RÅ 2010 not 117

Not 117. Ansökan av J.B. och P.B. om rättsprövning av ett beslut att anta detaljplan. - Stadsbyggnadsnämnden i Malmö kommun beslutade den 30 maj 2001 att bevilja bygglov för nybyggnad av enbostadshus med garage och förråd på fastigheten Furudal 24 i Malmö. I beslutet angavs att åtgärden med avseende på överyta och byggnadshöjd innebar mindre avvikelse från gällande detaljplan. Några veckor senare beviljade nämnden bygglov för ändring av vissa mått. Byggloven upphävdes av Länsstyrelsen i Skåne län med hänvisning till att avvikelserna från den då gällande detaljplanen sammantaget inte kunde se som mindre avvikelse enligt 8 kap. 11 § sista stycket plan- och bygglagen (1987:10), PBL. Länsrätten i Skåne län gjorde samma bedömning. Kammarrätten i Göteborg och Regeringsrätten (mål nr 1733-04) meddelade inte prövningstillstånd. - Stadsbyggnadsnämnden beslutade därefter, den 22 mars 2007, att anta detaljplan för fastigheten Furudal 24. J.B. och P.B., ägare till grannfastigheten Furudal 9, överklagade och yrkade att länsstyrelsen skulle upphäva beslutet. Sedan länsstyrelsen avslagit deras överklagande fullföljde de sin talan hos regeringen (Miljödepartementet, 2009-11-12) som avslog överklagandet. - J.B. och P.B. ansökte om rättsprövning och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva planbeslutet. De anförde bl.a. följande. Kommunen har antagit detaljplanen för att i efterhand kunna bevilja bygglov för det hus som 2001 byggdes på grannfastigheten Furudal 24. Att ändra detaljplanen enbart för att slippa utfärda ett rivningsföreläggande kan inte vara tillåtet. Det skulle strida mot förvaltningsrättens principer om rättskraft att i ett ärende om en ny detaljplan ompröva länsrättens ställningstagande i det tidigare. Byggnaden skiljer sig i en mängd avseenden från villabebyggelsen i området i övrigt, t.ex. vad gäller avstånd till tomtgränsen och tillåten byggnadsyta. Beslutet strider mot bl.a. 1 kap. 9 § regeringsformen och mot bestämmelser i 1 och 5 kap. PBL. Detaljplanen innebär en förmån för Furudal 24 jämfört med deras och övriga grannars fastigheter. - I yttrande till Regeringsrätten anförde regeringen därefter bl.a. följande. Frågan om detaljplanen innebär olägenheter för grannarna har inte rättskraftigt avgjorts av länsrätten vid prövningen av byggloven. Länsrätten har enbart prövat frågan om byggnaden innebär mindre avvikelse från detaljplanen enligt 8 kap. 11 § PBL. Det finns inget som hindrar att kommunen antar en detaljplan för en fastighet, inte ens för att i efterhand legalisera en av kommunen felaktigt lovgiven åtgärd. Vid prövningen av en sådan plan måste dock avgöras om, med hänsyn till kravet på tydlighet, ny planläggning för området borde ha skett i ett större sammanhang. Stadsbyggnadskontoret har funnit att det är naturligt att planen begränsas till Furudal 24, eftersom ärendet är unikt och gällande plan även i fortsättningen väl fyller kraven för ett lämpligt bebyggande i området. Det kan konstateras att bebyggelsen i området är blandad med varierad utformning och skala. Det bör noteras att grannfastigheten Furudal 9, som ägs av J.B. och P.B., är bebyggd med ett tvåvåningshus med en byggnadshöjd på ca sju meter. Vid avvägningen mellan berörda enskilda intressen ska beaktas de olägenheter som den förändrade och utökade byggrätten innebär för de närboende. Enligt 1950 års plan var tillåten byggnadsyta för Furudal 24 ca 237,5 kvadratmeter och enligt den nya detaljplanen ca 293 kvadratmeter. Enligt tidigare bestämmelse gällde att byggnad inte fick förläggas närmare än 4,5 meter från fastighetsgräns medan motsvarande avstånd enligt den nya planen är 0,8 meter. Den tillåtna byggnadshöjden enligt 1950 års plan var 4,5 meter och enligt den nya detaljplanen uppgår totalhöjden till 7,45 meter. En byggnad enligt 1950 års plan skulle dock kunna få en ännu högre höjd. - Vid prövningen av ärendet måste även beaktas att J.B. och P.B. godkänt de bygglovshandlingar som låg till grund för bygglovsbeslutet. Det kan konstateras att det av de godkända bygglovshandlingarna klart framgick hur byggnaden avsågs bli utformad. Enligt regeringens mening måste, även om grannarna senare tagit tillbaka sitt godkännande, detta förhållande tillmätas stor vikt vid bedömningen av om detaljplanen medför betydande olägenheter. J.B:s och P.B:s bostadshus ligger knappt tio meter norr om fastigheten Furudal 24. Även om den nu aktuella byggnaden delvis har en höjd av drygt sju meter i den del som vetter mot Furudal 9 bedömde regeringen vid sin prövning att den aktuella förändringen av byggnadshöjden inte kunde anses innebära en sådan påtaglig försämring av närmiljön eller medföra sådana olägenheter för grannarna att planen inte kunde tillåtas. Regeringen fann vid en samlad bedömning av avvikelserna från 1950 års detaljplan och den omständigheten att J.B. och P.B. lämnat ett godkännande att den överklagade detaljplanen inte kunde anses medföra sådana betydande olägenheter för dem att planen inte kunde godtas. - Regeringsrätten (2010-12-07, Almgren, Dexe, Brickman) : Skälen för Regeringsrättens avgörande . - - - Vid prövning av frågor enligt PBL ska enligt 1 kap. 5 § PBL både allmänna och enskilda intressen beaktas. Enligt 3 kap. 1 § PBL ska byggnader placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Byggnader ska ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetsverkan. Enligt 3 kap. 2 § PBL ska byggnader placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. Vid utformningen av en detaljplan ska enligt 5 kap. 2 § första stycket PBL skälig hänsyn tas till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande. Planhandlingar ska enligt 5 kap. 9 § tredje stycket PBL utformas så att det tydligt framgår hur planen reglerar miljön. - Detaljplanen avser en enskild fastighet med en tomtyta om ca 950 kvadratmeter, belägen inom ett område med blandad villabebyggelse för vilket detaljplanläggning skett år 1950. Genom detaljplanen införs regler som i vart fall i fråga om tillåten byggnadsyta, byggnadshöjd och närhet till tomtgräns avviker från vad som gäller generellt inom villaområdet i övrigt. Enligt plankartan ska bebyggelse på planfastigheten utföras i enlighet med en på kartan återgiven uppmätningshandling avseende det redan uppförda bostadshuset. Planbeskrivningen anger att syftet med detaljplanen är att bekräfta rådande förhållanden på fastigheten. Det framgår av handlingarna att planarbetet begränsats till att avse den aktuella fastigheten, eftersom gällande detaljplan ansetts fylla kraven för lämpligt bebyggande i det omgivande området även i fortsättningen. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - Det får av det s.k. kommunala planmonopolet anses följa att kommunen i stor utsträckning ensam avgör hur en detaljplan ska avgränsas (jfr 1 kap. 2 § PBL). Enbart det förhållandet att planen begränsats till en enskild fastighet på det sätt som skett kan således inte föranleda att antagandebeslutet ska anses strida mot någon rättsregel. PBL hindrar inte heller att en planändring i vissa fall görs för att skapa förutsättningar för att i efterhand kunna ge ett bygglov som annars skulle strida mot befintliga planbestämmelser (jfr RÅ 1996 ref. 17). Inte heller de olägenheter som påtalats vad gäller byggnadens placering och utformning innebär - mot bakgrund bl.a. av att J.B. och P.B. godkänt de handlingar som legat till grund för stadsbyggnadsnämndens beslut om bygglov den 30 maj 2001 - att antagandebeslutet kan anses strida mot PBL. - De i målet tillämpliga bestämmelserna i PBL ger myndigheterna ett förhållandevis stort utrymme för bedömningar. Det har i målet inte kommit fram att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit gränserna för det handlingsutrymme som föreligger i planärenden eller att det vid handläggningen förekommit något fel som kan ha påverkat utgången i ärendet. Vad J.B. och P.B. i övrigt har anfört föranleder inte att beslutet ska upphävas. Det framgår inte eller klart av omständigheterna i målet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Regeringens beslut ska därför stå fast. - Regeringsrättens avgörande . Regeringsrätten förklarar att regeringens beslut ska stå fast. - Regeringsråden Hamberg och Lundin var av skiljaktig mening och anförde: Den aktuella detaljplanen har avgränsats till att avse en enskild fastighet inom ett område för vilket i övrigt enhetliga planbestämmelser gäller. Det får av det s.k. kommunala planmonopolet anses följa att kommunen i stor utsträckning ensam avgör hur en detaljplan ska avgränsas och enbart det förhållandet att planen begränsats på det sätt som skett kan således, som majoriteten konstaterar, inte föranleda att antagandebeslutet strider mot någon rättsregel. Även om PBL också i princip kan antas medge att en planändring i vissa fall görs för att skapa förutsättningar för att i efterhand kunna ge ett bygglov (jfr RÅ 1996 ref. 17) måste emellertid förutsättas att planförfarandet även då används för att ge möjlighet till noggranna överväganden om vad som är en från allmän synpunkt lämplig utveckling av markanvändningen (jfr prop. 1985/86:1 s. 109). - I planbeskrivningen avseende den aktuella detaljplanen anges att syftet med planen är att bekräfta rådande förhållanden på fastigheten Furudal 24. Planen framstår som en korrigering av resultatet av den tidigare bygglovsprövningen och inte som ett uttryck för en i och för sig lämplig reglering av bebyggelsemiljöns utformning på fastigheten. Konsekvenserna av en sådan begränsad åtgärd för bebyggelseförhållandena i stort inom det ursprungliga planområdet har såvitt framgår inte närmare övervägts i ärendet, annat än att det antecknats att den äldre detaljplanens bestämmelser i fråga om byggnadsytor, byggnadernas höjd m.m. alltjämt får anses utgöra en lämplig reglering såvitt gäller omkringliggande fastigheter. Några noggranna överväganden om vad som är en från allmän synpunkt lämplig utveckling av markanvändningen har således inte gjorts. Någon sådan avvägning mellan allmänna och enskilda intressen som förutsätts enligt PBL har följaktligen inte heller kommit till stånd. Även med beaktande av principerna för det kommunala planmonopolet och kommunens handlingsutrymme i planärenden får enligt vår mening planbeslutet därför anses strida mot bestämmelserna i 1 kap. 5 § samt 5 kap. 1 § första stycket, 2 § första stycket och 26 § andra stycket PBL. Det är inte uppenbart att felen saknat betydelse för avgörandet och regeringens beslut bör enligt vår mening upphävas. (mål nr 7483-09, fd 2010-11-03, Sundberg)