RÅ 2010:42

Vantörs stadsdelsnämnd i Stockholms stad (stadsdelsnämnden) beslutade den 28 mars 2006 att avslå M.K:s ansökan enligt socialtjänstlagen (2001:453), SoL, om ekonomiskt bistånd för april 2006 samt vårdavgift för perioden den 25 februari 2006 t.o.m. den 1 mars 2006. Som skäl för beslutet angavs bl.a. följande. Behovet anses tillgodosett genom egna inkomster vilka tillförsäkrar M.K. en skälig levnadsnivå. M.K. har ett normöverskott om 258 879 kr.

Länsrätten i Stockholms län

M.K. överklagade stadsdelsnämndens beslut hos länsrätten och yrkade att han skulle beviljas sökt bistånd för april 2006. Till stöd för sin talan anförde han i huvudsak följande. Han hittades den 9 april 2005 medvetslös och skadad på tunnelbanestationen i Hagsätra mellan spår och perrong. På sjukhuset amputerades hans högra arm och det konstaterades att han bl.a. hade betydande bäckenskador, skallskador, omfattande fraktursystem i ansikte, skador på ögon och öron samt psykiska skador. Från sin personskadeförsäkring har han erhållit en ersättning om 264 000 kr för sveda och värk under den akuta sjukdomstiden, förlust av arm, ärrbildning i ansiktet samt medicinsk invaliditet. Beloppet ersätter hans ideella skada (jfr 5 kap. 1 § 1 stycket skadeståndslagen [1972:207]). Han hävdar att försäkringsersättningen inte skall beaktas vid en sådan bedömning som nu är ifråga. Hans rättighet vinner stöd i praxis från andra kommuner samt avgöranden i länsrätt. I 1 kap. 1 § SoL anges de övergripande målen och grundläggande värderingarna för socialtjänstens samtliga verksamheter. I denna inledande paragraf sägs att samhällets socialtjänst på demokratins och solidaritetens grund skall främja människans ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet. I 4 kap. 1 § SoL stadgas rätten till försörjningsstöd och att denna skall ske genom en individuell behovsprövning vilket innebär att bedömningen skall präglas av ett helhetsperspektiv på den enskildes situation. Lagstiftarens syfte med det ideella skadeståndet är bl.a. att ge de skadelidande upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling eller oförrätt som skadehandlingen utgör. Den skadelidande skall vidare genom skadeståndet kunna ges möjlighet att förändra sin livssituation. Dessa syften upprätthålls inte för de ekonomiskt svagaste med hänsyn till att dessa personer blir nekade försörjningsstöd eftersom deras behov kan tillgodoses genom skadeståndet. Samma resonemang kan föras för de utsatta som erhållit en ersättning för ideell skada för exempelvis allvarlig personskada. Enligt 16 § 2 stycket brottsskadelagen (1978:413) får inte brottskadeersättning med anledning av personskada utmätas för den skadelidandes skuld. Enligt 5 kap. 7 § 2 stycket utsökningsbalken får inte skadestånd som tillkommer en person med anledning av personskada, frihetsberövande, falskt åtal, ärekränkning eller annat sådant utmätas. Såsom lagtexten utformats är det emellertid inte ett krav att den skadeståndsgrundande handlingen är kriminaliserad. Det framgår tydligt att lagstiftarens vilja är att endast ersättning/skadestånd med stark personlig prägel skall undantagas från utmätning. Dessa lagrum ger analogt rättsstöd för att rätten till försörjningsstöd inte skall bortfalla vid erhållande av annan ideell ersättning än brottsskadeersättning.

Stadsdelsnämnden vidhöll sitt beslut och anförde bl.a. följande. Enligt de riktlinjer som tillämpas av Stockholms stad avseende handläggning av försörjningsstöd är försäkringsersättning samt skadestånd särskilt angivet som en inkomst vilken reducerar försörjningsstödet, dock inte i de fall ersättningen avser särskilt ändamål, såsom t.ex. i de fall det framgår att ersättning avser läkarvård eller andra specifika kostnader. I M.K:s fall framgår det inte något sådant särskilt ändamål. Rätt till försörjningsstöd prövas utifrån 4 kap 1 § SoL. En utredning görs kring huruvida behovet kan tillgodoses på annat sätt eller inte. Stadsdelsnämnden kan därför inte se att någon parallell kan dras till t.ex. brottsskadelagen eller utsökningsbalken, vilka sökanden hänvisar till. Att skadeersättning ej kan utmätas påverkar inte det faktum att ersättningen skall medräknas vid en bedömning av rätt till försörjningsstöd. Därtill skall tilläggas att försörjningsstödet prövas månatligen och en utredning kring huruvida sökanden har andra möjligheter att klara sin försörjning måste således göras varje månad. Det råder i M.K:s fall ingen tvivel om att han för april månad kan tillgodose sina livsnödvändiga behov på annat sätt än genom försörjningsstöd då han i februari erhöll den omfattande personskadeersättningen om 264 000 kr. Hur M.K:s löpande ekonomi kommer att se ut framöver är inte känt, men det är rimligt att anta att han med anledning av sina skador har möjlighet att få en eventuell ansökan om sjukersättning prövad hos Försäkringskassan, vilket vid ett gynnande beslut innebär att den utbetalda skadeersättningen ej i sin helhet behöver nyttjas för det dagliga levernet.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (2007-01-10, ordförande Nilsson) yttrade, efter att ha redogjort för gällande bestämmelser i SoL och förarbeten: I målet är ostridigt att M.K. erhållit försäkringsutbetalning om 264 000 kr avseende ideellt skadestånd. Frågan i målet är om det ideella skadestånd som betalats ut till M.K. skall räknas med som inkomst vid bedömningen av hans rätt till ekonomiskt bistånd för den i målet aktuella perioden. - Länsrätten finner med hänsyn till det ekonomiska biståndets konstruktion och funktion som det yttersta skyddsnätet för människors försörjning att det är rimligt att ideellt skadestånd normalt räknas som inkomst vid biståndsbedömningen. I förevarande mål föreligger en räkning avseende vårdavgift om 320 kr. Det framgår emellertid inte av utredningen i målet att M.K. genomgår någon rehabilitering eller att han skulle ha behov av några långvariga och kostsamma behandlingar till följd av sin olycka. Inte heller i övrigt har det framkommit några särskilda skäl för att inte beakta skadeståndet vid försörjningsstödsprövningen. Stadsdelsnämnden har således haft fog för sitt beslut och överklagandet skall därmed avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm

M.K. överklagade länsrättens dom och vidhöll därvid sin talan.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2007-03-21, Wahlqvist, Åberg, Ringvall, referent) yttrade: Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

M.K. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av underinstansernas domar, skulle undanröja stadsdelsnämndens beslut och fastställa hans rätt till försörjningsstöd för perioden april 2006 enligt sedvanlig normberäkning. - Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Syftet med det ideella skadeståndet är bl.a. att ge den skadelidande upprättelse för den kränkande behandling eller oförrätt som skadehandlingen utgör. Den skadelidande ska vidare genom skadeståndet ges möjlighet att förändra sin livssituation. Dessa syften tillgodoses inte för de ekonomiskt svagaste om de nekas försörjningsstöd eftersom de då inte kan använda skadeståndsersättningen på det sätt som lagstiftaren avsett. - Den omständigheten att han ännu inte genomgått någon ”kostsam behandling” innebär inte att han inte har behov härav eller att han inte kommer att göra det. Huruvida han har ekonomiska möjligheter att genomgå någon sådan behandling eller att på annat sätt förändra sin livssituation är emellertid helt avhängigt av om han tillerkänns försörjningsstöd eller inte.

Stadsdelsnämnden bestred överklagandet och anförde bl.a. följande. Av förarbetena till aktuell lagstiftning framgår tydligt att en kommun vid biståndsbedömning inte generellt får undanta tillgångar och inkomster med anledning av att de utgör ideellt skadestånd. Vid den individuella prövningen finns dock möjlighet att ta hänsyn till merkostnader som föranleds av långvariga och kostsamma behandlingar. Sådant hänsynstagande ska dock inte påverka bedömningen av inkomster och tillgångar utan kan endast beaktas vid prövning av kostnader. I målet blir sistnämnda fråga dock inte aktuell, eftersom det inte finns sådana kostnader att ta hänsyn till. Det finns vidare i socialtjänstlagen inte utrymme för att ta hänsyn utifrån spekulationer om eventuella framtida kostnader. Detta skulle strida mot kommunallagens bestämmelser om gynnande av enskild samt likställighetsprincipen. Det ska understrykas att det i förarbetena särskilt noteras att ömmande skäl i sig inte utgör något sakligt skäl för särbehandling.

Regeringsrätten inhämtade yttranden i målet av Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Socialstyrelsen ansåg i sitt yttrande att det saknades förutsättningar för att undanta det ideella skadeståndet från biståndsbedömningen. Styrelsen anförde bl.a. följande. - Fråga är om försäkringsersättning avseende ideell skada. En jämförelse med skadeståndsrätten ger vid handen att sådan ersättning för personskador och kränkningar av den personliga integriteten ska kunna användas till det som den skadelidande själv bestämmer om. I den lagtext som styr hanteringen av ekonomiskt bistånd lämnas inget utrymme för att undanta vissa slags inkomster när det gäller att bedöma den enskildes egen försörjningsförmåga. Tvärtom är lagtexten utformad så att försörjningsförmågan bör bedömas med utgångspunkt i samtliga de inkomster och andra tillgångar den enskilde kan ha och som kan ge försörjningsförmåga. En sådan strikt tolkning vinner stöd också av att lagstiftaren i förarbetena uttryckligen valt att värna det ekonomiska biståndets konstruktion och då funnit att det inte varit möjligt att generellt skydda vissa tillgångar mot att beaktas vid nu aktuell bedömning. Visserligen finns ett resonemang som skulle kunna uppfattas så att lagstiftaren avsett att lämna ett visst utrymme för att särbehandla vissa slags inkomster eller tillgångar. Som exempel anges att en enskild som fått ideellt skadestånd kan ha behov av kostsamma och långvariga behandlingar och att detta rimligtvis bör beaktas vid biståndsprövningen. Det finns inte något utrymme för att undanta aktuell ersättning från biståndsbedömningen. Exemplet med behandlingar kan dock vara relevant ur en annan aspekt, nämligen i vilken omfattning den enskildes kostnader av sådant slag ska kunna beaktas vid biståndsprövningen. - Det framgår inte av utredningen i målet att M.K. genomgår någon rehabilitering. Inte heller framgår om han har behov av några långvariga och kostsamma behandlingar till följd av sin olycka och som skulle ha betydelse vad avser i sammanhanget beaktansvärda kostnader.

SKL anförde i sitt yttrande bl.a. följande. Av biståndsbestämmelsens ordalydelse framgår att rätten till bistånd alltid förutsätter att den enskilde inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt. I förarbetena framhålls biståndets funktion som samhällets yttersta skyddsnät och att systemets legitimitet bl.a. vilar på huvudprincipen att alla tillgångar ska avräknas i samband med bedömning av behovet av ekonomiskt bistånd. Inkomster som aldrig ska beaktas är specifikt angivna i lag. Det kan härvid konstateras att frågan om ideellt skadestånd vid flera tillfällen varit föremål för överväganden utan att detta lett till förändringar i lagstiftningen. Mot bakgrund härav bör ersättningar, utan uttryckligt lagstöd, i princip endast undantas vid beräkningen i de fall de utgör kompensation för särskilda merkostnader eller ekonomiska förluster av annat slag än inkomstförlust. Som exempel kan nämnas merkostnader till följd av funktionshinder samt försäkringsersättningar som den enskilde får för att ersätta t.ex. viss stulen egendom. I linje härmed bör ideellt skadestånd, vid bedömning av rätt till ekonomiskt bistånd, i princip endast undantas i de fall det finns skäl att anta att ersättningen kommer att behöva tas i anspråk för att täcka kostnader för t.ex. rehabilitering som den enskilde har behov av till följd av den fysiska eller psykiska skada han eller hon åsamkats. - Såvitt framgår av handlingarna hade M.K. vid tiden för nämndens beslut inte haft behov av att ta ersättningen i anspråk för att täcka kostnader för t.ex. rehabilitering med koppling till de skador han ådragit sig vid olyckan. Det finns inte heller något övrigt underlag i målet som ger stöd för antagandet att han framgent skulle behöva vidkännas sådana kostnader. Stadsdelsnämnden kan vid dessa förhållanden inte åläggas att bortse från hans tillgångar i form av ersättning för ideell skada.

M.K. invände mot Socialstyrelsens och SKL:s tolkning av lagstiftningens förarbeten och framhöll följande. Den ersättning han fått kompenserade för en förlorad kroppsdel och andra fysiska nedsättningar. Den försatte honom inte i ett bättre läge som skulle menligt påverka hans rätt jämfört med om han hade varit oskadad.

Regeringsrätten (2010-05-17, Billum, Almgren, Kindlund, Jermsten, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 4 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen (2001:453) har den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Av tredje stycket framgår att den enskilde genom biståndet ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå samt att biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

I propositionen till ny socialtjänstlag m.m. (prop. 2000/01:80) diskuterades frågan om en person som har fått ett ideellt skadestånd ska behöva använda detta till sin försörjning. Regeringen anförde bl.a. följande (s. 94 f.). Frågeställningen måste ses mot bakgrund av socialbidragets funktion som det yttersta skyddsnätet för människors försörjning. De flesta människor försöker med egen kraft lösa sina ekonomiska problem och först när inga andra möjligheter står till buds till försörjning kan socialbidrag komma i fråga. För att principen för socialbidrag ska kunna upprätthållas gentemot dem som gör sitt yttersta för att klara sin försörjning kan det inte vara rimligt att tillgångar inte avräknas i sedvanlig utsträckning vid prövningen. Utan att i grunden göra om socialbidragets konstruktion är det därför inte möjligt att generellt skydda vissa tillgångar mot att beaktas vid prövning av rätt till ekonomiskt bistånd. I sammanhanget kan även nämnas att kommunerna enligt kommunallagen (1991:900) har att behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat (likställighetsprincipen). Ömmande skäl utgör i sig inte något sakligt skäl för särbehandling. - Det måste dock samtidigt betonas att en individuell bedömning alltid måste göras i varje enskilt fall. Ibland kan det därför vara rimligt att det individuella synsättet vidgas eftersom förutsättningarna avviker från det som normalt förekommer vid socialbidragshantering. Ett sådant exempel kan vara en enskild som har fått ett ideellt skadestånd på grund av att han eller hon har varit utsatt för ett brott av något slag och t.ex. kan ha behov av långvariga och kostsamma behandlingar. Detta bör då rimligtvis beaktas vid biståndsbedömningen.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Det kan i och för sig anföras argument för att ett skadestånd för ideell skada eller en försäkringsersättning av det slag som M.K. erhållit inte ska behöva användas för den grundläggande försörjningen. Mot bakgrund av lagtextens utformning finner Regeringsrätten det dock inte möjligt att bortse från en sådan tillgång vid prövning av rätten till försörjningsstöd. Endast medel för att täcka klart förutsebara kostnader till följd av skadan synes kunna undantas vid denna bedömning. Detta hindrar inte att en kommun, med stöd av 4 kap. 2 § SoL, kan ge bistånd även då rätt till bistånd inte föreligger enligt 4 kap. 1 § samma lag när det finns skäl för det.

M.K. har inte redovisat några kostnader som kan beaktas vid bedömningen av hans rätt till bistånd. Hans överklagande kan därför inte bifallas.