RÅ 2009:29
En kommun är inte berättigad till ersättning av Migrationsverket enligt förordningen om statlig ersättning för asylsökande m.fl. för bistånd till begravningskostnad som den lämnar en asylsökandes dödsbo.
Länsrätten i Göteborg
Göteborgs kommun ansökte hos Migrationsverket om ersättning för begravningskostnader som uppstått i samband med begravning av en asylsökande, W.M, och för vilka kommunen beviljat ekonomiskt bistånd med stöd av 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453), SoL. Migrationsverket avslog i beslut den 6 mars 2006 ansökan med följande motivering. Det finns inte stöd för att bevilja särskilt bidrag enligt 18 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl., LMA, till vare sig en avliden person eller ett dödsbo eller dödsbodelägare. Enligt LMA får särskilt bidrag beviljas en asylsökande endast för kostnader som är nödvändiga för hans eller hennes drägliga livsföring. Kommunens yrkande om ersättning kan därför inte bifallas med stöd av 3 § förordningen (2002:1118) om statlig ersättning för asylsökande m.fl., asylersättningsförordningen. Ersättningsanspråket måste riktas mot den avlidnes dödsbo.
Göteborgs kommun överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att ansökan om ersättning skulle beviljas. Kommunen anförde i huvudsak följande. W.M. har haft fortsatt angeläget behov av bistånd trots att han avlidit. Detta torde kunna jämställas med sådana behov som är nödvändiga för en dräglig livsföring. W.M. var vid tiden för dödsfallet asylsökande, inregistrerad vid Migrationsverket i Göteborg och privatboende i Göteborgs kommun. Göteborgs kommun har beviljat ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL till begravningskostnader om 21 670 kr. Enligt 5 kap. 2 § begravningslagen (1990:1144) skall gravsättning ordnas av kommunen och kommunen har rätt till ersättning för uppkomna kostnader av dödsboet. Med dödsbo menas en avliden persons tillgångar och skulder. Det kan även beskrivas som den ekonomiska situation den avlidna personen befinner sig i då dödsfallet inträffar. W.M. var inregistrerad hos Migrationsverket då han avled och omfattades därmed av bestämmelserna om rätt till bistånd enligt LMA. Den ekonomiska situation han befann sig i då han avled var avhängig hans rätt till bistånd enligt LMA och därför skall kostnaden för hans begravning täckas genom tillämpning av 18 § LMA.
Domskäl
Länsrätten i Göteborg (2006-06-22, ordförande Holmberg) yttrade: I 1 § LMA anges att det i lagen ges bestämmelser om sysselsättning för och bistånd till utlänningar som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 4 kap.1 eller 2 §utlänningslagen (2005:716) (asylsökande), 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet, eller 3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas. Av andra stycket samma paragraf framgår att den som omfattas av lagen inte har rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL för förmåner av motsvarande karaktär. - Enligt 3 § första stycket samma lag skall utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 av Migrationsverket erbjudas plats på en förläggning. En utlänning som inte önskar utnyttja en erbjuden plats skall ändå registreras vid en förläggning. Migrationsverket svarar sedan för att bistånd lämnas enligt bestämmelserna i denna lag. Av andra stycket samma paragraf framgår att för utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 skall biståndet lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas. Enligt 3 a § nämnd lag skall en kommun lämna bistånd enligt LMA till utlänningar som avses i 1 § första stycket 2 om de vistas i kommunen och om biståndet behövs tills dess att Migrationsverket tar över ansvaret för att bistånd lämnas. - Enligt 8 § LMA lämnas bistånd enligt 13-19 §§ till utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2 under förutsättning att de är registrerade vid en förläggning. Enligt 13 § LMA lämnas bistånd enligt LMA i form av logi, bostadsersättning, dagersättning och särskilt bidrag. Av 18 § LMA framgår att om det föreligger annat angeläget behov har utlänningen rätt till särskilt bistånd för det (särskilt bidrag). Enligt 19 § LMA meddelar regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer närmare föreskrifter om i vilka fall särskilt bidrag får beviljas. - Av 7 § förordningen (1994:361) om mottagande av asylsökande m.fl., FMA, framgår att särskilt bidrag enligt 18 § LMA lämnas för kostnader som uppstår på grund av särskilda behov. Det särskilda bidraget får avse kostnader som är nödvändiga för en dräglig livsföring, t.ex. kostnader för vinterkläder, glasögon, kosttillskott, handikapputrustning och spädbarnsutrustning. Att särskilt bidrag i vissa fall får lämnas för avgifter för sjukvård, läkemedel och tandvård framgår av förordningen (1994:362) om vårdavgifter m.m. för vissa utlänningar. - Enligt 23 § LMA har en kommun som lämnat bistånd enligt LMA rätt till ersättning från staten för biståndet. Detta framgår även av 3 § asylersättningsförordningen. - Av 5 kap. 2 § begravningslagen framgår att, för det fall den avlidne inte efterlämnar någon som ordnar med gravsättningen, den skall ordnas av den kommun där den avlidne senast var folkbokförd eller, om den avlidne inte varit folkbokförd i Sverige, av den kommun där dödsfallet inträffade. För kostnaderna har kommunen rätt till ersättning av dödsboet. - Länsrätten gör följande bedömning. - Göteborgs kommun har beviljat bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL för de begravningskostnader som uppstått i samband med begravningen av W.M. Migrationsverket har genom sitt beslut den 6 mars 2006 avslagit en av kommunen gjord ansökan om ersättning för dessa utgifter. Beslutet har motiverats med att det inte är någon skyldighet för Migrationsverket att stå för de begravningskostnader som är aktuella i detta fall. Kommunen har till stöd för sin talan åberopat att behovet av bistånd faller in under 18 § LMA och att kommunen därför är berättigad till ersättning för kostnaderna enligt 23 § LMA. Länsrätten, som enligt vad Göteborgs kommun anfört, har att utgå från att kommunen har lämnat ifrågavarande bistånd med stöd av 4 kap. 1 § SoL, anser, liksom Migrationsverket, att bestämmelserna i LMA inte är tillämpliga. Vid sådant förhållande har Migrationsverket haft fog för sitt beslut att inte utge ersättning till kommunen för begravningskostnaderna. Överklagandet skall därför avslås (jfr Kammarrättens i Stockholm dom den 21 mars 2006, mål nr 8054-05). - Länsrätten avslår överklagandet.
Kammarrätten i Göteborg
Göteborgs kommun överklagade och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle bifalla kommunens ansökan om ersättning för utbetalt bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL för begravningskostnader avseende W.M. Till stöd för överklagandet anfördes följande. Kommunen har i ansökan angivit skäl till ersättningsanspråket enligt 3 § asylersättningsförordningen med åberopande av att den avlidne mannen vid tiden för dödsfallet omfattades av bestämmelserna i LMA och därmed hade rätt till särskilt bidrag enligt 18 § nämnda lag. Kammarrätten i Stockholm har i dom den 10 oktober 2005 i mål nr 7985-04 slagit fast att "begravningskostnader får anses vara att jämställa med sådana kostnader som uppstår på grund av särskilda behov" och som är "nödvändiga för en dräglig livsföring", innebärande att 18 § LMA är tillämplig. Samma kammarrätt har i dom den 21 mars 2006 i mål nr 8054-05 slagit fast att länsrätten inte ägt pröva anspråk på ersättning för begravningskostnader. Eftersom rättsläget avseende ansvar för begravningskostnader för asylsökande får anses vara oklart är det viktigt att frågan prövas.
Migrationsverket yrkade att överklagandet skulle avslås och anförde huvudsakligen följande. I det biståndsärende som ligger till grund för ersättningsanspråket har Göteborgs Stad inte betalat bistånd enligt LMA. Kommunen kan därför inte beviljas ersättning med stöd av 3 § asylersättningsförordningen. Göteborgs Stad har beviljat ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL till begravningskostnad för en utlänning som vid dödsfallet var asylsökande. En kommun har endast rätt till ersättning för bistånd som den med stöd av 4 kap. 1 § SoL lämnat till en utlänning som nämns i 9 § eller 9 a § asylersättningsförordningen. Eftersom den avlidne inte tillhörde någon av dessa kategorier har Göteborgs Stad inte rätt till statlig ersättning enligt de nämnda bestämmelserna. Genom bestämmelsen i 3 § asylersättningsförordningen har staten tagit på sig kostnadsansvaret för det ekonomiska bistånd som kommunen i egenskap av handläggande myndighet enligt 3 § fjärde stycket LMA lämnat till utlänningar som avses i 1 § första stycket 3 samma lag. Det biståndsärende som ligger till grund för det i målet aktuella ersättningsärendet avsåg ekonomiskt bistånd till kostnaden för begravning av W.M. som vid tidpunkten för sin död tillhörde den grupp utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 LMA (asylsökande). Migrationsverket är handläggande myndighet i ärenden om bistånd till utlänningar som avses i nu sagda bestämmelser. Trots att Göteborgs Stad anser att bestämmelsen om särskilt bidrag i 18 § LMA är tillämplig har det aktuella biståndsärendet inte prövats mot bestämmelsen utan i stället mot 4 kap. 1 § SoL. Således är inte bestämmelsen i 3 § asylersättningsförordningen tillämplig vid prövningen av nu aktuella ersättningsanspråk. W.M. var vid tidpunkten för sin död asylsökande. Han tillhörde alltså inte någon av de ovannämnda kategorierna utlänningar som avses i 9 och 9 a §§ asylersättningsförordningen. Inte heller gör dödsboet det. Göteborgs Stad har därmed inte rätt till ersättning för bistånd som utbetalats med stöd av 4 kap. 1 § SoL.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2007-10-25, Svensson, Holmstedt, referent, Nilsson) yttrade: Av 9 § asylersättningsförordningen framgår att för utlänningar som av medicinska skäl enligt 5 kap. 9 § utlänningslagen beviljats tidsbegränsat uppehållstillstånd som gäller kortare tid än ett år har en kommun rätt till ersättning för bistånd som den betalat enligt 4 kap. 1 § SoL. Av 9 a § samma förordning framgår att en kommun har rätt till ersättning för kostnader för det bistånd som har lämnats enligt 4 kap. 1 § SoL till en person som vistas här med stöd av en ansökan eller beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen. - Av handlingarna framgår att Göteborgs Stad har beviljat bistånd enligt 4 kap. 1 § SoL för de begravningskostnader som uppstått i samband med begravningen av W.M. Migrationsverket har avslagit kommunens ansökan om ersättning med hänsyn till att det inte finns stöd i LMA för att bevilja särskilt bidrag enligt dess 18 § vare sig till en avliden person, ett dödsbo eller dödsbodelägare. Kommunen har till stöd för sin talan åberopat att behovet av bistånd faller in under 18 § LMA och att kommunen därför är berättigad till ersättning för kostnader enligt den lagen. - Enligt 23 § LMA har en kommun som lämnat bistånd enligt nämnda lag rätt till ersättning från staten för biståndet. Biståndet är emellertid lämnat enligt 4 kap. 1 § SoL och vid sådana förhållanden är kommunen inte berättigad till ersättning med stöd av LMA. - I vilka fall en kommun har rätt till ersättning enligt asylersättningsförordningen för bistånd som den lämnat enligt 4 kap. 1 § SoL framgår av 9 och 9 a §§ förordningen. Bestämmelserna får anses vara uttömmande i fråga om kommuners rätt till statlig ersättning för kostnader utgivna för asylsökande med stöd av 4 kap. 1 § SoL. W.M. tillhörde inte någon av de personkategorier som anges i dessa bestämmelser. Rätt till ersättning enligt asylersättningsförordningen föreligger därför inte för kommunen. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Göteborgs kommun fullföljde sin talan hos Regeringsrätten och anförde följande. Göteborgs kommun anser att en asylsökandes behov av bistånd till begravningskostnad ska tillgodoses av Migrationsverket. Av 2 kap. 2 § SoL framgår att ansvar för asylsökande regleras i LMA. Enligt LMA har den som omfattas av lagen rätt till bistånd enligt 17 § för sin dagliga livsföring och enligt 18 § för annat angeläget behov. Vad som kan avses med annat angeläget behov är inte exakt angivet i 7 § FMA. Kommunen har fullgjort sitt yttersta ansvar genom att lämna bistånd enligt socialtjänstlagen för att tillgodose ett biståndsbehov för vilket en annan huvudman, Migrationsverket, ansvarar.
Migrationsverket bestred bifall till överklagandet och anförde följande. Migrationsverket vidhåller sin tidigare meddelade ståndpunkt samt anför att bistånd enligt LMA inte kan lämnas till en avliden, eftersom avlidna inte tillhör personkretsen enligt lagen.
Regeringsrätten (2009-05-27, Heckscher, Eliason, Wennerström, Stävberg, Lundin) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 1 § första stycket SoL har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning och för sin livsföring i övrigt. Av praxis framgår att dödsbo har att slutligt svara för begravningskostnader samt att dödsbo som saknar tillgångar till betalning av begravningskostnaderna kan vara berättigat till bistånd enligt bestämmelsen (se bl.a. RÅ 1988 ref. 67).
Enligt 1 § första stycket LMA ges i lagen bestämmelser om bl.a. bistånd till utlänningar som 1. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige enligt 4 kap.1 eller 2 §utlänningslagen (asylsökande), 2. har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd eller uppehållstillstånd efter tillfälligt skydd med stöd av bestämmelserna i 21 kap. 2, 3, 4 eller 6 § utlänningslagen och som inte är folkbokförda här i landet, eller 3. har ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och av särskilda skäl medgetts rätt att vistas här medan ansökan prövas.
Av 3 § tredje och fjärde styckena LMA framgår att Migrationsverket svarar för att bistånd enligt LMA lämnas till utlänningar som avses i 1 § första stycket 1 och 2, medan bistånd till dem som avses i 1 § första stycket 3 lämnas av socialnämnden i den kommun där utlänningen vistas.
En utlänning som omfattas av lagen och som saknar egna medel har enligt 17 § rätt till bistånd för sin dagliga livsföring (dagersättning). Föreligger annat angeläget behov har enligt 18 § utlänningen rätt till särskilt bistånd för det (särskilt bidrag).
Enligt 19 § LMA fastställer regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer grunder för beräkning av de belopp som avses i bl.a. 17 och 18 §§ samt meddelar närmare föreskrifter om i vilka fall bl.a. särskilt bidrag får beviljas. Sådana föreskrifter finns i 7 § FMA. Särskilt bidrag lämnas för kostnader som uppstår på grund av särskilda behov. Det får avse kostnader som är nödvändiga för en dräglig livsföring, t.ex. kostnader för vinterkläder, glasögon, kosttillskott, handikapputrustning och spädbarnsutrustning.
Av 23 § LMA framgår att en kommun som lämnat bistånd enligt lagen har rätt till ersättning från staten för biståndet.
Ytterligare bestämmelser finns i asylersättningsförordningen. I 3 § sägs att en kommun har rätt till ersättning för bistånd som den har betalat enligt LMA. Enligt 9 a § i förordningen har en kommun rätt till ersättning för kostnader för det bistånd som har lämnats enligt bl.a. 4 kap. 1 § SoL till en person som vistas här med stöd av en ansökan eller beslut om tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt 5 kap. 15 § utlänningslagen.
I målet är ostridigt att W.M. omfattades av 1 § första stycket 1 LMA. Han avled år 2005. Kommunen beviljade dödsboet bistånd med 21 670 kr för begravningskostnader.
Frågan i målet är om kommunen har rätt till ersättning av Migrationsverket för kostnaden med stöd av 3 § asylersättningsförordningen.
Kommunen har själv uppgivit att biståndet lämnats med stöd av 4 kap. 1 § SoL. Under vilka förutsättningar en kommun har rätt till ersättning för kostnader för bistånd som har lämnats enligt den paragrafen regleras som nämnts i 9 a § asylersättningsförordningen. W.M. vistades inte i Sverige med stöd av 5 kap. 15 § utlänningslagen, och det är heller inte han personligen utan hans dödsbo som fått bistånd till begravningskostnaderna.
Kommunen synes dock mena att dödsboet var berättigat till särskilt bidrag för kostnaden med stöd av 18 § LMA, och att kommunen därför har rätt till ersättning av Migrationsverket för sitt utlägg. Särskilt bidrag enligt 18 § LMA till en utlänning som omfattas av 1 § första stycket 1 LMA svarar Migrationsverket för, och bestämmelsen kan inte anses omfatta någon annan än den asylsökande personligen. En kommun kan därför inte med stöd av den bestämmelsen av Migrationsverket beviljas ersättning för bistånd till begravningskostnad som den lämnat en asylsökandes dödsbo. Inte heller på någon annan grund kan kommunen beviljas ersättning för biståndet.
Eftersom förutsättningar sålunda saknas att, inom ramen för det rådande regelverket, bevilja en kommun ersättning av statliga medel för bistånd som kommunen lämnat ett dödsbo till begravningskostnader ska överklagandet avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.