Efter genomförd revision hos Bilförsäljning i Påarp AB beslutade Skatteverket den 20 april 2004 att påföra bolaget ytterligare utgående mervärdesskatt med 343 903 kr för perioden augusti 2000 på grund av otillåten användning av reglerna om vinstmarginalbeskattning.

Bolaget överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att den påförda utgående mervärdesskatten skulle undanröjas. Vidare yrkade bolaget ersättning för ombudskostnader i målet med 7 500 kr. Bolaget anförde bl.a. följande. Det föreligger inte någon oriktig uppgift varför förutsättningarna för efterbeskattning inte är uppfyllda. Om länsrätten anser att oriktig uppgift föreligger anser bolaget att det redovisat mervärdesskatten på ett korrekt sätt. Bolagets köp av bilar är att hänföra till 3 kap. 30 f § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, och bolaget har uppfyllt de krav som ställs varför någon utgående mervärdesskatt inte ska påföras. Bolaget har förvärvat bilarna från tyska bilhandlare utan att åberopa bolagets VAT-nummer. Bolaget klargjorde för de tyska handlarna att det endast var bilar som omfattades av den tyska motsvarigheten till vinstmarginalbeskattning som intresserade bolaget. Ett muntligt avtal träffades om att bolaget skulle erbjudas att förvärva bilar som omfattades av reglerna om vinstmarginalbeskattning. Att de senare köpen av bilarna omfattades av vinstmarginalbeskattningsreglerna bekräftas av fakturorna från de tyska bilhandlarna. Bolaget hade ingen anledning att misstänka att de tyska bilhandlarna gjorde en annan intern redovisning än vad som framgick av fakturorna till bolaget.

Skatteverket bestred bifall till såväl överklagandet som ersättningsyrkandet.

Länsrätten i Skåne län (2005-08-12, ordförande Degenkolbe) yttrade: - - - Länsrätten gör följande bedömning. - Enligt 3 kap. 30 f § första stycket ML undantas gemenskapsinterna förvärv av begagnade varor m.m. från skatteplikt om varorna har sålts av en skattskyldig återförsäljare och omsättningen har beskattats i det EG-land där transporten till Sverige påbörjats enligt bestämmelser som motsvarar vinstmarginalbeskattningsreglerna i 9 a kap. ML. En grundläggande förutsättning för att en svensk återförsäljare ska kunna tillämpa de svenska vinstmarginalbeskattningsreglerna i 9 a kap. ML vid vidareförsäljning är således att omsättningen faktiskt har beskattats i leverantörens EG-land enligt bestämmelser som motsvarar de svenska vinstmarginalbeskattningsreglerna. - EG-domstolen har i dom den 13 december 1989 i mål C-342/87 Genius Holding BV mot Staatssecretaris van Financiën (REG 1989, s. 4227) fastslagit att utnyttjandet av den avdragsrätt som föreskrivs i sjätte mervärdesskattedirektivet inte omfattar sådan skatt som ska betalas endast för att den har angivits på fakturan. Domstolen klargjorde, i punkt 13 i domen, att utnyttjandet av avdragsrätten var begränsat till att gälla endast skatt som ska betalas enligt gällande lag, dvs. skatt som hör ihop med en mervärdesskattepliktig transaktion eller skatt som har betalats inom ramen för skattskyldigheten. I punkt 17 i domen angav domstolen att skattebedrägerier skulle underlättas om all fakturerad skatt kunde dras av även när den inte överensstämmer med den skatt som lagligen ska betalas. - På motsvarande sätt föreligger inte rätt att tillämpa vinstmarginalbeskattningsreglerna enbart på grund av en angivelse på en faktura utan de förutsättningar som anges i 3 kap. 30 f § första stycket ML - att omsättningen faktiskt har beskattats i leverantörens EG-land enligt bestämmelser som motsvarar de svenska vinstmarginalbeskattningsreglerna - måste vara uppfyllda. - I förevarande fall är utrett och ostridigt att de tyska leverantörerna vid försäljningen av de i målet aktuella bilarna inte har tillämpat de mot vinstmarginalbeskattning svarande tyska reglerna. Bolaget har därför inte heller rätt att tillämpa de svenska vinstmarginalbeskattningsreglerna vid vidareförsäljningen av bilarna. De av bolaget åberopade fakturorna återspeglar inte den verkliga skattesituationen och kan därför inte grunda rätt för bolaget att tillämpa vinstmarginalbeskattningsreglerna vid vidareförsäljningen. Bolagets utredningsplikt och eventuella goda tro saknar betydelse i sammanhanget. För att efterbeskattning av mervärdesskatt ska kunna ske krävs att de lämnade uppgifterna objektivt sett är oriktiga. Genom att de uppgifter som bolaget lämnat till ledning för beskattningen visat sig vara oriktiga föreligger grund för efterbeskattning av mervärdesskatten. Överklagandet ska därför avslås. - Bolaget har inte vunnit bifall till sitt yrkande. Inte heller föreligger någon annan förutsättning för att bevilja bolaget ersättning för kostnader i målet. - Länsrätten avslår överklagandet. - Länsrätten avslår yrkandet om ersättning för kostnader i målet.

I överklagande hos kammarrätten vidhöll bolaget sin talan och yrkade ersättning för sina kostnader i kammarrätten med 4 440 kr. Bolaget yrkade vidare att kammarrätten skulle inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen beträffande frågan om tillämpningen av de svenska reglerna i 3 kap. 30 f § ML stred mot EG-fördraget och/eller rådets sjätte mervärdesskattedirektiv. Till stöd för sin talan åberopade bolaget vad det tidigare anfört och tillade bl.a. följande. Det är uppenbart oskäligt att efterbeskatta bolaget i nu aktuellt fall. Efterbeskattning ska därför inte ske. Enligt 3 kap. 30 f § ML, i här tillämplig lydelse, är det tillräckligt att säljarnas fakturor innehållit uppgift om att försäljningstransaktionerna i Tyskland beskattats med tillämpning av marginalprincipen för att bolaget i sin tur ska vara berättigat att tillämpa reglerna om vinstmarginalbeskattning. Detta förfarande är vad som enligt lagstiftaren krävs för att möjliggöra en rimlig kontroll av de förhållanden som medför att förvärvet undantas från skatteplikt (jfr prop. 1994/95:202 s. 75). Att vid varje köp begära att få se säljarens bokföring är inte rimligt. - Enligt Skatteverkets skrivelser 2002-12-19 och 2005-02-02 angående vinstmarginalbeskattning, måste en skattskyldig återförsäljare som tillämpar bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning styrka att leverantören inte är näringsidkare eller att leverantören, om inköp skett från en näringsidkare, tillämpar och har rätt att tillämpa dessa bestämmelser. Därigenom införs ett strikt krav som innebär att svenska köpare måste begära att få se säljarens interna bokföring för att få klart besked om huruvida vinstmarginalbeskattningsbestämmelserna kan användas vid en senare försäljning i Sverige. Detta utgör ett direkt hinder för den fria rörligheten för varor och ett indirekt handelshinder.

Skatteverket ansåg att överklagandet skulle avslås och bestred bifall till ersättningsyrkandet, men vitsordade yrkat ersättningsbelopp som skäligt för det fall bolaget vann bifall till sin talan.

Kammarrätten i Göteborg (2006-12-21, Edlund, Grankvist, Harmsen Hogendoorn, referent) yttrade: Frågan i målet är huruvida bolaget genom att tillämpa bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning vid försäljning av de aktuella bilarna har lämnat en sådan oriktig uppgift som medför att grund för efterbeskattning föreligger. - Av 9 a kap. 1 § ML följer att bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning får tillämpas vid en skattskyldig återförsäljares omsättning av begagnade varor m.m. som levererats till honom inom EG av en näringsidkare som ska redovisa mervärdesskatt enligt 9 a kap. ML eller motsvarande bestämmelser i ett annat EG-land. - Till grund för bestämmelsen i ML ligger artikel 26 a B.2 fjärde strecksatsen i det sjätte mervärdesskattedirektivet enligt vilken bestämmelse för tillämpning av vinstmarginalbeskattning - i ett fall som det förevarande - krävs att den skattskyldige återförsäljaren tillhandahåller begagnade varor som levereras till honom inom gemenskapen av en annan skattskyldig återförsäljare, till den del dennes varuleverans beskattats enligt dessa särskilda bestämmelser. - Samma krav på att den skattskyldige - i detta fall tyske - återförsäljarens omsättning av bilar ska ha vinstmarginalbeskattats gäller enligt 3 kap. 30 f § ML för att den skattskyldige - i detta fall svenske - återförsäljarens gemenskapsinterna förvärv av bilarna från Tyskland ska vara undantaget från skatteplikt (jfr artikel 26 a D b). - Regleringen i såväl ML som direktivet ger således uttryck för att det för tillämpning av vinstmarginalbeskattningsbestämmelserna krävs att en skattskyldig återförsäljare som levererar begagnade varor till en annan skattskyldig återförsäljare ska ha tillämpat de aktuella bestämmelserna för att den sistnämnde ska kunna tillämpa vinstmarginalbeskattning på sin vidareförsäljning. - I målet är ostridigt att de tyska näringsidkare som levererat här aktuella bilar till bolaget inte har redovisat omsättningen för beskattning enligt bestämmelser som motsvarar de svenska reglerna om vinstmarginalbeskattning i 9 a kap. ML. Förutsättningarna för att bolaget ska kunna tillämpa bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning vid vidareförsäljning av bilarna är därför inte uppfyllda. Att de tyska återförsäljarna på sina fakturor felaktigt angett att beskattning skett i enlighet med vinstmarginalbeskattningsreglerna föranleder inte annan bedömning. - Eftersom ML:s och det sjätte mervärdesskattedirektivets bestämmelser överensstämmer i detta avseende och innebörden av direktivbestämmelserna framstår som klar, finner kammarrätten inte skäl att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. - Kammarrätten övergår härefter till frågan om det finns grund för efterbeskattning. - Enligt 21 kap. 11 § skattebetalningslagen (1997:483) får efterbeskattning ske om ett beskattningsbeslut blivit felaktigt eller inte fattats på grund av att den skattskyldige i en skattedeklaration eller på annat sätt under förfarandet hos Skatteverket lämnat någon oriktig uppgift till ledning för beskattningsbeslutet. Enligt 21 kap. 13 § andra stycket samma lag får efterbeskattning inte ske om beslutet med hänsyn till omständigheterna skulle framstå som uppenbart oskäligt. Förutsättningarna för efterbeskattning överensstämmer i princip med vad som gäller för eftertaxering i inkomstskattehänseende. - Kammarrätten anser att bolaget genom att felaktigt redovisa mervärdesskatt beräknad på vinstmarginalen, har lämnat sådana uppgifter som utgör grund för efterbeskattning. Några omständigheter som innebär att det skulle vara uppenbart oskäligt att efterbeskatta bolaget har inte framkommit. Överklagandet ska därför avslås. - Bolaget har inte vunnit bifall till sin talan. Vid denna utgång finns inte skäl att bevilja ersättning för kostnader i målet. - Kammarrätten avslår yrkandet om inhämtande av förhandsavgörande från EG-domstolen. - Kammarrätten avslår överklagandet och yrkandet om ersättning för kostnader i kammarrätten.

Bolaget fullföljde sin talan hos Regeringsrätten och yrkade ersättning för sina kostnader i länsrätten med 7 500 kr, i kammarrätten med 4 440 kr och i Regeringsrätten med 8 410 kr. Bolaget yrkade även att Regeringsrätten skulle inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen i frågan om tillämpningen av de svenska reglerna i 3 kap. 30 f § ML strider mot EG-fördraget eller mot sjätte mervärdesskattedirektivet. - Bolaget anförde bl.a. följande. Vid varje bilköp har bolaget erhållit en faktura som endast anger § 25 A och inte något VAT-nummer för köparen. Det förhållandet att säljaren i sin interna redovisning haft en handskriven notering som uppenbarligen gjorts efter det att fakturan skrivits ut är omöjligt för bolaget att ha någon kännedom om. Bolaget har inte haft anledning att misstänka att någon av de tyska återförsäljarna haft en annan internredovisning än vad som framgått av de fakturor som bolaget erhållit. Att K.W. angett A.A. som köpare i tre fall saknar såväl han som bolaget helt kännedom om. Bolaget har erhållit fakturor från K.W. där det framgått att bilarna omfattades av bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning och där fakturorna angett bolaget som köpare. Det har inte funnits anledning att misstänka att reglerna om vinstmarginalbeskattning inte skulle vara tillämpliga av den anledningen att den tyska motsvarigheten till registreringsbevis (Fahrzeugbrief) anger ett företagsnamn, eftersom den person som anges i ett Fahrzeugbrief inte behöver vara samma person som den som äger bilen. Det har inte heller funnits någon anledning att undersöka förhållandena ytterligare när bolaget erhållit fakturor från de tyska bilhandlarna som klart anger att reglerna om vinstmarginalbeskattning är tillämpliga på bilarna. Det får slutligen framhållas att den information som den skattskyldige haft vid tidpunkten för inköpen under åren 1999 och 2000 varit begränsad. Av denna information framgår att det förhållandet att återförsäljaren i det andra landet själv tillämpat sitt lands motsvarighet till vinstmarginalbeskattning vid sin försäljning till den svenske återförsäljaren styrks genom att säljaren på sin faktura anger att han tillämpat reglerna om vinstmarginalbeskattning. Enligt bolagets mening måste säljarens uppgifter på fakturan om att reglerna om marginalbeskattning tillämpats vara tillräckligt för att köparen ska få tillämpa regelsystemet i sitt land. I vart fall när det som i detta fall föreligger god tro hos köparen. En tillämpning av lagtexten som innebär att köparen har strikt ansvar för att säljaren tillämpat marginalbeskattningsreglerna, vilket kräver att den svenske köparen ska inhämta bevis om hur inköp och mervärdesskatt behandlas i säljarens bokföring, torde strida mot sjätte mervärdesskattedirektivet. - Det föreligger inte någon oriktig uppgift varför förutsättningarna för efterbeskattning inte är uppfyllda. Alternativt är det uppenbart oskäligt att efterbeskatta bolaget i nu aktuella fall.

Skatteverket bestred bifall till överklagandet men ansåg att bolaget borde medges skälig ersättning för sina ombudskostnader.

Regeringsrätten (2009-06-10, Wennerström, Stävberg, Kindlund, Lundin, Ståhl) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. De gemenskapsrättsliga frågor som aktualiseras i målet kan avgöras med ledning av EG-domstolens tidigare praxis. Det saknas därför anledning att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen.

Av handlingarna framgår att bolaget under åren 1999 och 2000 förvärvat bilar från två tyska bilhandlare. Skatteverket har efter revision hos bolaget och genom utredning med hjälp av tyska myndigheter funnit att säljarna inte har tillämpat bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning vid avyttring av elva av dessa bilar. Vidare framgår att de tyska säljarnas exemplar av fakturorna innehåller uppgift om bolagets VAT- nummer och i tre fall uppgift om att en av bolagets företrädare skulle ha varit köpare men att de fakturor som bolaget tagit in i sin bokföring inte innehåller dessa uppgifter. I stället har antingen stämplats eller skrivits "§ 25a" på bolagets fakturor. Slutligen framgår att för åtta av de aktuella bilarna har företag upptagits som senaste brukare i den tyska fordonshandlingen Fahrzeugbrief.

Frågan i målet är om bolaget haft rätt att tillämpa bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning vid omsättning av bilarna trots att de tyska bilhandlare som sålt bilarna till bolaget inte har redovisat transaktionerna enligt motsvarande tyska bestämmelser och, om så inte är fallet, om förutsättningar föreligger för efterbeskattning.

Bestämmelser om vinstmarginalbeskattning finns i 3 kap. 30 f § och 9 a kap. ML. Den förstnämnda bestämmelsen innebär att omsättningen av bl.a. begagnade varor kan undantas från skatteplikt som gemenskapsinterna förvärv om varorna har sålts av en skattskyldig återförsäljare och omsättningen har beskattats i det EG-land där transporten till Sverige påbörjats enligt bestämmelser som motsvarar vinstmarginalbeskattning i ML. Om en begagnad vara förvärvas och säljs vidare av en svensk näringsidkare beräknas utgående mervärdesskatt bara på vinstmarginalen enligt bestämmelserna i 9 a kap. ML. De direktivbestämmelser i aktuell lydelse som de svenska bestämmelserna vilar på finns i artikel 26 a B 1 och 2 i sjätte mervärdesskattedirektivet och innebär att beskattning av bl.a. begagnade varor kan ske på grundval av den skattskyldige återförsäljarens vinstmarginal om varorna levereras till honom inom gemenskapen av en annan skattskyldig återförsäljare av begagnade varor, till den del dennes varuleverans beskattats enligt dessa särskilda bestämmelser. Direktivtexten finns numera i artikel 314 i rådets direktiv 2006/112/EG.

Av såväl bestämmelserna i ML som direktivbestämmelserna framgår att ett krav för att en svensk återförsäljare ska få tillämpa systemet med vinstmarginalbeskattning är att beskattning skett enligt motsvarande bestämmelser i en annan medlemsstat.

Det är ostridigt i målet att de tyska säljarna inte har tillämpat bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning vid leveransen av bilarna. Det finns därför inte förutsättningar för tillämpning av motsvarande svenska bestämmelser vid bolagets vidareförsäljning av bilarna. Det återstår då att ta ställning till om det finns några särskilda förhållanden som kan innebära att bolagets åtgärder likväl bör godtas.

EG-domstolen har i målet C-409/04, Teleos, uttalat att behöriga myndigheter i den medlemsstat varifrån leverans av en vara skett inte kan ålägga en tillhandahållare som agerat i god tro och som har förebringat bevisning som vid första anblick styrker hans rätt till undantag från skatteplikt för en leverans inom gemenskapen av varor, att vid en senare tidpunkt erlägga mervärdesskatt på dessa varor när sådan bevisning visar sig vara falsk, dock utan att det visats att nämnda tillhandahållare deltog i undandragandet, försåvitt denne har vidtagit alla erforderliga åtgärder som står i hans makt för att försäkra sig om att den leverans inom gemenskapen som han genomfört inte lett till någon delaktighet i ett sådant undandragande.

Målet rörde bestämmelserna om skattefrihet för gemenskapsinterna leveranser av varor men EG-domstolens uttalande torde kunna tillämpas även på en situation som den nu aktuella.

I förevarande fall har bolaget tagit emot fakturor som i de flesta fall har stämplats med "§ 25a". I andra fall finns i fakturan angivet såväl att påslag skett med mervärdesskatt om 16 procent omedelbart följt av tillägget "§ 25a". Med dessa knapphändiga och i sig intetsägande samt i vissa fall motstridiga uttryckssätt går det inte att sluta sig till att de tyska säljarna har tillämpat systemet med vinstmarginalbeskattning. Till detta kommer i några fall oklarheter om vem som rätteligen är köpare av bilarna och i vissa andra fall oklarheter om de tyska säljarna med hänsyn till uppgifterna i de tyska fordonshandlingarna vid sina egna förvärv varit berättigade att använda sig av systemet med vinstmarginalbeskattning. Bolaget har därför varit skyldigt att närmare undersöka om förutsättningarna för att tillämpa bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning var uppfyllda. Såvitt framgår av utredningen har bolaget inte gjort någon sådan undersökning. Bolaget har således inte vidtagit erforderliga åtgärder för att försäkra sig om att förutsättningarna för tillämpning av bestämmelserna om vinstmarginalbeskattning förelåg.

Som förutsättning för efterbeskattning gäller enligt 21 kap. 11 § skattebetalningslagen att ett beskattningsbeslut har blivit felaktigt på grund av att den skattskyldige lämnat oriktiga uppgifter. Mot bakgrund av det ovan anförda finner Regeringsrätten att bolagets åtgärder måste anses innebära att bolaget lämnat oriktiga uppgifter. Omständigheterna är inte sådana att det framstår som uppenbart oskäligt att efterbeskatta bolaget.

Målet rör frågor av betydelse för rättstillämpningen och bolaget är därför berättigat till skälig ersättning för sina kostnader enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Regeringsrätten finner att ersättning för bolagets kostnader bör utgå med 20 000 kr.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår yrkandet att förhandsavgörande ska inhämtas från EG-domstolen.

Regeringsrätten avslår överklagandet.

Regeringsrätten beviljar bolaget ersättning för kostnader i målet med 20 000 kr.

Föredragna under tiden februari - maj 2009, föredragande Wahren, målnummer 4451-07, 4454-07 och 622-07