrad senast uppbar ersättning, föreligger rätt till ersättning endast om (len försäkrade ånyo uppfyller arbets- och karensvill-koret.

Dagpcnningens storlek 17 & Da-gpenning får utges i dagpenningklasser om 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110, 120 och 130 kronor. Erkänd arbetslöshetskassa beslutar om försäkrads placering i dagpenningklass. Arbetsmarknadsstyrelsen kan föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass ej längre skall tilläm- pas.

18 & Övergår försäkrad till klass med högre dagpenning, får, om ar- betsmarknadsstyrelsen ej föreskriver annat, den högre dagpenningen ej utges till honom, förrän han efter övergången uppfyllt en månad av ar- betsvillkoret.

19 & Dagpenning får icke sättas lägre än att den uppfyller de krav som uppställes i internationella arbetsorganisationens konvention an— gående minimistandard för social trygghet.

Över/örsäkringsavdrag

20 % Dagpenning får ej utgå med högre belopp i förhållande till den försäkrades dagsförtjänst än som framgår av en av Konungen fastställd överförsä/tringstabell.

Prop. 1973: 56 6

Med dagsförtjänst avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om försäkrad med månadslön, en tjugotvåendel av den månadsin- komst, som den försäkrade före arbetslöshetens inträde vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal för honom. Föreligger särskilda om- ständigheter, får arbetsmarknadsstyrelsen medge att större andel av medlems inkomst än som sagts nu skall utgöra hans dagsförtjänst.

Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänstcn enligt andra styc- ket, skall som medlemmens dagsförtjänst räknas den i orten vanliga ar- betsförtjänsten per arbetsdag för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen.

Åtnjutcr medlem med anledning av arbetslöshet fortlöpande ersätt- ning från annan än erkänd arbetslöshetskassa, får dagpenning utges högst med belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå enligt första tredje styckena och ersättningen.

Pensionsavdrag 21 % Sedan försäkrad erhållit ålderspension skall han, när ansökan om ersättning därefter första gången göres under verksamhetsåret, inplace- ras i avdragsklass enligt en av" Konungen fastställd pensionsavdragsta- bell. Dagpenning skall nedsättas med det mot avdragsklassen. svarande avdragsbeloppet. Ersättning som understiger fyra kronor för dag utbe- talas ej.

Ersättning vid arbetslöshet del av vecka 171. m. 22 % Försäkrad som söker deltidsarbete har rätt till ersättning endast om arbetsutbudet är minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Ersättning vid deltidsarbete utgår med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som "skall ersättas enligt en av Konungen fastställd omräkningstabell.

Arbetsmarknadsstyrelsen får utfärda föreskrifter för beräkning av er- sättning vid deltidsarbete för det fall att arbetstiden ej är bestämd i visst antal timmar per dag eller vecka.

23 & Är någon arbetslös under del av vecka i annat fall än som avses i 22 &. utgår ersättning med det antal dagpenningbelopp per vecka som svarar mot den arbetslöshet som skall ersättas enligt tabell som avses i 22 % första stycket.

Vid beräkning av arbetslöshet enligt första stycket tages icke hänsyn till bisyssla som försäkrad före arbetslöshetens inträde varaktigt utfört vid sidan av heltidsarbete, om bisysslan ej utvidgas .under arbetslösheten och ej hindrar den försäkrade från att antaga erbjudet lämpligt arbete samt ej heller omfattar mer än fem timmar under dag som vanligen varit arbetsfri i den försäkrades ordinarie arbete före arbetslösheten.

24 % Ersättning till försäkrad som regelbundet utför deltidsarbete -un— der veckor då han i övrigt är arbetslös, utgår med högst 50 dagpenning- belopp. Arbetslöshetskassan får dock för enskild medlem medge att an- talet belopp ökas till 150. Om arbetsmarknadsstyrelsen medger det, och särskilda skäl föreligger, kan det antal dagpenningbelopp som skall utgå till medlemmen ökas ytterligare.

25 % Överstiger försäkrads arbetsutbud per vecka den veckotid, under vilken han normalt utfört arbete närmast före arbetslösheten, medräknas

Prop. 1 973: 56 7

ej överskjutande tid vid fastställande av ersättning. Arbetslöshetskassan får dock medge undantag, om den försäkrade har särskilda skäl för att utvidga arbetsutbudet.

Den som närmast före arbetslösheten haft anställning med arbetstid, som någon arbetsdag eller flera regelmässigt varit kortare än tre timmar. skall ha rätt att medräkna även sådan tid vid fastställande av ersättning enligt omräkningstabell.

26 5 Har försäkrad vid det företag, där han fortlöpande är anställd. på grund av arbetsinskränkning arbete mindre än fem dagar i veckan (korttidsarbete), får arbetsmarknadsstyrelscn, om särskilda skäl förelig- ger. föreskriva att antalet dagar under varje vecka för vilka han annars skulle haft rätt till dagpenning minskas med en. Arbetsmarknadsstyrel- sen får lämna motsvarande föreskrifter även i fråga om sådan arbetsin- skränkning som ej innebär att antalet arbetsdagar per vecka minskas.

27 5 Om särskilda skäl föreligger, får erkänd arbetslöshetskassa före- skriva att försäkrad, som under en kalendervecka i fyra dagar utför ar- bete i sådan utsträckning. att hel dagpenning ej kunnat utgå för någon av dagarna, ej heller skall ha rätt till dagpenning för den femte dagen samt att dagpenning ej får utges för dag för vilken försäkrad kan anses gottgjord genom semesterersättning. Under samma förutsättning får arbetsmarknadsstyrelsen meddela motsvarande föreskrifter beträffande kassas medlemmar eller viss grupp av dem.

Begränsning vid .säsongarbelslöshct 28 & Omfattar erkänd arbetslöshetskassas verksamhetsområde yrke, inom vilket arbetslöshet förekommer varje år, eller föreligger i annat fall särskilda omständigheter, får kassan eller arbetsmarknadsstyrelsen be— träffande samtliga medlemmar eller viss grupp av dem begränsa rätten- till dagpenning. -

Avstängning från rätt till ersättning 29 % Försäkrad skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 30 S, om han ,

.l. lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning.

2. skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande,

3. avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt upp- trädande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

30 & Är det sannolikt att arbete som avses i 29 5 skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningsti- den sju respektive 14 dagar. I annat fall är avstängniugstiden 28 dagar.

Är det uppenbart att försäkrad ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räknas från den dag då det förhållande som anges i 29 ;] inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen bestäm- . mer.

31 å Bestämmelserna i 29 % 1—3 om arbete får, om det är skäligt, till- lämpas i fråga om arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i

Prop. 1973: 56 g

sådana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 30 & tredje stycket äger därvid motsvarande tillämpning.

Ansökan om ersättning m. m.

32 5 Ansökan om ersättning göres skriftligen hos arbetslöshetskassan. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivare om den försäkrades arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedö- mande av den försäkrades ersättningsrätt. Intyg och övriga- uppgifter skall förvaras bland kassans handlingar. Arbetsgivare skall på begäran utfärda intyg som avses i första stycket enligt formulär som fastställts av arbetsmarknadsstyrelscn.

Särskilda bestämmelser

33 5 Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, skall erkänd arbetslöshetskassa tillämpa dessa villkor.

34 & Finner erkänd arbetslöshetskassa att försäkrad medlem, som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig eller vilseledande upp- gift angåcndc förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, icke bör uteslutas ur kassan enligt 51 & denna lag, kan kassan i stället frånkänna honom rätt till ersättning för en tid av högst ett år.

Förekommer sannolika skäl att försäkrad gjort sig skyldig till förfa- rande som avses i första stycket, kan ersättning som tillkommer honom innehållas i avvaktan på utredning i ärendet.

Beslut enligt första eller andra stycket skall av kassan ofördröjligen anmälas till arbetsmarknadsstyrelsen.

35 5 Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskon- flikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag.

36 5 Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighct eller på annat sätt orsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt be— lopp eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppbu- rit ersättning och har han skäligen bort inse detta, skall det som betala-ts ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet.

Föreligger återbetalningsskyldighet enligt första stycket, får vid senare utbetalning skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.

37 & Beträffande minskning i vissa fall av pension med utgiven dag— penning gäller föreskrifterna i 17 kap. 45 andra stycket lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

AN DRA AVDELNINGEN

Bestämmelser om erkända arbetslöshetskassor

Allmänna bestämmelser 38 & Erkänd arbetslöshetskassa registreras hos arbetsmarknadsstyrel- sen.

Prop. 1973: 56 9

Med registreringen följer rätt till statsbidrag enligt de bestämmelser som gäller därom. .

Denna lag äger icke tillämpning på facklig organisation eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangclägenhetcr av den anled- ningen att föreningen meddelar understöd vid arbetslöshet.

39 % Erkänd arbetslöshetskassa skall till medlemmarna utgiva- ersätt- ning vid arbetslöshet enligt denna lag.

Kassan får ej utöva annan verksamhet än sådan som avses i första stycket eller använda medel för ändamål som är främmande för sådan verksamhet. Arbetsmarknadsstyrelsen får dock, om särskilda skäl före— ligger, medge undantag från denna regel.

40 5 För erkänd arbetslöshetskassas förbindelser svarar endast kas- sans tillgångar inbegripet förfallna men ej erlagda avgifter.

41 5 Innan erkänd arbetslöshetskassa registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda- sig skyldigheter eller vara part inför domstol eller annan myndighet. Sedan styrelse utsetts, kan dock denna föra talan i mål rörande kassans bildande.

Handlar medlemmar i kassan eller ledamöter av dess styrelse eller andra på kassans vägnar, innan den registrerats, svarar de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom solidariskt för uppkomna förbindelser. '

42 % För att förening skall kunna registreras som erkänd arbetslöshets- kassa fordras att föreningen

1. har minst 1 500 medlemmar,

2. antagit stadgar och utsett styrelse och revisorer enligt denna lag. Om särskilda skäl föreligger kan arbetsmarknadsstyrelsen medge att förening med mindre antal medlemmar än som sägs i första stycket 1. får registreras.

43 % Sammanfaller det avsedda vcrksamhetsområdet för kassa som söker registrering helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområ- det för redan registrerad arbetslöshetskassa och kan på grund härav väntas uppkomma olägenheter med hänsyn till försäkringsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande, får registrering vägras.

44 & För bildandet av erkänd arbetslöshetskassa för företagare fordras tillstånd av Konungen.

Stadgar och firma m. m.

45 & Erkänd arbetslöshetskassas stadgar skall i tillämpliga delar och i enlighet med denna lag avfattas enligt normalstadgar som fastställs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stadgarna skall ange ]. kassans firma,

2. kassans verksamhetsområde med uppgift huruvida kassan är av- sedd för anställda eller företa-gare eller för bådadera kategorierna,

3. den ort inom riket där kassans styrelse skall ha sitt säte,

4. de villkor som skall gälla för inträde i kassan och för uteslutning av medlem,

5. vad som skall gälla beträffande medlemmarnas förmåner och skyl-

Prop. 1973: 56 ' 10

digheter i arbetslöshetsförsäkringen samt ordningen för utbetalning av ersättning,

6. storleken av de fasta avgifter, som skall erläggas till kassan, och ordningen för avgifternas erläggande.

7. påföljden av försummelse att till kassan erlägga fast avgift eller ut- taxerat belopp,

8. grunderna för fondbildning,

9. bestämmelser angående fondmedels placering och värdehandling- ars förvarande,

10. antalet styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem, sät- tet för deras tillsättande och tiden för deras uppdrag.

1.1. bestämmelser om föreningsstämma och hur dess befogenhet skall utövas,

12. om föreningsstämmans befogenhet skall utövas av därtill utsedda ombud, antalet ombud, hur de skall utses samt tiden för deras uppdrag,

13. tid för ordinarie föreningsstämma, 14. det sätt varpå kallelse till föreningsstämma skall ske och andra meddelanden bringas till medlemmarnas eller ombudens kännedom samt den tid före stämman då förslag, som enskild medlem önskar få behandlat. skall vara styrelsen tillhanda och den tid då föreskrivna kal— lelseåtgärder senast skall vara vidtagna,

15. hur vid kassans upplösning skall förfaras med kassans behållna- tillgångar.

Stadgarna får ej utan medgivande av arbetsmarknadsstyrelsen inne- hålla annat än som angivits i andra stycket.

46 % Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden ”erkänd arbetslöshetskassa”. '

Annan än erkänd arbetslöshetskassa får ej i sin firma eller eljest vid beteckning av rörelsen använda ordet ”arbetslöshetskassa” tillsammans med ordet ”erkänd” eller på annat sätt i firman intaga något, som kan ge sken av att firman innehas av erkänd arbetslöshetskassa.

47 & Ansökan om registrering av erkänd arbetslöshetskassa göres skriftligen av kassans styrelse.

Vid ansökningshandlingcn skall fogas

1. två avskrifter av kassans stadgar.

2. avskrift av protokoll som förts vid konstituerande sammanträde och som utvisar att stadgarna antagits,

3. avskrift av protokoll eller annan handling varav framgår att sty- relse och revisorer utsetts, .

4. skriftliga. uppgifter rörande medlemmarnas antal och tillförsäkrade förmåner ävensom angående kassans tillgångar och skulder samt av samfund, inrättning eller'annan gjord utfästelse om bidrag till kassan.

De uppgifter som avses i andra stycket 3. skall avfattas enligt formu— lär som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen och skall vara styrkta med styrelseledamöternas egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter.

48 5 Ansökan om registrering skall också innehålla uppgifter om kas- sans postadress, om styrelseledamöters, revisorers och eventuella supp- leanters fullständiga namn, medborgarskap och postadress samt förkla- ring att dessa personer ej är omyndiga.

I ansökningshandlingen skall anges av vilka och" hur kassans firma

Prop. 1.973: 56 11

skall tecknas, om ej denna befogenhet skall utövas endast av styrelsen. Skall firman tecknas av annan än styrelseledamot eller styrelsesupp- leant. gäller första stycket även i fråga om sådan firmatecknare.

Har ej den som ensam eller gemensamt med annan får teckna kassans firma egenhändigt skrivit sin namnteckning på ansökningshandlingen, skall vid denna fogas särskild bilaga. på vilken namnteckningen finns. Namnteckning skall vara styrkt av vittnen.

[Wed/cr”sfär/eckning

49 % Över erkänd arbetslöshetskassas medlemmar skall finnas förteck- ning. Denna skall för varje medlem innehålla uppgift om fullständigt namn. personnummer, senast kända hemvist och tiden för inträdet i kas- san.

Förteckningen skall förvaras på betryggande sätt.

Allerllemskap

50 5 Rätt att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa tillkommer var och en som uppfyller föreskrift i- kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde.

Från rätt att bli medlem i kassa skall undantagas "I. den som är medlem i annan arbetslöshetskassa,

2. den som icke fyllt 15 år,

3. den som fyllt 66 år,

4. den som förvärvsarbetar mindre än tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt mindre än 17 timmar per vecka.

51 & Från rätt att kvarstå som medlem i kassa får undantagas

1. den som ej uppfyller och ej heller under minst sex av de senaste tolv månaderna uppfyllt föreskrift i kassans stadgar om arbete inom visst verksamhetsområde,

2. den som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vil- seledande uppgift angående förhållande av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning.

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar el— ler styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter.

Från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa skall undantagas den som fyllt 67 ar.

52 å Inträffar omständighet som enligt Slå kan föranleda att medlem uteslutes ur erkänd arbetslöshetskassa. skall kassans styrelse genom re- kommenderat brev under medlemmens senast kända adress underrätta honom därom samt utsätta skälig tid för förklaring. Vad som sagts nu gäller ej, om rätten att kvarstå som medlem upphör pa grund av att medlemmen uppnått 67 ars ålder.

Meddelas beslut om medlems uteslutning av annan anledning än som anges i 51% första stycket 2. och andra stycket under tid då medlem- men har rätt till dagpenning, skall beslutet träda i kraft när hans rätt härtill upphör. '

53 & Medlems rätt att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa får icke begränsas.

Medlem som icke vid utgången av andra månaden efter den tid, på

Prop. 1973: 56 12

vilken fast medlemsavgift eller uttaxcrat belopp bclöper, till kassan an- tingen erlagt avgiften eller beloppet eller anmält förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, skall anses ha utträtt ur kassan vid nämnda tidpunkt. I kassa med längre avgiftsperiod än kalen- dermånad skall medlem som icke inom tre månader från periodens bör- jan erlagt avgiften anses ha utträtt ur kassan efter nämnda tid. Om sär- skilda skäl föreligger, får arbetsmarknadsstyrelsen medge, att utträdet skall anses äga rum vid en senare tidpunkt, dock senast vid utgången av sjätte månaden.

Kassans styrelse får medge, att den som underlåtit att inom föreskri- ven tid anmäla förhållande, på vilket befrielse från betalningsskyldighet kan grundas, ändå får bibehållas vid sitt medlemskap. Om särskilda skäl föreligger, får styrelsen även i annat fall besluta, att medlem som un— derlåtit att inom föreskriven tid erlägga fast avgift eller uttaxcrat be- lopp skall få kvarstå i kassan.

Avgifter och uttaxering

54 & Erkänd arbetslöshetskassa skall till verksamhetens bedrivande ut- taga fasta medlemsavgifter. Dessa skall vara så bestämda att de i för- ening med andra för verksamheten avsedda inkomster får antagas förslå till betalning av utfästa ersättningar, förvaltningskostnader och övriga kassan åliggande utgifter samt föreskriven fondbildning.

55 & Är erkänd arbetslöshetskassas tillgångar otillräckliga för verk- samhetens behöriga utövande, får kassan besluta om särskild uttaxering utan hinder av att stadgarna ej medger det. Beslutet skall godkännas av arbetsmarknadsstyrelsen. Särskild uttaxering får ej äga rum i annat fall än som nu sag1s.

Fondbild/ring

56 % Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande per medlem räknat minst summan av förvaltningskostna- der per medlem under det sistförflutna räkenskapsåret och det genom— snittliga ersättningsbelopp kassan utgivit per crsättningsdag och medlem under det sistförflutna räkenskapsåret, multiplicerat med det genom- snittliga antalet ersättningsdagar per medlem under de fem senaste åren.

Har arbetslöshetskassan mindre än 10000 medlemmar, får arbets- marknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas större till— gångar än som följer av första stycket. Om det genomsnittliga antalet er- sättningsdagar per medlem för arbetslöshetskassa är högre än vad som i allmänhet gäller för arbetslöshetskassorna, får arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att såsom fond skall avsättas mindre tillgångar än som följer av första stycket.

Intill dess kassan varit i verksamhet under fem år, skall arbetsmark- nadsstyrelsen årligen, under beaktande av bestämmelserna i första och andra styckena, bestämma fondens minimibelopp.

Utbetalning av ersättning får ej påbörjas, förrän arbetsmarknadssty- relsen med hänsyn till kassans tillgångar samt kassans ekonomiska ställ- ning i övrigt lämnat medgivande till det.

Överskott på verksamheten skall tillföras fonden. Fonden får tas i anspråk endast i den mån kassans inkomster ej för- slår till täckande av kassans löpande utgifter.

Prop. 1973: 56 13

Kapitalplaecring

57 & Fondens tillgångar skall redovisas i- en eller flera av följande for- mer

1. obligationer som utfärdats av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

2. obligationer som garanterats av staten eller kommun,

3. obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda för- skrivningar. som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag eller Sveriges investeringsbank aktiebolag, med undantag av sådana förskriv- ningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga ford- ringsägare ('förlagsbevis).

4. andra skuldförbindclscr som utfärdats eller garanterats av staten eller kommun eller som utfärdats av riksbanken, postbanken, bankaktie- bolag. sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit.

5. intill högst en femtedel av fondens tillgångar i skuldförbindelser, för vilka kassan har säkerhet i form av panträtt på grundval av inteck- ning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt inom tre fjär— dedelar av senast fastställda taxeringsvärde, varvid i taxeringsvärdet på jordbruksfastighet icke får medräknas taxeringsvärdet på växande skog; dock skall byggnad, för att inteckning i fastigheten skall godkännasL vara brandförsäkrad i svensk försälcringsanstalt eller i utländsk försäk— ringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i landet, eller

6. med arbetsmarknadsstyrelsens medgivande i fastighet, avsedd för kassans verksamhet, varvid i fråga om brandförsäkring skall gälla vad som anges i 5.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, som motsvarar högst en tiondel av fonden, redovisas i andra värdehandlingar än som avses i för- sta stycket 1—6, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond.

Styrelse och firmateckning

58 & Bestämmelsema i 21—23 åå, 25—30 && och 32—37 åå lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar i fråga om erkänd arbetslöshetskassa med följande avvikelser, nämligen

1. att styrelseledamot ej får utses för längre tid än fyra år, dock att arbetsmarknadsstyrelsen får medge att mandattiden omfattar längre tid,

2. att anställd hos kassan ej får vara styrelseordförande,

3. att arbetsmarknadsstyrelsen efter förslag av kassan skall utse en styrelseledamot jämte suppleant för honom,

4. att sådan ledamot och suppleant har rätt att för uppdragets fullgö- rande uppbära ersättning med belopp som arbetsmarknadsstyrelsen be- stämmer.

Vid tillämpningen av 37 & nämnda lag skall iakttagas att hänvisningen till 9 5 skall avse 48 & denna lag.

59 % Styrelsen skall särskilt tillse

att kassans verksamhet organiseras och drives på sätt som bäst tillgo- doser medlemmarnas och övriga förmånsberättigades intressen,

att kassans bokföring fullgöres i överensstämmelse med lag och givna föreskrifter samt

att medelsförvaltningen är ordnad på ett betryggande sätt. Styrelsen skall hålla sig fortlöpande underrättad om de förhållanden som kan ha betydelse för. kassans verksamhet och ekonomiska ställning.

Prop. 1973: 56 14

Finnes anledning antaga att kassan ej kan fullgöra sina utfästelser eller att kassans ställning kommer att fortgående försämras eller kan stadgarna av annan orsak ej längre anses svara mot de allmänna kraven enligt 45 %, åligger det styrelsen att till föreningsstämman så snart det kan ske föreslå stadgeändring eller annan lämplig åtgärd.

Räkenskaper och äi'.s'1'e(lot-'is/11'/1g

60 % Bestämmelserna i 385 och 445 första stycket lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd ar— betslöshetskassa.

61. & Arbetsmarknadsstyrelsen får i fråga om erkänd arbetslöshetskas— sas räkenskaper och styrelsens årsredovisning meddela särskilda före- skrifter, som skall gälla jämte bokföringslagen (1929: 117). Handlingar av betydelse för arbetslöshetskassans verksamhet skall förvaras under den i bokföringslagen angivna tiden, om arbetsmarknadsstyrelsen ej medger annat. Räkenskapsavslutning skall ske för kalenderår.

I. balansräkningen skall som skuld upptagas ett belopp, som minst . motsvarar det för kassan föreskrivna lägsta fondbeloppet.

Revision

62 & Bestämmelserna i 45 å och 46 5 1 mom. samt 49—51 %& lagen (1.951: 308) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar i fråga om erkänd arbetslöshetskassa med följande avvikelser, nämligen

]. att styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skall granskas av minst två revisorer,

2. att revisor får utses för tid till och med den ordinarie stämma som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter det han utsetts.

Vid tillämpningen av 49 % nämnda lag skall ikattagas att vad där sägs om länsstyrelsen i stället skall avse arbetsmarknadsstyrelsen.

63 % Är erkänd arbetslöshetskassas verksamhet av stor omfattning el- ler föreligger annars särskilda skäl till det, kan arbetsmarknadsstyrelsen föreskriva att minst en av revisorerna skall vara auktoriserad revisor eller registrerad revisor.

När revisor eller revisorssuppleant utsetts skall anmälan därom oför- dröjligen göras till arbetsmarknadsstyrelsen genom kassastyrelsens för— sorg. om han valts på föreningsstämma. Närmare föreskrifter i fråga om sådan anmälan meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen.

F örenii1gsslämma

64 5 Vid handhavandet av erkänd arbetslöshetskassas angelägenheter kan medlemmarna företrädas a-v valda ombud.

Ombuden utövar sina befogenheter vid ombudsmöte. Detta skall an- ses som föreningsstämma.

Ombud skall vara medlem i kassan. När särskilda skäl föreligger till det, får dock arbetsmarknadsstyrelsen medge att även annan än medlem får vara ombud.

Bestämmelserna om föreningsstämma i 53—60 åå och 61 & första och

Prop. 1973: 56 15

andra styckena lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar gäller i till- lämpliga delar i fråga om erkänd arbetslöshetskassa. Arbetsmarknadsf styrelsen får dock medge att ordinarie föreningsstämma skall hållas vid annan tidpunkt än före den 1 juli. Vid tillämpningen av bestämmelser- na i nämnda lag skall iakttagas att vad där sägs om länsstyrelsen i stället skall avse arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen kan medge, att kassa håller ordinarie för- eningsstämma endast vartannat eller vart tredje år, och meddelar i så- dant fall de föreskrifter som behövs med anledning därav. '

65 5 Ärende, som ej angivits i kallelse till stämma och som ej särskilt meddelats medlemmarna enligt föreskrift i stadgarna, får avgöras på stämman endast om ärendet enligt denna lag eller stadgarna skall före- komma på stämman eller omedelbart föranledes av ärende som skall av- göras där. Annat ärende än som avses i 67, 71, 83 eller 88 5 får dock utan att ärendet angivits i kallelse avgöras på ordinarie stämma, om tre fjärdedelar av de närvarande samtycker till det.

Utan hinder av första stycket kan på föreningsstämma beslutas att extra stämma skall utlysas för behandling av visst ärende.

_T alan mot styrelseledamot, revisor, föreningsmedlem eller röstberättigad

66 % Bestämmelserna i 63—66 %% lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa.

Ändring av stadgar m. m.

67 % Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar är gil- tigt endast om det vid föreningsstämma biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande. ' '

Innebär ändring av stadgarna att dessas innehåll anpassas till tving— ande bestämmelse i denna lag. får beslut om ändringen fattas av kassans styrelse.

För att beslut om stadgeändring skall bli giltigt fordras utöver vad som anges i första och andra styckena att arbetsmarknadsstyrelsen god- känner beslutet.

Är för giltighet av beslut om stadgeändring något ytterligare villkor bestämt i stadgarna, skall det också iakttagas.

68 & Bestämmelserna i 67% äger motsvarande tillämpning på beslut om att erkänd arbetslöshetskassa skall träda i likvidation i annat fall än när förhållande inträffat som medför att kassan enligt stadgarna skall upphöra med sin verksamhet eller när kassans medlemsantal nedgått un- der föreskrivet antal. Detsamma gäller beslut under likvidation, om överlåtelse av kassans rörelse eller beslut av överlåtande kassa om god- kännande av fusionsavtal enligt 88 5.

69 5 Beslut om ändring av erkänd arbetslöshetskassas stadgar ska-ll ofördröjligen anmälas för registrering och får ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen skall fogas två avskrifter av proto- koll som förts i ärendet. -

Beslut som avses i 67 eller 68 & första punkten får ej underställas ar— betsmarknadsstyrelsen för godkännande annat än genom beslutets an- mälan för registrering.

Prop. 1973: 56 16

Beslut som avses i 68 å andra punkten skall genast underställas ar- betsmarknadsstyrelsen för godkännande. Vid anmälningen skall fogas avskrift av protokoll, som förts i ärendet, och av de på föreningsstämma i ärendet framlagda handlingarna.

Likvidalion och upplösning

70 & Erkänd arbetslöshetskassa skall träda i likvidation, när förhål- lande inträffar, på grund varav kassan enligt bestämmelse i stadgarna skall upphöra med sin verksamhet.

Nedgår erkänd arbetslöshetskassas medlemsantal under det minsta antal, som skall gälla för kassan, skall styrelsen omedelbart anmäla det till arbetsma-rknadsstyrelscn, som prövar om kassan skall få fortsätta sin verksamhet. Lämnas medgivande härtill föreskriver arbetsmarknadssty- relsen de villkor som skall gälla och bestämmer nytt minsta antal med- lemmar för kassan. Beslutar arbetsmarknadsstyrelsen att ej medge kas- san att fortsätta verksamheten, skall kassan träda i likvidation.

71 & Har erkänd arbetslöshetskassa beslutat träda i likvidation eller skall likvidation ske av anledning som anges i 70 eller 87 & skall en eller flera likvidatorcr väljas på föreningsstämma för att verkställa likvida- tionen. I stadgarna kan vara bestämt att därutöver en eller flera likvida- torer skall tillsättas i annan ordning.

72 5 Har sådant förhållande inträffat som påkallar likvidation enligt 70 eller 87 5 och har ej inom sex veckor därefter i registret införts upp— gift om att kassan trätt i likvidation, skall rätten på ansökan av styrelse— ledamot eller medlem eller på anmälan av arbetsmarknadsstyrelsen och efter kassans hörande förklara att kassan skall träda i likvidation. Rät- ten skal-l därvid förelägga kassan att inom viss tid, ej understigande sex veckor, till rätten inge bevis om registrering att kassan utsett en eller flera likvidatorcr vid påföljd att annars en eller flera likvidatorcr för- ordnas av rätten.

73 %- Saknar erkänd arbetslöshetskassa till registret anmäld behörig styrelse, kan styrelseledamot, kassamedlem eller borgenär eller annan, vars rätt kan vara beroende av att det finns någon som kan företräda kassan, ansöka hos rätten att kassan skall förklaras skyldig att träda i likvidation. Arbetsmarknadsstyrelsen kan hos rätten göra anmälan om sådant förhållande som nu sagts.

Bestämmelserna i 72% tredje och fjärde styckena lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på ansökan el- ler anmälan enligt första stycket.

74 å Utser erkänd arbetslöshetskassa ej likvidatorcr, fastän sådant för- hållande inträffat som enligt 70 eller 875 påkallar likvidation, är de som med vetskap om förhållandet deltager i beslut om att" fortsätta kas- sans verksamhet eller handlar på dess vägnar solidariskt ansvariga för uppkommande förbindelser.

75 & Bestämmelserna i 76 och 77 %% lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa-. Vid tillämpningen av 77 % nämnda lag skall- iakttagas att vad där sägs om länsstyrelsen i stället skall avse arbetsmarknadsstyrelsen.

Prop. 1973: 56 17

76 5 Visar likvidator uppenbar motvilja eller försummelse vid fullgö- rande av sitt uppdrag, kan rätten på anmälan av arbetsmarknadsstyrel— sen och efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans ställe. Underrättelse om sådant beslut skall ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för registrering.

77 & Bestämmelserna i 78 och 79 55 lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa. Vid tillämpningen av bestämmelserna skall dock iakttagas att vad som i 78 & nämnda lag sägs om länstyrelsen i stället skall avse" arbetsmark- nadsstyrelsen och att hänvisningen i 79 & nämnda lag till 9 5 skall avse 48 % denna lag.

78 & Bestämmelserna i 805 lagen (1951: 308) om ekonomiska förening— ar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa med un- dantag av hänvisningen till 47 &.

Bestämmelserna i 6335 denna lag om revisor äger motsvarande till- lämpnin g på likvidationsrevisor.

79 & Bestämmelserna i 81 & lagen (1951: 308) om ekonomiska förening- ar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa med un- dantag av hänvisningen till 39—43 åå och 44 5 andra stycket.

Bestämmelserna i 61 & denna lag om årsredovisning äger motsvarande tillämpning på slutredovisning.

80 % Bestämmelserna i 83 5, 845 första stycket första och andra punkterna, andra och tredje styckena samt 85—87, 89 och 90 55 lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar i fråga om erkänd arbetslöshetskassa. Vid tillämpningen av bestämmelserna skall dock iakttagas att hänvisningen i 84 å andra stycket nämnda lag till 73 5 skall avse 95 % denna lag och att, i samband med anmälan en— ligt 90 å nämnda lag, till arbetsmarknadsstyrelsen skall lämnas avskrif- ter av förvaltningsberättelsen jämte redovisningshandlingarna och revi- sionsberättelsen.

81 % Under tid då erkänd arbetslöshetskassa är i likvidation får ej ny medlem antagas eller förskott på framtida förmåner lämnas. Rätt för medlem att vid avgång ur kassan få ut del av dess tillgångar gäller en- dast om medlemmen avgått innan likvidationsbeslut fattats av kassan eller meddelats av domstol.

Under likvidationen får ej de fasta avgifter och uttaxerade belopp ut— krävas eller de försäkringsförmåner utges, som förfallit till betalning se— dan beslutet om likvidationen fattades av kassan eller meddelades av domstol. '

Arbetsmarknadsstyrelsen kan medge att kassans verksamhet får fort— sättas under likvidationen, om det kan antagas främja en ändamålsenlig avveckling av kassan. Sådant medgivande får förenas med föreskrifter.

82 5 Vid erkänd arbetslöshetskassas likvidation får överlåtelse av kas- sans tillgångar ej ske, förrän den i kallelsen på kassans okända borge- närer utsatta inställelsedagen är förbi och alla kända skulder betalats. Till sådana skulder räknas försäkringsförrnån, som förfallit till betal- ning innan likvidationsbeslutet fattats av kassan eller meddelats av dom- stol, samt sådan obetald andel i kassans tillgångar som enligt stadgarna tillkommer medlem, som avgått före beslutet, eller dennes rättsinneha-

2. Riksdagen 1973. ] saml. Nr 56

Prop. 1973: 56 18

vare. Är skuld till någon del tvistig eller ej förfallen och kan betalning därför eller av annan orsak ej ske, skall medel som fordras för betal- ningen hållas inne. '

83 5 Om förslag till överlåtelse av kassans rörelse på annan erkänd ar- betslöshetskassa kan åstadkommas, skall likvidatorerna utlysa förenings- stämma för behandling av förslaget och på stämman lägga fram anbud som lämnats på rörelsens övertagande.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall ofördröjligen registrera beslut, varige- nom styrelsen godkänt beslut om överlåtelse av kassas rörelse. När re- gistrering skett, skall kassa som övertager rörelsen anses ha inträtt i den likviderande kassans rättigheter och skyldigheter. Sistnämnda kassas återstående tillgångar och handlingar skall överlämnas till övertagande kassa.

Sker ej överlåtelse av kassans rörelse, skall stadgarnas bestämmelser om förfarandet med kassans behållna tillgångar vid dess upplösning till- lämpas.

84 å Har vid erkänd arbetslöshetskassas likvidation tillgångarna för— delats eller överlämnats till någon som enligt stadgarna är berättigad att övertaga dem, utan att betalning för skuld erlagts eller innehållits, eller förslår ej innehållna medel till att betala skuld, är den som uppburit nå- got till förfång för borgenär skyldig att återbära vad han sålunda fått, om kassan ej kan fullgöra sina förpliktelser. För brist som kan upp- komma när belopp skall återbäras är likvidatorerna ansvariga efter de grunder för skadeståndsskyldighet som anges i 106, 108 och 109 %% la- gen (1951: 308) om ekonomiska föreningar.

Anser medlem eller annan förmånsbcrättigad att han vid fördelning av kassans tillgångar ej fått vad som belöper på honom, skall han väcka talan mot kassan inom tre månader efter det slutredovisning framlades på föreningsstämma vid påföljd att han annars förlorar sin talan. I fråga om återbäringsskyldighet och om likvidators ansvarighet äger förs- ta stycket motsvarande tillämpning.

Har medlem eller annan förmånsberättigad ej inom fem år efter det slutredovisning lades fram på föreningsstämma anmält sig för att lyfta vad han fått vid fördelningen, har han förlorat sin rätt.

85 5 Kan det antagas att erkänd arbetslöshetskassa som trätt i likvida- tion saknar tillgångar eller att dessa ej förslår till betalning av likvida-- tionskostnaderna, kan rätten på anmälan av likvidatorerna och efter ar- betsmarknadsstyrelsens hörande förklara att likvidationen skall läggas ned och kassan anses upplöst. När sådan förklaring meddelats, gäller ej 78—84 55. Tillgång som enligt vad nu sagts ej skall ingå i likvidation skall efter rättens förordna-nde tillfalla allmännyttigt eller därmed jäm- förligt ändamål. .

Meddelande om förklaring enligt första stycket skall ofördröjligen ge- nom rättens försorg avsändas för registrering.

86 & Bestämmelserna i 93 å och 945 första stycket lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd ar— betslöshetskwsa.

875. Är erkänd arbetslöshetskassa ej i likvidation när dess egendom avträdes till konkurs, äger 81 & motsvarande tillämpning tills konkursen

Prop. 1973: 56 19

avslutats eller kassan trätt i likvidation enligt andra stycket. Vad där sägs om likvidationsbeslut skall i stället gälla beslutet om egendomsav— träde. Vidare skall iakttagas att utbetalning av dagpenning ej får ske innan konkursen avslutats.

Finns överskott när kassas konkurs avslutas och var kassan ej i- likvi- dation då dess egendom avträddes till konkurs, skall kassan träda i likvi- dation. Vad i 81 och 82 åå sägs om likvidationsbeslut skall därvid i stäl- let avse beslutet om egendomsavträde.

Fusion

88 % Mellan erkända arbetslöshetskassor får avtal träffas om att den ena kassan (överlåtande kassan) skall uppgå i den andra kassan (överta- gande kassan) på så sätt att dels medlemmarna i den överlåtande kassan enligt avtalets närmare bestämmelser blir medlemmar i den övertagande kassan, dels den överlåtande kassan utan likvidation upplöses samt alla dess tillgångar och skulder övertages av den övertagande kassan (fu- sion). Fusionsavtal får ej verkställas förrän det godkänts av arbetsmark- nadsstyrelsen. Sedan avtalet godkänts, skall det registreras. Fusionen an- ses genomförd, när registrering skett.

Registrering

89 % Hos arbetsmarknadsstyrelsen skall föras register över erkända ar- betslöshetskassor för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skall anmälas för registrering eller i övrigt tas in i registret.

Ansökan om erkänd arbetslöshetskassas registrering och anmälan för registrering skall inges eller i betalt brev med posten insändas till arbets- marknadsstyrelsen. Ansöknings- och anmä-lningsskri-ften med därvid fo- gade handlingar skall för varje kassa förvaras som bilagor till registret.

90 & Bestämmelserna i 100 5 första och tredje styckena, 101 "och 102 55 samt 103 5 1 mom. lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshetskassa. Vid tillämp- ningen av bestämmelserna skall iakttagas att vad där sägs om länsstyrel— sen i stället skall avse arbetsmarknadsstyrelsen. Vidare gäller att regist- rering skall vägras, förutom i fall som anges i 100 & första stycket nämnda lag, även när medgivande eller godkännande som krävs enligt denna lag ej lämnas och att bestämmelserna i 102 & nämnda lag äger motsvarande tillämpning beträffande register över erkänd arbetslöshets— kassa.

91 5 Vid registreringsanmälan som avser beslut om stadgeändring skall fogas två avskrifter av protokoll som förts i ärendet. Vid registrering av erkänd arbetslöshetskassa förses det ena exempla- ret av stadgarna med bevis om registreringen och återställes till kassan. Registreras stadgeändring, förses det ena exemplaret av det protokoll som innehåller beslutet med bevis om registreringen och återställes till kassan.

92 & Mot den som inhämtat kännedom om vad registret beträffande visst förhållande innehåller vid den tidpunkt varom är fråga, kan änd- ring i samma förhållande med laga verkan åberopas endast om han visas ha ägt vetskap om ändringen. -

Prep. 1973: 56 20

Tillsyn

93 & Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn över de erkända arbets- löshetskassorna, vilka har att ställa sig arbetsmarknadsstyrelsens anvis— ningar till efterrätteise.

94 & Erkänd arbetslöshetskassa är skyldig att lämna arbetsmarknads- styrelsen eller dess ombud tillträde till föreningsstämma och samman- träde med kassans styrelse.

95 & Arbetsmarknadsstyrelsen kan meddela de erinringar i fråga om erkänd arbetslöshetskassas verksamhet som styrelsen finner påkallade.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall förelägga erkänd arbetslöshetskassa att inom viss tid vidtaga de åtgärder som behövs för rättelse, om

1. avvikelse skett från denna lag eller de för kassan gällande stad- garna eller de författningar eller föreskrifter i övrigt som gäller för verk- samheten,

2. stadgarna ej längre uppfyller de i 45 & angivna kraven,

3. kassans tillgångar ej är tillräckliga, eller

4. annan allvarlig anmärkning kan riktas mot kassans verksamhet. Har föreläggande enligt andra stycket ej efterkommits inom bestämd tid och har det anmärkta förhållandet ej heller på annat sätt undanröjts, kan arbetsmarknadsstyrelsen förklara kassan för viss tid förlustig rätten till statsbidrag helt eller delvis. Om skäl därtill föreligger, kan arbets- marknadsstyrelsen också hos rätten ansöka om att kassan skall förklaras skyldig att träda i likvidation. Har sådan ansökan skett, äger bestämmel- serna i 725 tredje stycket lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämpning.

Styrkcs ej innan rätten avgör ärendet att meddelat föreläggande efter- kommits, skall rätten förklara, att kassan skall träda i likvidation, och förordna en eller flera likvidatorcr.

96 5 Har erkänd arbetslöshetskassa trätt i likvidation, kan arbets- marknadsstyrelsen förordna likvidator att tillsammans med övriga likvi- datorer verkställda likvidationen. Kassans firma tecknas därvid av denne likvidator i förening med den eller dem som annars är berättigade att teckna firman.

Under kassas likvidation har arbetsmarknadsstyrelsen samma befo- genheter beträffande likvidatorerna som i fråga om kassans styrelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen kan förordna likvidationsrcvisor att jämte övriga likvidationsrcvisorer granska likvidatorernas förvaltning och kas- sans räkenskapcr under likvidationen.

Likvidator och likvidationsrevisor som förordnats enligt denna para— graf kan utlysa föreningsstämma. Sådan likvidator och likvidationsreVi- ' sor skall iakttaga de föreskrifter, som arbetsmarknadsstyrelsen med- delar. Arvode till likvidatorn Och likvidationsrcvisom beta-las av kassan med belopp som arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer. Arbetsmarknads- styrelsen kan när som helst återkalla uppdraget.

Talan mot arbetslöshetskassas och arbetsmarknadsslyrelsens beslut

97 % Talan mot beslut av erkänd arbetslöshetskassa föres genom be- svär hos arbetsmarknadsstyrelsen. 98 & Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens _beslut i ärende angående medlems rätt till ersättning eller medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa

Prop. 1973: 56 21

enligt denna lag föres genom besvär hos försäkringsdomstolen, om ej annat följer av lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid ar- betskonflikt.

Beslut som avses i första stycket och som ej innebär tillämpning av sistnämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen underställas försäkrings- domstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämp- ning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller annars sär- skilda skäl finns för sådan prövning.

Mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag i annat fall än _ som avses i första eller andra stycket föres talan hos Konungen genom besvär.

99 & Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hin- der för besvä-rens upptagande till prövning, om de inkommit före be- svärstidens utgång. .

Beträffande tid för anförande av besvär gäller även i fråga om erkänd arbetslöshetskassas beslut bestämmelserna i 125 andra stycket förvalt- ningslagen (1971: 290). Besvär över arbetsmarknadss-tyrelsens beslut om vägrad registrering föres sist inom två månader från beslutets dag.

Kassas beslut och arbetsmarknadsstyrelsens beslut enligt denna lag länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat angivits i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

Skadestånd

100 & Bestämmelserna i 106—109 55 lagen (1951: 308) om ekono— miska föreningar äger motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshets- kassa.

Straffbestiimmelser

101 % Driver arbetslöshetskassa utan att vara registrerad verksamhet som avses i denna lag, dömes den som på kassans vägnar deltar i åtgärd eller beslut som rör verksamheten till böter eller fängelse i högst sex må- nader.

102 % Till böter dömes

]. styrelseledamot, likvidator eller annan som i ansökan om eller an— mälan för registrering eller i därvid fogade handlingar eller i annan en- ligt denna lag till arbetsmarknadsstyrelsen ingiven handling eller vid lämnande av begärd upplysning till styrelsen uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift,

2. styrelseledamot eller likvidator som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling som hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade eller framlägges på ombudsmöte,

3. revisor eller likvidationsrcvisor som i revisionsberättelse eller an- nan handling, som framläggcs på ombudsmöte eller på annat sätt hålles tillgänglig för medlemmar eller röstberättigade, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift om kassans ange- lägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen, fastän anledning därtill förelig- ger,

Prop. 1973: 56 22

4. revisor, likvidationsrcvisor eller revisors eller likvidationsrevisors medhjälpare Som, oaktat han insett eller bort inse att skada kunnat föl- ja därav, yppar något som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning utan att det varit nödvändigt för att fullgöra hans uppdrag,

5. styrelseledamot, revisor, likvidator eller annan som ej iakttager eller fullgör vad som åligger honom enligt 52 5 första stycket, 58 & såvitt där- igenom hänvisas till 37 5 lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar, 60 & såvitt därigenom hänvisas till 38 5 andra stycket nämnda lag, 62% såvitt därigenom hänvisas till 50 & tredje stycket och 51 & första stycket samma lag, 63 å andra stycket, 64% såvitt därigenom hänvisas till 55 % tredje stycket samma lag, 69% första eller tredje stycket, 70% andra stycket första punkten, 77 & såvitt därigenom hänvisas till 79 5 första el— ler andra stycket samma lag, 78 % första stycket såvitt därigenom hänvi- sas till 805 tredje stycket, jämfört med 505 tredje stycket samma lag, 79 & första stycket såvitt därigenom hänvisas till 81 5 andra stycket förs— ta punkten samma lag, 80 % såvitt därigenom hänvisas till 89 5 första stycket och 90 5 första stycket samma lag, 93 få eller 95 5.

103 5 Är gärning som avses i 101 och 102 åå belagd med straff i brottsbalken, dömes ej till ansvar enligt denna lag.

Särskilda bestämmelser

104 & Bestämmelserna i 114 och 115 55 lagen (1951: 308) om ekono- miska föreningar ägcr motsvarande tillämpning på erkänd arbetslöshets- kassa.

105 & De närmare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av arbetsmarknadsstyrelsen.

Övergångrbesrämrnelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor upphör att gälla. Det försäkringsår som slutar den 31 augusti 1973 skall löpa till och med den 31 december 1973. Har försäkrad uppburit ersättning under tiden den 1 september—den 31 december 1973 enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor, äger han rätt till ersättning under ytterligare det antal dagar som följer av 14 & denna lag med avdrag för det antal dagar för vilka ersättning uppburits under nämnda tid. Med beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 29—31 55 jämställes motsvarande beslut enligt förordningen om erkända arbetslös- hetskassor.

2. Lagen äger icke tillämpning i fråga om registrerad understödsför- ening vilken vid denna lags ikraftträdande meddelar försäkring vid ar- betslöshet och ej antagits som erkänd arbetslöshetskassa.

3. Vid denna lags ikraftträdande upphör lagen (1938: 96) om under- stödsföreningar samt kungörelsen (1912: 304) angående tillsyn å under- stödsföreningar rn. m. och kungörelsen (1955: 576) om prövning av Vissa ärenden rörande understödsföreningar att gälla i fråga om erkänd ar- betslöshetskaSSa.

4. Registrerad understödsförening vilken vid lagens ikraftträdande är

Prop. 1973: 56 23

antagen som erkänd arbetslöshetskassa skall genom arbetsmarknadssty- relsens försorg registreras hos styrelsen. 'I registret skall därvid införas vad som vid lagens ikraftträdande är infört i understödsföreningsregist— ret. Anmälningsskrifter med därvid fogade handlingar angående för- ening som nu angivits skall förvaras som bilagor till registret för erkända arbetslöshetskassor.

5. I fråga om beslut av erkänd arbetslöshetskassa som fattats före ikraftträdandet av denna lag och om talan mot sådant beslut tillämpas äldre lag.

6. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestäm- melse som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den be- stämmelsen tillämpas. '

2 Förslag till

Lag om kontant arbetsmarknadsstöd Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 % Kontant arbetsmarknadsstöd utges enligt denna lag vid arbetslös- het till

1. den som icke är försäkrad enligt lagen (1973:000) om arbetslös- hetsförsäkring,

2. försäkrad enligt nämnda lag som efter inträdet i erkänd arbetslös- hetskassa ännu ej uppfyllt medlemsvillkoret enligt lagen,

3. försäkrad enligt nämnda lag som ej har rätt till ersättning enligt la— gen på grund av att ersättningsperiod gått till ända sedan han uppnått 60 års ålder, eller

4. försäkrad enligt nämnda lag som ej har rätt till ersättning enligt la- gen på grund av att ersättningsperiod gått till ända sedan han uppnått 55 års ålder och blivit arbetslös av anledning som anges i 145 andra stycket. '

2 5 Det kontanta arbetsmarknadsstödet handhas av arbetsmarknads- styrelsen och länsarbetsnämnderna. Utbetalning av stödet ombesörjes av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

3 & Kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som uppfyller före— skrivna ersättningsvillkor i Sverige.

Alin-ränna villkor för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd

4 & Kontant arbetsmarknadsstöd vid arbetslöshet tillkommer den som

1. har fyllt 16 år,

2. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för arbets- givares räkning minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan,

3. är beredd att antaga erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han icke anmält hinder som kan godtagas,

Prop. 1973: 56 24

4. är anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmed- lingen i den ordning SOm arbetsmarknadsstyrelsen föreskriver,

5. icke kan erhålla lämpligt arbete. Företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om icke arbetsmarknadsstyrelsen av sär- skilda skäl föreskriver annat.

5 & Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om

1. inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits till den arbetssökandes yrkesvana och förutsättningar i övrigt för arbetet samt andra personliga förhållanden,

2. anställningsförmånerna- är förenliga med de förmåner som utgår till den som är anställd enligt kollektivavtal eller, om sådant icke finnes, är skäliga i förhållande till de förmåner som vid jämförliga företag ut- går till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer,

3. arbetet ej hänför Sig till arbetsplats där a-rbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärd som är lovlig enligt lag och kollektivavtal,

4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som angives i för- fattning eller myndighets föreskrifter rörande åtgärder till förebyg- gande av ohälsa eller olycksfall.

Arbetsvillkor m. m.

6 5 Rätt till kontant arbetsmarknadsstöd föreligger, om den arbetslöse under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens in— träde utfört förvärvsarbete i minst fem månader (arbetsvillkor). Härvid tages hänsyn endast till månad då förvärvsarbete utförts minst tio dagar och minst 70 timmar.

Tid då förvärvsarbete har utförts får icke räknas mer än en gång för uppfyllande av arbetsvillkoret.

75. Med tid under vilken sökanden enligt 6 5 skall ha utfört förvärvs- arbete jämställes tid då han

1. i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning att han varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande,

2. genomgått a-rbetsmarknadsutbildning för vilken statligt utbild— ningsbidrag utgått, fullgjort värnplikt eller åtnjutit föräldrapenning en- ligt 3 kap. 13 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring, i samtliga fall dock tillsammans högst två månader,

3. haft semester, eller

4. eljest varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänst— göring eller barns födelse med helt eller delvis bibehållen lön.

Vård som avses i första stycket första punkten skall anses förhindra sökanden att stå till arbetsmarknadens förfogande endast i fall då inva- liditetstillägg enligt 9 kap. 2 5 första stycket eller vårdbidrag enligt 9 kap. 4 & lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller kommunalt vårdbidrag utgår.

8 5 Vid bestämmande av ramtid enligt 6 & inräknas icke tid då sökan- den varit hindrad att arbeta på grund av styrkt sjukdom, värnplikts- tjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihetsberö- vande på kriminalvårdens område eller vård av eget barn eller adoptiv- barn under tid för vilken föräldrapenning enligt 3 kap. 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring utgått, i den mån sådan tid ej enligt 7 & jämställes med tid under vilken förvärvsarbete utförts.

Prop. 1973: 56 25

9 5 Den som i minst fem månader i anslutning till att han avslutat ungdomsutbildning, sådan yrkesinriktad vuxenutbildning på heltid som' omfattar minst ett läsår och som berättigar till studiesocialt stöd eller arbetsmarknadsutbildning som omfattar minst tre månader, stått till arbetsmarknadens förfögande som arbetssökande genom den offentliga arbetsförmedlingen är berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd, utan att ha uppfyllt arbetsvillkoret. Sökanden skall dock ställa sig till arbets- marknadens förfogande inom fem månader från utbildningens avslu- tande, om ej särskilda skäl föreligger.

Arbetslös som avses 'i 1 5 3. och 4. skall vid tillämpning av första stycket anses ha fullgjort arbetsvillkoret.

1.0 5 Vid tillämpning av 6, 7, 8 och 9 55 tages ej hänsyn till tid innan sökanden uppnått 15 års ålder.

Det kontanta arbetsmarknadsstödets form m. m.

11 5 Kontant arbetsmarknadsstöd utgår i form av ett för dag beräknat belopp. Under en kalendervecka får summan av antalet ersatta och arbe- tade dagar samt karensdagar uppgå till högst fem.

12 5 Kontant arbetsmarknadsstöd får ej utges för söndag. För helgdag som ej infaller på söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommar- afton, julafton och nyårsafton får stöd utges endast om stöd utgår för minst två ytterligare dagar under samma kalendervecka och en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter helgen.

Stöd får ej utges för dag då stödtagaren uppbär föräldrapenning en- ligt 3 kap. 13 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Karenstid och ersättningstidens längd

13 5 Kontant arbetsmarknadsstöd får icke utgå förrän sökanden un— der cn sammanhängande tid av fem kalenderveckor varit arbetslös fem dagar (karensvillkor). I karenstid inräknas endast dag för vilken stöd skulle ha utgått, om karenstiden gått till ända.

I fråga- om den som före arbetslöshetens inträde haft sin huvudsakliga försörjning genom verksamhet som självständig företagare gäller en karenstid om två månader. Den tid inom vilken karenstiden beräknas skall för sådan sökande utgöra sex månader. Arbetsmarknadsstyrelsen får, om särskilda skäl föreligger, föreskriva att kortare karenstid skall gälla.

Sökande som avses i 1 5 3. och 4. behöver ej uppfylla karensvillkoret. Detsamma gäller den som är ersättningsberättigad enligt 9 5.

14 5 Kontant arbetsmarknadsstöd utgår under längst 1.50 dagar från det karensvillkoret uppfyllts (ersättningsperiod), om ej annat följer av 155 sista stycket. Har stödtagaren uppnått 55 års ålder innan ersätt- ningsperioden gått till ända, är perioden i stället 300 dagar. Sedan stöd- tagaren uppnått 60 års ålder, är ersättningsperioden icke begränsad. Detsamma gäller sökande som avses i 1 5 4.

Även i fråga om den som fyllt minst 55 år innan ersättningsperioden gått till ända är ersättningsperioden obegränsad, om han blivit arbetslös som en omedelbar följd av nedläggning av eller bestående ändring i driften vid företag där han var anställd eller avveckling av hans verk-

Prop. 1973: 56 26

samhet som självständig företagare på grund av omfattande eller genom- gripande förändring i ortens näringsliv eller i den näringsgren där han utövade verksamheten samt om han i minst 24 månader under de tre åren närmast före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete.

Rätten till kontant arbetsmarknadsstöd upphör vid utgången av må- naden före den under vilken den arbetslöse fyller 67 år eller när han dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen (1962. 381) om allmän försäkring.

15 5 Om arbetslöshet upphör innan ersättningsperioden gått till ända, har stödtagaren, om annat ej följer av 16 5, rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd under återstående antal dagar av perioden vid ny arbetslöshet, även om han då ej uppfyller arbetsvillkoret och karensvillkoret.

Har ersättningsperioden gått till ända men har stödtagaren under pe— rioden ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår kontant arbetsmarknadsstöd under ytterligare ersättningsperiod. Därvid skall dock karensvillkoret ånyo uppfyllas. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet, då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Till den som haft heltidsarbete och söker sådant arbete men regelbun- det utför deltidsarbete under tid då han i övrigt är arbetslös utgår er- sättning under högst 50 dagar. Om särskilda skäl föreligger, får dock er- sättningstiden förlängas till vad som eljest gäller.

16 5 Har en sammanhängande tid av tolv månader, vari icke inräknas tid som avses i 8 &, förflutit från det stödtagaren senast uppbar kontant arbetsmarknadsstöd, föreligger rätt till sådant stöd vid därefter inträffad arbetslöshet endast om stödtagaren då uppfyller arbetsvillkoret och ka- rensvillkorct.

17 & Stödta-gare som blivit ersättningsberättigad med-stöd av 95 kan icke erhålla kontant arbetsmarknadsstöd under ny ersättningsperiod utan att uppfylla arbetsvillkoret enligt 6—8 55, om ej särskilda skäl före-

ligger.

Det kontanta arbetsnzarknadsstödets storlek

18 % Helt kontant arbetsmarknadsstöd utgår med 35 kronor för dag och halvt stöd med 18 kronor för dag.

19 å Helt kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som före arbets- löshetens inträde haft heltidsarbete och söker sådant arbete.

Halvt kontant arbetsmarknadsstöd utgår till den som före arbetslöshe- tens inträde haft deltidsarbete omfattande minst 17 timmar i veckan samt till den som söker sådant deltidsarbete.

20 % Utför någon arbete under dag då han i övrigt är arbetslös utgår helt kontant arbetsmarknadsstöd endast om den arbetslösa tiden uppgår till minst fem timmar. Om den arbetslösa tiden uppgår till minst tre tim- mar men inte fem timmar utgår halvt stöd.

21 % I fråga om stödtagare som är gift och som sammanbor med ma- ken reduceras stödet med hänsyn till makens inkomst. Med gift stödta-

Prop. 1973: 56 27

gare likställes stödtagare, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken stödtagaren varit gift eller har eller har haft barn. I fall som avses i första stycket utgår stöd med högst följande belopp.

Makes Stödbeloppets Makes Stöbeloppets bruttoinkomst storlek bruttoinkomst storlek för år för år —23 000 35 35 001—36 000 22 23 001—24 000 34 36 001—37 000 21 24 001 —25 000 33 37 001— 38 000 20 25 001—26 000 32 38 001—39 000 19 26 001—27 000 31 39 001—40 000 18 27 001—28 000 30 ' 40 001—41 000 17 28 001—29 000 29 41001—42 000 16 29 001—30 000 28 42 001—43 000 15 30 001—31 000 27 43 001—44 000 14 31 001—32 000 26 44 001—45 000 13 32 001—33 000 25 45 001—46 000 12 33 001—34 000 24 46 001—47 000 11 34 001—35 000 23 47 001— 10

22 & Kontant arbetsmarknadsstöd nedsättes för varje månad med be- lopp som motsvarar en procent av stödtagarens och hans makes behållna förmögenhet över 150 000 kronor. Med gift stödtagare likställes stödta— gare, som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken stödtagaren vari-t gift eller har eller har haft barn.

23 & Uppbär stödtagare för viss dag halv sjukpenning enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller lagen (1954: 243) om yrkesska— deförsäkring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan för- fattning, nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet för den dagen till hälften av vad som annars skolat utgå. Stödtagare som söker endast deltidsarbete äger icke. rätt till stöd för dag då han uppbär halv sj ukpen- ning.

24 & Uppbär stödtagare änke— eller änklingspension eller annan ålders- pension än cnligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, nedsättes det kontanta arbetsmarknadsstödet med pensionsbeloppet. Uppbär han mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag enligt nämnda lag, får arbetsmarknadsstödet icke överstiga ett belopp som motsvarar helt sådant stöd minskat med ersättningsbeloppet.

Uppbär stödtagare livränta från försäkringsinrättning på grund av yr- kesskada eller olycksfall, nedsättes stödet enligt grunderna i första styc- ket.

Ersättning understigande fyra kronor för dag utbetalas ej.

Begränsning vid säsongarbetslöshet

25 5 I fråga om arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke, inom vilket arbetslöshet årligen regelbundet förekommer, får arbets- marknadsstyrelsen, om särskilda skäl föreligger, begränsa rätten till kon- tant arbetsmarknadsstöd.

Prop. 1973: 56 28

Avstängning från rätten till kontant arbetsmarknadsstöd

26 & Stödtagare skall avstängas från rätt till ersättning under tid som anges i 27 5, om han

1. lämnat sitt arbete frivilligt utan giltig anledning,

2. skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande,

3. avvisat erbjudet lämpligt arbete, eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt upp- trädande uppenbarligen vållat, att anställning ej kommit till stånd.

27 5 Är det sannolikt att arbete som avses i 26 & skulle ha varat högst fem dagar eller mer än fem men högst tio dagar, utgör avstängningsti— den sju respektive 14 dagar. I annat fall är avstängningstiden 28 dagar.

Är det uppenbart att stödtagaren ej vill antaga lämpligt arbete, såsom då han vid upprepade tillfällen har avvisat erbjudet sådant arbete, skall han vara avstängd till dess han utfört förvärvsarbete under 20 dagar.

Avstängningstiden räkna-s från den dag då det förhållande som anges i 26 % inträffat eller från den senare dag arbetsmarknadsstyrelsen be- stämmer.

28 & Bestämmelserna i 26 & 1—3 om arbete får, om det är skäligt, till- lämpas i fråga om arbetsmarknadsutbildning. Avstängningstiden är i sådana fall 28 dagar. Bestämmelsen i 27 & tredje stycket äger därvid mot- svarande tillämpning.

29 5 Med beslut om avstängning enligt 26—28 åå jämställes beslut om avstängning från rätt till ersättning enligt 29, 30, 31 och 34 55 lagen (1973: 000) om arbetslöshetsförsäkring.

Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd m. m.

30 5 Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd göres skriftligen hos länsarbetsnämnden i det län där sökanden är bosatt. Vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivaren om sökandens arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av hans rätt till stöd.

Arbetsgivare skall på begäran utfärda intyg som avses i första styc- ket enligt formulär som fastställes av arbetsmarknadsstyrelsen.

Utbetalning av kontant arbetsmarknadsstöd göres av den allmänna försäkringskassa i vilken sökanden är inskriven.

Fråga om kontant arbetsmarknadsstöd enligt 15 4. och 14% andra stycket prövas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Talan mot länsarbetsnämnds, allmän försäkringskassas, arbetsmarknads- styrelsens och riksförsäkringsverkets beslut

31 % Talan mot beslut av länsarbetsnämnd och allmän försäkrings- kassa enligt denna lag föres genom besvär hos arbetsmarknadsstyrelsen respektive riksförsäkringsverket.

32 & Talan mot arbetsmarknadsstyrelsens och riksförsäkringsverkets beslut angående rätt till ersättning enligt denna lag föres genom besvär hos försäkringsdomstolen, om ej annat följer av lagen (1969: 93) om be- gränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt.

Prop. 1973: 56 29

Beslut som avses i första stycket och som ej innebär tillämpning av sistnämnda lag får av arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lag- tolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen eller annars särskilda skäl finns för sådan prövning.

Mot arbetsmarknadsstyrelsens och riksförsäkringsverkets beslut enligt denna lag i annat fall än som avses i första eller andra stycket föres talan hos Konungen genom besvär.

33 & Besvär skall inges till den myndighet eller det organ som har meddelat beslutet. Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den myndighet som har att pröva besvären utgör dock ej hin- der för besvärens upptagande till prövning, om de inkommit före bc- svärstidens utgång.

Länsarbetsnämnds, allmän försäkringskassas, arbetsmarknadsstyrel- sens och riksförsäkringsverkets beslut länder till omedelbar efterrättelse, om ej annat angivits i beslutet eller bestäms av myndighet som har att pröva beslutet.

Särskilda bestämmelser

34 & Har Konungen träffat överenskommelse med annan stat om andra villkor för rätt att erhålla ersättning än som föreskrives i denna lag, Skall dessa villkor tillämpas.

35 & Kontant arbetsmarknadsstöd får indragas eller skäligen nedsät- tas, om stödtagaren medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig el- ler vilseledande uppgift angående förhållande som är av betydelse för rätten till stöd.

36 5 Har någon genom oriktig uppgift eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt orsakat att kontant arbetsmarknadsstöd utgått obehörigen el- ler med för högt belopp eller har någon eljest oberhörigen eller med för högt belopp uppburit sådant stöd och har han skäligen bort inse detta, skall det som betalats ut för mycket återbetalas, om ej i särskilt fall an- ledning föreligger att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, får vid senare utbetalning till honom skäligt belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.

37 % Lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskon- flikt äger tillämpning på ersättning enligt denna lag.

38 å Beträffande minskning i vissa fall av pension med utgiven ersätt- ning enligt denna lag gäller föreskrifterna i 17 kap. 4 5 andra stycket la- gen (1962: 381) om allmän försäkring.

39 5 De närmare föreskrifter som finns erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndi— gande, av arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Prop. 1973: 56 30

3. Förslag till

Lag om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet

Härigenom förordnas som följer.

1 % Arbetsgivaravgift för finansiering av arbetslöshetsersättning enligt lagen (1973:000) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973: 000) om kontant arbetsmarknadsstöd erlägges till staten enligt denna lag.

2 & Arbetsgivare erlägger årligen arbetsgivaravgift med belopp som motsvarar fyra tiondels procent av summan av vad arbetsgivaren under året utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller i naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, i fall som avses i 3 kap. 2 & andra stycket sista punkten lagen (1962: 381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete.

Vid beräkningen av avgiften tages icke hänsyn till arbetstagarens lön eller ersättning i vad den för år räknat överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Hänsyn tages ej heller till arbetstagare, vars lön un- der året understigit femhundra kronor. Vidare bortses vid denna beräk- ning från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkra-d enligt lagen (1954: 243) om yrkesskadeförsäkring, om ej fall som avses i 3 kap. 2å andra stycket sista punkten lagen (1962: 381) om allmän försäkring är för handen.

Avgift erlägges icke för arbetstagares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av sjukt barn eller med anledning av barns födelse till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräldrapenning, som arbetsgivare äger uppbära enligt bestämmelserna i 3 kap. 16 5 lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 5 Med arbetsgivare avses i denna lag den som enligt 19 kap. 1 & la- gen (1962: 381) om allmän försäkring skall erlägga avgift till sjukför- säkring.

4 % Avgifterna för finansiering av arbetslöshetsersättningen föres till en fond, benämnd arbetslöshetsfonden, som förvaltas enligt grunder som Konungen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.

Prop. 1973: 56

4 Förslag till

31

Lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Härigenom förordnas, att 1 och 25% förordningen (1959: 552) an— gående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.1 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

lä2

Angående debitering och upp- börd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen om allmän försäkring samt avgift för obligatorisk försäk- ring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring ävensom avgifter enligt förord— ningen angående byggnadsforsk— ningsavgift, lagen om lönegaran— tiavgift och lagen (1971: 282) om arbetarskyddsavgift skall gälla vad nedan stadgas.

Föreslagen lydelse

Angående debitering och upp- börd av avgifter från arbetsgivare enligt lagen (1962.'381) om all- män försäkring samt avgift för obligatorisk försäkring i riksför- säkringsverket enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäk- ring ävensom avgifter enligt för— ordningen (1960: 77) angående byggnadsforskningsavgift, lagen (1970: 742) om lönegarantiavgift, lagen (1971:282) om arbetar— skyddsavgift samt lagen (1973: 000) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsiikringen och det kontanta arbetsmarknadsstö- det skall gälla vad nedan stadgas.

Avgift för frivillig försäkring i riksförsäkringsverket enligt lagen om yrkesskadeförsäkring uppbäres i den ordning verket bestämmer.

') H

I denna förordning förstås med

ål!

arbetsgivaravgift: summan av arbetsgivarens avgifter enligt 1 5 första stycket; a-vgiftsunderlag: belopp varå avgift, som avses i 1 5 första stycket, skall beräknas för arbetsgivaren; utgiftsår: det kalenderår för vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av av- giftsunderlag för avgift till sjuk- försäkringen och försäkringen för tilläggspension samt för lönega- rantiavgift skall med lön enligt denna förordning förstås jämväl sådan ersättning, som enligt 3 kap. 2 5 andra stycket sista punkten el-

Såvitt gäller beräkning av av- giftsunderlag för avgift till sjuk— försäkringen och försäkringen för tilläggspension, för lönegarantiav- gift samt för arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet skall med lön enligt denna förord-

! Förordningen omtryckt 1962: 396. Senaste lydelse av rubriken 1962: 396. = Senaste lydelse 1971 : 287. = Senaste lydelse 1970: 744.

Prop. 1973: 56

Nuvarande lydelse

ler 11 kap. 25 andra stycket lagen om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställning.

32

Föreslagen lydelse

ning förstås jämväl sådan ersätt- ning, som enligt 3 kap. 2å andra stycket sista punkten eller 11 kap. 2 & andra stycket lagen (1962: 381 ) om allmän försäkring anses såsom inkomst av anställ- ning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Vid debitering enligt 205 första stycket av arbetsgivares preliminära avgift för år 1974 och 1975 skall hänsyn tagas även till avgiftsuttaget en- ligt lagen (1973: 000) om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Prop. 1973: 56 33

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 9 mars 1973.

Närvarande: Statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GElJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTS- SON, LÖFBERG, LlDBOM, CARLSSON.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ny lagstiftning om kontant stöd vid arbetslöshet och anför.

1 Inledning

I prop. 1973: 1 (bil. 13 s. 28) redovisas riktlinjerna för en reform av det ekonomiska stödet vid arbetslöshet. I samma prop. (s. 121) föreslås att riksdagen, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1973/74 till Kontant stöd vid arbetslöshet beräknar ett förslagsanslag av 680 milj. kr. Jag avser att nu ta upp frågan om den närmare utform- ningen av arbetslöshetsskyddet.

År 1964 begärde riksdagen att bl. a. frågan om en allmän arbetslös- hetsförsäkring skulle utredas (mot. 1964: I: 37, 596 och 739 samt 11: 51, 724, 908 och 957, 2LU 1964: 48, rskr 1964: 310). Med anledning härav tillkallade dåvarande chefen för inrikesdepartementet den 3 juni 1966 sakkunniga att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet. [ direk- tiven för de sakkunniga erinrades bl. a. om att utredningen borde vara förutsättningslös. Den borde undersöka och föreslå de former för kon- tant stöd vid arbetslöshet som kunde befinnas lämpligast med hänsyn till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder och vissa gruppers särskilda förhållanden.

De sakkunniga, som antog benämningen utredningen om kontant stöd vid arbetslöshet (RSA-utredningen), avlämnade i september 1967 del- betänkandet (SOU 1967: 62) Stödformcr för arbetslösa äldre arbetsta- gare. Förslaget låg till grund för vissa år 1968 vidtagna ändringar i för— ordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor (kassaförord- ningen; omtryckt 1964: .495, ändrad senast 1971: 900), förordningen (1956: 630) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor (statsbidrags- förordningen; omtryckt 1968: 141, ändrad senast 1971: 141) och arbets— marknadskungörelsen (1966: 368) (SFS 1968: 140, 141 och 246).

3 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 56

Prop. 1973: 56 34

KSA-utredningen har härefter i april 1971 avlämnat slutbetänkandet (SOU 1971: 42—44) Försäkring och annat kontant stöd vid arbetslös- het-1. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till lag om arbetslöshetsför- säkring och till lag om kontant arbetsmarknadsstöd. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga. '

Efter remiss har yttranden över KSA-utredningens betänkande av- gctts av socialstyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV), statskontoret, sta- tistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens avtalsverk, skolövcrstyrelsen (SÖ), univcrsitetskanslersämbetet (UKÄ), lantbruksstyrelsen, kommers— kollegium, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), statens handikappråd, sjukpenningutredningen, 1968 års utbildnings- utredning, kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX), centrala studie- hjälpsnämnden (CSN), Svenska arbetsgivareföreningcn (SAF), Förening- en skogsbrukets arbetsgivare, Handelns arbetsgivarorganisation (HAO), Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, Handelsanställdas förbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska transportarbetareförbundet, Sveriges akademikers cen— tralorganisation (SACO), Sveriges arbetares centralorganisation (SAC), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Dc'crkända arbetslöshets- kassornas samorganisation (Samorganisationen), Försäkringskasseför- bundet, Fredrika-Breme'r-Förbundet, Handikapporganisationernas cen- tralkommitté, Kooperativa förbundet (KF), Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska taxiförbundet, Svenska åkeriförbundet, Sveriges hant— verks- och industriorganisation (SHlO), Svenska företagares riksför- bund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgälds— kontoret, Folkbildningsförbundet, Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Uppsala studentkår.

Remissinstanscrna har bifogat yttranden från ett stort antal myndig- heter och sammanslutningar, bl. a.. från lantbruksnämndcr, länsarbets— nämnder, arbetstagarorganisationer och handelskamrar.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 27 maj 1970 tillkalla— de chefen för socialdepartementet numera överdirektören Hans Järn- brink med uppdrag att såsom sakkunnig utreda de tekniska förutsätt- ningarna för att inordna bl. a. förmåner som utgår vid arbetslöshet i beskattningssystemet. I direktiven "för Utredningen, som antog namnet

1Betänkandet har avgctts av riksdagsledamöterna Lars Larsson, ordförande Erik Filip Petersson, Hans Nordgren, Claes Elmstedt och Viola Sandell, numera avdelningschefen Annika Baude, kassaföreståndaren Karl-Axel Bäck, numera byrådirektören Algot Elf, borgarrådet Sören Carlson, kanslirådet Olof Peters- son samt direktörsassistenten Inge Svensson. I utredningsarbetet har som experter deltagit byråcheferna Bernt Erici, Ove Jönsson, Kurt Ljungholm och Sven F. Bengtson, byrådirektören Margit Strandberg. direktören Lars Tobis- son, numera rättschefen Hans-Olov Stark, numera försäkringsdomaren Ingemar Cosmo samt kanslirådet Stig Wernlund.

Prop. 1973: 56 35

sjukpenningutredningen, erinrades om att utredningsmannen borde sam- råda med KSA-utredningen och beakta resultatet av dess arbete. Utred- ningen avlämnade i september 1972 betänkandet (SOU 1972: 60) Be- skattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. ] betänkandet finns bl. a. vissa förslag till ändringar i KSA-utrcdningens förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring och till lag om kontant arbetsmarknads- stöd.

Efter remiss har yttranden över sjukpenningutredningcns betänkande avgetts av kammarrätten i Göteborg, socialstyrelsen, RFV, statskontoret, försäkringsinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, statens 'av— talsverk, UKÄ, AMS, länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Skara— ' borgs, Västmanlands och Norrbottens län, yrkesskadeförsäkringskom-- mittén, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, SAF, LO, TCO, SACO, SR, SAC, Samorganisationen, Försäkringskasseför— bundet, Svenska Personal-Pensionskassan (SPP), Svenska försäkrings- bolagcts riksförbund, Folksam, LRF, Svensk industriförening, SHIO, SFS, Fredrika-Bremer-Förbundet och Husmodersförbundet hem och samhälle.

Riksdagen har i skrivelse i maj 1967 och mars 1972 till Kungl. Maj:t funnit dels att frågan om'en inkomstgarantiförsäkring bör bli föremål för prövning, dels att det är lämpligt att vissa" frågor om kassacrsätt— ning åt företagare tas upp i samband-med prövningen av KSA-utred- ningens förslag (mot. 1967111: 360, SU 1967: 112, rskr'1967: 272 samt mot. 1972: 1378 och 1407, InU 1972: 3, rskr 1972: 63).

Genom skrivelse till mig den 23 oktober 1972 har AMS överlämnat en inom styrelsen upprättad promemoria med förslag till ersättningsbe- räkning vid arbetslöshet del av vecka inom arbetslöshetsförsäkringen.

Jag tar även upp dessa frågor till behandling i förevarande samman— hang.

På föredragning av chefen för finansdcpartementct har Kungl. Maj:t tidigare i dag beslutat föreslå riksdagen att bl. a'. de utgående ersätt- ningarna vid arbetslöshet blir inkomstbeskattade. Det är" mot den bak- grunden som jag här tar upp frågan om utformningen av förmånerna vid arbetslöshet. ' ' .

Chefen för socialdepartementet har dessutom förut i dag anmält . förslag till de ändringar i bestämmelserna om tilläggspension som be— hövs vid tillgodoräknande som pensionsgrundande inkomst aV' bl.a. dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknads- stöd. Han har vidare tagit upp dels vissa samordningsfrågor vid sam- manträffande av pensionsförmåner enligt lagen om allmän försäkring och arbetslöshetsersättning, dels frågor rörande förtidspension till äldre försäkrade som föranleds av de föreslagna ändringama beträffande för— månerna vid arbetslöshet. '

Prop. 1973: 56 36

2 Nuvarande ordning

2.1. Arbetslöshetsförsäkringen

Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom ge- nom beslut av 1934 års riksdag och trädde i verksamhet 1935. Försäk- ringen handhas av arbetslöshetskassor, organiserade av de försäkrade själva och erkända av en statlig tillsynsmyndighet. Kassorna är i för- eningsrättsligt hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder såsom sådana under lagen (1938: 96) om understödsföreningar (UFL). Enligt 1 & kungörelsen (1912: 304) angående tillsyn å under- stödsföreningar m.m. i dess lydelse enligt kungörelsen (1957: 224) är AMS tillsynsmyndighet för kassorna. Den 1 juli 1972 trädde en ny lag (1972: 262) om understödsföreningar i kraft. I övergångsbestämmelser- na föreskrivs att gamla UFL fortfarande skall gälla i fråga om erkänd arbetslöshetskassa och sådan icke erkänd arbetslöshetskassa som regi- sterats före den nya lagens ikraftträdande.

Gällande föreskrifter om arbetslöshetsförsäkringen återfinns i övrigt i kassaförordningen, statsbidragsförordningen, kungörelsen (1957: 481, ändrad senast 1968: 142) med tillämpningsföreskrifter till arbetslöshets- kasseförordningen och kungörelsen (1957 : 482) angående handläggning- en av frågor om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

De nuvarande kassorna är i allmänhet bildade av de fackliga organi— - sationerna på olika yrkesområden men är juridiskt sett fullt fristående i förhållande till dessa. Även icke fackligt organiserade arbetstagare inom en kassas verksamhetsområde äger rätt till medlemskap.

För att en understödsförening skall kunna antas till erkänd arbets- löshetskassa fordras bl. a. att stadgarna står i överensstämmelse med arbetslöshetskasseförordningcn. Den är utformad så att den anger vad som skall intas i stadgarna. De skall sålunda innehålla föreskrifter om medlemskap, avgifter, villkor för rätt till arbetslöshetsersättning, ersätt- ningens former och storlek, ersättningstidcns längd och kassans fond— bildning. '

Arbetslöshetskassornas utgifter omfattar kostnaderna för försäkrings- ersättning (dagpenning jämte visst barntillägg), fondering och förvalt- ning.

Förvaltningskostnaderna varierar starkt mellan kassorna beroende på bl.a. medlemsantal och verksamhetens omfattning. I allmänhet har kostnaderna kunnat nedbringas genom gemensam administration med vederbörande fackliga organisation, t. ex. gemensam personal, lokaler o. dyl.

Arbetslöshetskassornas inkomster utgörs av medlemsavgifter, stats— bidrag och räntor på fonderade medel. Medlemmarna i kassa är i många- fall indelade i klasser. Indelningen är beroende på medlemmarnas ar-

Prop. 1973: 56 37

betslöshetsrisk och inkomstförhållanden. Medlemsavgifterna fastställs av AMS. De varierar starkt mellan såväl kassor som klasser. Någon ut— jämning kassorna emellan beträffande avgifterna förekommer inte. Där- emot är statsbidraget konstruerat så att en avgiftsutjämnande effekt upp- nås.

Statsbidraget till dagpenningersättningen i arbetslöshetsförsäkringen omfattar en proportionell del, grundstatsbidraget, och en till antalet er- sättningsdagar per årsmedlem knuten progressiv del, dagpenningbidra- get. Statsbidraget till kassorna utbetalas årsvis i efterskott. När särskilda skäl föreligger, kan dock under verksamhetsåret förskott på statsbidraget utbetalas.

I kassaförordningen (41 &) finns bestämmelser om fondbildning. Av- gifterna i kassan skall vara så avvägda att de tillsammans med övriga in- komster uppfyller kravet på föreskriven fondbildning. Med hänsyn till riskutjämningen är fondkravet större i en arbetslöshetskassa med litet medlemsantal än i kassa med högre medlemsantal. Fondens storlek bestäms dessutom av förvaltningskostnader, genomsnittligt ersättnings— belopp per ersättningsdag och medlem senaste året samt genomsnittligt antal ersättningsdagar per medlem under de senaste tio åren.

Även bestämmelser för fondmedlens placering finns intagna i förord- ningen (42 å). De följer i stort det reglemente som enligt lagen om allmän försäkring gäller för de allmänna försäkringskassorna i vad av- ser sjukförsäkringens fonder. För arbetslöshetskassornas del gäller dock att högst en femtedel av fonden -— efter AMS' medgivande — får placeras i skuldförbindelser med säkerhet i fastighetsinteckningar.

UFLzs bestämmelser gäller för arbetslöshetskassorna i den mån kas- sorna inte uttryckligen undantagits från bestämmelsernas tillämplighet. Med hänsyn till de i kassaförordningen intagna bestämmelserna om minimigräns för medlemsantalet (3 ©), försäkringsår (7 5), medlemskap (9—14 åå), avgifter och uttaxering (16—17 55), fondbildning (41—— 42 åå), styrelse m.m. (43—44 55) och om återkallande av antagande (45—50 55) är emellertid UFL:s betydelse för arbetslöshetskassorna i praktiken endast knuten till en rad föreningsrättsliga bestämmelser av mera allmän natur. Hit hör regler om styrelse, firmateckning, revision, föreningssammanträde, stadgeändring samt likvidation och upplösning.

Enligt UFL skall varje förening som har till uppgift att bereda un- derstöd vid arbetslöshet vara registrerad som understödsförening. Ett viktigt undantag finns dock i 90 % UFL. I denna paragraf anges, att ”fackförening, fackförbund eller annan liknande förening för vårdande av yrkesangelägenheter” inte är underkastad reglerna i UFL av den anledningen att föreningen meddelar understöd vid arbetslöshet.

Med ett enda undantag är numera alla registrerade understödsför- eningar som bereder understöd vid arbetslöshet antagna som erkända

Prop. 1973: 56 38

arbetslöshetskassor. Den enda förening som inte är'erkänd har enligt uppgift från AMS numera i huvudsak upphört att driva verksamhet. Formellt har man emellertid alltjämt anledning att räkna med tre olika slag av föreningar som bereder understöd vid arbetslöshet, nämligen (1) erkända arbetslöshetskassor, (2) understödsföreningar som inte har ställningen av erkänd arbetslöshetskassa samt (3) fackliga organisationer som inte är underkastade bestämmelserna i UFL.

Det finns ett flertal grundläggande och betydelsefulla skillnader mel- lan de erkända arbetslöshetSkassorna och övriga understödsföreningar. Verksamhetens ändamål, organisation och finansiering utgör tydliga exempel på sådana olikheter. Medan pensionskassor och begravnings- kassor i princip baserar hela sin verksamhet på medlemsavgifter utgår betydande statsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna. AMS har ett sanktionsmedel mot de erkända arbetslöshetskassorna som försäk- ringsinspektionen saknar. Den kan förklara att kassan inte skall ha nå- got statsbidrag. Slutligen föreligger även den principiella skillnaden, att de under försäkringsinspektionens tillsyn lydande föreningarna skall bi- draga till kostnaderna för tillsynsverksamheten (67 % UFL), medan AMS” motsvarande utgifter betalas av statsmedel.

Erkänd arbetslöshetskassa i det följande kallad arbetslöshetskassa är öppen för alla löntagare inom kassans verksamhetsområde. Samt- liga kassor är organiserade som rikskassor och är i allmänhet avsedda för anställda inom vissa avgränsade yrkesområden. Undantagsvis kan även företagare tillhöra arbetslöshetsförsäkringen.

Kassaförordningen (9 &) tar upp vissa omständigheter som obligato- riskt skall utgöra hinder mot medlemskap. Dessutom kan kassa i vissa angivna fall (10 %) vägra medlemskap eller utesluta medlem ur kassan.

Ingen får samtidigt vara medlem i mer än en arbetslöshetskassa. Detta regleras i förordningen genom bestämmelse om att som villkor för inträde i kassa gäller att man inte är medlem i annan kassa. Den som inte har uppnått viss i stadgarna angiven ålder är även utesluten från rätt att bli medlem. Denna föreskrift hänger samman med att un- derstöd från kassa endast kan utgå till den som fyllt 16 år.

Bland de obligatoriska villkoren för rätt till medlemskap tas även upp kravet på att vederbörande skall vara löntagare. Den som icke mot avlöning används till arbete för annan räkning har nämligen inte rätt att vinna inträde i kassa. En löntagare har emellertid rätt att i viss utsträckning arbeta som självständig företagare. Det framgår motsätt- ningsvis av föreskriften att den som under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader har varit enbart företagare inte får kvarstå som medlem i kassa.

Den som arbetar uteslutande för sin makes räkning får inte bli med— lem i erkänd arbetslöshetskassa. Även i detta fall finns ett tidsmått an- givet så till vida att den som uteslutande utfört sådant arbete under

Prop. 1973: 56 39

mer än fem månader under senast förflutna tolv månaderna inte får kvarstå i kassan. Har arbete för make utförts under kortare tid har vederbörande rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem. AMS får beträffande viss kassa medge undantag från dessa bestämmelser.

Kassa har rätt att i stadgarna införa bestämmelser enligt vilka inträde kan vägras eller medlem kan uteslutas. Om kassans verksamhetsområde är begränsat, har kassan under vissa i kassaförordningen angivna förlit— sättningar rätt att vägra medlemskap eller utesluta medlem som inte tillhör verksamhetsområdet. I fråga om samtliga ekisterande kassor gäller att kassans styrelse äger rätt att vägra inträde för person som inte tillhör och inte heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna har tillhört verksamhetsområdet. Medlem som inte upp- fyller dessa vill-kor kan av kassan uteslutas.

Den som under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader har använts till arbete uteslutande av förälder eller adoptant, barn eller adoptivbarn får, om föreskrifter härom tas in i stadgarna, vägras inträde i kassan eller uteslutas ur kassan.

I stadgarna kan också tas in bestämmelser om att kassan skall vägra person inträde eller utesluta medlem för vilken synnerlig risk för arbets— löshet är för handen på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmå- gan, lättja, dryckenskap eller annan sådan anledning. Vidare kan per- son som svikligcn lämnat oriktig uppgift eller förtigit något som är av betydelse för hans rätt till medlemskap eller ersättning vägras inträde eller uteslutas. I dessa fall skall besluten anmälas till tillsynsmyndig- heten. Den som inte ställer sig kassans stadgar till efterrättelse kan ute— slutas. Från rätt att vinna inträde i kassa eller att där kvarstå som med- lem kan kassan utesluta den vars ålder överstiger viss gräns.

Utlänning äger samma rätt till inträde i kassa som svensk medborga- re. AMS får emellertid föreskriva begränsningar i denna rätt (11 5 första stycket). Någon sådan begränsning har inte utfärdats.

Om Kungl. Maj:t träffar överenskommelse med främmande stat får kassa med stöd av sådan överenskommelse tillämpa andra villkor för utlännings rätt att vinna inträde eller kvarstå som medlem än som stadgas i kassaförordningen (11 å andra stycket). Några särskilda villkor har inte införts i kassastadgar med stöd härav.

Om det inträffar omständighet som kan föranleda att medlem utesluts skall styrelsen underrätta honom härom. Han skall härvid få skälig tid att avge förklaring (12 å).

Kassa får inte utesluta någon under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berättigad till dagpenning. Vid svikligt för- farande kan medlem dock uteslutas omedelbart (13 å).

Kassa får enligt kassaförordningen inte begränsa rätten för medlem att utträda ur kassan (1.4 5). Som villkor för medlemskap i fackorga- nisation kan organisationen föreskriva skyldighet att tillhöra viss kassa.

Prop. 1973: 56 40

Flertalet organisationer som har bildat kassa har begagnat sig av detta. I dessa fall medför utträde ur kassa i allmänhet också utträde ur orga- nisationen.

Den som inte senast vid utgången av åttonde veckan efter den tid på vilken avgift till kassan belöper har erlagt förfallen avgift eller anmält förhållande som medger betalningsbefrielse skall anses ha utträtt ur kassan. Beslut härom behöver således inte fattas av styrelsen i varje särskilt fall. I kassor med månadsavgifter har tiden inom vilken avgift skall vara erlagd satts till två månader (17 5 första stycket). Den som har underlåtit att anmäla förhållande som kan grunda betalningsbe- frielse eller på grund av särskilda skäl icke erlagt avgift kan emellertid efter beslut av kassans styrelse få kvarstå i kassan. När särskilda skäl åberopas skall AMS godkänna styrelsens beslut (17 å andra stycket). Tillsynsmyndigheten får också beträffande viss kassa medge att respit— tiden bestäms till tjugosjätte veckan resp. sjätte månaden. Denna bestäm- melse har tillkommit särskilt med tanke på sjöfolket.

I fråga om stadgeändring krävs enligt 42 5 första stycket UFL för att beslut om ändringen skall bli giltig att samtliga röstberättigade har förenat sig därom eller att beslut har fattats vid två på varandra följande föreningssammanträden —— varav minst ett ordinarie —— och av två tred- jedelar av de röstande på sista sammanträdet. Om beslutet avser sådan ändring av arbetslöshetskassas stadgad som fordras för att statsbidrag skall utgå räcker det om tre fjärdedelar av de röstande biträder beslutet. I paragrafens andra stycke föreskrivs att om ändringen gäller införande av ny grund för medlems uteslutning och bestämmelsen skall avse även dem som är medlemmar när stadgeändringsfrågan avgörs, skall samt- liga medlemmar samtycka för att ändringen skall bli giltig. I alla dessa fall fordras enligt tredje stycket att tillsynsmyndigheten godkänner änd- ringen. Om stadgarna innehåller ytterligare villkor för giltighet av stad- geändring så skall de enligt fjärde stycket också gälla.

Understödsförening skall träda i likvidation när föreningen enligt sina stadgar skall upphöra med sin verksamhet. Om understödsförening inte var i likvidation när dess egendom avträddes till konkurs skall föreningen träda i likvidation, om det finns överskott efter konkursens avslutande. Slutligen skall förening träda i likvidation om understödsförenings rö- relse i sin helhet skall överlåtas på annan understödsförening. Vid beslut om att understödsförening skall träda i likvidation i andra än de nämnda fallen skall, enligt 43 5 första stycket UFL, den allmänna bestämmelsen i 42 5 första stycket och bestämmelserna i tredje och fjärde stycket tillämpas. Detsamma gäller vid överlåtelse av understödsförenings rö- relse eller del därav enligt 59 och 66 583.

Enligt 44 & första stycket UFL skall beslut om ändring av understöds— förenings stadgar anmälas för registrering av styrelsens ordförande. Det får inte gå i verkställighet innan registrering har skett. Vid anmälan

Prop. 1973: 56 41

skall fogas två avskrifter av protokoll i ärendet. Dessa avskrifter skall vara bestyrkta av notarius publicus eller med styrelseledamöternas egen- händiga, bevittnade namnunderskrifter. I andra stycket föreskrivs att andra beslut än överlåtelsebeslut inte får underställas tillsynsmyndighe- ten för gillande på annat sätt än genom anmälan om registrering. Enligt tredje stycket skall beslut om överlåtelse av förening anmälas hos till- synsmyndigheten för godkännande. Överlåtelse under likvidation skall anmälas av likvidatorerna och överlåtelse i andra fall .av styrelsens ordförande. Vid anmälan skall fogas avskrift av protokoll, bestyrkt på sätt i första stycket föreskrivs, samt handlingar framlagda på förenings- stämma.

Såsom allmänt villkor för rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäk— ringen gäller att ersättning endast får utgå till arbetslös medlem över 16 år, som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete (20 å). Försäkrad som önskar ersättning skall personligen söka arbete hos offentlig arbetsförmedling (22 å). Möjlighet finns dock att i sär— skilda fall efterge denna skyldighet. Den försäkrade skall dessutom vara beredd att ta erbjudet lämpligt arbete. Medlem skall för en tid av 28, i vissa fall 14, kalenderdagar avstängas från rätt till ersättning, om han frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller om han av- skedats på grund av otillbörligt uppförande. Samma påföljd inträder, om medlemmen avvisar lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat, att an— ställning inte kommit till stånd (36 5 första stycket). I vissa fall kan kassa besluta att ersättning inte skall utges förrän medlem förvärvs- arbetat 20 dagar (36 & tredje stycket). Erbjudet arbete skall anses lämp- ligt, om det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter, om det är förenat med avlöning som prövas vara skälig i förhållande til-l lön som utgår för sådant arbete enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte finns, i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sam- ma arbete, om det inte hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt rå- der, om förhållandena på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag finns föreskrivet om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall och om det inte heller i övrigt föreligger särskilda omständig- heter med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur (36 & fjärde stycket).

Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlemmen har upp- fyllt visst arbets- och avgiftsvillkor.

I 23 och 24 %% kassaförordningen har bl. a. uppställts ett 12-månaders— villkor som förutsättning för rätt till ersättning. 12-månadersvillkoret är avsett att bl. a. trygga medlemskapets kontinuitet. Det innebär att med- lem för att kunna få ersättning måste antingen ha arbetat och er- lagt avgifter för minst tolv månader eller först ha arbetat och erlagt av— gifter för minst tre månader samt därefter ha 1. genomgått av tillsyns—

Prop. 1973: 56 42

myndigheten godkänd yrkesutbildning eller 2. fullgjort värnplikt eller 3. åtnjutit tilläggssjukpenning på grund av havandeskap samt på grund härav varit befriad från avgiftsskyldighet så länge att den samman- lagda tiden uppgår till minst tolv månader.

De tolv månaderna enligt detta villkor behöver inte ligga i följd utan kan vara spridda över flera år under förutsättning att medlemska- pet är obrutct. När medlem en gång uppfyllt 12-månadersvillkoret be- höver detta inte prövas på nytt vid senare arbetslöshetsperiod under samma medlemskap.

Vid prövning av 12-månadersvillkoret får endast sådana avgifter till- godoräknas som erlagts för tid, då medlem utfört avlönat arbete för an- nans läkning utanför sitt hem i minst den omfattning som anges i kas— sans stadgar (10—15 dagar per månad) eller med bibehållen lön åt— njutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring och havandeskap (t. ex. semester). l vissa fall får avgifter tillgodoräknas även för tid, då medlem arbetat som företagare eller som hemarbetare.

En del kassor har infört bestämmelsen att medlem skall erlägga av- gift för varje månad, oavsett om han utfört avlönat arbete eller ej (kon- tinuerlig avgift). Detta innebär i sak ingen ändring i fråga om kravet att medlem skall ha utfört avlönat arbete för rätt att tillgodoräkna erlagd avgift.

Utöver 12-månadersvillkoret uppställs i 23 och 24 %% kassaförord- ningen ett 5-månadersvillkor som förutsättning för rätt till ersättning. 5—månadersvillkoret innebär att medlem — för att kunna få ersätt-

ning —— under de 1.2 månaderna närmast före arbetslöshetens inträdande måste sammanlagt minst 5 månader ha 1. arbetat och erlagt avgift eller 2. varit befriad från avgiftsplikt pä grund av yrkesutbildning (godkänd av tillsynsmyndigheten) eller värnplikt eller 3. åtnjutit tilläggssjukpen- ning i anledning av barnsbörd.

I den nämnda 12—månadersperioden inräknas inte tid, då medlem avgiftsbefriats på grund av styrkt sjukdom (överhoppningsbar tid).

5-månadersvillkoret skall uppfyllas innan medlemmen första gången erhåller ersättning under försäkringsåret (1.9—31.8). Tillsynsmyndighe— ten får i vissa fall medge att 5-månadersperioden ersätts med en 4-må- nadersperiod.

Vid prövningen av 5-månadersvillkoret får endast sådana avgifter tillgodoräknas som erlagts för tid, då medlem antingen utfört avlönat ar- bete för annans räkning utanför sitt hem i minst den omfattning som anges i kassans stadgar (10—15 dagar per månad) eller med bibehål- len lön åtnjutit ledighet av annan anledning än sjukdom, värnplikts— tjänstgöring och barnsbörd (t. ex. semester). I vissa fall får avgifter till— godoräknas även för tid då medlem arbetat som företagare eller som hemarbetare.

Enligt 28 % kassaförordningen får ersättning inte utges till medlem

Prop. 1973: 56 43

förrän han varit arbetslös fem dagar (karenstid). Dessa dagar behöver inte ligga i följd utan kan vara utspridda över en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor. Om karenstid har fullgjorts' en gång under försäkringsåret gäller den för återstoden av detta år (28 % 3 mom. första stycket). '

För att få räkna viss dag som- karensdag måste medlem den dagen vara arbetslös, vara anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen och även i övrigt uppfylla villkoren för ersättningsrätt. Arbetslös dag före första besöket på förmedlingen får således inte räknas som karens- dag. Dag för vilken permitteringslön utgår får räknas som karensdag.

Enligt 31 5 1 mom. kassaförordningen får medlem inte uppbära dag- penning för mer än 150 dagar (30 veckor) under varje försäkrings- år. Tillsynsmyndigheten äger dock för viss kassa eller viss klass medge att dagpenning får utgå för högst 200 dagar (40 veckor) under varje försäkringsår. Sådant medgivande har lämnats till kassor med sam- manlagt ca 600 000 medlemmar. Dessa kassor är verksamma inom tjänstemmanområdet och har i allmänhet få men relativt långvariga ersättningsfall.

Försäkrad som fyller minst 60 år det försäkringsår då nämnda er- sättning enligt 31 g 1 mom. har börjat utgå kan erhålla extra ersättning i högst 300 dagar utöver angivna ersättningstid (31 ä 2 mom. första stycket). AMS kan medge sådan förlängning av ersättningstiden även för försäkrad som fyllt minst 55 år, om han har blivit arbetslös på grund av företagsnedläggning eller bestående driftsinskränkning eller, om han är företagare, måst nedlägga rörelsen på grund av omfattande eller genomgripande förändring i ortens näringsliv eller inom ifråga- varande näringsgren (31 5 2 mom. tredje stycket).

Extra ersättning får utgå längst till och med månaden före den då medlemmen fyller 67 år eller till dess ålderspension, hel förtids- pension eller helt sjukbidrag börjar utgå till honom enligt lagen om allmän försäkring.

Medlem som fyllt 67 år får i de kassor där ersättning utgår efter 67 års ålder ersättning för högst 75 dagar per försäkringsår.

Arbetslöshetsförsäkringen är så konstruerad, att ersättning utgår för högst fem dagar per kalendervecka (32 å).

Ersättningsformerna är dagpenning enligt fjorton klasser, mellan 18 och 60 kr., och barntillägg. Detta utgör två kr. om dagen för varje barn under 16 år. Hel dagpenning får utges även för dag, då den som i öv- rigt är arbetslös utför avlönat arbete i högst två timmar. Utför han av- lönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar, äger kassa med tillsynsmyndighetens medgivande utge dagpenning och barntillägg med hälften av vad eljest skulle ha utgått (29 ä 2 mom.).

Utgående ersättning är inte skattepliktig inkomst. Enligt 32 å andra stycket kassaförordningen får ersättning inte ut-

Prop. 1973: 56 44

ges för vissa allmänna vilodagar, nämligen söndag, helgdag samt påsk- afton, pingsafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton, om inte AMS har medgivit att dagpenning får utgå för sådan dag.

Sådant medgivande har AMS lämnat för de fall då antalet ersätt- ningsförbjudna dagar uppgått till två eller flera i en kalendervecka, sön— dagarna oräknade. Dock gäller även vid dispens förbud mot ersättning för en helgdag eller helgdagsafton per kalendervecka.

I 30 & kassaförordningen behandlas de s.k. överförsäkringsbestäm- melserna. De innebär att ersättning inte få utges med högre belopp i förhållande till medlemmens dagsförtjänst än som framgår av en av Kungl. Maj:t fastställd överförsäkringstabell. Med dagsförtjänst avses en femtedel av den veckoinkomst eller, i fråga om medlem med må- nadslön, en tj-ugotvåondel av den månadsinkomst som medlemmen före arbetslöshetens inträdande vanligen erhöll under arbetstid som var normal för honom. I särskilda fall kan tillsynsmyndigheten medge att större andel skall anses utgöra dagsförtjänsten. Saknas underlag för beräkning av dagsförtjänstcn skall som sådan räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetstagare inom samma yrke och med samma arbetsförmåga som medlemmen. I allmänhet erhålls erforderliga upp- gifter för tillämpning av överförsäkringsbestämmelserna i det arbets- givarintygr som medlemmen skall lämna" till arbetslöshetskassan vid ar- betslöshetens början.

Överförsäkringsbestämmelserna skall enligt 30 ä 2 mom. tillämpas även i de fall då medlem på grund av arbetslöshet fortlöpande er- håller understöd från arbetsgivaren eller från annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa. Ersättning från arbetslöshetskassan får utges med högst det belopp som motsvarar skillnaden mellan det högsta belopp som får utgå enligt överförsäkringstabellen och understödet sedan detta minskats med skatt.

Enligt gällande tillämpningsföreskrifter skall i den inkomst som läggs till grund för prövningen av överförsäkringen inräknas normalt förekommande ersättningar för obekväm arbetstid, skifttillägg, regel- bundet utgående drickspengar, naturaförmåner (exempelvis bekläd- nadsersättning) och ersättning för'mera regelbundet förekommande övertidsarbete. Ersättning för tillfälligt övertidsarbete, gratifikationer eller andra ej regelmässigt utgående ersättningar skall däremot inte in- räknas i inkomsten.

Den nuvarande övcrförsäkringstabellen har varit gällande fr.o.m. den 1 september 1968. Den är beräknad efter en kommunal utdebilering — den vanligast förekommande år 1967 — av 19 kr. per skattekrona och med avdrag från nettoinkomsten efter skatt med 8,3 %.

Föreskrifter om pensionsavdrag behandlas i 30 ä 3 mom. kassaför- ordningen. Bestämmelserna innebär att medlem som erhåller ålders- pension skall inplaceras i avdragsklass enligt en av Kungl. Maj:t fast—

Prop. 1973: 56 45

ställd avdragstabell. Detta sker då medlem första gången under ett försäkringsår ansöker om ersättning från arbetslöshetskassa. Dagpen- ning och barntillägg skall nedsättas med det för avdragsklassen angivna avdragsbeloppet. Ersättning understigande fem kr. för dag utbetalas ej.

Gällande bestämmelser innebär att dagersättningen i arbetslöshets- kassa minskas med 1/350 av årspensionens belopp. Endast medlemmens egen ålderspension läggs till grund för avdraget från kassaersättningen. Däremot inverkar inte familjepension eller makes ålderspension på avdraget. Pcnsionsavdraget beräknas av praktiska skäl på bruttopen- sionen, dvs. pensionen före avdrag av skatt, eftersom vid debiteringen av skatt även andra inkomster ofta påverkar debiteringens storlek.

Inplacering i avdragsklass sker i samband med ansökan om ersättning första gången under ett försäkringsår. I allmänhet görs under en ettårs- period endast smärre mera indexbetonade justeringar av pensionsbelop- pen. Skulle mera väsentliga ändringar ske, tar kassan dock hänsyn här- till.

För medlem som med hänsyn till lågt inkomstläge t. ex. på grund av deltidsarbete — får ett överförsäkringsavdrag som är större än pen— sionsavdraget skall överförsäkringsavdraget tillämpas och inte pensions- avdraget. Båda avdragen skall således ej göras samtidigt.

AMS har utfärdat tillämpningsföreskrifter om ersättningsrätten inom arbetslöshetsförsäkringen för medlemmar som uppbär förtidspension el- ler sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring. Medlem som uppbär hel förtidspension är inte ersättningsberättigad inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Den som uppbär två tredjedelar av hel förtidspension är ersätt— ningsberättigad om han, sedan han börjat uppbära förtidspension, haft förvärvsarbete och erlagt avgifter i sådan omfattning att 5-månadersvill- koret uppfyllts. Den som uppbär halv förtidspension, slutligen, är i prin- cip ersättningsberättigad inom ramen för överförsäkringsreglerna.

De försäkrade som önskar erhålla förtidspension skall ansöka därom hos försäkringskassan. Förtidspensionen beviljas i regel fr.o.m. den månad rätten till förmånen föreligger, dvs. nedsättningen i arbetsförmå- gan har konstaterats vara för handen. Förtidspension beviljas dock inte för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden. På grund av att handläggningen av förtidspensionsärendena tar en viss tid, kan den första pensionsutbetalningen omfatta förmåner för fyra—fem måna- der före beslutsdagen. Den medlem i arbetslöshetskassa som uppburit dagpenning och senare på medicinska grunder tillerkänns förtidspension som utbetalas retroaktivt blir återbetalningsskyldig för det belopp han erhållit för tid under vilken han erhållit förtidspension.

Kassaförordningen reglerar i bestämmelserna om medlemskap inte närmare deltidsarbetarcns rätt till arbetslöshetsförsäkring. 8 % talar om att varje kassa skall ha ett verksamhetsområde. I princip har alla som arbetar inom kassans verksamhetsområde rätt att tillhöra kassan. I 9 å

Prop. 1973: 56 ' 46

anges vissa fall som skall eller kan undantas från rätten att tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa. Här anges ingen minimigräns för arbetet. In- direkt framkommer emellertid en sådan gräns genom bestämmelserna om ersättningsrätt. Enligt dessa kan ersättning inte utgå för dag, för vil- ken medlemmen sökt arbete för kortare tid än fyra timmar. Även arbets- villkorets minimibestämmelse sätter en viss gräns för deltidsarbetarens praktiska möjligheter att få ersättning från arbetslöshetskassa. I princip är gränsen hälften av normal arbetstid, även om detta-inte är direkt ut— sagt i gällande förordning. Det är således närmast ersättnin-gsrätten som drar upp gränsen för deltidsarbetarens skydd i nuvarande arbetslöshets- försäkring.

Ersättningsvillkoren är desamma för heltidsarbetande och deltidsar- betande. Ersättningens storlek varierar däremot. Den bestäms för med- lemmar med deltidsutbud genom överförsäkringsbestämmelserna och för medlemmar med heltidsutbud, genom de s.k. två- och fyratimrnars- reglerna och vissa omräkningsregler som bygger på bestämmelserna i 295 2 mom. kassaförordningen. Vidare tillämpas i några kassor dag- penningklasser som är avsedda för bl. a. medlemmar med deltidsutbud.

Beträffande korttidsarbetare finns särskilda bestämmelser i 33 % kas- saförordningen som medger att tillsynsmyndigheten, när särskilda skäl föreligger, kan föreskriva att antalet ersättningsdagar" under varje vecka skall minskas med en för medlem som arbetar mindre än fem dagar i veckan vid det företag, där han är fortlöpande anställd. Bestämmelsen har tillämpats endast i undantagsfall. '

2.2. Statsbidragsförordningen

Enligt statsbidragsförordningen utgår statsbidrag till kassa" såsom grundstatsbidrag, dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag, förlängningsbi- drag och förvaltningsbidrag (1 5). '

Grundstatsbidraget utgår med visst belopp för varje dag, för vilken dagpenning utgetts (2 g). Beloppet varierar med storleken av den dag- penning kassan har fastställt.

Dagpenningbidraget utgår med viss procentuell andel av kassans sam-' manlagda kostnader för dagpenning med avdrag för grundstatsbidraget. Procenttalet bestäms för varje dagpenningklass i förhållande till antalet ersättningsdagar per medlem under försäkringsåret och uppgår till högst 75 % vid 22 eller fler ersättningsdagar per medlem (3 €).

Barntilläggsbidrag utgår i regel med 75 % av utgifterna för detta bi- drag (6 5). '

I fråga om medlem, som fyllt 67 år, utgår ovan angivna statsbidrag för högst 75 ersättningsdagar under försäkringsåret (7 5).

Förlängningsbidrag utgår med 93 % av kassans sammanlagda utgif-

Prop. 1973: 56 47

ter för dagpenning och barntillägg under förlängd ersättningstid för äldre kassamedlemmar (6 a 5). Förvaltninngidrag utgår huvudsakligen med belopp mellan fyra kr. och sex kr. per årsmedlem, beroende på kassans storlek.

2.3 Kommunalt kontantunderstöd .

Arbetslöshetshjälp genom kommunala kontantunderstöd med statsbi- drag har i olika former förekommit sedan år 1914. Nu gällande bestäm- melser är införda i arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368; omtryckt 1972: 300). Kommunalt kontantunderstöd är en av de i denna kungö- relse angivna formerna för arbetslöshetshjälp tillsammans med bered- skapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp och statligt omställningsbidrag (71 5).

Som allmänna förutsättningar för sådan hjälp gäller (72 5) att den får lämnas arbetslösa som a. är svensk medborgare eller tillhör stat med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet beträffande hjälp- åtgärder vid arbetslöshet, b. fyllt 16 men ej 67 år, c. är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning, d. söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen, e. inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden och inte lämpligen kan hjälpas med annan åtgärd för att underlätta placering i lämpligt arbete samt f. behöver sådan hjälp på grund av arbetslöshet som varat minst fem dagar efter det ansökan om arbetslöshetshjälp har gjorts (karens- tid). '

I särskilda fall kan bl. a. kommunalt kontantunderstöd utgå till annan utlänning än som avses i punkt a. (72 & sista stycket). -

Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommu- nen bestämmer understödsbeloppen. Dessa får dock inte överstiga, dag- understöd till ensamstående 24 kr. om dagen, dagunderstöd till makar 28 kr. om dagen och barntillägg två kr. om dagen för varje barn under 16 år. '

Understödet utgår för högst fem arbetsdagar under en kalendervecka. Dagunderstöd får inte utges för tid då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa eller statligt omställningsbidrag. Undantag kan dock i ömmande fall och under vissa villkor medges för dagunder— stöd till bostadkostnad (88—89 åå och 91 & arbetsmarknadskungörelsen).

Som allmän regel gäller att dagunderstöd inte får uppgå till eller över- stiga gängse lön i ortcn för icke kvalificerad arbetskraft. Det får inte heller överstiga vad den arbetslöse med hänsyn till sin tidigare inkomst skulle ha kunnat få på grund av arbetslöshetsförsäkring (905 arbets- marknadskungörelsen).

Kontantunderstöd med statsbidrag är enligt 19 % komrn'unalskattelagen (1928: 370) inte skattepliktig inkomst.

Prop. 1973: 56 43

2.4. Statligt omställningsbidrag

Arbetslöshetshjälp i form av statligt omställningsbidrag infördes år 1968. Bestämmelserna härom är införda i arbetsmarknadskungörelsen.

Ärenden rörande statligt omställningsbidrag skall prövas av AMS som dock äger uppdra prövningen åt länsarbetsnämnd. Det sistnämnda gäller dock inte ärende om bidragsrätt för sökande i ålder under 60 år ( 111 5).

Stödformen är avsedd för äldre arbetslösa. Omställningsbidrag utgår till medlem i erkänd arbetslöshetskassa som under försäkringsåret fyller minst 60 år (eller i vissa fall fyllt 55 år) och erhållit dagpenning under längsta för sådan medlem föreskriven förlängd ersättningstid (1015). Annan arbetslös som fyller minst 60 år (i vissa fall fyllt 55 år) under kalenderåret kan även erhålla omställningsbidrag (102 5). Villkor härför är att han i minst 24 månader under de senaste tre åren närmast före arbetslöshetsanmälan har haft sin huvudsakliga försörjning genom _av- lönat arbete för annans räkning eller genom sedermera avvecklad Verk- samhet som självständig företagare.

Samma regler som för annan arbetslöshetshjälp och för arbetslöshets- försäkring gäller i fråga om avstängning från ersättningsrätt vid frivillig och självförvållad arbetslöshet samt för bedömning av erbjudet arbetes lämplighet (74—75 åå). Den som uppbär omställningsbidrag är skyldig att anmäla sig hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning AMS föreskriver (110 _S).

För omställningsbidrag gäller även för övrigt i huvudsak samma all- männa förutsättningar som för andra former av arbetslöshetshjälp (71—75 55). I stället för bestämmelserna i 72 5 om (b) ålder samt (f) behovsprövning och karenstid gäller dock förenämnda och andra sär- skilda föreskrifter.

Omställningsbidrag enligt 102 & till den som inte är arbetslöshetsför- säkrad börjar sålunda utgå först när arbetslösheten varat två månader räknat fr.o.m. den dag då anmälan gjorts om arbetslöshetens inträde (103 g). '

Bidragsbeloppet är högst 800 ltr. i månaden (1.06 5). I vissa fall utgår halvt bidrag (107 och 109 5,5). Bidragsbeloppet får inte överstiga elva tolftedelar av tidigare normal månadsinkomst. Denna bestämmelse får dock inte föranleda att helt omställningsbidrag sätts lägre än 400 kr. eller halvt bidrag lägre än 200 kr. i månaden (1.08 5 efter ändring SFS 1969: 100). Bidraget skall reduceras även på grund av sökandens för- mögenhet samt med hänsyn till viss pension och livränta (108 5).

I motsats till ersättning från arbetslöshetsförsäkring och'kommunalt kontantunderstöd utgör omställningsbidrag skattepliktig inkomst (an- visningarna till "19 % kommunalskattelageu). '

Prop. 1973: 56 49

3 KSA-utredningens förslag

3.1. Allmänt

I de av statsmakterna år 1966 (prop. 1966: 52, SU 107, BaU 27, rskr 251) angivna riktlinjerna för den framtida svenska arbetsmarknads- politiken framhölls principen, om företräde för åtgärder som bereder de arbetslösa sysselsättning framför hjälp i form av kontantstöd. Ar- betslinjen skulle hävdas framdeles liksom dittills. Kontanthjälpen behövs emellertid som ett medel att bereda den arbetslöse rådrum och ge ar— betsförmedlingen tid att analysera hans situation som underlag för arbetsplacering.

Dessa synpunkter på arbetslinjens betydelse i svensk'arbetsmarknads- politik är enligt utredningens mening av största betydelse vid valet av lämpliga former för kontant stöd vid arbetslöshet liksom vid stödfor- mernas anpassning till samhällets trygghetssystem i övrigt, dvs. dels an- passningen till arbetsmarknadsåtgärderna i övrigt, dels samordningen med den allmänna försäkringens sjuk- och pensionsförmåner samt med kommunal socialhjälp.

Kontanthjälpens betydelse som komplement till sysselsättningsska- pande och sysselsättningsfrämjande samhällsåtgärder är enligt utred— ningen särskilt framträdande i vissa arbetslöshetssituationer. Främst gäller detta vid kortvarig arbetslöshet. En effektiv stödform måste då finnas. Den skall snabbt kunna lämna försörjningsskydd. Om vänte- tiden innan den arbetslöse kan finna nytt arbete beräknas bli endast några veckor, blir enligt utredningen andra speciella arbetsmarknadsåt- gärder, t. ex. utbildning och beredskapsarbete, ofta opåkallade, särskilt om de skulle medföra betydande omställning utan större värde på lång- re sikt för den arbetslöse.

Utredningen lämnar vidare en redovisning av vilken det framgår att frekvensen kortvariga arbetslöshetsfall är relativt stor. Även om ut— vecklingen av arbetsmarknadsåtgärderna medfört en allmänt god om- ställningsberedskap för olika sysselsättniugslägen, anser utredningen att kontanthjälp i åtskilliga av dessa kortvariga fall blir en naturlig åtgärd för att skapa ekonomisk trygghet under erforderligt rådrum.

Utredningen framhåller dessutom de svårigheter som föreligger när det gäller att finna lämpligt arbete för äldre arbetssökande. Dessa svå- righeter framträdde klart vid den försämring av sysselsättningsläget som inträdde under hösten 1966 och fortsatte under år 1967.

I anslutning härtill genomförde statsmakterna (prop. 1968: 29 och 30, SU 64, 2LU 27, rskr 171 och 172) särskilda stödformer för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning från arbetslöshetskassa och stat- ligt omställningsbidrag. Dessa stödformer bygger enligt utredningen på ett framträdande behov av kontanthjälp även vid långvarig arbetslös-

Prop. 1973: 56 50

het för äldre personer som vill och kan förvärvsarbeta men inte finner lämplig sysselsättning.

Dessa problem har, framhåller utredningen, delvis kvarstått även i det allmänt förbättrade sysselsättningsläge som inträdde år 1968. Ar- betsmarknaclssituationen här i landet kan därefter karaktäriseras som motsägelsefull. Från april 1969 var antalet vid den offentliga arbetsför— medlingen anmälda lediga platser en tid större än det varit vid något tidigare tillfälle från det att statistiska uppgifter därom började lämnas år 1961. Trots att antalet lediga platser har varit så högt och fastän arbetsmarknadsåtgärderna sedan 1960-talets början har utvidgats och effektiverats, har registrerad arbetslöshet åren 1969—1970 varit betydligt högre än i tidigare jämförbara konjunkturlägen. Uppgången av antalet vid arbetsförmedling anmälda lediga platser har inte såsom tidigare med- fört en nedgång av arbetslöshetssiffrorna.

En förklaring härtill kan, anför utredningen, vara att det i en tid av snabb strukturrationalisering blir oundvikligt med en s.k. omställnings- arbetslöshet. En mycket stor del av de vid arbetsförmedling registrerade arbetslösa har varit 60 år och däröver. De regionala skillnaderna och de problem som uppstår vid försämringar i vissa bygders sysselsättnings- underlag har väsentligt bidragit till en splittrad bild av arbetsmarknads- situationen. Knapphet på angelägna och för beredskapsarbetc lämpade ' arbetsobjekt samt i vissa fall ofrånkomlig lokal bundenhet har inom dessa områden tidvis medfört att det för åtskilliga -—— och ej blott äldre arbetslösa vid sidan av övriga arbetsmarknadsåtgärder uppstått be— hov av kontanthjälp som kan sträcka sig över långvariga arbetslöshets- perioder. Svårigheterna att finna varaktig sysselsättning förvärras inte sällan i enskilda fall av personliga handikapp som ytterligare begrän- sar den arbetslöses arbetsutbud.

En samverkan mellan sådana försvårande faktorer kan enligt ut- redningen ibland skapa situationer då det måste sättas i fråga om den arbetslöse verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfo- gande, dvs. om han kan och vill förvärvsarbeta och är oförhindrad där- till. I ett system med väsentligt utvidgad kontanthjälp blir det, uppger utredningen, ännu angelägnare än tidigare att klargöra den allmängil- tiga avgränsningsregeln att kontanthjälp i arbetslöshetssituationer endast kan ifrågakomma när den arbetslöse —— utöver att han uppfyller vissa speciella kvalifikationskrav —— verkligen står till arbetsn-mrknadens för- fogande.

Denna avgränsning blir, framhåller utredningen, av betydelse vid samordning med sjuk- och pensionsförmåner enligt lagen (19 2: 381) om allmän försäkring. Förtidspensioneringen med dess individuella prövning av pensionsbehovet har betydande avgränsningssvårigheter i förhållande till samhällets arbetsmarknadspolitiska stöd.

för valfriheten mellan hjälpformerna på arbetsmarknadssidan och

Prop. 1973: 56 51

inom den allmänna pensioneringen är det, uppger utredningen, dess- utom betydelsefullt i vilken utsträckning dessa hjälpformer kan anses likvärdiga. De arbetsmarknadspolitiska stödformerna bör enligt utred- ningen utformas så att de inom sin del av det gemensamma fältet kva- litativt svarar mot de förmåner som i en valsituation kan komma i frå- ga när det gäller pension.

I fråga om ersättningstidens längd anser utredningen att det bör ske en omreglering som medger ersättningsrätt under längre perioder och täcker stödbehovet på ett jämnare och rättvisare sätt än hittills.

Utredningen framhåller att arbetslöshetstidernas längd ökat avsevärt. Andelen arbetslösa under längre tid än tre månader steg således från 26,3 % år 1966 till 36,4 % år 1967 och till 40 % år 1968. Samtidigt hade antalet arbetslöshetsperioder under året blivit fler.

Utredningen anser att den arbetslöse jämte stöd genom andra arbets- marknadsåtgärder vanligen bör kunna påräkna kontanthjälp så länge han står till arbetsmarknadens förfogande. Kontanthjälpen får därmed betydelse som komplement till arbetslinjen även vid fall av långvarig arbetslöshet. För äldre och handikappade personer som i stället för att utnyttja möjligheten till förtidspension, önskar tillhöra arbetskraften och står till arbetsmarknadens förfogande bör kontant arbetslöshets- hjälp jämte tillgång till andra arbetsmarknadsåtgärder utgöra ett i fler- talet fall likvärdigt alternativ till pension.

3.2. Stödformer vid arbetslöshet

Utredningen anser att utgångspunkten för varje slag av arbetslöshets- försäkring och principiellt även för andra former av kontantstöd vid arbetslöshet skall vara att de som skall ersättas bör ha Viss fast anknyt- ning till arbetsmarknaden. För närvarande garanteras denna anknyt- ning inom arbetslöshetsförsäkringen bl. a. genom krav på tolv månaders arbete och avgifter innan ersättning kan utgå. Därefter skall medlem- men varje försäkringsår i princip utföra arbete i minst fem månader för att vidmakthålla ersättningsrätten. För det statliga omställnings- bidragets del garanteras anknytningen genom ett krav på 24 månaders arbete under en treårsperiod.

Enligt utredningens mening måste arbetslöshetsförsäkringen, vare sig den förblir frivillig eller görs obligatorisk, även i framtiden bygga på förutsättningen att den försäkrade har haft förvärvsarbete av viss om- fattning före arbetslöshctens början.

Det är i första hand företagare samt ungdomar och andra som över- går från utbildning till förvärvsarbete som saknar skydd genom den nu- varande arbetslöshetsförsäkringen, framhåller utredningen. Därtill kom- mer olika kategorier arbetslösa av vilka många endast har tillfällig eller lös anknytning till arbetsmarkanden. Arbetssökande i dessa situationer

Prop. 1973: 56 52

behöver emellertid i första hand stöd genom arbetsmarknadsåtgärder som är inriktade på en planerad och målmedveten start i arbetslivet.

De svårigheter som möter ungdomarna när de söker sig ut på arbets- marknaden har enligt utredningen samband med deras utbildning och utgångsläge i övrigt vid övergången från studier till förvärvsarbete. För- medling av arbete, yrkesvägledning, arbetsvård, arbetsmarknadsutbild- ning och andra samhällsåtgärder för att underlätta arbetsplacering blir för dessa nykomna på arbetsmarknaden i utpräglat hög grad det pri- märt betydelsefulla. Först sedan sådana åtgärder prövats en tid och ar- betsmarknadsorganen därvid fått en uppfattning om sökandens faktiska arbetsutbud, bör samhällshjälp genom enbart kontantstöd kunna kom- ma i fråga.

Särskilda problem möter också den som söker sig ut i arbetslivet i hög ålder, anför utredninngen. Detta gäller exempelvis den som längre tid har vårdat och hjälpt åldring eller handikappad. Detsamma gäller personer som blivit ensamstående och söker förvärvsarbete efter att ti- digare ha ägnat sig åt gemensamt hushåll med make eller annan person.

Kvinnornas ställning i sådana situationer har framhållits som ett sam- hällsproblem som även berör arbetsmarknaden. Starka sociala skäl talar för en förstärkning av samhällsinsatserna, anför utredningen. Viljan att genom eget förvärvsarbete medverka till att lösa de aktuella problemen föreligger i många fall. Svårigheterna att finna lämpligt förvärvsarbete kan bero på bristande utbildning och yrkeserfarenhet. Ofta samman- hänger svårigheterna även med brist på arbetstillfällen i bostadsorten och inskränkta valmöjligheter på orter med ensidigt näringsliv. Sådana svårigheter accentueras för kvinnorna inte sällan av att deras yrkesval är traditionellt begränsat till vissa yrkesområden. Om just dessa inte fö- rekommer kring bostadsorten blir arbetsmöjligheterna ytterligare bc— gränsade.

Samhällsinsatser för att lösa svårigheter av detta slag måste genom— föras inom olika områden. Det gäller att få till stånd en fortsatt ut- byggnad av barntillsynen, en aktiv vuxenutbildning och arbetsmarknads- politiska åtgärder som är speciellt inriktade på att lösa sysselsättnings- problemen för de hemmavarande kvinnor som önskar komma ut på ar- betsmarknaden, framhåller utredningen. En geografisk utjämning av arbetstillfällena liksom en mindre könsbunden rekrytering är för stora delar av landet en nödvändig förutsättning för att kvinnorna skall kun- na integreras i arbetskraften, något som enligt utredningens mening måste ses som angelägen uppgift för de arbetsmarknadspolitiska sam- hällsåtgärderna.

Ersättningsrätten vid arbetslöshet för dem som första gången eller efter långvarigt uppehåll söker varaktigt förvärvsarbete bör, framhåller utredningen, främst knytas till situationer, då det generellt sett förelig- ger ett klart stödbehov. Risken för initialarbetslöshet i dessa situationer

Prop. 1973: 56 53

kan inte bedömas i förväg med någon säkerhet. Underlag för försäk— ringsmässig avgiftsberäkning kan inte heller påräknas i nämnvärd om- fattning, anför utredningen.

Försäkring, dvs. en stödform finansierad med förhandsbestämda av- gifter från en bestämd personkrets, anser utredningen inte vara den na- turliga vägen att skapa ett ekonomiskt skydd för olika kategorier ny- komna på arbetsmarknaden. Utredningen finner i stället att den lämp- ligaste kontanta stödformen för de nya arbetssökandena, liksom för dem som uppfyller fordringarna enligt arbetsvillkor utan att vara arbets- löshetsförsäkrade, är ett grundläggande ekonomiskt skydd som kan komplettera övriga arbetsmarknadsåtgärder. Ett sådant ekonomiskt grundskydd bör ha så allmän karaktär att det även för nykomna på ar— betsmarknaden blir ett stöd för effektivare utnyttjande av samhällets ar- betsmarknadsservice till den enskilde sökanden.

I fråga om val av kontantform framhåller utredningen att erfarenhe- terna visar att kommunalt kontantunderstöd inte" kan komma till ratio- nell användning utan att dess tillämpning görs tvingande för alla kom- muner och utan att statsbidraget täcker den helt övervägande delen av kostnaderna.

Utredningen anser att det primära ansvaret för bedömning av arbets- lösa arbetssökandes ekonomiska stödbehov i situationer, då de är ny- komna på arbetsmarknaden eller av annan anledning inte skyddas av arbetslöshetsförsäkring, i första hand bör åvila de statliga arbetsmark- nadsorganen.

Enligt utredningen bör därför det ekonomiska stödet till nytillträdan- de på arbetsmarknaden och andra som inte skyddas av arbetslöshets- försäkring utformas som ett kontant arbetsmarknadsstöd, helt finansie-

rat av staten genom skattemedel och administrerat av de statliga arbets- marknadsorganen.

Stödformen blir ett komplement till arbetslöshetsförsäkringen och får karaktären av ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslöshet att gälla för dem som har en sådan anknytning till arbetslivet att de kan sägas stå till arbetsmarknadens förfogande men som av en eller annan anledning inte tillhör försäkringen.

De försäkrades rättigheter och skyldigheter bör bestämmas så att för förvärvsarbetande skapas skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet som förorsakas av bristande tillgång på arbetstillfällen, framhåller ut- redningen.

Möjlighet att bli arbetslöshetsförsäkrad bör finnas för alla förvärvs— arbetande och för företagare likaväl som för arbetstagare. Arbetslös- hetsriskcrna för några kategorier företagare har under senare år tidvis varit framträdande. Enligt utredningens mening bör företagare utan särskilda formaliteter, undantag eller inskränkningar kunna bygga upp

Prop. 1973: 56 54

försäkringsskydd vid uppkommande arbetslöshet på samma sätt som ar- betstagare.

Arbetslöshetskassornas verksamhet har utvecklats under samverkan mellan staten och den fackliga rörelsen, anför utredningen. Statens medverkan har stimulerat till samt skapat organisatoriska och ekono- miska förutsättningar för en betydande utveckling av arbetslöshetskas- sornas verksamhet. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fackligt organiserade arbetstagare. Kassamedlemmarna och deras organisationer har — i många fall under decennier anpassat sig till dessa förhållanden. Det fordras starka skäl för att upplösa detta trygg— hetssystem och ersätta det med en för svenska förhållanden ny och på detta område oprövad försäkringsform.

Arbetslöshetskassornas kontakt med förhållandena på arbetsmarkna- den, med arbetsmarknadsmyndigheterna och med arbetstagarnas orga- nisationer är utomordentligt god, framhåller utredningen. Det tar år- tionden att bygga upp de kontakter, de förbindelser och den känsla för dessa frågor som nu finns inom arbetslöshetskassorna och som sam- manhänger just med deras anknytning till arbetstagarnas organisationer. Utredningen påpekar också att i AMS finns naturlig och daglig kontakt med förhållandena på arbetsmarknaden i alla dess former. Detta är en central punkt i allt som gäller arbetslöshetsförsäkring.

Initiativ till arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att komma till rätta med olika arbetslöshetssituationer har ofta kommit från arbeslöshets- kassornas medarbetare, uppger utredningen. Inte minst gäller detta lokalt. Sådana initiativ från arbetslöshetskassorna har betydelse bl.a. därför att de skärper uppmärksamheten på föreliggande eller uppkom— mande särförhållanden inom olika yrken och näringsgrenar. Arbetslös- hetskassornas anknytning till sina verksamhetsområden medger anpass— ning till de särskilda förhållandena på dessa områden. Kassorna kan anpassa sina åtgärder och sina stadgar till dessa förhållanden. Arbets- lösheten är olika både till karaktär och till orsaker inom olika verk- samhetsområden. Arbetslöshetsförsäkringen är, påpekar utredningen, in- te en yrkesförsäkring, men bedömningen av arbetslöshetssituationen i det enskilda fallet kräver ofta god kännedom om de för ifrågavarande yrke, näringsgren eller verksamhetsområde speciella förhållandena.

Det finns enligt utredningens uppfattning anledning att förutsätta att en arbetslöshetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter. I olika uppkomman- de försäkringsfall bland företagare i de olika näringsgrenarna torde det ofta komma att krävas en branschinitierad bedömning av bl.a. tid- punkten för arbetSIÖshetens inträde, den arbetslöses tidigare arbetssitua— tion och den försäkrades arbetsutbud. En objektiv medverkan från medlemmarna i arbetslöshetskassor för företagare genom deras repre- sentanter och funktionärer medför goda garantier för att prövningen

Prop. 1973: 56 55

av enskilda fall sker med ett underlag av tillräckliga kunskaper om den försäkrade och dennes speciella situation. För arbetsförmedlingarna kan möjligheten till initierat samråd med företagarnas arbetslöshets— kassor säkerligen visa sig lika värdefull som deras hittillsvarande sam- arbete med arbetstagarnas kassor.

Vid val av försäkringsform frivillig eller obligatorisk är, enligt utredningens mening, det primärt betydelsefulla om den ena försäk- ringsformen till samma kostnad kan lämna bättre skydd än den andra, och vidare om den ena försäkringsformen kan beräknas komma att fun- gera bättre än den andra. Den första frågeställningen gäller enligt utred- ningen försäkringsförmånernas kvalitet. Den andra gäller försäkringens administration.

I fråga om försäkringsförmånernas kvalitet påpekar utredningen att systemet för att beräkna inkomstbortfallet vid arbetslöshet och längden av ersättningstidcn inte har något samband med försäkringens karaktär av frivillig eller obligatorisk. Enligt utredningens uppfattning kan önske— målen om en både nyanserad och principenlig bedömning av enskilda gränsfall bli bättre tillgodosedda genom att sökandens skäl för att i en valsituation kvarstå på arbetsmarknaden blir prövade av hans arbetslös- hetskassa och inte av allmän försäkringskassa. Detta gäller, framhåller utredningen, inte minst personer som under längre eller kortare tid är svårplacerade på arbetsmarknaden, särskilt då handikappen är av social eller kombinerad social och psykisk karaktär.

I fråga om arbetslöshctsförsäkringcns administration har utredningen undersökt i vad mån en samordning med den allmänna försäkringen skulle innebära administrativa fördelar. Utredningen har därvid funnit att en sådan ordning på några punkter möjligen kan ge vissa fördelar, t. ex. genom samordning av registreringsfunktioner och utnyttjande av de allmänna försäkringskassornas resurser när det gäller personal, loka— ler och utrustning. Den allmänna försäkringen har ett över landet väl förgrenat kontorsnät som torde kunna tillgodose rimliga krav på en god betjäning av allmänheten.

Den uppföljnings— och kontrollverksamhet samt de mera arbetsmark— nadsbetonade uppgifter som fullgörs av arbetslöshetskassorna kan antas medföra begränsning av försäkringsutgifterna och medverka till en ef- fektiVare sysselsättning av arbetskraften som värdemässigt många gånger överstiger eventuella minskningar av administrationskostnaderna, fram- håller utredningen.

Utredningen understryker dessutom att arbetslöshetsförsäkringen är ett arbetsmarknadsskydd i vilket grunderna och villkoren för rätt till er- sättning helt avviker från den allmänna försäkringens. Försäkringskas- sorna skulle därför vid ett övertagande av en obligatorisk arbetslöshets- försäkring ställas inför problem och frågeställningar, som är för dem helt främmande i deras nuvarande verksamhet. Detta skulle i sin tur

Prop. 1973: 56 56

aktualisera personal- och utbildningsfrågor som, särskilt vid mindre och medelstora enheter, skulle förorsaka problem.

Vid bedömningen av möjligheterna för den allmänna försäkringen att administrera en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör enligt utred- ningen även beaktas, att försäkringskassorna i framtiden torde få nya och utökade uppgifter inom det nuvarande arbetsområdet. Detta för- svårar att till dem inom rimlig tid överföra ett helt nytt verksamhets- område.

Mot bakgrunden av bl. a. anförda synpunkter anser utredningen att grundförutsättningarna bortfaller för ett överförande av arbetslöshetsför— säkringens administration till de allmänna försäkringskassorna.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kan givetvis tänkas vara ad— ministrerad av andra organ än försäkringskassorna, anför utredningen.

Principiellt kan det vara skäl att överväga en sådan organisation av administrationen som innebär att arbetslöshetsförsäkringen blir mer integrerad med arbetsmarknadsadministrationcn. På den vägen har så— lunda den obligatoriska arbets]öshetsförsäkringen byggts upp i Norge. Där har denna försäkring, sedan den infördes år 1939, både central och lokalt handhafts av samma myndigheter som sköter arbetsförmed- lingen.

Även i en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring kommer det naturliga sambandet mellan det kontanta arbetslöshetsstödet och samhällets arbets— marknadspolitiska åtgärder i övrigt att föra till administrativa lösningar, där den offentliga arbetsförmedlingen genomgående får väsentliga upp- gifter, uppger utredningen. Till arbetsförmedlingen måste den arbetslöse vända sig för att anmäla sin arbetslöshet och söka arbete. Det är den försäkrades primära skyldighet om han skall utnyttja försäkringen. Ar- betsförmedlingen har sedan att lämna arbetsupplysningar och annan in- formation om lämpliga arbetsmarknadsåtgärder. Om den försäkrade under arbetslösheten avvisar arbetserbjudande som förmedlingen finner lämpligt, skall denna lämna meddelande till försäkringen. En arbetslös- hetsförsäkrad måste således både i initialskcdet och därefter fortlöpande ha nära kontakt med arbetsförmedlingen.

Utredningen finner det naturligt att de kontanta stödformerna på den svenska arbetsmarknaden även i fortsättningen skall ingå som ett led i arbetsmarknadspolitiken. Det nuvarande systemet med självständiga, till fack- och branschorganisationer knutna arbetslöshetskassor, som arbetar i samverkan med arbetsmarknadsorganen har skapat ett fruktbärande system av kontakter mellan arbetsmarknadsorganen och organisationer- na. Detta kontaktsystem har central betydelse för såväl arbetslöshetsför- säkringen som andra arbetsmarknadsåtgärder. Det är, enligt utredningens mening, av stor betydelse att det skydd som arbets]öshetsförsäkringen lämnar även i fortsättningen får bygga på en sådan samverkan mellan

Prop. 1973: 56 57

den statliga arbetsmarknadsadministrationen samt arbetstagarnas och företagarnas organisationer.

Arbetslöshetskassornas kontakt med förhållandena på arbetsmarkna- den, arbetsmarknadsmyndigh'eterna och arbetstagarnas organisationer är, framhåller utredningen, utomordentligt god. Utredningen anser där- för att helt övervägande skäl talar för att arbetslöshetsförsäkringen även i fortsättningen skall handhas av arbetslöshetskassor. Genom utredning- ens förslag om kontant arbetsmarknadsstöd skapas ett grundskydd vid arbetslöshet för dem som står till arbetsmarknadens förfogande utan att tillhöra försäkringen. Med hänsyn härtill och till övriga förut anförda skäl anser utredningen att försäkringen även i fortsättningen skall vara frivillig. Reformsträvandena bör i stället inriktas på att utforma försäk- ringen på sådant sätt att den står öppen för praktiskt sett var och en som så önskar och har behov av försäkring. Den som av en eller annan orsak själv väljer att ställa sig utanför försäkringen blir inte utan ekonomiskt skydd vid arbetslöshet, eftersom det av utredningen föreslagna kontanta arbetsmarknadsstödet kommer att gälla för alla som har tillräcklig an— knytning till arbetsmarknaden men inte tillhör försäkringen.

De är 1968 införda temporära stödformerna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor och statligt omställningsbidrag, bör enligt utredningens mening integre- ras med arbetslöshetsförsäkringen och det kontanta arbetsmarknadsstö- det. Detta kan ske genom en förlängning av ersättningstiden för dem som har uppnått 55 års ålder och, i fråga om det kontanta arbetsmark- nadsstödet, genom övergångsbestämmelser.

Efter genomförande av utredningens förslag anser utredningen att det inte finns skäl att bibehålla arbetslöshetshjälp i form av kommunalt kontantunderstöd.

3.2.1. Reservation

Ledamoten Inge Svensson biträder inte utredningens förslag att ar- betslöshetsförsäkringen skall vara frivillig. Han anser att utredningen ofullständigt analyserat de skäl som talar för en allmän arbetslöshetsför- säkring och beträktar det som en brist att utredningen inte presenterar även ett förslag till en sådan försäkring.

3.3. Föreningsrättsliga bestämmelser om arbetslöshetskassor

Utredningen tar härefter upp frågan hur arbetslöshetskassorna skall behandlas i föreningsrättsligt hänseende. Arbetslöshetskassorna utgör nämligen en enhetlig och från övriga understödsföreningar klart avgrän— sad grupp av föreningar. Det för kassornas verksamhet betydelsefulla statsbidragssystemet saknas motsvarighet i fråga om övriga understöds- föreningar. Tillsynen över kassorna är anförtrodd en särskild tillsyns-

Prop. 1973: 56 = 58

myndighet och har en omfattning och inriktning av helt annat slag än för övriga föreningar. Det har visat sig att det för dessa senare för- eningar i betydande utsträckning krävs bestämmelser och föreskrifter som helt saknar betydelse för arbetslöshetskassornas verksamhet och organisation.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att arbetslöshetskassorna inte längre skall omfattas av bestämmelserna i UFL. Registreringen av kassorna bör enligt utredningen ske i ett särskilt register som förs av AMS. Registret bör läggas upp och föras efter samma principer som gäller för understödsföreningarna.

Enligt utredningens mening har erfarenheten givit vid handen att det i praktiken inte finns något behov av särskilda föreningar som driver verksamhet för utgivande av ersättning vid arbetslöshet utanför arbets- löshetskasseförordningens ram. Samtliga de kassor som har nybildats under senare år har valt att söka bli antagna som erkänd arbetslöshets- kassa. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att det i fortsättningen inte skall få bildas föreningar av det slag som nyss nämnts.

Utredningen anser att de bestämmelser av föreningsrättslig natur som behövs i fråga om arbetslöshetskassorna bör samlas i en särskild del av lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Liksom f. n. bör facklig organisation inte vara underkastad vare sig bestämmelserna i UFL eller reglerna för arbetslöshetskassor endast av den anledningen att organisationen som ett led i den fackliga verksam- heten bereder sina medlemmar understöd vid arbetslöshet.

I fråga om kassornas vcrksamhetsområden framhåller utredningen att man har försökt hålla dessa skilda åt bl. a. genom att föreskriva att antagande till erkänd kassa får vägras om kassans tillämnade verksam— hetsområde helt eller till huvudsaklig del sammanfaller med verksam- hetsområde för redan erkänd kassa. Utredningen anser inte att avsik- ten att öppna försäkringen för så många förvärvsarbetandc som möj- ligt nämnvärt motverkas av en sådan begränsning. Däremot torde den ha stor betydelse för att ge försäkringen en rationell utformning. Utredningen anser det därför nödvändigt att bibehålla bestämmelsen. Trots den sålunda förordade bestämmelsen kan man emellertid inte undvika att många förvärvsarbetande har möjligheter att välja mellan flera kassor. Dubbelförsäkring hindras emellertid genom bestämmelse om att ingen samtidigt kan tillhöra mer än en kassa. Utredningen anser att man även i fortsättningen bör ha en sådan föreskrift.

[ kassor där det på grund av organisationsförhållanden och kollektiv— anslutning kan föreligga risk för att medlem formellt är ansluten även till annan kassa måste särskilt bevakas att medlemmen inte utnyttjar detta förhållande.

Enligt de nuvarande bestämmelserna i kassaförordningen kan en kassas verksamhetsområde begränsas till personer arbetande inom visst

Prop. 1973: 56 59

yrkesområde eller viss verksamhetsgren, till personer bosatta inom ett visst område eller till personer anställda vid visst företag. Det har, fram- håller utredningen, visat sig att möjligheten att avgränsa en kassas verk- samhetsområde till visst geografiskt område eller till personer syssel- satta vid visst företag saknar praktisk betydelse. När nya kassor i fram- tiden bildas är det med hänsyn till bl.a. den konkurrenssituation som kan uppkomma i förhållande till andra kassor olämpligt att ha sådan begränsning. Även nybildade kassor torde i regel huvudsakligen få ka- raktär av rikskassor. Däremot är det enligt utredningen önskvärt att kassa liksom hittills har möjlighet att begränsa sin verksamhet till viss verksamhetsgren. Det har visat sig att initiativ till bildande av kassor tas av organisationer som företräder medlemmarnas intressen på arbetsmarknaden. Det är naturligt om det i dessa fall framförs önske- mål om att begränsa kassans verksamhetsområde på ett mot organisa- tionens utformning svarande sätt. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka att detta inte får medföra något organisationstvång. Kassorna bör givetvis stå öppna för alla inom verksamhetsområdet.

Det är kassorna själva som uppehåller den begränsning i verksam- hetsområdet som förekommer. Kassa har f.n. ingen skyldighet att väg- ra inträde åt löntagare som tillhör annat verksamhetsområde eller att utesluta medlem som övergått till annat område. Kassorna har emel- lertid enligt kassaförordningen viss rätt att begränsa medlemmarna till sådana som arbetar inom verksamhetsområdet. Kassorna har begagnat sig av denna rätt. Det kan enligt utredningen inte gärna komma i fråga att ändra på dessa förhållanden och införa skyldighet för kassorna att begränsa medlemsstocken till endast dem som arbetar inom verksam- hetsområdet.

Enligt utredningen skall arbetslöshetsförsäkringen stå öppen även för företagare. Kassa bör i sina stadgar kunna begränsa verksamhetsom- rådet till att avse förvärvsarbetande antingen som företagare eller som löntagare. Dessutom bör det vara möjligt att i särskilda fall bilda kas- sor öppna för både företagare och löntagare.

Till följd av försäkringens nuvarande begränsning till att avse en— dast löntagare har kassorna f.n. skyldighet att vägra inträde åt person i företagarställning och att utesluta medlem som blir företagare. Sam- ma skyldighet föreligger i fråga om den som arbetar åt make. Utred- ningen anser att dessa kategorier förvärvsarbetare skall kunna omfat- tas av försäkringen. På samma sätt som i fråga om dem som i andra hänseenden inte tillhör kassas verksamhetsområde bör dock, enligt ut- redningens mening, kassa för anställda ha rätt men inte skyldighet att vägra medlemskap beträffande företagare. Däremot bör i en sådan kassa det förhållandet att vederbörande arbetar åt make inte vara nå- gon särskild grund att vägra medlemskap under förutsättning att det föreligger ett klart anställningsförhållande.

Prop. 1973: 56 60

Om någon tillsammans med make medarbetar i rörelse utan att vara anställd, anser utredningen att vederbörande skall kunna inträda som medlem i kassa för företagare.

Kassornas möjligheter att begränsa sitt verksamhetsområde med hän- syn till försäkringstagarens ställning som företagare resp. löntagare torde få till följd att kassa för enbart löntagare vägrar inträde och utesluter den som är företagare, medan kassa för enbart företagare vägrar inträde och utesluter löntagare enligt de bestämmelser som'tas in i lagen, an— för utredningen.

De regler som f. n. bestämmer när en kassa skall ha rätt att vägra in- träde resp. utesluta medlem är enligt utredningen inte enhetliga. Gäller det en företagare skall han stå utanför kassa om han under de senaste tolv månaderna under längre tid än fem månader haft denna ställning, om han inte samtidigt utfört arbete mot lön. Beträffande en löntagare, som inte arbetar inom kassans verksamhetsområde, inträder rätten att vägra inträde resp. utesluta då han inte uppfyller och inte heller under tre av de senaste tolv månaderna har uppfyllt villkoret att tillhöra verk- samhetsområdct. Detta innebär, anför utredningen, att han, om han har anställning utanför verksamhetsområdet, riskerar att vägras inträde eller att uteslutas efter nio månaders sådan anställning. .

Utredningen anser att en rent tillfällig sysselsättning utanför en kas— sas verksamhetsområde inte skall få några följder i här angivet avseen- de. En sådan regel skulle nämligen kunna motverka arbetslösas villig- het att ta lediga arbetsanställningar. Enligt utredningens mening är det ett intresse för kassa att dess medlemmar inte i för stor utsträck- ning sysselsätts utanför kassans område. Skulle medlemmarna ha en så— dan rätt skulle redogörarna få problem att lösa som ligger helt utanför kassans verksamhet. En kassa för löntagare skulle exempelvis kunna komma att bedöma ersättningsfrågor för företagare.

Den niomånaderstid som man valt för verksamhet utanför kassans verksamhetsområde är enligt utredningen alltför lång. Den hänger del- vis samman med de allvarliga konsekvenser en uteslutning från kassa tidigare kunde medföra för medlem. Han förlorade nämligen rätten till försäkringsersättning och det kunde vara så att han först efter ett år i annan kassa byggt upp en ny rätt till ersättning. Kassorna har emellertid nästan undantagslöst träffat överenskommelse enligt 25 & kassaförordningen om att medlemskap i en kassa skall tillgodoräknas i den kassa till vilken medlem "går över. Enligt utredningens mening skall medlem som byggt upp rätt till ersättning i en kassa efter inträde i ny kassa ha kvar den rätt han byggt upp. Någon överenskommelse kas- sorna emellan bör enligt utredningens mening inte längre fordras. Dessutom anser utredningen att kassa liksom hittills bör ha möjlighet att ha kvar medlem som arbetar utanför kassans verksamhetsområde. Denna bestämmelse föreslås utvidgad till att avse även företagare.

Prop. 1973: 56 61

Mot denna bakgrund anser utredningen att sex månaders arbete utanför verksamhetsområdet bör vara tillräckligt för att kassa skall ha rätt att utesluta medlem. Utredningen föreslår alltså att kassa får rätt att utesluta medlem som inte uppfyller och inte heller under minst sex av de tolv senaste månaderna uppfyllt villkoret att tillhöra kassans verk- samhetsområde. Som förutsättning för rätt till inträde som medlem bör i fortsättningen gälla att sökanden vid tiden för inträdet uppfyller vill- koret att tillhöra kassans verksamhetsområde.

Den som arbetar åt förälder, adoptant, barn eller adoptivbarn bör enligt utredningen, liksom den som arbetar åt make, kunna omfattas av försäkringen om det föreligger ett klart anställningsförhållande. Den möjlighet som f. n. finns för kassa att utesluta sådana personer bör där- för utgå.

I fråga om medlemmarnas ålder äger kassorna själva bestämma lägs- ta åldersgräns för rätt till inträde samt högsta åldersgräns för rätt till inträde och rätt att kvarstå. Beträffande den lägre åldersgränsen är kas- sornas frihet begränsad genom att ersättning inte får utgå till personer under 16 år. Medlemskap kan emellertid erhållas före dennna ålder. Denna utväg har kassorna använt för att möjliggöra att medlem ome- delbart efter fyllda 16 år skall bli berättigad till ersättning. Detta med- för att den lägsta gränsen för medlemskap i realiteten vanligen blivit 15 år.

Någon nedre åldersgräns för rätten till ersättning har utredningen inte föreslagit. Det blir således den gräns som sätts för rätten till med- lemskap som blir avgörande för när ersättning tidigast kan komma att utgå. Det kan enligt utredningen inte komma i fråga att sätta denna gräns så att ersättning inte skulle kunna utgå vid uppnådda 16 års ål- der. Den gräns som nu oftast gäller för rätt till medlemskap, eller 15 år, synes däremot väl avvägd. Med en sådan gräns skulle ersättning med de bestämmelser utredningen i övrigt föreslår kunna komma att utgå när medlem uppnått en ålder av 15 år och 5 månader. Det kan synas onödigt att ersättning skall kunna utgå före 16 års ålder då en- dast ett fåtal ungdomar går ut i arbetslivet före denna ålder. Utred- ningen anser emellertid att skydd kan vara befogat för det fåtal som kommer ut i arbetslivet före nämnda ålder och blir arbetslösa sedan de uppfyllt arbetsvillkoret.

Regeln om lägsta åldersgräns för medlemsinträde, 15 år, bör enligt utredningen gälla alla kassor.

Beträffande den högre åldersgränsen behandlas först frågan om möj- ligheter att vägra inträde för den som uppnått viss ålder. Flera kassor saknar bestämmelser i denna del. I dessa kassor kan sålunda ingen väg— ras inträde under hänvisning till ålder. I många kassor upphör rätten att vinna inträde vid 55—65 år. I några kassor har gränsen för rätt att vinna inträde satts vid 67 år.

Prop. 1973: 56 62

Enligt utredningens mening är det inte lämpligt att kassorna alltjämt har kvar sin rätt att bestämma vid vilken högsta ålder vederbörande skall vägras inträde i kassan. Det är enligt utredningen tillräckligt att personer som fyllt 66 år alltid skall vägras inträde.

Beträffande rätten att utesluta medlem har endast några få kassor regler om ovillkorlig uteslutning vid viss ålder. Endast i en av dessa kassor är åldersgränsen under 67 år. Åtskilliga kassor har däremot regler om villkorlig uteslutning. Den vanligaste gränsen är 67 år. Ett fåtal har dock sa.-tt åldersgränsen vid 60—65 år. Även 70 år förekom— mer som åldersgräns.

Det är inte lämpligt och synes inte heller föreligga behov av att nuvarande variationsmöjligheter kvarstår beträffande dem som inte har uppnått 67 års ålder. Utredningen anser att ersättning endast i begrän- sad utsträckning och efter kassans bestämmande skall kunna utgå till medlem i åldern 67—69 år. Det torde därför vara lämpligt att möjlighet för kassa att utesluta medlem i denna ålder blir beroende av vad kassa bestämmer. Vid 70 års ålder upphör de försäkrades ersättningsrätt en— ligt utredningens förslag. Det är enligt utredningen lämpligt att även medlemskapet upphör vid den åldern.

Utlänningar som är bosatta i vårt land har i praktiken samma rätt som svenska medborgare att vinna inträde i och kvarstå i försäkringen, anför utredningen. AMS kan emellertid föreskriva begränsningar i rätten till inträde. Bestämmelse om sådan begränsning har emellertid inte utfärdats. Utredningen anser att utlänningar som är bosatta här skall vara jämställda med svenska medborgare i denna del och före- slår därför att möjligheten att begränsa inträdesrätten för dem utgår.

Kassas möjlighet att för utlänning ha andra villkor än förordningens för inträde och rätt att kvarstå i kassa, i den mån avvikelsen har stöd i överenskommelse som Kungl. Maj:t träffar med annan stat, saknar enligt utredningen praktisk betydelse och kan därför utgå.

I kassaförordningen finns bestämmelser för situationer då medlem kan anses ha förbrukat rätten till medlemskap.

Sålunda får kassa själv avgöra om den skall vägra medlemskap åt den som har synnerlig arbetslöshetsrisk på grund av nedsatt arbetsför- måga, lättja, dryckenskap eller liknande. Denna bestämmelse tillämpas mycket sällan. Ett behållande av den kan enligt utredningens mening inte ses enbart från försäkringens synpunkt. Det måste nämligen vara av betydelse för denna fråga om regeln skall införas även för det kontanta arbetsmarknadsstödet. Inför man den för detta stöd innebär det att de personer som faller under bestämmelsen kommer att bli helt utan ersättning vid arbetslöshet. Samhället måste då ta hand om dem på annat sätt. Det är då att märka att dessa personer måste ha uppfyllt arbetsvillkoret för att bli berättigade till arbetslöshetsersättning. Utredningen anser det därför lämpligast att de kan bli ersättningsbe-

Prop. 1973: 56 63

rättigade som arbetslösa. Att ha kvar bestämmelsen enbart inom kas- sornas område och överlämna åt dessa att själva avgöra om de vill ha med bestämmelsen i sina stadgar är heller inte tillfredsställande. Ut- redningen pekar dessutom på de möjligheter som finns att avstänga från ersättning. Mot bakgrund av det anförda och då försäkringen bör omfatta så många som möjligt anser utredningen att bestämmelsen skall utgå.

Nuvarande bestämmelser om den som svikligen uppger eller förtiger något som är av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning bör enligt utredningens mening i huvudsak kvarstå men utformas i överensstämmelse med 20 kap. 3 5 d) lagen om allmän för- säkring. Bestämmelsen skulle därmed avse den som medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilseledande uppgift av bety- delse för bedömande av hans rätt till medlemskap eller ersättning. Dessutom bör kassa enligt utredningens mening liksom hittills ha möjlig- het att vägra medlemskap åt den som inte följer kassans stadgar eller styrelsens föreskrifter.

Slutligen framhåller utredningen att rätten till inträde i arbetslöshets- kassa bör begränsas till den som normalt utför arbete i sådan omfatt- ning att rätt till ersättning kan uppkomma genom fullgörande av före- skrivet arbetsvillkor. Får någon inträde i en försäkring, där han på grund av försäkringsbestämmelserna inte har möjlighet att få ersättning, kan han lätt känna sig vilseledd. Spärren bör gälla inträdet i för— säkringen. Däremot skall den som har blivit medlem i arbetslöshets- kassa och därefter av olika skäl har kommit att begränsa sitt arbets- utbud inte av den anledningen uteslutas ur kassan. För rätt till ersätt- ning fordras för närvarande ett minimiarbetsutbud av fyra timmar per dag. Utredningen föreslår att minimum av arbetstid för inträde i arbets- löshetskassa bestäms till tre timmar per arbetsdag och 17 timmar i genomsnitt per vecka.

Fondplaceringsreglerna för arbetslöshetskassorna överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser för försäkringskassorna inom sjukförsäkringen. Det har från kassornas samorganisation framhållits att de överfonder som uppstod när kravet på fondbildning sänktes borde kunna placeras fritt efter tillstånd av AMS, uppger utredningen. Även i övrigt har önskemål framställts om möjlighet till fri placering av kassornas fondmedel.

Enligt utredningens mening är det ett medlemsintresse att de medel som förvaltas av kassorna är betryggande placerade. Detta gäller såväl de medel som ingår i de obligatoriska fonderna som de överfonder som vissa kassor har. En fri sektor för fondplacering innebär naturligtvis viss risk för föreningens soliditet. Å andra sidan har medlemmarna ett intresse av att fondmedlen ger god avkastning.

Efter en avvägning mellan dessa olika intressen har understödsför-

Prop. 1973: 56 64

eningsutredningen föreslagit en fri sektor för placering av en tiondel av understödsföreningarnas försäkringsfonder. Placering i aktier är . undantagen.

RSA-utredningen anser för sin del att man bör medge även arbets- löshetskassorna fri placeringsrätt inom samma gräns. Sådan fri fondpla- cering, liksom kapitalplacering mot säkerhet i fastighetsinteckning o.d. enligt 42% 5) kassaförordningen och motsvarande föreskrift i utred- ningens lagförslag, bör enligt utredningen kunna ske utan förhandspröv- ning av AMS. Däremot bör möjligheten till och omfattningen av fri fondplacering anges i kassans stadgar. I stadgarna bör enligt utredningen även kunna lämnas föreskrifter om särskild röstpluralitet vid styrelsens beslut om sådan kapitalplacering.

3.4. Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringsersättning och kon- tant arbetsmarknadsstöd

3.4.1. Allmänt

RSA-utredningen anser att arbetsbrist skall vara den verkliga orsaken till att ersättningssökande inte har något förvärvsarbete. För arbetstagare inträder arbetslöshet i normalfallen när anställning upphör. Vanligen sker detta efter uppsägning. Uppsägningstiderna varierar men uppgår i regel till minst en vecka. Den första arbetslösa dagen blir i dessa fall den första dag, för vilken sökanden inte erhåller inkomst från anställningen därför att den har upphört. .

Under särskilda förhållanden kan det under pågående anställning fö- rekomma att lön regelbundet inte utgår under en enstaka dag i veckan eller att anställda permitteras för tid som kan vara i förväg bestämd eller obestämd. I dessa särfall uppstår enligt utredningens mening arbets- löshet varje dag, för vilken den anställde helt mister sin inkomst från anställningen på grund av arbetsgivarens beslut om korttidsarbete eller, permittering.

I speciella fall kan frågan om arbetslöshet har inträtt eller ej vara svårbedömd. Det har exempelvis visat sig att extra ordinarie lärare, som har förordnande för ett läsår i sänder, efter utgången av läsåret den 30 juni inte bestämt vet om nytt förordnande kommer att utfärdas. Blir så fallet utgår lön retroaktivt från det nya läsårets början den 1 juli. I annat fall har den förutvarande läraranställningen definitivt upphört den 30 juni.

Förutsättningarna för en sannolikhetsbedömning kan växla i sådana fall, anför utredningen. Det kan inte vara rimligt att den som i en sådan situation vill förvärvsarbeta och söker arbete vid offentlig arbetsförmed- ling inte skall anses vara berättigad till arbetslöshetsstöd förrän det har blivit definitivt klarlagt att förnyad anställning inte kommer att erbju- das. Detta kan i enstaka fall dröja åtskilliga veckor. Enligt utredningens

Prop. 1973: 56 65

mening bör arbetslöshet anses ha inträtt vid den tidpunkt då den tidi— gare anställningen hade upphört. Skulle en" sådan bedömning senare visa sig felaktig, t. ex. genom ett nytt anställningsavtal med bakåtver- kande kraft, får tidigare beslut om ersättningsrätt omprövas. I arbetslös- hetskassor, där osäkra fall av detta slag kan förekomma i någon bety- dande omfattning, bör enligt utredningen reservationer göras i stadgar och ersättningsbeslut för att säkerställa eventuella återbetalningskrav mot medlemmar som felaktigt uppburit försäkringsersättning. I möjli— gaste mån bör dock sådana återkrav undvikas.

Erforderlig precisering av den tidpunkt då arbetslöshet inträder för förvärvsarbetande som dessförinnan har varit företagare måste ske efter andra bedömningslinjer. Det förhållandet att inkomst av förvärvsarbete inte längre föreligger kan inte på samma sätt som för arbetstagare vara klar och entydig utgångspunkt för en huvudregel.

Den principiella och grundläggande huvudregeln skall enligt utred- ningen vara att en företagarcs arbetslöshet börjar den dag då hansper- sonliga verksamhet i rörelsen har upphört. Utredningen har eftersträ- vat att i möjligaste mån få en fast utgångspunkt för bedömningen av frågan när en verksamhet som företagare skall anses vara avvecklad.

Syftet med den föreslagna huvudregeln är bl. a. att skapa garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyllnad i mindre lön- samma företag, uppger utredningen.

Regeln att verksamheten skall ha upphört innebär att det inte skall röra sig om ett tillfälligt eller tidsbegränsat avbrott utan om ett upphö- rande som kan beräknas vara definitivt. I undantagsfall då företagare har varit tvungen att för blott en tid avbryta sin verksamhet och detta avbrott är en ren engångsföreteelse, som inte till någon del har säsong- karaktär, bör emellertid enligt utredningen — mcd AMS” medgivande —— ersättning ändock kunna utges.

För yrkesfiskare gäller i nuvarande arbetslöshetsförsäkring en särskild definition av begreppet arbetslös. De betraktas som arbetslösa under dag då fiske omöjliggörs på grund av väderleksförhållanden, ishinder, maskin- och båthaveri eller drivmedclsbrist till följd av importsvårig- heter. Detta bör enligt utredningen alltjämt gälla.

Bedömningen av frågan om när sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upphört måste i första hand grundas på en förklaring från honom själv anför utredningen. Den bör ske skriftligt och kan lämpligen ingå i en skriftlig ansökan om försäkringsersättning eller kontant arbets- marknadsstöd.

Principiellt bör vidare gälla att företagare, liksom arbetstagare, skall ha lämnat tidigare förvärvsverksamhet av giltig anledning. Arbetslöshe- ten skall inte vara självförvållad och det skall inte med skäl kunna antas att sökanden upphört med den tidigare verksamheten i det huvudsakliga syftet att erhålla ersättning. Företagare har en naturligt giltig anled-

Prop. 1973: 56 66

ning att upphöra med en verksamhet som inte längre ger honom skälig" försörjning. Reglerna om självförvållad arbetslöshet för arbetstagare bör enligt utredningen i tillämpliga delar kunna användas som hållpunkter för bedömning av tveksamma fall. Även påföljderna av självförvållad arbetslöshet, dvs. avstängning från ersättningsrätt visstid, bör enligt ut- redningens mening vara desamma som för arbetstagare. Först om det skulle Visa sig att dessa påföljder inte är tillräckliga för att hindra före- tagare att missbruka stödformerna, bör ett annat och strängare påföljds- system prövas. Förhindrandet av missbruk bör i första hand knytas till avgörandet om arbetslöshet verkligen har inträtt.

Av praktiska skäl och med hänsyn till risker för ekonomisk skada, som kan försvåra lösningen av sökandens sysselsättningsproblem, anser utredningen inte att försäljning av fastighet, inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar, överlåtelse av rättigheter eller avregistrering av firma o. d. regelmässigt skall vara villkor för att företagaren skall anses vara arbetslös och berättigad till ersättning. Däremot kan i vissa fall, t. ex. inom jordbruk och skogsbruk, fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde vara skäl att ifrågasätta om sökandens personliga verksamhet i tidigare rörelse verkligen har upp- hört. Tillsammans med andra omständigheter kan sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång enligt utredningen utgöra skäl för att avvisa ansökan om ersättning.

Sådana andra omständigheter kan exempelvis vara att sökandens make eller barn uppges fortsätta sökandens tidigare verksamhet, men att make eller barn i realiteten, på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annat arbete, har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva verk- samheten. Då ett kontantstöd i sådana fall egentligen skulle få karaktär av inkomstutfyllnad i fortsatt rörelse, bör ansökan efter bedömning av helhetsbilden kunna avslås.

Även om rörelse eller rörelsetillgångar överlåtits till annan framhål- ler utredningen att det förekommer fall då prövningsorganet bör under- söka om överlåtelsen verkligen skett under förhållanden som tyder på att sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upphört i praktiken. Såsom departementschefen framhållit i prop. 1968: 29 är det inom jordbruket vanligt att rörelse överlåts till släkting som fortsätter verk- samheten. Överlåtaren kan i sådana fall bo kvar på gården och alltjämt delta i sysslorna där. Från fall till fall får då prövas dels om sökandens personliga insats i den huvudsakliga produktionen har upphört, dels om hans deltagande i sysslorna på gården begränsar hans arbetsutbud. Om då visar sig att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande i mindre utsträckning än han eljest skulle göra, föreligger enligt utred- ningen i regel ingen rätt till ersättning.

Som allmän regel bör vidare gälla att önskemål från sökanden att fortsätta en tidigare huvudsaklig förvärvsverksamhet som bisyssla inte

Prop. 1973: 56 67

kan godtas. Hans personliga verksamhet i rörelsen skall ha upphört utan reservationer.

Verksamhet kan ha bedrivits av flera personer som under olika former var och en varit delägare i företaget och där varit verksam genom en arbetsinsats i rörelsen utan att alla haft inkomst hänförlig till denna in- komstkälla. För varje sådan delägare får prövas när den personliga verk- samheten i rörelsen har upphört.

Utredningen framhåller att detta gäller även makar som båda utfört arbete i rörelsen. För ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkringen bör gälla att båda makarna skall ha varit medlemmar i arbetslöshetskassa och er- lagt föreskrivna avgifter samt uppfyllt arbetsvillkoret. När det gäller kontant arbetsmarknadsstöd kan det gemensamma arbetet i företaget ådagaläggas genom att båda makarna deklarerat och taxerats för inkomst av rörelsen.

I åtskilliga fall, företrädesvis inom jordbruk och handel, förekommer emellertid att endast ena maken taxeras för inkomst, även om andra maken svarat för en betydande del av de gemensamma arbetsinsatserna i verksamheten anför utredningen. I en sådan situation då två makar båda uppger sig ha blivit arbetslösa genom att jordbruk eller annan rörelse avvecklats och uppgifter från inkomsttaxering rörande omfatt- ningen av arbetsinsats i rörelsen helt saknas för endera maken — måste prövningsorganet fordra klarläggande utredning om denna makes faktiska arbete i rörelsen. Verksamhet som medhjälpare i rörelse bör godtas som förvärvsarbete om det utförts under större delen av ett år. Det bör inte ha någon betydelse om arbetsinsatsen föranletts av till- fälliga förhållanden, exempelvis makes sjukdom, eller regelbunden ar- betsfördelning. Vidare bör klart framgå att de båda sökandena faktiskt står till arbetsmarknadens förfogande.

Liksom hittills bör enligt utredningen gälla att sjukdom som medför rätt till hel sjukpenning från allmän försäkringskassa, utesluter ersätt- ning vid arbetslöshet.

Vid sjukdom som nedsätter arbetsförmågan med minst hälften utgår halv sjukpenning. I sådana fall bör enligt utredningen den arbetslöse anses som ej arbetsför halva dagen och som arbetsför halva dagen. Om medlemmen inte får något arbete av det slag som motsvarar hans sålunda bedömda arbetsförhet, är han, under förutsättning att han före sjukdomen haft heltidsarbete, berättigad till halv ersättning från arbets- löshetskassan.

Förtidspensionärer med rätt till hel förtidspension och personer med helt sjukbidrag bör enligt utredningen i princip likställas med dem som är helt sjukskrivna. Deras arbetsförmåga har i samband med pensions— bcslutet bedömts vara varaktigt resp. för avsevärd tid så nedsatt att ”intet eller endast ringa del därav återstår”. Så länge denna bedömning kvarstår bör kravet på arbetsförhet inte anses uppfyllt.

Prop. 1973: 56 68

Om arbetsförmågan bedömts vara nedsatt i mindre grad och pension eller sjukbidrag därför utgår med två tredjedelar eller hälften, partiell förtidspension och partiellt sjukbidrag, kan några generella antaganden inte göras om de aktuella verkningarna av _sjukdom eller annan nedsätt- ning av den fysiska "eller psykiska prestationsförmågan, som i det enskilda fallet har legat till grund för pensionsbeslutet anför utred- ningen.

Har den arbetslöse själv styrkt sin arbetsförmåga, t. ex. genom att med ifrågavarande invaliditet utföra förvärvsarbete i den utsträckning som fordras för ersättningsrätt (uppfyllt arbetsvillkoret), behöver enligt utredningen hans arbetsförhet i regel inte närmare undersökas. Saknas helt annat underlag för bedömning av den arbetslöses arbetsförhet än ' beslut om förtidspension eller sjukbidrag, enligt vilket hans arbetsför- måga bcräknas vara en tredjedel eller mindre av den normala, anser utredningen att den arbetslöse i regel ej kan anses vara arbetsför i sådan utsträckning att rätt till ersättning föreligger. I tveksamma fall bör dock utredas, i vilken utsträckning denna arbetsinvaliditet beror på medicinska faktorer. Om det då visar sig att bedömningen av arbets- förmågaus nedsättning till avsevärd del grundats på andra faktorer än medicinska, och dessa andra faktorer efter pensionsbeslutet blivit på- tagligt förändrade —— t. ex. genom flyttning eller ändrade sysselsättnings- förhållanden eller bättre personliga anpassningsmöjligheter på ifråga- varande arbetsmarknad —— bör bristande arbetsförhet enligt pensions- beslutet inte enbart vara skäl för att avvisa ersättningsrätt anför ut- redningen. Bedömning bör då ske av samtliga de omständigheter som i den föreliggande situationen skapar svårigheter för sökanden att finna lämpligt förvärvsarbete.

Likaså bör enligt utredningen förändringar i den andra riktningen uppmärksammas. Sökandens arbetsinvaliditet kan efter pensionsbeslutet ha förvärrats utan att de rent medicinska faktorerna förändrats, t.ex. genom flyttning eller ändrade allmänna sysselsättningsförhållanden inom sökandens naturliga arbetsområde. Förutsättningarna för ett tidigare beslut om partiell förtidspension kan därmed ha blivit betydligt för- ändrade. Dessa fall bör i regel handläggas i samråd med vederbörande allmänna försäkringskassa.

Yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invalidi- tetsbedömning skiljer sig avsevärt från den allmänna försäkringens, uppger utredningen. I sistnämnda försäkring inriktas bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i princip direkt på den försäkrade och dennes kvarvarande arbetsförmåga, medan reglerna i yrkesskadeförsäk- ringen bygger på genomsnittsbedömningar som utformats i tabell- systern.

Bedömningen av arbetsförheten som allmänt villkor för ersättnings- rätt vid arbetslöshet bör enligt utredningen principiellt ske enligt samma

Prop. 1973: 56 69

invaliditetsbegrepp och med samma metoder, vare sig nedsättning av arbetsförmågan uppstått genom yrkesskada eller på annat sätt. Därvid bör bedömningen inriktas direkt på sökanden och avse dennes aktuella arbetsförmåga. Endast i de fall en sådan bedömning visar att arbetsför- mågan ej uppgår till den gräns —— en tredjedel av de normala som generellt förordats för dem som uppbär partiell förtidspension (sjuk- bidrag), bör ersättningsrätt avvisas på grund av bristande arbetsförhet. Sökandens möjligheter att själv genom förvärvsarbete före arbetslös- heten styrka sin arbetsförhet, liksom hänsynen till förändrade förhål- landen av annat slag än medicinska, bör vara likartade i fråga om yr- kesskada och andra fall av arbetsinvaliditet.

Enligt utredningen skall som villkor för ersättningsrätt gälla att den arbetslöse är oförhindrad att förvärvsarbeta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämpligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Det kan därmed sägas innebära att arbetssökande skall stå till arbetsmarknadens förfogande.

Utredningen behandlar härefter några speciella typer av fall, då det har uppstått särskilda svårigheter att bedöma huruvida arbetssökande kan anses Stå till arbetsmarknadens förfogande, dvs. vara generellt sett oförhindrad att åtaga sig förvärvsarbete.

Ett exempel på arbetshinder är lokal bundenhet. Denna innebär att det inte kan begäras att arbetssökande skall ta arbete på annan ort. Med annan ort avses därvid ort som är belägen så långt från medlem- mens bostad att han måste bo på arbetsorten åtminstone under arbets— veckan.

Utredningen framhåller att flera fall av lokal bundenhet beror på familjeskäl, så särskilt för kvinnliga arbetssökande. Flera samverkande boende- och ansvarsförhållanden skapar i dessa fall en komplicerad bundenhet för både kvinnor och män. Har de små barn och är samhäl- lets servioe för tillsyn av dem inte utbyggd, uppstår särskilda svårigheter. Utredningen anser det inte erforderligt att föreslå någon ny lydelse av ifrågavarande allmänna villkor för ersättningsrätt. Prövning av hänsyn till lokal bandenhet bör även i fortsättningen grundas på regeln att den arbetslöse skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig . arbetet.

Problem liknande dem som uppstår vid lokal bundenhet kan enligt utredningen föreligga för den som till väsentlig del har haft sin för- sörjning genom stadigvarande förvärvsarbete i hemmet. Den som mister sådant arbete kan i vissa situationer ha stora svårigheter att ställa om sig till förvärvsarbete utom hemmet. I prop. 1964: 115 med förslag till nu gällande arbetslöshetsförsäkring behandlades synpunkter från 1960

Prop. 1973: 56 70

års arbetslöshetsförsäkringsutredning i detta avseende. Utredningen an- ser att de som är bundna vid hemmet till följd av personligt handikapp, bör kunna få ersättning vid arbetslöshet, om de till väsentlig del haft sin försörjning genom stadigvarande hemarbete och om de är beredda att utföra annat hemarbete eller annat arbete som deras handikapp till- låter. Denna bedömningsregel bör enligt utredningen gälla även person— liga handikapp av andra slag än fysiska, exempelvis bundenhet vid vård i hemmet av handikappad eller åldrig anhörig, som utgör ett uppenbart hinder för att förvärvsarbeta utom hemmet.

Utredningen anser att den arbetslöse under tid då han genomgår ar- betsmarknadsutbildning i regel måste anses vara förhindrad att för- värvsarbeta. Dessutom framhåller utredningen att man bör undvika att konstruera stödsystemet så att kassamedlemmar förleds att förbruka- sitt försäkringsskydd under en tid då samhället erbjuder en annan stöd-' form.

Den som söker deltidsarbete skall av arbetsförmedlingen i första hand få förslag till sådant arbete. Om det inte är möjligt för förmedlingen att inom skälig tid lämna förslag till deltidsarbete, bör enligt utred- ningen erbjudande om heltidsarbete, om sådant finns, diskuteras med sökanden. Avvisas sådant erbjudande och anser förmedlingen att sökan- dens motiv härför inte är godtagbara, bör ersättningsrätten prövas. Vid prövningen bör sökandens berättigade önskemål beaktas och hän- syn särskilt tas till tidigare arbetsförhållanden, t. ex. att sökanden förut under längre tid har haft endast deltidsarbete. Är så inte fallet och finns det inte tillgång på deltidsarbete inom sökandens naturliga arbetsområde, kan övervägas om ett föreliggande erbjudande om hel- tidsarbete är att anse som lämpligt. Bedömningen härav får då ske en- ligt de principer och regler som gäller för prövningen av lämpligt arbete.

3.4.2. Lämpligt arbete

Bestämmelserna i 36 & kassaförordningen ger uttryck för några av de grundsatser på vilka arbctslöshetsförsäkringen vilar, anför utredning- en. Den innebörd som ges åt begreppet lämpligt arbete bestämmer i mångt och mycket försäkringssystemets karaktär. Mot bakgrunden härav tar utredningen upp bestämmelserna till granskning i hela deras vidd. Av särskild betydelse är att de synsätt och värderingar som präg- lar den moderna arbetsmarknadspolitiken blir beaktade inom arbets- hetsförsäkringen. Vid granskningen av bestämmelserna måste vidare hela tiden hållas i minnet att bestämmelserna, enligt utredningens förslag, skall tillämpas inte bara på kassamedlem utan även på arbets- lös som har rätt till enbart kontant arbetsmarknadsstöd. Detta inne— bär emellertid inte att bestämmelserna i alla delar kan tillämpas på samma sätt på kassamedlemmar och på andra ersättningstagare.

Prop. 1973: 56 71

Av såväl samhällsekonomiska som rent arbetsmarknadspolitiska skäl har det ansetts oriktigt att utbetala försäkringsersättning samtidigt som behov av arbetskraft förelegat, om det inte funnits något absolut hinder för den arbetssökande att åtaga sig arbetet i fråga. Nu nämnda förhållanden kommer bl. a. till uttryck i 36 & fjärde stycket kassaför- ordningen där det anges att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter.

Det kan konstateras att såväl författningsbestämmelser som tillämp- ningsföreskrifter möjliggjort en nyanserad bedömning av ifrågasatta arbetserbjudanden under hänsynstagande till den arbetssökandes situa- tion och att dessa möjligheter i allmänhet blivit tillvaratagna. Till denna utveckling har i hög grad bidragit att bedömningen härvidlag kommit att påverkas av den moderna aktiva arbetsmarknadspolitikens grund— värderingar. Enligt utredningens mening är det därför tvivel under- kastat om det föreligger anledning att påyrka någon mera omvälvan- de förändring av den praktiska tillämpningen på detta område. Det är dock angeläget att den moderna arbetsmarknadspolitikens målsätt- ningar får komma till klart uttryck i de författningsbestämmelser och motivuttalanden, på vilka tillämpningen skall vara vara grundad.

Vad som särskilt präglar nutida arbetsmarknadspoltik i jämförelse med gångna decenniers förhållanden är att det nu gäller att skaffa ar- betslösa en så produktiv sysselsättning som möjligt och inte bara arbete av vilket slag som helst. De arbetsmarknadspolitiska medlen syftar till att underlätta för arbetskraften att inrikta sig på sådana arbets- områden där den bästa produktionsinsatsen kan göras. Detta innebär å ena sidan att stora krav numera ställs på arbetskraften när det gäller anpassning till den pågående strukturomvandlingsprocesscn. Å andra sidan förutsätts att samhället inom ramen för behovet av arbetskraft i möjligaste mån skapar förutsättningar för den arbetssökande att få ett arbete som han är lämpad för och som tillfredsställer honom själv eller kommer hans önskemål så nära som möjligt. Arbetsmarknads- politikcns syfte är att inom ramen för behovet av arbetskraft i sam— hället ge var Och en som kan och vill arbeta ett verksamt och fullgott stöd för att förverkliga ett fritt och övervägt val av arbete.

Det ligger i sakens natur att ersättningsrcglcrna i arbetslöshetsför- säkringen liksom för det kontanta arbetsmarknadsstödet måste grundas på samma värderingar som arbetsmarknadspolitiken i övrigt.

Regeln att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det motsvarar sökandens krafter och färdigheter ger, enligt ut- redningens mening, i alltför hög grad uttryck åt att det huvudsakligen gäller att skaffa den arbetslöse avlönad sysselsättning oavsett arbetets karaktär. Däremot kommer inte till synes att sökanden i möjligaste mån bör sättas i stånd att förverkliga ett fritt och övervägt val av ar- bete varvid all rimlig hänsyn tas inte bara till hans krafter av psy-

Prop. 1973: 56 . 72

kisk och fysisk art, färdigheter, yrkesvana, utbildning och förutsätt- ningar i övrigt för arbetet utan även till hans önskemål i fråga om arbetsval och hans personliga förhållanden i övrigt. Vid övervägandet av om ett arbete. kan anses lämpligt för den aktuelle arbetssökanden bör i enlighet härmed eftersträvas att sammanväga de skilda förhål- landen som bör tillmätas betydelse för arbetsvalct till en helhetsbild. Bedömningen av arbetets lämplighet bör ske med respekt för arbets- sökandens yrkeskunnande och personliga ambitioner.

Vid bedömandet av om hinder från medicinsk synpunkt föreligger för att antaga ett arbetserbjudande är det enligt utredningen angeläget att hänsyn tas inte bara till arbetshinder av rent kroppslig natur. Mo- dernt arbetsliv ställer mången gång höga krav på den enskildes psykiska motståndskraft.

Utredningen anser att en förklaring av den enskilde att han inte orkar med den påfrestning som kan följa med ackordsarbete och dess miljö om möjligt bör beaktas. Detsamma gäller önskemål om syssel- sättning i annan inte alltför pressande arbetsmiljö. Vissa arbeten kan även eljest vara av den natur att det ställer sådana krav på arbetstagarens psykiska balans att en arbetssökande som inte anser sig uppfylla kraven bör ha rätt att utan påföljd avisa arbetet. Har den arbetssökande inte erfarenhet av det anvisade arbetet anser utredningen att det i allmän— het kan fordras att han prövar på det. Även i fall av nu behandlat slag kan det finnas anledning att anlita medicinsk sakkunskap vid bedöm- ningen.

Den arbetssökandes anspråk på att få tillfälle att orientera sig på arbetsmarknaden och närmare bedöma de arbetsalternativ som kan komma i fråga bör enligt utredningen tillgodoses i rimlig utsträck- ning. Arbetssökande som genom omskolning eller annan utbildning, arbets- och yrkesvana eller på annat sätt innehar särskilda förutsätt- ningar för att fullgöra vissa arbetsuppgifter bör ges den tid som i det enskilda fallet kan anses skälig för att kunna få ett arbete som svarar mot dessa förutsättningar. Arbetssökande skall dock inte kunna grunda arbetsavvisande endast på att han genomgått viss utbildning.

När det gäller anvisning av arbete på annan ort än bostadsorten får enligt utredningen den arbetssökandes personliga förhållanden särskild betydelse. Utredningen betonar betydelsen av hänsyn till möjiigheterna att erhålla bostad i förekommande fall familjebostad — av tillfreds- ställande beskaffenhet på den nya orten.

Till bedömningsbilden hör även förhållanden som i det enskilda fallet skapar ofrånkomlig tidsfrist för skäligt rådrum hos arbetsförmedlingen.

Det går enligt utredningen inte att ge några generella regler för hur lång den tidsfrist bör vara som kan ställas till den arbetssökandes för- fogande. Hänsynstagande till den enskilde arbetssökandens förhållanden måste vägas mot de faktiska förhållandena på arbetsmarknaden.

Prop. 1973: 56 73

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att kassaförordningens nu- varande regel om hänsynstagande till den arbetssökandes krafter och färdigheter ersätts med en bestämmelse att erbjudet arbete skall anses lämpligt, om inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn har tagits såväl till sökandens yrkesvana och föreliggande förutsättning- ar i övrigt för arbetet som till hans önskemål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden.

I kassaförordningen anges att erbjudet arbete är lämpligt om ”icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till sökan- dens pcrsonliga förhållanden eller arbetets natur”. Denna regel anser utredningen vara överflödig vid sidan av den föreslagna bestämmelsen.

F. n. gäller att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsätt- ning att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i för— hållande till lön som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal eller, om dylikt avtal ej finns, till i arbetsorten förekommande lön för samma arbete.

En grundläggande princip inom arbetslöshetsförsäkringen är att den erbjudna lönens skälighet prövas utan hänsyn till de inkomster kassa- medlemmen haft i tidigare anställning. Enligt utredningens mening kan det inte komma i fråga att frångå denna princip. Om den arbetssökande erbjuds ett arbete som är förenat med lägre nettolön än den ersättning som han har rätt till från sin arbetslöshetskassa upplevs detta enligt ut- redningen som en orättvisa av kassamedlemmar.

Utredningen föreslår bl.a. därför att erbjudet arbete skall anses lämpligt bara om anställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den arbetssökande har rätt till enligt försäkringen.

Anställningsförmånema bör anses ej skäliga bara om lönen med av- drag för skatt klart understiger ersättning som den arbetslöse inom ramen för statsbidragsbestämmelserna och med tillämpning av över- försäkringsregeln är tillförsäkrad.

Den nu föreslagna principen om anknytning till den försäkringser- sättning som den arbetssökande har rätt till torde i regel ge tillräcklig ledning för avgörande om ett erbjudet arbete är förenat med skälig lön.

I särskilda fall kan det dock förekomma att en arbetslös kassamed- lem erbjuds ett arbete där lönen, trots att den kan anses skälig i för- hållande till hans försäkringsersättning, ändock är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbetstagare som besitter jämförbara kvalifika- tioner och utför likvärdigt arbete. Detta kan bero på särskilda löneför- hållanden vid företag eller på ort där arbete erbjuds. Det kan även bero på den försäkrades egna yrkeskvalifikationer och personliga förhållan- den eller på bestämmelser om ersättningsbelopp i den arbetslöshetskassa där han är medlem.

Enligt utredningens mening kan det i sådana speciella fall saknas an- ledning att begära att den arbetssökande skall acceptera ett erbjudet

Prop. 1973: 56 . 74

arbete, om lönen är väsentligt lägre än vad som utgår till andra arbets- tagare som besitter jämförbara kvalifikationer och utför likvärdigt arbete. Vid bedömning av frågan om den erbjudna lönen är väsentligt lägre skall jämförelse göras med lön som utgår vid andra företag med anställda inom samma yrkesområde och i samma ortsgrupp. I regel leder givetvis denna bedömning till att lönen är skälig, om den överensstäm- mer med lönesättningen vid det företag där arbete erbjuds. Endast i un- dantagsfall torde det bli så att lönen anses oskälig trots att den överens- stämmer med lönesättningen för övriga anställda i företaget.

Den nu föreslagna anknytningen till det allmänna löneläget i vissa fall förutsätter att arbetsförmedlingen har tillgång till lönestatistik eller därmed jämförlig utredning. I regel torde det vara möjligt att genom den information, som kan väntas ingå i arbetsförmedlingens allmänna service, få tillgång till den utredning som är behövlig för att bedöma den erbjudna lönens skälighet. I övriga fall är förmedlaren eller kassa- redogöraren hänvisad till att göra ett mera fritt bedömande mot bak- grunden av sin kännedom om löneläget i den aktuella och likartade branscher.

När det gäller arbete som erbjuds på områden där lönesättningen helt eller delvis bygger på s. k. prislistor för ackord, t. ex. för byggnadsarbete och skogsarbete, blir hållpunktema för denna särskilda bedömning av skälig lön för arbetet delvis av annat slag. Om ackordslöner baseras på riksprislistor eller områdesprislistor, varom överenskommelse träffats mellan arbetsmarknadsparterna på riksnivå, och det erbjudna arbetet skall utföras enligt sådana listor, behöver i regel någon jämförelse med faktiskt utgående löner inom yrkesområdet inte göras.

Utredningens förslag att tillförsäkrade ersättningsbelopp och, i vissa fall, det faktiska löneläget skall tillmätas betydelse innebär dock inte att man har att bortse från innehållet i tillämpligt kollektivavtal. Som första förutsättning bör gälla att den erbjudna lönen är förenlig med kollek- tivavtal. Härvid är det enligt utredningens mening inte nödvändigt att avtalet är kollektivavtalsrättsligt sett gällande på den arbetsplats som arbetserbjudandet avser. Ett kollektivavtal som enligt sitt innehåll är till- lämpligt på orten bör i regel vara normerande oavsett om arbetsgivaren är bunden av avtalet eller ej. Om något normerande kollektivavtal inte finns, får skälighetsprövningen grundas på enbart jämförelse med det löneläge som i allmänhet råder för samma arbete inom yrkesom- rådet.

Utredningen vill betona att inte endast lönen har betydelse när det gäller att bedöma ett erbjudet arbetes lämplighet från förevarande syn- punkt. Ävcn andra anställningsförmåner _— såsom pension, sjuklön, se- mester, övertidsersättning, skift- och andra tillägg, helglön, resekostnads- ersättning, traktamentsersättning samt tjänstegruppliv— och avgångsbi- dragsförsäkring —— bör beaktas. Ett erbjudet arbete bör i regel anses

Prop. 1973: 56 75

lämpligt, om den arbetssökande tillförsäkras de anställningsförmåner av detta slag som utgår enligt kollektivavtal.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt bara under förutsättning att det inte hänför sig till arbetsplats där arbetskonflikt råder. Hänsyn får här- vid inte tas till konflikt som strider mot kollektivavtal eller kollektiv- avtalslagen .

En förutsättning för att erbjudet arbete skall kunna avvisas utan på- följd är att stridsåtgärd, som inte är olovlig enligt lag eller kollektivavtal, vidtagits vid företaget. Det kan inte anses tillräckligt att varsel om strids- åtgärd utfärdats eller att företaget på annat sätt är konflikthotat, anför utredningen.

Om en arbetskonflikt strider mot lag eller kollektivavtal eller i fråga om arbetsplats där kollektivavtal inte gäller —— är av okynneska— raktär, behöver arbetsförmedlingen enligt tillämpade anvisningar inte ta hänsyn till konflikten vid bedömande av arbetets lämplighet. Det kan emellertid enligt utredningens mening i sådana fall vara anledning att ta hänsyn till arbetssökandens personliga svårigheter att godta ett arbets- erbjudande, vid företag som drabbats av sådan konflikt.

Förhållandena på arbetsplatsen skall väsentligen motsvara vad som i lag och författning föreskrivs rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall för att erbjudet arbete skall anses lämpligt.

Till den lagstiftning som avses hör främst arbetarskyddslagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag. Ett stort antal be- stämmelser inom arbetarskyddslagstiftningen har fått en relativt vag och obestämd utformning med hänsyn till att bestämmelserna kan gälla för ett stort antal skilda verksamhetsgrenar och därför att tillämpningen bör kunna anpassas efter de från tid till annan ändrade förhållandena varunder arbetet bedrivs. En marginal för bedömning av vad som är väsentligt på en viss arbetsplats finns sålunda inbyggd i arbetarskydds- lagstiftningen. Någon ytterligare marginal för bedömning inom arbets- löshetsförsäkringen synes inte erforderlig. Utredningen har därför inte tagit med ordet ”väsentligen” i lagtexten.

3.4.3. Självförvållad arbetslöshet

En utgångspunkt för nuvarande regler om mistad kassaersättning vid självförvållad arbetslöshet har varit att inom ett försäkringssystem inte kan utgå försäkringsförmåner till försäkrad som själv vållar försäk- ringsfall.

En motsvarighet till sådana bestämmelser finns i regel inom all försäk- ring. Bestämmelser av detta slag motverkar missbruk av försäkringen och syftar till att garantera att försäkringsersättning utgår endast i sådana fall då detta framstår som motiverat utifrån de grundsatser som bär upp försäkringssystemet. Inte heller inom en modern arbetslöshetsför-

Prop. 1973: 56 76

säkring anser utredningen att påföljdsbestämmelser av nu berörd typ kan undvaras.

Utredningen anser inte att skäl föreligger att föreslå någon ändring i gällande bestämmelser om självförvållad arbetslöshet. Utredningen an- för emellertid följande synpunkter på tillämpningen.

Vid prövningen av vad som utgör giltig anledning att lämna arbetet har tidigare hävdats att stränga krav bör uppställas och att spörsmålet väsentligen bör bedömas med ledning av civilrättens regler om arbets- avtalet. ] enlighet härmed skulle den arbetstagare som frivilligt lämnat sitt arbete bedömas strängare än den som avvisat erbjudet arbete. Den- na tillämpning står enligt utredningens mening inte i överensstämmelse med nutida synsätt. Utredningen har i fråga om vad som skall anses som lämpligt arbete förordat en mera nyanserad bedömning med skäligt hänsynstagande till den arbetssökandes förutsättningar, önskemål och personliga förhållanden i övrigt. Motsvarande betraktelsesätt bör anläg- gas när det gäller den som själv lämnat sitt arbete.

Den som har ett arbete men av någon i och för sig godtagbar anled- ning vill skaffa sig en lämpligare sysselsättning bör inte motverkas i sitt yrkesval av ersättningsrcglcrna. Som giltig anledning att sluta en an- ställning bör godtas att vederbörande har en allvarlig önskan att söka sig till annat för honom lämpligare yrkesområde. Dock bör i regel krävas att han i god tid innan anställningen upphör anmält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Är arbetet uppenbarligen inte lämpligt enligt de regler som gäller för bedömande av erbjudet arbetes lämplighet, bör en arbetstagare likaledes kunna sluta sin anställning utan risk för att av- stängas från ersättningsrätt. Detsamma bör gälla, om arbetet tagits på försök efter anvisning av arbetsförmedlingen men arbetstagaren vill söka byta till ett lämpligare arbete.

I frågan huruvida självförvållad arbetslöshet föreligger när arbetstaga— ren skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande, anser utred- ningen att arbetsrättens regler är lämpliga som grundval för bedöm- ningen. Onykterhet i arbetet, upprepad sen ankomst till arbetet, från- varo utan giltig anledning och vägran att efterkomma arbetsledningens anvisning synes alltjämt kunna tjäna som exempel. Det bör enligt utred- ningen inte ha någon avgörande betydelse om arbetstagaren skilts från anställningen genom omedelbart avsked eller med iakttagande av avtalad uppsägningstid. Har förhandling med arbetsgivaren påkallats av arbets- tagarorganisation med anledning av uppsägning eller avsked, bör even- tuell avstängning inte verställas förrän situationen klarlagts mel-lan för- handlingsparterna.

I fråga om det fallet att den arbetssökande utan att uttryckligen ha avvisat lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd, betonar utredningen att rc- geln endast syftar på klart klandervärda beteenden från den arbetssökan-

Prop. 1973: 56 - " 77

des sida. Det skall vara uppenbart för envar att det enbart är detta klan- dervärda beteende som utgör orsaken till att anställningen inte kommit till stånd. Som exempel nämner utredningen att kassamedlem infunnit sig spritpåverkad på en arbetsplats för att söka arbete och att han lämnat vilseledande uppgifter om sin kompetens. Den arbetssökandes uppträ— dande på fritid bör i allmänhet inte tillmätas någon betydelse, uppger utredningen. Inte heller bör den arbetssökande läggas något till last bara av det skälet att han under en anställningsintervju lämnar sannings- enliga svar på frågor, som ställs till honom angående hans önskemål och personliga förhållanden. Annorlunda ligger saken till om den arbets- sökande genom olämpligt uppträdande provocerar fram ett negativt besked om anställningen. Utredningen föreslår att bedömningen om arbetslöshet är självförvållad eller ej sker efter samma regler när det gäller kontant arbetsmarknadsstöd.

Det erbjudna arbetets varaktighet är enligt utredningen inte den enda faktor som bör tillmätas betydelse när det gäller att ta ställning till på- följden vid självförvållad arbetslöshet. Det kan vara lika berättigat att vid bestämmandet av avstängningstidens längd ta hänsyn till exempelvis det erbjudna arbetets större eller mindre lämplighet för den arbetssö- kande eller till den arbetssökandes personliga förhållanden i övrigt. Av- ser arbetsvägran ett arbete av endast ganska kort varaktighet finns det enligt utredningen i allmänhet starka skäl, sett såväl från försäkringens som den enskildes synpunkt, att tillgripa en påföljd vilken inte är alltför långtgående. Utredningen föreslår därför dels att, om arbetet skulle ha varat under högst fem dagar, avstängningstiden skall utgöra sju kalender- dagar, dels att, om arbetet skulle ha varat under högst tio dagar, av- stängningstiden skall utgöra 14 kalenderdagar.

Förslaget innebär att den nuvarande lindrigare påföljden vid avvi- sande av arbete, som var avsett att omfatta högst två dagar, sträcks ut till att avse tillfälliga arbeten som skulle ha varat högst fem resp. tio arbetsdagar. Ibland kommer det självfallet att vara svårt att få fram tillförlitlig utredning om den avsedda längden hos ett erbjudet arbete. Enligt utredningens mening finns anledning att härvidlag iaktta en relativt generös tillämpning gentemot den arbetssökande. Det bör så- lunda vara tillräckligt att det är sannolikt att arbetet endast skulle pågå angivna antal dagar för att de kortare avstängningstiderna skall tilläm- pas.

Vid övriga fall av självförvållad arbetslöshet föreslår utredningen att avstängningstiden normalt skall utgöra fyra veckor, vilket motsvarar den tid som hittills gällt.

I fall av allvarlig självförvållad arbetslöshet bör krävas av den arbcts- sökandc att han genom att fullgöra förvärvsarbete under en inte alltför begränsad tid visar att han står till arbetsmarknadens förfogande, innan han kan få ersättning på nytt. F.n. krävs förvärvsarbete under 20 dagar

Prop. 1973: 56 78

(fyra veckor). Utredningen föreslår ingen ändring härvidlag. Det kan finnas fall där det från försäkringens synpunkt i stället vore lämpligare med en längre avstängningstid än 28 dagar. Utredningen syftar på situationer då den arbetssökande har möjlighet att fullgöra förvärvs- arbete under 20 dagar utan att likväl ha för avsikt att i fortsättningen stå till förfogande för varaktigt arbete. Utredningen har övervägt en sådan längre avstängningstid men funnit att påföljdssystemet inte bör kompliceras med någon regel om längre avstängningstid än 28 dagar vare sig som alternativ till kravet på förvärvsarbete under 20 dagar eller som fristående påföljd.

Arbetslöshetskassas beslut om avstängning bör enligt utredningen bli gällande utan föregående godkännande-av AMS. Föreskrift om godkän— nande gäller nu i fråga om- avstängning under tid innan den försäkrade utfört arbete under 20 dagar. Enligt vad utredningen erfarit från tillämp— ningen av den föreskriften föreligger inte anledning till betänkligheter mot att arbetslöshetskassorna fattar definitivt avstängningsbeslut också i dessa fall. Prövning av AMS i annan ordning än besvärsvägen anser ut— redningen inte erforderlig.

Utredningen föreslår att de för försäkringen föreslagna påföljderna av att arbetslöshet är att anse som självförvållad skall gälla även den som söker eller uppbär kontant arbetsmarknadsstöd.

Utredningen anser att bestämmelserna om självförvållad arbetslöshet skall i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning i fråga om yrkes— utbildning, vid vilken utbildningsbidrag utgår enligt arbetsmarknadskun— görelsen. I fråga om avstängning från ersättningsrätt vid vägran att del— ta i yrkesutbildning erinrar utredningen om att föredragande departe— mentschefen i prop. 1964: 116 framhöll att tvångsmomentct inte kunde vara något avgörande skäl mot avstängning, under förutsättning att ut— bildningen inte medförde några kostnader för deltagaren och att utbild— ningen för just honom noga hade prövats. Utbildningens lämplighet borde enligt departementschefens mening prövas efter viss kortare tids deltagande i utbildningen. En sådan ordning vore ägnad att betydligt minska en eventuell förekommande känsla av tvång hos någon del— tagare.

En prövotid ingår numera generellt på åtskilliga områden av arbets- marknadsutbildningen, uppger utredningen. Eleven har därvid möjlighet att pröva på och välja olika vägar för den fortsatta utbildningen. För- slag från arbetsförmedling till arbetslös sökande att genomgå arbets— marknadsutbildning föregås i regel av en utredning i varje enskilt fall. Arbetsmarknadskungörelsen medger även att utbildningsbidrag utgår till den som undergår utredning om förutsättningarna för yrkesutbildning (15 å). Utredningen anser därför att anledningarna att befara någon känsla av tvång från arbetssökandens sida numera bör ha minskat. I de enstaka fall där sökande ändock uppger sig vara osäker och inte vill

Prop. 1973: 56 79

binda sig för en föreslagen utbildning," kan det i varje fall fordras av honom att han ändock prövar på arbetsförmedlingens förslag genom att en tid delta i utbildningen. En sådan prövotid får då närmast karaktär av förlängd utredning. Kvarstår även därefter elevens ovillighet att slut- föra utbildningen kan det vara lämpligast att arbetsförmedlingen fort- sätter sin utredning och söker finna annan väg att lösa sökandens syssel- sättningsproblem.

Utredningen anser att avstängning i regel bör ske endast när omstän- digheterna ger belägg för ovillighet från medlemmens sida att själv bi- dra till att komma ur en svår arbetslöshetssituation.

3.5. Arbetslöshetsförsäkringen

3.5.1 12-månadersvillkoret

Det enda skäl av större betydelse som talar för ett bibehållande av nu- varande 12-månadersvillkor är enligt utredningen att förebygga upp- komst av ersättningsrätt för medlem som inträtt i arbetslöshetskassa först då ökad arbetslöshet befaras. På grund av de långa uppsägningstider som numera förekommer för vissa arbetstagargrupper kan det även tänkas fall då någon söker inträde i arbetslöshetskassa först sedan han blivit uppsagd från sin anställning och därefter skulle kunna upparbeta.er- sättningsrätt enligt 5-månadersvillkoret före uppsägningstidens utgång anför utredningen.

Arbetslöshetskassornas samorganisation har föreslagit ett allmänt krav på tolv månaders medlemskap för rätt till ersättning. Enligt utredningen skulle detta onekligen skapa en spärr för sådana fall. Utredningen ifråga- sätter emellertid om dessa fall kan antagas bli så många att regelsystemet i framtiden bör tyngas med den föreslagna regeln.

Utredningen framhåller även betydelsen av att försäkringsvillkoren blir så enkla och allmängiltiga som möjligt. De bör utformas så att med- lemsrekryteringen till arbetslöshetskassorna underlättas. Försäkrings- skyddet för ungdomar och andra nykomna på kassans verksamhetsom- råde bör kunna inträda så snart som möjligt. Allmänt gällande försäk- ringsvillkor skall inte enligt utredningen behöva motiveras med särför- hållanden som kan tänkas uppstå endast i mycket speciella fall. Dess- utom torde det kunna vara av värde att nya medlemmar i kassan redan tidigt känner sig likaberättigade med övriga kassamedlemmar.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att ]2-månaders- villkoret slopas som ersättningsvillkor.

3.5.2 5-nzårzaderrvillkoret

Enligt utredningens mening bör arbetslöshetskassa ha möjlighet att välja det för kassan lämpligaste avgiftssystemet, det traditionella med avgiftsbefrielse eller det kontinuerliga. I regel blir avgiftssystcmet i ar-

Prop. 1973: 56 80

betslöshetskassa beroende av utformningen av avgiftssystemet på den fackliga sidan.

Den bundenhet för avgiftssystemet som uppstår genom kombinatio- nen av kraven att arbete skall ha utförts viss tid och att avgift skall ha erlagts för samma tid bör därför upplösas, framhåller utredningen. Därmed skapas större frihet åt arbetslöshetskassorna att utforma av- giftssystemet som det är lämpligt för varje kassa. Avgiftsformen bör dock godkännas av AMS. Fullgörande av den i kassans stadgar före- skrivna avgiftsbetalningen bör, i stället för att vara ett särskilt krav för att ersättning skall utgå, ingå i kassamedlemmcns stadgeenliga för- pliktelser och liksom medlemskapets bevarande genom fullgörande av andra medlemsförpliktelser — vara en given förutsättning för att er— sättningsrätt skall uppkomma och fortlöpa.

Av anförda skäl föreslår utredningen att 5-månadersvillkoret inte längre skall ha karaktären av avgiftsvillkor.

Utredningens förslag att 12-månadersvillkoret skall utgå som ersätt- ningsvillkor medför att den för ersättningsrätt i arbetslöshetsförsäkring- en erforderliga anknytningen till arbetsmarknaden måste byggas på en regel. motsvarande det arbetsvillkor som ingår i nuvarande 5-månaders— villkor.

Beträffande längden av den erforderliga sammanlagda tiden i arbete föreslår utredningen inte någon ändring. '

Huvudregeln bör vara månadsberäkning. Utredningen anser att varje arbetslöshetskassa bör ha viss frihet att själv bestämma detaljerade regler för beräkning av den arbetade tid som fordras för att en månad skall kunna tillgodoräknas. För närvarande tillämpas vanligen tids- gränser på tio dagar och 80 timmar. Enligt utredningens mening finns anledning att överväga en sänkning av sistnämnda gräns. Skälet härtill är —— förutom beslutad arbetstidsförkortning att ersättningsmöjlig- heterna för deltidsarbetande därmed kan utsträckas i skälig omfattning. En riktpunkt bör enligt utredningen vara att arbetslös endast får till- godoräkna månad under vilken arbete har utförts minst tio dagar dock minst 70 timmar. Arbetstidsförhållandcna kan emellertid för- ändras så att det i försäkringen behövs jämkningar av angivna tider.

I den praktiska tillämpningen har framkommit ett alternativ till denna månadsräkning. För att slippa kontrollera hur arbetet fördelar sig på olika månader och därigenom underlätta prövningen av arbetsvillkoret, har inom nuvarande arbetslöshetsförsäkring på'försök prövats ett system kvantitctsmetoden som innebär att arbetsvillkoret ej uttrycks i arbete under ett visst antal månader utan i arbete under ett visst antal dagar under hela 12-månadersperiodcn. Härigenom undviks enligt ut- redningen en olägenhet som vidlåder det traditionella systemet med månadsberäkning och som innebär att olika arbete av samma omfattning

Prop. 1973: 56 81

på grund av förläggningen till olika månader kan ge skilda resultat- vid prövningen av arbetsvillkoret.

På försök har kvantitetsregeln medgivits för tillämpning i byggnads- arbetarnas och skogsarbetarnas kassor och gett ett tillfredsställande resultat. I byggnadsarbetarnas kassa fick medlemmarna tidigare vid prövningen av arbetsvillkoret tillgodoräkna månad, under vilken av- lönat arbete utförts minst tio dagar. Detta betydde en sammanlagd minimitid 'av 50 dagar i 5-månadersvillkoret. Denna minimikvantitet arbete har vid kvantitetsregelns införande år 1966 ökats till 90 dagar.

Beträffande annan tillgodoräkningsbar tid än arbete (värnplikt, yrkes- utbildning och barnsbörd) har varje dag enligt kvantitetsregeln ansetts motsvara 6/10 arbetsdag. Tillsynsmyndighctcn har föreskrivit att endast dag då arbete utförts minst fyra timmar får tillgodoräknas.

Utredningen anser att det bör finnas möjlighet för kassa som så önskar att övergå till kvantitetsregeln.

Kvantitetsmetodcn bör enligt utredningens mening kunna tillämpas endast i arbetslöshetsförsäkringen. Under nuvarande förhållanden synes tiden 90 dagar under ramtiden vara i stort sett väl avvägd. Minimi- arbetstidcn för dag som kan tillgodoräknas enligt kvantitetsmetoden bör däremot enligt utredningen kunna minskas från fyra till tre timmar.

Tillämpningen av försäkringens kvantitetsregel liksom regler om tidsmåtten vid månadsberäkning och övriga föreskrifter med hänsyn till speciella förhållanden i vissa kassor bör enligt utredningen bygga på dispensrätt för tillsynsmyndighetcn.

Utredningen har inte funnit anledning att föreslå någon ändring i fråga om ramtiden; längd. Den bör även i fortsättningen vara en period av tolv månader närmast före arbetslöshetens början.

Utredningen föreslår i fråga om arbetsvillkoret att i princip all ,tid med inkomst av _iörriirvsarlwte skall medräknas. Med inkomst av för- värvsarbete avser utredningen inkomst såväl i pengar som naturaför- förmåncr i form av kost eller bostad antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest (inkomst av annat förvärvsarbete).

Som allmän regel för alla kassor skall enligt utredningen gälla att endast förvärvsarbete efter senaste inträde som medlem i arbetslöshets— kassa kan tillgodoräl-znas för att uppfylla arbetsvillkoret i. försäkringen. Särskilda bestämmelser reglerar övergången mellan kassor. Kassa vars verksamhetsområde är begränsat till att omfatta endast arbetstagare skall enligt utredningen kunna bestämma arbetsvillkoret till att endast avse arbete som anställd.

Utredningen finner inte skäl att förorda ändring av gällande regel att med tid i arbete likställs tid då medlem har haft semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit ledig av annan anledning [in sjukdom, värnpliktstjiinstgöring eller barnslvörd.

6 Riksdagen 1975. 1 mm!. Nr 56

Prop. 1973: 56 82

Arbersmarknadsutbildning är en utbildning som beviljas på syssel- sättningspolitiska grunder, framhåller utredningen. Den som undergår sådan utbildning uppfyller förutsättningarna för att erhålla utbildnings- bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Själva utbildningen kan se- dan ges antingen i särskilt anordnade kurser eller inom det ordinarie utbildningsväsendet eller i företag. Enligt utredningens mening bör genomgång av en sådan arbetsmarknadsutbildning i viss utsträckning kunna likställas med arbetad tid vid bedömning av arbetsvillkoret.

Utredningen anser att även värnplikrstjänstgöring i viss omfattning bör likställas med förvärvsarbete. Med värnpliktstjänstgöring bör enligt utredningens mening likställas vapenfri tjänst. Utredningen har också funnit att även tid under havandeskap och barnsbörd -i viss utsträck- ning bör vara tillgodoräkningsbar som arbetad tid vid prövning av ar- betsvillkoret.

Beträffande arbetsmarknadsutbildning, värnpliktstjänstgöring samt havandeskap och barnsbörd skall enligt utredningens mening gälla att högst två månader skall kunna jämställas med arbetad tid. Minst tre månader i arbetsvillkoret skall alltså vara tid då förvärvsarbete har utförts. Motsvarande förhållande mellan arbetad tid och annan därmed likställd tid skall gälla då kvantitetsregeln tillämpas.

I fråga om tid som inte inräknas i ramtiden äverlroppningslmr rid förordar utredningen att nuvarande bestämmelse om sjukdom kvarstår. Den innebär att den arbetslöshetsförsäkrade i fråga om er- sättningsrätt befinner sig i samma situation när sjukdomstiden slutar som när den började. Detta bör enligt utredningen gälla även tid då ar- betslös kassamedlem har varit sjuk med halv sjukpenning men inte utnyttjat arbctslöshetsförsäkringens ersättningsmöjligheter.

I viss utsträckning bör som tidigare anförts tid i arbetsmarknadsut- bildning likställas med tid i förvärvsarbete. I den mån ifrågavarande tid inte kan utnyttjas som tillgodoräkningsbar bör den vara överhoppnings- bar vid ramtidsberäkning.

All utbildning som utöver tidigare studiegång av kortare eller längre varaktighet kan bygga på kunnighet, förvärvad genom arbete och på praktiska erfarenheter av arbetsmiljöer, bör i princip kunna vara över- hOppningsbar anför utredningen.

Utredningen har övervägt om sålunda även tid i ungdomsutbildningen inom det ordinarie skolväsendet kan föreslås bli överhoppningsbar. På grund av de skiftande möjligheterna till arbete under ferier i olika ut- bildningsgrenar och med hänsyn till feriearbetets skiftande karaktär i olika åldrar, har utredningen dock funnit sig böra förorda en begräns- ning av överhoppningsmöjligheten till sådan utbildning som har föregåtts av minst fem månaders sammanhängande förvärvsarbete med en för arbetet normal heltidstjänstgöring. Sådan utbildning benämns i utred- ningens förslag vuxenutbildning.

Prop. 1973: 56 83

Ett kvarstående försäkringsskydd skulle vid återinträde på arbets- marknaden efter frihetsberövande på kriminalvårdens område medföra . omedelbar och direkt kontakt med arbetsmarknaden och dess organ. Det skulle framhåller utredningen skapa ekonomiska förutsättningar för övervägande och planering av rehabilitering och andra arbetsmark- nadsåtgärder under en tid då personliga störningar ofta skapar svårig- heter att återvinna fast anknytning till'arbetsmarknaden. Utredningen förordar därför att tid då kassamedlem varit hindrad att förvärvsarbeta på grund av frihetsberövande på kriminalvårdens område blir över- hoppningsbar vid ramtidsberäkning. Detsamma bör gälla tid då den försäkrade har varit hindrad att arbeta på grund av nykterhetsvård på anstalt.

Slutligen har utredningen sökt finna lämpliga regler för den situatio- nen då försäkrad efter barnsbörd gör avbrott i förvärvsarbetet för att vårda barnet längre tid än som enligt tidigare förslag skulle vara till- godoräkningsbar såsom likställd med arbetad tid. Barnets behov av för- äldrarnas vård är givetvis beroende av barnets hälsa och ålder, tillgången på andra vårdmöjligheter och en rad andra yttre omständigheter. Där- till kommer föräldrarnas skiftande förhållanden och önskemål. Även om alla dessa omständigheter helst borde prövas individuellt, har utred- ningen inte funnit möjligt att vid reglering av ramtidsberäkningen före- slå annat än en generell regel. Med hänsyn särskilt till de individuella variationerna i barnens utveckling under de första levnadsåren föreslår utredningen att tiden bestäms till tre år. Den föreslagna regeln innebär att tid, då försäkrad varit hindrad att förvärvsarbeta på grund av vård— nad av eget barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år, skall vara över- hoppningsbar i den mån den ej är tillgodoräkningsbar som likställd med arbetad tid.

3.5.3. Karens

En av anledningarna till att karensbestämmelser infördes i den första kassaförordningen var att man ansåg sig kunna utgå från att en arbetslös under den närmaste tiden efter anställningens upphörande hade till- gångar till förfogande för sitt eget och familjens uppehälle, uppger ut- redningen. Behov av hjälp skulle därför i allmänhet inträda först sedan arbetslösheten varat någon tid. Med hänsyn till att avlöning då vanligen utbetalades veckovis, ansågs det lämpligt att bestämma minimikarens- tiden till sex dagar. En annan orsak till att karenstid infördes var att arbetslöshetsfall av endast kortare varaktighet skulle medföra en alltför stark belastning av kassans ekonomi och dess administrativa apparat. Dessa kortvariga arbetslöshetsfall jämfördes med de bagatellskador, för vilka inom sjukförsäkring och annan försäkring någon ersättning inte utgavs.

Principiellt sett har frågan om ersättning vid kortvarigt inkomstbort-

Prop. 1973: 56 84

fall kommit i ett delvis nytt läge på socialförsäkringarnas område ge- nom nya regler fr.o.m. år 1967 om karensdagar i sjukpenningsförsäk— ringen framhåller utredningen. Sjukpenning skall numera enligt huvud- regeln utgå fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen skall gälla en s.k. fridagsregel. Den innebär att sjukpenning utgår endast för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna till-- lämpas på högst två fridagar.

Utredningens utgångspunkt är att skapa ett så bra försäkringsskydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet som möjligt. Enligt utredningens mening kan redan några dagars fullständigt inkomstborlfall innebära en avsevärd ekonomisk påfrestning för den som är helt beroende av ar- betsinkomst för sin försörjning.

Utredningen påpekar att SAF och LO i samband med den centrala uppgörelsen år 1964 träffade en överenskommelse om permitterings- lön. Sedermera har parterna tillsatt en arbetsgrupp för revidering av 1964 års överenskommelse.

Utredningen har under sitt arbete haft informativa överläggningar med arbetsgruppen. Preliminär överenskommelse om vederlag vid av- sked och permittering har träffats mellan SAF och LO. Den har av parterna förklarats skola förbli preliminär tills statsmakterna tagit ställ- ning till utredningens förslag. Denna preliminära överenskommelse har avgörande betydelse för utredningens förslag att slopa karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen. Överenskommelsen innebär att arbetare som har avskedats eller perimtterats under vissa närmare angivna förutsätt— ningar är berättigad till vederlag för högst tre dagar i omedelbar an- slutning till den tidpunkt då avskedandet resp. permitteringen trä- der i kraft. För arbetslöshetsförsäkringcn skulle enligt utredningens mening ett slopande av karensbestämmelser utan att andra preventiva åtgärder sattes in medföra en högst betydande kostnadsökning för för- säkringen. Det är mycket vanskligt att uppskatta den kostnadsmässiga betydelsen av ett sådant åtagande från företagarsidan, vars syfte är att premiera en god personalplanering i företagen. Utredningen hade inte varit beredd att föreslå ett slopande av karensbestämmelserna i försäk- ringen om inte den preliminära överenskommelsen mellan SAF och LO hade ingåtts. Denna åtgärd för att avlasta försäkringen kostnader som eljest skulle åvila densamma är en omständighet som får beaktas vid be— stämmandet av hur försäkringen skall finansieras. Vidare har utred- ningen från tillgängligt statistiskt material sökt få en uppfattning om den kollektivavtalsreglerade permitteringslönens betydelse när det gäller förekomst och omfattning av permittering och avsked för kortare tid, främst s.k. helgpermittering. Utredningen konstaterar därvid bl.a. att

Prop. 1973: 56 85

antalet helgpermitterade har sjunkit kraftigt sedan den centrala avtals- uppgörelsen om permitteringslön mellan SAF och LO trädde i kraft.

Om karensvillkoret slopas kommer enligt utredningen ersättning att kunna utgå från försäkringen i fall då den f.n. inte kan utnyttjas, t. ex. vid kortare perioder av omställningsarbetslöshet.

Den stora kostnadsökningen kommer enligt utredningen att uppstå i de reguljära och mera långvariga försäkringsfallen, då den försäkrade enligt nuvarande karensregler inte får ersättning för de fem första ar— betslöshetsdagarna.

Mot bakgrunden av det anförda anser utredningen att karensvillko- ret bör bortfalla i arbetslöshetsförsäkringen. Ersättning kan därmed utgå från första arbetslösa dagen, dock tidigast fr.o.m. den dag den försäkrade gjort föreskriven anmälan till arbetsförmedlingen.

3.5.4. Ersättningslid

Ersättningstiden är f.n. begränsad till 150 (200) dagar under ett för- säkringsår. Genom metoden att nypröva arbetsvillkoret vid början av närmast följande försäkringsår finns dessutom möjlighet för den som då alltjämt är arbetslös att omedelbart få en ny ersättningsperiod. Den som närmast föregående försäkringsår har fått ersättning 150 dagar kan i sådant fall få ersättning ytterligare 150 dagar under det nya försäk- ringsåret. Därmed kan i dessa fall med nuvarande regler uppstå en sammanlagd och även sammanhängande ersättningstid av 300 dagar.

Det vanligast framhållna gynnsamma typfallet är det då en person blir arbetslös den 1 februari efter att då ha uppfyllt arbetsvillkoret ge- nom stadigvarande arbete under längre tid. Om denne är arbetslös un- der restcn av försäkringsåret har han rätt till maximal ersättning. van- ligen 150 dagar. Han uppfyller också arbetsvillkoret vid nyprövning av detsamma den 1 följande september genom förvärvsarbetet septem— ber—januari föregående försäkringsår. Det är således möjligt för denne kassamedlem att under två på varandra följande försäkringsår få er- sättning under sammanlagt 300 dagar eller, i vissa kassor, drygt 350 dagar.

Det närmast jämförbara ogynnsamma typfallet uppstår för den som vid i övrigt liktartade förhållanden blir arbetslös den 1 januari. Vid en därefter fortlöpande arbetslöshet uppkommer inte någon ersättnings- rätt vid nyprövning av arbetsvillkoret den 1 följande september. Endast fyra månader av det tidigare förvärvsarbetet infaller under det då prövade arbetsvillkorets ramtid, tolv månader. Ersättningstiden under två på varandra följande försäkringsår kan i sådana fall bli endast 150 dagar eller, i vissa kassor, något längre.

Dessa bestämmelser har medfört individuella orättvisor som under senare år synes ha blivit alltmer framträdande och uppmärksammade. I fråga om äldre arbetslösa har ojämnheterna i det faktiska utfallet av

Prop. 1973: 56 86

nuvarande metod för beräkning av ersättningstid undanröjts. Den regel om dagpenning under förlängd ersättningstid som trädde i kraft år 1968 är kombinerad med en avräkningsregel. Denna skapar ett ut- jämnat utgångsläge för beräkning av den sammanlagda ersättningstiden. De äldre långtidsarbetslösa kan i princip få kassacrsättning under lika lång tid oberoende av vid vilken tidpunkt under året de har blivit arbets- lösa. De kan i allmänhet räkna med att den tid under vilken kassacr- sättning längst kan utgå blir sammanlagt 450 dagar.

Den utjämning av variationerna i den ordinära ersättningstidens längd som därmed genomförts för de äldre långtidsarbetslösa bör en- ligt utredningens mening fullföljas genom likande regler för alla för- säkrade. .

Det kan övervägas att bestämma ersättningstiden till högst 300 dagar under två på varandra följande försäkringsår för den som enligt nu- varande regler inte är berättigad till förlängd ersättning. En sådan be- gränsning av ersättningsperioden till två försäkringsår skulle emellertid medföra att hela den medgivna ersättningstiden i vissa fall inte kunde utnyttjas. Detta kan tänkas förekomma då den försäkrade under ifråga- varande försäkringsår har varit förhindrad att förvärvsarbeta på grund av sjukdom, Värnplikt eller andra förhållanden, som enligt utredningens förslag till arbetsvillkor skulle skapa överhoppningsbara perioder vid beräkning av ramtid. l speciella fall skulle en sådan till två år knuten beräkning av ersättningstiden även kunna medföra försämring av er- sättningsmöjlighcterna i förhållande till nu gällande regler.

Utredningen har därför funnit att den lägsta generella ersättnings- tiden väl bör bestämmas till 300 dagar men att denna tid -— sedan arbetslöshet en gång inträtt och arbetsvillkoret därvid visat sig vara uppfyllt bör kunna nutnyttjas under en period som inte begränsas i tiden.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen att ersättnings— tiden inom försäkringen skall utgöra 300 dagar räknade från den dag då den försäkrade första gången blir arbetslös och uppfyller arbets- villkoret. Detta villkor skall såsom utredningen tidigare har anfört i princip innefatta fem månaders förvärvsarbete under de tolv månader som har föregått arbetslösheten. Förvärvsarbete som har utförts innan ersättning började utgå första gången får inte medräknas ånyo för att medlem senare skall kunna uppfylla arbetsvillkoret.

Nyprövning av arbetsvillkor skall därefter inte behöva göras färrän ersättning utgått i sammanlagt 300 dagar anför utredningen. Vid sådan nyprövning av arbetsvillkor och möjlighet till fortsatt ersättning skall utgångspunkten vara början av den arbetslöshetspcriod då medlem under den gångna 300-dagarsperioden senast uppfyllde arbetsvillkoret.

Den en gång upparbetade ersättningsperioden på 300 dagar bör enligt utredningen avbrytas om den försäkrade inte begär ersättning

Prop. 1973: 56 87

under en sammanhängande tid av tolv månader. I denna tid inräknas inte överhoppningsbar tid.

Den del av äldrestödet som, enligt de år 1968 införda bestämmelserna om förlängd ersättningstid (extra ersättning), utgår till den som fyller minst 60 år det försäkringsår då arbetslöshet inträder och under vissa förutsättningar till den— som fyllt minst 55 år kan utan försämring av nuvarande förmåner helt integreras med försäkringens regelsystem.

Utredningen förordar vidare att bestämmelsen om 450 ersättnings- dagar skall gälla för alla som vid arbetslöshetens inträde eller senare innan ersättningsperioden gått till ända uppnått 55 års ålder. Detta för- slag innebär att de som befinner sig i åldern 55 till 60 år inte behöver begära AMS, medigvande till förlängning av ersättningstiden. Styrel- sens prövning av arbetslöshetens orsaker i sådana fall blir därmed onö- dig. . Utredningen anser att de föreslagna bestämmelserna skall gälla för alla kassor, vilket innebär att de möjligheter som nu finns för viss kassa att efter tillsynsmyndighetens medgivande höja ersättningstidens maximigräns inte längre bör finnas.

Minimiregeln om ersättningstid har hittills inte haft någon praktisk betydelse, uppger utredningen. Alla kassor tillämpar f. n. maximitid och det är knappast troligt att någon kassa i framtiden skulle önska till- lämpa kortare ersättningstid än 300 dagar. Någon bestämmelse om mi- nimitid fordras därför inte enligt utredningen.

Utredningen anser att arbetslöshetskassorna även i fortsättningen bör ha möjlighet att med statsbidrag utbetala ersättning i viss om- fattning till medlem som fyllt 67 år. Kassa skall till sådan medlem under tiden intill dess han fyller 70 år kunna utge ersättning för sam- manlagt högst 150 dagar under förutsättning att för ersättning i övrigt föreskrivna villkor är uppfyllda.

AMS” dispensrätt i fråga om helgdagar och helgdagsaftnar har till- lämpats så att styrelsen i cirkulär till arbetslöshetskassorna den 20 no- vember 1967 medgivit dispens från ersättningsförbud för annan helgdag än söndag samt för påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton i följande fall.. Uppgår i en kalendervecka antalet ersätt- ningsförbjudna helgdagar (ej söndagar) och helgdagsaftnar till mer än en får ersättning utges för överskjutande sådana dagar om a) den helgdag eller helgdagsafton, för vilken ersättning skulle utgå, antingen ligger i en arbetslöshetsperiod eller inleder eller avslutar densamma och b) i kalenderveckan kassaersättning utgår för minst två dagar utöver ovan nämnda dispensdag eller dispensdagar.

Utredningen har funnit att AMS' dispensbeslut tillgodoser både olika intressen och principiella krav. Då styrelsens dispens fått en generell gil- tighet och erfarenheterna av dess tillämpning synes vara goda, föreslår utredningen att bestämmelser som i stort överensstämmer med tillämp-

Prop. 1973: 56 _ 88

ningen införs i lagen. Ersättning bör emellertid enligt utredningen kunna utgå även om antalet helgdagar i veckan inte är mer än en. De mest väsentliga förutsättningarna för ersättningsrätt i dessa fall är enligt ut- redningens mening, att arbetslöshet under ifrågavarande kalendervecka medför att kassacrsättning utgår för minst två eljest ersättningsberätti- gade dagar och att en arbetslös dag infaller omedelbart före eller efter ifrågavarande helgdag eller helgdagsafton.

3.5.5. Ersättningsbelopp

För att bedöma var ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör ligga i förhållande till arbetsinkomsten på arbetsmarknaden har valts den genomsnittliga dagsinkomsten för industriarbetare. Enligt statistiska centralbyråns statistik beträffande sysselsättning och löneutvecklingen för arbete inom industrin under augusti 1970 utgjorde den genomsnitt- liga timförtjänsten för samtliga industrigrupper inkl. statliga verk- städer tolv kr., vilkct vid en arbetsdag om åtta timmar ger en dagsin- komst av 96 kr. Enligt gällande överförsäkringstabell skulle denna in- komst medge en högsta ersättning av 63 kr.

Väljer man såsom högsta dagpenning 75 kr. ges en relativt god mar- ginal. Denna kan redan från början komma att erfordras för grupper med högre inkomstläge.

Inom den allmänna försäkringen utgår till den som har en arbetsin- komst av 39 000 kr. och däröver per år sjukpenning med 52 kr. per dag under sju dagar i veckan, vilket motsvarar 364 kr. per vecka. I arbets- löshetsförsäkringen skulle nämnda sjukpenning motsvara en dagpen- ning av kr. 72:80 under fem dagar i veckan. För långt gående paral- leller bör emellertid inte dras mellan sjukförsäkringens och arbetslös— hetsförsäkringen. Fördelningen av de försäkrade-på olika ersättnings- belopp blir olika beroende på att sjukförsäkringen bygger på årsin- komstcn, medan arbetslöshetsförsäkringen har dagsinkomsten som grund. Härtill kommer att sjukförsäkringen arbetar med ett stort antal Sjukpenningklasser, medan arbetslöshetskassorna endast undantagsvis har mer än två dagpenningklasser och i övrigt bygger differentieringen på överförsäkringsregler. Olikheter mellan de båda försäkringarna före- ligger även beträffande barntillägg.

Antalet medlemmar i arbetslöshetskassornas lägre klasser är relativt obetydligt. De tre lägsta klasserna, med ersättningsbelopp 18, 20 och 22 kr. per dag, kan uppenbarligen utgå anför utredningen. Det gäller även om fall av deltidsarbete med mycket kort daglig arbetstid beaktas. Den av utredningen förordade 17-timmarsregeln, som innebär att arbetsutbud understigande 17 timmar per vecka inte omfattas av arbetslöshetsför- säkringen, utesluter i regel försäkringsfall där dagsinkomsten i genom- snitt blir så låg. Skulle ändock sådana fall uppkomma, anser utredningen

Prop. 1973: 56 39

att ersättningens storlek kan regleras med tillämpning av överförsäk- ringsregeln.

Det relativt obetydliga antalet kassamedlemmar som under senare tid registrerats i de närmast högre dagpenningklasserna med ersättningsbe- lopp om 25 och 27 kr. per dag kan motivera att även dessa dagpenning- klasser får utgå. Utredningens förslag om ersättning vid deltidsarbete och om överförsäkring möjliggör att ersättningens storlek kan regleras utan att dessa dagpenningklasser behöver medtagas i nya försäkrings- bestämmelser.

Den naturliga utvecklingen är enligt utredningen att dagpenningklas- serna i en ny arbetslöshetsförsäkring bildade en skala med S-kronorsin- tervaller från 30 till 75 kr.

Även med en ny klassindelning som innebär att nuvarande maximi- ersättning höjs väsentligt, kan det enligt utredningen förekomna grup- per förvärvsarbctande för vilka en ersättning av 75 kr. per dag (375 kr. per vecka) anses vara otillräckligt som erforderligt skydd mot inkomst- bortfall vid arbetslöshet. För sådana fall bör arbetslöshetskassa få möj- liget att inom överförsäkringsreglernas ram införa en utan statsbidrag finansierad påbyggnad. För denna del av försäkringen bör samma regler gälla som för den statsbidragsberättigade delen. Detta gäller exempel— vis avgiftsberäkning och tillsyn av AMS.

Om allmänna förändringar av penningvärde och löner framdeles med— för att antalet försäkrade i den lägsta dagpenningklassen blir lika obe- tydligt som i de klasser med ersättningsbelopp 18—27 kr. vilka enligt utredningens förslag skall bortfalla, är frågan om klassens bortfall i skalan närmast av administrativ art. Det bör enligt utredningens me- ning anförtros åt tillsynsmyndigheten att efter samråd med arbetslös- hetskassorna göra den bedömningen. Bemyndigandet skall således gälla den dagpenningklass som vid prövningstillfället är den lägsta.

Utredningen understyrker att utvecklingen alltmer stöder uppfatt— ningen att samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov i annan ord- ning än genom särskilda tillägg till eljest utgående ersättning i sådana stödformer som arbetslöshetsförsäkring. Samhällsstöd som är påkallat av hänsyn till barnfamiljernas försörjningsbörda har kommit att inriktas på allmänna barnbidrag, statliga och kommunala bostadstillägg till barn- familjer samt andra åtgärder inom familjepolitikcns ram.

Väsentligt för bedömningen av barntilläggets värde är enligt utred— ningen även konsekvenserna av arbetslöshetsförsäkringens överförsäk- ringsbestämmelser. Dessa kommer givetvis att främst få tillämpning på kassamedlemmar med relativt låga inkomster. Enligt nuvarande regler skall först barntillägget nedsättas eller helt innehållas, om ersättningen till medlemmen måste minskas på grund av överförsäkringsbestämmel- serna. För dessa medlemmar i lägre inkomstlägen kan det därför vara

Prop. 1973: 56 90

av större värde att överförsäkringsavdragen generellt minskas än att barntillägget bibehålls.

Utredningens förslag om försäkringsersättningen inrymmer även i övrigt möjligheter till betydligt höjd kompensation. Enligt utredningens mening skulle det för arbetslöshetsförsäkringens framtida utveckling vara en fördel att alla tillgängliga resurser koncentreras på en höjning av den allmänna kompensationsgraden. Utredningen förordar att beslut om barntillägget fattas i samband med genomförandet av de reformer som medför ett avsevärt ökat kompensationsutrymme för alla arbetslös- hetsförsäkrade. Utredningen anser att barntillägget bör slopas.

Ersättning från arbetslöshetskassa får även utges som hjälp till täckan- de av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete på annan ort.

Föreskrifterna om olika arbetsmarknadsåtgärder från arbetsförmed- lingens sida medger numera att statligt flyttningsbidrag lämnas i så- dan utsträckning, att bestämmelsen om möjligheten för arbetslöshets- kassorna att lämna sådant tillägg kommit att sakna praktisk betydelse. Utredningen anser därför att denna bestämmelse bör utgå.

3.5.6. Överförsäkringsbestärn)rie/ser

Kassorna har hittills bestämt sina dagpenningklasser så att överför- säkringsavdrag i regel inte har varit erforderliga. Utredningen förutsät- ter att denna praxis kommer att följas även i framtiden. Även om över— försäkringsavdragen är av relativt liten omfattning finner utredningen det emellertid nödvändigt att bibehålla överförsäkringsbestämmelser. Detta gäller oavsett om försäkringsersättningen beskattas eller ej.

Den av utredningen föreslagna överförsäkringstabellen är i princip utformad på samma sätt som nu gällande tabell.

Från dagsinkomsten görs ett generellt beräknat avdrag motsvarande en preliminärskatt som täcker statlig inkomstskatt, kommunal inkomst- skatt. folkpensionsavgift m.m. enligt viss skattetabell. Detta avdrag beror på att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen förutsätts vara ej skattepliktig inkomst. Från den sålunda erhållna nettoinkomsten görs sedan enligt gällande regel ytterligare ett avdrag, vilket skall vara en marginal, huvudsakligen motsvarande resekostnader och andra med arbetsinkomstens förvärvande förenade kostnader. Det belopp som se- dan kvarstår utgör den gräns som ersättningen från arbetslöshets- kassan inte får överstiga enligt överförsäkringsbestämmelserna. Mar- ginalen motiveras bl. a. av att det avdrag som skall motsvara inkomst- skatt på ersättningsbeloppet är generellt beräknat för hela riket. I vissa fall kan den kommunala utdebiteringen vara högre än den som tabellberäkningarna bygger på. Vidare kan de faktiska kommunala utde- biteringarna såsom under de senast gångna åren komma att genom- snittligt höjas utan att överförsäkringstabellen samtidigt förändras. En

Prop. 1973: 56 91

viss marginal fordras därför om tabellbeloppen under längre tid skall motsvara överförsäkringsregelns syfte anför utredningen.

Någon exakt kompensationsgrad kan med tillämpning av dessa regler generellt inte anges för ersättningsbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen. I stort sett bör enligt utredningens mening ersättningsbeloppen, i de fall överförsäkringsregeln tillämpas, kompensera mer än 90 % men i regel ej mer än 95 % av den arbetslöses arbetsinkomst efter avdrag av den på inkomsten belöpande skatten.

Utredningen anser att marginalen mellan nettolön och försäkrings- ersättning f. n. är för vid. Personer med lägre inkomster, som redan när de är i arbete har svårigheter att klara sin försörjning. drabbas som arbetslösa särskilt hårt genom avdragsmarginalen i överförsäkringsregeln.

Det kan enligt utredningen övervägas om inte marginalen bör slopas för vissa grupper eller om de hänsyn som i och för sig motiverar en sådan marginal kan beaktas tillräckligt vid beräkning av skatteav- draget utan tillämpning av ett fast marginalavdrag. Å andra sidan kommer den höjning av dagpenningen som kan Väntas bli följden av föreslagen höjning av dagpenningens maximibelopp att medföra flera fall av ersättning för bortfall av inkomster som inte direkt kan hän- föras till de låga inkomsterna. Vidare anser utredningen att det av principiella skäl bör finnas en klart angiven marginal som allmänt giltig grund för konstruktionen av överförsäkringsregeln. Även om skäl kan anföras för att denna marginal skall vara mindre i lägre inkomst- lägen, anser utredningen inte att behovet av en differentiering upp- väger de komplikationer vid regelns konstruktion och tillämpning som då skulle uppstå. En marginal på mindre än 5 % är knappast tänkbar. om den skall ha någon praktisk effekt.

Utredningen föreslår att marginalavdraget sänks från nuvarande 8.3 till 5 %. Marginalavdraget kommer att ange den undre gränsen för försäkringsersättningen. För de högre inkomsttagarna kommer kompen- sationsgraden liksom hittills att vara betydligt mer reducerad genom bestämmelsen om dagpenningens maximibelopp och den i arbetslöshets- försäkringen tillämpade klassplaceringsmetoden.

Vid varierande arbetsinkomst har i princip genomsnittsinkomsten un- der den tid 5-månadersvillkoret fullgjorts lagts till grund för pröv- ningen av överförsäkringsbestämmelserna. Utredningen anser att detta alltjämt skall gälla.

Utredningen finner det rimligt att inom gränsen för vad som är administrativt möjligt hänsyn dessutom får tas till allmänna löne- förändringar som har ägt rum inom medlemmens yrkesområde och vilka låter sig klart fastställas till sin storlek.

Det kan t.ex. förekomma att en avtalsrörelse under själva arbets- lösheten medför höjningar av lönenivån. I dessa fall bör en kassa ha rätt att, i den mån så är möjligt, ompröva överförsäkringsavdraget

Prop. 1973: 56 92

och sätta detta i relation till den arbetsinkomst medlemmen kan an- tas ha haft om han varit i arbete.

För företagare måste i allmänhet bedömningen av vad som är att anse som normal arbetsinkomst bli mer komplicerad än för anställda. Ett nedläggande och många gånger även en försäljning av ett företag föregås ofta av att ägarens inkomst från företaget sjunker mot en nivå vid vilken rörelsen blir klart olönsam. Det torde i sådana fall inte vara rimligt att välja inkomsten från det sista verksamhetsåret som bas för prövningen av överförsäkringsbestämmelserna, om inkomsten av rörelsen är mycket ringa eller underskott föreligger. Skulle det visa sig vara svårt att fastställa den arbetsinkomst som för företagaren skall läggas till grund för bedömningen av överförsäkringen, bör man såsom riktpunkt kunna välja den normala arbetsinkomsten för anställda som arbetar inom den typ av företag som det här är fråga om och som har motsvarande färdigheter, arbetsförmåga och förutsättningar i övrigt. Härigenom erhålls enligt utredningens mening ett både fastare och mer lättillgängligt underlag, som även ger ett i stort sett skäligt resultat.

I fråga om överförsäkringsbestämmelserna i övrigt anser utredningen att i stort sett samma principer som gäller f.n. bör kunna tillämpas. Enligt utredningens mening torde det kunna överlåtas åt AMS att i en- lighet med av statsmakterna godkända normer utfärda ny överförsäk- ringstabell, när exempelvis ändrad beskattning ger anledning därtill.

3.5.7. Pcnsimzsmulrag

Utredningen föreslår bibehållande av det nuvarande systemet med pensionsavdrag för ålderspensionärer. Ett sådant avdrag är principiellt motiverat av att arbetslös kassamedlem, som uppbär ålderspension under sin ersättningstid, inte bör komma i bättre ställning än annan arbetslös medlem med motsvarande inkomst av förvärvsarbete. Det nu- varande systemet innebär att kassaersättningen till pensionärer be— gränsas på så sätt att den nedsätts i viss relation till pensionens stor- lek. Dagersättningen minskas enligt en avdragstabell som är konstruerad så att ersättningen minskas med ca 1/350 av årspensionen. Arbetslös- hetsförsäkringens konsekvent genomförda anpassning till femdagars- vecka medför visserligen att ersättningen är beräknad efter totalt ca 260 arbetsdagar per år (semesterdagar och vissa helgdagar inräknade). Hänsyn har emellertid tagits till att pensionen i motsats till kassacr- sättningcn är skattepliktig inkomst.

Den under år 1970 beslutade skattereformen med lättnader i den direkta beskattningen på de inkomstnivåer, där ålderspensionärerna vanligen befinner sig, medför enligt utredningen att skattemotiveringen för att hålla pensionsavdragen på så låg nivå som 1/350 bortfaller. Utredningens förslag till pcnsionsavdragstabell bygger på mindre inter- valler, motsvarande en kronas skillnad mellan varje avdragsklass.

Prop. 1973: 56 93

Ersättningen i de olika avdragsklasserna reduceras med belopp som motsvarar omkring 1/300 av årspensionen. Om denna understiger 1 050 kr. skall avdrag dock inte alls göras. Medför pensionsavdrag att dagersättningen understiger fem kr. skall ersättning, liksom enligt nu— varande regler, ej alls utbetalas. Tabellen slutar vid årspensioner på 22 351 kr. och däröver.

Inplacering i avdragsklass bör enligt utredningen även i fortsättningen ske i samband med ansökan om ersättning första gången under kassans verksamhetsår och därefter gälla under återstående del av året. Skulle det under denna tid uppstå mer väsentliga ändringar av sökandens pensionsförhållanden än smärre justeringar av pensionsbeloppet av indexkaraktär, skall kassan dock ta hänsyn därtill.

Överförsäkringsavdrag och pensionsavdrag skall inte kunna ske samti- digt. Utredningcn har inte funnit anledning att föreslå någon ändring av nuvarande regel att endast det största avdraget tillämpas. Blir över- försäkringsavdraget större än pensionsavdraget är det överförsäkrings- avdraget som skall tillämpas.

Utredningen anser att all egen ålderspension liksom hittills skall på- verka arbetslöshetsersättningen i form av pensionsavdrag. Detta bör gälla även om pensionen såsom ibland förekommer ges en annan be- nämning. Om en förmån är knuten till innehavet av viss anställning samt är åldersbetingad och utgår med visst belopp per år eller månad och är oberoende av om nytt arbete erhålls, skall den enligt utredningen påverka arbetslöshetsersättningens storlek genom pensionsavdrag. Upp- hör förmånen att utgå vid ny anställning är det däremot fråga om ar- betslöshetsunderstöd. I sådana fall skall härför gällande särskilda överförsäkringsbestämmelser tillämpas.

Frivillig pensionering bör liksom enligt gällande regler inte påverka ersättningen om den inte utgår till följd av anställning. Pensioner till vilka medlem privat har tagit initiativ för sin framtida försörjning skall inte påverka rätten till ersättning i arbetslöshetsförsäkringen. Hit räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen om allmän försäk- ring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal med en- skilda försäkringsinrättningar eller medlemskap i understödsföreningar. om de inte utgår till följd av anställning.

I likhet med vad som redan gäller anser utredningen att endast med- lemmens egen ålderspension skall i arbetslöshetsförsäkringen påverka ersättningsbeloppet. Däremot påverkas det ej av efterlevandepension, t. ex. änkepension.

3.5.8. Samordning med förtidspension

Utredningen anser att de av AMS utfärdade samordningsföreskrif— terna kan användas även i fortsättningen. Försäkrad som har rätt till och uppbär hel förtidspension, skall således inte ha rätt till ersättning

Prop. 1973: 56 94

från arbetslöshetsförsäkringen. Det kan emellertid uppkomma fall där den försäkrades rätt till förtidspension upphört till följd av att han för- mått förvärva en så hög arbetsinkomst att något inkomstbortfall inte alls kan påvisas. I detta fall skall medlemmen ha samma rätt till ersätt- ning från arbetslöshetsförsäkringen som andra medlemmar men endast under förutsättning att han vid arbetslöshetens början uppfyller försäk- ringens arbetsvillkor genom arbete som har utförts efter det förtids- pensioncn börjat utgå.

Medlem som uppbär två tredjedelar av hel förtidspension skall enligt utredningens mening kunna förvärva ersättningsrätt från arbetslöshets- kassan. Förutsättningen skall även här vara att arbetsvillkoret har full- gjorts efter det pension börjat utgå och att endast tid då den försäkrade har utfört förvärvsarbete skall tillgodoräknas.

För medlem som har halv förtidspension, gäller att ersättning vid ar- betslöshet utges inom ramen för överförsäkringsreglerna. Det allmänt gällande arbetsvillkoret skall vara uppfyllt. Hur och när detta skall ske behöver inte särskilt regleras. I den hittillsvarande behandlingen av des- sa ärenden har det i vissa fall varit svårt att fastställa den normala in- komst på vilken överförsäkringsreglerna skall tillämpas. Detta gäller i de fall medlemmen inte haft förvärvsarbete efter pensioneringstillfället. Med anledning därav föreslår utredningen följande regel. Man utgår från medlemmens inkomst före pensioneringen. AV denna inkomst be- räknas hälften täckas av förtidspensionen. Den andra hälften av denna inkomst blir då den inkomst på vilken överförsäkringsregeln skall till- lämpas. Vad som här föreslagits bör också kunna tillämpas i de fall arbetsinkomsten före pensioneringstillfället förvärvats genom deltids- arbete.

Bestämmelserna om retroaktiv utbetalning av förtidspension samt återbetalningsskyldighet för dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen orsakar svårigheter både för de försäkrade och för arbetslöshetskassorna framhåller utredningen.

Det kan gälla så stora belopp som 3 OOO—4 000 kr. som arbctslös— hetskassan har att återkräva anför utredningen. Frekvensen av f all där återkrav aktualiseras på grund av att medlemmen tillerkänts förtids- pension har ökat, sedan rätten till förtidspension vidgats genom den lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1970 påpekar utredningen.

Utredningen finner att en samordning bör utformas så att den bereder den försäkrade så litet obehag som möjligt samtidigt som den blir ad- ministrativt enkel. I de fall där en försäkrad, som uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, tillerkänns hel eller två tredjedelar av hel förtidspension skall den enligt utredningens mening inte utbetalas för retroaktiv tid. Försäkringskassa skall efter samråd med arbetslöshets— kassa besluta om den tidpunkt från vilken pensionen skall utgå. Arbets— löshetsdagpenning upphör då att utgå. En sådan regel skulle eliminera

Prop. 1973: 56 95

nästan alla de fall då återkrav kan förekomma på grund av att en för- säkrad tillerkänts förtidspension. En kompletteringsregel kan behöva utformas för de undantagsfall där dagpenningen ger lägre förmån än förtidspensionen, framhåller utredningen. I dessa fall bör den överskju- tande pensionen utbetalas till den försäkrade och beslutet alltså ha re- troaktiv verkan enligt huvudregeln inom förtidspensioneringen. Någon reglering mellan arbetslöshetskassa och pensionssystemet är enligt ut- redningen inte påkallad.

Utredningen anser att samordning mellan ersättning från arbetslös- hetsförsäkringen och livränta från yrkesskadeförsäkringen endast behö- ver behandlas i de fall då den yrkesskadade uppbär yrkesskadelivränta utan att samtidigt erhålla förtidspension. I sådana fall kan det förut- Sättas att den försäkrade före arbetslösheten har haft en inte obetydlig arbetsinkomst och att arbetslöshetsförsäkringens arbetsvillkor därför vanligen är uppfyllt. Om den försäkrade fullgjort detta och andra er- sättningsvillkor, skall livräntan från yrkesskadeförsäkringen inte påverka ersättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen.

Övriga fall _ då således den som uppbär yrkesskadelivränta även uppbär förtidspension _— bör i arbetslöshetsförsäkringen enligt utred- ningens mening behandlas som fall av förtidspension.

3.5.9. Deltidsarbcte

Utredningen har utgått från nedanstående definition och kategoriin- delning.

Deltidsarbetare är den som antingen arbetar eller söker arbete endast ' under viss del av normal arbetstid.

Deltidsarbcte kan ha formen antingen av en förkortning av den dag- liga arbetstiden eller av att arbete utförs endast vissa dagar i veckan. Arbete kortare tid än 36 timmar i veckan hänförs i regel till deltidsar- bete. Utredningen delar upp deltidsarbete i två kategorier:

a) de vilkas arbetsutbud endast omfattar deltidsarbete,

b) de som tidigare har haft heltidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete men som av arbetsmarknadsskäl endast kunnat finna sys— selsättning under deltid.

En variant av b) är korttidsarbetare, dvs. de som i samband med driftsinskränkning arbetar kortare tid än normal arbetstid hos den ordi- naric arbetsgivaren.

Den helt övervägande delen av deltidsarbetarna tillhör enligt utred- ningen kategori a). Vid en undersökning är 1968 angav ca 10 % av de deltidsarbetande brist på heltidsarbete som orsak till att de deltidsar- betade.

För rätt till ersättning bör enligt utredningen finnas ett krav på ett minimiarbetsutbud. Detta är f. n. fyra timmar per dag. För rätt till in- träde som medlem i arbetslöshetskassa bör enligt utredningens mening

Prop. 1973: 56 96

krävas en minimiarbetstid av tre timmar per arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Arbetsutbud som avser kortare arbetstid kan inte anses syfta till sådan fast anknytning till arbetsmarknaden som arbetslöshetsförsäkiingen förutsätter, bl. a. genom arbetsvillkoret, för ersättningsrätt. Utredningen föreslår att samma förutsättningar skall gälla för deltidsarbetares rätt till ersättning. Ersättningssökande skall vara beredd att arbeta minst 17 timmar i genomsnitt per vecka och minst tre timmar varje dag arbete utförs. Den som närmast före arbets- lösheten under någon eller några dagar i veckan vanligen har haft kor— tare arbetstid än tre timmar skall enligt utredningen ha rätt till ersättning även för sådan arbetslöshet.

Svårigheter kan uppstå vid tillämpning av den här angivna gränsen för minimiarbetsutbud liksom vid beräkning av ersättning enligt utredning— ens förslag till omräkningstabell, när det gäller försäkrade, exempelvis lärare, för vilka den normala arbetstiden inte är direkt reglerad i antal arbetstimmar. Utredningen anser att AMS bör bemyndigas att utfärda föreskrifter om särskilda beräkningsregler för sådana fall.

Efter övergången år 1964 till ersättning under högst fem dagar i vec- kan kan kalenderveckan användas som en fast tidsram för beräkning av denna ersättning, anför utredningen. Detta möjliggör en beräkning av ersättning i nära anslutning till antalet arbetade timmar under kalen— derveckan. Det erfordars dock att en omräkning sker av arbetstimmar— na till hela och halva arbetsdagar. Härigenom kan man slopa de nuva- rande rnera schematiska två- och fyratimmarsreglerna. Dessa används enligt utredningen för att reglera ersättningen för tidigare heltidsanställ- da, vilka under arbetslöshet får arbete kortare tid än hel tid.

Veckoreglering av deltidsarbetandes ersättning skulle innebära en ge— nerell tillämpning av det omräkningsförfarande som nu endast undan- tagsvis tillämpas. Sådan omräkning av arbetstiden till hela eller halva arbetsdagar under en kalendervecka medges f. n., om medlemmen ar- betat kortare tid än fyra timmar per dag i fyra eller flera dagar under en kalendervecka eller arbetat med starkt varierande arbetstid dag från dag i minst fyra dagar under en kalendervecka. För en och samma med- lem får utan tillsynsmyndiglietens medgivande omräkning inte pågå under längre tid än 15 veckor.

De nuvarande två- och fyratimmarsreglerna kan ibland ge otillfreds- ställande resultat framhåller utredningen. Dessa regler avser i likhet med den gällande omräkningsregeln endast den som har heltidsutbud (grupp b). Ersättningen vid samma arbetstid under en vecka kan bli helt olika beroende på arbetstidens förläggning. Den som arbetar exempelvis tre dagar med 8,5 timmar per dag (veckoarbetstid 25,5 timmar) kan erhålla ersättning för två dagar, medan den som arbetar fem dagar med fem timmar (veckoarbetstid 25 timmar) inte erhåller någon ersättning, så- vida inte förstnämnda speciella omräkningsregel tillämpas. Detta talar '

Prop. 1973: 56 97

enligt utredningen för att göra omräkningsreglerna mera generellt gällande. Härigenom skulle man få ett enhetligare resultat i de olika er- sättningsfallen. Det betyder att man låter veckoarbetstiden avgöra er- sättningens storlek, dock med bibehållande av dagersättningen som mått- enhet.

Med tillämpning av samma metod anser utredningen att omräknings- förfarandet kan omfatta även deltidsarbetande med deltidsutbud (grupp a). Omräkningstabell skulle kunna användas för ifrågavarande kategori medlemmar genom att man med arbetad tid likställer den tid, varmed deltidsutbudet per vecka understiger 40 timmar. Utredningens vecko- beräkningssystem förutsätter en normalarbetsvecka av 40 timmar och bygger på generell tillämpning av omräkning enligt tabell till hela och halva ersättningsdagar per vecka. Utredningen föreslår att beräknings- metoden anges i lag och att Kungl. Maj:t bemyndigas att fastställa tabell- utformningen.

Utredningen redovisar följande tabell:

Onu'fikningstabell för ersättning vid deltidsarbete

Arbetslöshet som skall ersättas omfattar ett antal timmar under veckan upgående Antal ersättningsdagar under till men ej till veckan 6 O 6 9 l 9 13 1.5 13 17 2 17 21 2.5 21 25 3 25 29 3.5 29 33 4 H 3 4.5

Arbetslöshet som skall ersättas kan avse (le/s arbetslös som tidigare har haft heltidsarbete och fortfarande söker sådant arbete men under ifrågavarande vecka utför arbete någon begränsad tid. dels arbetslös som söker endast deltidsarbete och som under veckan är helt arbetslös eller utför arbete kortare tid än arbetsutbudet avser.

Arbetslös som har haft heltidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete utan begränsning av den för ifrågakommande arbete gällande arbetstiden skall erhålla ersättning enligt huvudregeln för heltidsarbete om han är helt arbetslös eller har arbetat högst fyra timmar under veckan framhåller utredningen.

Vid bedömning av arbetslöshetens omfattning skall hänsyn inte tas till bisyssla, som den försäkrade före arbetslösheten har kunnat för- ena med varaktigt heltidsarbete och som därefter inte har utvidgats.

Om den försäkrade regelbundet utför deltidsarbete under en jeriod. då han i övrigt är arbetslös, anser utredningen att ersättning skall utgå

Prop. 1973: 56 98

för högst 50 dagar under en sammanhängande ersättningsperiod. Kassa skall dock kunna medge att ersättningsperioden förlängs till 150 dagar. Med AMS" tillstånd bör under särskilda förhållanden ytterligare för- längning kunna medges. Motivet för dessa inskränkningar är att det bör undvikas. att partiell arbetslöshet under deltidsarbete i kombination med ersättning från arbetslöshetsförsäkringen normaliseras genom att pågå längre tid. i sådana fall kan det vara så att varken den försäkrade eller hans arbetsgivare har något intresse av att den aktuella situatio- nen förändras anför utredningen.

För arbetslösa som söker endast deltidsarbete gäller vid tillämpning av omräkningstabellen det förut angivna kravet på minimiarbetsutbud 17 timmar per vecka. Överstiger arbetsutbudet den tid per vecka som en sådan kassamedlem normalt har arbetat närmast före arbetslöshe- ten, skall överskjutande tid inte medräknas vid beräkning av arbetslöshe- tens omfattning. Utredningen anser att kassa bör kunna medge undan- tag från denna regel, om medlemmen har särskilt skäl för utvidgningen av arbetsutbudet.

Veckoberäkningssystemet skall enligt utredningens förslag kunna till- lämpas även under vecka då den arbetslöse är helt eller delvis arbets- oförmögen på grund av sjukdom och uppbär hel eller halv sjukpen- ning enligt lagen 'om allmän försäkring. För arbetslös som söker hel- tidsarbete medför då hel sjukpenning under en dag i veckan (även sön- dag) sex timmars minskning av arbetslöshetstiden under veckan. Utgår under dagen endast halv sjukpenning blir minskningen "tre timmar.

Även vid arbetshinder av annat slag än sjukdom kan metoden med veckoberäkning enligt omräkningstabellen tillämpas. Den arbetslöshet som skall ersättas under veckan kan därvid beräknas motsvara en fem- tedel av den försäkrades normala arbetsutbud per vecka multiplicerat med antalet arbetsoförhindrade ersättningsberättigade dagar i veckan. Närmare föreskrifter om sådan beräkning liksom om tillämpning i detta sammanhang av bestämmelserna om ersättningsförbjurlna dagar kan lämpligen utfärdas av AMS.

Arbetar medlem vid företag, där han fortlöpande är anställd, mindre än fem dagar i veckan (driftsinskränkning), äger AMS f. n. föreskriva att. antalet ersättningsdagar per vecka skall minskas med en. Bestäm- melsen skall äga motsvarande tillämpning även där arbetsinskränkning har annan form än minskning av antalet arbetsdagar per vecka.

Dessa bestämmelser har tillämpats endast i mycket begränsad omfatt- ning. Detta beror i viss män på att korttidsarbete har förekommit en- dast i ringa omfattning under senare ar. I de fall då bestämmelsen till- lämpats, dvs. då korttidsarbete befunnits vara av arbetsmarknadsskäl inte önskvärt, har i allmänhet avsedd effekt uppnåtts genom införandet av korttidsavdrag. Korttidsarbetet har då upphört. Utredningen anser det därför önskvärt att bibehålla bestämmelsen om korttidsavdrag,

Prop. 1973: 56 99

vilken bör kunna tillämpas även om omräkningsförfarandet generellt införs.

Den normala veckoarbetsinkomstcn måste enligt utredningen för ar- betslösa deltidsarbetarc omräknas till dagsinkomst efter antalet ersätt- ningsdagar per vecka och inte genom att veckoinkomsten delas med fem.

Den som normalt arbetar 25 timmar i veckan är enligt omräknings- tabellen berättigad till 3,5 dagars ersättning. Om arbetsinkomsten är tio kr. per timme och veckoarbctsinkomsten 250 kr., erhålles dagsinkoms- ten genom att 250 kr. delas med 3.5 vilket ger 71:43 kr. Om överför- säkringsbestä-mmelserna inte medför nedsättning utgår hel dagpenning enligt gällande dagpenningklass för 3,5 dagar.

Omräkningssystemet förutsätter att de försäkrades placering i dag— penningklass sker oberoende av deras arbetstid. Enligt utredningens mening bör klassplaceringen endast avse bestämmande av dagpenning— ens belopp. Avgiftssystemet kan enligt utredningen vara fristående från klassindelningen. Arbetslöshetskassans val av dagpenningklass blir där- med i första hand beroende på medlemmarnas arbetsförtjänst per tim— me. Klassplaceringen kommer då inte att påverkas av att medlemmen arbetar eller söker arbete endast under viss del av normal arbetstid. Det bör dock alltjämt finnas möjlighet för kassa som så önskar att till- lämpa särskild dagpenningklass för deltidsarbetande framhåller utred- ningen.

Den avgiftsdifferentiering som erfordras bland kassans medlemmar bör inte i första hand bestämmas av den dagpenningklass medlemmen tillhör anför utredningen. 1 den mån avgiftsdifferentiering bygger på faktisk arbetsförtjänst kan denna lämpligen beräknas per vecka, månad eller år. 1 särskilda fall bör det kunna medges att särskild avgiftsklass för vissa medlemmar inrättas. Utredningen anser att varje arbetslös- hetskassa i sina stadgar skall ange hur frågor om avgifter till arbetslös— hetsförsäkring skall regleras.

Utredningen anser att ersättningsvecka, då medlem vid deltidsarbete eller deltidsutbud har uppburit dagpenning, vid beräkning av ersätt— ningsperiod skall anses som fem dagar, om antalet ersättningsdagar un— der veckan uppgått till minst 2,5. Har antalet ersättningsdagar under veckan endast uppgått till två eller mindre, utgör ersättningsperiodens dagantal den veckan två gånger antalet ersättningsdagar.

En följd av det omräkningsförfarande som utredningen föreslår är att det i statsbidragshänseende inte kan göras någon skillnad mellan hel och halv ersättning. Halva ersättningsdagar och dagar med halv dagpenning bör därför omräknas till hela dagar, som medtas vid fast— ställande av det totala antal ersättningsdagar som skall bestämma det progressiva statsbidragets procentsats.

Prop. 1973: 56 100

3.5 .1 0 Reservation och särskilt yttrande

Ledamoten Svensson anför i reservation att han, med hänsyn till att kompensationsnivåer över 90 % endast undantagsvis förekommer inom övriga grenar av socialförsäkringen, anser att det är omotiverat att överförsäkringsmarginalen sänks från 8,3 till 5 %.

Experten Bernt Erici anför i ett särskilt yttrande att ersättningen från arbetslöshetskassorna bör upphöra vid 67 års ålder. Han anser att nå- gon förbättring av förmånerna i vart fall inte är påkallad. I fråga om ålderspensionärer som inte uppnått 67 år finner han det lämpligt att ersättning kan utges, dock att en pcnsionsavdragstabell bör tillämpas som är så utformad att avdragen vid små pensionsbelopp blir relativt ringa och vid högre pensionsbelopp ökar efter en progressiv skala.

Till Ericis yttrande i vad det avser ersättning till medlem som uppnått 67 år ansluter sig ledamoten Hans Nordgren.

Även ledamoten Svensson delar i sin reservation de av Erici fram- förda Synpunkterna i fråga om ålderspensionärernas ställning inom ar- betslöshetsförsäkringcn och anser att arbetslöshetskassorna inte bör få utge dagpenning till medlem som fyllt 67 år.

3.6. Kontant arbetsmarknadsstöd

3.6.1. Arbetsvillkor

I likhet med vad som föreslås gälla för arbctslöshetsförsäkringen bör enligt utredningen ett arbetsvillkor uppställas som grundläggande krav för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Detta villkor bör baseras på samma regler som arbetslös]:etsförsäkringens arbetsvillkor. För rätt till kontant stöd skall alltså gälla att sökanden har utfört förvärvsarbete un- der minst fem av de tolv månaderna närmast före arbetslöshetens bör- jan. Med tid i förvärvsarbete jämställs tid då sökanden har haft semes— ter eller, med helt eller delvis bibehållen lön, har varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Även pe- rioder då sökanden genomgått arbetsmarknadsutbildning eller värn- pliktstjänstgöring eller varit ledig från arbete och erhållit tilläggssjuk- penning enligt 3 kap. 13 5 lagen om allmän försäkring bör delvis två av fem månader likställas med tid i förvärvsarbete. I den mån denna tid inte är tillgodoräkningsbar som likställd med arbetad tid, skall den vara överhoppningsbar vid beräkning av ramtid. Överhoppningsbar vid ramtidsberäkning skall också vara tid då sökanden har varit förhindrad att förvärvsarbeta på grund av vuxenutbildning, varmed i utredningens förslag avses utbildning som föregåtts av minst fem månaders samman- hängande förvärvsarbete samt vidare vård av eget barn eller adoptivbarn som inte fyllt tre år, frihetsberövande inom kriminalvårdens ram, nykter- hetsvård på anstalt och slutligen på grund av styrkt sjukdom.

Prop. 1973: 56 ' 101

i fråga om kontant arbetsmarknadsstöd har utredningen övervägt möjligheterna att jämställa oavlönat vårdarbete med förvärvsarbete. För åtskilliga som under längre tid huvudsakligen ägnat sig åt vård av föräldrar, annan anhörig eller andra personer, för vilka de ansett sig ha ansvar, kan vårduppgiften ha haft så betydande omfattning att den utgjort ett väsentligt hinder för annat arbete.

Fullgörande av sådana vårduppgifter måste oftast anses vara en ar— betsinsats av värde inte bara för den. vårdade och dennes familj. Vård- insatsen är en del av de omsorger, för vilka hela samhället har ansvar framhåller utredningen. Har vårdnaden pågått regelbundet under längre tid och har den haft så betydande omfattning att vårdaren varit för- hindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande, finns det enligt utred- ningen goda skäl att jämställa vårdinsatsen med förvärvsarbete vid till- lämpning av arbetsvillkoret.

Utredningen framhåller att en allt större del av dessa vårduppgifter torde komma att utföras under former som kan likställas med förvärvs- arbete, främst som social hemhjälp till åldringar och handikappade.

Därmed har de som utför arbete möjligheter att uppfylla arbetsvill— koret och får därigenom rätt till försäkringsersättning eller om de inte är försäkrade till kontant arbetsmarknadsstöd. Särskilda regler behövs emellertid enligt utredningen för den som inte har haft inkomst av sitt vårdarbete.

Mot denna bakgrund anser utredningen att som tid i förvärvsarbete skall räknas tid under de tolv månaderna närmast före anmälan till ar- betsförmedlingen, då sökanden har haft till uppgift att —— utan att någon inkomst uppburits i enskilt hem vårda eller hjälpa åldring eller handikappad och därigenom varit förhindrad att stå till arbetsmarkna- dens förfogande.

Från fall till fall får enligt utredningen bedömas hur vårduppgiften inverkat på vårdarens möjligheter att stå till arbetsmarknadens förfo- gande. Bcdömningen skall i regel grundas på skriftlig försäkran av sö- kanden. 1 de fall den vårdade har uppburit invaliditetstillägg enligt 9 kap. 2 & första stycket lagen om allmän försäkring eller vårdbidrag enligt 9 kap. 3 % första stycket samma lag får vårdbehovet och vårdens omfattning anses vara styrkta. Antalet timmar som gamla och handikap- pade får tillsyn är ofta mycket större än det antal arbetstimmar för vil- ka t. ex. anhöriga får ersättning. Vårduppgiftens inverkan på möjlighe- terna att utföra annat arbete måste enligt utredningen bedömas med hänsyn till hela den tid som skäligen kan anses ha åtgått för vården, oavsett om vårdaren skulle ha kunnat få arvode för hela denna tid eller inte.

Prop. 1973: 56 102

3.6.2 Karens Genom utvidgningen av möjligheterna att vid prövning av arbetsvill- koret inräkna visst slag av oavlönat arbete _ vård av åldring eller handikappad uppstår en mer heterogen sammansättning av den ge- nom arbetsmarknadsstödet skyddade personkretsen framhåller utred- ningen. Åtskilliga av dessa personer med tidigare vårduppgifter kan ha haft obetydlig tidigare kontakt med arbetsmarknaden, när de anmäler sig som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling. Både de själva och arbetsförmedlingen måste då ha tid att klarlägga situationen. Även för många av dem som förvärvsarbetat i en omfattning vilken är fullt tillräcklig för att uppfylla arbetsvillkoret och som gjort detta genom reguljärt inkomstgivande arbete kan det enligt utredningen upp- stå svårigheter att omedelbart klarlägga arbetslöshetssituationcn när de anmäler sig vid arbetsförmedlingen. De som tidigare varit verksamma som företagare skall styrka att deras personliga verksamhet i företaget upphört och att detta inte endast har skett tillfälligt. Arbetsförmedling- en skall pröva de därvid åberopade omständigheterna. Vid bedömning- en av dessa fall har arbetsförmedlingen inte möjlighet, på samma sätt som i fråga om de försäkrade, att rådgöra med representanter för or— ganisationer på berörda yrkesområden och få information om relevan- ta förhållanden i sökandens tidigare vcrksamhet framhåller utredningen. Mot denna bakgrund anser utredningen att kontant arbetsmarknads- stöd skall utgå till den som uppfyllt föreskrivet arbetsvillkor först sedan han har anmält sig som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och därefter varit arbetslös sammanlagt fem dagar, anmälningsdagen inräknad. Dessa dagar behöver inte ligga i en följd utan kan vara ut- spridda över en sammanhängande tid (ramtid) av högst fem kalender- veckor. I karenstid skall enligt utredningen endast inräknas dag, för vil- ken kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått om karensvillkoret hade varit uppfyllt. Med hänsyn till att karenstiden generellt begränsas till fem dagar anser utredningen att föreskrifter om karensbefrielsc inte behövs. Även om ömmande skäl ibland skulle kunna åberopas för karensbefrielsc, an- ser utredningen att den nya stödformens administration inte bör belas- tas med kontroll av andra förhållanden än dem som direkt avser sökan- dens arbetsutbud och arbetslöshet.

Sökande av kontant arbetsmarknadsstöd skall enligt utredningen inte behöva genomgå karens mer än en gång varje ersättningsperiod av 150 resp. 300 dagar.

3.6.3 Nytillträdande eller återinträdande på arbetsmarknader:

Kvalifikationsvillkoren bör för nytillträdande och återinträdande på arbetsmarknaden enligt utredningen bestämmas med hänsyn till natur- ligt föreliggande möjligheter för sökanden att under en kvalifikations-

Prop. 1973: 56 103

tid klarlägga sin vilja och förmåga att försvärvsarbeta. Bestämda krav bör i detta avseende ställas på den som söker sig ut på arbetsmarknaden för att kontant stöd skall kunna komma i fråga. De största möjligheterna att motsvara dessa krav har generellt sett de ungdomar som är i den situationen att de skall övergå från utbildning till förvärvsarbete anför utredningen. Utbildningen kan ha varit av växlande tidslängd och mer eller mindre inriktad på ett bestämt yrkesområde. Den kan ha avslutats eller avbrutits på olika stadier och i olika ålder. Avslutningen av stu- dierna kan ha haft karaktär av examen eller skett på mindre markerat sätt. Den genomgångna utbildningen kan traditionellt anses som ett led i fortgående teoretiska studier eller som en period av sådana studier som kan följas av en tids förvärvsarbete före avsett återupptagande av studierna. Har den arbetssökande valt att börja förvärvsarbeta bör det i dessa situationer vanligen kunna förutsättas att sökanden har all anled- ning att visa både intensitet i arbetsvilja och tillräcklig stadga i arbetsut- budet.

Från samhällets sida är det i dessa situationer naturligt att ge de nyut- bildade ungdomarnu lämpligt stöd för att underlätta deras anpassning på arbetsmarknaden uppger utredningen. Skälen härför kan sägas vara av såväl utbildningspolitisk och arbetsmarknadspolitisk som allmänt so- cial karaktär. Från ren arbetsmarknadssynpunkt är det givetvis betydel- sefullt att kunna knyta arbetsmarknadsåtgärderna till en aktuell utbild- ning. Om denna inte är tillräckligt yrkesinriktad eller i övrigt inte helt lämpad för tillgängliga arbeten, skapar dock utbildningens aktualitet goda förutsättningar för effektiva och individuellt anpassade åtgärder från arbetsmarknadsorganens sida anför utredningen.

Vad här anförts om dem som genomgått ungdomsutbildning gäller enligt utredningens mening även vuxna personer som. på heltid har del- tagit i ungdomsutbildning eller studerar vid särskilda läroanstalter för vuxna, om det för denna utbildning har förelegat rätt att uppbära studie- socialt stöd (studiehjälp eller studiemedel).

Utredningen har även övervägt om samma särskilda kvalifikations- möjlighetcr kan tänkas gälla även för dem som har genomgått arbets- nzarknadsutbildning. Det grundläggande syftet med denna utbildning är att ge arbetslösa och svärplacerade möjlighet till en ny arbetsplacering. Målsättningen för arbetsmarknadsutbildningen är att kunna ge den en- skilde en så väl anpassad utbildning som möjligt och därutöver tillgodo— se det behov av nya yrkesgrupper som näringslivet kommer att få som en följd av den fortsatta tekniska och ekonomiska utvecklingen. Vissa arbetstagargruppers Speciella utbildningsbehov beaktas särskilt. Detta gäller i första hand handikappade, äldre och vissa inte yrkesverksamma.

Under dessa förhållanden kan hävdas att det inte medför någon mer betydande utvidgning av området för det kontanta arbetsmarknadsstö- det, om särskilda kvalifikationsmöjligheter utan fullgörande av arbcts-

Prop. 1973: 56 104

villkor skulle öppnas även för den som har genomgått arbetsmarknads- utbildning framhåller utredningen. Häremot kan å andra sidan invändas att sådana kvalifikationsmöjlighcter skulle kunna öka anspråken på ar— betsmarknadsutbildningen. Fara kan enligt utredningen även uppkomma för missbruk både av arbetsmarknadsutbildningcn och den särskilda kvalifikationsmöjligheten för ersättningsrätt.

Utredningen anser att arbetsmarknadsutbildningen numera har blivit så fast utformad att erforderlig information, utredning och precisering av utbildningsmål i fråga om varje elev bör kunna väntas ske med sam- ma omsorg som nu, även om antalet elever skulle stiga med anledning av utredningens förslag. Under denna förutsättning bör arbetslöshetsris- kerna och därmed de relativa kostnaderna för kontant arbetsmarknads- stöd kunna överblickas och hållas på en inte alltför obestämd nivå, även om den särskilda kvalifikationsmöjligheten för stödet öppnas ock— så för de elever i arbetsmarknadsutbildning som efter slutförd utbildning söker sig in på arbetsmarknaden.

Därtill kommer att en sådan kvalifikationsmöjlighet skulle få bety- delse för tidigare inte yrkesverksamma som söker sig till arbetsmarkna- den i situationer där samhällets sociala ansvar är särskilt framträdande anför utredningen. Utredningen avser exempelvis ensamstående som har fått försörjningsansvar för barn samt sökande som nyligen har blivit ensamstående t. ex. genom makes död, upplösning av äktenskap eller avbrytande av annat varaktigt samboende _ efter att dessförinnan un- der längre tid ha ägnat sig åt hushållsarbete i hemmet. Dessa grupper tillhör dem vilkas speciella utbildningsbehov särskilt skall beaktas i ar- betsmarknadsutbildningen framhåller utredningen. Särskild kvalifika- tionsmöjlighet efter genomgång av arbetsmarknadsutbildning skulle i många fall täcka deras behov av kontant stöd även i svårartade syssel- sättningssituationer.

I vissa fall kan det dock tänkas att arbetsmarknadsutbildning uppen- bart intc är lämplig eller nödvändig med hänsyn till att den arbetssö- kandes möjligheter att finna sysselsättning därigenom inte skulle för- bättras. Arbetsmarknadsorganen bör i sådana fall kunna efterge utbild- ningskravet som kvalifikationsgrund. Inte heller i dessa undantagsfall skall enligt utredningen kontant arbetsmarknadsstöd kunna börja utgå förrän arbetslösheten varat tre månader efter det sökanden har anmält sig till arbetsförmedlingen.

Utredningen anser att den arbetslöse under en kvalifikationstid av tre månader efter utbildningens slut skall stå till arbetsmarknadens förfo- gande som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och i övrigt uppfylla de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt. l kvalifika- tionsperioden inräknas även tid då sökanden förvärvsarbetat framhåller utredningen.

I samtliga fall då nya sökande på arbetsmarknaden kan kvalificera

Prop. 1973: 56 ' 105

sig för ersättningsrätt enligt de här föreslagna bestämmelserna bör en— ligt utredningen fordras att sökanden ställer sig till arbetsmarknadens förfogande inom inte alltför lång tid efter det att utbildning har avslu- tats. Någon bestämd tidsfrist som kan tillämpas på alla fall torde inte' höra uppställas. Sökandens situation kan vara olika i de enskilda fallen. I princip bör gälla att tidsfristen inte i något fall får bli längre än att man alltjämt kan säga, att orsaken till att vederbörande söker sig ut på arbetsmarknaden är att utbildningen har avslutats. Längre tid än fem månader bör inte godtas, såvida inte speciell utbildningskomplettering, värnplikt. sjukdom, havandeskap eller liknande personliga hinder har kommit emellan framhåller utredningen.

3.6.4. Växelarbetande jordbrukare

Inom jordbruket och bland dess arbetskraft har systemet med växel- arbete en betydande omfattning, anför utredningen. Det utvecklades under en period då nyetableringen inom jordbruket alltjämt var avse- värd —— fram till slutet av 1940-talet — och arbetstillgången för arbets- tagare inom skogsbruket var god och tidvis mycket god _— fram till slu- tet av 1950-talet. Många som inträdde i arbetslivet fram till senare de- len av 1940-talet kom att bygga sin årsverksamhet på sådant växelar- bete.

Särskild hänsyn bör enligt utredningens mening tas till denna grupp växelarbetande jordbrukare, om de i fortsättningen möter svårigheter att finna lämpligt arbete under den tid av året då jordbruket inte ger dem sysselsättning. Även om deras personliga verksamhet i jordbruket endast har upphört temporärt och skall återupptas efter vinterperiodens slut anser utredningen att de som sökande på arbetsmarknaden under uppehållet i jordbruksarbetet bör kunna påräkna Visst ekonomiskt skydd.

Enligt utredningen skall sökanden vara född år 1920 eller tidigare och sålunda tillhöra de åldersgrupper jordbrukare för vilka växelarhete vid inträdet i arbetslivet var naturligt.

Arbete ] jordbruk skall under de senaste fem åren ha varit sökandens huvudsakliga sysselsättning. Sökanden skall årligen i genomsnitt minst sex månader ha förvärvsarbetat enbart inom jordbruk.

Varje beräkningsår, vilket föreslås börja den 1 oktober, skall sökan— den i förväg deklarera vilken tidsperiod han kommer att stå till arbets- marknadens förfogande som arbetsför och eljest arbetsoförhindrad ar- betssökande. Han skall under den perioden vara anmäld som arbetssö- kande hos den offentliga arbetsförmedlingen om han inte arbetar som anställd. Av den tid högst sex månader per beräkningsår —— som jordbrukaren sålunda står till arbetsmarknadens förfogande skall två månader varje beräkningsår utgöra kvalifikationstid, dvs. tid för vilken kontant stöd inte utgår.

Prop. 1973: 56 106

Kvalifikationstiden utgör jordbrukarens självrisk och kan infalla un- der vilken del av den förhandsdeklarerade perioden som helst. Om den- na period börjar den 1 november och arbete inte kan erhållas under november och december, kan kontant stöd utgå först i början av janua- ri. Får sökanden arbete omedelbart men pågår detta inte längre än till utgången av december, börjar kvalifikationstiden löpa i januari. Fort- sätter arbetslösheten kan i det fallet kontant stöd utgå först i mars.

3.6.5. E rsälmingstid

Sökande av kontant arbetsmarknadsstöd kommer till stor del att vara nyutbildade och andra nytillträdande på arbetsmarknaden, anför ut- redningen. För dem föreligger i regel inte samma behov av långvarigt ekonomiskt skydd som man i arbetslöslietsförsäkringen måste räkna med i svårbemåstrade situationer. Utredningen anser därför att den utsträckning av ersättningstiden som föreslagits för arbetslöshetsför- säkringen inte kan komma i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd.

Däremot anser utredningen att den tekniska metoden för ersättnings- tidens reglering i största möjliga utsträckning bör överensstämma med den som föreslås gälla i arbetslöshetsförsäkringen.

Utredningen anser att 150 dagar är den längsta ersättningstid som generellt kan förordas vid införande av kontant arbetsmarknadsstöd. Tiden bör kunna förlängas till 300 dagar när det gäller arbetslös som har fyllt minst 55 år.

.Förlängningen av ersättningstiden för den som fyllt 55 år men inte 60 år är, enligt nuvarande regler för arbc-tslöshetsförsäkring och statligt omställningsbidrag, beroende av arbetslöshetens orsak. Sökanden skall ha blivit arbetslös som en omedelbar följd av nedläggning eller beståen— de ändring av driften vid företag där han varit anställd. Beträffande företagare gäller att den tidigare verksamheten skall ha avvecklats på

genomgripande. förändring i ortens näringsliv

grund av omfattande eller eller i den näringsgren där sökanden har utövat sin verksamhet.

Dessa begränsningar av möjligheterna till ersättning för sökande i åldern 55—59 år har visat sig medföra tillämpningssvårigheter och i vissa fall svårförltlarliga konsekvenser fran'ihåller utredningen. Eftersom det dessutom framträtt påtagliga svårigheter inom flera områden för äldre arbetslösa även i åldern 55—59 år att finna lämpligt varaktigt ar- )ete utan längre tidsfrist och omställning, föreligger enligt utredningen starka skäl för att sätta den generella gränsen för ersättningstidens för- längning i den nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd vid 55 år.

Alltjämt kvarstår emellertid speciella förhållanden för arbetslösa i GO-årsåidern anför utredningen. Dessa förhållanden kan i enskilda fall sammanhänga med närheten till pensionsålder eller särskilda svårig- heter som medför övervägande av möjligheten att söka förtidspension. Försämring eller förbättring av den personliga arbetsförmågan liksom

Prop. 1973: 56 107

förändringar av tillgången på arbetstillfällen kan från tid till annan av- sevärt förändra situationen. Utredningen anser att det inte kan vara lämpligt att i den åldern begränsa ersättningstidens längd för den som i övrigt är berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd. Denna stödmöj- lighet bör därför, liksom det nuvarande statliga omställningsbidraget, vara öppen så länge den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogan- de fram till dess han" fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.

I fråga om de arbetssökande som föreslås få möjlighet till kontant arbetsmarknadsstöd utan att fullgöra arbetsvillkoret framhåller utred- ningen följande. Syftet med utredningens förslag om särskilda kvali- fikationsmöjligheter för dessa nya arbetssökande är att under en pe- riod då de intensivt söker finna lämplig sysselsättning på arbetsmarkna- den och arbetsförmedlingen lika intensivt söker bistå dem med effek- tivaste arbetsmarknadsåtgärdcr _ skapa en viss ekonomisk trygghet för de fall då stadigvarande arbetsplacering inte kan ordnas inom skälig tid. Det gäller således i alla dessa fall att söka koncentrera ansträngningar- na under en begränsad tid. Avsikten är inte att sådan särskild kvalifice- ring för ersättningsrätt skall kunna upprepas gång efter annan.

En arbetssökande som har utnyttjat hela den ersättningstid, för vilken han en gång kvalificerat sig utan att uppfylla arbetsvillkoret. bör enligt utredningen endast om särskilda skäl föreligger kunna återkomma för att på nytt söka kontant arbetsmarknadsstöd utan att arbetsvillkoret har uppfyllts.

Dagpenning i arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknads- stöd skall enligt utredningen inte utgå samtidigt. Är man försäkrad kan man endast utnyttja sin ersättningsrätt i arbetslöshetskassan. När er- sättningstiden i arbctslöshetsförsäkringen utlöper, har man för tid där— efter ingen rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Undantag från denna regel bör enligt utredningen gälla då arbetslös kassamedlem i (jtl-års- åldern blir utförsäkrad trots förlängningen av ersättningstiden för äldre till 450 dagar i arbets]öshetsförsäkringen.

Ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen skall enligt utredningen inte påv rkas av att den försäkrade tidigare har uppburit kontant ar- betsmarknadsstöd. Inträde som medlem i arbetslöshetskassa bör med- föra att medlemmen tillförsäkras förmåner som enbart regleras av för— säkringsvillkoren och inte påverkas av tidigare förhållanden. Särskilt angeläget kan detta vara för nyinträdande på arbetsmarknaden, som under den första tiden möter osäkra förhållanden med tillgång endast till deltidsarbete eller kortvarig sysselsättning. Det kontanta arbets- marknadsstödet är i princip en från arbets]öshetsförsäkringen artskild stödform. Utnyttjandet av det stödet bör därför inte påverka ersätt- ningsrätten för den som sedermera finner fastare anknytning till arbets-

Prop. 1973: 56 108

marknaden och blir medlem i arbetslöshetskassa framhåller utredning- en.

Erforderlig kontroll av att arbetslöshetsförsäkrad inte genom felak- tiga uppgifter erhåller kontant arbetsmarknadsstöd samtidigt som han uppbär försäkringsersättning eller eljest utan att vara berättigad till stödet underlättas genom att utbetalning av stödet sker centralt inom arbetsmarknadsverket. Arbetslöshetskassorna får därmed en central informationskälla för sin bevakning. Den bevakningen bör, förutom i misstänkta fall, ske genom stickprov med viss regelbundenhet enligt anvisningar från AMS.

3.6.6. Ersättningsbelopp

Syftet med det kontanta arbetsmarknadsstödet är enligt utredningen att under vissa villkor bereda ett ekonomiskt grundskydd åt arbetslösa som av olika orsaker inte är arbetslöshetsförsäkradc. Förutsättningen för bestämmandet av ersättningsbeloppets storlek är således dels att det skall motsvara de anspråk som vanligen ställs på ett grundläggan- de försörjningsskydd, dels att det i flertalet fall snart kommer att er- sättas med ett kvalitativt bättre försäkringsskydd när sökanden funnit fastare anknytning till arbetsmarknaden.

Arbetslöshetsförsäkringens syfte är att bereda de förvärvsarbetande trygghet och skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Det kontanta arbetsmarknadsstödet har ett mer sammansatt syfte framhåller utred- ningen. Ersättningsmöjliglieter har öppnats i vissa situationer för ar- betssökande, som kan beräknas ha särskilt behov av sådant skydd när de börjar söka förvärvsarbete eller återinträdcr på arbetsmarknaden efter längre tids bortovaro. Visserligen föreslår utredningen såsom hu- vudregel att ett visst arbetsvillkor skall ha uppfyllts. Undantagen från den regeln avser emellertid betydande befolkningsgrupper. Stödet blir sålunda tillgängligt för åtskilliga som tidigare inte har haft förvärvs— inkomst eller förvärvsarbetat endast tillfälligt under någon mindre del av året men inte sökt eller funnit sådan stadigvarande anknytning till arbetsmarknaden att de blivit arbetslöshetsförsäkrade.

Stödets uppgift i dessa fall är att ekonomiskt underlätta möjligheter- na för nykomna på arbetsmarknaden att under skäligt rådrum göra ett övervägt arbetsval anför utredningen. Stödformen är avsedd att vara en del av det arbetsmarknadspolitiska stödsystemet. I det avseendet skiljer den sig visserligen i princip inte från arbetslöshetsförsäkringen. Vid jämförelse med utländska förhållanden och internationella konventio- ner bör dock för det kontanta arbetsmarknadsstödet karakteristiska drag särskilt beaktas.

När det gäller den nedre delen av ersättningsskalan inom arbetslös- hetsförsäkringen föreslår utredningen bemyndigande för AMS att efter

Prop. 1973: 56 109

samråd med arbetslöshetskassorna föreskriva att lägsta gällande dagpen- ningklass skall bortfalla.

Med hänsyn till den automatiska rörlighet som fordras för den lägsta gällande dagpenningklassen i arbetslöshetsförsäkringen anser utredning- en att även det kontanta arbetsmarknadsstödets belopp i viss utsträck- ning bör kunna regleras efter förändringar i det allmänna prisläget utan att Kungl. Maj:t och riksdag prövar och beslutar varje ändring av beloppet. I varje fall bör detta kunna gälla höjning av beloppet som är motiverad av sådant ändrat prisläge som medför höjning av basbelop— pet. Skulle situationen bli den att basbeloppet sänks, bör emellertid en- ligt utredningcn den föreliggande situationen och dess konsekvenser för det kontanta arbetsmarknadsstödet bedömas av statsmakterna.

Utredningen föreslår att kontant arbetsmarknadsstöd skall utgå med ett belopp som står i ett bestämt förhållande till det i allmän försäkring gällande basbeloppet. Det kan övervägas vilket detta förhållande skall vara. Folkpensionen utgör 90 % av basbeloppet eller, för gift försäk- rad vars make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller för- tidspension, 70 % av basbeloppet. Därtill kommer pensionstillskott till pensionärer med låg eller ingen tilläggspension. Vid slutet av 1970-talet skall detta tillskott uppnå en garantinivå på 30 % av basbeloppet. En ogift pensionär får då 120 % av basbeloppet i folkpension. För en gift pensionär blir folkpensionsbeloppct 2100 % av basbeloppet.

Det kontanta arbetsmarknadsstödets belopp bör liksom ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen enligt utredningens mening vara oberoende av ålder, civilstånd och familjesituation. Barntillägg och andra familje- tillägg skall sålunda inte förekomma. Liksom när det gäller arbetslös- hetsförsäkringen anser utredningen att samhället bör tillgodose barn- familjernas behov i annan ordning än genom tillägg till eljest utgående kontant stöd vid arbetslöshet. Inriktningen av samhällsstödet till barn- familjerna har kommit att alltmer bestämmas av hänsyn till att kost- naderna för barnen föreligger kontinuerligt och i stort sett oberoende av föräldrarnas arbetssituation. Tillgängliga resurser för kontant stöd vid arbetslöshet bör därför enligt utredningens mening koncentreras på att så långt som möjligt tillgodose den arbetslöses behov inom ramen för den allmänna ersättningsnivån. Vidare föreslår utredningen att belop- pet blir enhetligt för hela riket. Tillägg för särskilt höga bostads— och andra levnadskostnader i vissa trakter kan utredningen inte förorda. Utredningen förutsätter att stödbeloppet skall vara icke skattepliktig inkomst.

Utredningen anser att helt stödbelopp skall vara detsamma som bas- beloppet. Av administrativa skäl synes lämpligt att stödbeloppet fast- ställs för ett år i sänder på så sätt att den enligt lagen om allmän för- säkring för en viss månad, förslagsvis maj, gällande basbeloppet avgör stödbeloppets storlek för nästkommande år. Föreskrifter om årsperio-

Pmp. 1973: 56 110

dens förläggning kalenderår, det statliga budgetåret eller ett för ar- betslöshetsförsäkringen särskilt gällande verksamhetsår bör enligt utredningen utfärdas av Kungl. Maj:t med hänsyn bl.a. till de budget— tekniska förhållandena vid genomförandet av utredningens förslag. Stöd- bcloppet bör bestämmas till ett belopp i helt krontal att utgå under högst fem dagar i veckan liksom dagpenningen i arbetslöshetsförsäk- ringen. Vid beräkning av dagbelopp kan antalet ersättningsdagar förut- sättas vara 264 per år (motsvarande i genomsnitt 22 dagar per månad). Med utgångspunkt i ett basbelopp av 6 400 kr. (januari 1971) kan helt stödbelopp beräknas bli 6 400 : 264 = 24: 20. Utjämnat till närmaste högre antal kr. blir beloppet således i detta exempel 25 kr. per ersätt- ningsdag framhåller utredningen.

3.6.7. Deltidsarbcte

Utredningen har övervägt men inte funnit skäl till annan differentie- ring av stödet än helt och halvt belopp. Ersättningsrätt föreligger över huvud taget inte för dag då arbetsutbudet är mindre än tre timmar. Per vecka räknat skall utbudet avse minst 17 timmars arbete. Avser sökan- dens utbud arbete med kortare arbetstid, är det sökta arbetet närmast att jämföra med bisyssla eller med andra sysslor av så liten omfattning och betydelse att de i varje fall inte kan grunda någon framtida ersätt- ningsrätt för sökanden enligt det reguljära arbetsvillkoret. Inte sällan kommer sysslor med denna begränsade omfattning inte ens att påverka ersättningsrätten om de utförs under pågående arbetslöshet. Detta fram— går av den omräkningstabell för deltidsarbetande som utredningen före- slagit i fråga om arbetslöshetsförsäkringen.

Å andra sidan förordar utredningen att arbetsutbud som omfattar 36 arbetstimmar eller mer per vecka i regel skall godtas som heltids- utbud och medföra rätt till helt stödbelopp. Förutsättningen härför är dock att prövningsorganet anser att det finns tillgång till arbetstillfällen med arbetstid som motsvarar arbetsutbudet inom sökandens naturliga arbetsområde.

I fråga om sökande som tidigare har varit företagare eller medhjäl— pande familjemedlem i jordbruk eller annan rörelse kan särskilda be- dömningssvårigheter vid deltidsutbud uppstå framhåller utredningen. Grundförutsättningen för all ersättningsrätt är i dessa liksom andra fall då företagare söker kontant stöd vid arbetslöshet att den föregående personliga verksamheten i rörelsen har upphört. Detta innebär att skälet till arbetsutbudets begränsning inte till någon del får vara kvarstående göromål i tidigare verksamhet eller arbetsuppgifter som har samband därmed. Om företagarens eller medhjälparens tidigare verksamhet har haft karaktär av deltidsarbete och de som arbetssökande är helt fri- gjorda från de tidigare arbetsuppgifter—na, måste de däremot anses ha upparbetat ersättningsrätt som deltidsarbetande. Detta gäller enligt ut—

Prop. 1973: 56 lll

redningen under den allmänna förutsättningen att det finns tillgång på sådana arbetstillfällen inom sökandens naturliga arbetsområde.

Fall då sökande tidigare har arbetat på heltid men under arbetslös- heten utan tvingande skäl (t.ex. sjukdom) begränsar sitt arbetsutbud till deltid bör enligt utredningen prövas med särskilt beaktande av till— gången på arbetstillfällen med mindre arbetstid än normalt inom sö- kandens naturliga arbetsområde. Är denna tillgång liten eller ingen och är sökanden inte beredd att själv medverka till att utvidga sitt arbets- område genom utbildning, dagliga resor till och från arbetsplats, borta- vistelse under arbetsveckan, flyttning e. d., kan sökanden ej anses vara oförhindrad att utföra det sökta förvärvsarbetet. Därmed brister en av de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt.

Dellidsarbetande som tidigare har arbetat heltid och fortfarande sö- ker sådant arbete men endast har kunnat finna deltidsarbete är partiellt arbetslös. Om den arbetslösa tiden per dag uppgår till minst tre timmar bör den arbetslöse bli berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd med halvt belopp för varje sådan dag. Innebär deltidsarbetet att vissa dagar blir helt arbetslösa, kan helt stödbelopp utgå för dessa dagar. Det bör undvikas att deltidsarbete i kombination med kontant arbetslöshetsstöd pågår längre tid och därigenom mer eller mindre normaliseras. Ibland kan det i dessa fall förekomma att varken den deltidsarbetande eller dennes arbetsgivare har något intresse av att den rådande kombinatio- nen av deltidsarbete och ersättningsgrundande partiell arbetslöshet änd- ras.

För att motverka sådana konsekvenser av huvudreglerna om ersätt- ningstidens längd föreslår utredningen att rätt till kontant arbetsmark- nadsstöd för partiellt arbetslös deltidsarbetande skall upphöra, sedan stöd har utgått för 50 ersättningsdagar under fortlöpande deltidsarbete hos en och samma arbetsgivare. AMS bör dock bemyndigas att medge undantag från denna regel, om den arbetslöses personliga förhållanden i särskilda fall motiverar detta.

3.6.8. Reduktionsregler

Det föreslagna kontanta arbetsmarknadsstödet är avsett att vara ett grundskydd för arbetssökandens försörjning under arbetslösheten. Ni- vån på föreslaget belopp basbeloppet i allmän försäkring framträ- der närmast som ett genomsnittligt minimum för en persons försörjning. På grund härav och med hänsyn till den ökning av administrativ belast— ning och kostnad som tillämpning av reduktionsregler alltid medför an- ser utredningen att det bör finnas sådana regler endast i begränsad om- fattning.

Utredningen anser att de föreslagna hela och halva stödbeloppen inte motiverar att någon regel motsvarande arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser om överförsäkring införs för stödet. En sådan regel skulle

Prop. 1973: 56 112

dessutom inte kunna tillämpas för dem som kvalificerar sig för ersätt- ningsrätt utan att tidigare ha utfört arbete med förvärvsinkomst.

Däremot anser utredningen att pensionsavdrag bör göras dels i de fall som i fråga om statligt omställningsbidrag föreskrivs i 108 % tredje och fjärde styckena arbctsmarknadskungörelsen, dels i de fall sökanden upp— bär pcnsion efter avliden make grundad på dennes tjänsteförhållanden. Till de förstnämnda fallen hör de då sökanden uppbär annan ålders— pension än enligt lagen om allmän försäkring samt mindre än hel för- tidspension eller mindre än helt sjukbidrag enligt nämnda lag liksom de fall då sökanden uppbär livränta på grund av yrkesskada eller olycks- fall. Med ålderspension och pension efter make avser utredningen alla former av pension med undantag för sådana till vilka initiativ har tagits privat, utan samband med tjänst, för framtida försörjning. Till sistnämn- da privata pensioncr skall enligt utredningen räknas exempelvis frivillig pensionsförsäkring enligt lagen om allmän försäkring samt pensioner som utgår till följd av försäkringsavtal med enskilda försäkringsinrätt- ningar eller medlemskap i understödsföreningar utan samband med tjänst.

Pensionsavdrag bör enligt utredningen göras med pensionsbeloppet efter avdrag för preliminär skatt.

För de fall sökanden uppbär halv sjukpenning enligt lagen om all- män försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller sökandens arbetsutbud av annat skäl avser endast deltidsarbete föreslår utredningen att ersättningsrätten begränsas till halvt stödbelopp. Detta skulle i förut nämnda exempel utgöra 25: 2 = 12: 50. Om det Vid denna beräkning uppstår delat. krontal, bör stödbeloppet fastställas till närmaste högre antal kr. I nämnda exempel blir halvt stödbelopp därmed 13 kr. per er— sättningsdag.

3.6.9 Det statliga omslällningsbidraget Utredningens förslag rörande äldrestöd framlades år 1967 och avsåg äldre arbetstagare som hade träffats av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. I de tilläggsdirektiv som låg till grund för försla- get anfördes bl. a. att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftförändringar och företagsnedläggningar, särskilt inom industri och handel, hade medfört svåra påfrestningar för den därav berörda ar— betskraften.

Det nu gällande kvalifikationsvillkoret för sökande av omställningsbi- drag som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen — minst 24 månaders för— värvsarbete under de tre senaste åren — får ses mot denna bakgrund. Detsamma gäller månadsberäkningens anknytning till semesterlagcn, karenstidens längd och bidragsbeloppets storlek samt ersättningstidens längd. Ersättningsvillkoren är jämförelsevis stränga. Å andra sidan kan bidragsbeloppet _— oreducerat anses vara relativt högt och ersätt-

Prop. 1973: 56 113

ningstiden — i princip obegränsad fram till pensionsinträde under förutsättning att sökanden fortlöpande står till arbetsmarknadens för— fogande —— betydligt mer omfattande än den som hittills vanligen har gällt för kontant arbetslöshetsskydd.

Denna avvägning mellan villkor och förmåner torde alltjämt kunna anses riktig om bedömningen i främsta rummet görs med hänsyn till dem som har blivit arbetslösa som en direkt följd av strukturförändring- ar i näringslivet. De har vanligen en lång period av fortlöpande förvärvs- arbete bakom sig och behöver ofta långt rådrum för övergång till ett nytt stadigvarande arbete. Kortvariga tillfälliga arbeten bör för dem en— dast godtas som en del av det rådrum som fordras för att finna nytt fast arbete. Vidare har förutsättningen för omställningsbidragets kon- struktion från utredningens sida varit att stödformen huvudsakligen skall avse personer som före arbetslösheten vanligen förvärvsarbetat på hel- tid och gjort detta under i stort sett hela året.

Önskemål har framkommit att denna särskilda form av äldrestöd till arbetslösa, som inte tillhör arbetslöshetsförsäkringen, skall kunna tilläm- pas över hcla fältet och sålunda vara konstruerad med hänsyn även till deltidsarbetande, tidvis sysselsatta samt personer som i enskilt hem skö- ter hushåll eller vårdar sjuk anhörig framhåller utredningen. Beträffan- de ersättningsvillkoren innebär framkomna förslag att villkoren mild- ras samt. exempelvis i fråga om överhoppningsbar tid vid sjukdom och metoden att bestämma tillgodoräkningsbar månad vid prövning av ar- betsvillkor, förändras i riktning mot de regler som allmänt gäller inom arbets!öshetsförsäkringen.

Uppmjukning och differentiering av crsättningsvillkoren i syfte att möjliggöra en vidsträcktare ersättningsrätt kan åstadkommas med till- lämpning av de regler som utredningen föreslagit i fråga om kontant ar— betsmarknadsstöd. Detta gäller både den allmänna bestämningen av skyddad personkrets samt de allmänna förutsättningarna och de särskil- da villkoren för ersättningsrätt, t. ex. arbetsvillkor, karensvillkor, särskilt kvalifikationsvillkor och regler för deltidsarbetande. Med tillämpning av dessa regler för arbetslösa i alla åldrar skulle det endast i fråga om er- sättningsbeloppets storlek vara förmånligare bestämmelser för omställ— ningsbidraget än det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Omställningsbidragets integrering i det kontanta arbetsmarknadsstödet skulle för framtiden innebära stora fördelar. Den skulle medföra ett enklare och klarare regelsystem som avsevärt skullenlnderlätta admi- nistrationen. När utredningens förslag genomförts anser utredningen att statligt omställningsbidrag successivt skall avvecklas.

Efter ikraftträdandet av det föreslagna nya stödsystemet skall statligt omställningsbidrag utgå endast till den som dessförinnan har beviljats sådant bidrag. Därjämte skall omställningsbidrag utgå till den som inom ett år från de nya reglernas ikraftträdande har ansökt om bidraget. I

8 Riksdagen 1973. ] samf. Nr 56

Prop. 1973: 56 114

samtliga fall skall omställningsbidraget utgå längst t. o. m. månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäk- ring.

Utredningen finner inte skäl att för denna övergångstid föreslå någon ändring av de för omställningsbidrag i övrigt nu gällande bestämmel- serna.

3.6.10 Administration Stödsökandens kontakt med.arbetsförmedlingens expeditioner och för- medlingens service till sökanden bör enligt utredningen genomgående överensstämma med vad som gäller de arbetslöshetsförsäkrade. I de fall då sökande har möjlighet att kvalificera sig för ersättningsrätt på annat sätt än genom att uppfylla det reguljära arbetsvillkoret måste dock spe- ciella observations— och servicefunktioner byggas upp. Vidare medför utredningens förslag, att karensvillkor skall tillämpas vid kontant arbets- marknadsstöd, vissa speciella uppgifter för arbetsmarknadsorganen. I stort sett kommer emellertid arbctsförmedlingsexpeditionernas service till arbetssökande som söker kontant arbetsmarknadsstöd att bli den— samma som till försäkrade arbetslösa.

När det gäller ansökningar om kontant arbetsmarknadsstöd anser ut- redningen att förmedlingsexpeditionernas medverkan bör inskränkas till att omfatta erforderlig information om villkoren för stödet och hjälp åt sökande, som så önskar, att upprätta ansökan. Service av detta slag lämnar förmedlingsexpeditionema som regel redan nu när det gäller kontanta bidrag i samband med andra arbetsmarknadsåtgärder.

Prövningen av ansökningarna om kontant arbetsmarknadsstöd bör en- ligt utredningens mening inte ske på förmedlingsexpeditionerna utan på länsarbetsnämndens förmedlingsavdelning eller annan av nämndens kansliavdelningar. Frågan om delegation av dessa ärendens prövning bör avgöras av AMS med stöd av sådant bemyndigande som nu gäller för statligt omställningsbidrag. Givetvis måste underlaget för denna prövning till stor del bestå av uppgifter från den förmedlingsexpedi- tion som närmast har haft kontakt med sökanden. -

Utbetalningen av beviljat kontant arbetsmarknadsstöd bör ske een- tralt från länsarbetsnämnden och samordnas med rutinerna för utbetal- ning av utbildningsbidrag. Detta innebär bl. a. att utbetalning av stöd i regel kommer att ske endast en gång i månaden.

Arbetsförmedlingsexpeditionernas serviccuppgifter blir huvudsakligen desamma som för de försäkrade men utökas i vissa fall med speciella åt- gärder enligt särskilda anvisningar, anför utredningen. Länsarbetsnämn- dens kansli förutsätts få i stort sett samma uppgifter som arbetslöshets- kassornas huvudkontor och styrelse i fråga om prövning av ersättnings- rätt och administrationen i övrigt. Detsamma gäller den fortlöpande

Prop. 1973: 56 115

kontrollen av ersättningsrätten och initiativ till undersökningar för att hindra missbruk av stödet. Vissa kontrollmoment bör även ingå i de löpande utbetalningsrutiner som utredningen föreslår bli samordnade mcd länsarbetsnämndens utbetalning av utbildningsbidrag.

3.6.1] Reservation och särskilda yttranden

Ledamoten Olof Petersson biträder inte utredningens förslag att ar- betsmarknadsutbildning utan föregående förvärvsarbete skall kvalificera till kontant arbetsmarknadsstöd. Han anser att liksom för medlem i ar- betslöshetskassa endast två månaders tid i arbetsmarknadsutbildning bör kunna jämställas med tid i förvärvsarbete. Vidare påpekar han att utredningen inte har föreslagit någon minimitid för kurs "som skall kva- lificera till kontant arbetsmarknadsstöd. En kurs på endast några veckor kan alltså enligt förslaget vara tillräcklig som kvalifikationsgrund. Även kurser som inte är yrkesinriktade kan enligt förslaget kvalificera till ar- betslöshetsersättning.

Ledamöterna Claes Elmstedt, Erik Filip Petersson och Nordgren an- för i ett gemensamt särskilt yttrande att det måste uppfattas som en brist i utredningens förslag att det finns människor som under flera år varit knutna till arbetsmarknaden men då de efter några års uppehåll ånyo söker sig ut. står utan det arbetslöshetsskydd som utredningen föreslår, får såvitt de inte kan erhålla arbete i den omfattning att vill- koret om fem månaders arbete under den senaste tolvmånadersperioden kan uppfyllas. Det är enligt ledamöterna framför allt hemmafruar som kommer in i bilden härvidlag. Ofta har dessa genom arbete i hemmet, med allt vad detta innebär, fullgjort uppgifter som ur arbetssynpunkt borde jämställas med annat arbete och sålunda vara kvalificerande när det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet. För många av dessa kan det av olika skäl vara ytterst angeläget att erhålla ett förvärvsarbete när förutsättningarna för dem att söka sådant finns. Om denna grupp vore med i den personkrets som berörs av det föreslagna arbetslöshets- skyddet skulle detta ge anledning till att det från samhällets sida gjordes ytterligare ansträngningar att skapa förutsättningar för fler arbetstill- fällen, eftersom alternativet vore kontant ersättning. Ledamöterna för- utsätter att vid tillämpningen av utredningens förslag största möjliga hänsyn tas till dessa som inte direkt ryms inom ramen för de generella villkoren.

Experten Lars Tobisson anför i ett särskilt yttrande att kvalifikations- tiden för kontant arbetsmarknadsstöd när det gäller den som avslutat ungdomsutbildning bör sättas till högst två månader.

Prop. 1973: 56 116

3.7. Kostnader

3.7.1. Huvudsakliga kost/ladsfaktorer

Utredningen har inte funnit det ändamålsenligt att göra fristående detaljberäkningar av den kostnadsförändring som kan följa av varje förslag om ändring av nuvarande system för kontant stöd som utred- ningen framlägger. Kostnadskonsekvenserna av de olika förslagen har ofta ett inbördes sammanhang. Förslaget om större hänsyn till skäligt rådrum vid sökande av nytt arbete kan exempelvis medföra att antalet ersättningsdagar ökar i enskilda fall medan antalet arbetslöshetsfall minskar. De arbetslösa får större möjligheter att finna ett lämplig var- aktigt arbete, och frekvensen av återkommande arbetslöshetspcrioder efter kortvariga anställningar minskar för varje person. Vidare kommer givetvis förslagen om bortfall av karensvillkor, ]Z-månadcrsvillkor och förlängning av ersättningstid att medföra avsevärt ökade kostnader. Å andra sidan bör en bättre samordning med förtids— och ålderspensione- ringen kunna medföra rationella kostnadsbegränsningar på arbetsmark- nadssidan.

Den huvudsakliga grunden för utredningens kostnadsberäkningar är följande antaganden.

För ersättningsrätt kommer att krävas minst den anknytning till ar- betsmarknaden och de villkor i övrigt som utredningen föreslagit.

Antalet arbetslöshetsförsäkrade kommer närmaste åren efter genom- förande av utredningens förslag att uppgå till ca 2,3 milj.

Det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per arbetslöshetsförsäkrad under ett år kommer att uppgå till minst samma tal som motsvarande tal (4,5) under försäkringsåren 1967/68 och 1968/69. En sänkning av detta tal kan visserligen uppkomma förutom genom förändringar i efterfrågan på arbetskraft genom effektivering av arbetsmarknadsåt- gärdcrna och förändringar av försäkringskollektivets sammansättning. Åtminstone i ett första skede kommer emellertid verkningarna av för— längda ersättningstider i svårartade arbetslöshetsfall, särskilt för äldre och handikappade arbetssökande, samt av karensvillkorcts bortfall i försäkringen sannolikt att öka antalet ersättningsdagar och därmed kostnaderna.

Antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa personer kommer att stiga avsevärt. Denna ökning kommer delvis till uttryck i antalet er- sättningsdagar i arbetslöshetsförsäkringen. Till större del kommer den dock att avse nykomna på arbetsmarknaden som ännu inte är arbets- löshetsförsäkrade.

Genomsnittligt ersättningsbelopp per dag kommer de närmaste åren efter genomförande av utredningens förslag att uppgå till 60 kr. i ar- bctslöshetsförsäkringen och 25 kr. för kontant arbetsmarknadsstöd.

Det nuvarande statliga omställningsbidraget avvecklas successivt.

Prop. 1973: 56 117

Utredningen har ansett sig böra bygga kostnadsberäkningar på års- gcnomsnittet under en längre period, lämpligen fem år. Den kan inne- hålla betydande växlingar. Redan förhållandena under- våren 1971 vi- sar att kontant arbetsmarknadsstöd, beräknat enligt utredningens för- slag. kommer att uppgå till 27 kr. per dag.

3.7.2. A.rlwlslöshetsförsäkringen

Antalet ersättningsdagar per år och försäkrad under en kommande femårsperiod påverkas givetvis mest av det allmänna sysselsättningslä- gets förändringar men därjämte av åtskilliga andra skiftande förhållan- den, bl.a. av försäkringskollektivets utveckling och sammansättning framhåller utredningen. De under senare år nybildade arbetslöshetskas- sorna har till betydande del medlemmar med liten arbetslöshetsrisk, t.ex. stats- och kommunalanställda. Samtidigt har emellertid den år 1968 införda förlängningen av ersättningstiden för äldre kassamedlem- mar påtagligt ökat det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per år och medlem. Genomförande av utredningens förslag kan medföra att inte bara äldre utan även andra kassamedlemmars längre ersättnings- tid än mer påverkar genomsnittsantalet ersättningsdagar. Samma effekt får förslaget att karensvillkoret skall bortfalla och att försäkringen blir öppen för alla förvärvsarbetande i ålder 15—66 år inom ramen för ett generellt krav på arbetsförhet.

Ökade ersättningsmöjligheter i försäkringen kan därmed uppkomma för äldre och handikappade arbetslösa. "Svårare att förutse blir konse- kvenserna av utredningens förslag i fråga om företagare och deltids- arbetande.

För en period av fem år efter ikraftträdande av utredningens förslag kan i nuvarande läge följande räknccxempel vara vägledande.

Genomsnittlig dagpenning inom hela försäkringskollektivet: 60 kr. Antal försäkrade: 2,3 milj. Årskostnad för en ersättningsdag per år och försäkrad: 60>(2,3 milj. = 138, avjämnat till 140 milj. kr.

Den totala årskostnaden för utbetald ersättning, om det genomsnitt- liga antalet ersättningsdagar per år och försäkrad är 4, blir 4): ”140 milj. kr. = 560 milj. kr.

Vid högre nivåer genomsnittligt antal ersättningsdagar per år och försäkrad stiger årskostnaden för utbetald ersättning enligt följande.

Genomsnittligt antal Totalårskostnad Totalantal ersättningsdagar för utbetald ersättningsdagar, per år och försäkrad ersättning, milj. kr. milj. kr.

4,5 630 10.4 5.0 700 1 1,5 5.5 770 12,7 6 () 840 13,8

Prop. 1973: 56 118

De av utredningen föreslagna allmänna förbättringar av försäkrings- förmånerna som inte sammanhänger med den tillförsäkrade dagpenning- ens belopp — dvs. bortfall av karensvillkor, omreglering och förläng- ning av ersättningstid, utvidgning av ersättningsrätt vid deltidsarbete och deltidsutbud m. m. — kommer enligt utredningens bedömning att medföra en ökning av antalet ersättningsdagar per år och försäkrad med omkring en dag.

Försäkringsåret 1968/69 var arbetslöshetskassornas bokförda admi- nistrationskostnader ca 21 milj. kr. Utredningen förutsätter en admi- nistrativ utveckling som medför vissa rationaliseringsvinster men även kostnadsökningar för bättre medlemsservice, registrering och kontroll av försäkringsfallen.

Frånsett kostnaden för nedskrivning av fondvärden o.d. beräknas kassornas årliga administrationskostnader till ca 30 milj. kr.

Utgångspunkten för en beräkning av kostnadsökningen i anledning av den förlängda ersättningstiden blir enligt utredningen antalet medlem— mar som med ifrågavarade regel under ett visst är kommer att erhålla större antal ersättningsdagar än enligt gällande bestämmelser. Antalet utförsäkrade har tidigare fluktuerat mellan olika år beroende främst på det allmänna sysselsättningsläget. Erfarenheterna från försäkringsåret 1969/70 —— då antalet ersättningsdagar som en följd bl. a. av det för— bättrade sysselsättningsläget minskade till 6,8 milj. från 7,8 milj. när— mast föregående försäkringsår tyder på att antalet utförsäkrade i ål- der upp till 67 år minskat från ca 7000 närmast föregående försäk- ringsår till ca 5 000. Till detta har medverkat att äldre långtidsarbetslösa under det senare försäkringsåret kunnat uppbära extra kassaersättning i stället för att registreras som utförsäkrade.

I antalet berörda personer räknar utredningen inte arbetslösa i åldern 55—66 år. En del av dem får redan med nuvarande regler ersättnings- tiden förlängd. Andra omfattas av den föreslagna nya regeln om att er- sättningstiden i åldern 55—59 år skall vara 450 dagar.

En annan faktor som har betydelse för storleken av den kostnadsök- ning som uppkommer med anledning av förslaget om ersättningstidens längd är den genomsnittliga årliga ökningen i antalet ersättningsdagar anför utredningen.

En faktor att ta med i beräkningen av kostnaderna för den utökade ersättningstiden är enligt utredningen storleken av det per ersättnings- dag utbetalade dagpemzingbeloppet. En höjning av den tillförsäkrade och därmed även utbetalade genomsnittliga dagpenningnivån i försäk- ringen kommer direkt att medföra ökade kostnader även för i detta sammanhang aktuella ersättningsdagar.

Antalet personer i ålder under 55 år som kan nödgas utnyttja ifråga- varande möjlighet till längre ersättningstid kommer sannolikt att uppgå till närmare 5 000 anför utredningen. Ett realistiskt värde på den ge-

Prop. 1973: 56 119

nomsnittliga ökningen av antalet ersatta dagar per år är ca 75. Med en genomsnittlig dagpenning av 60 kr. skulle kostnadsökningen då ligga på en nivå av ca 22,5 milj. kr. per år uppger-utredningen.

Utredningen försöker uppskatta dels antalet personer, som kommer att erhålla längre ersättningstid på grund av denna regel under ett år, dels den genomsnittliga årliga ökningen i antalet ersättningsdagar, dels det i medeltal utbetalade dagpenningbeloppet.

Antalet personer som under ett år kommer att beröras av den ge— nerella regeln om ersättningstiden 450 dagar i åldern 55—59 år kan en- ligt utredningen uppskattas till omkring 2000. Merkostnaden för för— längning av deras ersättningstid kan med förut angivna metod för san- nolikhetsberäkning och en genomsnittlig dagpenning av 60 kr. uppskat— tas till ca 10 milj. kr. per år.

3.7.3. Kontant arbetsnmrknadsslöd

De nykomna på arbetsmarknaden har i sin tidigare verksamhet inte tillhört dem som vid statistiska undersökningar räknas till arbetskraften uppger utredningen. Utgångsläget för deras utträde på arbetsmarknaden är ofta avgörande för möjligheterna att utan längre väntetid finna lämp- lig varaktig sysselsättning. På utredningens beställning ställdes i sam— band med den reguljära arbetskraftsundersökningen i februari 1968 till- läggsfrågor till personer utanför arbetskraften i ålder 20—65 år om or- saken till att de inte förvärvsarbetade.

Härvid framkom bl. a. följande.

Personer utanför arbetskraften fördelade efter uppgiven lnn'udanlednin g till att de inte _förviirvsarbemr

Kvinnor Män Antal 3; Antal % Barntillsyn 314 300 34,1 500 0,4 Vård av annan anhörig 21 200 2,3 500 0,4 Hushållsarbete 109 000 1 1,8 _ Alltför betungande hushållsarbete 12 000 1,3 — — Brist på lämpliga arbetstillfällen på bostads- orten 67 900 7,4 7 300 5,6 Otillräcklig utbildning 7 600 0,8 — Hälsoskäl 163 200 17,7 29 100 22,3 Studier 57 800 6.3 79 000 60,4 Makelmakes inställning l8 200 2,0 — Ekonomiska Skäl 3] 200 3.4 -- — Åldersskäl 52 700 5,7 3 700 6,6 Vill inte - 43 800 4,8 1 500 1,2 Annat skäl 22 700 2,5 4 200 3,2 Summa 921 700 100,0 130 800 100,0

Prop. 1973: 56 120

De nya arbetssökandenas bakgrund kan vara mycket skiftande fram- håller utredningen. Inte sällan sker det första inträdet på arbetsmark- naden genom tillfälligt arbete av deltidskaral—ztär. När en sökandes er- sättningsrätt första gången skall bedömas, kan det därför föreligga kombinationer med både viss tid i förvärvsarbete och annan kvalifika- tionsgrund. Även en nvkommen på arbetsmarknaden kan ofta med till— fälligt arbete ha uppfyllt föreskrivet arbetsvillkor, när han första gången söker kontant arbetslöshetsstöd. Under sådana förhållanden anser ut- redningen att det inte finns skäl att vid kostnadsuppskattningarna söka göra någon särberäkning för just nya arbetssökande. Utredningen hål- ler för sannolikt att incmot hälften av dem som första gången söker kontant arbetsmarknadsstöd kommer att tillhöra denna kategori.

Under det första skedet efter genomförande av utredningens förslag . kommer ett antal arbetslösa i åldrarna 55—66 år att kunna kvalificera sig för omställningsbidrag och finna den Stödformen fördelaktigare framhåller utredningen. Vidare kommer de utvidgade möjligheterna att få förtidspension sannolikt att nedbringa antalet arbetslösa inom grup- pen. Trots detta och även om sysselsättningen för de äldre i verklighe- ten skulle stiga, är det enligt utredningen troligt att antalet arbetslösa personer och det årliga antalet dagar med kontant arbetsmarknadsstöd till äldre arbetslösa, som fyllt 55 år eller mer, kommer att överstiga det antal som nu uppbär omställningsbidrag. Månadsgenomsnittet av antalet arbetslösa personer med omställningsbidrag har under tiden juli—oktober 1970 börjat närma sig 4 000 anför utredningen.

Kostnaderna för statligt onzstiillningsbidt'ag till äldre arbetslösa har AMS för budgetåren. 1970/71 och 1971/72 beräknat till ca 27 milj. kr. framhåller utredningen. Under hela 1970-talet kommer omställ- ningsbidraget att kvarstå för ett antal årsklasser i 55—66 års ålder. Ut- redningen håller för sannolikt att kostnaderna för statligt omställnings- bidrag under de första åren efter genomförande av utredningens förslag kommer att kvarstå på en nivå av ca 15 milj. kr.

Utredningen har utgått från nuvarande arbetslöshetsförhållanden hos olika grupper nytillträdande och andra med mer eller mindre fast an- knytning till arbetsmarknaden som framledes kan antas stå utanför ar- betslöshetsförsäkringen. Skulle antalet arbetslöshctsdagar för dessa per- soner beräknas direkt efter nu föreliggande uppgifter från arbetskrafts— undersökningarna, kan det antas att årsgcnomsnittet kommer att ligga mellan 4 och 8 milj. De av utredningen föreslagna ersättningsvillkoren torde emellertid —— liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen med- föra att antalet ersättningsdagar blir betydligt mindre. Utredningen an- ser sannolikt att antalet ersättningsdagar under den första femårsperio- den inte kommer att överstiga 4 milj. dagar per år. Detta skulle med en genomsnittlig ersättning av 25 kr. per dag motsvara en genomsnitt- lig årskostnad av 100 milj. kr.

Prop. 1973: 56 121

3.7.4. Växe'lat'belandc jordbrukare

Med utgångspunkt i tillgängliga uppgifter beträffande brukarnas och hustrurnas antal och åldersfördelning år 1966, en antagen årlig minsk- ning av deras antal med 4 % samt en andel brukare med förvärvsar- bete utom gården av 34 % och en motsvarande andel för hustrurna av 8 %, gör utredningen följande uppskattningar.

Antalet personer som skulle omfattas av särrcgcln, om denna träder i kraft år 1972, kan uppskattas till 86 000 + 28 000 = 114 000. Varje därpå följande år t.o.m. slutet av år 1.987 kommer den grupp av bru- kare som omfattas av särregeln att på grund av regelns konstruktion minska med den årskull som det aktuella året fyller 67 år. För att åt— minstone få en grov uppfattning av den kraftiga reduktion som grup- pen därmed kommer att undergå, har den relativa minskning, som total- befollcningen årligen får vidkännas i motsvarande ålderskategori, beräk— nats med hjälp av material från statistiska centralbyrån. Motsvarande re— duktion har gjorts beträfande antalet brukare med resp. utan utom- gårdsarbete som omfattas av särregeln.

Om den genomsnittliga arbctslöshetsperioden bland dem som blir arbetslösa uppskattas till 88 dagar, kommer den genomsnittliga årliga ersättningstiden utöver kvalifikationstiden att uppgå till 44 dagar per år uppger utredningen.

Gör man vidare det antagandet att arbetslös/zetspraccntmz blir tio dvs. att 10 % av antalet personer som omfattas av det speciella skyddet för jordbrukare blir arbetslösa och ersättningsberättigade under året samt att stödbeloppet är 25 kr. per ersättningsdag, kan följande räkne- exempel per perioden 1972—1973 uppställas uppger utredningen.

11.400 (antal ersättningsberättigade personer) >-( 44 (genomsnittligt antal ersättningsdagar) )( 25 kr. (stödbeloppet per ersättningsdag) = 12,5 milj. kr.

3.7.5. Sum;mmfatmnde bedömning

Med hänvisning till föregående alternativa beräkningar och angivna underlag för uppskattningar finner utredningen sannolikt att kostnads- nivåerna för de föreslagna formerna för kontant stöd vid arbetslöshet under de första åren efter deras ikraftträdande kommer att ligga om- kring de belopp som anges i följande sammanställning.

Kostnader enligt utredningens förslag Milj. kr,

Arbetxläs/ietsfårsäkringen, kostnadsberäknad efter en arbetslöshet motsvarande genomsnittligt 5 ersättningsdagar per år och försäkrad, inkl. en beräknad administrationskostnad av 30 milj. kr. 730 Kontant arbetsmurknadsståd ' 100 Kvarstående stat/igt omställningsbidrag ]5

Summa milj. kr. ca 850

Prop. 1973: 56 177

3.8. Finansiering 3.8.1 Prinripiella synpunkter

Genom utvecklingen under senare delen av 1950-talet och under hela 1960-talet har skälen för att staten ger ett starkt stöd åt arbets— löshetsförsäkringen alltmer framhävts framhåller utredningen. Arbets- marknadspolitiska åtgärder av olika slag har under denna period ut— vecklats till ett omfattande system. Principerna härför har fastställts i statsmakternas beslut är 1966 om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken. På ett_område har staten under senare år åtagit sig hela eller i det när- maste hela kostnaden och ansvaret för det kontanta stödet vid arbets- löshet. Detta gäller stödformerna för äldre arbetslösa.

Statens allt större ansvar för kontantstödet vid arbetslöshet har även framträtt i förhållande till kommunerna uppger utredningen. Dessa sva- rade vid den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringens genomförande på 1930-talet för en mycket betydande del av kostnaderna inte bara för kontant stöd utan även för andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Se— dan dess har utvecklingen helt överförts till staten och att det numera är de statliga arbetsmarknadsorganen 5— AMS, länsarbetsnämnderna. och den av dem administrerade arbetsförmedlingen —— som i första hand har att svara för sysselsättningsfrämjande och sysselsättningsska— pande åtgärder enligt av statsmakterna fastställda riktlinjer.

Då utredningen uttalar att staten har ett primärt ansvar för finansie— ringen av kontantstödet vid arbetslöshet utesluter inte detta att även ar- betsgivarnas ansvar för arbetslöshetens förekomst och omfattning kom- mer till uttryck. Denna principiella syn kan också enligt utredningens mening sägas ligga till grund för de trygghetsåtgärder som regleras av kollektivavtal eller lagstiftning.

De arbetslöshetsförsäkrades sysselsättningssituation kan på ett avgö- rande sätt påverkas av arbetsgivarnas dispositioner. Det förekommer i stor utsträckning att en arbetstagare efter en permitteringsperiod åter- anställs hos sin tidigare arbetsgivare. För en kortare tid kan han räkna med att få pennitteringslön. Äldre arbetstagare skulle enligt ett nyligen framlagt förslag framledes även kunna få viss lagfäst rätt till lön under permittering och uppsägningstid. Men i övrigt får arbetslöshetskassan träda till. Detta är ett av de skäl som enligt utredningens mening talar för att arbetslöshetsförsäkringen, i varje fall delvis, bör finansieras med en arbetsgivaravgift.

Arbetslöshetsförsäkringens omfattning kan inte längre vara något skäl mot en arbetsgivaravgift framhåller utredningen. Redan 1951 års utredning ansåg att försäkringens karaktär av frivillig med dåvarande omfattning inte var något avgörande hinder mot införande av arbetsgi- varavgift. Numera är antalet försäkrade omkring en miljon större. För- säkringen har nu en betydligt större täckning av arbetstagarna med fast

Prop. 1973: 561 R) U)

anknytning till arbetsmarknaden. Efter den på senare år genomförda anslutningen av stats— och kommunalanställda finns inte heller skäl att undanta någon grupp arbetsgivare.

Utredningen anser det vara motiverat att i varje fall en del av de kostnader för arbetslöshetsförsäkringen, som inte täcks av de försäkra- des egna avgifter och fondavkastning, direkt belastar produktionen. Oavsett storleken av den kostnadsdel som finansieras på detta sätt bör arbetslöshetskassorna enligt utredningen få det ekonomiska stödet från en enda källa, nämligen i form av statsbidrag. Statens uppgift blir där- vid att administrera uppbörd av en avgift från arbetsgivare till arbets- löshetsförsäkringen och svara för att statsbidragssystemet täcker avsedd del av försäkringens kostnader. Med hänsyn till företagarnas behov av att kunna förutse storleken av denna kostnad, bör avgiften bestämmas för en period av förslagsvis fem år.

I fråga om det kontanta arbetsmarknadsstödet anser utredningen inte att det finns anledning att överväga annan finansieringsväg än den som nu gäller för statligt omställningsbidrag. Stödet bör således helt finan- sieras med statliga skattemedel.

Enligt utredningens förslag skall arbetslöshetsförsäkringen utformas så att den kan omfatta alla förvärvsarbetande men ändock organiseras som en frivillig försäkring, administrerad av erkända arbetslöshetskas- sor. Det är därför naturligt att en del av försäkringens kostnader skall täckas genom avgifter från de försäkrade. Som likställd med avgifter bör räknas avkastningen från arbetslöshetskassomas fonder. Dessa har huvudsakligen uppbyggts med avgifter och anslag från kassamedlem- marna och deras organisationer.

Medlemsavgifterna till arbetslöshetskassorna är av administrativa skäl relativt stela. De grundas enligt nuvarande beräkningsmetod på den genomsnittliga arbetslösheten i kassan under ett antal gångna år. Man bör därför i ett nytt finansieringssystem utgå från medlemsavgif- terna som den fastare delen. Frånsett kostnadshöjningar på grund av att dagpenningbeloppen höjs bör de av utredningen föreslagna för- bättringarna av försäkringsförmånerna kunna genomföras utan någon genomsittlig höjning av nuvarande medlemsavgifter. Med dessa ut- gångspunkter finner utredningen nödvändigt att utforma statsbidraget på sådant sätt att avgiftsandelens relativa storlek kommer att minska.

Återstående del av arbetslöshetsförsäkringens kostnader bör täckas av statsbidrag till kassorna.

Av arbetslöshetskassomas sammanlagda inkomster under försäk- ringsåret 1970/71, beräknade till 360 milj. kr., utgör statsbidraget enligt 1971 års statsverksproposition (prop. 1971: 1 bil. 13 s. 82) 242 milj. kr. anför utredningen. Beloppet motsvarar omkring 67 % av arbets- löshetskassomas beräknade sammanlagda inkomster under det försäk- ringsåret.

Prop. 1973: 56 124

Utredningen anser att statsbidraget, efter genomförande av utred- ningens förslag om förbättringar av försäkringsförmånerna, skall utfor- mas på sådant sätt att de försäkrades relativa avgiftsandel nedbringas. Därav följande höjning av statsbidragets andel kan medföra en ökning av årsutgifterna för statens del i genomsnitt under en flerårsperiod till ca 550—650 milj. kr.

Därtill kommer kostnaderna för den föreslagna nya stödformen kon- tant arbetsmarknadsstöd att belasta statsbudgeten med ca 100 milj. kr.

Utredningen finner övervägande skäl tala för att debitering och upp— börd av en Särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen t.v. samordnas med arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen och beräknas på underlaget för denna _avgift. Avgiften får därmed en viss anknytning till de nu utgående arbetsgivaravgifterna på socialförsäkringens område. Den för avgiften erforderliga administrationen blir okomplicerad. Ett enkelt sätt för avräkning kan tillämpas. Några fonder att förvalta skulle inte uppstå.

På längre sikt när resultaten av utredningen om företagsbeskatt— ningen föreligger —— kan det vara skäl att på nytt överväga valet mellan olika finansieringsvägar och utformningen av då ifrågakommande ar- betsgivaravgift.

Avgiftsunderlaget för sjukförsäkringen kan beräknas uppgå till om- kring 100 000 milj. kr. under år 1972. En särskild arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen beräknad på detta underlag skulle ge omkring följande belopp.

Total arbetsgivaravgift Avgiftsprocent milj. kr.

] 00 200 300 400 500 600

oopooo Ch'Jl-P-UJIJ—

Utredningen har ej ansett sig böra avge något preciserat förslag om avgiftens storlek. En riktpunkt bör dock vara en andel av arbetslöshets- försäkringcns inkomster, som beräknade efter hela tiondels procent i stort sett kan antas motsvara de försäkrades avgifter jämte avkast- ningen från arbetslöshetskassomas fonder under ifrågavarande period.

Den hittills tillämpade konstruktionen av statsbidragen till arbetslös- hetsförsäkringen har medfört, att bidragen svarat för en relativt sett betydligt större del av försäkringens inkomster under år då arbetslöshe- ten och antalet ersättningsdagar per försäkrad har varit av större om— fattning än normalt framhåller utredningen. Det i statsbidragssystemet

Prop. ] 973: 56 125

ingående dagpenningbidraget har medfört denna effekt genom att det är progressivt vid stigande antal ersättningsdagar.

Genomförande av utredningens förslag kommer i och för sig att med— föra ökning av antalet ersättningsdagar i arbets]öshetsförsäkringen.

Det nuvarande progressiva statsbidraget, dagpenningbidraget, möjlig- gör avgiftsutjänming inte bara under år med större och år med mindre arbetslöshet bland en arbetslöshetskassas medlemmar utan också avgifts- utjämning kassorna emellan. Trots detta har avgiftsskillnaderna mel- lan kassorna hittills varit betydande. Lägsta resp. högsta avgift per till— försäkrad dagpenningkrona var 0:01 resp. 0:30 under försäkringsåret 1968/69. Den högsta månadsavgiften detta år var 15 kr. (två kassor). De lägsta avgifterna (ca en kr./mån.) finner man i tjänstemannakassor, där arbetslöshetsrisken var låg.

I en frivillig arbctslöshetsförsäkring kan relativt höga försäkringsav— gifter i vissa kassor vara ett hinder för försäkringens utveckling anför utredningen. Var och en som så önskar och har behov av försäkringen skall enligt utredningens uppfattning i praktiken vara oförhindrad att ansluta sig till den. Utredningen har därför funnit att statsbidragssyste— met för framtiden bör ges en utformning som, genom starkare progres— sion av statsbidraget vid större ersättningsutbetalningar i en kassa, ska- par ytterligare möjligheter till avgiftsutjämning mellan de olika kas- sorna.

Arbetslöshetskassorna skall enligt utredningens mening för varje dag ersättning utbetalas erhålla ett belopp motsvarande vad medlemmen skulle ha kunnat erhålla i kontant arbetsmarknadsstöd om han inte varit försäkrad. På grund av det kontanta arbetsmarknadsstödets stor- lek kommer nivån av ett motsvarande bidrag att genomgående ligga vä- sentligt högre än det nuvarande grundstatsbidraget, vilket varierar mel- lan 50 och 35 %. Ett nytt grundbitlrag, innehållande en bas som mot- svarar nämnda statliga kontantstöd, kommer således att väsentligen höja statsbidragets generella nivå. Denna höjning kommer alla arbetslöshets- kassor till del.

För att stimulera arbetslöshetskassorna att låta ersättningsbeloppen följa inkomstutvecklingen anser utredningen även att det finns skäl för att från nuvarande system bibehålla en konstruktion som medför att kassas övergång till högre dagpenningklass medför högre statsbidrag. Detta får sin största betydelse för kassor, som på grund av lågt antal ersättningsdagar per medlem inte får något eller endast obetydligt pro- gressivbidrag.

Därjämte bör enligt utredningens mening varje arbetslöshetskassa erhålla statligt bidrag till sin förvaltning. Beräkningen av detta förvalt— nings—bidrag grundas nu på antal årsmcdlemmar. Den största administra— tiva belastningen för arbetslöshetskassorna uppkommer i samband med utbetalning av ersättning och därmed sammanhängande prövning av

Prop. 1973: 56 126

ersättningsrätt. Utredningen anser därför att storleken av ett förvalt- ningsbidrag. beräknat per årsmedlem, bör variera efter det genomsnitt— liga antalet ersättningsdagar per medlem under verksamhetsåret.

Något särskilt statsbidrag till utbetalning av ersättning till styrelsele- damot som utsetts av tillsynsmyndigheten synes inte längre vara erfor- derligt, anför utredningen.

I prop. "1959: 171 angav föredragande departementschefen de rikt- linjer som borde gälla för särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor. Bidrag borde enligt departementschefen i första hand beviljas för att möjliggöra för kassor med kortare ersättningstidän normalt att för- länga denna eller för att ge kassor med låga dagpenningbelopp möjlig- het att höja dessa, i den mån inte sådana förbättringar kunde uppnås på annat sätt. Vidare skulle bidrag kunna komma i fråga vid stor arbets- löshet inom kassans område eller för att förbättra rätten till ersättning eller säsongbegränsningstid. Mera generellt angavs att bidrag borde kun- na tillerkännas kassor som på grund av stor arbetslöshet, lågt löneläge bland medlemmarna etc. inte hade ekonomiska möjligheter att tillförsäk- ra sina medlemmar förmåner, som vid en jämförelse med andra kassor skulle framstå som tillfredsställande. En oväntad ökning av arbetslöshe- ten kunde medföra så stora kostnadsökningar för en viss kassa, att kassan tillfälligt eller för längre tid drabbades av ekonomiska svårighe- ter.

Efter genomförande av utredningens förslag finns det enligt utred- ningen inte längre behov av särskilt statligt 'kassastöd efter så allmänna riktlinjer som de nu gällande. Utredningens förslag till förstärkning av det progressiva dagpenningbidraget vid svårartad arbetslöshet till- godoser bl.a. sådana behov. Utredningen anser dock lämpligt att för ett mer preciserat ändamål framdeles bibehålla möjlighet till ett tem- porärt särskilt kassastöd som komplement till det föreslagna statsbidrags— systemet. Det gäller kassor som i sin verksamhet möts av en oväntad stegring av arbetslösheten bland medlemmarna, vilken medför så stora kostnadsökningar att kassan drabbas av ekonomiska svårigheter. Om AMS bedömer att dessa svårigheter inte tillräckligt snabbt kan övervin- nas genom höjning av avgifterna, bör särskilt stöd temporärt kunna lämnas. Utredningen förordar därför att statligt anslag även fortsätt- ningsvis lämnas för särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor.

3.8.2. Grmzdbidrag

Utredningen föreslår att det proportionella bidraget skall bestå av två delar, basdelcn och procentdelen.

a) Baxdelan skall utgöra samma belopp som det kontanta arbetsmark- nadsstödet. Det är således ett belopp som efter utjämning till närmaste hela krontal motsvarar 1/264 av det för maj månad närmast före början

Prop. 1973: 56 127

av kassans verksamhetsår gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring.

b) Praccntdelc/t. För att stimulera arbetslöshetskassorna till att be— träffande ersättningsbeloppen följa inkomstutvecklingen för de försäk- rade föreslås att grundbidragets basdel kompletteras med ett bidrag, ut— görande 10 % av den del av utbetald dagpenning som överstiger lägsta gällande dagpenningbelopp, dvs. enligt utredningens beräkningar med 50 öre för varje femkronorsintervall över 30 kr. För att undvika tröskel— effekter, av vilka man har dåliga erfarenheter då de gärna vill bromsa en naturlig och önskvärd höjning av ersättningen i arbetslöshetskassor- na, bör detta procentbidrag gå ända upp i den högsta dagpenningklas- sen, 75 kr.

I vissa fall, framför allt då pensionsavdrag tillämpas för den som uppbär ålderspension, kan den ersättning som utbetalas komma att un- derstiga grundbidragets belopp anför utredningen. Detta skulle för stats- bidragsberäkningen kräva en särredovisning av dessa dagar, vilket åt- minstone i vissa kassor skulle medföra ett relativt betydande administra- tivt merarbete för beräkning av statsbidraget. Statsbidraget kan ju aldrig tillåtas att överskrida det faktiskt utbetalade ersättningsbeloppet. Av denna anledning har basdelen och procentdelen sammanslagits. Ett motsvarande procenttal har framräknats för varje dagpenningbelopp. Dessa procenttal bygger på basbeloppet 6400 kr. Nya procenttal får framräknas varje gång basdelen ändras eller en lägsta dagpenningklass har slopats.

Grzuzdbidragstabell (byggd på basbeloppet 6 400 kr.)

Dagpenning Grundbidrag kr. 3”;

30 83,3 (41,8) 35 72,9 (38,4) 40 65,0 (35,0) 45 58,9 ( 35,0) 50 54,0 (35,0) 55 50,0 (35,0) 60 46,7 (35,0) 65 43,8

7 41.4 -— 75 39,3 ——

(inom parentes anges motsvarande procentlal för nuvarande grundstatsbidrag)

3 .8 .3 Progressivt bidrag Detta bidrag skall ersätta det nuvarande dagpenningbidraget och är i princip konstruerat på samma sätt framhåller utredningen. Procenttalen vid olika antal ersättningsdagar per år och medlem i kassan framgår av följande progressivbidragstabell.' Bidraget börjar utgå när ersätt-

Prop. 1973: 56 128 ningsdagarnas antal överstiger två per medlem. Det är något tidigare än enligt nu gällande tabell, där dagpenningbidraget börjar utgå när antalet ersättningsdagar överstiger 2,5. Olika skalor för det progressiva bidraget har övervägts. Utredningen har emellertid stannat för en skala som börjar vici två ersättningsdagar per årsmcdlem och sedan stiger till 85 % vid 22 ersättningsdagar för att därefter kvarstå på denna nivå. Motsvarande högsta nivå för det progressiva statsbidraget är nu 75 %. Procenttalen avser kassans kostnader för utbetald ersättning efter avdrag för grundbidraget.

F örslug till progressivbizlragstabell

Antal ersättningsdagar per medlem Bidragets storlek i procent av hela bidrags- underlaget vid olika antal ersättningsdagar per medlem

0,00—2.00 0,0 2.25 7,4 2,50 14,7 2,75 21,4 3,00 27,1 3,25 32,0 3,50 36,3 3.75 40,0 4,00 43,3 4,25 46,3 4,50 48,9 5,00 53,4 5,50 57,1 6,00 60.3 7,00 65,2 8.00 69.0 9.00 72.0 10.00 74.3 11,00 76.2 12,00 77,9 13,00 79,3 14,00 80,5 15.00 31.5 16,00 82.4 1700 83.1 18,00 83.7 19.00 84,3 20,00 84,7 21.00 84,9 22,00 och däröver 85,0

Särskilda [ze's'Iä/iz/nefrer : Vid annat antal ersättningsdagar per medlem, än sådant som direkt framgår av tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika avstånd sker avrundningen uppåt.

3.8.4. Förvaltni/tgsbidrag

Även detta statsbidrag skall enligt utredningens förslag variera efter arbetslöshetens omfattning inom varje kassa under ett verksamhetsår anför utredningen. Bidraget beräknas efter ett grundbelopp som är sex

Prop. 1973: 56 129

kr. per medlem och år. Det utgår med 50 % av grundbeloppet om an- talet ersättningsdagar per medlem i kassan under verksamhetsåret har understigit 0,4. I kassor med större antal ersättningsdagar per medlem under verksamhetsåret stiger bidraget enligt följande skala för förval!- ningsbidrag. Högsta förvaltningsbidrag är 300 % av grundbeloppet. Denna bidragsnivå uppnås om antalet ersättningsdagar pcr medlem i kassan har uppgått till 22 eller däröver under verksamhetsåret.

Skala för förl-'altningsbidrag

Antal ersättningsdagar per Förvaltningsbidragets storlek i % av grund- medlem beloppet sex kr. per medlem 0,00-- 0,39 50 0.40-— 0,59 65 0.60— 0,79 80 0.80— 1,49 100 1.50-— 2.99 1l5 3.00— 5.99 130 6.00— 8.99 150 9.00—1 1.99 .175 12.00 14,99 200 1 5.00— 17.49 225 17.50—19,99 250 20,00 —21 ,99 ' 275 22.00— 300

Effekten av föreslagna statsbidrag belyses mer allmänt i lota/kalkyl för hela arbets]öshetsförsäkringen. Beräkningarna har gjorts under vissa antagna förutsättningar. Statens kostnader för de av utredningen före- slagna statsbidragen har jämförts med statens kostnader under samma förutsättningar enligt nu gällande bestämmelser. De antagna förutsätt-- ningarna är följande:

Det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per årsmedlem är det- samma som förelåg försäkringsåret 1968/6.9 ökat med 1,5 dagar. Vid beräkning av det progressiva bidraget har dock antalet ersättningsdagar per år och försäkrad antagits vara dettal som enligt statsbidragsbestäm- melserna motsvaras av det nu utgående faktiska dagpenningbidraget för nämnda år ökat med 1,5 dagar.

Antal försäkrade har antagits vara 2 300 000. : Genomsnittlig utbetald ersättning per dag har beräknats till 60 kr. Som kostnad har medräknats förvaltningskostnader (30 mkr) och er- forderlig årlig fondavsättning (30 mkr).

Med dessa förutsättningar för kalkylen belyser den närmast stats- bidragens sammanlagda beloppsnivå under perioder med relativt hög arbetslöshet samt förhållandet mellan statsbidrag och arbetslöshetsför- säkringens övriga inkomster'under sådana perioder. Om utgångspunk- ten skulle vara ett arbetslöshetsläge med en ersättningsdag mindre per år och försäkrad, kommer statsbidragcts andel av totalkostnaderna att minska från 79 % till 77 %.

Prop. 1973: 56 130

Totalkalkyl (avrundade belopp) i milj. kr.

Kostnader Intäkter

f_Daget'sättning 815 Enligt l—öt'valtningskostna- gällande Enligt der 30 bestämmelser förslaget

Kostnader för fonduppbyggnad 30 Statsbidrag

Grundbidrag 264 378

Extra grundstatsbidrag 66 —

'Dagpcnningbidrag 208 292 (progressivt bidrag)

Förlängningsbidrag 63 --— . Barntilläggsbidrag 8

Summa 609 670

Förvaltningsbidrag 10 18

Totalt 619 688

A rgifrer, räntor ln m 256 187

875 875 875

Några jämförelser kring totalkalkylen

Enligt gällande bestämmelser Enligt förslaget Statsbidrag i procent av totala kostnader 70 31; 79 % Avgifter, räntor m m..-"medlem och år 110 kr. 80 kr. ” .-.— " n månad 9 7— 7 ” Statsbidragjmedlem och år 270 '” 300 ” ” " . månad 23 " 25

3.8.5 .S'rmsbizlragcns utbetalning

Enligt nuvarande bestämmelser utbetalas statsbidrag i efterskott för varje försäkringsår. Under försäkringsåret får, när skäl därtill föreligger, efter tillsynsmyndighetens prövning till kassa utbetalas intill hela be- loppet av grundstatsbidrag och barntilläggsbidrag, som belöper på tiden från försäkringsårets början till utbetalningsdagen, samt intill 9/10 av medlemsbidrag och dagpenningbidrag, som skäligen kan antas belöpa på samma tid.

Frågan om tiden för statsbidragets utbetalning har delvis samband med kassornas behov av fondbildning och rörelsekapital.

Utredningen föreslår att statsbidraget liksom hittills utbetalas i efter- skott per verksamhetsår. En fast ordning för å konto-utbetalning av statsbidrag bör dock införas. En sådan utbetalning bör i den ordning AMS föreskriver kunna ske två gånger om året, dels per den 31 decem- ber på grundval av kassornas tvåmånadersrapporter för september,/ok"- tobcr och november/december, dels per den 30 april på grundval av kassornas rapporter för januari/februari och mars/april. Per den 31

Prop. 1973: 56 131

augusti regleras det definitiva statsbidraget för det senast förflutna verksamhetsåret på grundval av rapporterna för hela året. Den före- slagna ordningen förutsätter att arbetslöshetskassomas verksamhetsår regelmässigt är 1.9—31.8.

För att underlätta administrationen bör vid avräkningen en förenklad metod för beräkningen av statsbidraget tillämpas vid å konto-utbetal- ningar. Statsbidragets procentuella storlek under närmast föregående verksamhetsår bildar utgångspunkten. Samma procentsats används för att preliminärt beräkna det preliminära bidraget från staten under det aktuella verksamhetsåret. 90 % av det sålunda framräknade bidrags- beloppet utbetalas till kassan å. konto. Samtidigt utbetalas 30 % av före- gående års förvaltningsbidrag vid varje preliminär avräkning.

Skulle någon enskild kassa före något av ovan angivna avräknings- till'fällen vara i behov av statsbidrag, bör AMS kunna medge ä konto— utbetalning av statsbidrag även vid annan tidpunkt.

3.8.6. Reservation och särskilt yttrande

Ledamoten Svensson påpekar i sin reservation att det är principiellt felaktigt att till en frivillig arbctslöshetsförsäkring, som alltså inte auto- matiskt omfattar alla arbetstagare, utta en speeialdcstinerad kollektiv arbetsgivaravgift. En grundläggande förutsättning för en sådan avgift måste enligt hans mening vara att försäkringens förmåner kommer alla anställda till godo.

Ledamoten Nordgren anför i ett särskilt yttrande att det är med stor tveksamhet som han ansluter sig till utredningens förslag att viss del av kostnaden skall finansieras med arbetsgivaravgifter. Enligt hans mening är detta en fråga som bör bedömas tillsammans med företagsbeskatt- ningen i dess helhet. För att finna en snabb lösning av arbetslöshets- försäkringens finansiering accepterar han emellertid den föreslagna finansieringsformen som en tillfällig utväg.

4 Sjukpenningutredningens förslag 4.1 Allmänt

Enligt gällande bestämmelser är ersättning från arbetslöshetsförsäk- ringen och kommunalt kontantunderstöd undantagna från skatteplikt medan omställningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen utgör skat— tepliktig inkomst. RSA-utredningen har, i avvaktan på resultatet av sjukpenningutredningcn, förordat att skattefriheten t. v. bibehålls för ar- bctslöshetsförsäkringens dagpenning liksom för den av utredningen fö- reslagna nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd.

Sjukpenningutredningen, som finner att tekniska förutsättningar före- ligger att beskatta sjukpenning vid sjukdom och yrkesskada, kontant

Pmp. 1973: 56 133

stöd vid arbetslöshet samt utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbild- ning, redovisar en analys av den nuvarande skattefrihetens effekter be- träffande nämnda förmåner.

Utredningen framhåller att ifrågavarande förmåner syftar till att eko- nomiskt stödja den som är sjuk, skadad eller arbetslös eller genomgår arbetsmarknadsutbildning. De är avsedda att lösa tillfälliga ekonomiska problem för den som eljest har sin utkomst genom'förvärvsarbete. Det är kombinationen av beskattad arbetsinkomst och skattefri ersättning vid bortfall av denna inkomst som vållar ett av de centrala problemen i detta sammanhang.

En bärande tanke vid utformningen av här avsedda förmåner har varit att på något sätt anknyta förmånernas storlek till det beräknade individuella inkomstbortfallet. Den som drabbas av sjukdom eller arbets- löshet har utgifter, som regelmässigt är anpassade efter arbetsinkoms- tens storlek. En hastig och drastisk omläggning av ekonomin genom nedskärning av utgifterna exempelvis i samband med en sjukdoms- period är i flertalet fall knappast möjlig. lnkomstbortfallsprincipen har i olika hög grad dominerat vid förmånernas utformning. Vid utform- ningen av sjukpenningförsäkringen har den intagit en central plats på så sätt att ersättningen inom klassplaceringssystemets ram individuellt anpassats till beräknat inkomstbortfall. När det gäller" arbetslöshetsför- säkringen har den haft en mindre framträdande roll. Ersättningen från försäkringen har nämligen bestämts med hänsyn till olika yrkesgruppers särskilda inkomstförhållanden. Vad angår övriga ersättningar vid arbets- löshet kan dessa ses som schablonmässigt anpassade till en viss. inkomst- nivå med möjlighet till individuell variation. Detsamma gäller utbild- ningsbidraget.

Enligt utredningen påverkar den nuvarande skattefriheten i hög grad beskattningen av förmånstagarens övriga inkomster. Anledningen härtill är att variationer i inkomsterna under ett beskattningsår som regel med- för avvikelse mellan preliminär och slutlig skatt. Avvikelsen beror på progressiviteten i beskattningen och på utformningen av källskatte- systemet. Progressiviteten gör att det vid en månadsinkomst som är högre än medelinkomsten under året tas ut en preliminär skatt som är för hög i förhållande till den slutliga skatten. Understiger inkomsten någon eller några månader den genomsnittliga inkomsten" övriga måna- der av året, kan den preliminärskatt som tas ut dessa övriga månader på motsvarande sätt bli för hög och leda till skatteåterbäring. Härvid är att märka att en skattefri förmån över huvud taget inte kommer i betraktande som inkomst i skattehänseende. Ersätts den skattepliktiga arbetsinkomsten under en del av året med en'skattefri förmån, exempel- vis sjukpenning, blir följden att den preliminärskatt som betalats in un- der arbetSperioden blir för hög i förhållande till den slutliga skatten. Skattefriheten för förmånen medför alltså, till följd av skattesystemets

Prop. 1973: 56 133

konstruktion, att den förmånsberättigade i sinom tid får en återbäring som han eljest inte skulle ha fått på den preliminärskatt han betalat in på sin skattepliktiga inkomst. Det bör framhållas att denna ytterligare ersättning i form av skatteåterbäring i huvudsak tillkommer de korttids- sjuka. För dem som är sjuka under längre tid uppkommer inte denna effekt. Utredningen erinrar dessutom om att någon betydande överkom- pensation liknande den som f.n. förekommer i vissa fall i sjukpenning— försäkringen genom överförsäkringsavdragets utformning knappast före- kommer i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Kompensationsgraden i procent av normal inkomst är i stället ofta låg i de högre inkomst- lägena.

Utredningcn framhåller vidare att, genom att förmånerna vid sjuk— dom, arbetslöshet och arbetsmarknadsutbildning inte är skattepliktiga, den vid taxeringcn fastställda inkomsten inte kommer att utvisa det verkliga inkomstläget i dessa fall. Det leder bl. a. till att sociala för— måner som anknutits till den beskattningsbara inkomsten kan utgå i fall där den faktiska inkomsten inte skulle motivera det. Detta gäller framför allt bostadstillägget till barnfamiljer, vilket reduceras med hän- syn till storleken av den beskattningsbara inkomsten. Vid en beskatt— ning av förmånerna kan en mera rättvis jämförelse mellan olika perso— ners inkomstförhållanden härvidlag åstadkommas. Genom att förmå- nerna är skattefria beaktas vidare dessa inte f.n. vid bestämmande av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen. Den negativa effekten härav mildras emellertid av de s.k. 15- och 30—årsreglerna samt, för äldre försäkrade, de särskilda reglerna i 15 kap. 2 5 lagen om allmän försäkring. -

Sjukpenningutredningen bygger i fråga om ersättning vid arbetslös- het sina överväganden i huvudsak på de förslag som KSA—utredningen har lagt fram. Eftersom RSA-utredningen föreslår att det kommunala kontantunderstödet avvecklas, lägger sjukpenningutredningen inte fram något förslag om beskattning av denna ersättning.

Det statliga omställningsbidraget är f.n. skattepliktig inkomst. När storleken av det skattepliktiga beloppet räknades fram, beräknades skat- ten på en kommunal utdebitering av 19 kr. Den statliga inkomstskatten var vid detta tillfälle konstruerad på ett annat sätt än den är i dag. Mot denna bakgrund ifrågasätter sjukpenningutredningen om inte bidraget borde räknas om till belopp som närmare anknyter till nu gällande skat- ter. Eftersom KSA—utredningen föreslår att bidraget endast skall gälla under en övergångstid, anser emellertid sjukpenningutredningen att bi- draget under denna tid bör utgå med oförändrat belopp.

Utredningen finner att en övergång till beskattning kan ske tidigast fr. o. m. är 1974.

Prop. 1973: 56 134

4.2. Arbetslöshetsförsäkringen

Sjukpenningutredningen erinrar om att ersättningsformerna enligt ar- betslöshetskasseförordningen är dagpenning enligt 14 klasser samt barntillägg. Det ankommer på arbetslöshetskassorna att själva bestämma vilka klasser de skall tillämpa för sina medlemmar. Flertalet kassor använder endast en eller två klasser, och ingen kassa använder mer än fyra klasser. Detta system innebär att medlemmarna i en kassa ofta får samma ersättningsbelopp vid arbetslöshet. Eftersom medlemmarnas inkomster kan variera högst betydligt medför det nuvarande systemet att medlemmarna i en kassa har varierande kompensation för inkomst- bortfall. De enda direkta bestämmelserna om kompensationsnivå som finns inom arbetslöshetsförsäkringen är överförsäkringsreglerna. För pensionärer finns dessutom föreskrifter om avdrag av viss del av ålders- pension från kassacrsättningen.

RSA-utredningen har inte föreslagit någon förändring av principen att kassorna själva skall bestämma vilka ersättningsbelopp som skall gälla för medlemmarna i kassan. Bestämmelserna om ersättningsbelop- pen har ändrats så till vida, att lägsta ersättningsklassen har föreslagits till 30 kr. och att högsta statsbidragsgrundande ersättningsklassen har föreslagits till 75 kr. RSA-utredningen har dessutom föreslagit att barn- tillägget slopas.

KSA-utredningens förslag att den lägsta dagpenningklassen skall be- stämmas till 30 kr. hänger delvis samman med att det kontanta arbets- marknadsstödets dagersättning med det basbelopp som utredningen hade som utgångspunkt för sina beräkningar framräknades till 25 kr. Den lägsta klassen inom försäkringen borde enligt utredningen vara högre än detta belopp. Dessutom borde enligt KSA-utredningen basdelen i stats- bidraget till försäkringen motsvara det kontanta arbetsmarknadsstödet. Arbetslöshetskassorna skulle härigenom få statsbidrag med 100 % för den del av utbetalda ersättningar som motsvarade det kontanta arbets- marknadsstödet.

Sjukpenningutredningen, som föreslår att det kontanta arbetsmark- nadsstödet, om det blir skattepliktigt, skall utgå med 36 kr. per dag vid ett basbelopp av 7 300 kr., föreslår mot bakgrund av det anförda att den lägsta dagpenningklassen inom arbetslöshetsförsäkringen skall be- stämmas till 40 kr. om dagpenningen skall utgöra skattepliktig inkomst.

Med hänsyn till bl. a. de varierande inkomstbortfall som med nuva- rande systcm för fastställande av dagpenningklasser kommer att täckas av det högsta statsbidragsgrundande dagpenningbeloppet, anser sjuk- penningutredningen det nödvändigt att använda vissa schabloner vid bestämmande av det skattepliktiga belopp som skall motsvara det av RSA-utredningen föreslagna skattefria beloppet på 75 kr. per dag. En- ligt utredningens mening bör preliminärskattetabellerna kunna använ—

Prop. 1973: 56 135

das. I många fall kommer under året fasta inkomster att under en period ersättas med en inkomst från arbetslöshetsförsäkringen som ut- gör ea 90 %— av normal inkomst. Den preliminära skatten avviker i dessa situationer inte mer från den slutliga skatten än att den uppräkning det här är fråga om bör kunna göras med preliminärskattetabellen som grund. Därvid bör kolumn 1 i skattetabellerna användas. Detta innebär att beräkningen i princip görs med den förutsättningen att alla som är försäkrade i 75—kronorsklassen skall få ut 75 kr. per dag efter skatt. Sjukpenningutredningen anser även att den kommunala medelutdebite- ringen i landet bör ligga till grund för beräkning av den preliminära skattecffekten varför tabell 24 bör användas. Med dessa förutsättningar kommer den högsta statsbidragsgrundande dagpenningklassen på 75 kr. att vid skattepliktig dagpenning motsvaras av en klass på 130 kr.

Med hänsyn till att kassorna själva bestämmer vilken eller vilka klas- ser deras medlemmar skall tillhöra, finns det enligt sjukpenningutred- ningens mening ingen anledning att göra några särskilda beräkningar för de klasser som skall ligga mellan lägsta och högsta klassen. Dessa klasser bör kunna bestämmas så att intervallen mellan dem är 10 kr. RSA-utredningens klasser på 30, 35, 40, 45, 50, 55, 60, 65, 70 och 75 kr. bör alltså. om dagpenningen skall vara skattepliktig inkomst. mot- svaras av klasser på 40, 50, 60, 70, 80, 90, "1.00, 110, 120 och 130 kr.

I RSA-utredningens förslag till överförsäkringstabell gjordes ett gene- rellt avdrag från dagsinkomsten motsvarande en preliminärskatt som täcker statlig inkomstskatt, kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift och sjukförsäkringsavgift enligt skattetabell 22/21971. Detta avdrag mås- te göras, eftersom försäkringscrsättningcn föreslogs vara skattefri. På den sålunda erhållna nettoinkomsten beräknade KSA-utredningen den av utredningen föreslagna 95-procentiga kompensationsnivån. Eftersom överförsäkringstabellen föreslogs gälla generellt, kunde emellertid kom- pensationsgraden komma att variera från fall till fall beroende på de skiftande förhållanden som förelåg i det enskilda fallet.

Enligt sjukpenningutredningens mening är det möjligt att fastställa en överförsäkringstabell som innebär betydligt mindre variationer i kompensationsnivån i de enskilda fallen, om försäkringsersättningen blir skattepliktig inkomst. Eftersom två skattepliktiga belopp skall jäm- föras kan som högsta ersättningsbelopp upptas 95 % av dagsinkomsten. Tabellen bör krona för krona ange vilken ersättning som högst kan utgå vid viss dagsinkomst. Belopp på 50 öre och däröver avrundas uppåt och belopp under 50 öre avrundas nedåt.

KSA-utredningens förslag till pensionsavdragstabell bygger på att ersättningen i de olika avdragsklasserna reduceras med belopp som motsvarar omkring 1/300 av årspensionen. Om pensionen understiger 1 050 kr. skall avdrag inte göras. Lägsta avdrag blir härigenom fyra kr. per dag.

Prop. 1973: 56 136

Sjukpenningutredningcn framhåller att kassacrsättningcns belopp bygger på inkomstbortfall under fem dagar per vecka. Pensionsavdra- get bör bygga på samma förutsättningar. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att pcnsionsavdragstabellen konstrueras så att ersättningen reduceras med belopp som motsvarar ca 1/260 av årspensionen. För att lägsta avdrag i enlighet med RSA-utredningens förslag skall bli fyra kr. bör enligt sjukpenningutredningen avdrag inte göras om pensionen ' understiger 910 kr.. per år.

4.3. Kontant arbetsmarknadsstöd

Sjukpenningutredningen erinrar om att KSA-utredningen har föref slagit att det kontanta arbetsmarknadsstödet skall utgå med ett skatte- fritt belopp som för år motsvarar det för maj föregående år fastställda basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Om'det kontanta arbets- marknadsstödet skall göras skattepliktigt måste stödets belopp räknas upp. Vid denna uppräkning finner utredningen det nödvändigt att an- vända sig av vissa schabloner med hänsyn till att det är så olika perso- ner som kan komma i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd.

Utredningen, som vid sina beräkningar utgår från ett basbelopp av 7 1.00 kr., ställer upp som förutsättning att den som får ersättning under helt år i princip skall ha kvar detta belopp sedan skatten är dragen. Utredningen utgår därvid från de belopp på preliminär skatt'som är intagna i skattetabellens kolumn 1. Skatten beräknas på en kommunal utdebitering av 24 kr. och på ett riksgenomsnitt för sjukförsäkringsav- gift. Mot denna bakgrund motsvarar enligt utredningens beräkningar det av KSA-utredningen föreslagna kontanta arbetsmarknadsstödet ett årligt skattepliktigt belopp av 9 000 kr. Detta belopp bör, för att få den an- knytning till förändringar i det allmänna prisläget som RSA-utredningen har föreslagit, räknas om till procent av basbeloppet. Beloppet blir 127 % av basbeloppet. Vid sjukpenningutredningens beräkningar av- rundas detta procenttal till 130 %. För att få en så aktuell anknytning till prisnivån som möjligt på ersättningsbeloppen föreslår utredningen dessutom att det kontanta arbetsmarknadsstödet beräknas på det för november föregående år fastställda basbeloppet.

Vid det fr. o. rn. juli månad 1972 gällande basbeloppet, 7 300 kr., blir ersättningsbeloppet, om antalet ersättningsdagar per år med utgångs- . punkt i att ersättning skall utgå fem dagar i veckan förutsätts vara 264, 36 kr. per ersättningsdag.

4.4. Pensionsgrundande inkomst för tilläggspension

Sjukpenningutredningen föreslår att dagpenningen i arbetslöshetsför- säkringen, med hänsyn till att denna förmån utgör ersättning för arbets- inkomst, skall hänföras till pensionsgrundande inkomst för tilläggspen—

Prop. 1973: 56 137

sion. Eftersom det statliga omställningsbidraget och det kontanta 'ar— betsmarknadsstödet regelmässigt utgör kompensation för inkomstbort- fall föreslår utredningen att'även dessa förmåner anses som "pensions- grundande inkomst.

Med hänsyn till att endast den del av förmånstagarens årsinkomst som överstiger ett basbelopp grundar rätt till tilläggspension, kommer det sammanlagda beloppet av tillkommande pensionsgrundande inkoms- ter inte att överensstämma med totalbeloppet av utbetalda förmåner. Ut- redningen uppskattar ökningen av pensionsgrundande inkomst som här- rör från ersättning vid arbetslöshet till minst 1 233 milj. kr. per är.

4.5. Kostnader

Sjukpenningutredningens kostnadsberäkningar i fråga om ersättningar vid arbetslöshet har skett med utgångspunkt från att KSA-utredningens förslag genomförs, att antalet.arbetslöshetsförsäkrade det närmaste året efter genomförandet av utredningens förslag kommer att uppgå till 2,4 milj. och att det genomsnittliga antalet ersättningsdagar per arbetslös- hetsförsäkrad under året kommer att uppgå till 5,5. Vid sistnämnda an- tagande har utredningen godtagit den av RSA-utredningen gjorda upp- skattningen att de av KSA-utredningen föreslagna förbättringarna, som inte sammanhänger med den tillförsäkrade dagpenningens belopp, med- för en höjning av det genomsnittliga antalet ersättningsdagar med en dag. På grund av utvecklingen under senare år finner utredningen an- ledning utgå från något högre genomsnittlig arbetslöshet än RSA—utred- ningen har gjort.

Utredningen beräknar att det genomsnittliga ersättningsbeloppet per dag det närmaste året efter genomförande av utredningens förslag kom- mer att uppgå till 100 kr. för arbetslöshetsförsäkringen och 32 kr. för det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta antagande bygger utredningen såvitt angår försäkringen på att ]00-kronorsklassen ungefärligen kom- mer att motsvara nuvarande 607k1*01iorsklass.

I fråga om administrationskostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen understryker utredningen att dessa torde öka avsevärt om dagpenningen görs skattepliktig. Kostnadsökningarna uppskattas till 5 51 10 milj. kr.. Följande sammanställning bygger enbart på de av KSA-utredningen beräknade administrationskostnaderna, 30 milj. kr.

Prop. 1973: 56 138

Kostnader enligt sjukpenningutredningens förslag Milj. kr. Härav prel. År 1974 skatt

Arbc!slösha/sfärsd/rringen kostnadsberäknad med 2,4 milj. försäkrade och efter en arbetslöshet motsvarande genomsnittligt 5.5 ersättningsdagar per år och försäkrad samt en genomsnittlig dagpenning av 100 kr. jämte en av KSA-utredningen beräknad administrationskost—

nad av 30 milj. kr. 1 350 475 Kontant arbetxmar/t'nadsstöd 128 30 Kra/'_nåem'le smt/igt onzsrä/lningsbirlrag l5

Summa milj. kr. ca 1 493 505

4.6. Finansiering

Enligt sjukpenningutredningens mening bör de av KSA-utredningen föreslagna statsbidragen, om skatteplikt införs, för dagpenningen be- räknas på utbetalda ersättningsbelopp. Vid bestämmande av förvalt- ningsbidraget framhåller utredningen att hänsyn bör tas till de ökade administrationskostnader som blir en följd om skatteplikt införs för dagpenningen. De höjningar av försäkringens kostnader som kommer att bli en följd av att dagpenningen beskattas bör enligt utredningen inte föranleda höjda medlemsavgifter. Ett särskilt statsbidrag som mot- svarar de belopp som kassorna har betalt in i preliminär skatt bör där- för införas.

Enligt sjukpenningutredningens beräkningar skulle de av KSA-utred- ningen föreslagna statsbidraget) till arbetslöshctsförsäkringen, med bort- seende från skattedelen, utgöra omkring 80 % av försäkringens totala kostnader eller ca 690 milj. kr. I detta belopp ingår det av KSA-utred- ningen föreslagna arbetsgivarbidraget som kan beräknas till ca 200 milj. kr. Resterande kostnader enligt KSA-utredningens förslag, ca 185 milj. kr., skulle täckas av de försäkrades avgifter och fondavkastning. Om dagpenningen görs skattepliktig tillkommer skattedelen som utgör ca 475 milj. kr. och som bör finansieras genom statsbidrag. Det kontanta arbetsmarknadsstödet och kvarstående statligt omställningsbidrag, till- sammans ea 143 milj. kr., bör finansieras av statliga medel.

Om skatteplikt införs för dagpenningen inom arbetslöshetsförsäkring- en, bör enligt sjukpenningutredningen vissa ändringar övervägas i det system för utbetalning av statsbidrag som KSA-utredningen föreslagit. De förutsättningar som KSA-utredningcns förslag i fråga om statsbi- dragets utbetalning bygger på kommer delvis att förändras om dagpen- ningen görs skattepliktig. För ersättningar som betalas ut i januari och februari skall kassan betala in preliminär skatt i mars månad. För att kassan skall ha möjlighet att verkställa denna inbetalning, som kommer att vara nästan lika stor som utbetalade ersättningsbelopp under de två

Prop. 1973: 56 139

föregående månaderna, är det enligt sjukpenningutredningens mening nödvändigt att kassan får statsbidrag i förskott vid flera tillfällen än vad RSA-utredningen föreslagit. Inbetalningarna av preliminär skatt skall verkställas varannan månad. Sjukpenningutredningen anser det därför lämpligt att kassorna varannan månad får statsbidrag för föregående tvåmånadcrsperiod beräknat enligt den schablonmetod som KSA-utred- ningen har föreslagit.

4.7. Särskilt yttrande

Inge Svensson framhåller, i egenskap av expert i utredningen, att de problem, som sjukpenningutredningen har ställts inför i samband med övergång till skatteplikt i fråga om dagpenning från arbetslöshetsför— säkringen, ger ytterligare belägg för uppfattningen att arbctslöshetsför- säkringen bör vara allmän och administreras gemensamt med den all- männa försäkringen.

5. Framställning från AMS

5.1. Ersättningsberäkning vid arbetslöshet del av vecka i arbetslöshets- försäkringen

Enligt AMS syftar förslaget till att åstadkomma ett ersättningssystem där den av RSA-utredningen föreslagna omräkningsmetodcn bibehålls men utvecklas och förbättras i vissa avseenden. Den grundläggande beräkningsprincipen är att ersättningens storlek genomgående bestäms av normal arbetstid och inkomst per vecka och att detta sker i alla fall då den försäkrade före arbetslösheten har haft deltidsarbete eller under en arbetslöshetsveeka inte står till arbetsmarknadens förfogande som arbetssökande vid arbetsförmedling eller i övrigt är ersättningsberätti- gad i full utsträckning.

Om den försäkrade är arbetslös och ersättningsberättigad för hela veckan, är antalet ersättningsdagar alltid fem. Förkortas den ersättnings- berättigade veckotiden av arbetad tid, sjukdom eller annat arbets- eller ersättningshinder reduceras antalet ersättningsdagar till de i följande tabellförslag angivna talen. .

I förslaget lämnas följande anvisningar för tabellens användning. Normalarbetstid per vecka före arbetslösheten (kolumn 1) fastställs i hela timmar (del av timme bortfaller) genom företeende av arbetsgi- varintyg, annat intyg eller efter särskild utredning. Har den försäkrade före arbetslösheten haft oregelbunden deltid utan fastställt arbetstids- schema måste genomsnittsberäkningen utsträckas till en längre period. Den bör i regel avse de fem enligt arbetslöshetskassans arbetsvillkor

Prop. 'l.973: 56 140

tillgodoräkningsbara månaderna närmast före den aktuella arbetslös- heten.

"l—"örvärvsarbetar den försäkrade under beräkningsveckan reduceras den ersättningsberättigade tiden med det antal hela timmar under vec- kan för vilken inkomst erhålls. Rcsterande tid blir arbetslösa timmar som skall ersättas (kolumn 2).

Uppbär den försäkrade under veckan sjukpenning bör i princip den arbetslösa tid som skall ersättas minskas med en sjundedel av den för- säkrades normalarbetstid för varje kalenderdag sjukpenning har utgått under veckan. Beräkningen kan dock förenklas genom användningen av följande avdragstabell.

Den försäkrades normalarbetstid Avdrag skall ske med följande antal timmar per vecka före arbetslösheten för varje kalenderdag under veckan den uppgår till försäkrade är berättigad till hel sjukpenning halv sjukpenning

mer än 30 timmar 6 30 timmar eller mlndre 4

(JL,—)

Under bcräkningsveckan kan det förekomma dag med annat arbets— hinder än sjukdom, t. ex. på grund av familjeskäl. Det kan även före- ligga dag med ersättningshinder av annat slag, t. ex. vid helger eller till följd av arbetslöshetskassans säsongbegränsningsregler. För varje sådan dag avdras från den ersättningsberättigade tiden en femtedel av normal— arbetstiden och resterande tid blir de arbetslösa timmar som skall er- sättas. Såvida den försäkrade inte samma vecka uppbär sjukpenning för någon dag. skall dock sådan reduktion göras endast om antalet dagar med arbets- eller ersättningshinder under veckan överstiger en.

Inskränker den försäkrade sitt arbetsutbud avdras från den ersätt- ningsberättigade tiden det timantal varmed arbetsutbudet inskränks. Resterande timantal blir arbetslösa timmar som skall ersättas.

Efter reduktion till det antal arbetslösa timmar som skall ersättas följs tillämplig intervall i kolumn 2 till det antal ersättningsdagar i ko- lumn 3, som i intervallen motsvarar den försäkrades normalarbetstid före arbetslösheten. Det där angivna dagantalet multipliceras med dag— penningbeloppet per ersättningsdag, som alltid är en femtedel av den försäkrades normalinkomst per vecka före arbetslösheten, sedan reduk- tion skett med hänsyn till gällande dagpenningklass samt enligt pen- sionsavdrags- och överförsäkringsreglerna. Den försäkrades normalin- komst per vecka före arbetslösheten skall i de fall inkomsten varit be- stämd per dag eller timme beräknas genom att dags- resp. timinkomsten multipliceras med normalt antal arbetade dagar resp. timmar per vecka. Har den försäkrades inkomst varit bestämd per månad, utgör vecko-

Omräkningstabell

__—_________________________________——-

Kol. l Kol. 2

Den försäkrades Antal arbctslösa timmar under veckan efter avdrag för

normalarbetstid i arbetad tid, karens, sjukdom och annat ersättningshinder

timmar per vecka före arbetslös- heten

W

_?

3—4 5—6 7—8 9—lOll——

12

13—

14

15--

16

17—

18

19—

20

21—

22

23——

24

25—

26

27—

28

29—

30

31— 33 — 35-— 32 34 36

M

17—18 19—20 21—22 23—24 25—26 27—28

29—30 31—32 33—34 35—36 37—40

00.00 00 00 CO 0

v—l

-—o 00 00 CO 0

Väl/l 'I”: _—

u—qu—q

OQO

Win NN

"t"”. _...

1

5 5 NN NN N'—

"3 ll'tln _—

ln _"...- 1

,5

man mm NN" Nol 01—

',5

1.5 1.5 1,5

4 3,5 Mm NO! DIN (*I (*I

1,5

,5 we. Q'? mm

"101

'n'/'t (*»IN PIN N

ln m 'n 'n W'ft Yi” Q'M mm MN NN N

'”. 'q-

mln tr? mm mmm

”"'. vv (rm

"'I t') ("t

er" sr?!-

W

Inlfl Yr'tt' ??

Kol; 3

bera "kning

S ve

Antal ersättningsdagar under

kan

___—”__M—

Följande metod har använts för framräkning av antalet ersättningsdagar:

För resp.intervall av normalarbetstid har 2,1'10 av medeltalet inom interval- len beräknats vara arbetslös för att 1 dag skall ersättas, 3,.-"'10 för att 1,5 dagar

skall ersättas, 4510 för att 2 dagar skall ersättax o s v.

1 intervallen 37 timmar och däröver har 37,5 använts som medeltal.

Prop. 197 3 56

141

Prop. 1973: 56 142

inkomsten det veckobelopp som enligt överförsäkringstabellen motsva- rar månadsinkomsten.

l sin helhet leder förslaget till att systemet för beräkning av ersätt- ning i arbetslöshetsförsäkringen blir så administrativt förenklat och rätt- vist som möjligt. Förslaget medför att en och samma regel täcker alla olikheter i längd och fördelning av arbetstider som understiger 40 tim- mar per vecka. Försäkringsersättningen blir mer differentierad och täc- ker aktuellt inkomstbortfall i varje situation då den försäkrade inte har haft heltidsarbete före arbetslösheten eller inte är ersättningsberättigad för fullt antal dagar under en i övrigt arbetslös vecka. Samma omräk- ningsmetod kan användas vare sig arbetslöshetskassan tillämpar en eller flera dagpenningklasser och således även i kassor där särskild klass för deltidsarbetande finns. Tillfredsställande rättvisa uppnås vid fastställan- de av ersättningsbelopp för olika medlemskatcgorier deltidsarbetande men utan att det nya systemet, som i KSA-utredningcns förslag, leder till att ersättningen i vissa ordinära fall blir lägre än enligt nu gällande regler.

6 Remissyttranden

6.1. Yttranden över RSA-utredningens förslag

6.1.1. Allmänt

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen er— inran .mot utredningens förslag att anslutningen till arbctslöshetsförsäk— ringen alltjämt skall vara frivillig. Även de remissinstanser som uttalar sig för obligatorisk försäkring biträder i huvudsak utredningens förslag som ett led i riktningen mot en obligatorisk försäkring.

Bland de remissinstanser som är positiva till utredningens förslag kan nämnas LO, TCO, SACO, SR, SAC, Svenska transportarbetare/örbun- det, Svenska kommunförbunder, Svenska landslingsförbunder, AMS, statskon/orer, Sanzorganisan'onen, KF, de flesta länsarbelsnämndcrna, Folkbildni/igsförbundet, SSU och Moderata samlingspartiets centrala tjänstenzannaråd.

Enligt LO och Svenska transparmrbctareförbundet utgör de av utred- ningen framförda skälen för att anslutningen till försäkringen bör vara frivillig en välmotiverad grund för att så alltjämt bör vara fallet.

Samm-guniratianen understryker att den frivilliga försäkringsformen medger individuell behandling av varje försäkringsfall på ett sätt, som inte är möjligt i en obligatorisk försäkring. Försäkringsfallen i arbets- löshetsförsäkringen är inte av samma art som i övrig socialförsäkring, framhåller organisationen. I sjuk- och pensionsförsäkringarna kan be- dömningen av ersättningsrätten helt bygga på ett faktadokument om sjukdom, ålder etc. under det att arbetslöshetens orsaker är mer mång-

Prop. 1973: 56 143

f asctterade. Administratörerna inom arbctslöshetsförsäl—zringen behö- ver därför enligt Samorga'nisationen ha god kännedom om arbetsmark— nad och arbetsmarknadspolitik. Behovet härav ökar ständigt på grund av förändringar i samhället. Ett exempel är det nyligen genomförda an— ställningsskyddet för äldre arbetstagare. Genom arbetslöshetskassomas fackliga anknytning och därav följande uppdelning på yrkesområden fär kassafunktionären en yrkeskännedom, vilken borgar för en sådan handläggning av komplicerade arbetslöshetsfall, som inte är möjlig i ett annat försäkringssystem. Under sådana förhållanden talar enligt Sam- organisationcn allt för att den nuvarande frivilliga försäkringen, upp— byggd pä arbetslöshetskassor med facklig anknytning, i enlighet med utredningens förslag består. Om utredningens förslag till förbättringar i försäkringen i huvudsak genomförs dröjer det inte heller länge förrätt arbctslöshetsförsäkringcn täcker det föreliggande försäkringsbehovet.

Även SR framhåller att de nuvarande arbetslöshetskassorna har så- dan fast anknytning till arbetsmarknaden att det är fullt naturligt att bygga vidare på dem. Genom sin anknytning till bestämda yrkesområ— dcn innebär det en smidig anpassning till de olika förutsättningar, som finns på arbetsmarknaden och betydligt bättre arbetskontroll än om ar- betslöshetsförsäkringen skulle handhas av de allmänna försäkringskas- sorna med all den tunga administration och svårövcrskådlighet detta skulle medföra. Anknytningen till de fackliga organisationerna synes medföra att ersättningsfallen blir handlagda av personer, som är väl förtrogna med olika yrkesområdens speciella problem.

Enligt liinsarbetsnämnden i Uppsala län bör inom arbetslöshetsför- säkringcn även i fortsättningen ett nära samarbete och samverkan ske mellan arbetsförmedlingarna och de fackliga organisationerna och i fortsättningen även med vissa organisationer bland egna företagare. Ar- betsförmedlingarnas samarbete med dessa organisationer i fråga om er- sättning och crsättningsgrunder är från olika synpunkter värdefullt. En allmän obligatorisk försäkringsform skulle enligt länsarbetsnämnden bl.a. föra med sig ökade svårigheter att upprätthålla en adekvat arbets- marknadskontrollerande funktion.

Inte heller Ic'insarbetmiimnden i Hallands län anser att försäkrings- kassorna har den kontakt med och erfarenhet av arbetsmarknaden, som behövs för en rätt bedömning av frågor om arbetslöshetsersättning.

Även SAC framhåller att det är värdefullt att kassorna administreras i samarbete med de fackliga organisationerna. Det är enligt SAC be- tydelsefullt, att RSA-utredningen förstått de värden som ligger i möj- ligheten till samarbete mellan beslutande organ och medlemmar, vilka huvudsakligen grundas på den fackliga anknytning arbetslöshetsförsäk- ringcn har.

Enligt TCO kan det med viss rätt hävdas att arbetslöshetsförsäkring- en lika väl som andra försäkringar av socialförsäkringskaraktär, t. ex.

Prop. 1973: 56 144

sjukförsäkringen och pensionsförsäkringcn, bör vara obligatörisk. TCO ' delar emellertid utredningens uppfattning att en fortsatt utbyggnad av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är att föredra.

Statskontoret anser att frågan om obligatorisk eller frivillig arbetslös- hetsförsäkring har direkt samband med frågor rörande andra former för stöd vid inkomstbortfall. Så länge inte integreringsmöjligheterna i det större sammanhanget har belysts kan inte de långsiktiga rationaliserings- ' vinsterna med en obligatorisk försäkring bedömas. De effektivitets— vinster som kan uppstå vid överföring av arbetslöshetsförsäkringen från kassorna till arbetsmarknadsverket är enligt Statskontorets bedömning inte så stora att de motiverar en radikal förändring av nuvarande sy- stem.

AMS vill inte f. n. yrka på att frågan om en allmän arbetslöshetsför- säkring görs till föremål för ytterligare utredning. Med hänsyn till dels de fördelar som är förbundna med en frivillig försäkring dels förslaget om införande av ett kontant arbetsmarknadsstöd, som ehuru i många fall otillräckligt likväl. kommer att fylla en angelägen uppgift, tillstyrker AMS en fortsatt frivillig arbetslöshetsförsäkring.

Några remissinstanser bl. a. RFV, SAF, Föreningar skogsbrukets ar— betsgivare, Skogs- och lantarbetsgivareföreningen, HAO, kommerskolle- gium, några llande/skannar, Försäkringskasse/örbundet, LRF, Handi- kapporganisarna/ternas centralkommitté och länsarbetsnämnden i Väst- manlands län har ställt sig negativa till att arbetslöshetsförsäkringen skall vara frivillig och handhas av arbetslöshetskassor. _

SAF, Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och lantarbets- girardörcningen, HAO och några handelskamrar beklagar, att utred- ningen inte har lagt fram förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Förslaget om ett kontant arbetsmarknadsstöd som inte är begränsat till kassamedlemmar kan dock ses som ett steg mot ett allmänt skydd mot inkomstbortfall vid arbetslöshet och tillstyrks av organisationerna. De anser det emellertid angeläget att tanken på en allmän arbetslöshets- försäkring förs vidare och vill att riksdagen vid behandlingen av den proposition som kan bli en följd av KSA-utredningens förslag skall ut- tala att en sådan försäkring bör genomföras så snart som möjligt.

Eftersom utredningen inte närmare har undersökt en sådan ordning behöVs ytterligare utredning. Organisationerna anser att huvuddelen av RSA-utredningens förslag till förbättringar av den frivilliga försäkring- en är ändamålsenliga och tillstyrker därför att dessa förslag i huvudsak genomförs som en provisorisk lösning i avvaktan på att en allmän ar- betslöshetsförsäkring kan genomföras.

RFV framhåller att den enskilde vid arbetslöshet kan stå utan sådant försäkringsmässigt eller liknande skydd för sin inkomst och sin levnads— standard som han har i andra situationer och att skyddet när det föreligger _ kan vara olika om orsaken till inkomstbortfallet är arbets-

Prop. 1.973: 56 145

löshet eller sjukdom, skada eller annan omständighet som täcks genom den obligatoriska socialförsäkringen. För den enskilde måste sådana kastningar framstå som oförklarliga särskilt när socialförsäkringarna avlöser varandra som t. ex. vid sjukdom under arbetslöshet. RFV anser att anspråken på ett av samhället organiserat socialförsäkringssystem måste ställas högre. Mot denna bakgrund kan verket inte finna något ratiönellt motiv för att inte arbetslöshetsförsäkringen i princip bör vara obligatorisk.

De av utredningen anförda skälen för behållande av de erkända ar- betslöshetskassorna är enligt kanimerskollegiunz vägande. Kollegiet ifrågasätter emellertid om dessa skäl kan anses avgörande för behål- lande även av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen sy- nes i ringa grad ha beaktat eller utrett behovet av en obligatorisk ar- betslöshetsförsäkring. Enligt kollegiets mening bör möjligheterna att tillvarata arbetslöshetskassomas erfarenhet och sakkunskap i ett obliga- toriskt system och de ekonomiska konsekvenserna av ett sådant system göras till föremål för utredning. I anslutning härtill bör även undersö— kas vilka administrativa fördelar och besparingar en samordning av ar- betslöshetsförsäkringen med den allmänna försäkringens eller med ar- betsmarknadsmyndigheternas administration kan komma att medföra.

För att socialförsäkringen i framtiden skall svara mot de krav som medborgarna har rätt att ställa på den och för att den skall kunna täcka de behov som kan komma att uppstå genom den fortsatta sam- hällsutvecklingen är det, enligt Försiikringskasseförbundets mening, gi- vet att försäkringen i sin helhet skall vara allmän och obligatorisk. Den bör alltså omfatta alla och rättigheterna bör vara enhetliga för hela försäkringen. Dagpenningcn bör ansluta till förlusten av arbetsinkomst och bör enligt förbundets uppfattning i princip vara en beskattningsbar och ATP-grundande rättighet.

LRF anser att det framlagda förslaget är i vissa avseenden otillräck—. ligt. Önskvärt hade varit att utredningen förmått anlägga ett vidare perspektiv och att den funnit det möjligt att skissera en allmän ar— . betslöshetsförsäkring, inlemmad i den allmänna försäkringen, i det stora trygghetssystem som en välvärdsstat bör hålla sig med. En sådan ar- betslöshetsförsäkring skulle kunna tänkas vara upplagd ..så att den gav en för alla lika grundersättning och en inkomstgraderad tilläggscr— sättning i likhet med sjukförsäkringen. Utredningen nöjer sig emellertid med att föreslå vissa förbättringar i de erkända arbetslöshetskassomas sätt att fungera och bygger på med en ny form av kontant arbetsmark- nadsstöd, finansierat över statsbudgeten. LRF anser detta vara en _för framtiden olycklig splittring, som dels medför ökade administrations- kostnader, dels kan bidra till en psykologiskt sett betänklig kategoriklyv- ning på arbetsmarknaden. .

För Handikapporganisationens centralkommitté är det en besvi—

10 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 56

Prop. 1973: 56 146

kelse att KSA-utredningen frångått sina direktiv genom att inte göra någon ordentlig undersökning av ett alternativ med allmän arbetslös- hetsförsäkring omfattande hela arbetsmarknaden och avböjt detta al- ternativ efter några korta och föga övertygande allmänna argument och med hänvisning till en tidigare mycket gammal utredning.

Men inte heller tanken på en allmän arbets]öshetsförsäkring får hind- ra att en reform, i huvudsak grundad på nu föreliggande förslag, ome- delbart genomförs. Detta förslag innebär nämligen så avsevärda för— bättringar att det kan betraktas som ett första steg i en utveckling, där det andra steget representeras av en allmän arbetslöshetsförsäkring och först det tredje steget bygger på en allmän inkomstbortfallsförsäkring.

Länsarbetsnämndcn i Västmanlands län ifrågasätter om tiden inte är mogen att ersätta den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen med någon form av obligatorisk försäkring anknuten till övriga socialförsäkringar och administrerad av de allmänna försäkringskassorna. Enligt länsar- betsnämndcns mening skulle ett system med arbetslöshetsförsäkringen integrerad i socialförsäkringen ge ökade förutsättningar att få en kvali- tativt högtstående arbetslöshetsförsäkring. Det skulle nämligen ge möj- lighet att samordna alla vid försäkringsfallet föreliggande uppgifter i fråga om inkomstförhållanden, sjukledighet, rehabiliteringsåtgärder etc. Några svårigheter skulle inte heller föreligga att inlemma exempelvis deltidsarbetande och egna företagare i systemet. Man skulle också kun- na få en samordning i fråga om storleken på dagpenningen och sjukpen- ningen. Även sett på längre sikt med en eventuell beskattning av dag- penning och sjukpenning skulle en sådan integrering innebära klara för- delar. Utredningens slutsats om fördelarna med en frivillig arbetslös— hetsförsäkring då det är fråga om svårplacerad arbetskraft är enligt nämnden inte särskilt övertygande. Speciellt för dessa ärenden borde en handläggning hos försäkringskassan ge förutsättningar för en kvalita- tivt högtstående bcdömning. Försäkringskassan kan för detta ändamål disponera bl. a. medicinsk sakkunskap och har en möjlighet till helhets- bedömning i s. k. samarbetsteam med social- och "arbetsmarknadsmyn— digheter.

Remissinstanserna har i huvudsak inte någon erinran mot utredning- ens förslag att införa ett statligt kontant arbetsmark- n a d s s t ö d. Även de remissinstanser som är negativa till en bibehål- len frivillig försäkring framhåller att det kontanta arbetsmarknadsstö- det behövs även med en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. AMS ifrå- gasätter emellertid om det inte är lämpligare att bygga ut det kommu- nala kontantunderstödet. LO är positiv till att kontantstöd införs för de som är nytillträdande på arbetsmarknaden. Enligt LO:s mening kan det däremot ifrågasättas om stödet bör tillgodose de grupper av för- värvsarbetande, som i många fall av kortsiktiga ekonomiska motiv stäl- ler sig utanför försäkringen.

Prop. 1973: 56 ' 147

Försäkringsinspcktionen utgår ifrån att utredningen inte har menat att lagförslaget innebär att arbetslöshetsförsäkring i fort- sättningen inte skall kunna meddelas a v fö r s å k r i n g 5 b o'] a g. Inspektionen erinrar om den form av avgångsbidragsersättning s.k. AGB-försäkring som sedan år 1966 tecknas dels i Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) dels i Folksam, ömsesidig sakförsäkring. AGB-försäkringen är en viss form av arbetslöshetsförsäkring.

AMS framhåller att, om f ö r e t a g a r e får inträde i en arbetsta- garkassa, kassans stadgar blir tillämpliga på sådan medlem. Då arbets— tagarkassas stadgar inte är avpassade med hänsyn till eventuella före- tagarmedlemmar, skulle utredningens förslag få till följd bl. a. att för sådan medlem skall. tillämpas samma arbetslöshetsbegrepp som gäller för arbetstagare, vilket är orimligt. Detsamma gäller givetvis förhållan- det företagarekassa-anställd. AMS anser, att medlemskap i erkänd ar— betslöshetskassa skall kunna erhållas endast av person som tillhör den kategori av förvärvsarbetande, för vilken kassan enligt sina stadgar är av- sedd.

Ba/zkinspektionen och fullmäktige i riksbanken tar upp frågan om p 1 a c e r i n g a v arbetslöshetskassas .f o n d m e d el.

Bankinspektianen ifrågasätter nödvändigheten av att hålla en så låg belåningsgräns som två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde och anser att den kan höjas mera i nivå med vad som i andra samman- hang anses uppfylla kravet på betryggande säkerhet. Sålunda föreskriver 274 % 6. lagen (1948: 433) om försäkringsrörelsc, med vilken förslaget till lag om understödsföreningar överensstämmer: ”inteckning i jord- bruks-, kontors- eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde”. Inspektionen anser för sin del att tre fjärdedelar av taxeringsvärdet är en lämplig gräns för arbetslöshetskassomas placeringar i annan fast egendom än industrifastighet.

Fullmäktige :" riksbanken erinrar om att det enligt direktiven för ka- pitalmarknadsutredningen ingår i utredningens uppdrag att företa en översyn av placeringsreglerna för arbetslöshetskassor, sjukförsäkrings- kassor och understödsföreningar. Enligt fullmäktiges mening bör frågan om införande av en fri sektor utan olägenheter kunna vila i avvaktan på utredningens ställningstagande.

6.1.2. Allmänna förutsättningar för rätt till ersättning

Remissinstanserna godtar i huvudsak utredningens förslag om vilka allmänna förutsättningar som bör gälla för arbetstagares rätt till ersätt— ning vid arbetslöshet.

Utredningens förslag att fö r e t a g a r e skall anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört inte endast tillfäl- ligt, om inte AMS av särskilda skäl föreskriver annat godtas av flertalet

lProp. 1973: 56 148

remissinstanser. Bl. a. AMS" förix'äkringsdelegation, AMS, Samorganisa- tionen, LO, SACO, SHIO, LRF och Sveriges köpmannaförb'und anser emellertid, att det av utredningen föreslagna arbetslöshetsbegreppet för företagare är alltför inskränkt.

Mot bakgrund av de erfarenheter AMS' försäkringsdelegation har av företagarkassornas verksamhet föreslår delegationen en mera prin— cipiell utvidgning av arbetslöshetsbegreppet för företagare. Ersättning har redan nu medgivits i undantagsfall, då medlem inte definitivt har upphört med verksamheten men där det på grund av omständigheterna synts skäligt att utge ersättning. Det har skett i samband med avbrott i en force majeuresituation men även då andra speciella förhållanden" orsakat längre avbrott.

På grund av svårigheterna att kontrollera företagares arbete och ar— betslöshet kan inte samma ersättningsvillkor som gäller för arbetstagare tillämpas, utan villkoren måste vara avsevärt mera restriktiva. Beträf- fande ersättning till företagare som har upphört med sin verksamhet, ehuru inte definitivt, bör enligt delegationen följande riktlinjer kunna tillämpas.

1. Medlemmen skall vara anmäld som arbetssökande på arbetsför- medlingen.

2. Medlemmen skall avge skriftlig försäkran till kassan, att han upp- hör med verksamheten för minst tre månader fr.o.m. den dag han anmält sig på arbetsförmedlingen samt att uppehållet inte är av säsong- karaktär. Kopia av försäkran skall överlämnas till arbetsförmedlingen.

3. Medlemmen skall i sin försäkran till kassan ange arbetsutbud, vil- ket skall avse den under 2. angivna tiden.

4. Medlemmen är berättigad till ersättning först två månader efter anmälan till arbetsförmedlingen.

5. Medlemmen har rätt att ta tillfälligt arbete för sitt företag högst två dagar under en vecka. Anmälan härom skall i förväg göras till kas- san och arbetsförmedlingen. Sådant arbete får dock inte hindra med- lemmen från att ta erbjudet lämpligt lönearbete på dag, då arbete i det egna företaget skulle ha utförts. '

6. Medlemmen skall i så god tid som möjligt till kassan och arbets— förmedlingen anmäla, vid vilkeri tidpunkt han avser _att återuppta verk- samheten som företagare. . Den omständigheten att medlemskap i företagarkassorna inte är ob- ligatoriskt för medlemmarna i företagarnas 'branschorganisationer har medfört att medlemsantalet i dessa kassor är förhållandevis lit'et'oeh'att medlemmarna utgör ett från risksynpunkt ogynnsamt urval, uppger dele- gationen. Som en naturlig följd av förslaget att utvidga arbetslöshets- begreppet kommer arbetslöshetsriskerna bland medlemmarna" att öka. En kortare kvalifikationstid än två månader skulle därför enligt dele—

Prop. 1973: 56 149

gationen kunna leda till att den ekonomiska belastningen på dessa kas- sor blir alltför stor.

Om medlem avvisar erbjudet lämpligt arbete får detta anses inne- bära att hans arbetsutbud inte har varit realistiskt och hans ersättnings- rätt bör vara förverkad för viss tid.

Som en garanti mot missbruk av ersättningsrätten vid säsongmässigt uppehåll i verksamheten har enligt delegationen den ytterligare förut- sättningen för ersättning .kunnat uppställas, att avbrott i verksamheten inte har. förekommit under motsvarande tid närmast föregående år.

Majoriteten [ AMS instämmer i försäkringsdelegationens synpunkter medan en minoritet anser att någon särskild karenstid om'två månader inte bör uppställas.

Om arbetslöshetsförsäkringens omfattning skall- breddas måste man enligt Samorganisationens mening se till att de grupper som försäkras verkligen får ett skydd. Eftersom kassor för enbart företagare har kom- mit till stånd bör bestämmelserna avpassas för de speciella förhållan- den, som råder inom området, och medverka till, att de försäkrade före- tagarna verkligen upplever arbetslöshetsförsäkringen som meningsfull och effektiv.

Samtidigt som Samorganisationen tillstyrker KSA-utredningens för- slag, understryker organisationen att det är angeläget med viss genero- sitet vid bedömningen av om företagare personligen lämnat sitt enga— gemang i ett företag. Helt naturligt måste det föreligga garanti för att arbetslöshetsersättningen inte blir en inkomstutfyllnad i mindre lönsam- ma företag. Men det bör enligt Samorganisationen inte vara omöjligt att konstatera om ett avbrott i verksamheten är en ren engångsföreteelse och helt oavsiktligt eller om det föreligger klar avsikt att på inte för— utsett vis utnyttja arbetslöshetsförsäkringen.

LO framhåller även angelägenheten av att tillämpningsföreskrifterna för försäkringen blir utformade så att crsättningsrätten och övriga vill- kor för arbetstagare och företagare blir utformade på så likartat sätt som möjligt. Det måste sålunda föreligga garantier för att arbetslös— hetsersättningen inte blir en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma före— tag. '

SHIO erinrar om att det inom vissa områden, exempelvis inom Norr- land. finns företag vars verksamhet är helt beroende av säsongmässiga variationer. SHIO nämner äkeriföretag och serviceföretag med motor- sågar med arbete i anslutning till skogsbruket. Vid en säsongmässig ned— gång får de anställda dels inom skogsnäringen och dels inom dessa förei tag vid friställning omedelbart arbetslöshetsersättning. Företagaren som, när det gäller små företag, ofta arbetar på samma betingelser som sina anställda kan enligt utredningens förslag inte få arbetslöshetsersättning.

Enligt SHIO:s uppfattning är det i många fall svårt att här dra en' skiljelinje. Erfarenheterna från den SHIO närstående erkända arbetslös-'

Prop. 1973: 56 150

hetskassan för företagare inom hantverk, mindre och medelstor industri och servicenäringar, visar att företagarna har svårt att förstå bakgrunden till varför den anställde, som kanske arbetar med samma arbete som fö- retagaren och vid samma maskin, får arbetslöshetsersättning medan fö- retagaren inte kan få någon ersättning, för så vitt företaget inte läggs ned. SHIO anser att företagare i denna typ av företag bör ha rätt till er- sättning på samma villkor som arbetstagarna.

LRF anser att ett krav på att företagarens personliga verksamhet i rö— relsen skall ha upphört utan reservation, är orealistiskt. Effekterna av ett dylikt krav kan t. ex. i många avseenden motverka en från samhällets sida uttalad och i bl. a. jordbrukspolitiska beslut fastlagd önskan om överföring av arbetskraft från olönsamma till lönsamma företag.

Sveriges köpmannaförbund framhåller att säsongarbete inte är sär- skilt ofta förekommande inom detaljhandeln. Det kan emellertid före— komma att företagare på en semesterort eller liknande har möjlighet att temporärt bedriva detaljhandel och därigenom delvis erhåller sin för- sörjning. Reglerna för när ett företag skall anses ha upphört måste där- för vara så utformade att den företagare som på olika sätt energiskt söker sin utkomst men ändå blir arbetslös skall få möjligheter att tem— porärt erhålla kassacrsättning liksom anställda som blir utan syssel— sättning. Med hänsyn till den erfarenhet som finns angående tolkning- en av om en företagare skall anses som arbetslös finner förbundet det tillfredsställande att AMS då särskilda skäl föreligger skall kunna läm- na erforderliga direktiv.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag om när a rb e t c som erbjuds arbetslös skall anses 1 ä m p 1 i g t och alltså skyldighet skall föreligga för den arbetslöse att anta det erbjudna arbe- tet. En majoritet i AMS understryker sålunda utredningens slutsats, att de grundläggande författningsbestämmelserna bör ges en utformning, som står i bättre överensstämmelse med den rådande arbetsmarknads- politikens mål. AMS framhåller särskilt att det bör komma till uttryck i grundreglerna, att medlemmens egna önskemål måste beaktas i den samlade bedömningen.

I detta sammanhang påpekar AMS att sedan arbetslöshetsförsäkring- ens tillkomst har gällt att den inte skall vara en yrkesförsäkring. Den snabba strukturförändring som i (lag präglar näringsliv och arbetsmark- nad ger all anledning att hålla fast vid denna princip. Lagförslagets ut- formning på denna punkt kan emellertid ge intrycket att en uppmjuk- ning skett. För att förebygga ett sådant missförstånd föreslår AMS, att hänsynen till den försäkrades yrkesvana skall utgå ur bestämmelserna.

Rcserranter i AMS menar att nuvarande regler beträffande hänsyns- tagande till den försäkrades kvalifikationer och önskemål vid bedöm— ningen av vad som skall anses som lämpligt arbete bör bibehållas och tillämpas på numera vedertaget sätt.

Prop. 1973: 56 151

Utredningen uttalar bl. a., att om de inte är möjligt att inom skälig tid bereda deltidsarbetare deltidsarbete bör heltidsarbete diskuteras med den arbetslöse. Om sådant arbete avvisas utan att skä- len anses godtagbara kan avstängning från ersättningsrätt bli följden. Dessa uttalanden tas upp till behandling av Samorgttnisationen, LO och TCO. '

Samorganisationen framhåller att det föreligger ett samhälleligt in- tresse av att så många medborgare som möjligt kommer ut på arbets- marknaden. Den arbetskraftsreserv som har kommit fram under senare tid har i det närmaste helt bestått av kvinnor. För dessa har deltidsar- bete många gånger utgjort enda möjligheten, både på längre och kor- tare sikt, till sysselsättning utanför hemmet. I andra fall kan medicinska skäl föreligga för att endast stå till förfogande för deltidsarbete. Det måste enligt Samorganisationens uppfattning föreligga starka skäl om en person, som en längre period endast haft deltidsarbete skall — med arbetslöshetsförsäkringen som pådrivare —— tvingas ut i heltidsarbete. När deltidsarbete anses som ett legitimt sätt att bygga upp försäkrings- rätt och en försäkrad har kvalificerat sig till denna rätt enbart genom sådant arbete bör han om möjligt tillerkännas rätt att stå till förfogande för endast deltidsarbete. Detta får givetvis inte hindra arbetsförmed- lingen att, då omständigheterna det föranleder, anvisa den försäkrade heltidsarbete. Liknande synpunkter framförs av LO och TCO.

Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot utredningens förslag att arbetserbjudande skall anses lämpligt endast om anställningsförmåner— na är skäliga i förhållande till försäkringsersätt- ningen. Av de remissinstanser som tar upp detta förslag till be- handling är bl. a. Samorganisationen, Svenska byggnadsarbetareförbun- det och Svenska ttretallindustriarbemreförbnndet positiva. LO och Svens- ka skogsarbetareförbrmdet är tveksamma medan en majoritet i AMS, SAF, Svenska beklädnadsförbundet, Svenska triiindzlstriarbetareförbun- det, flera länsarbetsnämnder och Sveriges köpmannaförbund är direkt negativa till förslaget.

LO understryker angelägenheten av att samtliga grupper arbetssökan- de får en likabehandling hos arbetsförmedlingen. Tidigare lönesättning eller utgående kassacrsättning skall sålunda i princip inte vara avgöran— de för de arbetsalternativ som erbjuds, vare sig i fråga om anställnings- förmåner eller antal erbjudanden. Detta ställer stora krav på arbets- förmedlingens tjänstemän men måste utgöra ett viktigt led i den nya syn som skall komma till uttryck enligt modern arbetsmarknadspolitik. Un— der dessa förhållandcn bör sålunda situationer av jämförelse mellan lön och kassacrsättning utgöra undantag och inte rubba på förmedlingsverk- samhetens grundprinciper.

Under de anförda förutsättningarna ansluter sig LO till den föreslagna

Prop. 1973: 56 152

regeln i fråga om jämförelser mellan lön i erbjudet arbete och utgående kassacrsättning.

AMS, SAF och LO tar upp utredningens förslag att arbetserbjudande skall anses lämpligt endast om anställningsförmånerna in t e är oskäliga i förhållande till de förmåner som ut- går vid jämförliga företag till arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer.

AMS invänder att bestämmelsen torde bli svår att tillämpa, inte minst för arbetsförmedlama. Den lönestatistik utredningen anser böra ingå i förmedlingens utrustning torde inte alltid ge tillräcklig grund för en be- dömning. En uppfattning om individuell prestationsförmåga i exempel— vis ett ackordsarbete kan ofta inte bedömas utan att medlemmen har prövat arbetet. Styrelsen förordar därför möjlighet för medlem att efter viss tids prövning av ett arbete sluta anställningen med rätt till ersätt- ning.

En bestämmelse om att anställningsförmånema skall vara förenliga med gällande kollektivavtal anser SAF vara tillräcklig ef- som kollektivavtalsförhandlingarna syftar till att fastställa vad som är skälig lön för visst arbete. Utredningen synes inte ha uppmärksammat att kollektivavtalens lönesatser i de senaste avtalsrörelsema har ökat i betydande män i syfte att minska skillnaden mellan avtalslöner och ut— gående löner. I de fall avtalslönerna är avsedda som minimilöner och till- lägg förutsätts utgå till .arbetstagare som har erfarenhet och viss skick- lighet, inrymmes krav på sådana tillägg i en försäkringsbestämmelse av tidigare angivet slag, anför SAF.

För att avgöra om lönesättning som-överensstämmer med kollektivav- talet, likväl skulle kunna anses oskälig erfordras synnerligen grundlig kännedom om företagets lönesystem, normal löneutveckling och andra förmånsförbättringar i relation till anställningstid, erfarenhet, ökande skicklighet, arbetsuppgifter, löneform etc. Detta torde enligt SAF kräva insatser, vartill förmedlingarnas kvantitativa kapacitet är otillräcklig. Därtill kommer att de enskilda arbetsförmedlama endast undantagsvis torde ha tillräckliga kunskaper om branschen och företaget och övrig kompetens för att göra en sådan närmare analys. Risk föreligger snarare för att man med utredningens skrivning nöjer sig med att schematiskt konstatera, om den erbjudna lönen ligger över eller under genomsnittet i företaget och utdömer arbetserbjudandet i det senare fallet, utan hän- synstagande till grunderna för den interna löncdifferentieringen.

LO förutsätter att de föreslagna bestämmelserna i fråga om lön skall tolkas som ett genomsnitt för branschen eller yrkesområdet inom resp. ortsgrupp.

Utredningen förutsätter att en medlem som avvisar a r b e t 5 m a r k- n a d 5 u t b i 1 (1 n in g i en svår arbetslöshetssituation skall kunna av- stängas från rätt till erSättning, eftersom han inte kan anses stå till ar-

Prop. 1973: 56 153

betsmarknadens förfogande. Rcmissinstanserna har inte någon erinran mot detta förslag. AMS framhåller emellertid att detsamma bör gälla även de fall, där medlemmen försvårar sin återanpassning genom att vägra att acceptera förslag om arbetsvård eller läkarvård eller genom att avbryta sådan vård eller arbetsmarknadsutbildning.

I fråga om när självförvållad arbetslöshet skall an- ses föreligga bör enligt utredningen som giltig anledning att sluta en anställning godtas att vederbörande har en allvarlig önskan att söka sig till annat för honom lämpligare yrkesområde. AMS, länsarbetsnäm”den i Skaraborgs län och SHIO är kritiska mot detta förslag. En majoritet i AMS uppger att denna tillämpning skulle bli generösare än vid avvisan- de av arbetserbjudande. Det kan inte anses rimligt att medlem, som önskar byta yrke, ovillkorligt skall kunna sluta sin anställning för att i stället belasta arbetslöshetskassan. Han bör i regel stanna kvar i sin an- ställning i avvaktan på att han får arbete inom det önskade yrkesom- rådet.

Reserwuzlerna i AMS anser att nuvarande praxis beträffande frivilligt lämnande av bestående anställning bör bibehållas oförändrad.

Enligt liinsarbetsnämrule/z [ Skaraborgs län bör det vara tillräckligt, att försäkringstagaren kan utnyttja arbetsförmedlingens service och i avvaktan på att kunna realisera sina önskemål kvarstår i arbete och inte belastar försäkringen.

SHIO erinrar om det primära syftet med arbetslöshetsersättning, nämligen att ge ekonomiskt bistånd såväl till arbetstagare som till före- tagare, som oförvållat hamnat i den nödsituation som arbetslöshet ut- gör. Den som frivilligt försätter sig i en arbetslöshetssituation kan enligt SHlO:s uppfattning inte anses omedelbart berättigad till arbetslöshets- ersättning. Bcdömn-ingen av huruvida ofta tämligen vaga, personliga önskemål skall anses böra motivera rätten att lämna ett arbete synes organisationen vansklig. Med hänsyn till att arbctslöshets-försåkring av hävd skall inträda vid oförvållad arbetslöshet bör man kunna kräva att den som önskar byta anställning kvarstår i den anställning han har till dess han fått annat arbete. Intet hindrar enligt SHIO att arbetsför- medlingen med samma kraft som när det gäller en arbetslös ägnar sig åt de problem som en sökande som önskar byta anställning har.

6.1.3. A rberslöshetsförsäkringen

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inte någon erinran mot utredningens förslag att slopa nuvarande 1 2 — m å n a d e r s vil lk o r och endast bygga anknytningen till arbetsmarknaden på ett villkor om fem månaders arbete under de närmaste tolv månaderna före arbetslös— hete-n.

Några remissinstanser, AMS, Sunzorganisationrn, LO, TCO, SR och Sveriges köp”zamzafärbzmd, anser emellertid, att det bör vara möjligt

Prop. 1973: 56 154

för arbetslöshetskassa att ha krav på tolv månaders medlemskap för rätt till ersättning.

AMS framhåller, att ett slopande av 12-månadersvillkoret möjliggör för arbetstagare, som har lång uppsägningstid, att söka inträde i en ar- betslöshetskassa först sedan han blivit uppsagd från sin anställning och därefter upparbeta ersättningsrätt före uppsägningstidens utgång. Vissa avtal innehåller uppsägningstider på upp till sex månader. Antalet ar— betstagare med denna uppsägningtsid har vidare ökat väsentligt genom 1971 års lag om anställningsskydd för vissa arbetstagare. Enligt den s.k. varselöverenskommclsen mellan arbetsmarknadens parter och AMS skall driftsinskränkning som berör mer än 50 arbetstagare varslas senast tre månader före uppsägningarna. Nedläggning av driftscnhet med mer än 100 anställda skall varslas senast fyra månader före avvecklingens början. Det förekommer även, att betydligt längre varseltider tillämpas. Med hänsyn till dessa omständigheter anser AMS, att kassa bör kunna i stadgarna införa ett särskilt medlemsvillkor, vilket skulle innebära att ersättningsrätt förvärvas först efter medlemskap under viss tid, förslags- vis högst tolv månader.

Sm;iorganimtionen förordar samma lösning och framhåller dessutom, att skälen för krav på medlemskap även gäller en egen företagare, som i många fall lång tid i förväg kan förutse avveckling av sin rörelse.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag att en för- utsättning för rätt till ersättning skall vara, att den arbetslöse under en ramtid av högst tolv månader omedelbart före arbetslöshetens inträde utfört förvärvsarbete i fem månader. Även utredningens förslag att två månader av den tid medlem genomgått arbetsmarknads- utbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit tilläggssjukpenning skall jämställas med tid i förvärvsarbete godtas i huvudsak av remissinstan- serna.

Enligt AMS skulle det av administrativa skäl vara lämpligt, om ar- betsvillkoret blev ett renodlat arbetsvillkor och om den tid medlem ge— nomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt eller åtnjutit till- läggssjukpenning i sin helhet blev s.k. överhoppningsbar tid vid beräk- ning av ramtiden. AMS anser emellertid, att de skäl som utredningen har anfört för att medlem skall kunna uppfylla arbetsvillkoret på an- givna grunder väger tyngre än de administrativa skälen, varför AMS inte motsätter sig utredningens förslag. Samorganisatianen och TCO framför liknande synpunkter.

Flertalet remissinstanser instämmer i utredningens förslag om vilken tid som inte skall inräknas i den av utredningen föreslagna ramtiden på tolv månader (överhoppningsbar tid).

Sanmrganimtionen, Matens handikappråd, LO och TCO anser, att medlem som tvingas avhålla sig från förvärvsarbete till följd av att han i enskilt hem måste vårda eller hjälpa åldring eller handikappad, inte

Prop. 1973: 56 155

därigenom skall förlora en upparbetad ersättningsrätt. Med hänsyn härtill föreslås, att även sådan tid blir överhoppningsbar upp till en tid av tre år.

Även AMS framhåller att tid då medlem varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av vårdnad i enskilt hem av handikappad bör vara överhoppningsbar i förslagsvis högst tre år. Dess— utom bör kunna krävas att vårdnaden har varit av viss varaktighet och omfattning. AMS föreslår vidare, att tid då medlem genomgått arbets- prövning eller arbetsträning skall vara överhoppningsbar.

AMS framhåller att det inte framgår av lagtexten eller av betänkan- det i övrigt, om utredningen med vuxenutbildning avser även arbets- marknadsutbildning.

Med undantag för RFV och Riksförbundet för mental hälsa godtar remissinstanserna utredningens förslag att kassacrsättning skall utgå under en e r s ät tn in g 5 p eri o d av 300 dagar till medlem som inte är 55 år och av 450 dagar till medlem som är mellan 55 och 67 år.

RFV anser att ersättningstiden för arbetsmässigt stöd bör vara obe- gränsat. Bidragsbeloppet bör utgå tills vederbörande får antingen hel förtidspension eller ålderspension. Vid en obegränsad ersättningstid bör enligt verket en beloppsjustering företas som en normal nivåförändring efter en längre tids arbetslöshet.

Riksfr'irlmndet för mental hä!sa anser, att generella regler för bc- gränsning av den tid under vilken ersättning utgår inte bör inskrivas i lagen med mindre än att någon annan typ av socialförsäkring inträder vid ersättningstidens utgång. Det är de på arbetsmarknaden svårplace- rade, som allvarligt missgynnas genom den föreslagna begränsningen av ersättningstidens längd, genom att möjligheterna till val av för indi- viden lämpligt arbete, liksom rådrum för undersökningar och övervä- ganden därigenom kraftigt begränsas.

Flertalet remissinstanser godtar utredningens förslag att arbetslös- hetskassa skall ha rätt att bestämma att kassacrsättning till medlem som är mellan 67—70 års ålder skall kunna utgå under högst 150 dagar. Många remissinstanser riktar emellertid invändningar mot förslaget.

LO hävdar att de grupper som har en hög pensionsålder inte bör komma i ett sämre läge än de som har en lägre pensionsålder och i många fall också bättre pension samt möjligheter till arbetslöshetser- sättning under pcnsioneringstid. Dessutom framhåller LO att ersätt— ningsrätt från två socialförsäkringar samtidigt förekommer även i ett annat fall, nämligen i fråga om sjukpenning jämsides med pension un- der ett visst antal dagar från 67-årsåldern.

Under denna motivering ansluter sig LO i princip till utredningens förslag att arbetslöshetskassa får rätt att medge ersättning till medlem som har uppnått 67 års ålder. LO anser emellertid att ersättningsbe- stämmelserna inte bör förbättras i fråga om ersättningstidens längd i

Prop. 1973: 56 156

förhållande till nuvarande bestämmelser och föreslår att ersättningsti- den maximeras till 75 dagar för den som uppnått nämnda ålder.

AMS, flertalet länsarbetsnämnder, Svenska elektrikerförbundet, Svenska fabriksarbetareförbundet, Svenska kommunalarbetareförbun- det, Svenska Iantarbetareförbundet, Svenska målareförbundet, Svenska triiin(lustriarbetareförblmdet, Svenska skogsarbetareförbundet, socialsty— relsen, RFV, riksrevisionsverket, SACO, SAF, Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och Iantarbetsgivareföreningen, Handelns arbets- givarem'ganisation, SHIO, Sveriges köpmannaförbund, TCO, SR, LRF, Sveriges företagares riksförbund, handelskamrarna i Stockholm, ]l'Ialmö, Örebro och Visby samt Handelsanstt'illdas förbund anser att kassacrsätt- ning generellt skall upphöra att utgå vid 67 års ålder. Flertalet av dessa remissinstanser hänvisar till experten Ericis särskilda yttrande i denna fråga.

Samtliga remissinstanser godtar utredningens förslag att arbetslös- hetskassa själv skall besluta om i vilken eller vilka dagpenning- kl asser medlemmarna skall vara placerade. Nästan alla remissin- stanser accepterar även förslaget att dagpenningen f.n. bör kunna utgå med statsbidragsgrundande belopp mellan 30—75 kr., i femkronorsinter- valler, om dagen. Utredningens förslag att AMS skall kunna föreskriva att gällande lägsta dagpenningklass inte längre skall tillämpas har även fått ett positivt mottagande bland remissinstanserna.

Remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens förslag att dagpenningen inte får utgå med högre belopp i förhållande till den försäkrades dagsförtjänst än som framgår av en överför- sä k r i n g s t a b el 1 som Kungl. Maj:t fastställer. Enligt utredningen bör skillnaden mellan dagsförtjänsten efter avdrag för skatt och dag- penningen vara minst 5 % av dagsförtjänstcn efter skatteavdraget.

Några remissinstanser, bl. a. SAF, reservanter i AMS, försäkringsin- speklionen och riksrevisionsverket, anser emellertid att överförsäkrings- avdraget liksom hittills bör vara 8,3 % av dagsförtjänsten efter skatte- avdrag.

SAF framhåller att så liten marginal som 5 % avviker från vad som gäller inom övriga grenar av socialförsäkringen och motverkar således en strävan till materiell samordning av olika former för skydd mot in- komstbortfall. Skälet till att en lägre kompensationsnivå genomgående har valts inom försäkringssystemet är, att en viss stimulans till återgång i normalt förvärvsarbete har ansetts nödvändig. SAF erinrar även om den rekommendation, som 1963 har utfärdats av försäkringsinspektio- nen och som 1966 har godkänts av Kungl. Maj:t. Rekommendationen innebär, att förmåner från frivillig sjuk- och olycksfallsförsäkring till- sammans med förmånerna från den allmänna försäkringen m.m. inte får överstiga 93 % av den försäkrades inkomst efter skatt. SAF påpekar vidare att sjukpenningutredningen har i uppdrag att undersöka möjlig-

Prop. 1973: 56 157

heterna att göra sjukpenningen och kassaersättningen skattepliktig. Det förefaller uppenbart att. sjukpenningutredningens arbete skulle försvå- ras om en helt ny och högre kompensationsnivå nu skulle väljas för arbetslöshetsförsäkringen;

Även försäkringsinspektionen och riksrevisionsverket ifrågasätter rik- tigheten av att höja kompensationsgraden inom arbetslöshetsförsäkring- en samtidigt som frågan om skälig kompensationsgrad vid inkomstbort- fall är föremål för utredning inom den s.k. sjukpenningutredningen. I avvaktan på resultatet av denna utredning bör kompensationsnivån inom arbctslöshetsförsäkringen inte höjas.

Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar utredningens för- slag att p e n s i o n s a v d r a g görs efter tabell som innebär att kassa- ersättningen minskas med 1/300 av årspensionen.

Några remissinstanser bl. a. LO, TCO, HAO och Sanzorganisationen förordar emellertid en avdragstabell så utformad att avdragen vid små pensionsbelopp blir relativt ringa och vid högre pensionsbelopp ökar efter en progressiv skala.

Bl.a. Santorganisationen och LO tar upp frågan om vilka pensioner som bör ingå bland de som skall dras av. '

Enligt Samorganisationens uppfattning har utredningen inte beaktat att arbetslöshetsförsäkringen i framtiden avses omfatta även företagare. Organisationen anser inte att av företagare tecknad frivillig pension helt kan jämföras med sådan pension tagen av arbetstagare. Den egna före- tagaren kan nämligen inte lösa sin pensionsfråga på annat sätt än genom att teckna en frivillig pensionsförsäkring, vilket i regel sker genom ian- språktagande av medel från det egna företaget. Sådan utfallande pen- sion bör därför i pensionsavdragshänseende jämställas med tjänstepen- sion. som uppbärs av pensionerad anställd.

Även LO framhåller att frivillig pension som tecknats av företagare inte kategoriskt kan undantas från avdragsreglerna. Bestämmelserna bör enligt LO:s mening utformas så att alla pensioner som har samband- med förvärvsarbete skall omfattas av avdragsbestämmelserna.

För de fall då dagpenning utgått och f ö r t i (1 5 p e n sion därefter 1) e vi 1 j as r e t r o a k t i v t för samma tid föreslår utredningen att förtidspension inte skall betalas ut för retroaktiv tid. För de undantags- fall där dagpenningen är lägre än förtidspensionen anser utredningen att överskjutande pension skall betalas ut retroaktivt. Endast RFV har erinringar mot utredningens förslag i denna del.

Enligt verkets mening leder utredningens förslag till att den från ATP-synpunkt viktiga frågan när pensionsfallet skall anses ha inträffat blir beroende av storleken av pensionen resp. dagpenningen. Om pen- sionen är lägre än dagpenningen skall pensionsfallet anses ha inträffat först vid den tidpunkt då pensionen avlöser dagpenningen. Är pensio- nen däremot högre än dagpenningen skall pensionsfallet anses ha inträf-

Prop. 1973: 56 158

fat när pensionen börjar utgå. På samma sätt skall förhållandet mellan dagpenning och pension bli avgörande för pensionens begynnelsetid.

Tidpunkten från vilken pension börjar utgå är av betydelse i flera olika hänseenden, framhåller RFV. Sålunda beräknas i fråga om till- läggspension antagandcår fr. 0. in. det år då förtidspension börjar "utgå. Utgår pensionen inte retroaktivt kan den försäkrade under vissa förhål— landen gå miste om ett antagandeår. Föreligger rätt till hustrutillägg går hustrun miste om tillägget för retroaktivtiden. Pensionens begynnel- setid är även av betydelse för frågan om sjukförsäkrings- och pensions- avgifter skall erläggas för visst är samt för beräkningen av medelpoäng och poängår enligt 15 kap. 2 % lagen om allmän försäkring samt vid omdebitering av tilläggspensionsavgifter enligt samma lag. RFV kan med hänsyn till det anförda inte tillstyrka utredningens förslag om sam- ordning.

RFV förordar i stället att avdrag vid första utbetalningen skall kunna göras från retroaktivbeloppet för utgiven dagpenning resp. kontant ar- betsmarknadsstöd eller från det f.n. löpande omställningsbidraget. Vad beträffar det särskilda avräkningsförfarandet som då behövs bör mot- svarande regler som nu tillämpas i fråga om samordning mellan sjuk— penning och pension kunna användas.

Utredningens förslag att ersättningsrätten för den som före arbetslös- heten har haft eller därunder får (1 eltid s arb ete bör regleras så fullständigt som möjligt godtas av samtliga remissinstanser. Nästan alla remissinstanser instämmer även i utredningens förslag att en allmän förutsättning för ersättningsrätt i dessa fall bör vara att arbetsutbudet omfattar i genomsnitt 17 timmar i veckan och minst tre timmar per arbetsdag. Utredningens huvudförslag som bygger på ett schematiskt veckoberäkningssystem, dvs. omräkning enligt tabell till hela och halva dagpenningbelopp per vecka, har också mottagits positivt av remissin- stanserna.

Samarganisalioncn, TCO, LO och Svenska kommmzalarberareförbzm— det tar emellertid upp vissa problem som hänger samman med utred- ningens förslag om deltidsarbetare.

Samorganisationcn anser att det är tillfredsställande att bestämmelser för deltidsarbetande förs in i lagstiftningen. Genom att medlemskap för deltidsarbetande inte har varit förutsett i tidigare lagstiftning har be- stämmelserna om sådana arbetstagares ersättningsrätt fått karaktär av improvisation, vilket många gånger har medfört svårigheter och osäker- het för försäkringens funktionärer och har utlöst missnöje bland berör- da medlemmar. Den föreslagna arbetsutbudsbestämmelsen anser orga- nisationen väl avvägd.

Utredningsförslaget utgår från en normalarbetsveeka av 40 timmar. Den föreslagna omräkningstabellen bygger på omräkning till hela och halva ersättningsdagar och sträcker sig upp till 36 timmar. Enligt ut-

Prop. 1973: 56 159

redningens förslag utgår emellertid ersättning först vid en arbetslöshet om sex timmar och därutöver. Eftersom tabellen även skall tillämpas på deltidsarbetande anser Samorganisationen att en arbetslöshet, som ligger mellan tre—sex timmar bör berättiga till halv ersättning. För de fall det inte är lämpligt att använda den föreslagna omräkningstabellen anser Samorganisationen i likhet med utredningen att AMS skall ha rätt att utfärda andra regler.

Vidare anser Samorganisationen att utredningens förslag om dubble- ring av ersättningstiden per vecka i fråga om deltidsarbetande är alltför restriktivt. Denna restriktivitet framstår som onödig särskilt i förening med förslaget om begränsning av ersättningstiden till 50 dagar, som kan medges förlängd till 150 dagar. Då den senare regeln synes omöj- liggöra, att medlemmar, på vilka omräkningsförfarandet tillämpas, skall kunna utsträcka ersättningstiden utöver de föreslagna 300 dagarna, yr- kar Samorganisationen avslag på utredningens förslag om dubblering av dagantalet. Detta är en förutsättning för att omräkningsförfarandet skall kunna tillämpas för alla medlemmar. Begränsningsregeln om 50 resp. 150 dagar tillstyrks.

Även TCO anser att arbetslöshet som omfattar tre—sex timmar bör berättiga till ersättning.

LO och Svenska komm1malarbetareförbundct påpekar att tabellkon- struktionen förutsätter att medlemmarna arbetar bestämt antal dagar och/eller timmar per vecka. I Kommunals kassa finns emellertid ett stort antal medlemmar som arbetar oregelbundet antal dagar och tim- mar varje vecka eller varje månad. För att kunna beräkna deras ersätt- ning måste i bestämmelserna införas regler om genomsnittsberäkning av antalet timmar per vecka eller månad motsvarande det kassan f.n. har.

Utredningens förslag om en dubblering av ersättningstiden per vecka i fråga om deltidsarbetande anser LO innebära en försämring i jämfö- relse med nuvarande regler och i förhållande till andra medlemsgrup- per. LO föreslår därför att bestämmelserna om sådan dubblering utgår och att antalet ersättningsdagar beräknas på grundval av det dagantal som utgått efter omräkning enligt tabell.

Utredningens förslag att slopa möjligheterna att d r a in e r s ä t t- n i n g 5 r ä t t e n för vissa dagar kritiseras av AMS, LO, TCO och Sam- organisationen.

Enligt AMS bör nuvarande möjligheter för kassa och AMS att dra in ersättningen för en arbetslös dag i vecka, då medlem i fyra dagar har utfört arbete i sådan utsträckning att hel dagpenning inte har kunnat utgå för någon av dagarna, kvarstå.

Vidare bör det, framhåller AMS, vara möjligt för kassa att om sär- skilda skäl föreligger föreskriva att dagpenning inte skall utgå för dag, för vilken medlem kan anses gottgjord genom semesterersättning. Dess—

Prop. 1973: 56 160

utom visar erfarenheten att det finns behov av att AMS generellt för kassorna kan införa begränsning av ersättningsrätten i samband med semesterersättning.

Även LO, TCO och Samorganisationen anser att det bör finnas möj- lighet för kassa att föreskriva, att dagpenning inte får utges för dag för vilken medlem kan anses gottgjord genom semesterersättning. Erfaren— heten visar enligt Samorganisationen att det kan föreligga behov för ar- betslöshetskassa att ha denna möjlighet att inskränka ersättningsrätten.

6.1.4. Kontant urbetsmarknadsstöd

Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot utredningens förslag att den som i anslutning till avslutad 11 t b il d nin g står tre månader till arbetsmarknadens förfogande skall vara ersättningsberättigad. Några remissinstanser, SACO, AMS, SR, kommerskollegium, CSN, UKÄ, SFS och Uppsala studentkår, tar bl.a. upp frågan om kvalifikationstidens längd. De flesta av dessa instanser föredrar att denna tid sätts till två månader.

Utredningens förslag att genomgången a r b e ts m a r k n a d 5 u t- b i 1 (1 n i n g och därefter skyldighet att stå tre månader till arbetsmark— nadens förfogande skall kvalificera till ersättning godtas av flertalet re- missinstanser. AMS, statens handikappråd och LRF har vissa invänd- ningar mot förslaget. '

AMS anser att vissa villkor i fråga om utbildningens omfattning bör kunna ställas på sådan utbildning, som skall vara kvalificerande för kon- tant arbetsmarknadsstöd. Studietid med efterföljande tid till arbetsmark- nadens förfogande bör enligt styrelsen inte understiga tiden för arbets- villkoret, dvs. fcm månader. AMS föreslår dessutom, att två månader av tid för arbetsprövning och arbetsträning skall jämställas med arbetad tid samt att tid som inte kan utnyttjas bör vara överhoppningsbar vid beräkning av ramtid.

Även statens lzmzdikappråd tar upp arbetsprövningen och arbetsträ- ningen. Rådet framhåller att samma bidrag som utgår vid arbetsmark— nadsutbildning, även utgår till dem som genomgår arbetsprövning och arbetsträning. En stor del av dem som har genomgått arbetsprövning resp. arbetsträning rekommenderas att söka arbete. Andra går vidare till arbetsmarknadsutbildning. Arbetsträning och arbetsprövning företer sto- ra likheter med arbetsmarknadsutbildning. Statens handikappråd före- slär därför, att genomgången arbetsträning eller "arbetsprövning som re- sulterat i en rekommendation om arbetsplacering skall likställas med ar- betsmarknadsutbildning som kvalifikationsvillkor för kontant arbets- marknadsstöd.

Tanken att arbetsmarknadsutbildning utan föregående förvärvsarbete skall kunna vara kvalificerande för stöd kan inte helt biträdas av LRF. Detta allrahelst som utredningen inte har föreslagit något krav på mi-

Prop. 1973: 56 161

nimitid eller viss yrkesinriktning för dessa kurser. Den positiva Vilja till anpassning efter arbetsmarknadens behov och till de aktuella möjlig- heterna att finna stadigvarande arbete, som utredningen finner befogat att kräva, kan inte alltid anses vara för handen. Det är befogat att iakt- ta försiktighet vid utsträekandet av stödformen till sådana nyss nämn- da arbetstagare, vilkas anknytning till arbetsmarknaden är osäker.

tredningens förslag att ersättningsrätt skall föreligga för växel— a r b e t a n d e jo r d b r 11 k a r e trots att han inte lämnar jordbruket får ett positivt mottagande hos remissinstanserna. Även utredningens förslag att jordbrukaren skall vara född år 1920 eller tidigare, att jord- bruket skall ha varit hans huvudsakliga sysselsättning de senaste fem åren, att jordbrukaren skall lämna förhandsdeklaration om vilken tid av året hans arbetsutbud avser, samt att stödet skall utgå efter en kva- lifikationstid av två månader godtas i huvudsak av remissinstanserna. Samorganisationen, LO, Svenska lantarbetareförbtmdet och Svenska skogsarbetareförbnndet påpekar emellertid betydelsen av att det blir klarlagt att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande. Lant- bruksstyrelsen framhåller att förslaget kan försvåra och fördröja den för jordbruket angelägna strukturrationaliseringen. Liknande synpunkter framförs av flera lantbruksnämnder.

Utredningens förslag att 0 r s ä t t n i n g 5 p e rio d e n skall vara 150 dagar upp till 55 års ålder, 300 dagar mellan 55 och 60 års ålder och därefter tidsobegränsad godtas av flertalet remissinstanser. AMS, LO, Svenska transpartarbctareförbundet och två länsarbetsnämnder ifrå- gasätter emellertid om inte ersättningstiden bör vara tidsobegränsad från 55 års ålder. LRF anser att ersättningsperioden bör vara 300 dagar upp till 55 år och 450 dagar mellan 55 och 60 års ålder. Enligt SFS och länsarbetsnänmden i Älvsborgs län är 150 dagar alltför kort ersättnings- tid. Stntens handikappråd anser att de handikappades ersättningstid bör vara längre än utredningen har föreslagit.

Den förlängning av stödtiden till 300 dagar som föreslås för den som fyllt 55 år kommer enligt AMS i många fall att bli otillräcklig. Förslaget innebär på denna punkt en uppenbar försämring i förhållande till de regler som f. n. gäller i fråga om omställningsbidrag till 55-åringar, som blivit arbetslösa på grund av strukturella förändringar. AMS anser att stödtidens längd bör vara densamma för kassaersättning och för kon- tant arbctsmarknadsstöd. Vidare ifrågasätter styrelsen om inte ålders- gränsen för inte tidsbestämt stöd bör ändras från föreslagna 60 år till 55 år och möjlighet skapas för utförsäkrad kassamedlem, som fyllt 55 år, att bli berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd.

Utredningens förslag att h e l ä r s s t ö d skall motsvara basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring med ett basbelopp på 6400 kr. blir det "25 kr. per dag med femdagarsvecka _ godtas av flertalet re- missinstanser. Många remissinstanser bl. a. Svenska kommunförlmndet,

Prop. 1973: 56 162

Svenska landstingsförbulzdet, AMS, flera länsarl)etsnätnnder, RFV, sta- tens handikappråd, Ha)!(likapporganisationernas centmlkmmnilté, Riks- förbundet för utvecklingsstörda barn, socialstyrelsen och kommerskolle- gium anser emellertid att stödet är alltför läst och flera av dessa instanser framhåller att det kommer att leda till att den arbetslöse måste få stödet kompletterat med socialhjälp.

Enligt AMS bör k a re n s t i d inte tillämpas i fråga om kontant ar— betsmarknadsstöd. Utredningen har enligt styrelsen inte berört frågan hur det skall förfaras med dem som uppbär omställningsbidrag men vill gå över till kontant arbetsmarknadsstöd. Styrelsen förutsätter dock att övergång från omställningsbidrag till kontant ar- betsmarknadsstöd skall kunna ske och i så fall utan någon ny prövning av arbetsvillkoret, vilket annars skulle kunna medföra att många ute- stängdes från denna möjlighet.

6.1.5 Finansiering Utredningens förslag till statsbidragskonstruktion till- styrks eller lämnas utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.

LO understryker att statsbidragssystemet måste vara så utformat, att en väsentlig ökning av ersättningsnivån kan ske för samtliga kassor utan att avgifterna från de enskilda medlemmarna behöver höjas. Vid ofrånkomliga höjningar bör tillskapas garantier för att statsbidragssyste- met motverkar en ytterligare differentiering av avgiftsnivån.

Även utredningens förslag om en särskild & r b e ts g i v a r a v g i ft till arbetslöshctsförsäkringcn tillstyrks eller lämnas utan erinran av fler- talet remissinstanser.

SAF, Föreningen skogsbrukets arbetsgivare, Skogs- och lantarbets- givareförcningen, HAO, samtliga lzandelskamrar som har avgivit ytt- rande, LRF, SHIO och Sveriges köptnannaförlmnd är emellertid kri- tiska till att ta ut en särskild arbetsgivaravgift till försäkringen.

SAF anser att det är principiellt felaktigt att ta ut en kollektiv arbets- givaravgift till en frivillig försäkring, vars förmåner inte automatiskt kommer alla anställda till del. Föreningen framhåller, att frågan om arbetsgivarfinansiering skulle komma i ett annat läge om den av för— eningen förordade allmänna arbetslöshetsförsäkringen genomförs. En speeialdestinerad arbetsgivaravgift till en sådan försäkring skulle inte möta några principiella invändningar.

Det skulle enligt SAF framstå som särskilt stötande, om de avtals- bundna arbetsgivarna genom en arbetsgivaravgift får vara med och be— tala försäkringsersättningen till arbetstagare vid företag, vilka inte skul- le ha avtalsenlig skyldighet att utge ersättning för de första arbetslösa dagarna och därigenom sakna incitament att undvika mindre välmoti- verade friställningar. Föreningen uppger att det vilande förslaget om ersättning Vid avsked och permittering skulle kunna sättas i fara om

Prop. 1973: 56 163

en arbetsgivaravgift till den föreslagna försäkringen nu skulle beslutas.

Även de övriga kritiska remissinstanserna anser det principiellt fel- aktigt att samtliga arbetsgivare skall betala avgift till en försäkring som är frivillig och inte omfattar mer än ett begränsat antal arbetstagare.

6.2. Yttranden över sjnkpenningutredningens förslag

6.2.1. A rbctslöshersförsäkringen

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen er- inran i huvudsak mot utredningens förslag om beskattning av dagpen- ning från arbetslöshctsförsäkringen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar emellertid att utredningen vid uppräkningen av ersättningsbeloppen inte beaktat att beloppen på grund av skatteprogressionen i många fall inte kommer. att medföra den avsedda nettoinkomsten. Detta problem bör enligt länsstyrelsens mening närmare övervägas i samband med att stödet vid arbetslöshet inordnas i bcskattningssystemet.

SACO framhåller att beskattning av dagpenningen leder till lägre kompensation ju större inkomst man går miste om.

På sikt är det enligt Svenska mwallindustriarbemreförbundet nödvän- digt att överensstämmelse föreligger mellan sjukpenning och arbetslös- hetsersättning både beträffande kompensationsgrad och den övre in— komstnivå vid vilken ersättning upphör att utgå. Förbundet poängterar därför vikten av en utredning som dels undersöker möjligheter för en arbetslöshetsersättning som kompenserar inkomster upp till 7,5 gånger basbeloppet och dels ger en kompensationsgrad som så nära möjligt an- sluter sig till kompensationsgraden inom sjukpenningförsäkringen.

TCO anser det beklagligt att sjukpenningutredningen inte har haft möjlighet att till behandling ta upp frågan om slopande av klassplace- ringssystemet också inom arbetslöshetsförsäkringen. Kompensations— nivån bör enligt TCO:s uppfattning även vid inkomstbortfall på grund av arbetslöshet vara enhetlig. Högsta dagpenninggrundande inkomst bör bestämmas till 7,5 gånger basbeloppet.

Samorganisationen förordar en överarbetning i fråga om vad som för framtiden skall gälla som högsta statsbidragsberättigande dagpenning- belopp. [

Försäkringsinspektianen kan inte finna att tillräckliga skäl har anförts för en högre maximal ersättningsnivå i arbetslöshetsförsäkringen än den som har föreslagits för den allmänna sjukförsäkringen. Inspektionen ställer sig därför negativ till förslaget att höja överförsäkringsgränsen inom arbetslöshetsförsäkringen från 91,7 % till 95 % av dagsinkomsten.

Begränsningen av högsta ersättningsbelopp vid arbetslöshet till 95 % av den tidigare dagsinkomsten finner SAC omotiverad och föreslår en kompensationsgrad av 100 %.

Prop. 1973: 56 164

TCO påpekar att flertalet arbetslöshetskassor i ett inledningsskede kommer att möta stora administrativa svårigheter om utredningens för- slag genomförs och arbetslöshetsersättningen införs i beskattningssyste- met. Många kassor saknar tekniska förutättningar att på ett tillfreds- ställande sätt klara skatteavdrag, redovisning och kontrolluppgifter. TCO förutsätter att hänsyn tas till arbetslöshetskassomas speciella svårigheter.

6.2.2. Kontant arbetsmarknadsstöd

Även utredningens förslag om beskattning av det kontanta arbets- marknadsstödet mottas positivt av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser dock att ersättningarna vid ar- betslöshet har beräknats alltför schablonmässigt. Inkomstbortfallsprin— cipen har här i mindre grad fått göra sig gällande än i fråga om sjuk- penningförsäkringen. Alldeles särskilt är detta förhållandet beträffande det kontanta arbetsmarknadsstödet, som av utredningen har uppräknats genomsnittligt efter ett förhöjt basbelopp så att efter skatteavdrag åter- står ett belopp som ungefär motsvarar det av KSA-utredningen före- slagna skattefria beloppet. Hänsyn har enligt länsstyrelsens mening inte tagits till beskattningskonsekvenserna vid olika inkomstlägcn.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att utredningen inte be— aktat att ersättningsbeloppet på grund av skatteprogressionen i många fall inte kommer att medföra den avsedda nettoinkomsten.

Även SACO påpekar att ersättningen i det kontanta arbetsmarknads— stödet efter skatt i flertalet fall blir lägre än de 25 kr. per dag som KSA-utredningen föreslår.

6.2.3. Övriga frågor

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot utred- ningens förslag att ersättning vid arbetslöshet skall hänföras till p e n- sionsgrundande inkomst för tilläggspension.

L("insstyrelsen i Hallands län, som i och för sig finner det riktigt och värdefullt att tilläggspension beräknas även på de förmåner som utgår i stället för oförskyllt bortfall av arbetsinkomst, ifrågasätter emellertid om det är rationellt att medelst ändring av beskattningssystemet uppnå en mera tillfredsställande beräkning av den pensionsgrundande inkoms- ten. Länsstyrelsen framhåller att den s.k. 15-års-regeln i allmänhet ger den försäkrade ett visst skydd mot direkt inverkan på tilläggspensionen av tillfälliga inkomstbortfall. Enligt länsstyrelsens mening hade det bort undersökas om motsvarande trygghet kunnat beredas vederbörande ge-

nom annan reform.

l'ngen remissinstans har någon erinran mot de av utredningen gjorda k 0 s t n a d 5 b e r ä k ni n g a r n a. Riksrevisionsverket påpekar dock att variabelvärdena snabbt påverkas av förändringar i arbetsmarknads- situationen.

Prop. 1973: 56 165

Remissinstanserna godtar i huvudsak utredningens förslag till s t a t 5— bidragskonstruktion.

TCO framhåller emellertid att grundreglerna för dagpenningbidrag bör bli föremål för översyn.

Några remissinstanser, bl. a. AMS, LO, TCO och SAC, understryker vikten av att de ökade administrationskostnaderna, som en omläggning till beskattning medför för arbetslöshetskassorna, beaktas vid utform- ningen av förvaltningsbidraget.

7. Departementschefen

7.1. Stödformer vid arbetslöshet

Målet för den svenska arbetsmarknadspolitiken är att i största möjliga utsträckning bereda alla arbetssökande en tryggad försörjning genom produktivt arbete. Ett väsentligt medel för att nå detta mål är en väl fun- gerande arbetsförmedling. Genom arbetsförmedlingen lämnar samhället kostnadsfri service av informativ och kontaktskapande art. Förmedlings— organen skaffar och ger information om läget på arbetsmarknaden och väntade förändringar där samt förmedlar kontakt mellan arbetssökande och arbetsgivare. Den grundläggande platsförmedlande verksamheten har efter hand kompletterats med nya arbetsmarknadspolitiska medel. Genom denna successiva utbyggnad och differentiering av arbetsmark- nadspolitiken finns numera en rik arsenal av medel som kan utnyttjas för att stödja den enskilde vid inträde på arbetsmarknaden eller vid nödvändiga byten av arbetsplats eller yrke. Flyttningsbidrag minskar den ekonomiska bördan för den som av arbetsmarknadsskäl tvingas söka sin utkomst på annan ort. Staten medverkar också vid inlösen av egna hem eller bostadsrättslägenheter när den arbetssökande inte kan beredas arbete på hemorten. Genom arbetsmarknadsutbildning kan ar— betsutbudet kunskapsmässigt bringas i bättre ö*.-'erensstämnaelse med ef- terfrågan på arbetskraft och de arbetssökande få möjlighet att söka sig en tryggare och i övrigt bättre anställning än tidigare. Utbildning i form av omskolning och fortbildning har fått en allt större betydelse som ar- bctsmarknadspolitiskt medel på grund av den ökande takten i näringsli- vets strukturomvandling.

Samhället vidtar också åtgärder för att skapa sysselsättning. Det sker i första hand för att möta brist på sysselsättningstillfällen på grund av variationer i sySSelsättningen av konjunkturskäl eller av säsongmässig art. Men samhället ingriper för att skapa sysselsättning oavsett konjunk- tur— eller säsongvariationer. Orsaken till detta kan vara förändringar i sysselsättningen på en ort eller en strävan att bereda arbete för handi- kappade eller eljest svårplacerad arbetskraft. Till. de selektiva åtgärder som arbetsmarknadspolitiken arbetar med i sådana situationer hör be-

Prop. 1973: 56 166

redskapsarbeten av skilda slag. Vidare har halvskyddad och skyddad sysselsättning för personer med skilda handikapp blivit en alltmer ut- byggd och differentierad verksamhet.

Det primära målet för arbetsmarknadspolitiken är alltså att med ut- nyttjandc av dessa olika medel bereda sysselsättning åt den som är utan arbete. Det tar emellertid oundvikligen i många fall viss tid innan ett nytt lämpligt arbete kan erbjudas den som har mist sin anställning. Så— dana situationer inträffar givetvis särskilt i lägen med allmän brist på arbetstillfällen men kan inträffa även när det lokalt sett råder stor efter- frågan på arbetskraft. För nytillträdande på arbetsmarknaden kan svå- righeter föreligga att trots yrkesutbildning omedelbart få ett arbete. Blir väntetiden lång, är det en uppgift för arbetsmarknadspolitiken att med- verka till att lösa de ekonomiska svårigheter som väntetiden medför för den arbetssökande. Härvid är kontant stöd den åtgärd som står till buds.

F.n. finns tre former av kontant stöd vid arbetslöshet. Dessa är för- säkringsersättning, kommunalt kontantunderstöd och statligt omställ- ningsbidrag.

Huvudformen är den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäk- ringen. Den handhas av arbetslöshetskassor som i allmänhet är organi— serade av de försäkrades fackliga organisationer på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av AMS som är statlig tillsynsmyndighet för dem. En förutsättning för erkännande och därmed även för statsbidrag är att kassan tillämpar de bestämmelser som finns i förordningen (1956: 629) om erkända arbetslöshetskassor (kassaförordningen). Antalet medlem— mar i de erkända arbetslöshetskassorna är f. n. omkring 2,4 milj.

I korthet gäller följande bestämmelser för försäkringen. Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp, dagpen- ning. Den är avsedd att med högst ll/12 eller 91,7 % kompensera in- komstbortfall och motsvarar en femtedels veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete. Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas visst avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare beroende av att medlem har betalat avgifter till arbetslöshetskassan under tolv månader. Dessutom gäller beträffande den första arbetslöshetspcrioden varje försäkringsår, vilket omfattar tiden den 1 september—den 31 au- gusti påföljande år, att medlemmen skall ha arbetat och betalt avgifter sammanlagt minst fem månader under en period av tolv månader när- mast före arbetslöshetens inträde. Kassorna bestämmer själva dagpen- ningens storlek i ett system med olika dagpenningklasser, den lägsta på 18 och den högsta på 60 kr. Härtill kommer barntillägg med två kr. om dagen för varje barn. Under ett försäkringsår får ersättning utgå för högst 150 dagar eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar.

Prop. 1973: 56 167

Vid arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår till nästa kan ersätt- ningstiden bli 300 resp. 350 dagar. Avgörande är vid vilken tidpunkt under det första året arbetslösheten har börjat. Medlem som har fyllt 60 år —— i vissa fall 55 år —— kan få ersättning under sammanlagt ca 450 dagar. Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte som skattepliktig inkomst. Arbetslöshctsförsäkringen finansieras med med- lemsavgifter, statsbidrag och fondavkastning. Statsbidragen betalas ut till kassorna i efterskott för försäkringsår. Tillsynsmyndighcten får dock medge förskottsutbetalning under löpande försäkringsår.

Kommunalt kontantunderstöd är en form av arbetslöshetshjälp som i princip utgår till dem som inte är försäkrade. Det är å ena sidan ett fri- villigt åtagande för kommun att utge denna form av arbetslöshetshjälp. Å andra sidan krävs medgivande av arbctsmarknadsverket för att stats— bidrag skall utgå till kommunen för utgivet kontantunderstöd.

Allmänna förutsättningar för kommunalt kontantunderstöd är bl. a. att den arbetslöse är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete för annans räkning, att han söker arbete genom den offentliga arbetsför— medlingen samt att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller inte lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd som underlättar hans placering i sådant arbete. Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens storlek. De får dock inte överstiga 24 kr. om dagen till ensamstående, 28 kr. om dagen till makar gemensamt och två kr. om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår för högst fem ar- betsdagar under en kalendervecka. Kontantunderstödsverksamheten handhas centralt av AMS och regionalt av länsarbetsnämnderna, som fortlöpande skall hålla kommunerna i länet underrättade om beho— vet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag utgår med 20 % av kostnaderna för sådan kontantunderstödsverksamhet som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämnden. I samband med tillstån- det bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kommunen till vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt. För tid då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa får kommu- nalt kontantunderstöd inte utges till honom. Kontantunderstöd får i princip inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjuter socialhjälp för sig eller sin familj. Kommunalt kontantunder- stöd som utges med statsbidrag räknas inte till skattepliktig inkomst. Un— derstödet har en ganska begränsad omfattning och förekommer endast i ett mindre antal kommuner.

Arbetslöshetshjälp i form av statligt omställningsbidrag infördes år 1968. Stödformen är avsedd för äldre arbetslösa. Omställningsbidrag ut- går sålunda i princip till den ,som under året fyller minst 60 år. En för— utsättning för stöd är att den arbetslöse antingen är utförsäkrad kas— samedlem eller har utfört förvärvsarbete under 24 månader under de se-

Prop. 1973: 56 168

naste tre åren före arbetslöshetsanmälan. För rätt till omställningsbidrag gäller i övrigt i huvudsak samma allmänna förutsättningar som för an- nan ersättning vid arbetslöshet. Bidragsbcloppet är högst 800 kr. i måna- den. I motsats till ersättning från arbetslöshetsförsäkring och kommu- nalt kontantunderstöd utgör omställningsbidraget skattepliktig inkomst.

I fråga om socialhjälp kan nämnas att rätt till sådan hjälp tillkommer den som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Den som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete har således inte rätt till socialhjälp vid ar— betslöshet. Minderåriga barn är däremot berättigade till socialhjälp, vil— ken vanligtvis avvägs så att den täcker även kostnad för vård som läm- nas av någon av föräldrarna. S. k. frivillig socialhjälp kan kommun meddela enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra personer som är arbetslösa men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig socialhjälp skall i princip återbetalas till kommunen.

Den nuvarande ordningen i fråga om de redovisade stödformerna vid arbetslöshet har i stort sett fungerat tillfredsställande. På några punkter har dock stödformerna ansetts otillräckliga. Trots arbetslöshetsförsäk- ringens betydande omfattning finns det alltjämt grupper av förvärvsarbe- tande med inte ringa arbetslöshetsrisk som står utanför försäkringen. Vi— dare har det ansetts finnas behov av ett generellt kontantstöd särskilt för de nytillträdande på arbetsmarknaden. För att utreda bl. a. frågor som hänger samman med dessa förhållanden tillsattes KSA-utrcdningen, som år 1971 lämnade sitt betänkande (SOU 1971: 42—44) Försäkring och an— nat kontant stöd vid arbetslöshet.

I fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreslår utredningen att den även i fortsättningen skall administreras av arbetslöshetskassorna och att den skall vara frivillig. Skälen härför är enligt utredningen bl. a. föl- jande. Arbetslöshetskassorna, som omfattar i det närmaste alla fackligt organiserade arbetstagare, har arbetat i nära samverkan med arbets- marknadsorgancn. Därvid har åstadkommits ett fruktbärande system av kontakter mellan arbetsmarknadsorganen och organisationerna i syfte att ge den arbetslöse den hjälp han behöver. Arbetslöshetskassornas an- knytning till sina verksamhetsområden medger också en anpassning till de särskilda förhållandena på dessa områden som är svår att nå med ett annat system. En samordning med den allmänna försäkringen kan ge fördelar av endast begränsad räckvidd.

Det övervägande antalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot utredningens förslag att anslutning till arbetslöshetsförsäk— ringcn alltjämt skall vara frivillig och att försäkringen skall handhas av arbetslöshetskassor. Bland de tillstyrkande instanserna kan nämnas LO, TCO, SAC, SR, Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbun-

Prop. 1973: 56 169

det, AMS, Samorganisationen, KF och de flesta länsarbetsnämnderna. Som skäl för sina tillstyrkanden åberopar remissinstanserna i huvudsak vad utredningen anfört.

Jag vill först framhålla den stora betydelse arbetslöshetskassorna har spelat under flera decennier. Kassorna står i nära kontakt med arbets- marknadsmyndigheterna och med arbetstagarnas organisationer. Kas- sornas anknytning till sina verksamhetsområden har vidare medgett an- passning till de särskilda förhållandena på varje område. Detta är av stor betydelse eftersom arbetslösheten är olika både till karaktär och till orsaker inom olika verksamhetsområden. Den nuvarande försäkrings- formen har medgett en individuell behandling av varje försäkringsfall på ett sätt som skulle vara svår att uppnå i en obligatorisk försäkring. Statens medverkan har skapat de ekonomiska förutsättningarna för en utveckling av verksamheten. Denna kan numera beräknas omfatta i det närmaste alla fackligt organiserade arbetstagare. Medlemmarna har na- turliga och inarbetade kontakter med kassorna.

Uppenbarligen måste starka skäl föreligga för att gå ifrån en så väl fungerande försäkringsform som den nuvarande.

Vissa remissinstanser har föreslagit att försäkringen skall göras obli- gatorisk och att den skall administreras av de allmänna försäkringskas- sorna. För min del har jag svårt att se sådana fördelar i ett sådant sy- stem att de skulle uppväga nackdelarna. Även om försäkringskassorna har nära kontakt med allmänheten torde det vara obestridligt att de inte utan stora påfrestningar på arbetet i övrigt skulle kunna upparbeta ett system som möjliggör en sådan kontakt med de enskilda arbetslösa och arbetsmarknadens parter som arbetslöshetskassorna kan åstadkomma. Det torde även vara en stimulans för de berörda att få medverka i beslu— ten om hur kassan skall fungera, hur stora stödbeloppen skall vara m. m.

Det nu anförda ger enligt min mening entydigt vid handen att för- säkringen bör som f.n. handhas av arbetslöshetskassorna och vara fri- villig.

I fråga om vilka som skall omfattas av försäkringen vill jag redan här framhålla att den i princip bör stå öppen för var och en som önskar och har behov av försäkring. Härigenom kommer försäkringen att kunna omfatta praktiskt taget alla förvärvsarbetande, företagare såväl som arbetstagare. När det gäller bildandet av nya arbetslöshetskassor för företagare bör dock, som jag återkommer till senare, liksom f. n. fordras tillstånd av Kungl. Maj:t. Som utredningen framhåller finns det all anledning att förutsätta att en arbetslöshetsförsäkring bland före- tagarna, uppbyggd av deras organisationer, skall ge samma goda erfaren- heter som man har från arbetstagarsidan. Hur förhållandena kommer att utvecklas för företagarna kan dock inte överblickas förrän försäk- ringsrätten för dem genomförts och verkat en tid. Förutsättningar sy-

Prop. 1973: 56 170

nes dock finnas för bildande av allt fler företagarkassor eller utvidgning av befintliga arbetstagarkassor till att omfatta även företagare.

Försäkringen bör liksom f. n. ta sikte endast på dem som har en fas- tare anknytning till arbetsmarknaden. Detta innebär att den stora grup— pen nytillträdande även i fortsättningen faller utanför försäkringen. Det är i första hand ungdomar och andra som övergår från utbildning till förvärvsarbete. Därtill kommer bl. a. sådana arbetslösa som har endast tillfällig eller lös anknytning till arbetsmarknaden. Arbetssökande i dessa situationer behöver i första hand stöd genom arbetsmarknadsåtgärder som är inriktade på en planerad och målmedveten start i arbetslivet.

De svårigheter som möter ungdomarna när de söker sig ut på arbets— marknaden har som utredningen påpekar samband med deras utbildning och utgångsläge i övrigt vid övergången från studier till förvärvsarbete. Förmedling av arbete, yrkesvägledning, arbetsmarknadsutbildning och andra samhällsåtgärder för att underlätta arbetsplacering blir för dessa nykomna på arbetsmarknaden i utpräglad grad det primära. Först sedan Sådana åtgärder pröVats en tid och arbetsmarknadsorganen därvid fått en uppfattning om sökandens faktiska arbetsutbud, bör samhällshjälp genom enbart kontantstöd komma i fråga.

Särskilda problem möter också den som söker sig ut i arbetslivet i högre ålder. Som utredningen anför gäller detta exempelvis den som längre tid har vårdat åldring eller handikappad.

Utredningen anser att starka sociala skäl talar för en förstärkning av samhällsinsatscrml i Sådana fall som de nu redovisade. Svårigheterna att finna lämpligt förvärvsarbete kan bero på bristande utbildning och yr- keserfarenhet. Ofta hänger de samman även med brist på arbetstillfällen i bostadsorten och inskränkta valmöjligheter på orter med ensidigt nä- ringsliv. Sådana svårigheter är särskilt påtagliga för kvinnorna, inte säl- lan på grund av att deras yrkesval är traditionellt begränsat till vissa yrkesområden. Om just dessa yrken inte förekommer i eller kring bo- stadsorten blir arbetsmöjligheterna ytterligare begränsade. Samhälls- insatscr för att lösa svårigheter av detta slag måste genomföras inom olika områden.

Jag delar i likhet med flertalet remissinstanser utredningens uppfatt- ning att samhället bör lämna ersättning vid arbetslöshet till dem som första gången eller efter långvarigt uppehåll. söker varaktigt förvärvsar- bete och att ersättningsrätten bör knytas främst till situationer, då det generellt sett föreligger ett klart stödbehov. I likhet med utredningen an- ser jag att försäkringsformen, som utgör en stödform finansierad med förhandsbestämda avgifter från en bestämd personkrets, inte är den na- turliga vägen att skapa ett ekonomiskt skydd för olika kategorier ny- komna på arbetsmarknaden. I stället bör den lämpligaste kontanta stöd- formen för de nya arbetssökandena, liksom för dem som uppfyller fordringarna enligt arbetsvillkoret utan att vara arbetslöshetsförsäkrade,

Prop. 1973: 56 171

vara ett grundläggande ekonomiskt skydd som kan komplettera övriga arbetsmarknadsåtgärder. Ett sådant ekonomiskt grundskydd 'bör ha så- dan karaktär att det även för nykomna på arbetsmarknaden blir ett stöd för effektivare utnyttjande av samhällets arbetsmarknadsservice till den enskilde sökanden.

Som utredningen framhåller bör det primära ansvaret för bedömning av arbetslösa arbetssökandes ekonomiska stödbehov i situationer, då de är nykomna på arbetsmarknaden eller av annan anledning inte skyddas av arbetslöshetsförsäkring, i första hand åvila de statliga arbetsmarknads- organen. Det ekonomiska stödet till nytillträdande på arbetsmarknaden och andra som inte skyddas av arbetslöshetsförsäkring bör därför utfor— mas som ett av staten finansierat kontantstöd. Stödformen, som jag i likhet med utredningen vill ge benämningen kontant arbetsmarknads- stöd, bör bli ett komplement till arbctslöshetsförsäkringen och få karak- tären av ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslöshet. Till frågan om administrationen av den nya ersättningsformen återkommer jag senare.

Jag delar utredningens uppfattning att de år 1968 införda temporära stödformerna för äldre arbetslösa, förlängd (extra) ersättning till med- lemmar i erkända arbetslöshetskassor och statligt omställningsbidrag, bör integreras med arbetslöshetsförsäkringcn och det kontanta arbets- marknadsstödet. Detta kan ske genom en förlängning av ersättningsti- den för dem som har uppnått 55 års ålder och, i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstödet, genom övergångsbestämmelser för omställnings— bidraget. Med hänsyn till att bestämmelserna om omställningsbidrag under vissa förhållanden kan vara förmånligare för bidragstagaren än bestämmelserna om kontant arbetsmarknadsstöd behövs övergångsbe- stämmelser som medger, att den som nu uppbär omställningsbidrag även i fortsättningen tillförsäkras motsvarande förmåner. Den närmare regle- ringen av dessa förhållanden berör jag i ett följande avsnitt.

Efter införandet av det kontanta arbetsmarknadsstödet anser utred— ningen att det inte finns skäl att bibehålla arbetslöshetshjälp i form av kommunalt kontantunderstöd. Jag delar denna uppfattning.

Socialhjälp till arbetssökande torde däremot även i fortsättningen få betydelse i fall då fysiska, psykiska eller sociala handikapp för en tid försvårar eller omöjliggör arbetsplacering samt då de normaliserade be- lopp som utgår från arbetslöshetskassa eller som kontant arbetsmark- nadsstöd visar sig vara otillräckliga. Genom införandet av kontant arbets— marknadsstöd och de utvidgningar och förmånsförbättringar i arbetslös- hetsförsäkringen som jag avser att föreslå i det följande bör emellertid i det närmaste alla egentliga arbetslöshetsrisker kunna bli täckta av statliga och statsunderstödda stödformer och inte belasta kommunerna. För det- ta hjälpområde får således socialhjälpen framdeles liksom hittills bety- delse endast som komplement till de statliga och statsunderstödda kon- tanta stödformerna på arbetsmarknaden.

Prop. 1973: 56 172

7.2. Skattefrågor

Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och kommunalt kontantun- derstöd är enligt gällande bestämmelser undantagna från skatteplikt. Statligt omställningsbidrag utgör däremot skattepliktig inkomst.

Sjukpenningutredningen, som har undersökt om tekniska förutsätt- ningar föreligger att beskatta en rad förmåner vid sjukdom och arbets- löshet, finner att sådana förutsättningar finns bl. a. i fråga om ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och den av KSA-utredningcn föreslagna nya stödformen kontant arbetsmarknadsstöd.

Genom att ifrågavarande förmåner görs skattepliktiga kan man åstad- komma en bättre anpassning till det inkomstbortfall som skall ersättas. En skattefri förmån medför att den preliminärskatt som har betalats in under arbetsperioden blir för hög i förhållande till den slutliga skatten, i synnerhet för de korttidsarbetslösa. Vid beskattning kan en mera rättvis jämförelse göras mellan olika personers inkomstförhållanden, vilket bl.a. har betydelse för de sociala förmåner som har anknutits till den taxerade eller beskattningsbara inkomsten. Vidare kan vid beskattning de berörda förmånerna på ett enkelt sätt göras pensionsgrundande för tilläggspension. _

På grundval av Sjukpenningutredningens redovisning har Kungl. Maj:t på förslag av chefen för finansdepartementet tidigare denna dag beslutat föreslå riksdagen att bl. a. dagpenningen i arbetslöshetsförsäk— ringen och det kontanta arbetsmarknadsstödet görs skattepliktiga. Det är mot den bakgrunden som jag tar upp frågan om den framtida utform— ningen av dessa förmåner.

På föredragning av chefen för socialdepartementet har Kungl. Maj:t tidigare i dag beslutat om proposition till riksdagen med förslag att er- sättning från arbetslöshetsförsäkringen och annat kontant stöd vid ar- betslöshet skall hänföras till pensionsgrundande inkomst för tilläggspen— sion.

Att arbetslöshetsstödet i fortsättningen blir skattepliktig inkomst med- för att verkställandet av preliminärt skatteavdrag och utfärdandet av kontrolluppgifter kommer att åligga arbetslöshetskassorna i fråga om er- sättningen från arbetslöshetsförsäkringen.

Utbetalningen i arbetslöshetskassorna sker f. n. i regel manuellt. En— dast i ett fåtal kassor sker utbetalningarna eller planeras de ske med hjälp av ADB-teknik. Ett administrativt hanterligt system förutsätter därför att de preliminärskatteavdrag som skall göras av kassorna fast- ställs cftcr vissa schabloner. Som närmare berörs av chefen för f inansde- partementet skall preliminär A—skatt dras av med tillämpning av en schablontabell. Tabellen avses motsvara kolumn ] i k'zillskattetabellerna och bygga på medelutdebiteringen i riket. Avdrag för kvarskatt skall normalt inte ske. Kassornas redovisning av innehållen preliminär skatt

Prop. 1973: 56 173

förutsätts kunna ske genom s.k. summarisk redovisning eller genom annan förenklad metod. När det gäller utfärdandet av kontrolluppgifter kommer arbetslöshetskassorna, i enlighet med Sjukpenningutredningens förslag, att få möjlighet att sända ut sådana uppgifter redan i december månad det år uppgiften avser. Det skall ankomma på riksskattcverket att efter samråd med AMS utarbeta schablontabell för skatteavdrag och de anvisningar i övrigt som föranleds av att arbetslöshetsersättningen blir skattepliktig inkomst.

Det förhållandet att preliminärskattcavdraget kommer att ske efter schabloner och utan hänsyn till den försäkrades övriga inkomster kan i vissa fall — t. ex. då kassaersättningen till följd av pensionsavdrag är liten — medföra risk för kvarstående skatt.

Jag förutsätter att arbetslöshetskassorna på lämpligt sätt kommer att göra de försäkrade uppmärksamma på sådana effekter och lämna upp- lysningar om de möjligheter till exempelvis fyllnadsinbetalning av preli- minär skatt som finns.

Eftersom utbetalningen av det kontanta arbetsmarknadsstödet, som jag återkommer till senare, skall handhas av de allmänna försäkrings- kassorna, får i fråga om denna stödform verkställandet av preliminär— skatteavdrag och utfärdande av kontrolluppgifter ske i samma ordning som i framtiden kommer att gälla beträffande sjukpenning. Detta inne- bär, i avvaktan på att ADB-systemet är fullt utbyggt inom sjukförsäk- ringen, att preliminär A-skatt normalt dras av enligt en schablontabell som motsvarar medelutdebiteringen i landet och som upptar en enda kolumn. Vid utbetalningar under längre perioder skall möjlighet finnas att göra avdrag enligt den vanliga källskattetabellen. Avdrag för kvar- skatt skall i vissa fall kunna göras. Dessa frågor behandlas närmare av chefen för finansdepartementet.

7.3. Allmänna förutsättningar för rätt till försäkringsersättning och kon- tant arbetsmarknadsstöd

7.3.1. Allmänt

Jag har i det föregående förordat att endast två former av kontant— stöd skall finnas vid arbetslöshet, försäkringsersättning och kontant ar- betsmarknadsstöd. För båda dessa stödformer bör, som RSA-utred- ningen föreslår, i stort sett samma grundläggande förutsättningar för rätt till ersättning gälla.

F. n. finns de allmänna villkoren för rätt till kassacrsättning angivna i 20 och 22 åå kassaförordningen och för rätt till kommunalt kontantun- derstöd i 72 5 arbetsmarknadskungörelsen.

För att bli berättigad till ersättning måste man enligt dessa bestäm- melser ha fyllt 16 år, vara arbetslös, vara arbetsför, i övrigt vara oför-

Prop. 1973: 56 174

hindrad att åta sig arbete, vara arbetssökande hos arbetsförmedlingen samt vara beredd att ta erbjudet lämpligt arbete.

I 36 & kassaförordningen anges under vilka förutsättningar ett arbete skall anses lämpligt. Erbjudet arbete skall sålunda anses lämpligt under förutsättning att det motsvarar medlemmens krafter och färdigheter, att det är förenat med avlöning som prövas vara skälig i förhållande till lön som för sådant arbete utgår enligt kollektivavtal eller, om sådant av- tal inte finns, till i arbetsorten förekommande lön för samma arbete. att det inte hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, att förhållan- dena på arbetsplatsen väsentligen motsvarar vad som i lag eller annan författning kan finnas föreskrivet om åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall samt att inte heller i övrigt särskilda omständighe- ter föreligger med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

I fråga om lägsta åldersgränsen föreslår KSK-utredningen en viss om- konstruktion som innebär att rätten att bygga upp ersättningsrätt skall inträda vid 15 års ålder. Grunden till detta förslag är att en elev under sista skolåret kan bedriva skolarbetet så att han samtidigt utför ett ar- bete som är att likställa med förvärvsarbete. Jag instämmer i likhet med remissinstanserna i förslaget. Denna åldersgräns bör gälla såväl arbets- löshetsförsäkringen som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Som jag återkommer till senare kan emellertid varken kassacrsättning eller kon— tant arbetsmarknadsstöd utgå före 16 års ålder.

En grundläggande förutsättning för kontant stöd vid arbetslöshet bör liksom hittills vara att den arbetslöse verkligen är arbetslös och står till arbetsmarknadens förfogande, dvs. att han kan och vill förvärvsarbeta och är oförhindrad därtill. Någon definition av begreppet arbetslös ges inte i nuvarande kassaförordning. Enligt praxis i den nuvarande försäk- ringen anses medlem arbetslös när han på grund av arbetsbrist inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och inte heller utför arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgivande syfte. Jag anser att arbets- brist även i fortsättningen bör vara den verkliga orsaken till att ersätt- ningssökande inte har något förvärvsarbete. Ytterligare en förutsättning för att arbetslöshet skall anses föreligga är att sökanden inte har någon inkomst av förvärvsarbete. Detta krav får betydelse för den som uppbär fcrielön, pcrmitteringslön eller annan ersättning från arbetsgivaren un— der perioder då arbete inte utförs. 'Den arbetslöses vilja och förmåga att förvärvsarbeta dokumenteras naturligast genom att han före arbetslös- heten faktiskt har utfört förvärvsarbete i viss omfattning. Även i situa- tioner då någon inte alls eller för länge sedan har utfört förvärvsarbete kan dock viljan och förmågan att förvärvsarbeta vara tillräckligt doku- menterad. I samtliga fall bör viljan att arbeta återspeglas i sökandens ar- betsutbud när han anmäler sig som arbetssökande vid offentlig arbets- förmedling.

Prop. 1973: 56 175

Arbetslöshetsbegreppet kan för vissa grupper av förvärvsarbetande vara svårbedömbart. Det gäller bl.a. företagare och yrkesfiskare. Jag skall beröra dessa kategorier närmare i detta sammanhang.

I fråga om företagare kan, som utredningen anför, det förhållandet att inkomst av förvärvsarbete inte längre föreligger på samma sätt som för arbetstagare vara utgångspunkt för bedömning av frågan om arbets- löshet föreligger. Det är i stället nödvändigt att skapa en garanti mot att kontant stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyllnad i mindre lön- samma företag. Därför bör den principiella och grundläggande huvud- regeln vara att en företagares arbetslöshet börjar den dag då hans per- sonliga verksamhet i rörelsen har upphört.

När det gäller att bedöma frågan om sökandens personliga verksam- het i rörelsen har upphört vill jag i likhet med utredningen förorda att följande skall gälla. I första hand får frågan om rörelsen lagts ned grundas på en förklaring från företagaren själv. Den bör ske skriftligen och kan lämpligen ingå i en ansökan om försäkringsersättning eller kon- tant arbetsmarknadsstöd. Principiellt bör gälla att företagare, liksom ar- betstagare, skall ha lämnat sin tidigare förvärvsverksamhet av giltig an- ledning. Arbetslösheten får inte vara självförvållad och det får inte med skäl kunna antas att den arbetslöse upphört med den tidigare verksam— heten i det huvudsakliga syftet att få arbetslöshetsersättning. Avveck— lingen av rörelsen måste vara motiverad av att rörelsen inte ger rimlig försörjning. Reglerna om självförvållad arbetslöshet för arbetstagare bör i tillämpliga delar kunna användas också i fråga om företagare.. Även påföljderna av självförvållad arbetslöshet bör vara desamma som för ar— betstagare. Med hänsyn till den tveksamhet som många gånger kan f öre- ligga vid bedömningen av dessa frågor och till de praktiska svårighe- terna att i stödärendet utreda rörelsens ekonomiska utfall kan det, som jag strax återkommer till, vara befogat med en längre karenstid.

Kravet att företagare för att anses som arbetslös skall ha lämnat sin rörelse innebär i allmänhet att han skall ha sålt fast egendom och rörel- setillgångar. Fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde kan vara skäl att ifrågasätta om sökandens personliga verksamhet i tidigare rörelse verkligen har upphört. Tillsammans med andra omständigheter kan sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång ut- göra skäl för att avvisa ansökan om ersättning. Sådana andra omstän- digheter kan vara att sökandens make eller barn uppges fortsätta sökan— dens tidigare verksamhet, men att make eller barn i realiteten, på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annat arbete, har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva verksamheten. Även om rörelse eller rörel- setillgångar överlåtits till annan, förekommer det fall då prövningsorga— net bör undersöka om överlåtelsen verkligen skett under förhållanden som tyder på att sökandens personliga verksamhet i rörelsen har upp- hört i praktiken. Överlåtaren kan i fråga om exempelvis jordbruksdrift

Prop. 1973: 56 176

bo kvar på gården och alltjämt delta i sysslorna där. Från fall till fall får då prövas dels om sökandens personliga insats i den huvudsakliga produktionen har upphört, dels om hans deltagande i sysslorna på går- den begränsar hans arbetsutbud. Om det då visar sig att sökanden står till arbetsmarknadens förfogande i mindre utsträckning än han eljest skulle göra, föreligger i regel ingen rätt till ersättning. Som allmän regel bör vidare gälla att önskemål från sökanden att fortsätta en tidigare hu— vudsaklig förvärvsverksamhet som bisyssla inte godtas. Hans personliga verksamhet i rörelsen skall ha upphört utan reservationer. Beträffande makar som båda ha utfört arbete i rörelsen bör det gemensamma arbetet i företaget kunna ådagaläggas genom att båda makarna deklarerat och taxerats för inkomst av rörelsen. I åtskilliga fall, företrädesvis inom jord- bruk och handel, förekommer emellertid att endast ena maken taxeras för inkomst, även om andra maken svarat för en betydande del av de gemensamma arbetsinsatserna i verksamheten. I en sådan situation måste prövningsorganet fordra klarläggande utredning om makarnas faktiska arbete i rörelsen. Verksamhet som medhjälpare i rörelse bör godtas som förvärvsarbete om det utförts under större delen av ett år.

Avgörandet om arbetslöshet verkligen har inträtt och om arbetslöshe- ten är självförvållad är när det gäller företagare många gånger svårt. Anledning kan därför finnas att i dessa fall ha en längre karenstid än vad som annars föreslås gälla. Jag förordar därför att det i fråga om företagare skall finnas möjlighet att föreskriva en karenstid upp till två månader innan kassaersättning utgår. När det gäller det kontanta ar— betsmarknadsstödet bör karenstiden för företagare normalt vara två må- nader. Om särskilda skäl föreligger, skall karenstiden kunna sättas ned.

Den huvudregel som jag har förordat i det föregående innebär att en företagare anses arbetslös först då hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört. Det får inte röra sig om ett tillfälligt eller tidsbegränsat av- brott i verksamheten. I undantagsfall då företagare har varit tvungen att för en tid avbryta sin verksamhet och detta avbrott är en ren engångsfö- reteclse, som inte till någon del har säsongkaraktär, bör emellertid enligt utredningen på skälighetsgrunder ersättning ändock kunna utges. Exem— pel på fall då undantag bör medges är då företagaren på grund av force majeuresituation har varit tvungen att upphöra med sin verksam- het. Den arbetslöse bör för att bli berättigad till ersättning avge skriftlig försäkran att han upphört med verksamheten för minst tre månader och att uppehållet inte är av säsongkaraktär. Han bör förslagsvis två månader efter det han ingett försäkran vara berättigad till stöd om han i övrigt uppfyller de krav som gäller för ersättningsrätt. I övrigt bör lik- som hittills gälla att ersättningsrätt förutsätter att den arbetslöse är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.

Några remissinstanser, bl.a. AMS' försäkringsdelegation och Sam- organisationen anser att det av utredningen föreslagna arbetslöshets-

Prop. 1973: 56 177

begreppet för företagare är alltför inskränkt. Jag vill framhålla att den avvägning mellan olika intressen som här måste göras är svår. Samtidigt som det är angeläget att skapa realistiska möjligheter för företagare att omfattas av försäkringen och komma i åtnjutande av kontant arbets- marknadsstöd måste riskerna för missbruk elimineras så långt som möj- ligt. Det måste vidare beaktas att det i dessa fall många gånger kan vara svårt att kontrollera de faktiska förhållandena. Jag anser därför att det finns anledning att gå fram försiktigt. Först mot bakgrund av vunna erfarenheter vid tillämpningen av bestämmelserna kan bedömas om ar- betslöshetsbegreppet för företagare är lämpligt utformat. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den möjlighet som öppnas att medge un- dantag från den förordade huvudregeln.

Genom medgivande av AMS har skapats vissa möjligheter för yrkes- fiskare, som på grund av storm eller andra omständigheter tvingas till uppehåll i fisket, att uppbära kassacrsättning om båten ligger i hamn i Sverige eller annat nordiskt land. Detta utgör ett undantag från den an- nars inom arbetslöshetsförsäkringen gällande principen att den arbets- löse skall stå till arbetsmarknadens förfogande i Sverige. Undantaget får ses mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder för yrkesfis- karna. En utvidgning av denna särregel till att avse även hamnar utan- för Norden anser jag inte vara befogad.

Beträffande kravet att den arbetslöse skall vara anmäld på arbetsför- medlingen vill jag i likhet med AMS understryka betydelsen av att den arbetslöse redan innan han blir arbetslös tar kontakt med förmedlingen. Ett krav på att han anmäler sig till förmedlingen redan när han blir uppsagd bör visserligen inte uppställas som villkor för ersättningsrätt. Jag anser det emellertid angeläget att sådan anmälan sker. Kassorna bör underrätta sina medlemmar om betydelsen av tidiga kontakter med för- medlingen när arbetslöshet hotar medlemmen.

Ytterligare en förutsättning för rätt till ersättning är att den arbetssö- kande är arbetsför. Detta villkor innebär att sökanden skall kunna pres- tera ett normalt arbetsresultat i ett för honom lämpligt arbete. Den som på grund av sjukdom, invaliditet eller hög ålder inte kan utföra arbete bör liksom f.n. inte vara berättigad till kontant stöd vid arbetslöshet. Sjukdom som medför rätt till hel sjukpenning bör således, som utred- ningen föreslår, utesluta ersättning vid arbetslöshet. Den som uppbär hel förtidspension eller helt sjukbidrag likställs med den som är helt sjuk— skriven. I fall då halv sjukpenning utgår skall den arbetslöse anses som ej arbetslös halva dagen och som arbetsför halva dagen. Då partiell för- tidspension och partiellt sjukbidrag utgår kan några generella antagan- den inte göras om verkningarna av sjukdom eller annan nedsättning. av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan, som i det enskilda fallet har legat till grund för pensionsbeslutet. Bedömningen får, som utred- ningen anför, i dessa fall ske av samtliga de omständigheter som i den

Prop. 1973: 56 178

föreliggande situationen skapar svårigheter för sökanden att finna lämp- ligt förvärvsarbete. Bedömningen av arbetsförheten som allmänt villkor för ersättningsrätt vid arbetslöshet bör principiellt ske enligt samma in- validitetsbegrepp och med samma metoder, vare sig nedsättning av ar- betsförmågan uppstått genom yrkesskada eller på annat sätt. Därvid bör bedömningen inriktas direkt på sökanden och avse dennes aktuella ar- betsförmåga.

I likhet med utredningen anser jag att som villkor för ersättningsrätt skall gälla att den arbetslöse även i övrigt är oförhindrad att förvärvsar- beta. Detta innebär att det inte får föreligga någon omständighet som hindrar den arbetslöse att över huvud taget utföra tillgängligt och lämp— ligt förvärvsarbete under tid för vilken han gör anspråk på kontant stöd under arbetslöshet. Villkoret innefattar samtidigt alla omständigheter som kan utgöra hinder för att utföra tillgängligt förvärvsarbete. Annor- lunda uttryckt innebär villkoret att arbctssökanden skall stå till arbets- marknadens förfogande.

Problem vid bedömningen om den arbetslöse står till arbetsmarkna- dens förfogande kan föreligga i fråga om den som till väsentlig del har haft sin försörjning genom stadigvarande förvärvsarbete i hemmet. Den som mister sådant arbete kan i vissa situationer ha stora svårigheter att ställa om sig till förvärvsarbete utom hemmet. I likhet med utredningen anser jag att de som är bundna vid hemmet till följd av personligt han- dikapp bör kunna få ersättning vid arbetslöshet, om de till väsentlig del haft sin försörjning genom stadigvarande hemarbete och om de är be- redda att utföra annat hemarbete eller annat arbete som deras handi- kapp tillåter. Denna bedömningsregel bör som utredningen förordar gälla även personliga handikapp av andra slag än fysiska, exempelvis bundenhet vid vård i hemmet av handikappad eller åldrig anhörig, som utgör ett uppenbart hinder för att förvärvsarbeta utom hemmet. Krav bör dock i dessa fall ställas på att vårdbehovet styrks genom intyg från exempelvis socialmyndighet.

Enligt arbetsmarknadskungörelsen föreligger möjlighet för kassamed— lem att under yrkesutbildning välja ersättning från arbetslöshetskassa i stället för utbildningsbidrag. Möjligheten till kassaersättning under ut-- bildningstid uppkom innan utbildningsbidrag hade införts. Det ursprung- liga skälct för denna ersättningsmöjlighet var att kassamedlem skulle få ersättning från försäkringen under en kortvarig kurs, som när arbets- erbjudande lämnades omedelbart kunde avbrytas. När utbildningsbidra- get under arbetsmarknadsutbildning infördes och detta bidrag i vissa fall inte alltid motsvarade kaSSaersättningen ansågs det rimligt att val- möjligheten fick kvarstå. Utredningen har föreslagit att denna val- möjlighet slopas och anför som skäl härför att det föreligger risk för att medlem under utbildningstiden förbrukar sitt försäkringsskydd. Med hänsyn till de förlängda ersättningstider som jag i det följande kommer

Prop. 1973: 56 179

att förorda i fråga om arbetslöshetsförsäkringen förefaller utredningens farhågor överdrivna. Jag förordar därför att nuvarande möjlighet att välja ersättning från arbetslöshetskassa i stället för utbildningsbidrag kvarstår.

Den som söker deltidsarbete skall enligt utredningen i första hand få förslag till sådant arbete av arbetsförmedlingen. Om det inte är möjligt att inom skälig tid lämna förslag till deltidsarbete, bör erbjudande om heltidsarbete, om sådant finns, diskuteras med sökanden. Avvisas sådant erbjudande och anser förmedlingen att sökandens motiv härför inte är godtagbara/ bör ersättningsrätten omprövas. Utredningen anser att sö- kandens berättigade önskemål därvid bör beaktas. Hänsyn bör särskilt tas till tidigare arbetsförhållanden, t. ex. att sökanden förut under längre tid har haft endast deltidsarbete. Är så inte fallet och finns det inte till- gång på deltidsarbete inom sökandens naturliga arbetsområde, kan enligt utredningens mening övervägas om ett föreliggande erbjudande om hel- tidsarbete är att anse som lämpligt. Bedömningen härav föreslås ske enligt de principer och regler som gäller för prövningen av lämpligt arbete.

I likhet med utredningen anser jag att den som söker deltidsarbete skall av arbetsförmedlingen kunna erbjudas heltidsarbete i den mån del- tidsarbete inte finns att tillgå. Vid bedömningen av om det erbjudna ar- betet skall anses lämpligt eller inte, får, som utredningen föreslår, de all— männa principer som gäller för prövningen av erbjudet arbetes lämplig- het och som jag i det följande närmare kommer att redogöra för använ- das. Samtliga i det enskilda fallet föreliggande omständigheter måste beaktas vid denna bedömning.

Hänvisningar till S7-3-1

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 9, , 8.5

7.3.2. Lämpligt arbete

I fråga om vad som skall anses som lämpligt arbete framhåller KSA- utredningen att den innebörd som ges åt detta begrepp i mångt och mycket bestämmer försäkringssystemets karaktär. Mot bakgrunden härav tar utredningen upp bestämmelserna till granskning i hela deras . vidd. I denna del vill jag till en början anföra följande.

Av såväl samhällsekonomiska som rent arbetsmarknadspolitiska skäl har det ansetts oriktigt att utbetala arbetslöshetsersättning samtidigt som behov av arbetskraft förelegat, om det inte funnits något absolut hinder för den arbetssökande att åta sig arbetet i fråga.

Den snabba strukturomvandlingen som under längre tid har känne- tecknat arbetsmarknad och näringsliv har varit av avgörande betydelse för möjligheterna att upprätthålla en hög framstegstakt. En förutsätt- ning för att under denna omvandlingsprocess kunna upprätthålla full sysselsättning är en hög rörlighet på arbetsmarknaden. Den snabba ut- byggnaden av arbetsmarknadsutbildningen och möjligheterna till stöd vid flyttning är uttryck för den vikt statsmakterna lagt vid rörlighetsstimu- lerande åtgärder inom den moderna arbetsmarknadspolitiken.

Prop. 1973: 56 180

Genom de regionalpolitiska insatserna understödjer samhället 'utveck- lingen av bärkraftiga regionala och kommunala centra. Därmed kan de omflyttningar som är en nödvändig följd av förändringarna i näringsli- vets struktur i betydande utsträckning begränsas till den egna regionen eller landsdelen. ' ' ' '

Jag finner det mot denna bakgrund angeläget att betona vikten av att ' de olika formerna av kontant stöd vid arbetslöshet utformas på sådant sätt att den nödvändiga yrkesmässiga och geografiska rörligheten inte hämmas Och därmed ökar riskerna för arbetslöshet. Erfarenheterna från den senaste konjunkturnedgången ger vid handen att det i varje fall på vissa orter har funnits en tendens till minskad villighet att anta tillgäng- liga arbeten.

Vid övervägandet av om ett arbete kan anses lämpligt för den aktuelle arbetssökanden bör enligt min mening eftersträvas att väga samman de skilda förhållanden som bör tillmätas betydelse för arbetsvalet till en helhetsbild. Bedömningen av arbetets lämplighet bör ske med hänsyn till arbetssökandens yrkeskunnande och personliga förhållanden. Detta innebär dock inte att en arbetssökande kan avvisa erbjudet arbete endast på den grunden att han exempelvis har genomgått viss' utbildning eller varit verksam i visst yrke.

När det gäller anvisning av arbete på annan ort än bostadsorten blir givetvis den arbetssökandes personliga förhållanden och arbetets art avgörande vid bedömningen av huruvida det erbjudna arbetet skall an- ses lämpligt. De riktlinjer som f.n. tillämpas och som har fastställts av AMS innebär att skälig hänsyn tas till den arbetssökandes personliga förhållanden. Jag finner därför, i likhet med utredningen, inte påkallat att förorda någon ändring i dessa riktlinjer. Prövningen bör även i fort- sättningen grundas på regeln att den arbetslöse skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att förvärvsarbeta. Jag vill dock anföra följande syn— punkter. Många fall av lokal bundenhet beror på familjeskäl. Den lokala bundenheten i en familj kan bero på makens arbetsförhållanden eller hänsyn till samboende föräldrar eller barn. Flera samverkande boende— och ansvarsförhållanden skapar i dessa fall en komplicerad bundenhet för både kvinnor och män. Har de små barn och är samhällets service för tillsyn av dem inte utbyggd, uppstår särskilda svårigheter. När bar- nen intc längre är i sådan ålder att de behöver kontinuerlig vård eller tillsyn får bundenheten vid hemmet bedömas på ett annat sätt. Då kan förekomsten av barn inte längre anses utgöra ett hinder för att ta arbete på annan ort, men det är önskvärt att arbetsorten är belägen så att borta- varande förälder kan besöka hemmet varje vecka, om det inte är fråga om en kortvarig anställning. Om inte familjebostad kan erbjudas i ifrå- gavarande arbetsort, skall föräldrar med hemmavarande icke vuxna barn kunna göra anspråk på att bara en av dem skall vara beredd att anta arbete på annan ort än den-dittillsvarande bostadsorten. När lo-

Prop. 1973: 56 181

kal bund_enhet huvudsakligen beror på uppdrag, bisyssla eller annan lik- nande verksamhet bör tiden för rådrum anpassas efter skälig tid för avveckling av verksamheten. Många gånger är de åtgärder som är nödvändiga för en anpassning till arbetsmarknaden beroende av den arbetssökandes vilja att själv medverka. Jag vill i detta sammanhang betona att samhället inte kan ta ansvar för arbetslöshet i de fall den- na huvudsakligen beror på orealistiskt lokalt begränsat arbetsutbud, som den arbetssökande själv, även efter skäligt rådrum, vägrar att utvidga eller anpassa till den faktiskt föreliggande tillgången på lämp- ligt förvärvsarbete. I samband med nytillträde på arbetsmarknaden är det en normal företeelse att förhållandevis stora krav på yrkesmässig eller geografisk rörlighet måste ställas. Detta gäller inte minst ungdomar för vilka anspråk på rörlighet bör kunna ställas väsentligt högre. Jag vill erinra om att vidgade möjligheter för ungdomar som nyss har avslutat gymnasieutbildning att få flyttningsbidrag har föreslagits i årets stats- verksproposition.

Utredningen föreslår att den nuvarande regeln om hänsynstagande till den arbetssökandes krafter och färdigheter ersätts med en bestämmelse att erbjudet arbete skall anses lämpligt, om inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn har tagits såväl till sökandens yrkesvana och föreliggande förutsättningar i övrigt för arbetet som till hans önske- mål i fråga om arbetsval och andra personliga förhållanden.

Mot bakgrund av vad jag nyss har anfört är jag inte beredd att för- orda en uppmjukning av gällande regler för vad som skall anses som lämpligt arbete. Med hänsyn till att nya grupper kommer att kunna få kontant stöd vid arbetslöshet är det tvärtom angeläget att nuvarande praxis inte utvecklas så att rörlighetshämmande effekter på arbetsmark- naden uppkommer. För att uppnå närmare anpassning härtill förordar jag att det införs en bestämmelse av innebörd att erbjudet arbete skall anses lämpligt, om inom ramen för tillgången på arbetstillfällen skälig hänsyn tagits till den arbetssökandes yrkesvana och förutsättningar i öv- rigt för arbetet samt andra personliga förhållanden. Jag vill i likhet med AMS framhålla att lagförslaget inte innebär ett avsteg från principen att arbetslöshetsförsäkringen inte är en yrkesförsäkring.

I fråga om vilken lön som skall anses skälig gäller f.n. att erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning att det är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till lön som för sådant ar- bete utgår enligt kollektivavtal eller, om avtal inte finns, till i arbetsor- ten förekommande lön för samma arbete.

En grundläggande princip inom arbetslöshetsförsäkringen är att den erbjudna lönens skälighet prövas utan hänsyn till de inkomster den ar- betssökande har haft i tidigare anställning. Enligt utredningens mening kan det inte komma i fråga att gå ifrån denna princip. Om den arbetssö— kande däremot erbjuds ett arbete som är förenat med lägre nettolön än

Prop. 1973: 56 182

den ersättning som han har rätt till från sin arbetslöshetskassa upplevs det enligt utredningen som en orättvisa av kassamedlemmar. Utredning- en föreslår därför att erbjudet arbete skall anses lämpligt bara om an- ställningsförmånerna är skäliga i förhållande till den ersättning som den arbetssökande har rätt till enligt försäkringen.

Utredningens förslag i denna del har kritiserats av bl. a. ett flertal ar- betstagarorganisationer, SAF samt flera länsarbetsnämnder.

Jag vill i likhet med bl.a. LO understryka angelägenheten av att samtliga grupper arbetssökande behandlas lika hos arbetsförmedlingen. Tidigare lönesättning eller utgående kassacrsättning bör, som de kri- tiska remissinstanserna anför, i princip inte vara avgörande för vare sig om de arbeten som erbjuds den arbetslöse skall anses lämpliga eller om han skall kunna vägra anta arbetet utan påföljd för ersättningsrät- ten. Mot denna bakgrund anser jag att kassaersättningens storlek inte får vara avgörande för om arbetserbjudande skall anses lämpligt eller ej. Huvudregeln i fråga om skälig lön bör därför liksom hittills vara att an- ställningsförmånerna är förenliga med vad som utgår till kollektivav- talsanställda inom samma yrkesområde. Om något normerande avtal inte finns, får skälighetsprövningen grundas på jämförelser med det löneläge som i allmänhet råder för samma arbete inom yrkesområdet. Endast om den erbjudna lönen väsentligt understiger arbetslöshetser- sättningen bör undantag från den angivna huvudregeln medges.

Med hänsyn till att de i kollektivavtal angivna lönerna ofta inte ger uttryck för det reella löneläget inom avtalets giltighetsområde kommer i regel den faktiskt tillämpade lönesättningen på en arbetsplats att utgöra jämförelsegrund. Den förordade huvudregeln innebär därför att en inom vederbörande yrke kvalificerad arbetssökande utan risk för av- stängning från ersättning kan vägra att ta arbete enligt kollektivavtalets minimilön, om den på arbetsplatsen tillämpade lönesättningen ligger över kollektivavtalets lönevillkor.

I likhet med utredningen vill jag framhålla att inte endast lönen har betydelse när det gäller att bedöma ett erbjudet arbetes lämplighet från förevarande synpunkt. Även andra anställningsförmåner bör beaktas. Som exempel kan nämnas pension, sjuklön, semester, övertidsersättning, skift- och andra tillägg, helglön, resekostnadsersättning, traktamentser- sättning samt tjänstegruppliv- och avgångsbidragsförsäkring. Ett erbju— det arbete bör i regel anses lämpligt, om den arbetssökande tillförsäkras de anställningsförmåner av detta slag som utgår enligt kollektivavtal.

I detta sammanhang vill jag beröra den av riksdagen år 1967 (SU 1967: 112, rskr 1967: 272) behandlade frågan om införande av en in— komstgarantiförsäkring. Utskottsutlåtandet, vars innehåll i denna del gavs Kungl. Maj:t till känna, grundade sig på ett motionsförslag. Enligt detta skall garantin stå i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten och försvinna efter hand som ersättningen i den nya anställningen når

Prop. 1973: 56 183

upp till eller överstiger den gamla arbetsinkomsten. Som framgått av min redogörelse för reglerna om vilken lön som skall anses skälig för att ett erbjudet arbete skall anses lämpligt, sker denna prövning utan hän- syn till de inkomster den arbetssökande har haft i tidigare arbete. Det skydd mot alltför lågt avlönat arbete som ligger i de regler som jag därvid har förordat får anses tillräckligt. Jag är därför inte beredd att förorda en annan ordning.

I likhet med vad som f.n. gäller skall vid bedömandet av arbetets lämplighet hänsyn inte behöva tas till att arbetet hänför sig till arbets- plats där arbetskonflikt, som strider mot lag eller kollektivavtal, råder eller, i fråga om arbetsplats där kollektivavtal inte gäller, är av okynnes- karaktär. En förutsättning för att erbjudet arbete av detta skäl skall kunna avvisas utan påföljd för ersättningsrätten är att stridsåtgärd, som inte är olovlig, har vidtagits vid företaget. Det är inte tillräckligt att var— sel om stridsåtgärd har utfärdats eller att företaget på annat sätt är kon- flikthotat. Enligt utredningen kan det vid tillämpningen av förevarande regel finnas anledning att ta hänsyn till arbetssökandens personliga svå- righeter att godta ett arbetserbjudande vid företag som drabbats av konflikt. Jag vill betona att sådana hänsyn skall tas endast då speciella skäl föreligger.

Enligt gällande ordning skall förhållandena på arbetsplatsen väsentli— gen motsvara vad som i lag eller annan författning föreskrivs rörande åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall. Utredningen har inte funnit anledning till annan ändring av ifrågavarande bestämmelse än att ordet väsentligen har tagits bort. Jag har samma uppfattning som utredningen. Erbjudet arbete skall alltså anses lämpligt endast om för- hållanden på arbetsplatsen motsvarar vad som föreskrivs i författning eller myndighets föreskrifter rörande åtgärder till förebyggande av ohäl- sa eller olycksfall. Som utredningen påpekar är det främst arbetarskydds- lagen och de föreskrifter och medgivanden som meddelas med stöd av denna som får ligga till grund för bedömningen om ett arbete är lämp- ligt från arbetarskyddssynpunkt.

Hänvisningar till S7-3-2

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 9,

7.3.3. Självförvållad arbetslöshet

Enligt gällande ordning anses självförvållad arbetslöshet föreligga, om arbetssökanden frivilligt utan giltig anledning har lämnat sitt arbete, på grund av otillbörligt uppförande har skilts från arbetet, har avvisat er— bjudet lämpligt arbete eller utan att uttryckligen ha avvisat sådant ar- bete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställ- ning inte kommit till stånd. Vad som sålunda föreskrivs i fråga om ar- bete gäller även i tillämpliga delar sådan yrkesutbildning som av AMS förklaras vara av beskaffenhet att kunna medföra befrielse från kravet på karenstid.

I likhet med KSA-utredningen anser jag att det inte finns skäl att

Prop. 1973: 56 134

föreslå någon ändring i gällande bestämmelser om självförvållad arbets- löshet.

Utredningen anför emellertid följande synpunkter på tillämpningen av bestämmelserna. Den som har ett arbete men av någon i och för sig godtagbar anledning vill skaffa sig en lämpligare sysselsättning bör inte motverkas i sitt yrkesval på grund av ersättningsreglerna. Som giltig an— ledning att sluta en anställning bör godtas att vederbörande har en all- varlig önskan att söka sig till annat för honom lämpligare yrkesområde. Dock bör i regel krävas att han i god tid innan anställningen upphör an— mält sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Är arbetet uppen- barligen inte lämpligt enligt de regler som gäller för bedömande av er- bjudet arbetes lämplighet, bör en arbetstagare likaledes kunna sluta sin anställning utan risk för att avstängas från ersättningsrätt. Detsamma bör enligt utredningen gälla om arbetet tagits på försök efter anvisning av arbetsförmedlingen men arbetstagaren vill söka byta till ett lämp- ligare arbete.

Bl. a. AMS är kritisk mot utredningens förslag i denna del. I likhet med en majoritet i AMS anser jag att det inte är rimligt att medlem, som vill byta yrke, generellt skall kunna sluta sin anställning för att i stället belasta arbetslöshetskassan. Han bör i regel stanna kvar i sin an- ställning i avvaktan på att han får arbete inom det önskade yrkesområ- det. För att giltig anledning att sluta en anställning skall föreligga måste liksom hittills krävas starka skäl.

Beträffande frågan huruvida självförvållad arbetslöshet föreligger när arbetstagaren skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande an- ser jag i likhet med utredningen att onykterhet i arbetet, upprepad sen ankomst till arbetet, frånvaro utan giltig anledning och vägran att efter— komma arbetsledningens anvisning även i fortsättningen kan tjäna som exempel på faktorer som kan föranleda att arbetslösheten anses själv- förvållad. När det gäller att bedöma om den arbetssökande utan att uttryckligen ha avvisat lämpligt arbete likväl genom sitt uppträdande uppenbarligen har vållat att anställning inte kommit till stånd, vill jag liksom utred- ningen understryka att regeln syftar endast på klart klandervärda be- teenden från den arbetssökandes sida.

Utredningen föreslår att påföljden vid självförvållad arbetslöshet skall vara avstängning från rätt till ersättning i sju dagar om arbetet skulle ha varat högst fem dagar, 14 dagar om arbetet skulle ha varat mer än fem men högst tio dagar och i anna-t fall 28 dagar. Genom en sådan ordning uppnås ett mer differentierat påföljdssystem än f. 11. Jag tillstyrker därför utredningens förslag. Som utredningen föreslår bör möjlighet dessutom liksom hittills finnas att, i de fall då det är uppenbart att den arbetslöse inte vill anta erbjudet lämpligt arbete, kräva 20 dagars arbete innan er- sättning utgår. Ett exempel på sådant fall är att den arbetslöse vid upp-

. Prop. 1973: 56 185

repade tillfällen avvisat erbjudet lämpligt arbete. Jag vill i detta sam-'. manha-ng framhålla att den arbetslöse kan ha lämnat sin anställning un- der sådana förhållanden, att det är uppenbart att han inte står till ar- betsmarknadens förfogande. I sådana fall kan finnas anledning att kräva 20 dagars arbete utan att den arbetslöse dessförinnan behöver erbjudas nytt arbete.

I likhet med utredningen anser jag att bestämmelserna om självförvål- lad arbetslöshet även i fortsättningen bör i tillämpliga delar gälla i fråga om arbetslös som avvisar arbetsmarknadsutbildni-ng, dvs. yrkesutbild- ning vid vilken utbildningsbidrag utgår enligt arbetsmarknadskungörel- sen. Som utredningen anför bör, i enlighet med vad som nu gäller, i re- gel avstängning ske endast när omständigheterna ger belägg för ovillig- het från den arbetssökandes sida att själv bidra till att komma ur en svår arbetslöshetssituation. I likhet med vad AMS framhåller i sitt remissytt— rande anser jag att detsamma bör gälla även de fall då den arbetslöse försvårar sin återanpassning genom att vägra att acceptera förslag om arbetsvård eller läkarvård eller genom att avbryta sådan vård eller ar- betsmarknadsutbildning.

Hänvisningar till S7-3-3

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 8.5, 185

7.4. Arbetslöshetsförsäkringen

7.4.1. Föreningsrättsliga bestämmelser om arbetslöshetskassor

Arbetslöshetskassorna är i föreningsrä-ttsligt hänseende organiserade som understödsföreningar och lyder som sådana under lagen (1938: 96) om understödsföreningar (UFL). Både erkända och icke erkända arbets- löshetskassor är således underkastade reglerna i UFL. I praktiken är det emellertid endast UFLzs föreningsrättsliga bestämmelser av mera allmän natur som har betydelse för de erkända arbetslöshetskassorna.

En inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig med uppdrag att se - över UFL anför i sitt betänkande (SOU 1970: 23) Understödsföreningar att genom översynen av UFL de grundläggande olikheterna mellan de erkända arbetslöshetskassorna och övriga understödsföreningar kommer att ytterligare markeras. Den sakkunnige utgår från att den nya under- stödsföreningslagen inte bör göras direkt tillämplig på de erkända ar- betslöshetskassorna. .

KSA-utredningen ansluter sig till den principiella uppfattningen att de

erkända arbetslöshetskassorna inte längre bör falla in under giltighets- . - området för UFL. De bestämmelser av föreningsrättslig natur som fordras för de erkända arbetslöshetskassorna, samlar utredningen i en särskild del av den föreslagna lagen om arbetslöshetsförsäkring. Denna lagdel bör enligt utredningen innehålla i princip en fristående, fullstän- dig reglering för kassorna. I syfte att nedbringa författningsmaterialets omfång finner utredningen dock motiverat att i fråga om vissa bestäm-

Prop. 1973: 56 186

melser av allmänt föreningsrättslig natur i sitt lagförslag hänvisa till UFL. Hänvisningarna görs av praktiska skäl till den sakkunniges förslag till ny understödsföreningslag.

Den nya lagen (1972: 262) om understödsföreningar har trätt i kraft den 1 juli 1972. Lagen gäller inte i fråga om erkända arbetslöshets- kassor. I enlighet med departementschefens förslag föreskrivs i över- gångsbestämmelserna att den gamla lagen fortfarande gäller i fråga om erkänd arbetslöshetskassa och sådan icke erkänd arbetslöshetskassa som registreras före den nya lagens ikraftträdande. I de avsnitt i den nya understödsföreningslagen som är av allmän föreningsrättslig natur görs i stor utsträckning hänvisningar till lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar (ändrad senast 1972: 263) (EFL).

Även jag anser att den föreslagna lagen om arbetslöshetsförsäkring i princip fullständigt bör reglera de erkända arbetslöshetskassomas för- hållanden. Med hänsyn till att den nya lagen om understödsföreningar i fråga om föreningsrättsliga regler av allmän natur i stor utsträckning hänvisar till motsvarande bestämmelser i EFL och till att i annat fall bestämmelser med samma sakliga innebörd skulle få en olikartad utformning förordar jag att samma lagtekniska lösning väljs i fråga om de allmänt föreningsrättsliga reglerna i lagen om arbetslöshets- försäkring. Även i övrigt behövs en viss omarbetning av KSA—utred- ningens lagförslag i denna del för att man skall uppnå överensstämmelse med motsvarande regler i den nya understödsföreningslagen. Dessa regler kommer jag att beröra närmare i specialmotiveringen.

F.n. finns endast en icke erkänd arbetslöshetskassa. Denna kassas verksamhet har ringa omfattning. I fråga om den bör även i fortsätt- ningen reglerna i gamla UFL äga tillämpning.

I detta sammanhang vill jag understryka att KSA-utredningens för- slag, att det vid sidan av de kassor som är verksamma inom arbetslös- hetsförsäkringen inte skall få finnas registrerade föreningar med ända- mål att bereda sina medlemmar stöd vid arbetslöshet, inte innebär att arbetslöshetsförsäkring i form av avgångsbidragsersättning i fortsätt— ningen inte skall kunna meddelas av försäkringsbolag.

KSA-utredningen föreslår att arbetslöshetskassa liksom hittills skall ha möjlighet att begränsa sin verksamhet till visst verksamhetsområde. Kassa skall stå öppen för var och en som uppfyller föreskrift i kassans stadgar om arbete inom dess verksamhetsområde. En förutsättning är dock att sökanden vid tiden för inträdet uppfyller villkoret att tillhöra kassans verksamhetsområde. I stadgarna skall kassa kunna begränsa verksamhetsområdet till att avse förvärvsarbetande antingen som företa- gare eller som löntagare. Utredningen föreslår vidare att den som arbe- tar åt make inte på grund av detta förhållande skall kunna vägras in- träde i arbetslöshetskassa. Detsamma skall gälla den som arbetar åt för- älder, adoptant, barn eller adoptivbarn. Förutsättning för rätt till med-

Prop. 1973: 56 187

lemskap i dessa fall är emellertid att ett klart anställningsförhållande föreligger. Liksom hittills får ingen samtidigt tillhöra mer än en kassa.

Flertalet av de regler som enligt gällande förordning begränsar en- skilda personers rätt att inträda eller kvarstå i kassa föreslås av utred- ningen antingen bortfalla eller — i fråga om rätt att kvarstå bero på kassans beslut. Kassa skall liksom hittills ha möjlighet att ha kvar med- lem som arbetar utanför kassans verksamhetsområde. Denna bestämmel- se föreslås utvidgad till att avse även företagare. Har medlem arbetat sex av de senaste tolv månaderna utanför kassans verksamhetsområde skall kassan ha rätt att utesluta medlemmen. Från rätt till medlemskap skall undantas den som inte fyllt 15 år och den som fyllt 66 år. Från rätt att kvarstå som medlem i kassa skall undantas den som fyllt 70 år.

Utredningens förslag i fråga om arbetslöshetskassomas verksamhets- områden och rätten till medlemskap i kassa har i huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även jag biträder utredningens förslag i denna del med undantag för ett par punkter som jag återkom- mer till i det följande.

AMS framhåller att om företagare får inträde i en arbetslöshetskassa för arbetstagare, kassans stadgar blir tillämpliga på sådan medlem. Då arbetstagarkassas stadgar inte är avpassade med hänsyn till eventuella företagarmedlemmar, skulle utredningens förslag få till följd bl. a. att för sådan medlem skall tillämpas samma arbetslöshetsbegrepp som gäl- ler för arbetstagare, vilket enligt styrelsens mening är orimligt. Det- samma skulle gälla förhållandet företagarkassa-anställd.

Jag kan inte instämma i de betänkligheter som AMS framför. Som ut- redningen framhåller lär kassornas möjligheter att begränsa sitt verk- samhetsområde med hänsyn till försäkringstagarens ställning som före- tagare resp. löntagare få till följd att kassa för enbart löntagare vägrar inträde för eller utesluter den som är företagare, medan kassa för enbart företagare vägrar inträde för eller utesluter löntagare. Kassa för lönta- gare resp. företagare torde ofta- ha intresse av att dess medlemmar inte i för stor utsträckning sysselsätts som företagare resp. löntagare. Dess— utom föreskrivs uttryckligen i lagförslaget att företagare anses arbetslös, när hans personliga verksamhet i rörelsen har upphört. Detta ska-ll givet- vis gälla vare sig företagaren är medlem i arbetslöshetskassa för företa— gare eller för arbetstagare. Jag förordar således att kassorna även i fort- sättningen själva får avgöra hur begränsningen av verksamhetsområdet skall ske.

Utredningens förslag öppnar i flera avseenden vidgade möjligheter att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen. Alla förvärvsarbetande skall kunna tillhöra försäkringen. Jag vill i det sammanhanget understryka vikten av att det klart framgår att ett anställningsförhållande föreligger i de fall då sökanden arbetar åt make, förälder, adoptant, barn eller adoptivbarn. Det är i dessa fall även av vikt att det klarläggs att den försäkrade tidi-

Prop. 1973: 56 188

gare verkligen har haft inkomst från anställningen, som tyder på att ett ordinärt anställningsförhållande har förelegat. En omständighet att be- akta i detta sammanhang kan även vara att arbetsgivaren har betalt avgifter till sjukförsäkringen, ATP m. m. '

Arbetslöshetskassa för företagare kan enligt gällande bestämmelser bildas endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t. F. n. finns fyra sådana kas- sor. I likhet med utredningen anser jag att det finns anledning att förut- sätta att en arbetslöshetsförsäkring bland företagarna, uppbyggd av de— ras organisationer, skall ge samma goda erfarenheter som man har från arbetstagarsidan. Jag ser således positivt på en utveckling som innebär att företagare i ökad utsträckning omfattas av arbetslöshetsförsäkringen. Förutsättningar för bildandet av fler företagarkassor synes också finnas." Liksom hittills bör dock fordras tillstånd av Kungl. Maj:t för bildandet av sådana kassor. I likhet med utredningen tillstyrker jag att arbetsta- garkassor skall kunna omfatta även företagare."

Jag vill i detta sammanhang även beröra det problem som de allt van- ligare förekommande s. k. enmansbolagen kan medföra. Jag syftar då på sådana bolag där den anställde eller hans familj äger huvudparten av aktierna. I praktiken är en sådan anställd oftast att jämställa med en egen företagare fastän han formellt står i ett arbetstagarförhållande gentemot bolaget. De regler, som jag förordar skall gälla i fråga om. företagare, bör därför normalt tillämpas även när det gäller innehavare av enmansbolag. Dessutom bör arbetslöshetskassa för arbetstagare kun- na vägra sådan anställd medlemskap i kassan.

Som jag i det följande kommer att närmare beröra föreslår jag att rät- ten till ersättning skall upphöra när den försäkrade har uppnått 67 "års ålder. I enlighet härmed bör från rätt att kvarstå som medlem i erkänd arbetslöshetskassa undantas den som fyllt 67 år.

Jag har tidigare förordat att den nedre åldersgränsen för rätt att bli medlem i arbetslöshetskassa sätts till 15 år. Med det av utredningen. föreslagna arbetsvillkoret skulle ersättning kunna komma att utgå när medlemmen har uppnått en ålder av 15 år och 5 månader. Som jag åter— kommer till i ett senare avsnitt förordar jag att, vid sidan av arbetsvill- koret, för rätt till ersättning uppställs krav på tolv månaders medlem- skap i kassan. Detta medför att ersättning kan utgå tidigast då med- lemmen fyller 16 år. Detta'förhållande aktualiserar frågan om en sänk- ning av åldersgränsen för rätt till medlemskap i arbetslöshetskassa. Med hänsyn till att endast ett fåtal ungdomar kommer ut i arbetslivet före denna ålder anser jag emellertid att det inte finns anledning att föreslå en sådan sänkning. Jag förordar således att den nedre åldersgränsen för att bli medlem i erkänd arbetslöshetskassa bestäms till 15 år.

FondpIaceringsreglerna för arbetslöshetskassorna överensstämmer i huvudsak med motsvarande bestämmelser för de allmänna försäkrings- kassorna inom sjukförsäkringen. KSA-utredningens förslag innebär,

Prop. 1973: 56 189

med undantag för att en fri sektor för fondplacering föreslås, i sak ingen ändring i nu gällande bestämmelser. Detta innebär bl.a. att placering mot säkerhet i inteckning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde får ske. Vid remissbehandlingen har bankinspektionen ifrågasatt nödvändig- heten av att hålla en så låg belåningsgräns som två tredjedelar. Inspek- tionen anser att gränsen kan höjas i nivå med vad som i andra samman-' hang anses uppfylla kravet på betryggande säkerhet och föreslår tre fjärdedelar av taxeringsvärdet som en lämplig gräns. Även jag anser att den av bankinspektionen föreslagna belåningsgränsen innebär betryg-' gande säkerhet. Jag förordar därför att placering mot säkerhet i inteck— ning i annan fastighet än industrifastighet eller i tomträtt skall kunna ske inom tre fjärdedelar av senast fastställda taxeringsvärde.

En viktig nyhet i KSA-utredningens förslag är att de erkända arbets- löshetskassorna föreslås få fri placeringsrätt inom en sektor som svarar mot en tiondel av fonden, dock med undantag i fråga om placering i ak- tier och andelar i aktiefond. Endast riksbanksfullmäktige har vid remiss- behandlingen berört denna fråga. Fullmäktige erinrar om att kapital- marknadsutredningen enligt sina direktiv har att företa en översyn av - placeringsreglerna för arbetslöshetskassor, sjukförsäkringskassor och un- derstödsföreningar. Enligt fullmäktiges mening bör frågan om införande av en fri sektor utan olägenheter kunna vila i avvaktan på sistnämnda utrednings ställningstagande.

Det är enligt min åsikt angeläget att arbetslöshetskassorna snara-st möjligt tillåts att placera viss del av fonden fritt. En sådan möjlighet finns redan för livförsäkringsbolagen enligt 274 5 lagen (1948: 433), om försäkringsrörelse (274 & ändrad senast 1967: 343) och för understöds- föreningarna enligt 24 & nya understödsföreningslagen. Som utredningen anför är det självfallet angeläget att placeringsbestämmelserna är utfor- made med hänsyn till kravet på placering i säkra objekt. Samtidigt finns det ett intresse att fondmedlen ger en god avkastning. Det ligger natur- ligtvis alltid ett riskmoment i att kassorna tillåts fri placering. Jag vill dock erinra om att möjligheten till och omfattningen av fri fondplace— ring skall anges i kassans stadgar. Vid prövningen av stadgarna ankom- mer det på AMS att kontrollera att soliditetssynpunkter beaktas även när det gäller placering inom den fria sektorn. Med hänsyn till det an- förda anser jag det rimligt att även arbetslöshetskassorna får rätt till fri placering av en tiondel av fonden. Jag biträder därför utredningens för- slag på denna punkt. Som utredningen påpekar bör från den fria pla- ceringsrätten undantas placering i aktier och andelar i aktiefond.

7.4.2 Medlemsvillkor .

KSA-utredningen föreslår att det nuvarande 12-månadersvillkoret, som innebär att medlemmen för att kunna få ersättning i princip skall

Prop. 1973: 56 190

ha arbetat och erlagt avgifter för minst tolv månader, slopas som ersätt- ningsvillkor. Flertalet remissinstanser tillstyrker" eller har inte någon erinran mot förslaget. Bl. a. AMS, Samorganisationen, LO och TCO an- ser emellertid, att det bör vara möjligt för arbetslöshetskassa att ha krav på tolv månaders medlemskap för rätt till ersättning.

Slopandet av 12-månadersvillkoret medför att den som har lång upp— sägningstid kan söka inträde i en arbetslöshetskassa först sedan han bli- vit uppsagd från sin anställning och därefter upparbeta ersättningsrätt före uppsägningstidens utgång. När det gäller företagare har han i all- mänhet möjlighet att i god tid förutse en förestående nedläggning av rö- relsen. Dessutom kan inte bortses från den betydelse ett medlemsvillkor har för arbetslöshetskassomas ekonomi. Jag förordar därför att krav på tolv månaders medlemskap i arbetslöshetskassa uppställs som ett all- mänt ersättningsvillkor för den som är arbetstagare. För den som har haft sin huvudsakliga försörjning genom verksamhet som självständig företagare bör krävas att medlemskapet har varat minst 24 månader. Försäkrad, som omedelbart före inträdet i erkänd arbetslöshetskassa har varit medlem i annan sådan kassa, bör få tillgodoräkna sig tid i den tidigare kassan för uppfyllandet av 12-månadersvillkoret.

Hänvisningar till S7-4-1

7.4.3. Arbetsvillkor

För att garantera att den försäkrade har en aktuell anknytning till ar- betsmarknaden måste vid sidan av 12-månadetsvillkoret uppställas ett villkor om viss tids arbete omedelbart före arbetslöshetens början. F. n. gäller ett sådant villkor på fem månader. Jag föreslår att detta villkor skall gälla också framdeles.

Nuvarande 5-månadersvillkor utgör en kombination av a-rbcts- och avgiftsvillkor. För att undvika den bundenhet för avgiftssystemet som härigenom uppstår, föreslår KSA-utredningen att 5-månadersvillkoret inte längre skall ha karaktären av avgiftsvillkor. Fullgörande av avgifts— betalningen skall i stället ingå i kassamedlemmcns stadgeenliga förplik- telser och vara en förutsättning för att ersättningsrätt skall uppkomma och fortlöpa. Jag delar denna uppfattning.

I fråga om den närmare utformningen av 5-månadersvillkoret innebär utredningens förslag att som huvudregel skall gälla att försäkrad, innan rätt till ersättning uppkommer, efter senaste inträdet i arbetslöshetskas- san under en ramtid av högst tolv månader omedelbart före arbetslöshe- tens inträde skall ha utfört förvärvsarbete i fem månader. Varje kassa skall ha viss frihet att själv bestämma detaljerade regler för beräkning av den arbetade tid som fordras för att en månad skall kunna tillgodo- räknas. Som riktpunkt bör därvid enligt utredningen gälla att arbetslös får tillgodoräkna endast månad under vilken han arbetat minst tio da- gar och minst 70 timmar.

Utredningen föreslår vidare att kassa efter tillstånd av AMS skall få

Prop. 1973: 56 191

tillämpa den s. k. kVantitetsregeln, som innebär att arbetsvillkoret inte uttrycks i arbete under ett visst antal månader utan i arbete under ett visst antal dagar under hela 12-månadersperioden. Härigenom undviks en olägenhet som vidlåder det traditionella systemet med månadsberäk- ning och som innebär att olika arbete av samma omfattning på grund av förläggningen till Olika månader kan ge skilda resultat vid prövningen av arbetsvillkoret.

Liksom hittills skall enligt utredningens mening med tid i förvärvsar- bete jämställas tid då medlem har haft semester eller eljest med helt el- ler delvis bibchållcn lön varit ledig av annan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Därutöver skall med arbetad tid vid bedömningen av arbetsvillkoret i viss utsträckning likställas tid då den försäkrade genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värn— pliktstjänstgöring eller åtnjutit tilläggssjukpenning i samband med ha- vandeskap och barnsbörd. Med arbetsmarknadsutbildning förstår utred- ningen sådan utbildning som berättigar till utbildningsbidrag enligt ar- betsmarknadskungörelsen. Beträffande arbetsmarknadsutbildning, värn- pliktstjänstgöring samt havandeskap och barnsbörd skall tillsammans högst två månader kunna jämställas med arbetad tid.

I fråga om tid som inte inräknas i ramtiden s. k. överhOppnings- bar tid förordar utredningen att sjukdom liksom f.n. skall anses som sådan tid. Dessutom bör enligt utredningens mening som överhopp— ningsbar tid räknas tid då försäkrad varit hindrad att arbeta på grund av värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område eller vårdnad av barn eller adoptivbarn som ej fyllt tre år. Tiden skall vara överhoppningsbar en- dast i den mån den inte jämställs med tid under vilken förvärvsarbete utförts. Vuxenutbildning definieras av utredningen som sådan utbild- ning som har föregåtts av minst fem månaders sammanhängande för- värvsarbete med en för arbetet normal heltidstjänstgöring. Hit räknas sålunda normalt exempelvis arbetsmarknadsutbildning, i den mån den inte kan likställas med tid i förvärvsarbete.

Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan erinran utred- ningens förslag till S—månadersvillkor. Även jag tillstyrker i huvudsak förslaget i denna del. Beträffande vuxenutbildning vill jag göra den preciseringen att det skall vara fråga om antingen sådan utbildning som berättigar till statligt studiestöd eller sådan annan heltidsutbildning som AMS kan godta. På en punkt har jag vidare en gentemot utredningen avvikande uppfattning. Dessutom vill jag behandla ett par frågor som utredningen inte berört men som tagits upp vid remissbehandlingen. Vi- dare föranleder ett av statsrådet Odhnoff tidigare denna dag anmält för- slag beträffande bl. a. förmånerna vid barns födelse vissa ändringar i utredningens förslag.

Den nuvarande moderskapsförsäkringen, som innefattar moderskaps-

Prop. 1973: 56 192

penning och tilläggssjukpenning i anledning av barnsbörd, avses i fram- tiden bli ersatt med en föräldrapenning. Den av barnets föräldrar som under tiden efter barnets födelse ombesörjer den huvudsakliga vården av barnet skall bli berättigad till föräldrapenning. Dessa förhållanden ' föranleder den ändringen i utredningens förslag att tid under vilken den försäkrade har åtnjutit föräldrapenning i samband med barns födelse får jämställas med tid i förvärvsarbete i stället för som utredningen föreslår tid då den försäkrade har åtnjutit tilläggssjukpenning. I enlighet med ut- redningens förslag bör dock högst två månader av sådan tid jämställas med förvärvsarbete. Vidare bör dagpenning inte utges för dag då föräld- rapenning utgår.

Beträffande tid då försäkrad varit hindrad att förvärvsarbeta på grund av vårdnad av eget barn eller adoptivbarn föreslår utredningen att sådan tid skall vara överhoppningsbar i den mån barnet inte fyllt tre år. Detta innebär en avvikelse från de tidsgränser som gäller i andra sammanhang i samband med barnsbörd. Sålunda avses föräldrapenning i samband med barns födelse utgå under längst 180 dagar. I vissa fall kan tiden förlängas så att föräldrapenning utgår till dess barnet är åtta månader. Likaså avses arbetstagare få rätt att avhålla sig från arbetet under normalt högst sex månader i samband med havandeskap" eller barns födelse utan att riskera att bli uppsagd från "anställningen. En an- passning till nämnda regler bör ske även i förevarande sammanhang. Jag förordar därför att som överhoppningsbar tid vid vårdnad av eget barn eller adoptivbarn skall räknas tid under vilken föräldrapenning i" samband med barns födelse utgått, i den mån sådan tid inte tillgodoräk- nas den arbetslöse som förvärvsarbete vid prövning av arbetsvillkoret.

AMS har vid remissbehandlingen föreslagit att även tid då medlem genomgår arbetsprövning eller arbetsträning skall vara överhoppnings- bar.

Jag har nyss förordat att såväl sjukdom som vuxenutbildning skall räknas som överhoppningsbar tid vid beräkningen av ramtid i arbetsvill- koret. Av den därvid lämnade redovisningen framgår att arbetsmark- nadsutbildning normalt måste räknas som vuxenutbildning. Arbetspröv— ning och arbetsträning torde i allmänhet utgöra ett övergångsstadium mellan sjukdom och arbetsmarknadsutbildning. Det framstår som natur— ligt att även arbetsprövning och arbetsträning räknas som överhopp- ningsbar tid. Jag förordar därför att arbetsprövning och arbetsträning, som berättigar till utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen, skall jämställas med arbetsmarknadsutbildning vid beräkning av över- hoppningsbar tid.

Några remissinstanser anser att medlem i arbetslöshetskassa som tvingas avhålla sig från förvärvsarbete till följd av att han i enskilt hem . _ vårdar eller hjälper åldring eller handikappad inte därigenom bör för- lora en upparbetad ersättningsrätt. Med hänsyn härtill föreslår dessa re-

Prop. 1973: 56 193

missinstanser att även sådan tid blir överhoppningsbar upp till en tid av tre år.

I ett senare avsnitt kommer jag att behandla frågan i vad mån den som i enskilt hem har vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträck- ning att han varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande, skall få jämställa sådan tid med tid i förvärvsarbete vid prövningen av arbetsvillkoret i det kontanta arbetsmarknadsstödet. Jag förordar därvid att så skall ske i de fall då det är fråga om viss kvalificerad vård. Dessa personer kommer således i stor utsträckning att, sedan värden har upp- hört, vara berättigade till kontant arbetsmarknadsstöd. Behovet av att vårdtid skall räknas som överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäk- ringen torde således i praktiken inte vara särskilt stort. Jag förordar därför inte en sådan ordning.

7.4.4. Karens

F. n. gäller att dagpenning inte får utgå förrän medlem i arbetslös- hetskassa under en sammanhängande tid av högst fem veckor varit ar- betslös fem dagar. Om karensvillkoret har uppfyllts en gång under för- säkringsåret gäller den för återstoden av detta år.

RSA-utredningen föreslår att karensvillkoret slopas i arbetslöshetsför- säkringcn. Som skäl härför anför utredningen att frågan om ersättning vid kortvarigt inkomstbortfall kommit i ett delvis nytt läge genom nya regler om karensdagar i sjukförsäkringen. Vidare kan enligt utredning- ens mening rcdan några dagars fullständigt inkomstbortfall innebära en avsevärd ekonomisk påfrestning för den som är helt beroende av arbets- inkomst för sin försörjning. Av avgörande betydelse för utredningens förslag att slopa karenstiden har dessutom varit en preliminär över- enskommelse om vederlag vid avsked och permittering som träffats mel- lan SAF och LO. Sedan överenskommelsen trädde i kraft år 1964 har antalet helgpermitterade sjunkit kraftigt.

Jag vill anföra följande i denna fråga. Även med beaktande av den mellan SAF och LO ingångna preliminära överenskommelsen kan ett slopande av karenstiden antas komma att medföra en stor belastning på arbetslöshetskassomas ekonomi och administration. Vidare anser jag att en jämförelse med förhållandena inom sjukförsäkringen inte bör göras med hänsyn till de skilda förhållanden som råder inom de båda försäkringarna. Vid inträffad arbetslöshet behövs på ett helt annat sätt än vid sjukdomsfall tid för att pröva den arbetslöses situation och över- väga vilka åtgärder som lämpligen bör vidtas. Jag anser därför att en viss karenstid liksom hittills är nödvändig inom arbetslöshetsförsäk- ringen och föreslår att en karenstid av fem dagar skall gälla även i fortsättningen. Dessa dagar skall som f.n. inte behöva ligga i en följd utan kunna vara utspridda över en sammanhängande tid av fem veckor. Försäkrad skall inte behöva genomgå karens mer än en gång varje er-

13 Riksdagen 1973. ] saml. Nr 56

Prop. 1973: 56 194

sättningsperiod. I likhet med vad som föreslås i fråga om arbetsvillko— ret skall dock karensvillkoret uppfyllas på nytt, om en sammanhäng— ande tid av tolv månader, vari inte inräknas överhoppningsbar tid, har förflutit sedan den försäkrade senast uppbar ersättning. Med hänsyn till att karensvillkoret i princip behöver uppfyllas endast en gång varje ersättningsperiod och för att underlätta administrationen anser jag att föreskrifter om karensbefrielsc, som nu gäller vid bl. a. sjukdom, inte behövs i fortsättningen. Motsvarande regler kommer jag i det följande att föreslå i fråga om det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Som jag tidigare har berört bör, när det gäller företagare, möjlighet finnas att föreskriva en karenstid på upp till två månader innan dagpen- ning får utgå.

7.4.5 Ersärrniizgslizl KSA-utredningen föreslår att ersättning skall utgå längst under 300 dagar från arbetslöshetens början. Uppnår den försäkrade 55 års ålder innan denna ersättningsperiod går till ända skall ersättningstiden i stället vara 450 dagar. Om arbetslösheten upphör innan ersättningsperioden har gått till ända har den försäkrade vid ny arbetslöshet rätt till ersätt- ning under återstående antal dagar av perioden även om han då inte uppfyller arbetsvillkoret. Går ersättningsperioden till ända men har den försäkrade dessförinnan ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare en hel period. Denna räknas från inträdet av den ar- betslöshet då den försäkrade senast uppfyllde arbetsvillkoret. När en sammanhängande tid av tolv månader, vari inte inräknas överhopp- ningsbar tid, förflutit sedan ersättning senast uppbars av den försäkrade, bör emellertid enligt utredningen rätt till ersättning föreligga endast så- vida arbetsvillkoret ånyo har uppfyllts. Ersättningstiden är f.n. begränsad till 150 dagar under varje försäk- ringsår. AMS kan dock för viss kassa eller för viss dagpenningklass medge att dagpenning får utgå för högst 200 dagar. Genom att arbets— villkoret omprövas vid början av närmast följande försäkringsår finns dessutom möjlighet för den som då alltjämt är arbetslös att omedelbart få en ny ersättningsperiod. Den som närmast föregående försäkringsår har fått ersättning 150 dagar kan i sådant fall få ersättning ytterligare 150 dagar under det nya försäkringsåret, beroende på när arbetslösheten inträdde. Nuvarande bestämmelser medför individuella orättvisor som under senare år har blivit alltmer framträdande. Att ersättningstiden generellt höjs till 300 dagar medför att dessa orättvisor och ojämnheter försvinner. Genom att ersättningstiden för dem som har uppnått 55 års ålder generellt höjs till 450 dagar undviks dessutom den prövning av ar- betslöshetens orsaker som f.n. görs av AMS beträffande den som befin- ner sig i åldern 55 till 60 år och som blivit arbetslös på grund av struk— turförändringar i näringslivet. Oavsett orsaken till arbetslösheten blir

Prop. 1973: 56 195

dessa åldersgrupper berättigade till ersättning under 450 dagar. Med hänsyn till de anförda rättviseskälen och till behovet av ett förbättrat skydd för långtidsarbetslösa biträder jag i likhet med flertalet remissin- stanser utredningens förslag om ersättningstidens längd.

Utredningens förslag innebär vidare att arbetslöshetskassorna skall ha möjlighet att utge ersättning under 150 dagar till medlem som är mellan 67 och 70 år. Mot utredningens förslag i denna del har invändningar rests av bl. a. vissa ledamöter i utredningen som anser att ersättningsrät— ten bör upphöra vid 67 års ålder. Även många remissinstanser anser att möjligheten att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen bör upphöra vid 67 års ålder.

Enligt min mening bör av principiella, administrativa och ekonomiska skäl ålderspensionärerna inte tillhöra arbetslöshetsförsäkringen när de- ras försörjning är tillfredsställande ordnad genom olika former av pcn- sion. Tillkomsten av tilläggspensioneringen inom den allmänna försäk- ringen har medfört att pensionsförmånerna förbättrats i sådan omfatt- ning att det numera inte finns någon anledning att ha kvar möjligheten att få ersättning från två socialförsäkringsgrenar samtidigt. Därtill kom— mer att arbetsförmedlingen endast i undantagsfall lär ha möjlighet att erbjuda pensionärer lämpliga arbeten. Någon verklig prövning av om de i försäkringens mening står till arbetsmarknadens förfogande kan därför sällan göras. Detta gäller framför allt personer som har uppnått 67 års ålder. Jag förordar därför i likhet med reservanterna och åtskilliga re- missinstanser att den som fyllt 67 år i fortsättningen inte skall vara cr- sättningsberättigad.

Hänvisningar till S7-4-4

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 9

7.4.6. Ersiz'ttningsbelopp

F.n. utgår ersättning från arbetslöshetsförsäkringen i form av dels dagpenning enligt 14 klasser mellan 18 och 60 kr., dels barntillägg om två kr. per dag för varje barn under ]6 år, dels hjälp till rese- och flytt— ningskostnader vid tillträdande av arbete på annan ort.

KSA-utredningen föreslår att barntillägg samt hjälp till rese— och flyttningskostnader slopas som ersättningsformer i arbetslöshetsförsäk- ringen. Dagpenning föreslås bli den enda ersättningsformen. Denna skall även i fortsättningen utgå för högst fem dagar i veckan. Arbets- löshetskassan beslutar om medlemmarnas placering i dagpenningsklas- ser. Dagpenning skall kunna utgå med 30—75 kr. i skattefria belopp med femkronorsintervaller. Med AMS' medgivande skall kassa ha möj- lighet att höja dagpenningen ytterligare med icke statsbidragsgrundan- de belopp. Enligt utredningens mening bör det vidare anförtros åt AMS att, när omständigheterna så påkallar, besluta att gällande lägsta dag— penningklass inte längre skall tillämpas.

Sjukpenningutredningen har, med utgångspunkt i RSA—utredningens förslag, räknat om ersättningsbeloppen till skattepliktiga belopp. Utred-

Prop. 1973: 56 196

ningen, som anser att vissa schabloner därvid måste användas, företar omräkningen med hjälp av preliminärskattetabellernas kolumn 1. Med hänsyn till den kommunala medelutdebitcringen i landet använder ut- redningen tabell 24. Med denna beräkningsmetod finner utredningen att den av KSA-utredningen föreslagna högsta statsbidragsgrundande dag- penningklassen på 75 kr. vid skattepliktig dagpenning bör motsvaras av en klass på 130 kr. Som lägsta dagpenningklass föreslår utredningen 40 kr. Mellan högsta och lägsta klassen bör enligt utredningens mening klasser bestämmas så att intervallen mellan dem är tio kr.

Som KSA-utredningen anför kommer arbetslöshetsförsäkringen i framtiden att ge ökat kompensationsutrymme och möjligheter till höjd kompensation. Under sådana förhållanden saknas anledning att behålla barntillägget. Härför talar även den omständigheten att samhället i an- nan ordning tillgodoser barnfamiljernas behov. Även behovet av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader tillgodoses numera i sådan omfattning i annan ordning, att denna stödform bör utgå ur arbetslös— hetsförsäkringen. Jag tillstyrker därför utredningens förslag att enda er— sättningsform i arbetslöshetsförsäkringen i fortsättningen blir dagpen— ning.

lnförandet av skatteplikt för arbetslöshetsersättningen kräver att er- sättningsbeloppen räknas upp. Som sjukpenningutredningen anför måste uppräkningen göras schablonartad. Den av utredningen använda meto- den förefaller lämplig. Ja-g förordar sålunda att lägsta och högsta dag- penningklass blir 40 resp. 130 kr. och att intervallen mellan klasserna bestäms till tio kr. Dagpenningklasserna kommer alltså fortsättningsvis att vara- 40, 50, 60, 70, 80, 90, 100, 110, 120 och 130 kr.

Jag förordar vidare att AMS skall kunna besluta att gällande lägsta dagpenningklass inte längre skall tillämpas. Som RSA-utredningen framhåller är denna fråga närma-st av administrativ art. AMS bör ha möjlighet att efter samråd med arbetslöshetskassorna bedöma när den lägsta dagpenningklassen har blivit överflödig.

KSA-utredningen har vidare föreslagit att arbetslöshetskassa-, som så önskar, bör få möjlighet att inom överförsäkringsreglernas ram bygga på högsta dagpenningen med ett icke statsbidragsgrundande belopp. Ut- redningens förslag i denna del måste ses mot bakgrund av att ersätt- ningen från arbetslöshetskassa avsågs vara skattefri inkomst. Det förhål- landet att dagpenningen nu föreslås bli skattepliktig torde medföra att intresset från kassornas sida att bygga på dagpenningen på föreslaget sätt inte blir särskilt stort. Anledning saknas därför att införa en sådan ordning.

Hänvisningar till S7-4-6

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 9

7.4.7. Överförsäkringsbestämmelser RSA—utredningens förslag till överförsäkringstabell är i princip utfor— mat på samma sätt som nu gällande tabell. Från dagsinkomsten görs ett

Prop. 1973: 56 197

generellt beräknat avdrag motsvarande en preliminärskatt som täcker statlig inkomstskatt, kommunal inkomstskatt, folkpensionsavgift m.m. enligt viss skattetabell. Detta avdrag beror på att ersättningen från ar- betslöshetsförsäkringen f.n. är skattefri inkomst. Från den sålunda er- hållna nettoinkomsten görs sedan ytterligare ett s.k. marginalavdrag. Det belopp som sedan kvarstår utgör den gräns som ersättningen från arbetslöshetskassan inte får överstiga enligt överförsäkringsbestämmel— serna. Utredningen anser att marginalen mellan nettolön och försäk- ringsersättning f.n. är för vid och föreslår därför att marginalavdraget sänks från nuvarande 8,3 till 5 %.

KSA-utredningens förslag innebär vidare att genomsnittsinkomsten under den tid 5-månadersvillkoret fullgjorts läggs till grund för pröv— ningen av överförsäkringsbestämmelserna. Inom gränsen för vad som är administrativt möjligt bör dessutom enligt utredningens mening hänsyn tas till allmänna löneförändringar som har ägt rum inom medlemmens yrkesområde och vilkas storlek låter sig klart fastställas. För företagare blir i allmänhet bedömningen av vad som är att anse som normal arbets— inkomst mer komplicerad än för anställda. Om det skulle visa sig vara svårt att fastställa den arbetsinkomst som för företagaren skall läggas till grund för bedömningen av överförsäkringen, föreslår utredningen att man som riktpunkt väljer den normala arbetsinkomsten för anställda som arbetar inom den typ av företag som det är fråga om och som har motsvarande färdigheter, arbetsförmåga och förutsättningar i övrigt.

I fråga om överförsäkringsbestämmelserna i övrigt anser utredningen att i stort sett samma principer som gäller f. n. bör kunna tillämpas. En— ligt utredningens mening torde det vidare kunna överlåtas åt AMS att i enlighet med av statsmakterna godkända normer utfärda ny överförsäk— ringstabell, när exempelvis ändrad beskattning ger anledning därtill.

Enligt sjukpenningutredningen är det möjligt att fastställa en över- försäkringstabell som innebär betydligt mindre variationer i kompensa— tionsnivån i de enskilda fallen, om försäkringsersättningen blir skatte— pliktig inkomst. Eftersom två skattepliktiga belopp skall jämföras kan som högsta ersättningsbelopp upptas 95 % av dagsinkomsten. Tabellen bör enligt sjukpenningutredningen krona för krona ange vilken ersätt— ning som högst kan utgå vid viss inkomst. Belopp på 50 öre och däröver avrundas uppåt och belopp under 50 öre avrundas nedåt.

Remissinstanserna har i huvudsak ställt sig positiva till KSA-utred- ningens förslag till överförsäkringsbestämmelscr. Några remissinstanser anser emellertid att marginalavdraget liksom hittills bör vara 8,3 % av dagsförtjänstcn efter skatteavdrag.

I fråga om marginalavdragets storlek vill jag anföra följande. Ersätt— ning från arbetslöshetsförsäkringen kan f.n., med hänsyn till överför— säkringstabellens konstruktion, utgå med högst 91,7 % av den tidigare inkomsten. Vid bestämmandet av den högsta kompensationsnivån inom

Prop. 1973: 56 198

arbetslöshetsförsäkringen bör en anpassning till vad som gäller inom andra socialförsäkringar eftersträvas. Det bör således beaktas att ersätt- ningsnivån inom den allmänna sjukförsäkringen i framtiden avses bli 90 % av inkomstbortfallet. Från samhällsekonomiska synpunkter är mo— tiverat med en viss självrisk även vid arbetslöshet och det är nödvändigt med en stimulans till återgång i normalt förvärvsarbete. Effekterna i dessa avseenden torde dock inte bli nämnvärt olika antingen marginal- avdraget fastställs till 8,3 eller 10 %. Å andra sidan anser jag att det är angeläget att någon försämring i förhållande till vad som f. n. gäller inte sker. Efter övervägande av dessa omständigheter förordar jag att margi- nalavdragets storlek vid fastställandet av överförsäkringstabell i arbets- löshetsförsäkringen liksom hittills bestäms till 8,3 %. Eftersom ersätt- ningen föreslås bli skattepliktig inkomst, förordar jag vidare att tabellen konstrueras i enlighet med Sjukpenningutredningens förslag. Som högs— ta ersättningsbelopp upptas 91,7 % av dagsinkomsten.

Eftersom skatteavdrag inte längre behöver göras vid tabellens fast- ställande torde behov av ändring av tabellen fortsättningsvis inte kom— ma att föreligga lika ofta som hittills. Jag anser därför inte att det är nödvändigt att AMS bemyndigas att vid behov utfärda ny överförsäk- ringstabell.

När det gäller fastställandet av den jämförelseinkomst som skall läg- gas till grund för prövningen enligt överförsäkringsbestämmelserna vill jag anföra följande synpunkter. Jämförelsen bör grundas på den in- komst som den arbetslöse vanligen åtnjöt under arbetstid som var nor- mal för honom. Saknas underlag för beräkningen, bör som inkomst räk- nas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetstagare i samma yrke och med samma arbetsförmåga som bidragstagaren. I regel synes dock den till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen taxerade inkoms— ten under kvalifikationstiden vara bäst ägnad att läggas till grund för bedömningen av den arbetslöses inkomster. När det gäller företagares inkomster torde denna metod vara den enda användbara. Den är också lämplig därigenom att den medger att naturaförmåner beaktas. Hänsyn bör i särskilda fall kunna tas till att inkomsten under kvalifikationstiden väsentligt avviker från den arbetslöses normala inkomst under tiden dessförinnan.

Hänvisningar till S7-4-7

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 185

7.4.8. Pensionsavdrag

KSA-utrcdningcn föreslår att liksom hittills inte endast ålderspension i form av folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän för- säkring skall medföra pensionsavdrag, utan att pensionsavdrag skall gö- ras vid all ålderspension som utgår till följd av anställning och är obe- roende av om nytt arbete erhålls. Frivillig pensionering föreslås inte heller i fortsättningen påverka ersättningen, om pensionen inte utgår till följd av anställning. Överförsäkringsavdrag och pensionsavdrag skall inte

Prop. 1973: 56 199

ske samtidigt. Blir överförsäkringsavdraget större än pensionsavdraget skall överförsäkringsavdraget tillämpas. Även i fortsättningen skall en- dast medlemmens egen ålderspension påverka ersättningsbeloppet. Där- emot påverkas det inte av efterlevandepension, t. ex. änkepension. Med hänsyn till den under år 1970 beslutade skattereformen med lättnader i den direkta beskattningen på de inkomstnivåer, där ålderspensionärer vanligen befinner sig, bör enligt utredningen ersättningen i de olika av- dragsklasserna reduceras med ett belopp som motsvarar omkring 1/300 av årspensionen i stället för som f.n. 1/350. Om årspensionen understi- ger 1050 kr. skall avdrag inte göras. Lägsta avdrag blir härigenom fyra kr.

Sjukpenningutredningen framhåller att kassacrsättningens storlek b 'g- gcr på inkomstbortfall under fem dagar per vecka. Pensionsavdraget bör enligt utredningen bygga på samma förutsättning. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att pensionsavdragstabellen konstrueras så att er- sättningen reduceras med belopp som motsvarar ca 1/260 av årspensio- nen. För att lägsta- avdrag i enlighet med KSA-utredningens förslag skall bli fyra kr. bör avdrag inte göras om pensionen understiger 910 kr. per år.

Det helt övervägande antalet remissinstanser godtar KSA-utredning- ens förslag att pensionsavdrag görs efter en tabell som innebär att kas- sacrsättningen minskar med 1/300 a-v årspensionen. Några remissinstan- ser förordar emellertid en avdragstabell så utformad att avdragen vid små pensionsbelopp blir relativt ringa och vid högre pensionsbelopp ökar efter en progressiv skala. Samma ståndpunkt redovisar en expert i utredningen i ett särskilt yttrande. LO och Sa-morganisationen har dess- utom tagit upp frågan om vilka pensioner som bör ingå bland dem som skall dras av. LO framhåller att frivillig pension som har tecknats av företagare inte kategoriskt kan undantas från avdragsreglerna. Bestäm- melserna bör enligt LO:s mening utformas så att alla pensioner som har samband med förvärvsarbete skall omfattas av a-vdragsrcgeln. Samorga- nisationen framför liknande synpunkter.

I denna fråga vill jag anföra följande. Bestämmelserna om pensions- avdrag infördes år 1964 på förslag av 1960 års arbetslöshetsförsäkrings- utredning (SOU 1.963: 40). Avdragsbestämmelserna ansågs vara en pro- visorisk lösning av ålderspensionärernas ställning inom arbetslöshetsför- säkringen. Utredningen ansåg att det från såväl principiell som ekono- misk synpunkt var riktigt att pensionärerna inte tillhörde arbetslöshets- försäkringen. Som jag i det föregående har berört, förordar jag att er— sättningsrätten skall upphöra för den som har fyllt 67 år. Detta medför att bestämmelserna om pensionsavdrag inte kommer att behöva tilläm- pas i samma utsträckning som tidigare. Avdragsbestämmelser fordras emellertid även i fortsättningen för dem som före fyllda 67 år utnyttjar möjligheten till förtida uttag av ålderspension enligt lagen om allmän

Prop. 1973: 56 200

försäkring eller som före nämnda ålder eljest kommer i åtnjutande av avdragsgrundandc pension. I fråga om pensionsavdragets storlek anser jag i likhet med sjukpenningutredningen att storleken bör bygga på samma förutsättning som kassaersättningens belopp, nämligen inkomst— bortfall under fem dagar per vecka. Jag förordar därför att pensions- avdragstabellen konstrueras så att ersättningen reduceras med belopp som motsvarar ca 1/260 av årspensionen. Lägsta avdrag bör vara fyra kr. Med hänsyn till att försäkringen i fortsättningen inte avses omfatta dem som har fyllt 67 år, kommer som jag nyss har framhållit, de fall då pensionsavdragstabellen används att minska väsentligt. Avdrag kom- mer dessutom inte att ske vid små pensionsbelopp. Vidare måste be- aktas att små pensionsbelopp medför lättnader i den direkta beskatt- ningen. Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag inte att det fö- religger tillräckligt starka skäl att utforma pensionsavdragstabellen efter en progressiv skala.

Jag anser det principiellt riktigt, vid bedömande av vilka pensionsför- måner som skall omfattas av avdragsregeln, att ta hänsyn till hur pen- sionsrätten har byggts upp. Sålunda bör ålderspension enligt lagen om allmän försäkring liksom ålderspension som utgår till följd av anställ— ning grunda pcnsionsavdrag, medan frivillig pensionsförsäkring inte bör beaktas i detta sammanhang. Avdrag bör ske även om pensionen, som ibland förekommer, ges en annan benämning. Detta gäller exempelvis s.k. årlig ersättning som i vissa fall kan utgå till statstjänstemän. Det avgörande bör vara huruvida förmånen är knuten till innehavet av viss anställning samt utgår med visst belopp per år eller månad och är obe- roende av om nytt arbete erhålls. Som LO och Samorganisationen framhåller bör alla pensioner som har samband med förvärvsarbete fal- la in under avdragsbestämmelsen och detta bör gälla vare sig den pen- sionsberättigade är företagare eller anställd. Många gånger torde det vara svårt att avgöra om en pensionsförsäkring har tecknats frivilligt eller om pensionen skall anses utgå till följd av arbete. Detta gäller sär— skilt i fråga om försäkringar som tecknas av företagare. Jag vill i detta sammanhang betona att pensionsavdrag skall ske, om det inte framstår som klart att pensionsförsäkring har tecknats under sådana former att den är att betrakta som frivillig och utan anknytning till förvärvsarbete.

7.4.9. Samordning med förtidspension

Enligt nu gällande av AMS utfärdade föreskrifter angående sam- ordning mellan ersättning från arbetslöshetskassa och förtidspension en- ligt lagen om allmän försäkring har försäkrad, som har rätt till och upp- bär hel förtidspension, inte rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäk- ringen. Den som uppbär två tredjedelar av hel förtidspension kan för— värva ersättningsrätt från arbetslöshetskassan under förutsättning att ar- betsvillkoret har fullgjorts efter det pension börjat utgå och att endast

Prop. 1973: 56 201

tid då den försäkrade har utfört förvärvsarbete tillgodoräknas. För den som uppbär halv förtidspension gäller att ersättning utges inom ramen för överförsäkringsreglerna. En förutsättning är även här att arbetsvill— koret är uppfyllt.

KSA-utredningen föreslår att de av AMS utfärdade föreskrifterna an- vänds även i fortsättningen. Då det gäller att fastställa den inkomst på vilken överförsäkringsreglerna skall tillämpas, uppstår enligt utred- ningen svårigheter i de fall då medlemmen uppbär halv förtidspension och inte har haft förvärvsarbete efter pensioneringstillfället. Utred- ningen föreslår därför att man utgår från medlemmens inkomst före pensioneringen. Av denna inkomst beräknas hälften täckas av förtids— pensionen, medan den andra hälften blir den inkomst på vilken över- försäkringsregeln skall tillämpas.

I de fall yrkesskadelivränta utgår, utan att den försäkrade samtidigt uppbär förtidspension, bör enligt utredningen livräntan inte påverka er— sättningsrätten i arbetslöshetsförsäkringen, om den försäkrade har full— gjort arbets- och andra ersättningsvillkor. I de fall då den som uppbär yrkesskadelivränta uppbär även förtidspension skall de i fråga om för— tidspension föreslagna reglerna gälla.

Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen lämnats utan erinran. Även jag biträder förslaget. Jag vill endast erinra om att vad som sagts om förtidspension skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sjukbidrag.

Utredningen behandlar därefter frågan om retroaktiv utbetalning av förtidspension och återbetalningsskyldighet för dagpenning från arbets— löshetsförsäkringen. Utredningen finner att en samordning bör utformas så att — i de fall där en försäkrad, som uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, tillerkänns hel eller två tredjedelar av hel förtidspen- sion — pensionen inte utbetalas retroaktivt. Försäkringskassan skall ef- ter samråd med arbetslöshetskassan besluta om den tidpunkt från vilken pensionen skall utgå. Dagpenningcn från arbetslöshetskassan upphör då att utgå. För de fall då dagpenningen ger lägre förmån än förtidspen- sionen, föreslår utredningen att den överskjutande pensionen utbetalas till den försäkrade och att pensionsbeslutet får retroaktiv verkan enligt huvudregeln inom förtidspensioneringen. Någon reglering mellan arbets- löshetskassa och pensionssystemet är enligt utredningen inte påkallad.

Endast RFV har framfört erinringar mot utredningens förslag i denna del. Enligt verkets mening leder förslaget till. att den från ATP-synpunkt viktiga frågan, när pensionsfallet skall anses ha inträffat, blir beroende av storleken av pensionen resp. dagpenningen. Detta kan lecla till bl.a. att den försäkrade kan gå miste om ett antagandeår och om hustrutill— lägg för retroaktivtiden. Vidare är pensionens begynnelsetid bl. a. av be- tydelse för frågan, om sjukförsäkrings- och pensionsavgifter skall erläg— gas för visst år. RFV förordar i stället att vid första utbetalningen av

Prop. 1973: 56 202

pensionen avdrag görs från retroaktivbeloppet för utgiven dagpenning. Vid avräkningsförfarandet bör motsvara-nde regler som nu tillämpas i fråga om samordning mellan sjukpenning och pension kunna användas.

Efter samråd med chefen för socialdepartementet vill jag anföra föl- jande i denna fråga. Nuvarande ordning innebär, i avsaknad av särskil- da samordningsregler, att man i de fall, där en arbetslös medlem i ar- betslöshetskassa har beviljats retroaktiv pension enligt lagen om allmän försäkring, i princip måste använda sig av reglerna om återkrav av obehörigt uppburen ersättning för att undvika överkompensationseffek- ter. Provisoriskt har man sökt komma till rätta med detta genom att ar- betslöshetskassan utverkar fullmakt från kassamedlemmcn enligt vilken försäkringskassan berättigas göra avdrag från pensionen för arbctslös- hetskassans räkning. Klara samordningsregler måste emellertid anses önskvärda. Som RFV påpekar medför utredningens förslag i fråga om samordning av dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen och förtids- pension, som utbetalas för förfluten tid, sådana inte önskvärda effekter att förslaget inte kan accepteras. En lösning efter de av RFV föreslagna riktlinjerna synes i stället vara att föredra. Föreskriften om avräkning mellan bl. a. socialhjälp och pension finns f. n. intagna i 17 kap. lagen om allmän försäkring. Chefen för socialdepartementet har tidigare i dag anmält förslag att i nämnda kapitel införs bestämmelser om avräkning mellan förtidspension och dagpenning från arbetslöshetskassa. Eftersom även ålderspension enligt lagen om allmän försäkring kan beviljas för förfluten tid omfattar förslaget även sådan pension. Beträffande ålders- pension blir dock avräkning aktuell enbart i fråga om förtida uttag av ålderspension eftersom rätten till ersättning upphör då den försäkrade fyller 67 år.

7.4.10 Ersättning vid nrbmslöxr'zct del av vec/ta

RSA-utredningen föreslår att samma förutsättningar skall. gälla för deltidsarbetares rätt till ersättning som för rätt till inträde som medlem i arbetslöshetskassa. Ersä-ttningssökande skall således vara beredd att ar— beta minst 17 timmar i genomsnitt per vecka och minst tre timmar varje dag arbete utförs. För de fall då den normala arbetstiden inte är direkt reglerad i anta-l arbetstimmar, föreslår utredningen att AMS bemyndigas att utfärda föreskrifter om särskilda beräkningsregler. Utredningens för- slag i fråga om deltidsarbetares rätt till ersättning från arbetslöshetsför- säkringen innebär i övrigt följande.

Som fast tidsram för beräkning av ersättning vid deltidsarbete skall användas kalenderveckan. Detta möjliggör en beräkning av ersättning i nära anslutning till antalet arbetade timmar under veckan. Utredningens förslag till veckoberäkningssystem förutsätter en normalarbetsvecka av 40 timmar och bygger på generell tillämpning av omräkning enligt tabell till hela och halva ersättningsdagar per vecka. Beräkningssystemet skall

Prop. 1973: 56 203

omfatta dels arbetslös som tidigare har haft heltidsarbete och fortfaran— de söker sådant arbete men under ifrågavarande vec 'a utför arbete någon begränsad tid, dels arbetslös som söker endast deltidsarbete och som under veckan är helt arbetslös eller utför arbete kortare tid än ar— betsutbudet avser. Arbetslös som har haft heltidsarbete och fortfarande önskar sådant arbete utan begränsning av den för ifråga-kommande ar- bete gällande arbetstidcn skall få ersättning enligt huvudregeln för hel- tidsarbete om han är helt arbetslös eller har arbetat högst fyra timmar under veckan. Vid bedömning av arbetslöshetens omfattning skall hän- syn inte tas till bisyssla, som den försäkrade före arbetslösheten har kun- nat förena med varaktigt heltidsarbete och som därefter inte har utvid— gats. Överstiger arbetsutbudet den tid per vecka som en deltidsarbetande kassamedlem normalt har arbetat närmast före arbetslösheten, skall överskjutande tid inte medräknas vid beräkning av arbetslöshetens om- fattning. Kassa bör emellertid kunna medge undantag från denna regel, om medlemmen har särskilt skäl för utvidgningen av arbetsutbudet. Om den försäkrade regelbundet utför deltidsarbete under en period, då. han i övrigt är arbetslös, skall ersättning utgå för högst 50 dagar under en sammanhängande ersättningsperiod. Kassa skall dock kunna medge att ersättningsperioden förlängs till 150 dagar. Mer' AMS' tillstånd skall dessutom under särskilda förhållanden ytterligare förlängning kunna medges. Som motiv för dessa inskränkningar i ersättningsrätten anför utredningen att det bör undvikas att partiell arbetslöshet under deltids- arbete i kombination med ersättning från arbetslösbetsförsäkringen nor— maliseras genom att pågå längre tid. I sådana fall kan det bli så att var- ken den försäkrade eller hans arbetsgivare har något intresse av att den aktuella situationen förändras. Veckoberäknin"ssystcmet skall kunna tillämpas även under v ska då den arbetslöse är helt eller delvis arbets- oförmögen på grund av sjukdom och uppbär hel eller halv sjukpenning. För arbetslös som söker heltidsarbete medför hel sjukpenning under en dag i veckan (även söndag) sex timmars minskning av arbetslöshetstiden under veckan. Utgår under dagen endast halv sjukpenning blir minsk- ningen tre timmar. Även vid arbetshinder av annat slag än sjukdom kan metoden med veckoberäkning enligt omräkningstabellen tillämpas. Den arbetslöshet som skall ersättas under veckan kan därvid beräknas mot- svara en femtedel av den försäkrades normala arbetsutbud per vecka multiplicerat med antalet arbetsoförhindrade ersättningsberättigade da— gar i veckan. Närmare föreskrifter om sådan beräkning liksom om till- lämpning i detta sammanhang av bestämmelserna om ersättningsför- bjudna dagar skall utfärdas av AMS. Den normala veckoarbetsinkoms- ten måste för arbetslösa deltidsarbetare omräknas till dagsinkomst efter antalet ersättningsdagar per vecka och inte genom att veckoinkomsten delas med fem. Omräkningssystemet förutsätter vidare att de. försäkra- des placering i dagpenningklass sker oberoende av deras arbetstid.

Prop. 1973: 56 204

Klassplaceringen bör endast avse bestämmande av dagpenningens be— lopp. Avgiftssystemet bör vara fristående från klassindelningen. Möjlig- het bör dock alltjämt finnas för kassa som så önskar att tillämpa sär- skild dagpenningklass för deltidsarbetande. Ersättningsvecka, då med— lem vid deltidsarbete eller deltidsutbud har uppburit dagpenning, skall vid beräkning av ersättningsperiod anses som fem dagar, om antalet er- sättningsdagar under veckan uppgått till minst två och en halv. Har an- talet ersättningsdagar under veckan endast uppgått till två eller mindre, utgör ersättningsperiodens dagantal den veckan två gånger antalet er- sättningsdagar. Den nuvarande möjligheten för AMS att, om särskilda skäl föreligger, föreskriva att, för försäkrad som arbetar vid företag, där han fortlöpande är anställd mindre än fem dagar i veckan, antalet er- sättningsdagar per vecka minskas med en (korttidsavdrag) behålls. Be- stämmelsen skall äga motsvarande tillämpning då arbetsinskränkningen har annan form än minskning av antalet dagar per vecka.

I kassaförordningen regleras inte närmare deltidsarbetares rätt till er- sättning från arbetslöshctsförsäkringen. Reglerna om ersättningsrätt lik— som arbetsvillkorets minimibestämmelse sätter emellertid vissa gränser för den deltidsarbetandes möjligheter att få ersättning från arbetslös- hetskassa. Utredningens förslag att ersättningsrätten för den som före arbetslösheten har haft eller därunder får deltidsarbete bör regleras så fullständigt som möjligt godtas av samtliga remissinstanser. Utredning— ens huvudförslag om ett schematiskt veckoberäkningssystem har motta— gits positivt av remissinstanserna. Även jag anser det nödvändigt att del- tidsarbetandes ersättningsrätt från arbetslöshetsförsäkringen regleras närmare. Detta påkallas inte minst av att antalet deltidsarbetande under de senaste åren ökat kraftigt. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att bestämmelserna om deltidsarbetandes ersättningsrätt i huvudsak bör bygga på de principer som ligger till grund för utredningens förslag. Jag vill dock i detta sammanhang anmäla ett förslag från AMS om reg— lering av dessa frågor.

AMS” förslag till beräkning av ersättning vid arbetslöshet del av vecka syftar enligt styrelsen till att åstadkomma ett ersättningssystem där den av RSA-utredningen föreslagna omräkningsmetodcn behålls men utvecklas och förbättras i vissa avseenden. Den grundläggande be— räkningsprincipen är att ersättningens storlek genomgående bestäms av normal arbetstid och inkomst per vecka och att detta sker i alla fall då den försäkrade före arbetslösheten har haft deltidsarbete eller under en arbetslöshetsvecka inte Står till arbetsmarknadens förfogande som ar- betssökande vid arbetsförmedling eller i övrigt är ersättningsberättigad i full utsträckning. Antalet ersättningsdagar är alltid fem, om den försäk- rade är arbetslös och ersättningsberättigad för hela veckan. Förkortas den ersättningsberättigade veckotiden av arbetad tid, sjukdom eller an— nat a-rbets- eller ersättningshinder reduceras antalet ersättningsdagar en—

?rop. 1973: 56 205

ligt en omräkningstabell. Tabellen bygger på att jämförelse görs mellan den försäkrades normalarbetstid i timmar per vecka före arbetslösheten och antal arbetslösa timmar under den ifrågavarande veckan efter av— drag av eventuellt ersättningshinder. För resp. intervall av normalar- betstid beräknas två tiondelar av medeltalet inom intervallet vara ar- betslös tid för att en dag skall ersättas, tre tiondelar för att en och en halv dag skall ersättas osv. Normalarbetstid per vecka före arbetslöshe- ten fastställs i hela timmar. Har den försäkrade före arbetslösheten haft oregelbunden deltid måste genomsnittsberäkningen utsträckas till en längre period. Som utgångspunkt kan därvid de fem enligt arbetsvillko- ret tillgodoräkningsbara månaderna närmast före den aktuella arbetslös- heten användas.

AMS” förslag innebär vidare att, om den försäkrade förvärvsarbetar under beräkningsveckan, reduktion skall ske av antalet arbetslösa tim- mar som skall ersättas med det antal hela timmar under veckan för vil- ken inkomst erhålls. Uppbär den försäkrade under veckan sjukpenning bör i princip den arbetslösa tid som skall ersättas minskas med en sjun- dedel av den försäkrades normalarbetstid för varje kalenderdag sjukpen— ning utgår under veckan. Beräkningen föreslås ske med användande av följande avdragstabell.

Den försäkrades normalarbetstid Avdrag skall ske med följande antal tim- per vecka före arbetslösheten mar för varje kalenderdag under veckan uppgår till den försäkrade är berättigad till

hel sjukpenning halv sjukpenning mer än 30 timmar 6 3 30 timmar eller mindre 4 2

För varje dag med ersättningshinder av annat slag än sjukdom avdras från den ersättningsberättigacle tiden en femtedel av normalarbetstiden och resterande tid blir de arbetslösa timmar som skall ersättas under förutsättning att dagar med arbetshinder överstiger en per vecka.

Antalet arbetslösa timmar förvandlas med hjälp av omräkningstabel— len i likhet med KSA-utredningens förslag till hela eller halva arbetsda- gar. Det erhållna dagantalet multipliceras med dagpenningbeloppet per ersättningsdag. Detta belopp är en femtedel av den försäkrades normal- inkomst per vecka före arbetslösheten sedan reduktion skett med hän— syn till gällande dagpenningklass samt enligt pensionsavdrags- och överförsäkringsreglerna.

Som AMS framhåller medför förslaget att systemet för ersättningsbe- räkning blir administrativt enklare och rättvisare. Beräkningsmetoden medför att en och samma regel täcker alla olikheter i längd och fördel— ning av arbetstider som understiger 40 timmar per vecka. Försäkringser- sättningen blir mer differentierad och samma omräkningsmetod kan an— vändas vare sig arbetslöshetskassan tillämpar en eller flera dagpenning—

Prop. 1973: 56 206

klasser. På grund av det anförda biträder jag AMS, förslag. Genom att förslaget innebär att arbetslöshet som omfattar 3—6 timmar i vissa- fall ersätts, att fördubbling av antalet ersättningsdagar vid beräkning av er- sättningsperioden inte behöver ske och att beräkningen av normalarbets- tiden i fall då den försäkrade före arbetslösheten har haft oregelbunden arbetstid kan göras under en längre period tillgodoses vissa önskemål som har framförts vid remissbehandlingen.

I övrigt förordar jag att vissa av de av RSA-utredningen föreslagna reglerna tillämpas. För rätt till ersättning förutsätts således att arbetsut- budet är minst tre timmar varje arbetsdag och i genomsnitt minst 17 timmar i veckan. Vid bedömning av arbetslöshetens omfattning bör hän- syn inte tas till bisyssla, som den försäkrade före arbetslösheten har kun- nat förena med varaktigt heltidsarbete och som därefter inte har utvid- gats. Likaså bör ersättningsrätten inskränkas då den försäkrade regel- bundet utför deltidsarbete under en arbetslöshetsperiod. Vidare bör AMS utfärda närmare föreskrifter om beräkning av antalet ersättnings- berättigade dagar då ersättningshinder av annat slag än sjukdom förelig- ger liksom om tillämpning i detta sammanhang av bestämmelserna om ersättningsförbjudna dagar. Även bestämmelserna om korttidsavdrag kvarstår. Jag vill i sammanhanget påpeka att undantag från huvudregeln att överskjutande tid inte medräknas vid beräkning av arbetslöshetens omfattning, om arbetsutbudet överstiger den tid per vecka som den för— säkrade normalt har arbetat närmast före arbetslösheten, lär kunna medges endast i speciella fall, såsom då den försäkrade på grund av sjukdom varit tvungen att inskränka sin normala arbetstid.

Med hänsyn till det förordade beräkningssystemet kan, som utred— ningen framhåller, någon skillnad i statsbidragshänseende inte göras mellan hel och halv ersättning. Halva ersättningsdagar bör omräknas till hela dagar, som tas med vid fastställande av det totala antalet ersätt- ningsdagar som bestämmer de progressiva statsbidragets procentsats.

I detta sammanhang vill jag dessutom ta upp ett par frågor som har berörts vid remissbehandlingen.

Enligt AMS bör nuvarande möjligheter för kassa och AMS att dra in ersättningen för en arbetslös dag i vecka, då medlem i fyra dagar har utfört arbete i sådan utsträckning att hel dagpenning inte har kunnat utgå för någon av dagarna-, kvarstå. Vidare anser styrelsen att det bör vara möjligt för kassa att, om särskilda skäl föreligger, föreskriva att dagpenning inte skall utgå för dag, för vilken medlem kan anses gott- gjord genom semesterersättning. Dessutom visar erfarenheten att det finns behov av att AMS generellt för kassorna kan införa begränsning av ersättningsrätten i samband med semesterersättning.

325 tredje stycket kassaförordningen reglerar de av AMS berörda frågorna. Praktiska synpunkter talar för att en motsvarande bestäm- melse införs i den nya lagen. Härigenom erhålls dessutom ett behövligt

Prop. 1973: 56 207

komplement till den förordade bestämmelsen om inskränkning av ersätt— ningsrätten vid regelbundet deltidsarbete. Jag tillstyrker därför förslaget.

7.5 Kontant arbetsmarknadsstöd

7.5.1. Arbetsvillkor

En grundläggande förutsättning för alla former av kontant stöd vid arbetslöshet bör vara att de som skall ersättas har en viss anknytning till arbetsmarknaden. Som utredningen föreslår med instämmande av remiss— instanserna bör därför även i fråga om det kontanta arbetsmarknads- stödet i princip krävas att sökanden före arbetslöshetens början har haft förvärvsarbete av viss omfattning. Liksom i arbctslöshetsförsäkringen bör för rätt till ersättning uppställas ett arbetsvillkor, som i huvudsak ut— formas i överensstämmelse med motsvarande villkor i försäkringen.

För att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd skall föreligga förordar jag, i likhet med utredningen, att det i allmänhet bör krävas att sökan- den har utfört förvärvsarbete under minst fem månader av de tolv må- naderna närmast före arbetslöshetens början. Vid prövningen av huru— vida arbctsvillkoret är uppfyllt tas hänsyn endast till månad då sökan- den utfört förvärvsarbete minst tio dagar och minst 70 timmar. Detta motsvarar vad som i arbetslöshetsförsäkringen föreslås gälla som rikt- punkt.

I övrigt bör som utredningen har föreslagit med tid i förvärvsarbete vid prövningen av arbetsvillkoret i begränsad omfattning få jämställas tid då sökanden av arbetsmarknadsskäl eller andra hänsyn har varit tvungen att avhålla sig från förvärvsarbete. Detta gäller arbetsmark— nadsutbildning, värnpliktstjänstgöring samt semester eller annan ledig- het då lön utgår. I enlighet med vad jag förordar i fråga om arbetslös- hetsförsäkringen bör detsamma gälla tid då sökanden har åtnjutit för— äldrapenning. Beträffande arbetsmarknadsutbildning, dvs. sådan utbild- ning under vilken utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen utgår, värnpliktstjänstgöring och tid då sökanden har åtnjutit föräldra- penning bör dock högst två månader få jämställas med tid i förvärvsar- bete. Med sådan tid bör dessutom jämställas tid då sökanden i enskilt hem vårdat åldring eller handikappad i sådan utsträckning att han varit förhindrad att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag vill dock beto- na att vårdbehovet skall ha varit av sådan omfattning att den arbetslöse verkligen har varit förhindrad att förvärvsarbeta. Har invaliditetstillägg enligt 9 kap. 2 5 första stycket lagen om allmän försäkring eller vård- bidrag enligt 9 kap. 4 % samma lag (i lydelse enligt prop. 1973: 47) eller kommunalt vårdbidrag utgått, får vårdbehovet och vårdens omfattning anses styrkt.

I enlighet med vad jag förordar beträffande arbetslöshetsförsäkringen bör, vid bestämmande av ramtid i arbetsvillkoret, som överhoppnings-

Prop. 1973: 56 208

har tid räknas tid då sökanden har varit förhindrad att förvärvsarbeta på grund av styrkt sjukdom, värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihetsberövande på kriminalvårdens område och vård av barn under tid för vilken föräldrapenning i samband med barns födelse utgått, i den mån tiden inte jämställs med tid under vilken förvärx'sarbete har utförts. Dessutom bör även tid i arbetsprövning eller arbetsträning, som berättigar till utbildningsbidrag enligt arbetsmark- nadskungörelsen, jämställas med tid i arbetsmarknadsutbildning i fråga om att räknas som överhoppningsbar tid.

Hänvisningar till S7-5-1

  • Prop. 1973:56: Avsnitt , 8.5

7.5.2. Karens

I fråga om dem som uppfyller det reguljära arbetsvillkoret, som upp- ställs i det kontanta arbetsmarknadsstödet, föreslår RSA-utredningen att ett karensvillkor skall gälla. Även om förhållandena för åtskilliga av dem som söker kontant arbetsmarknadsstöd kommer att vara lika dem som förutsatts för de försäkrade, kommer det enligt utredningens me- ning att i många fall uppstå svårigheter att omedelbart klarlägga arbets— löshetssituationen när de som söker kontant arbetsmarknadsstöd anmä- ler sig vid arbetsförmedlingen. Mot bakgrund härav föreslår utredningen att kontant arbetsmarknadsstöd skall utgå till den som har uppfyllt före- skrivet arbetsvillkor först sedan han har anmält sig som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och därefter varit arbetslös sammanlagt fem dagar, anmälningsdagen inräknad. Dessa dagar behöver inte ligga i en följd utan kan vara utspridda över en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor. I karenstid skall enligt utredningen inräknas endast dag, för vilken kontant arbetsmarknadsstöd skulle ha utgått om karens- villkoret hade varit uppfyllt. Sökande skall inte behöva genomgå karens mer än en gång varje ersättningsperiod av 150 resp. 300 dagar. Den tek— niska metoden för reglering av karenstid föreslås skola överensstämma med reglerna för beräkning av ersättningstid. Detta medför bl. a. att, om ersättningsperiod har gått till ända men sökanden under perioden på nytt har uppfyllt arbetsvillkoret, ersättning utgår under ytterligare en er- sättningsperiod utan att karensvillkoret behöver uppfyllas igen. Utred- ningens förslag i denna del har berörts endast av AMS, som anser att karenstid inte bör tillämpas i- fråga om kontant arbetsmarknadsstöd.

För min del instämmer jag i utredningens bedömning att en viss ka— renstid behövs vid kontant arbetsmarknadsstöd. Till stöd för denna upp- fattning kan åberopas i huvudsak samma omständigheter som talar för att ett karensvillkor är nödvändigt i arbetslöshetsförsäkringen. Jag vill särskilt framhålla att det är angeläget att arbetsförmedlingen får tid att pröva den arbetslöses situation och överväga vilka åtgärder som lämp- ligen bör vidtas. Villkoret bör utformas i enlighet med utredningens för- slag med det undantaget att sökanden bör genomgå ny karens efter varje avslutad ersättningsperiod. Denna konstruktion överensstämmer med vad jag förordar i fråga om karensvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen.

Prop. 1973: 56 209

Som jag tidigare har berört skall i fråga om företagare gälla en ka- renstid om två månader.

7.5.3. Nytillträdande eller återinträdande på arbetsmarknaden

RSA-utredningen framhåller att den som är ny på arbetsmarknaden kan vara utsatt för Väsentligt större arbetslöshetsrisk än den som där re- dan funnit en fastare anknytning. Ofta föreligger avsaknad av yrkesvana och erfarenhet av tidigare förvärvsarbete samt brister i utbildningen. En- ligt utredningens mening är det befogat att utforma det kontanta arbets- marknadsstödet så att det ger ekonomiskt skydd också för denna kate- gori av arbetstagare. Även från arbetsmarknadspolitisk synpunkt kan det vara motiverat att ge kontantstödet en sådan inriktning att det utgör en stimulans för arbetssökande att ta kontakt med arbetsförmedlingen. Vad som härvid kan komma i fråga är enligt utredningen att i större el- ler mindre grad efterge arbetsvillkorets krav på utfört förvärvsarbete som förutsättning för rätt till kontantstöd.

Det kan, som utredningen betonar, inte komma i fråga att utan någon som helst begränsning göra arbetsmarknadsstödet tillämpligt på en ny- tillträdande arbetssökande. Det bör fordras att den sökande har visat en positiv vilja att utnyttja de aktuella möjligheterna att finna stadig- varande arbete. Först sedan arbetsförmedlingen har fått tillfälle att under en tid lämna anvisningar om tillgängligt arbete eller att söka genomföra andra lämpliga arbetsmarknadsåtgärder, har man fått ett prov på intensiteten i sökandens arbetsvilja och varaktigheten i hans arbetsutbud. För att få en lämplig avgränsning av tillämpningsområdet för en särregel om den nytillträdande arbetskraften måste den situation som förelåg innan den nytillträdande ställde sig till arbetsmarknadens förfogande närmare preciseras. En särregel måste bygga på vissa situa- tioner då starka skäl att söka förvärvsarbete föreligger och sökanden därför vanligen har klart uttalat behov av den ekonomiska trygghet som kontant arbetsmarknadsstöd kan lämna. Sådant behov är utpräglat och allmänt förekommande framför allt hos den som efter utbildning vill övergå till förvärvsarbete.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen en regel om särskilda kvali- fikationsmöjligheter för dem som söker sig in på arbetsmarknaden utan att dessförinnan ha uppfyllt arbetsvillkoret. Regeln avser dels dem som övergår till förvärvsarbete från ungdomsutbildning eller därmed i fråga om studiesocialt stöd likställd vuxenutbildning på heltid, dels dem som enligt arbetsförmedlings beslut med klar målsättning att efter utbild- ningen kunna få varaktigt förvärvsarbete söker sådant arbete efter att ha slutfört arbetsmarknadsutbildning. Under en kvalifikationstid av tre månader skall sökanden efter utbildningens slut stå till arbetsmarkna- dens förfogande som arbetssökande vid offentlig arbetsförmedling och

Prop. 1973: 56 210

i övrigt uppfylla de allmänna förutsättningarna för ersättningsrätt. I kvalifikationstiden inräknas även tid då sökanden förvärvsarbetat.

Flertalet remissinstanser har ingen erinran mot utredningens förslag i denna del. Några remissinstanser anser emellertid att kvalifikationstiden bör sättas till två månader. AMS och LRF anser i fråga om arbetsmark— nadsutbildning att krav bör ställas på att utbildningen'avscr viss minimi- tid.

Jag delar utredningens uppfattning att det kontanta arbetsmarknads- stödet bör utformas så att det ger ett ekonomiskt skydd även för vissa grupper av arbetssökande som ännu inte har hunnit uppfylla arbetsvill- " koret. Jag instämmer även i utredningens bedömning att behovet av skydd är framträdande för dem som efter avslutad utbildning vill övergå till förvärvsarbete. Som utredningen framhåller är risken för arbetslös— het vanligen större för den som är ny på arbetsmarknaden än för den som redan har en fastare anknytning där. Det är vidare angeläget att den som har en bristfällig utbildning eller som en längre tid har varit borta från arbetsmarknaden efter kompletterande utbildning har möjlig— het att komma i åtnjutande av kontantstöd. Jag biträder därför utred— ningens förslag att den som efter avslutad ungdomsutbildning. arbets- marknadsutbildning eller viss annan vuxenutbildning under vissa förhål- landen skall vara berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd utan att dessförinnan ha uppfyllt arbetsvillkoret.

Beträffande ungdomsutbildning anför utredningen att den kan ha varit av växlande tidslängd och mer eller mindre inriktad på ett bestämt yrkesområde. Den kan ha avslutats eller avbrutits på olika stadier och i Olika ålder. Avslutningen av studierna kan ha haft karaktär av examen eller skett på mindre markerat sätt. Vad som anförs angående ungdoms- utbildning bör enligt utredningens mening gälla även vuxna personer som på heltid har deltagit i ungdomsutbildning eller studerat på särskild läroanstalt för vuxna, om det för utbildningen har förelegat rätt att upp— bära studiesocialt stöd (studiehjälp eller studiemedel).

I denna fråga anser jag att inriktningen på den ungdoms- och vuxen- utbildning som utan föregående förvärvsarbete skall berättiga till kon—' tant arbetsmarknadsstöd närmare måste preciseras och att kvalifika- tionstiden bör förlängas.

Syftet med det föreslagna stödet är att ge skydd åt dem som önskar inträda på arbetsmarknaden. Det framstår under sådana förhållanden som naturligt att kräva att den genomgångna utbildningen skall vara äg- nad att underlätta möjligheterna för sökanden" att träda ut i förvärvsli- vet. Krav bör därför uppställas på att utbildningen är yrkesinriktad. Be— träffande ungdomar som efter att ha genomgått endast grundskola och , inte kan få arbete finns det därför anledning kräva att de försöker vida- reutbilda sig, antingen genom att genomgå gymnasieskola eller genom annan yrkesinriktad utbildning. Jag förordar därför att med ungdomsut-

Prop. 1973: 56 211

bildning skall förstås minst genomgången grundskola jämt-e fullföljd gymnasial utbildning. Med gymnasial utbildning bör jämställas annan fullföljd yrkesinriktad utbildning. Efter individuell prövning bör dock undantag från kravet på att den yrkesinriktade utbildningen skall vara fullföljd kunna göras. Vid bedömning om utbildningsvillkoret skall kun- na efterges, skall samråd ske med lokal Skolmyndighet. Även den som efter genomgången grundskola sökt erhålla-yrkesutbildning men inte kunnat komma i åtnjutande av för vederbörande lämplig sådan, bör kunna anses kvalificerad för kontant arbetsmarknadsstöd. Att sökanden, efter dispens, i förtid har slutat grundskolan bör i dessa fall i och för sig inte utgöra något hinder för arbetsmarknadsstöd. Även i fråga om vuxenutbildning bör krävas att utbildningen, förutom att den bedrivs på heltid och berättigar till studiesocialt stöd, är yrkesinriktad och att den omfattar minst ett läsår eller däremot svarande tid. Utbildning under kortare tid lär i allmänhet inte vara ägnad att underlätta för sökanden att erhålla arbete.

De som efter ungdomsutbildning eller Vuxenutbildning kan komma i åtnjutande av kontant arbetsmarknadsstöd har ofta tidigare inte för- värvsarbetat eller har under en längre tid varit borta från arbetsmarkna- den. Det är därför angeläget att arbetsmarknadsorganen under en inte alltför kort tid får möjligheter att lämna anvisningar om tillgängligt ar- bete eller att genomföra andra erforderliga arbetsma-rkiiadsåtgårder. Under kvalifikationstiden prövas även sökandens arbetsvilja och va- raktigheten i hans arbetsutbud. Jag förordar därför att sökanden i dessa fall skall vara berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd sedan han efter utbildningens slut i fem månader har stått till arbetsmarknadens förfo- gande. Samma krav bör uppställas beträffande sökande som har genom- gått arbetsmarknadsutbildning.

Utredningens förslag i fråga om arbetsmarknadsutbildning som sär- skild kvalifikationsgrund för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd inne- bär att sådan utbildning oavsett utbildningstidens längd skall kvalificera till arbetsmarknadsstöd. AMS -och - LRF har vid remissbehandlingen framhållit att krav bör ställas på att utbildningen avser viss minimitid. En ledamot i utredningen anför i en reservation liknande synpunkter. ' -

Även jag anser att det bör krävas att arbetsmarknadsutbildning har pågått viss minimitid för att kvalificera till kontant arbetsmarknadsstöd utan att sökanden uppfyller arbetsvillkoret. För denna uppfattning talar samma omständigheter som jag har anfört i fråga om minsta tid beträf- fande vuxenutbildning, nämligen att utbildningstiden skall vara så lång att sökandens möjligheter att efter utbildningen få arbete verkligen un- derlättas. I fråga om arbetsma-rknadsutbildning anser jag dock inte att det är nödvändigt att uppställa samma tidsgräns som beträffande vuxen- utbildning. Planeringen av arbetsmarknadsutbildning sker under med- verkan av arbetsmarknadsorganen och med sikte på utbildning som

Prop. 1973: 56 212

skall leda till direkt arbetsplacering. De som genomgår arbetsmarknads- utbildning skall dessutom innan de börjar utbildningen ha varit arbets- sökande och även under utbildningstiden stå till arbetsmarknadens förfo- gande. Arbctsmarknadsutbildningen är sålunda ett led i arbetsmarknads— organens sträva-n att arbetsplacera de'som söker arbete. På grund av det anförda förordar jag att arbetsmarknadsutbildning, för att berättiga till kontant arbetsmarknadsstöd utan att arbetsvillkoret dessförinnan är uppfyllt, skall omfatta minst tre månader.

Utredningen har Vidare övervägt huruvida arbetsmarknadsorganen, i fall då arbetsmarknadsutbildning uppenbart inte är lämplig eller nöd- vändig med hänsyn till att den arbetssökandes möjligheter att finna sys- selsättning därigenom inte skulle förbättras, skall kunna efterge utbild- ningskravet som kvalifikationsgrund. I de fall då sökanden bedöms inte vara i behov av arbetsmarknadsutbildning lär hans möjligheter, med hänsyn till tidigare utbildning och anknytning till arbetsmarknaden, att genom förvärvsarbete uppfylla det reguljära arbetsvillkoret i allmänhet vara betydligt större jämfört med den som befinns vara.- i behov av så— dan utbildning. Jag kan därför inte biträda en sådan undantagsregel.

Som utredningen framhåller bör det fordras att sökanden ställer sig till arbetsmarknadens förfogande genom att anmäla sig som sökande till offentlig arbetsförmedling inom en inte alltför lång tid efter det att ut- bildningen har avslutats. Tidsfristen bör inte vara längre än att det framstår som uppenbart, att orsaken till att vederbörande söker sig ut på arbetsmarknaden är att utbildningen har avslutats. Längre tid än fem månader bör inte godtas, såvida inte speciella förhållanden föreligger.

Hänvisningar till S7-5-3

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 8.5

7.5.4. Viixclarbetande jordbrukare

KSA-utredningen föreslår en särregel även beträffande växelarbe- tande jordbrukares rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Enligt utred- ningen har systemet med växelarbete betydande omfattning inom jord- bruket. Det utvecklades under en period då nyetableringen inom jord- bruket alltjämt var avsevärd. Särskild hänsyn bör enligt utredningens mening tas till gruppen växelarbetande jordbrukare. Även om deras personliga verksamhet i jordbruket har upphört endast tillfälligt och senare skall återupptas anser utredningen att de, i motsats till vad som föreslås i fråga om andra företagare, som sökande på arbetsmarknaden under uppehållet i jordbruksarbetet bör kunna påräkna visst ekonomiskt skydd.

Utredningens förslag innebär att krav ställs på att sökanden är född år 1920 eller tidigare och att han under de sena-ste fem åren har varit huvudsakligen sysselsatt inom jordbruket. Varje beräkningsår, vilket föreslås börja den 1 oktober, skall sökanden i förväg ange en samman- hängande tid av högst sex månader under vilken han kommer att stå till arbetsmarknadens förfogande som arbetsför och eljest arbetsoförhind-

Prop. 1973: 56 213

rad arbetssökande. Under denna period skall sökanden vara anmäld på den offentliga arbetsförmedlingen, om han inte har förvärvsarbete. Stöd utgår inte förrän sökanden har varit arbetslös två månader av den de- klarerade perioden.

Frågan om växelarbetande jordbruksarbetares kontantstöd har bety- dande räckvidd och ett nära samband med den större frågan om den för jordbruket angelägna strukturrationaliseringen. Jag är därför inte beredd att ta upp frågan i detta begränsade sammanhang. Det synes lämpligast att frågan överlämnas till 1972 års jordbruksutredning (Jo 1972: 04) för att beaktas i dess fortsatta arbete.

Hänvisningar till S7-5-4

  • Prop. 1973:56: Avsnitt

7.5.5. Ersättningstid

KSA-utredningen föreslår att ersättningstiden för kontant arbetsmark- nadsstöd generellt skall utgöra 150 dagar. Om stödtagaren har uppnått 55 års ålder innan ersättningsperioden gått till ända, skall ersättningsti- den i stället vara 300 dagar. Har stödtagaren uppnått 60 års ålder, skall ersättningsperioden inte vara begränsad. Kontant arbetsmarknads- stöd kan utgå till dess stödtagaren fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt la- gen om allmän försäkring. I likhet med flertalet remissinstanser godta-r jag utredningens förslag i denna del. Jag anser dock att det är nödvän- digt att föreslå vissa kompletterande regler. Jag återkommer till denna fråga senare.

Som utredningen föreslår bör den tekniska metoden för ersättningsti— dens reglering i största möjliga utsträckning överensstämma med den som föreslås gälla i arbets]öshetsförsäkringen. Om arbetslösheten upp- hör innan ersättningsperioden har gått till ända, har stödtagaren vid ny arbetslöshet rätt till ersättning under återstående antal dagar av perio- den även om han då inte uppfyller arbcts- och karensvillkoret. Går ersättningsperioden till ända men har stödtagaren dessförinnan ånyo uppfyllt arbetsvillkoret, utgår ersättning under ytterligare en hel period, sedan karensvillkoret har uppfyllts på nytt. Den nya ersättningsperioden räknas från inträdet av den arbetslöshet då stödtagaren senast uppfyllde arbetsvillkoret.

När en sammanhängande tid av tolv månader, vari inte inräknas överhoppningsbar tid, har förflutit sedan ersättning senast uppbars av stödtagaren, föreligger dock rätt till ersättning endast om arbets— och karensvillkoret ånyo har uppfyllts. Den som har kvalificerat sig för kon— tant arbetsmarknadsstöd utan att fullgöra arbetsvillkoret, dvs. efter ung— domsutbildning, vuxenutbildning eller arbetsmarknadsutbi-ldning, skall ha rätt till ersättning under endast en ersättningsperiod. Sådan särskild kvalificering för ersättningsrätt skall inte kunna upprepas gång efter a-n- mm, om inte särskilda skäl föreligger.

Dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmark-

Prop. 1973: 56 214

nadsstöd Skall som utredningen föreslår inte kunna utgå samtidigt..Är man försäkrad kan man utnyttja endast sin ersättningsrätt i arbetslös- hetskassan. När ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen löper ut föreligger för tid därefter ingen rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Undantag från denna regel föreslås endast för arbetslös kassamedlem som blir utförsäkrad sedan han fyllt 60 år eller, som_ jag återkommer till senare, sedan han fyllt 55 år, om han blivit arbetslös på grund av strukturförändringar i näringslivet. Ersättningstiden i arbetslöshetsför— säkringen skall däremot som utredningen föreslår inte påverkas av att den försäkrade tidigare har uppburit kontant arbetsmarknadsstöd. In- träde som medlem i arbetslöshetskassa bör medföra att medlemmen tillförsäkras förmåner som regleras endast av försäkringsvillkoren och inte påverkas av tidigare förhållanden.

Jämfört med det statliga omställningsbidraget, som omfatta-r endast äldre arbetslösa, kommer det kontanta arbetsmarknadsstödet att, vid si— dan av arbetslöshetsförsäkringen, utgöra ett ekonomiskt grundskydd vid arbetslöshet. Det kontanta arbetsmarknadsstödet kommer att' omfatta en varierande personkrets. Stödet kommer således att vara tillgängligt för både nykomna på arbetsmarknaden och sådana som redan har en fas- tare anknytning där utan att vara arbetslöshetsförsäkrade. Dessa förhål- landen måste beaktas vid utformningen av det kontanta arbetsmark- nadsstödet. De som kommer i åtnjutande av kontant arbetsmarknads- stöd lär till stor del bestå av nyutbildade och andra nytillträdande på ar- betsmarknaden. Samma behov av långvarigt ekonomiskt skydd som i många fall krävs i arbetslöshetsförsäkringen kommer inte att föreligga för dessa nya arbetssökande. Med hänsyn till dessa'förhållanden delar jag utredningens uppfattning att ersättningstiden normalt bör vara 150 dagar. Erfarenheterna visar emellertid att svårigheterna, att finna lämp- . ligt varaktigt arbete utan längre tidsfrist och omställning, ökar påtagligt med stigande ålder. Dessa svårigheter är, som utredningen påpekar, sär— skilt framträdande för arbetslösa i 60-årsåldern. Den av utredningen föreslagna generella förlängningen av ersättningstiden för dem som be- finner sig i åldern 55—59 år till 300 dagar och för dem som har fyllt 60 år till att vara i princip obegränsad, framstår därför som välmotiverad.

De regler som jag har förordat i fråga om arbetslöshetsförsäkringen medför att dagpenning kan utgå tidigast vid 16 års ålder. Med hänsyn till att behovet av arbetslöshetsstöd inte torde vara särskilt uttalat före denna ålder anser jag att samma åldersgräns bör gälla i fråga om kon- tant arbetsmarknadsstöd. Jag förordar således att arbetsmarknadsstöd inte skall utgå förrän sökanden har fyllt 16 år. I likhet med vad jag för- ordar skall gälla i försäkringen bör dock sökande av kontant arbets- marknadsstöd ha möjlighet att tillgodoräkna sig tid i förvärvsarbete eller annan tid efter det att han har fyllt 15 år vid prövning av kvalifikations- villkoren.

Prop. 1973: 56 215

Hänvisningar till S7-5-5

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 8.5

7.5.6. Ersämzingsbelopp

Det kontanta arbetsmarknadsstödets storlek bör enligt KSA-utred- ningens mening, liksom ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen, vara oberoende av ålder, civilstånd och familjesituation. Barntillägg och andra familjetillägg skall sålunda inte förekomma. Liksom när det gäller arbetslöshetsförsäkringen anser utredningen att samhället bör tillgodose barnfamiljernas behov i annan ordning än genom tillägg till utgående kontant stöd vid arbetslöshet. Enligt utredningen bör det kontanta ar- betsmarknadsstödets storlek kunna regleras efter förändringar i det all— männa prisläget utan att Kungl. Maj:t och riksdag pröva-r och beslutar varje ändring av beloppet. Utredningen föreslår därför att kontant ar- betsmarknadsstöd skall utgå med ett belopp som står i ett bestämt för- hållande till det i den allmänna försäkringen gällande basbeloppet. Vid bestämmande av ersättningsnivån finner utredningen atthelt stödbelopp bör vara detsamma som basbeloppet. Av administrativa skäl anser ut- redningen lämpligt att stödbeloppet fastställs för ett år i sänder i förhål- lande till det för maj månad föregående år gällande basbeloppet. Stöd- beloppet bestäms till ett belopp i helt krontal att utgå under högst fem dagar i veckan. Vid beräkning av dagbeloppet förutsätts antalet ersätt- ningsdagar vara i genomsnitt 22 dagar per månad.

Med utgångspunkt i RSA-utredningens förslag har sjukpenningutred— ningen räknat om stödbeloppet vid kontant arbetsmarknadsstöd till skat- tepliktigt belopp. Med hänsyn till att det är så olika personer som kan komma i fråga för kontant arbetsmarknadsstöd finner utredningen det nödvändigt att vid uppräkningen använda vissa schabloner. Utred- ningen, som vid sina beräkningar utgår från ett basbelopp av 7 1.00 kr., ställer upp som förutsättning att den som får ersättning under helt år i princip skall ha- kvar detta belopp sedan skatten är dragen. Enligt utred- ningens bcräkningar motsvarar det av KSA-utredningen föreslagna kon- tanta arbetsmarknadsstödet ett årligt skattepliktigt belopp av 9 000 kr. För att få den anknytning till basbeloppet som KSA-utredningen före— slår räknar sjukpenningutredningen om beloppet till procent av basbe- loppet. Beloppet blir 127 % av basbeloppet. Vid sjukpenningutredning- ens beräkningar avrundas detta procenttal till 130 %. Enligt det vid tiden för utredningens beräkningar gällande basbeloppet, 7 300 kr., blir ersättningsbeloppct 36 kr. per dag.

KSA-utredningens förslag att helårsstöd skall motsvara basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring godtas av flertalet remissinstanser. Många remissinstanser anser emellertid att stödet är alltför lågt. Sjuk- penningutredningens förslag till uppräkning av stödbeloppet berörs av bl. a. vissa länsstyrelser samt SACO. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att utredningen inte tagit hänsyn till beskattningskonsekven— serna vid olika inkomstlägen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att

Prop. 1973: 56 216

utredningen inte beaktat att ersättningsbeloppet på grund av skattepro- gressioncn i många fall inte kommer att medföra den avsedda nettoin- komsten. SACO framför liknande synpunkter.

Vid bestämmande av stödbeloppets storlek i det kontanta arbetsmark- nadsstödet måste förhållandet mellan ersättning från arbetslöshetskassa och kontant arbetsmarknadsstöd beaktas. Arbetsmarknadsstödct bör ut- formas så att det inte kan bli förmånligare än ersättning från arbetslös- hetsförsäkringen. I annat fall skulle intresset för den frivilliga försäk- ringen kunna påverkas menligt. Arbetslöshetsförsäkringen är av så stort Värde för de anställdas trygghet att sådana konsekvenser av det kon- tanta arbetsmarknadsstödet inte kan godtas. Med hänsyn till att lägsta dagpenningklass i försäkringen föreslås bli 40 kr. förefaller mig den nivå som KSA-utredningen har föreslagit på det kontanta arbetsmark- nadsstödet lämplig. Däremot anser jag inte att det är nödvändigt att storleken av stödbeloppet bestäms genom anknytning till basbeloppet. Stödet bör i stället fastställas till ett bestämt belopp i likhet med vad som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen med de fasta dagpenning- klasserna och arbetsmarknadsutbildningen med dess fasta grundbelopp. Stödets storlek får i framtiden prövas i det årliga budgetarbetet. Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att helt kontant arbetsmark- nadsstöd f. n. bör utgöra 35 kr. per dag. Halvt stödbelopp bör utgå med 18 kr. per dag. I övrigt tillstyrker jag KSA-utrcdningens förslag att stö- det skall utgå under högst fem dagar i veckan samt att barn- och andra familjetillägg liksom i arbetslöshetsförsäkringen inte bör förekomma.

7.5.7. Deltidsarbcte

För att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd över huvud taget skall föreligga föreslår KSA-utredningen att krav uppställs på att sökandens arbetsutbud omfattar minst tre timmar per dag och minst 17 timmar per vecka. Om arbetsutbudet omfattar kortare tid, är det sökta arbetet enligt utredningens mening närmast att jämföra med bisyssla som inte bör grunda någon ersättningsrätt. Den som före arbetslöshetens inträde har haft deltidsarbete, som omfattar minst 17 timmar i veckan. och som söker deltidsarbete av sådan omfattning skall vara berättigad till halvt kontant arbetsmarknadsstöd. Ett arbetsutbud som omfattar 36 timmar eller mer per vecka skall enligt utredningen i regel godtas som heltidsut— bud och medföra rätt till helt stödbelopp. Endast dag då den arbetslösa tiden uppgår till minst fem timmar skall berättiga till helt kontant ar- betsmarknadsstöd. Om den arbetslösa tiden uppgår till minst tre timmar utgår halvt stöd. Dessutom föreslår utredningen, liksom i fråga om ar- betslöshetsförsäkringen, att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd för par- tiellt arbetslös deltidsarbetande skall upphöra, sedan stöd har utgått för 50 ersättningsdagar under fortlöpande deltidsarbete hos en och samma

Prop. 1973: 56 217

arbetsgivare. AMS bör dock kunna medge undantag från denna regel, om den arbetslöses personliga förhållanden i särskilda fall motiverar detta. Utredningens förslag i denna del har vid remissbehandlingen läm- nats utan erinran.

I likhet med vad jag föreslår skall gälla i arbetslöshetsförsäkringen bör, för att rätt till kontant arbetsmarknadsstöd skall föreligga, krävas att den arbetslöse söker arbete av viss omfattning. Jag delar utredning- ens uppfattning att ett arbetsutbud som omfattar kortare tid än 17 tim- mar per vecka närmast är att jämställa med bisyssla som inte bör grunda någon ersättningsrätt. För rätt till halvt kontant arbetsmarknads— stöd bör därför krävas att den arbetslöse söker arbete, som omfattar minst 17 timmar i veckan.-Härigenom uppnås överensstämmelse med det i arbetsvillkoret uppställda kravet, att sökanden skall ha arbetat minst 70 timmar under en månad för att den skall tillgodoräknas som kvalificerande för kontant arbetsmarknadsstöd. Rätt till helt kontant ar- betsmarknadsstöd bör tillkomma endast den som före arbetslösheten har haft heltidsarbete och som söker sådant arbete. Den som före arbetslös- heten har arbetat på heltid men som inskränker sitt arbetsutbud har så- ledes rätt till endast halvt arbetsmarknadsstöd, om utbudet omfattar minst 17 timmar i veckan. Som heltidsutbud bör, som utredningen före- slår, i regel kunna godtas ett arbetsutbud om minst 36 arbetstimmar i veckan, under förutsättning att det finns tillgång på arbetstillfällen med sådan begränsning av arbetstiden inom sökandens naturliga arbetsom- råde. Även den som är partiellt arbetslös bör, som utredningen föreslår, ha möjlighet att få kontant arbetsmarknadsstöd. Om den arbetslösa ti- den per dag uppgår till minst tre timmar, blir den arbetslöse berättigad till halvt stödbelopp. För att rätt till helt stödbelopp skall föreligga krävs att den arbetslösa tiden per dag uppgår till minst fem timmar. I fråga om arbetslöshetsförsäkringen föreslås begränsning av ersättningstiden i de fall då den arbetslöse regelbundet utför deltidsarbete samtidigt "som han uppbär dagpenning från arbetslöshetskassa. Denna inskränkning motiveras av att deltidsarbete i kombination med arbctslöshetsunderstöd inte bör pågå under längre tid och därigenom mer eller mindre normali- seras. Jag förordar därför, i likhet med utredningen, att ersättningsrät- ten för den som under tid då han i övrigt är arbetslös fortlöpande utför deltidsarbete hos en och samma arbetsgivare begränsas till 50 ersätt— ningsdagar även i det kontanta arbetsmarknadsstödet. Som utredningen föreslår bör AMS kunna medge undantag från denna regel.

De förordade bestämmelserna om tid som skall jämställas med för- värvsarbete vid prövningen av arbetsvillkoret innebär att sökande av kontant arbetsmarknadsstöd kan bygga upp ersättningsrätt utan att dess- förinnan ha utfört förvärvsarbete. Detsamma gäller dem som blir berät- tigade till arbetsmarknadsstöd efter avslutad utbildning. Ersättningsni- vån får i dessa fall bestämmas av sökandens arbetsutbud. Den som söker

Prop. 1973: 56 218

heltidsarbete bör vara berättigad till helt stöd, medan den som söker del- tidsarbete, som omfattar minst 17 timmar i veckan, bör vara berättigad till halvt stöd.

7.5.8. Reduktionsregler

Utredningens förslag innebär vidare att reduktion av det kontanta ar- betsmarknadsstödet skall ske dels i förhållande till vissa former av pen- sion, dels i de fall sökanden uppbär. halv sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring. Dessutom skall reduktion av stödbeloppet ske med livränta som sökanden uppbär på grund av yrkesskada eller olycksfall. Pensionsavdrag skall ske dels i de fall sökanden uppbär pension efter avliden make grundad på dennes tjänsteförhållanden, dels i de fall sökanden uppbär annan ålderspension än enligt lagen om allmän försäkring samt mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag enligt nämnda lag. Med ålderspension och pension efter make avser utredningen alla former av pension med undantag för sådana till vilka initiativ har tagits privat, utan samband med tjänst. Då sökanden uppbär halv sjukpenning nedsätts stödbelop- pet med hälften. Stödtagare som söker endast deltidsarbete äger inte rätt till stöd för dag då han uppbär halv sjukpenning.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag i denna- del lämnats utan erinran. Även jag anser att reduktion av stödbeloppet bör ske i en— lighet med utredningens förslag. Jag vill endast påpeka att med pension efter make skall avses såväl änkepension enligt lagen om allmän för— säkring som annan efterlevandepension, som grundas på den avlidnes tjänsteförhållanden.

Som jag tidigare har berört föreslås att det kontanta arbetsmarknads- stödet minskas för den som åtnjuter vissa former av pension, sjukpen- ning och livränta. Enligt min mening bör övervägas att reducera stödet även med hänsyn. till makes inkomst. En sådan ordning tillämpas f.n. ' i fråga om bl.a. utbildningsbidrag vid arbetsmarknadsutbildning. Ett system som innebär att stödbeloppet minskas i förhållande till makes inkomst kan visserligen medföra att benägenheten hos andra maken att söka sig ut på arbetsmarknaden minskas. Som har betonats i prop. 1972: 111 angående regionalpolitiskt handlingsprogram m.m. kommer emellertid även framdeles krav att ställas på arbetskraftens geografiska rörlighet. En sådan rörlighet främjas om hänsyn vid bestämmande av kontant arbetsmarknadsstöd tas till den samlade ekonomiska situation som stödsökanden befinner sig i. dvs. om stödet bestäms även med hän- syn till andra makens inkomst. Även om ett system med reduktion så- ledes har vissa nackdelar förordar jag med hänsyn till sistnämnda syn— punkter att en sådan ordning införs. Erfarenheterna får utvisa om en omprövning av denna ståndpunkt i framtiden blir erforderlig. Reduk- tion bör ske endast om makarna sammanbor. Med gifta bör i detta

Prop. 1973: 56 219

sammanhang jämställas ogifta sammanboende som tidigare har varit gifta eller har eller har haft gemensamt barn. Nedsättning av stödbe- loppet bör ske med en kr. per 1 000 kr. av makens aktuella årsinkomst- mcllan 23 000 och 48 000 kr. Uppgår makens inkomst till högst 23 000 kr. per är bör ingen reduktion ske. Har maken en årsinkomst som över— stiger 47 000 kr. reduceras det kontanta arbetsmarknadsstödet till tio kr. Utgår endast halvt kontant arbetsmarknadsstöd bör reduktionen in- träda, om makens årsinkomst överstiger 40 000 kr.

Härutöver synes det mig rimligt att ta hänsyn till sökandens och hans makes förmögenhet. En viss del av förmögenheten och avkastningen bör skäligen kunna användas till försörjning. .Liksom när det gäller reduk- tion i förhållande till makes inkomst bör med gifta i detta sammanhang jämställas ogifta sammanboende som tidigare har varit gifta eller har el- ler har haft barn. Reduktionsregeln bör konstrueras så att innehavet av förmögenhet i form av eget hem, eller förmögenhet till motsvarande värde, inte föranleder nedsättning av det kontanta arbetsmarknadsstö- det. Jag anser därför en lämplig gräns vara en nettoförmögenhet om 150 000 kr. Jag förordar att stödbeloppet, räknat per månad, sätts ned med en procent av den förmögenhet som överstiger detta belopp.

Om stödbeloppet, sedan minskning i förhållande till makes inkomst och andra avdrag har skett, understiger fyra kr. per dag, bör, i likhet med vad jag förordar i fråga om kassacrsättning, stödbeloppet inte utbe— talas.

I enlighet med vad jag förordar i fråga om arbetslöshetsförsä-kringen bör avräkning ske även mellan pension enligt lagen om allmän försäk- ring, som utbetalas retroaktivt, och kontant arbetsmarknadsstöd, i den mån förmånerna belöper på samma tid. Den tidiga-re berörda av chefen för socialdepartementet föreslagna bestämmelsen om sådan avräkning omfattar därför även kontant arbetsmarknadsstöd. Dessutom innebär förslaget att motsvarande avdrag skall ske med hänsyn till omställnings- bidrag, i den mån sådant bidrag utgår efter införandet av det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Hänvisningar till S7-5-8

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 8.5

7.5.9. Det statliga omställningsbidraget

Det år 1968 införda stödet åt äldre arbetslösa i-form av statligt om- ställningsbidrag avsågs vara en temporär åtgärd i avvaktan på resultatet av RSA-utredningens pågående arbete. Enligt utredningens mening bör omställningsbidraget integreras med det kontanta arbetsmarknadsstödet. Detta medför fördelar i form av ett enklare och klarare regelsystem som avsevärt underlättar administrationen. När förslaget har genomförts an—_ ser utredningen att statligt omställningsbidrag successivt skall avvecklas. Utredningen föreslår att omställningsbidrag, efter införande av de nya reglerna om kontant arbetsmarknadsstöd," skall utgå endast till den som dessförinnan har beviljats sådant bidrag. Därjämte föreslås omställ—

Prop. 1973: 56 220

ningsbidrag utgå till den som inom ett år från de nya reglernas ikraftträ- dande ansöker om bidrag.

Jag vill i detta sammanhang beröra några problem som uppstår vid en avveckling av omställningsbidraget.

Bl. a. AMS och LO har vid remissbehandlingen ifrågasatt om inte er- sättningstiden i det kontanta arbetsmarknadsstödet bör vara tidsobe- gränsad från 55 års ålder. AMS har dessutom framhållit att utredning- ens förslag, att ersättningstiden för den som fyllt 55 år skall vara be- gränsad till 300 dagar, innebär en försämring i förhållande till de regler som f. n. gäller i fråga om omställningsbidrag.

För egen del vill jag anföra följande i denna fråga. Enligt gällande bestämmelser utgår omställningsbidrag till den som har fyllt 55 men ej 60 år, om han har blivit arbetslös som en omedelbar följd av nedläggning av eller bestående ändring i driften vid företag där han var anställd. I fråga om företagare gäller att den tidigare verksam- heten skall ha avvecklats på grund av omfattande eller genomgripande förändring i ortens näringsliv eller i den näringsgren där han har utövat verksamheten. Rätt till omställningsbidrag föreligger även för utförsäk- rad kassamedlem i denna åldersgrupp som har blivit arbetslös av sådan anledning. Omställningsbidrag utgår längst t.o.m. månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring.

Utredningens förslag, att kontant arbetsmarknadsstöd skall kunna utgå under 300 dagar till den som fyllt 55 år, innebär, som AMS påpe- kar, i vissa fall en försämring för den som är mellan 55 och 60 år jäm— fört med nuvarande förhållanden. Dessutom medför utredningens för- slag att. rätt för utförsäkrad kassamedlem att uppbära kontant arbets- marknadsstöd, utan att uppfylla arbetsvillkoret, föreligger först sedan medlemmen uppnått 60 års ålder. Även om förslaget att alla som har uppnått 55 års ålder, oavsett orsaken till arbetslösheten, skall ha möjlig- het att få ersättning under 300 dagar innebär en väsentlig förbättring av arbetslöshetsskyddet för det stora flertalet arbetslösa i denna ålders- grupp anser jag det befogat att den som har fyllt 55 år och blir arbetslös på grund av strukturförändringar i näringslivet även i fortsättningen får ett förstärkt skydd. Jag förordar därför att det kontanta arbetsmark- nadsstödet kompletteras med de bestämmelser som f. n. gäller i fråga om omställningsbidrag i detta avseende. För den som har fyllt 55 år och som har blivit arbetslös som en omedelbar följd av företagsnedläggning eller bestående driftsförändring bör således ersättningsperioden inte vara begränsad. Detsamma bör gälla i fråga om företa-gare som har nödgats avveckla sin rörelse som en omedelbar följd av omfattande eller genom- gripande förändring av näringslivet i hans bransch eller i orten. För att uppnå överensstämmelse med vad som f.n. gäller i fråga om omställ- ningsbidrag bör dock i dessa fall krävas att den arbetslöse har utfört för-

Prop. 1973: 56 221

värvsarbete i minst 24 månader under de tre åren närmast före arbets- löshetens inträde. Dessutom bör, som jag tidigare nämnt, den som blir utförsäkrad från arbetslöshetskassa sedan han har uppnått 55 års ålder och har blivit arbetslös av någon av nyssnämnda anledningar bli berät- tigad till kontant arbetsmarknadsstöd under en obegränsad ersättnings- period.

Efter införande av kontant arbetsmarknadsstöd i enlighet med vad jag nu har anfört saknas anledning att behålla det statliga omställnings- bidraget. Detsamma gäller det kommunala kontantunderstödet. Den som vid de nya reglernas ikraftträdande uppbär omställningsbidrag bör dock även i fortsättningen ha möjlighet härtill så länge han uppfyller ersättningsvillkoren enligt de nu gällande reglerna. Dessutom förordar jag att den som uppbär omställningsbidrag skall kunna övergå till kon- tant arbetsmarknadsstöd utan ny prövning av arbetsvillkoret.

Jag vill i detta sammanhang även erinra om att införandet av kontant arbetsmarknadsstöd påkallar vissa ändringar av reglerna i 7 kap. lagen om allmän försäkring om rätt till förtidspension på arbetsmarknads— mässiga grunder för vissa äldre arbetslösa. Denna fråga behandlas när- mare i ett tidigare i dag av chefen för socialdepartementet anmält för- slag till ändring i lagen om allmän försäkring.

7.5.10. A dministration

Stödsökandens kontakt med arbetsförmedlingens expeditioner och förmedlingens service till sökande av kontant arbetsmarknadsstöd bör enligt KSA-utredningen i huvudsak överensstämma med vad som gäller de arbetslöshetsförsäkrade. Prövningen av ansökningarna om kontant arbetsmarknadsstöd skall enligt utredningens förslag ske på länsarbets- nämndens kansli. Utbetalning skall likaså ske från länsarbetsnämnden. Länsa-rbetsnä-mndcns kansli förutsätts få i stort sett samma uppgifter som arbetslöshetskassomas huvudkontor och styrelse i fråga om pröv- ning av ersättningsrätt och administrationen i övrigt. Detsamma gäller den fortlöpande kontrollen av ersättningsrätten.

Jag delar utredningens uppfattning så till vida som även jag anser att den huvudsakliga prövningen av förutsättningarna för rätt till kontant arbetsmarknadsstöd bör falla på arbetsmarknadsorganen. Vid hotande eller inträffad arbetslöshet är det angeläget att den arbetslöse så snart som möjligt tar kontakt med arbetsförmedlingen. Att så sker är även en förutsättning för rätt till ersättning, i fråga om såväl arbetslöshetsförsäk- ringen som det kontanta arbetsmarknadsstödet. Även under en fortgå- ende arbetslöshet förutsätts att den arbetslöse håller regelbunden kon- takt med arbetsförmedlingen. Förmedlingen har att lämna upplys- ningar om arbetstillfällen och annan information om lämpliga arbets- marknadsåtgärder. Den arbetslöse måste således både i initialskedet och därefter forlöpande ha nära kontakt med arbetsförmedlingen. Det mås-

Prop. 1973: 56 222

te även beaktas att det fordras särskild kunskap och erfarenhet för att kunna bedöma de speciella problem och frågeställningar som många gånger uppkommer vid prövningen av dessa ärenden. Under dessa för- hållanden framstår det som naturligt att den grundläggande bedöm- ningen, om sökanden är arbetslös, står till arbetsmarknadens förfogande och i övrigt uppfyller ersättningsvillkoren, ankommer på arbetsmark- nadsorganen. Jag biträder därför utredningens förslag att denna pröv- ning skall falla på länsarbetsnämnden.

När det gäller ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd bör som ut- redningen föreslår förrnedlingsexpeditionernas' medverkan inskränkas till att omfatta erforderlig information om villkoren för stödet 'och hjälp åt sökande, som så önskar, att upprätta ansökan. Underlaget för länsar- . betsnämndcns prövning kommer emellertidtill stor del att bestå avupp— gifter från den förmedlingsexpedition som närmast har kontakt med sö- kanden. Även om således den huvudsakliga prövningen av ersättnings- rätten ankommer på länsarbetsnämnden förutsätter jag att arbetsför— medlingen, liksom i fråga om arbetslöshetsförsäkringen, medverkar vid bevakningen av att de allmänna villkoren för rätt till ersättning fortlö- pande är uppfyllda. Förmedlingens medverkan i detta avseende är vär- defull främst genom de möjligheter som förmedlingen har att i sin kon- takt med de arbetssökande observera om sådana arbetshinder föreligger, att det kan antas att sökanden inte står till arbetsmarknadens förfo- gande. Arbetsförmedlingens uppgift är att klarlägga och undanröja så- dana hinder.

Ansökan om kontant arbetsmarknadsstöd skall göras hos länsarbets- nämnden och innehålla alla uppgifter som behÖVS för ärendets pröv- ning. Vid ansökningen skall även fogas eventuellt intyg från arbetsgivare om sökandens arbetsförhållanden samt de övriga uppgifter som kan vara- av betydelse för bedömande av hans rätt till stöd och för stödbe- loppets storlek. Även de'uppgifter som fortlöpande behövs för kontroll av ersättningsrätten bör tillställas länsarbetsnämnden via arbetsförmed- lingen. På grundval av de uppgifter länsarbetsnämnden får från sökan- den och arbetsförmedlingen och efter eventuell komplettering av dessa uppgifter får nämnden fatta beslut om, huruv'ida- sökanden är berättigad till kontant arbetsmarknadsstöd och fastställa stödbeloppets storlek utan skatteavdrag. Även under en fortlöpande ersättningsperiod bör det an- komma på länsarbetsnämnden att'pröva eventuell indragning eller ned- sättning av stödet. ' ' '

I fråga om utbetalningen av det kontanta arbetsmarknadsstödet bör dock övervägas om inte denna uppgift kan handhas av de allmänna för— säkringskassorna. Ett utnyttjande av försäkringskassornas resurser'när det gäller personal, lokaler och utrustning kan i detta sammanhang med- föra avsevärda fördelar. För en sådan ordning talar även det förhållan— det att det kontanta arbetsmarknadsstödet föreslås bli skattepliktig in—

Prop. 1973: 56 223

komst, vilket medför ökade administrativa uppgifter. Försäkringskas- sorna har redan väl utvecklade utbetalningsrutiner. Dessa kommer att förbättras ytterligare genom den pågående uppbyggnaden av ett ADB- system hos försäkringskassorna. Efter samråd med chefen för social— departementet finner jag att övervägande skäl talar för att de allmänna försäkringskassorna bör handha utbetalningen av det kontanta arbets- marknadsstödet. Härvid får preliminärskatteavdrag och utfärdande av kontrolluppgifter ske på liknande sätt som i fråga om utbetald sjukpen- ning. De uppgifter som skall ligga till grund för utbetalningen erhåller försäkringskassan fortlöpande från länsarbetsnämnden. Därutöver skall försäkringskassan endast verkställa preliminärskatteavdrag. Dessutom bör kassan underrätta nämnden då under bidragstiden sökanden uppbär sjukpenning och då försäkringskassan i annat fall får kännedom om för— hållande som kan påverka sökandens rätt till kontant arbetsmarknads— stöd. Kassan bör även i övrigt tillhandagå— länsarbetsnämnden med de uppgifter som kan visa sig erforderliga. Erfarenheterna får utvisa om det i framtiden finns skäl att göra en annan updelning av uppgifterna mellan försäkringskassa och länsarbetsnämnd. Närmare föreskrifter beträffande arbetets uppläggning bör meddelas av AMS och RFV i samråd. AMS bör även bemyndigas att meddela föreskrifter beträffande fördelningen av uppgifterna mellan arbetsförmedling och länsarbetsnämnd.

Jag förordar vidare att besvär över beslut av länsarbetsnämnd och all- män försäkringskassa i ärende angående kontant arbetsmarknadsstöd skall föras hos AMS resp. RFV.-I fråga om arbetslöshetsförsäkringen är försäkringsdomstolen slutinstans. Med hänsyn till att bestämmelserna ' om kontant arbetsmarknadsstöd i stora delar stämmer överens med reg- lerna i arbetslöshetsförsäkringen och till att stödet får karaktären av en lagfäst rätt till allmänt grundskydd vid arbetslöshet anser jag att för- säkringsdomstolen bör vara sista instans även i ärenden som angår rätt till kontant arbetsmarknadsstöd. Jag förordar därför att besvär över styrelsens resp. verkets beslut i sådant-ärende förs hos försäkrings— domstolen. '

Arbetet med behandlingen av ansökningar om. kontant arbetsmark- nadsstöd kommer att medföra en ökad belastning på arbetsförmedling- arna, länsarbetsnämnderna och arbetsmarknadsstyrelsen. Det är emel— lertid enligt min mening inte möjligt att nu bedöma omfattningen och fördelningen på de olika instanserna av denna merbelastning. En sådan bedömning kan göras först sedan det nya systemet varit i kraft någon tid. Jag vill i detta sammanhang erinra om att arbetsförmedlingarna i årets statsverksproposition har föreslagits få en personalförstärkning un- der nästa budgetår med 210-nya tjänster.

Prop. 1973: 56 224

Hänvisningar till S7-5-10

  • Prop. 1973:56: Avsnitt

7.6. Finansierings- och kostnadsfrågor

7.6.1. Arbetslöshetsförsäkringen

Arbetslöshetsförsäkringcns successiva utbyggnad har sedan lång tid aktivt främjats genom ett omfattande ekonomiskt stöd från staten. Mo- tiven för detta stöd har, som RSA-utredningen anfört, stärkts inte minst under 1960—talet. Att staten idag har ett primärt ansvar utesluter dock inte att även arbetsgivarnas ansvar för arbetslöshetens förekomst och omfattning kommer till uttryck. Särskilt betonas att de försäkrades sys— selsättningssituation på ett avgörande sätt påverkas av arbetsgivarnas dispositioner. Utredningen finner därför vägande skäl tala för uppbörd av en särskild arbetsgivaravgift som anknyts till motsvarande avgifter inom den obligatoriska socialförsäkringens ram. Några särskilda fonder för försäkringens förvaltning anses däremot inte nödvändiga. Utred- ningen finner det också naturligt att kostnaderna för den frivilliga för- säkringen till en del täcks genom avgifter från de försäkrade. Medlems- avgifterna bör i ett reformerat finansieringssystem utgöra den fastare delen av detta men utformas så att dess relativa storlek minskas trots de reformer som utredningen föreslår. Återstående del bör täckas av höjda statsbidrag.

J ag kan i huvudsak ansluta mig till de principiella synpunkter som ut- redningen anfört i fråga om grunderna för finansiering av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Med hänsyn till att arbetslös- hetsförsäkringen under senare år breddats väsentligt och i dag kan be- räknas omfatta en 70 % av de försäkringsbara arbetstagarna på den svenska arbetsmarknaden, finns dock starka skäl som talar för att finan- sieringssystemct för den frivilliga försäkringen får en mer definitiv prä- gel än vad utredningen föreslagit och att detta samordnas med finansie— - ringen av det kontanta arbetsmarknadsstödet. För detta ändamål anser jag det nödvändigt att en särskild arbetslöshetsfond bildas. Till fondens uppbyggnad och finansiering återkommer jag senare. Genom införandet av ett gemensamt grundstöd för i princip alla arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden vare sig de är arbetslöshetsförsäkrade eller inte bortfaller de invändningar som några arbetsgivarorganisationer rik- tat mot en kollektiv arbetsgivaravgift för finansiering av en frivillig för- säkring vars förmåner inte automatiskt kommer alla anställda till del.

Den hittillsvarande konstruktionen innebär att statsbidragcn svarat för en relativt sett större andel av kostnaderna när antalet dagersätt- ningar varit större än normalt. Utredningen har föreslagit att ett nytt grundbidrag införs som motsvarar det kontanta arbetsmarknadsstödet. Ett sådant system innebär en höjning av statsbidragets generella nivå. Därjämte har föreslagits att från nuvarande system behålla ordningen med ett särskilt bidrag som är konstruerat så att höjning av dagersätt-

Prop. 1973: 56 225

ningarnas storlek medför förhöjt bidrag. Härigenom stimuleras kassor- na att höja ersättningsbeloppen. Det nuvarande dagpenningbidraget fö- reslås ersatt av ett s.k. progressivbidrag i princip konstruerat på samma sätt dock med den skillnaden att bidraget föreslås utgå vid två ersätt- ningsdagar per medlem mot 2,5 ersättningsdagar enligt nuvarande ord- ning. Högsta procentuella belopp föreslås bli 85 % vid 22 ersättnings- dagar per månad. När det gäller förval-tningsbidraget som f. n.' beräknas per årsmedlem föreslås att detta med hänsyn till den ökade administra- tiva belastningen vid hög arbetslöshet ändras så att storleken varierar efter det genomsnittliga antalet ersättningsdagar. '

De av utredningen föreslagna grunderna för finansieringen av den fri- villiga arbetslöshetsförsäkringcn synes väl avvägda. Jag kan därför i hu- vudsak ansluta mig till utredningens förslag. Den konstruktion som jag i det föregående förordat för det individuella stödets utformning nödvän- diggör dock att finansieringsformerna anpassas härtill. Grundbidraget bör således i sin helhet täckas via den förutnämnda arbetslöshetsfonde'n. Eftersom det av mig förordade kontanta arbetsmarknadsstödet utgår med fast belopp per dag bör grundbidraget till kassorna utgå. med samma beloPp för varje dag som ersättning utbetalats till försäkrad. Jag kan därför inte biträda utredningens förslag om delning avgrundbidra- get i en fast och en procentuell andel. De skäl som utredningen anfört för en sådan tudelning bl. a. i fråga om stimulans till en naturlig och önskvärd höjning av dagersättningarnas storlek anser jag till en bety- dande del ha tillgodosetts genom att det grundbidrag som jag förordat ligger på en högre nivå än motsvarande grundstatsbidrag f. n. gör i ge- nomsnitt. Medlemsavgifterna och fondavkastning kan f. n. beräknas svara för ca 34 % av arbetslöshetskassomas utgifter. KSA-utredningens förslag om progressivt bidrag innebär att denna kostnadsdel minskas samtidigt som dagersättningarnas belopp höjs väsentligt. Som jag tidi— gare har framhållit anser jag att detta innebär en positiv utveckling. Dock anser jag att övre gränsen på 85 % för det föreslagna progressiv- bidraget är alltför hög i förhållande till medlemsavgifternas och fondav- kastningens nuvarande täckningsgrad. Jag förordar därför att progres- sivtabellens övre gräns fastställs till 80 % och att den föreslagna tabellen justeras med hänsyn härtill. Beräkningen av progressivbidraget kom- pliceras något av att dagpenningen görs skattepliktig. Kassans samman- lagda kostnader för dagpenning minskat med grundbidraget kan inte ut- göra basen för bidragsberäkningen vilket är fallet i utredningens kon- struktion. Bidraget får i stället utformas som summan av ett fast belopp, (ett belopp för varje dagpenningklass) och ett belopp beräknat som' en procentuell andel av dagpenningen minskad med grundbidraget och det förutnämnda fasta beloppet. Procenttalet bestäms i förhållande till anta— let ersättningsdagar per medlem i överensstämmelse med den förut- nämnda progressivtabellen. Det på detta sätt beräknade progressivbidra-

Prop. 1973: 56

IQ IQ ON

get ger tillsammans med grundbidraget kassorna samma kompensation för kostnaderna som skulle ha utgått i ett obeskattat system. I detta sam— manhang bör erinras om nödvändigheten av att kassorna under perioder med låg arbetslöshet bland de försäkrade bygger upp en god ekonomisk beredskap genom fondering. Höjningen av grundbidraget samt de för- bättrade statsbidrag som jag här föreslår skulle eventuellt kunna meng en temporär sänkning av de försäkrades avgifter. En sådan kortsiktig förmån för de försäkrade synes dock mindre lämplig med hänsyn till de erfarenheter som vunnits under de senaste två åren, bl. a. i form av det växande behovet av särskilda statsbidrag till hårt belastade kassor. Med hänsyn till de framtida kostnaderna för de nu föreslagna förbättrade förmånerna inom arbetslöshetsförsäkringen torde i stället en viss höj- ning av egenavgifterna vara motiverad för att möta framtida kostnads- ökningar i en del kassor som under senare år haft hög belastning på fonderna. Kassorna bör därför pröva i vilken mån avgiftshöjningar kan anses nödvändiga vid övergången till det nya statsbidragssystemet. Ut- slaget på samtliga arbetslöshetskassor torde en god framtida handlings- beredskap nödvändiggöra avgiftshöjningar på i genomsnitt ca 10 %.

Den föreslagna konstruktionen av förvaltningsbidragct innebär en inte obetydlig höjning av detta bidrag jämfört med vad som nu gäller. En så- dan höjning är enligt min mening motiverad bl.a. med hänsyn till det ökade arbete som kassorna åsamkas genom skatteredovisningen.

Arbetslöshetskassorna bör medges undantag från bestämmelserna i uppbördsförordningen. Kassorna skall till ersättningsberättigade med- lemmar utbetala dagpenning med avdrag för preliminär skatt. Som che- fen för finansdepartementet tidigare har framhållit bör i syfte att för- enkla arbetet i kassorna sådant avdrag göras enligt en för hela riket gemensam skattetabell. Kassornas inbetalning av preliminärskatt ersätts med en redovisning till skattemyndigheten av bokförda preliminärskat- teavdrag. Vid utbetalning av statsbidrag till kassorna sker sedan en av- räkning mellan utgåendc statsbidrag och debiterad preliminärskatt. Det ankommer på Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga föreskrifter för avräkningen av preliminärskatteavdragen mot utgående "statsbidrag samt de bestämmelser i övrigt som behövs i fråga om statsbidrag till arbets— löshetskassorna.

Enligt de nuvarande bestämmelserna utbetalas statsbidrag i efterskott för varje försäkringsår. Utredningen föreslår att statsbidraget i fortsätt- ningen skall utbetalas i efterskott pcr verksamhetsår samt att en fast ordning för förenklad å-kontoutbetalning av förskottsbidrag införs. Jag har för min del ingen erinran mot utredningens principiella förslag. En— ligt min mening bör förskottsbidraget betalas ut för perioder om två må- nader. Förskottsbidragets storlek bör liksom hittills fastställas med led- ning av tidigare utbetalda belopp. Med hänsyn till skattebeläggningen av bidragen bör dock arbetslöshetskassomas bokföringsår överensstäm-

Prop. 1973: 56 227

ma med taxeringsår. Arbetslöshetskassornas verksamhetsår bör därför ändras till att avse kalenderår. Denna övergång synes lämpligen kunna ske genom att försäkringsåret 1 september 1972—31 augusti 1973 för- längs att gälla t.o.m. den 31 december 1973. Utöver vad som nu gäl- ler får de variationer i kassornas utbetalningar som blir följden av att arbetslöshetsunderstödet är skattebelagt beaktas vid slutreglering av statsbidraget till kassorna per år i efterskott.

7 .6.2 Kontant (rr/)etsmarknadsstöd

Det kontanta arbetsmarknadsstödet föreslogs av KSA-utredningen helt bli finansierat med statliga skattemedel. Liksom grundbidraget inom arbetslöshetsförsäkringen bör emellertid enligt min mening det kontanta arbetsmarknadsstödet delvis finansieras genom arbetsgivaravgifter. Av- giftsunderlaget för arbetsgivaravgiften bör vara samma som inom den allmänna sjukförsäkringen. Arbetsgivaravgiften bör finansiera 2/3 av de beräknade sammanlagda kostnaderna för kontant stöd och grund- bidrag inom arbetslöshetsförsäkringen. Staten bör via anslag över drift- budgeten svara för återstående tredjedel. För att anpassa arbetsgivar- avgiftens andel till de faktiska utgifterna bör, som jag tidigare nämnt, en särskild arbetslöshetsfond inrättas.

Arbetslöshetsfonden bör utformas enligt i huvudsak samma principer som sedan länge gäller för sjukförsäkringsfonden inom den allmänna försäkringen. Fonden bör således redovisas över inkomstskattetiteln och finansieras av arbetsgivaravgifter och statsbidrag.

7.6.3. Kostnader

På förslagsanslaget Kontant stöd vid arbetslöshet anvisades i rikssta- ten för budgetåret 1972/73 371 milj. kr.

KSA-utredningen uppskattade att kostnaden för det reformerade kon- tantunderstödet enligt utredningens förslag skulle ha uppgått till totalt 850 milj. kr. för budgetåret 1971/72. Detta belopp bör jämföras med den likaså av utredningen beräknade kostnaden av 430 milj. kr. för budgetåret 1971/72 med nuvarande bestämmelser. Med hänsyn till bl. a. den fortsatta ökningen av antalet försäkrade som därefter ägt rum och den föreslagna höjningen av bidragen samt att bidragen blir skatteplik- tiga kan de totala kostnaderna för de reformerade kontantstödsformerna beräknas till närmare 1 600 milj. kr. för budgetåret 1974/75. Härav ut- gör arbetslöshetskassornas kostnader 1360 milj. kr. och det kontanta arbetsmarknadsstödet 140 milj. kr. Till detta kommer kostnader för om— ställningsbidrag, särskilt stöd till arbetslöshetskassorna samt arbetsmark- nadsverkets administrationskostnader. Det bör understrykas att de här re- dovisade kostnaderna för reformen är ytterst vanskliga att beräkna bl. a. mot bakgrund av svårigheterna att bedöma arbetslöshetens omfattning och fördelning på olika förvärvsarbetande.

Prop. 1973: 56 228

Av totalkostnaden beräknas arbetslöshetsfondcn svara för drygt 600 milj. kr. Härav hänför sig drygt 400 milj. kr. till arbetsgivaranit'ter och ca 200 milj. kr. till kostnader för staten. Progressix-'bidragen och förvalt- ningsbidragen, som helt finansieras av statsbidrag, kan beräknas kosta drygt 750 milj. kr. Statens totala utgifter blir härigenom ca 950 milj. kr.

Budgetåret 1973/74 belastas statsbudgeten med totalt ca 680 milj. kr., vilket innefattar 280 milj. kr. för slutreglering av arbetslöshetskassomas verksamhet under försäkringsåret september 1972—december 1973 samt med 330 milj. kr. som förskottsmedel till de erkända arbetslöshets- kassorna för tiden 1 januari—30 juni 1974. Vidare tillkommer kostna— derna för omställningsbidrag, statsbidrag för kommunalt kontantirnder— stöd, särskilt stöd och kontant arbetsmarknadsstöd samt vissa admini- strationskostnader som för budgetåret sammanlagt beräknas till 70 milj. kr. Av sistnämnda belopp kan 23 milj. kr. beräknas avse statens utgifter för det kontanta arbetsmarknadsstödet.

Kostnaderna för grundbidraget inom det reformerade statsbidragssy- stemet till arbetslöshetskassorna och det kontanta arbetsmarknadsstödet kan som jag tidigare nämnt för budgetåret 1974/75 beräknas till drygt 600 milj. kr. Härav täcks genom den föreslagna arbetsgivaravgifter] drygt 400 milj. kr. Detta nödvändiggör ett uttag av arbetsgivaravgift med 0," % fr. o. m. den 1 januari 1974.

Med hänvisning till de redovisningar av statens kostnader för arbcts- löshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd som jag gjort i det föregående beräknar jag i likhet med vad jag anmält i årets statsverks- proposition anslaget B 5 Kontant stöd vid arbetslöshet till 680 milj. kr. för budgetåret 1973/74.

Hänvisningar till S7-6-3

  • Prop. 1973:56: Avsnitt 8.5

8. Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet upprättats förslag till

1) lag om arbetslöshetsförsäkring, 2) lag om kontant arbetsmarknadsstöd, 3) lag om arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen och det kon- tanta arbetsmarknadsstödet,

4) lag om ändring i förordningen (1959: 552) angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

Prop. 1973: 56 229

9. Specialmotivering 9.1 Förslaget till lag om arbetslöshetsförsäkring

Försäkringsbestämmelscr

Inledande bestämmelser

1—3 55

Paragraferna, som motsvarar 1—3 åå KSA-utredningens förslag, in— nehåller några allmänna huvudbestämmelser om administrationen av ar— betslöshetsförsäkringen. Som jag har berört i den allmänna motiveringen skall de erkända arbetslöshetskassorna inte längre betraktas som under— stödsföreningar. De bestämmelser av föreningsrättslig natur som fordras angående de erkända arbetslöshetskassorna har därför tagits in som en andra avdelning av lagen.

I 1 % anges att arbetslöshetsförsäkringen handhas av erkända arbcts- löshetskassor och att dessa står under tillsyn av AMS.

I 25 ges en grundläggande bestämning av begreppet arbetslöshets- kassa. En förutsättning för registrering är att kassan har till ändamål att bereda medlemmarna ersättning vid arbetslöshet. De närmare förutsätt— ningarna för att en arbetslöshetskassa skall vinna registrering finns in- tagna i den andra avdelningen av lagen. '

I 3 & föreskrivs att försäkrad enligt denna lag är var och en som är medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att vissa bestämmelser i kun- görelsen (1950: 473) angående understöd till sjömän vid arbetslöshet i utländsk hamn bör anpassas till de regler som jag nu förordar i fråga om arbetslöshetsförsäkringen. Denna fråga kommer att anmälas i an- nat sammanhang.

Allmänna villkor för rätt till ersättning

4 %

Paragrafen har utformats i överensstämmelse med 4å utredningens förslag och motsvarar i huvudsak 20 och 22 åå kassaförordningen. I pa- ragrafen uppställs vissa allmänna villkor, som skall vara uppfyllda för att ersättning skall kunna utgå. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.3.1.

I första stycket anges sålunda att för rätt till ersättning krävs, att den försäkrade är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åta sig arbete, är beredd att ta erbjudet lämpligt arbete under tid för vilken han inte an- mält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan, är anmäld som ar- betssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen i den ordning som AMS föreskriver och inte kan erhålla lämpligt arbete. '

Den grundläggande förutsättningen för rätt till ersättning är att den försäkrade är arbetslös. Härmed förstås att han på grund av arbetsbrist-

Prop. 1973: 56 230

inte kan utföra avlönat arbete för annans räkning och inte heller utför arbete för egen räkning i affärsmässigt, vinstgivande syfte. För arbetsta- gare inträder arbetslöshet i normalfallen när anställning upphör. Kravet på att arbetssökanden skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad att äta sig arbete tar sikte på såväl medicinska faktorer som övriga om- ständigheter som utgör hinder för den arbetssökande att finna lämpligt ' arbete. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas lokal bun- denhet, hinder på grund av utbildning eller annan begränsning av ar- betsutbudet. Ytterligare en förutsättning för ersättningsrätt är att den arbetslöse söker arbete' genom att anmäla sig hos offentlig'arbetsförrned- ling. Ersättningsrätt kan inte i något fall uppkomma före den dag då sö- kanden i föreskriven ordning gör sådan anmälan. Även under en fortlö- : pande arbetslöshet förutsätts att den arbetslöse är anmäld som arbetssö- kande hos arbetsförmedlingen. Innebörden av begreppet lämpligt arbete i punkt 4 framgår av 5 5. ' '

I andra stycket anges att företagare anses arbetslös, när hans person- liga verksamhet i rörelsen har upphört annat än tillfälligt, om inte AMS av särskilda skäl föreskriver annat.

5 &

Paragrafen, som motsvarar 36 % fjärde och femte styckena kassaför- ordningen och 5 5 utredningens förslag, innehåller bestämmelser om när erbjudet arbete skall anses lämpligt.

Som jag närmare har berört i den allmänna motiveringen förordar jag att kassaersättningens storlek i regel inte skall vara avgörande för om' arbetserbjudande skall anses lämpligt eller ej. I enlighet härmed har punkt 2 i utredningens förslag utgått i departementsförslaget.

Enligt gällande regler har AMS möjligheter att förklara att viss kon- flikt utan att den befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal —— är av den särskilda beskaffenhet att skälig-anledning. till arbetsvägran inte förelegat. Bestämmelsen har aldrig tillämpats. Nå- gon motsvarighet härtill har därför inte föreslagits. I övrigt har bestäm- melserna kommenterats i avsnitt 7.3.2.

Medlems— och arbetsvillkor 6 5 .

Paragrafen, som motsvarar 235 1 mom. och 2 mom. första stycket kassaförordningen och 6å utredningens förslag, innehåller medlems- och arbetsvillkor. ' '.

Enligt första stycket uppställs som krav för rätt till ersättning att den försäkrade efter senaste inträdet i arbetslöshetskassan dels under minst tolv eller i fråga om företagare 24 månader varit medlem i kassan, dels under en ramtid av tolv månader omedelbart före arbetslöshetens in- träde utfört förvärvsarbete i fem månader. Kravet på tolv resp. 24 må- naders medlemskap innebär en nyhet i förhållande till utredningens

Prop. 1973: 56 ' 231

förslag. Syftet med villkoret är närmast att förebygga uppkomst av er- sättningsrätt för medlem som inträtt i arbetslöshetskassa först då ökad arbetslöshet befaras (se närmare avsnitt 7.4.2). När medlem en gång har uppfyllt medlemsvillkoret behöver detta inte prövas på nytt vid senare arbetslöshetspcriod under samma medlemskap. Det vid sidan av med- lemsvillkoret uppställda 5-månadersvillkoret har konstruerats som ett renodlat arbetsvillkor. Enligt nuvarande ordning utgör motsvarande vill-' ' kor en kombination av arbcts— och avgiftsvillkor. Fullgörande av den i kassas stadgar föreskrivna avgiftsbctalningen skall i fortsättningen ingå i kassamedlemmens stadgeenliga förpliktelser och som en given förutsätt- ning för att ersättningsrätt skall uppkomma och fortlöpa. Som riktpunkt vid bedömningen av huruvida 5-månadersvillkoret är uppfyllt skall gälla att den försäkrade får tillgodoräkna endast månad under vilken för- värvsarbete har utförts minst tio dagar och minst 70 timmar. Vid pröv- ningen av arbetsvillkoret skall i princip all tid med inkomst av förvärvs- arbete medräknas. Med inkomst av förvärvsarbete avses inkomst,-såväl i" pengar som naturaförmåner i form av kost eller bostad, antingen som arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller eljest (inkomst av annat förvärvsarbete). '

I andra stycket föreskrivs att AMS får medge att tid då förvärvsar- bete skall vara utfört beräknas i annan tidsenhet än månad. Sådant med- givande har i den hittillsvarande tillämpningen försöksvis medgetts för ett par kassor och därvid gett ett tillfredsställande resultat.

I tredje stycket erinras om att tid då förvärvsarbete har utförts inte får räknas mer än en gång för uppfyllande a'v arbetsvillkoret.

7 s

Paragrafen, som motsvarar 23 5 2 mom. första stycket och 245 första stycket kassaförordningen samt 7 & utredningens förslag, innehåller reg- ler om annan tillgodoräkningsbar tid än förvärvsarbete. Med tid under vilken den försäkrade enligt arbetsvillkoret skall ha utfört förvärvsarbete jämställs tid då han har. genomgått arbetsmarknadsutbildning, fullgjort värnplikt, åtnjutit föräldrapenningi samband med barn's födelse, haft' semester eller eljest med helt eller delvis bibehållen lön varit le'dig av an- nan anledning än sjukdom, värnpliktstjänstgöring eller barns födelse. Beträffande arbetsmarknadsutbildning, värnpliktstjänstgöring samt tid då sökanden åtnjutit föräldrapenning skall tillsammans högst två måna- der kunna tillgodoräknas som arbetad tid i arbetsvillkoret. Med arbcts- marlmadsutbildning förstås sådan utbildning som berättigar till utbild- ningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen. Med värnpliktstjänstgö-' ring likställs vapenfri tjänst samt bistånds- och katastrofutbil'dning.

8 % Paragrafen, som motsvarar 23% 2 mom. andra stycket kassaförord- ningen och Så utredningens förslag, innehaller bestämmelser om-tid

Prop. 1973: 56

R) D) |»)

SOm inte skall inräknas i ramtiden vid prövningen av arbetsvillkoret, s.k. överhoppningsbar tid. Förutom att sjukdom liksom hittills inte skall inräknas i ramtiden, skall i denna tid inte heller inräknas tid då den för- säkrade har varit hindrad att arbeta på grund av värnpliktstjänstgöring, vuxenutbildning, nykterhetsvård på anstalt, frihetsberövande på krimi- nalvårdens område eller vårdnad av eget barn eller adoptivbarn under tid för vilken föräldrapenning -i samband med barns födelse utgått, i den mån tiden inte skall jämställas med tid under vilken förvärvsarbete har ut- förts vid prövningen av arbetsvillkoret. Även tid då arbetslös kassamed- lem har varit sjuk och uppburit halv sjukpenning men inte utnyttjat arbetslöshetsförsäkringens ersättningsmöjligheter skall räknas som över- hoppningsbar tid. I likhet med vad som har angetts vid 7 & likställs va- penfri tjänst samt bistånds- och katastrofutbildning med värnplikts- tjänstgöring. Med vuxenutbildning förstås i detta sammanhang antingen utbildning som berättigar till statligt studiestöd eller sådan annan hel- tidsutbildning som AMS kan godta. Med arbetsmarknadsutbildning, som innefattas i begreppet vuxenutbildning, jämställs i detta samman— hang arbetsprövning och arbetsträning, som berättigar till utbildnings- bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen.

9 %

Denna paragraf, som motsvarar 9å utredningens förslag, innehåller en regel om att erkänd arbetslöshetskassa, med AMS" medgivande, får föreskriva att arbetsvillkoret skall vara uppfyllt endast genom arbete som arbetstagare. Bestämmelsen hänger samman med reglerna i andra avdelningen att kassas stadgar skall ange kassans verksamhetsområde med uppgift huruvida kassan är avsedd enbart för anställda eller företa— gare.

10 &

Paragrafen, som motsvarar 255 kassaförordningen och 10% utred- ningens förslag, innehåller bestämmelser om den som övergår från en arbetslöshetskassa till en annan.

F. n. gäller att arbetslöshetskassor kan träffa överenskommelse om att medlem vid övergång från en kassa till en annan får tillgodoräkna sig tid i förvärvsarbete och därmed jämställd tid i den kassa från vilken han kommer.

På förslag av utredningen har en bestämmelse införts som innebär att Sådan rätt inte längre blir beroende av överenskommelse mellan de be- rörda kassorna. Detsamma skall gälla i fråga om uppfyllande av med- lemsvillkoret. Försäkrad, som omedelbart före inträdet i erkänd arbets- löshetskassa har varit medlem i. annan sådan kassa, får således tillgodo- lräkna sig tid i den tidigare kassan även för uppfyllande av detta villkor.

Prop. 1973: 56 233

Ersättningens form 11 5

Paragrafen svarar mot 18—19 %% och 32 % första stycket kassaförord- ningen samt 11 & utredningens förslag. Paragrafens första stycke inne- håller regler om dagpenning. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt ' 7.4.6. '

Andra stycket innehåller bestämmelser som anknyter ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen till femdagarsvccka. Summan av antalet er- satta och arbetade dagar samt karensdagar under en kalendervecka får således uppgå till högst fem. Detta innebär att ersättning beräknas för fem dagar i veckan även för den som arbetar sex dagar.

12 &

Paragrafen, som svarar mot 32 å andra stycket kassaförordningen och 125 utredningens förslag, innehåller bestämmelser om ersättningsför- bjudna dagar. '

Första stycket överensstämmer i huvudsak med nuvarande praxis, dock med den utvidgningen av ersättningsrätten att regeln gäller även om antalet helgdagar i veckan inte är mer än en. Ersättning skall utges för helgdag och helgdagsafton, om dagpenning utgår för minst två var- dagar under samma kalendervecka och en arbetslös dag infaller omedel- bart före eller efter ifrågavarande helg. I fråga om söndagar innebär förslaget ingen ändring av nuvarande bestämmelser.

I andra stycket anges att dagpenning inte får utges för dag då försäk— rad uppbär föräldrapenning enligt 3 kap. 13 & lagen om allmän försäk- ring. Bestämmelsen får ses mot bakgrund av att rätt till föräldrapen- ning enligt nämnda lagrum föreligger även om nedsättning av arbetsför- mågan med minst hälften inte är för handen.

Karcnstid och ersättningstidens längd

13%

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, innehål— ler bestämmelser om karensvillkor. Bestämmelsen, som har utformats i överensstämmelse med karensvillkoret i det kontanta arbetsmarknads- stödet, har kommenterats i avsnitt 7.4.4. Beräkning av karensdagar skall ske efter samma regler som föreslås gälla i fråga om beräkning av er- sättningstid och med användande av samma omräkningstabell.

I andra stycket har införts en bestämmelse som ger arbetslöshetskassa möjlighet att i fråga om medlem som före arbetslöshetens inträde varit självständig företagare föreskriva, att en karenstid upp till två månader skall gälla. Bakgrunden till bestämmelsen har berörts i avsnitt 7.3.1 .

Prop. 1973: 56 234

14—16 åå

Dessa paragrafer, som svarar mot 31 & kassaförordningen och 13— 15 %% utredningens förslag, innehåller bestämmelser om ersättningstid och beräkning därav. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.4.5.

Paragraferna har i huvudsak utformats i överensstämmelse med ut— redningens förslag. Vissa ändringar har dock vidtagits med hänsyn till att viss karenstid, i motsats till vad utredningen föreslår, skall gälla även i fortsättningen.

Dagpenningens storlek

17 %

Paragrafen, som kan jämföras med 29% 1 mom. kassaförordningen och som motsvarar 16 & utredningens förslag, innehåller bestämmelser om dagpenningklasser. Klasserna har justerats med hänsyn till att dag- penningen föreslås bli skattepliktig inkomst. Bestämmelserna har be- handlats i avsnitt 7.4.6.

Hänvisningar till S9

185

Paragrafen motsvarar 275 kassaförordningen och överensstämmer med 17 % utredningens förslag.

F. n. uppställs krav på erläggande av minst en avgift efter övergång till högre dagpenningklass för att den högre dagpenningen skall utgå. Eftersom det nuvarande kombinerade avgifts- och arbetsvillkoretersätts med ett renodlat arbetsvillkor, har i förevarande paragraf föreskrivits att den högre dagpenningen inte får utges, förrän medlemmen efter övergången har uppfyllt en månad av arbetsvillkoret. Denna regel skall även gälla om övergång till högre dagpenningklass sker i samband med övergång mellan olika kassor. AMS skall kunna föreskriva undantag från den angivna regeln för fall, då särskilda förhållanden motiverar förkortning eller förlängning av den angivna tiden.

19 % Paragrafen överensstämmer med 29 % 1 mom. tredje stycket kassaför- ordningen och 18 å utredningens förslag.-

Ö ver försäkri ngsavdra g

20 _ä Paragrafen, som innehåller överförsäkringsbestämmelser, motsvarar 195 utredningens förslag. Bestämmelserna, som i sak överensstämmer med 305 1 och 2 mom." kassaförordningen, har behandlats i avsnitt 7.4.7.

Prop. 1973: 56 235

I den inkomst som skall läggas till grund för prövningen av överför- säkringen skall inräknas-normalt förekommande ersättningar för obe- kväm arbetstid, skifttillägg, regelbundet utgående drickspengar, natura- förmåner och ersättning för mcra regelbundet förekommande övertids- arbete. Ersättning för tillfälligt övertidsarbete, gratifikationer eller andra ej regelmässigt utgående ersättningar skall däremot inte inräknas i in- komsten. Vid varierande arbetsinkomst får i princip genomsnittsinkoms- ten under den tid S—månadersvillkoret fullgjorts läggas till grund för prövningen av överförsäkringsbestämmelserna.

Pensionsa vdrag

215

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om pensionsavdrag, över- ensstämmer i sak med 305 3 mom. kassaförordningen och 205 KSA- utredningens förslag. I enlighet med Sjukpenningutredningens förslag har emellertid bestämmelsen, att ersättning understigande fem kr. per dag inte skall utbetalas, ändrats till fyra kr. Detta har skett för att an- passning skall ske till att pensionsavdragets storlek i fortsättningen skall utgöra ca 1/260 i stället för, som KSA-utredningen föreslår, ca 1/300 av årspensionen.

Ersättning vid arbetslöshet del av vecka m. m.

22—26 55 Dessa paragrafer, som svarar mot 21—25 55 utredningens förslag, in- nehåller bestämmelser om rätten till ersättning vid deltidsarbete och ar-

betslöshet del av vecka. Bestämmelserna har kommenterats i avsnitt 7.4.10.

27 5

Paragrafen innehåller bestämmelser som ger arbetslöshetskassorna och AMS möjligheter att dels dra in'ersättning för en. arbetslös dag i vecka, då den försäkrade har utfört arbete i sådan utsträckning att hel dagpenning inte har kunnat utgå för någon av. dagarna, dels föreskriva att dagpenning inte skall utgå för dag för vilken den försäkrade kan an-l ses gottgjord genom semesterersättning. . _

Paragrafen, som saknarlmotsvarighet i utredningens förslag,. över- ensstämmer med 32 5 tredje stycket kassaförordningen.

Begränsning vid säsongarbetslöshet 28 5 Paragrafen, som motsvarar 345 kassaförordningen och 265 utred- ningens förslag, ger arbetslöshetskassa-och AMS möjligheter att be- . gränsa rätten till ersättning i kassa med årlig säsongarbetslöshet.

Prop. 1973: 56 236

Gällande bestämmelser anvisar tre möjligheter till begränsning i er- sättningsrätten. De tre möjligheterna är att karenstiden och dess ramtid förlängs, att det generellt bestäms att ersättning inte skall utges för viss tid av året eller att den tid för vilken ersättning längst får utgå under försäkringsåret uppdelas i perioder, av vilka någon eller några skall om- fatta tid varunder arbetslöshet förekommer regelbundet.

I enlighet med utredningens förslag har dessa former för begränsning av ersättningsrätten förts samman till en regel med det innehållet att ar- betslöshetskassa eller AMS, för medlem eller grupp av medlemmar som regelbundet förvärvsarbetar under endast viss del av året, får besluta om föreskrift att ersättningsrätten skall begränsas. Denna regel skall enligt utredningen innefatta nämnda möjligheter till begränsning i ersättnings- rätten, med undantag av möjligheten till förlängning av karenstiden. Med hänsyn till att jag, i motsats till utredningen, har förordat att viss karenstid liksom hittills skall gälla i arbetslöshetsförsäkringen, bör enligt min mening även denna möjlighet till begränsning i ersättningsrätten- kvarstå. Möjligheten till förlängning av karenstid och dess ramtid får därför ockgå anses innefattad i nyssnämnda regel.

Avstängning från rätt till ersättning

29—31 55

Dessa paragrafer, som motsvarar 365 första, andra och tredje styc- kena kassaförordningen samt 27—29 55 utredningens förslag, innehåller bestämmelser om självförvållad arbetslöshet och avstängning från rätt till ersättning. Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 7.3.3.

Ansökan om ersättning IT!. m. 32 5

I paragrafen ges föreskrifter om ansökan om ersättning hos arbctslös- hetskassa. Bestämmelserna innebär bl. a. att vid ansökningen skall fogas intyg av arbetsgivare om den försäkrades arbetsförhållanden och de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av den försäkrades ersätt- ningsrätt. Genom bestämmelsen i tredje stycket införs skyldighet för ar- betsgivare att utfärda såda'nt intyg.

Paragrafen svarar mot 21 och 40 55 kassaförordningen och 305 ut- redningens förslag.

Särskilda bestiiltzlnel.rer 33 5

Paragrafen motsvarar 11 5 andra stycket kassaförordningen och 31 5 utredningens förslag.

Prop. 1973: 56 237

F. n. får kassa tillämpa andra villkor för rätt att vinna inträde eller kvarstå i arbetslöshetskassa än som" föreskrivs i kassaförordningen, i den mån avvikelsen har stöd i överenskommelse, som Konungen har träffat med främmande makt.

På utredningens förslag införs en bestämmelse om att ka'ssa skall vara skyldig att tillämpa de regler för ersättningsrätt som gäller enligt över-' enskommelse som Konungen träffar med annan stat.

34 5

&

Paragrafen stämmer i sak överens med 385 kassaförordningen och motsvarar 32 5 utredningens förslag.

Genom bestämmelsen i första stycket erbjuds kassorna, som alternativ till regeln om uteslutning i 51. 5, möjlighet att i. stället avstänga medlem, som medvetet eller av grov vårdslöshet har lämnat oriktig eller vilsele- dande uppgift angående förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, från rätt till ersättning under högst ett år.

Hänvisningar till US7

355

I paragrafen, som överensstämmer med 375 kassaförordningen och 33 5 utredningens förslag, anges att lagen (1969: 93) om begränsning av samhällsstöd vid arbetskonflikt äger tillämpning på ersättning enligt dennalag.

365

Paragrafen, som inte har någon direkt motsvarighet i kassaförord- ningen, svarar mot 34 5 utredningens förslag.

F. n. anges i de av AMS fastställda normalstadga'r'na för erkänd ar- betslöshetskassa att medlem, om han felaktigt erhållit ersättning från kassan, är skyldig att återbetala ersättningen.

På utredningens förslag har införts en regel om återbetalningsskyldig- het efter mönster av 20 kap. 4 5 lagen om allmän försäkring.

375

Paragrafen, som saknar motsvarighet i utredningens förslag, har in- f