RÅ 2010:62
Kraven för bygglov ansågs uppfyllda för mobiltelemaster som placerats relativt nära bostadshus (I-III).
I
Byggnadsnämnden i Höganäs kommun beviljade den 13 augusti 2003 3G Infrastructure Services AB (3GIS) bygglov för en 48 meter hög mobiltelemast med tillhörande teknikbyggnader på fastigheten Flundrarp 1:164 i Arild. - Ett antal grannar överklagade beslutet hos Länsstyrelsen i Skåne län, som i beslut den 9 november 2004 biföll överklagandena och upphävde byggnadsnämndens beslut. Motiveringen var att masten med hänsyn till den orörda lantliga miljön och det korta avståndet till två grannfastigheter skulle innebära en påtaglig negativ förändring av boendemiljön så att betydande olägenheter uppstod för tre av klagandena, nämligen för C.L. och makarna V.L. och T.L.
Länsrätten i Skåne län
3GIS överklagade länsstyrelsens beslut hos länsrätten och yrkade att beslutet skulle upphävas och att byggnadsnämndens beslut om bygglov därmed skulle stå fast. Bolaget anförde i huvudsak följande. 3GIS har sina ägares (Vodafone och 3) uppdrag att bygga en heltäckande infrastruktur för den tredje generationens mobiltelefoni, vilken kallas 3G eller UMTS. Ägarnas krav på 3GIS är beroende av de villkor som uppställts i 3G-licenserna. I dessa villkor anges en mycket hög grad av täckning över ytan men också krav på dataöverföringskapacitet. För att kunna möta de krav som anges i licensvillkoren måste basstationer uppföras med viss regelbundenhet. Vid val av lokalisering tas hänsyn till ett flertal faktorer. Det som kan vara helt avgörande för 3GIS är de radiotekniska förutsättningarna. I förevarande fall har stor möda lagts vid att finna en godtagbar position inom det radiotekniskt möjliga området. Trots det omfattande lokaliseringsarbetet har det inte varit möjligt att helt undvika intrång i de boendes närmiljö. - Satsningen på 3G ses som en kraftsamling för Sveriges utveckling i stort och därför är kraven på god täckning högt ställda. Det starka samhällsintresset av ett tillförlitligt och välutbyggt system framgår mycket tydligt av förarbetena till lagen om elektronisk kommunikation (prop. 2002/03:110). Den aktuella basstationen utgör en omistlig del av nätverket för att det inte ska uppstå radiomässiga täckningsbrister, ett svart hål, i området. - Det stora allmänintresset uppväger motstående intressen, såsom olägenheter för omgivningen.
Innehavarna av grannfastigheterna bestred bifall till överklagandet. Makarna V.L. och T.L. anförde huvudsakligen följande. Länsstyrelsen har besökt platsen och kunde då konstatera att masten skulle påverka boendemiljön på sådant sätt att bygglov ej borde ha meddelats. 3GIS ombud anför att den befintliga växtligheten innebär att sikten från deras fastighet i riktning mot basstationen inte bara är skymd utan den är bitvis helt obefintlig. Detta påstående är inte sant. Från deras håll kommer masten att synas mycket tydligt. Växtligheten är inte tät och den är dessutom gammal, vilket medför att den kommer att försvinna inom en snar framtid. Deras framsida av huset vetter mot den tänkta telemasten. På framsidan har de sin uteplats, vilken vetter mot söder. De befinner sig alltid på framsidan av huset då de är utomhus. Avståndet från deras fastighet till masten är endast cirka 45 meter. Troligtvis kommer skuggan från masten att påverka utomhusmiljön på deras fastighet. - C.L. anförde i huvudsak följande. Beträffande den tänkta mastens placering har 3GIS inte gjort någon allvarlig menad utredning av en alternativ lokalisering. Hans uteplats är under såväl vår, sommar som höst belägen på ”solsidan”, dvs. den södra sidan av huset. Detta gör att masten skulle komma i blickfånget rakt framför dem på ett avstånd av 35 meter. Den nedre delen av masten kommer att skymmas av cirka 15 meter höga cypresser. Den övre delen av masten, cirka 33 meter, kommer därför totalt att dominera landskapsbilden och boendemiljön. Att detta utgör en mycket betydande olägenhet i plan- och bygglagens mening är uppenbart, vilket lätt inses vid besök på plats. Förutom nämnda olägenhet kommer fastighetens värde att radikalt minska, upp till 40 procent enligt olika fastighetsmäklare.
Byggnadsnämnden ansåg att de grunder som 3GIS anfört i överklagandet kunde i huvudsak biträdas av nämnden.
Länsrätten höll syn på platsen den 14 oktober 2005.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (2005-10-27, ordförande Bratt) yttrade, efter att ha redogjort för tillämpliga bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10), PBL: Vid prövning av frågor enligt PBL skall både allmänna och enskilda intressen beaktas. Från det allmännas sida har starka täckningskrav ställts på mobiltelefonioperatörer. Den i förevarande fall aktuella masten med teknikbodar avses i första hand tillgodose behovet avseende mobila telekommunikationer i Arild. Samhället är tätt bebyggt kring hamnen med bebyggelse glesnande upp efter åssluttningen som är förhållandevis brant. Det kan således bedömas att lämpliga lokaler för placering av telemast är tämligen begränsade. Som sådan kan den föreslagna platsen anses vara väl vald. Mast och teknikbodar skall placeras i anslutning till redan existerande vattenreservoaranläggning. Större delen av masten samt teknikbodarna kommer att döljas av växtlighet. Enligt länsrättens mening kan placeringen inte anses vara olämplig med hänsyn till landskapsbilden och natur- och kulturvärdena på platsen. Hinder mot bygglov föreligger därför inte med hänvisning till bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. 1 § PBL. - När det gäller de krav som uppställs i 3 kap. 2 § PBL finner länsrätten inte stöd för att mastanläggningen med dess användning kan antas medföra fara för omgivningen, varken genom strålning eller på annat sätt. Masten kommer att placeras på ett förhållandevis kort avstånd från C.L:s och makarnas L:s fastigheter. Enligt länsrättens mening kan emellertid inte endast avstånd som sådant utgöra tillräckligt skäl för hinder mot bygglov enligt 3 kap. 2 § PBL. Vid denna bedömning har länsrätten också beaktat det i målet åberopade regeringsbeslutet M2003/1671/F/P vilket ändå avsett endast ett särskilt fall. Från C.L:s och makarnas L:s fastigheter kommer övre delen av masten att vara väl synlig och kunna komma att uppfattas som påträngande. Detta negativa inslag i boendemiljön kan bedömas vara mest påtagligt när det gäller naturliga uppehållsytor på makarnas L:s fastighet. Enligt länsrättens mening kan emellertid nu angivna förhållanden inte bedömas utgöra sådana betydande olägenheter som utgör hinder mot bygglov enligt 3 kap. 2 § PBL. Då olägenheter i övrigt av placeringen inte framkommit saknas skäl att vägra det sökta bygglovet. - Länsrätten upphäver Länsstyrelsens i Skåne län beslut den 9 november 2004.
I överklagande hos kammarrätten yrkade grannfastigheternas innehavare att det beviljade bygglovet skulle upphävas. C.L. åberopade vad han tidigare anfört och tillade bl.a. följande. Den 48 meter höga masten kommer att uppföras så nära han fastighet som 35 meter. I de flesta kommuner har man som policy att inte tillåta uppförande av telemaster inom ett s.k. säkerhetsavstånd till närmaste bostadsfastighet. I detta fall skulle säkerhetsavståndet vara 150 meter, dvs. tre gånger mastens höjd. Med en mast så nära fastigheten ökar risken för skador av nedfallande föremål på såväl människor som fastighet, t.ex. vid isbildning. Risken för strålningsskador på så kort avstånd är omstridd och outredd. Det uppstår ett vinande ljud när det blåser vilket är störande nattetid och utgör en betydande olägenhet. Det har inte visats att lokaliseringen överensstämmer med den s.k. lokaliseringsprincipen i 2 kap. 4 § miljöbalken. Att masten redan är uppförd får inte utgöra skäl att inte upphäva beviljat bygglov. - V.L. och T.L. anförde bl.a. följande. Den 48 meter höga masten är uppförd endast 46 meter från deras hus. Så gott som hela masten är synlig från deras entré och framsida. Ingen vegetation döljer den. Endast den befintliga vattenreservoaren döljer mastens bas. De tror inte att placeringen är den enda möjliga utifrån behov av radiotäckning m.m. Byggnadsnämnden har tillåtit masten men har 1995 avslagit en ansökan från dem att få bygga en mindre byggnad på sin fastighet med motiveringen att det inte fick byggas i området av hänsyn till landskapet. Utemiljön på fastigheten har drastiskt försämrats eftersom de alltid befinner sig på den sida som vetter mot masten när de är i trädgården. Masten medför ett vinande ljud som påverkar sömnen, eftersom det hörs inne i huset. Teknikboden avger dessutom ett surrande ljud som är störande. På grund av oron för strålning kommer värdet på fastigheten att sjunka.
3GIS bestred bifall till överklagandena.
Kammarrätten höll den 27 november muntlig förhandling och syn på platsen.
Kammarrätten i Göteborg (2007-01-29, Edlund, Grankvist, Lundgren, referent) yttrade, i de delar som här är av intresse, följande: Enligt 8 kap. 12 § PBL gäller att ansökningar om bygglov skall bifallas om den sökta åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 2 kap. och 3 kap. 1, 2 och 10-18 §§ PBL. - Av 2 kap. PBL framgår vilka allmänna intressen som skall beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Enligt 2 kap. 1 § PBL skall markområden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Vid bedömningen skall även bestämmelserna i 3 och 4 kap.miljöbalken tillämpas. - I 3 kap. 1 § PBL anges att byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. - Det finns ett starkt allmänt intresse av att bygga ut infrastrukturen för trådlös kommunikation. Detta har kommit till uttryck bl.a. genom de krav på radiotäckning som statsmakterna föreskrivit i licensvillkoren för operatörerna. Den i målet aktuella basstationen avser att betjäna tätorterna Arild och Skäret. Såväl 3GIS som byggnadsnämnden har framhållit att alternativa lokaliseringar övervägts men att den sökta positionen varit den mest lämpade utifrån bl.a. radiotekniska aspekter, terrängförhållanden, natur- och kulturvårdsintressen, påverkan på landskapsbilden och möjligheterna till samutnyttjande med andra operatörer. Vad som förekommit i målet ger inte anledning för kammarrätten att ifrågasätta uppgifterna om att en lämplig placering av anläggningen eftersträvats med hänsynstagande till de skilda intressen som finns. - Anläggningen är placerad på mark som redan är exploaterad för kommunalt ändamål. Området kring anläggningen utgörs i huvudsak av jordbruksmiljö. Telemasten är på grund av sin höjd väl synlig i omgivningen och medför därigenom ett intrång i landskapsbilden. Det kan emellertid knappast undvikas att master av ifrågavarande slag, såsom ett led i utbyggnaden av 3G-nätet för trådlös telefoni, blir placerade i bebyggda områden och därmed synliga för omkringboende. Nätet av 3G-master är tätare än motsvarande nät för tidigare system för mobiltelefoni, och urvalet av platser för placeringen av masterna är begränsat av tekniska och andra skäl. Enligt yttrande den 23 september 2003 har Länsstyrelsen i Skåne län, efter samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken, inte haft något att erinra vad gäller skyddet av naturmiljön mot att en basradiostation uppförs i enlighet med ansökan. - Kammarrätten finner med hänsyn till anförda omständigheter att placeringen av anläggningen inte kan anses strida mot bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. l § PBL. - Enligt 3 kap. 2 § PBL skall byggnader placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. - Med betydande olägenheter avses enligt lagstiftningens motiv bl.a. olägenheter i form av skymd sikt, sämre ljusförhållanden, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus eller andra liknande störningar som inte är helt tillfälliga. Vid bedömningen av vad som i det enskilda fallet är att betrakta som betydande olägenhet för omgivningen måste även beaktas områdets karaktär och förhållandena på orten (prop.1985/86:1 s. 484). - Klagandena har främst åberopat befarade risker för strålning, risk för nedfallande föremål och is, olika former av störande ljud från anläggningen, risk för värdeminskning av fastighet samt det korta avståndet mellan anläggningen och deras fastigheter. - Det är inte vetenskapligt belagt att den strålning som kan vara förenad med en anläggning av det aktuella slaget medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. Enbart oro för en sådan hälsorisk utgör inte hinder för bygglov. - Kammarrätten bedömer inte heller att risken för att föremål eller is skall falla ner och skada människor eller egendom är så stor att den kan anses utgöra en betydande olägenhet. - Kammarrätten har vid sitt besök på platsen inte uppmärksammat några ljud från anläggningen. Däremot alstrar den intilliggande pumpstationen periodvis ett störande ljud. Kammarrätten anser det inte som uteslutet att ett vinande ljud kan uppstå från mastkonstruktionen vid t.ex. kraftig vind. Sådana störningar får dock betraktas som helt tillfälliga. - Även om en mastlokalisering i sig skulle kunna innebära att bostäder i ett område blir mindre eftertraktade av vissa köpare finns det inga belägg för att en eventuell värdeminskning i detta fall skulle vara så avsevärd att den är att betrakta som en betydande olägenhet. - Mot bakgrund av det anförda kan det korta avståndet mellan masten och närliggande fastigheter inte i sig anses innebära någon beaktansvärd fara för de boende. Mastens placering kan dock uppfattas som påträngande och störande i visuellt hänseende. Kammarrätten bedömer emellertid att dessa störningar inte är sådana att de är att betrakta som betydande olägenhet enligt 3 kap. 2 § PBL. - På grund av det anförda skall överklagandena i fråga om bygglov inte bifallas. - Kammarrätten avslår överklagandena.
Makarna V.L. och T.L. samt dödsboet efter C.L. överklagade hos Regeringsrätten och yrkade att kammarrättens och länsrättens domar skulle undanröjas och länsstyrelsens beslut fastställas. Makarna L. anförde i huvudsak att det var principiellt viktigt att det fastställdes en gräns för hur nära bostadshus fackverksmaster skulle få uppföras samt att den uppförda masten utgjorde ett oerhört störande inslag i deras boendemiljö. Dödsboet efter C.L. anförde att det var av största vikt att liknande frågor om bygglov bedömdes på samma sätt och att masten förorsakade stor olägenhet.
3GIS bestred bifall till överklagandena och anförde bl.a. följande. Den aktuella basstationen är en förutsättning för att uppnå de i licenserna för 3G-nät uppställda villkoren och kan inte ersättas av andra kringliggande anläggningar. Stor möda har lagts vid att finna en godtagbar position inom det radiotekniskt möjliga området. Bolaget har i samarbete med både kommunen och länsstyrelsen arbetat för att finna en placering som innebär en så liten påverkan som möjligt på landskapet och att anläggningen anpassas till detsamma. Det aktuella läget har befunnits vara det som innebär minst intrång i motstående intressen. Den befintliga växtligheten kring basstationen innebär att sikten från de aktuella fastigheterna i riktning mot stationen inte bara är skymd utan bitvis helt obefintlig. Tornet kommer inte att innebära att sikten i den riktningen försämras nämnvärt mer än att det kommer att sticka upp över befintlig trädridå. Vid en intresseavvägning ska det allmänna intresset av att säkerställa mobila telekommunikationer i Arild få företräde framför fastighetsägarnas enskilda intresse av att bibehålla en helt oförändrad horisont.
Byggnadsnämnden i Höganäs kommun och bestred bifall till överklagandena.
Regeringsrätten (2010-06-21, Heckscher, Eliason, Dexe, Ståhl, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den i målet aktuella fastigheten är belägen i Arild i Höganäs kommun inom ett område som inte omfattas av detaljplan. Frågan i målet är om en anläggning för mobiltelefoni - en mast och två teknikbodar - får uppföras på fastigheten trots ett relativt kort avstånd från bostadsbebyggelse.
Enligt 8 kap. 12 § PBL ska ansökningar om bygglov bifallas om den sökta åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 2 kap. och 3 kap. 1 och 2 §§. I 2 kap. finns bestämmelser om allmänna intressen som ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Enligt 3 kap. 1 § gäller bl.a. att byggnader eller andra anläggningar ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. De ska enligt 3 kap. 2 § vidare placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen.
Vid prövning av frågor enligt PBL ska både allmänna och enskilda intressen beaktas (1 kap. 5 § PBL).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Regeringsrätten delar kammarrättens uppfattning att placeringen av masten och de två teknikbodarna inte strider mot bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. 1 § PBL.
Utbyggnaden av infrastrukturen för trådlös kommunikation är av starkt allmänintresse. Det är oundvikligt att en mast för mobiltelefoni på grund av sin höjd i många fall blir synlig från flera håll och ibland måste placeras i nära anslutning till bostadsbebyggelse. Även om en anläggning av aktuellt slag kan upplevas som en olägenhet, så måste därför enskilda räkna med att de kan tvingas tåla ett förhållandevis stort intrång i sin närmiljö. Det gäller särskilt, om anläggningen är nödvändig för att uppnå det avsedda allmännyttiga ändamålet, och om det är svårt att finna en alternativ och för alla enskilda lämpligare placering.
Den aktuella masten, som redan uppförts, är en 48 meter hög fackverksmast som har placerats 49 meter från närmaste bostadsbyggnad. Anläggningen är uppförd bredvid en vattenreservoar med tillhörande pumpstation och silo. Den omges av höga träd och buskar och ligger inom ett område som i huvudsak utgörs av jordbruksmark.
Det står i och för sig klart att masten står nära den angränsande fastighetens bostadshus. Vid den avvägning som då måste göras mot enskilda intressen kan emellertid avståndet till masten från en fastighets huvudbyggnad inte ensamt få avgöra om masten likväl ska tillåtas.
Även om masten upplevs som påträngande, finner Regeringsrätten att allmänintresset - och den generella svårigheten att finna för ändamålet lämpliga platser som inte i stället stör någon annan - gör att klagandena får tåla den olägenhet som masten innebär. Mastens placering och utformning medför alltså inte sådana olägenheter för omgivningen att den inte ska tillåtas. Inte heller i övrigt har det kommit fram några omständigheter som innebär att anläggningen inte uppfyller kraven i PBL. Överklagandena ska därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandena.
II
Tele2 Sverige AB/Aktelo AB (bolaget) ansökte hos byggnadsnämnden i Botkyrka kommun om bygglov för uppförande av ett 36 meter högt radiotorn samt två teknikbodar på fastigheten Tullinge 19:276. Vid sin prövning konstaterade byggnadsnämnden bl.a. följande. Enligt gällande detaljplan är fastigheten avsedd att användas för transformatorstation och därmed jämförligt ändamål. Beteckningen E är en teknisk anläggning. Till tekniska anläggningar räknas både offentliga och privata anläggningar för produktion eller omvandling av elektricitet-, tele-, TV och radiosignaler samt värme, vatten, avlopp och avfall. Förslaget överensstämmer med detaljplanen. Med hänvisning härtill beslutade nämnden med stöd av 8 kap. 11 § plan- och bygglagen (1987:10), PBL, att bevilja sökt bygglov. - Beslutet överklagades hos Länsstyrelsen i Stockholms län. Klagandena hänvisade i huvudsak till att den planerade anläggning skulle komma att medföra risk för strålning för omgivningen samt att anläggningen skulle strida mot kraven i 3 kap. 1 och 2 §§ PBL. Länsstyrelsen biföll i beslut den 3 juni 2005 överklagandena från de närmast boende och upphävde det överklagade beslutet. Detta motiverades av att radiotornets uppförande cirka 35 meter från närmaste bostadshus fick anses innebära betydande olägenhet för omgivningen.
Bolaget överklagade beslutet hos länsrätten och yrkade att länsstyrelsens beslut skulle upphävas och att byggnadsnämndens beslut att bevilja bygglov skulle fastställas.
S.A. och N.H. samt M.P. och Å.E. bestred bifall till överklagandet. Byggnadsnämnden yttrade sig genom att hänvisa till underlag för sitt bifallsbeslut.
Länsrätten i Stockholms län (2006-01-30, ordförande Ericius) yttrade, efter att ha redogjort för tillämpliga lagbestämmelser och vissa regeringsbeslut i fråga om bygglov för mobiltelefonmast, följande: Länsrätten konstaterar inledningsvis att miljöbalkens bestämmelser inte skall tillämpas i förevarande mål om aktuellt bygglov. - Vidare finner länsrätten att det beviljade bygglovet inte strider mot de planbestämmelser som antagits för fastigheten Tullinge 19:276 avseende den högsta tillåtna byggnadshöjden om 6,5 meter. - Radiotornet och teknikbodarna som bolaget har sökt bygglov för utgör en del av det nationella mobilnätet och avser att betjäna det omkringliggande samhället. Regeringsrätten har i ett avgörande, RÅ 2002 ref. 63, funnit att en sådan anläggning därigenom kan anses avse ett allmännyttigt ändamål. Länsstyrelsen hade, i samrådsyttrande den 18 juni 2004 (525-2004-29308), inte något att erinra mot lokaliseringen från naturvårdssynpunkt. Vad gäller kraven i 3 kap. 1 § PBL konstaterar länsrätten att radiomaster för mobiltelefoni troligtvis sällan torde upplevas som särskilt tilltalande från estetisk synpunkt oavsett placering. Med hänsyn till kravet på god täckning i hela landet är det också svårt att undvika att master ibland måste placeras nära bebyggelse. Radiomastens placering har inte visats olämplig med hänsyn till naturvärden på platsen. Kraven i 3 kap.1 § PBL får därför anses uppfyllda. - Med beaktande av redovisad praxis finner länsrätten att telemastens placering i förhållande till närmaste bostadsfastighet - på fastigheterna Tullinge 21:31 och Tullinge 21:24 med 35 meter respektive 48 meter från den punkt där masten är placerad - utgör ett så kort avstånd att den innebär betydande olägenheter för omgivningen och att därför hinder mot bygglov enligt 3 kap. 2 § PBL föreligger. Bygglov har således beviljats i strid med 8 kap. 11 § PBL och överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
I överklagande hos kammarrätten vidhöll bolaget sin hos länsrätten förda talan samt yrkade att syn skulle hållas i målet. Till stöd för sitt överklagande anförde bolaget bl.a. följande. Bolaget har hänvisat till Regeringsrättens dom den 14 april 2005 i mål nr 7271-04 som avser rättsprövning av regeringens beslut i fråga om detaljplan för mobiltelefonmast i Tyresö kommun. I förevarande ärende är det dock fråga om ett 36 meter högt torn förenligt med teknisk anläggning enligt detaljplan, 35-48 meter från bostadshus, till skillnad från åberopat ärende i Tyresö kommun som avser ett 42 meter högt torn placerat 40 meter från bostadshus i en ca 80 meter smal remsa av allmänning som nyttjas för det rörliga friluftslivet.
S.A., Å.E., N.H. och M.P. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Den dom från Regeringsrätten som bolaget lägger till grund för sitt överklagande avser inte en prövning av bygglovsbeslut. Avgörandet avser rättsprövning i fråga om antagande av detaljplan, varför prövningen sker på annan rättslig grund än vad som nu är aktuell. Förevarande prövning avser i första hand den olägenhet som mastens närhet till kringliggande bostadsbebyggelse innebär enligt 3 kap. 2 § PBL. En bedömning av huruvida mastens placering i förevarande fall innebär en betydande olägenhet för omgivningen skall göras utifrån det faktiska avståndet om 35 respektive 48 meter till deras bostadshus på fastigheterna Tullinge 21:31 och Tullinge 21:24. Ett avstånd till närmaste bostadshus om 50-60 meter medför, med hänvisning till regeringsbeslut den 7 oktober 2004 (M2003/1671/F/P), oavsett eventuell strålning, sådan betydande olägenhet för omgivningen att hinder mot bygglov föreligger. I målet kan det konstateras att det är avståndet i sig som medför betydande olägenhet och inte några omständigheter i övrigt på platsen. Mot bakgrund av vad som ovan angivits kan det konstateras att avståndet mellan masten och de intilliggande bostadshusen i förevarande fall är så kort att masten, oaktat allting annat, innebär en betydande olägenhet för omgivningen. Hinder föreligger således mot att bevilja bygglov enligt 3 kap. 2 § PBL. Bygglovet är således beviljat i strid med 8 kap. 11 § PBL.
Byggnadsnämnden, som vidhöll sitt tidigare beslut, framhöll att fråga var om en sådan teknisk anläggning som står i överensstämmelse med planbestämmelserna.
I anledning av svaret från S.A., Å.E., N.H. och M.P. anförde bolaget bl.a. följande. Bolaget invänder bestämt mot länsrättens bedömning att masten utgör en sådan olägenhet för omgivningen att hinder för bygglov enligt 3 kap. 2 § PBL föreligger. Masten i förevarande ärende är 36 meter och är för klagandena betydligt mindre exponerad då området är bevuxet av större lövträd. För åtgärden i förevarande ärende finns inga alternativa placeringar för täckning i området, vilket både bolaget och kommunen tidigt kunnat konstatera. Platsen för masten är den enda i området med en detaljplan som innefattar och tillåter åtgärden.
Kammarrätten avslog den 17 november 2006 bolagets yrkande om syn. Bolaget vidhöll därefter sitt yrkande om syn.
Kammarrätten i Stockholm (2007-03-02, Jansson, Wijkman, Lidman, referent) yttrade: Kammarrätten anser inte att det föreligger skäl att hålla syn i målet. - Vad bolaget anfört hos kammarrätten och vad som i övrigt förekommit i målet föranleder inte annan bedömning än den länsrätten gjort. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår bolagets yrkande om syn i målet. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Regeringsrätten
Bolaget överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att domen skulle upphävas och att byggnadsnämndens beslut skulle stå fast. Bolaget anförde bl.a. följande. Utbyggnaden av 3G-nätet kräver på grund av tekniska skäl en, i jämförelse med GSM-nätet, tätare placering av anläggningarna. Detta för med sig att det är nödvändigt att bygga anläggningarna nära de boende i tätorterna. Det aktuella områdets karaktär gör det i det närmaste omöjligt att hitta en placering av radiotornet som är lämpligare än den aktuella. Den fastighet som radiotornet anlagts på har i detaljplanen beteckningen E för teknisk anläggning. Motparterna har således med full insikt om befintlig detaljplan köpt en fastighet som är belägen bredvid en transformatorstation som är ansluten till en kraftledning på berget via grova elkablar. Enligt Strålsäkerhetsmyndigheten orsakar mobilbasstationer inte skadliga hälsoeffekter. I detta geografiska läge och med tornets relativt låga höjd är risken för nedfallande is obefintlig liksom risken för att tornet faller ned. Avståndet i sig kan inte utgöra en betydande olägenhet, då hänsyn ska tas till samtliga föreliggande omständigheter.
S.A., N.H., Å.E. och M.P. bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Tornet har anlagts 22 meter från närmaste fastighetsgräns och 35 meter från huvudbyggnaden på en av fastigheterna. På den fastigheten finns även en mindre byggnad, i vilken familjens son har sin bostad. Avståndet mellan denna byggnad och tornet är 29,7 meter. Detta innebär en mycket stor olägenhet för de boende. Det är inte enbart strålningsrisken som är att anse som en stor olägenhet, utan även risken för skador som kan drabba personer och föremål till följd av nedfallande is från tornet eller om tornet på grund av materialutmattning ger vika och faller ned. Det är därför av stor vikt att avståndet mellan tornet och närmaste fastighet i vart fall uppgår till tornets höjd jämte en betryggande säkerhetsmarginal. Även om fastighetsägarna haft full insikt i att de förvärvat fastigheter belägna i anslutning till en transformatorstation, har de inte haft att räkna med att ett 36 meter högt torn skulle komma att uppföras på angränsande fastighet. Vidare kan det ifrågasättas huruvida tillräckliga ansträngningar gjorts för att finna en alternativ placering av tornet. Inom såväl EU-rätten som i svensk lagstiftning gäller en försiktighetsprincip. Inom svensk lagstiftning kommer den till uttryck i bl.a. 2 kap. 3 § miljöbalken och innebär att alla som bedriver en verksamhet ska vidta behövliga försiktighetsåtgärder så snart det finns skäl att anta att verksamheten kan medföra olägenhet för människors hälsa eller miljön. I enlighet med den försiktighetsprincip som ska tillämpas saknas det i målet förutsättningar för bygglov.
Byggnadsnämnden hade intet ytterligare att anföra i målet.
Regeringsrätten (2010-06-21, Heckscher, Eliason, Dexe, Ståhl, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den i målet aktuella fastigheten är belägen i Tullinge i Botkyrka kommun inom ett område som omfattas av detaljplan. Frågan i målet är om en anläggning för mobiltelefoni - ett radiotorn och två teknikbodar - får uppföras på fastigheten trots ett relativt kort avstånd från bostadsbebyggelse.
Enligt 8 kap. 11 § PBL ska ansökningar om bygglov bifallas om den sökta åtgärden inte strider mot detaljplanen och åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 3 kap. 1 och 2 §§. Enligt 3 kap. 1 § gäller bl.a. att byggnader eller andra anläggningar ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. De ska enligt 3 kap. 2 § vidare placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen.
Vid prövning av frågor enligt PBL ska både allmänna och enskilda intressen beaktas (1 kap. 5 §).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
I målet har försiktighetsprincipen i såväl europeisk som svensk rätt åberopats. Av artikel 191.2 i EUF-fördraget (tidigare artikel 174.2 i EG-fördraget) framgår att unionens miljöpolitik ska bygga på försiktighetsprincipen. I svensk rätt kommer försiktighetsprincipen till uttryck i 2 kap. 3 § miljöbalken. Till den del miljöbalken ska gälla vid prövning av ärenden enligt en lag utanför balken måste detta anges särskilt i den lagen. Det krävs därför särskilda bestämmelser i PBL för att regler i balken direkt ska tillämpas vid prövning av lov. Miljöbalkens hänsynsregler, däribland försiktighetsprincipen, har inte gjorts generellt tillämpliga vid prövning av ärenden enligt PBL (se prop. 1997/98:90 s. 158). Eftersom det i PBL saknas hänvisningar till 2 kap. 3 § miljöbalken är balkens försiktighetsprincip således inte tillämplig i mål om bygglov.
Av den för fastigheten gällande detaljplanen framgår att fastigheten får användas endast för transformatorstation och därmed samhörigt ändamål. Regeringsrätten finner att anläggningen inte är en planstridig åtgärd och att den inte heller är placerad i strid med 3 kap. 1 § PBL.
Utbyggnaden av infrastrukturen för trådlös kommunikation är av starkt allmänintresse. Det är oundvikligt att ett torn för mobiltelefoni på grund av sin höjd i många fall blir synligt från flera håll och ibland måste placeras i nära anslutning till bostadsbebyggelse. Även om en anläggning av aktuellt slag kan upplevas som en olägenhet, så måste därför enskilda räkna med att de kan tvingas tåla ett förhållandevis stort intrång i sin närmiljö. Det gäller särskilt, om anläggningen är nödvändig för att uppnå det avsedda allmännyttiga ändamålet, och om det är svårt att finna en alternativ och för alla enskilda lämpligare placering.
Det aktuella tornet, som redan har uppförts, är 36 meter högt och av fackverkskonstruktion. Det har placerats 35 meter från huvudbyggnaden och 30 meter från en mindre bostadsbyggnad på en av grannfastigheterna. Anläggningen är uppförd intill en transformatorstation på en höjd i ett skogsområde med höga träd.
Tornet finns inom detaljplanelagt område. Det står i och för sig klart att det står nära den angränsande fastighetens bostadshus. Vid den avvägning som då måste göras mot enskilda intressen kan emellertid avståndet till tornet från en fastighets byggnader inte ensamt få avgöra om tornet likväl ska tillåtas.
Även om tornet upplevs som påträngande, finner Regeringsrätten att allmänintresset - och den generella svårigheten att finna för ändamålet lämpliga platser som inte i stället stör någon annan - gör att berörda fastighetsägare får tåla den olägenhet som tornet innebär. Tornets placering och utformning medför alltså inte sådana olägenheter för omgivningen att det inte ska tillåtas. Inte heller i övrigt har det kommit fram några omständigheter som innebär att anläggningen inte uppfyller kraven i PBL.
Överklagandet ska därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsrätten domar samt länsstyrelsens beslut och fastställer byggnadsnämndens beslut.
III
Byggnadsnämnden i Lerums kommun beviljade den 26 augusti 2003 Hi3G Access AB (bolaget) bygglov för ett 42 meter högt torn för mobiltelefoni och en teknikbod på fastigheten Tollered 1:4. Beslutet överklagades av ägarna till fastigheten Tollered 1:68. Länsstyrelsen i Västergötlands län upphävde nämndens beslut med motivering bl.a. att masten utgjorde ett starkt främmande inslag i landskapsbilden och inte heller kunde anses lämplig med hänsyn till naturvärdena på platsen. Masten ansågs utgöra ett störande inslag med hänsyn till det vackra brukssamhället i närheten och kunde inte anses bidra till god helhetsverkan i området.
Länsrätten i Vänersborg
Bolaget överklagade länsstyrelsens beslut hos länsrätten och yrkade att sökt bygglov skulle beviljas. Överklagandet inskränktes till att gälla en 36 meter hög telemast med tillhörande teknikbod. Bolaget anförde i huvudsak följande. Utbygganden av 3G-nätet är av stort allmänt intresse. Mer än 50 procent av Sveriges befolkning använder idag mobiltelefoni. Alla bolagets master dimensioneras för att flera teleoperatörer skall kunna använda masten. Inskränkningen av masthöjden gör att endast en ytterligare operatör kan beredas utrymme. Masten utgör inte betydande olägenhet för de boende på fastigheten Tollered 1:68. Aktuell typ av infrastruktur, liksom TV- och radiomaster m.m. är av stort allmänt intresse och en ofrånkomlig del av ett modernt samhälle. Regeringen har i beslut den 27 mars 2002 (M2001/3751/Hs/P) godtagit en placering av en mast ca 50 meter från ett bostadshus. Masten skymmer inte i någon nämnvärd omfattning sikten och skapar inte sämre ljusförhållanden. Den utgör inte heller betydande olägenhet på något annat sätt. Omkringliggande skog skymmer delvis mast och teknikbod. Ca 20 meter av masten uppskattas vara allmänt synlig. Den byggnad som ligger närmast masten uppfördes utan bygglov. Även om byggnaden som sådan var känd för byggnadsnämnden så var det okänt att den användes som bostad. Omkringliggande område och närliggande tomt utgörs av tallskog som enligt uppgift inte allmänt brukas för fritidsändamål, varför olägenheten måste vara ytterst begränsad.
E.H. och R.H., som var ägare till Tollered 1:68, ansåg att överklagandet skulle avslås och anförde bl.a. följande. Masten har en dominerande placering på Tollereds högsta höjd, att minska höjden med 14 procent gör varken till eller från. Att sänka höjden och därmed antennerna förstärker bara ytterligare den oro närboende och skolelever känner för strålningen. Forskare tvistar om huruvida 3G-strålning påverkar människor negativt. Det finns därför och med hänsyn till miljöbalkens försiktighetsprincip all anledning att visa hänsyn vid placering av denna tekniks sändare och master. Masten är inte bara en olägenhet rent estetiskt, den är byggd för att sända mikrovågor i luftrummet kring sig, något som gör många människor betänksamma att bo och leva i dess närhet. Denna s.k. psykiska emission måste beaktas vid bedömningen om masten skall anses som en olägenhet eller inte. Fastighetsvärdet påverkas negativt av infrastruktur av denna typ i närheten av fastigheten, vilket utöver nämnda olägenheter medför en högst påtaglig ekonomisk förlust för de drabbade fastighetsägarna. Tollered är ett gammalt brukssamhälle där man lägger stort värde på att bevara den gamla bruksatmosfären. Fotografier visar att masten är dominerande i landskapet och synlig nästan helt ner till sin rot. För boende på den närmast belägna fastigheten är masten alltid dominerande, oavsett var på fastigheten man befinner sig. Masten framkallar en resonans som kan liknas vid det ljud som uppstår då man gnider ett finger längs kanten av ett fuktat glas, detta redan vid måttliga vindhastigheter. När djur eller människor passerar masten lyses den upp av strålkastare via censorer. Den byggnad som bolaget påstår har uppförts utan bygglov uppfördes kring 1907, bygglov infördes i Sverige ca 40 år senare. Det kan knappast vara en enskild fastighetsägares skyldighet att informera bolaget om vilka förhållanden som råder kring den aktuella platsen. De har så snart det varit möjligt underrättat såväl byggnadsnämnden som bolaget. Det omkringliggande området används för samhällsnära rekreation av såväl vuxna som barn.
Även andra motparter yttrade sig i avstyrkande riktning. Byggnadsnämnden hade inget ytterligare att tillföra i målet.
Länsrätten företog den 19 maj 2004 syn på platsen.
Domskäl
Länsrätten i Vänersborg (2004-06-07, ordförande Brydolf) yttrade, efter att ha redogjort för tillämpliga bestämmelser i plan- och bygglagen (1987:10), PBL, bl.a. följande: Vad klagandena anfört utgör inte något vetenskapligt bevis för att en mast av ifrågavarande slag skulle generera en strålning som kan vara skadlig för människor. Vad parterna anfört i denna del saknar därför, enligt länsrättens mening, relevans i målet. - Vid synen kunde rätten konstatera att det runt platsen för masten och i dess omedelbara närhet finns relativt stora skogsområden. Med hänsyn härtill kan mastens placering inte anses inkräkta på friluftslivet eller på barnens möjligheter till lek på något betydande sätt. Oavsett var masten placeras eller hur den utformas kommer den alltid att vara ett främmande föremål i naturen och härigenom i viss mån störa landskapsbilden. Utvecklingen går emellertid stadigt framåt och det finns alltid för och emot avseende varje ny innovation. Masten ligger på en kulle, som åt ena hållet sluttar brant ner mot en skola och dagis/fritids och åt andra hållet sluttar brant, men mindre brant mot en väg och en fastighet på andra sidan vägen. I målet har gjorts gällande bl.a. att masten är dominerande var man än befinner sig på fastigheten samt att den framkallar en gäll resonans som hörs när det blåser. Länsrätten, som i och för sig kan hålla med om att masten är väl synlig från fastigheten, anser emellertid inte masten så dominerande att det är motiverat att förbjuda den av detta skäl. Trots att det rådde kraftig blåst vid synetillfället hördes inget resonansljud. Däremot kunde andra kraftigt störande ljud uppfattas så som buller från motorvägen och inflygning mot Landvetter flygplats. Sammanfattningsvis finner länsrätten således i denna del varken skäl att vägra bygglov på grund av att naturvärden skulle gå förlorade eller att masten skulle vara allvarligt störande eller olämplig med hänsyn till landskapsbilden. - Tollered är ett gammalt brukssamhälle med värdefull bebyggelse ur kulturhistoriskt perspektiv. En mast skall utformas och placeras efter vad som är lämpligt med hänsyn till kulturvärdena på platsen. Länsrätten, som iakttagit masten från olika håll i samhället, kan inte finna att masten är så dominerande att den kan anses olämplig med hänsyn till kulturvärdena. - Med beaktande av det anförda och med hänsyn till vad parterna i övrigt anfört finner länsrätten sammanfattningsvis att masten inte kan sägas vara en sådan betydande olägenhet som avses i 3 kap. 2 § PBL. Överklagandet skall därför bifallas. - Länsrätten undanröjer länsstyrelsens beslut och fastställer byggnadsnämndens bygglov den 26 augusti 2003 med den inskränkningen att masthöjden inte får överskrida 36 meter.
Kammarrätten i Göteborg
E.H. och R.H. samt Föräldrakooperativet Sländan överklagade länsrättens dom och yrkade att beviljat bygglov för mast och teknikbod på fastigheten Tollered 1:4 skulle upphävas. De anförde bl.a. följande. Masten är placerad i en gles skog som används flitigt som ströv- och rekreationsområde. Placeringen av masten är mycket olycklig eftersom den dominerar landskapsbilden och utgör ett hinder att använda marken på det sätt Lerums kommun uttrycker i sin översiktsplan ÖP2000, dvs. för tätortsnära rekreation. Vidare utgör den det dominerande blickfånget för de boende på fastigheten Tollered 1:68. I fråga om strålning från basstationen finns forskning som visar påverkan av biologiskt material och forskning som visar motsatsen. Denna osäkerhet ger anledning till oro. Detta faktum gör att placeringen av masten måste ske med hänsyn till den så kallade försiktighetsprincipen enligt miljöbalken. Även frågan om säkerheten att vistas på sin egen tomt aktualiseras då det endast är 35 meter mellan masten och fastighetsgränsen på Tollered 1:68. Det är inte bara avståndet till bostaden som ska tas i beaktande. Det finns alternativa placeringar av masten.
Bolaget ansåg att överklagandena skulle avslås och anförde bl.a. följande. Anläggningen är belägen på en plats som består av ganska tätbevuxen skog. Hela närområdet runt masten består av relativt stor och ganska otillgänglig skogsmark. Markanvändningen av ca 100 kvadratmeter kan ske utan begränsning eller förfång för allmänhet och fritidsändamål. Ett högt upprätt objekt påverkar alltid landskapsbilden i någon grad. Masten, som är 36 meter hög, är delvis skymd av omkringliggande skog och kan inte anses påverka landskapsbilden i sådan grad att placeringen ska anses olämplig. Masten är kraftig till konstruktionen. Den är rejält överdimensionerad ur hållfasthetssynpunkt och klarar mycket stora vindlaster. En alternativ placering av masten på en lägre punkt skulle medföra ett kortare avstånd mellan mobilmasterna, dvs. fler master. Bolaget uppfyller med mycket god marginal de gränsvärden för strålning som utfärdats av Statens strålskyddsinstitut. Redan cirka två meter från antennerna, som är placerade i mastens topp, är strålningen under gränsvärdet. Avståndet till närmast belägna bostadshus är ca 55 meter. Detta avstånd är tillräckligt för att anläggningen inte ska anses utgöra en betydande olägenhet.
Byggnadsnämnden ansåg att överklagandena skulle avslås.
Kammarrätten höll muntlig förhandling och syn på fastigheten Tollered 1:4.
Domskäl
Kammarrätten i Göteborg (2008-01-21, Grankvist, Fröberg, Hansson, referent) yttrade: Enligt 8 kap. 12 § PBL ska ansökningar om bygglov för åtgärder inom områden som inte omfattas av detaljplan bifallas om åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 2 kap. och 3 kap. 1-2 §§ PBL. - Markområden ska, enligt 2 kap. 1 § PBL, användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Företräde ska ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning. Vid bedömningen ska även bestämmelserna i 3 och 4 kap.miljöbalken tillämpas. - I 3 kap. 6 § miljöbalken anges bl.a. att områden som är av riksintresse för naturvården, kulturmiljövården eller friluftslivet ska skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. - Av 3 kap. 1 § PBL följer att byggnader ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. - Byggnader ska enligt 3 kap. 2 § PBL placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen. - Med betydande olägenheter avses enligt lagstiftningens motiv (se prop. 1985/86:1 s. 484) bl.a. olägenheter i form av skymd sikt, sämre ljusförhållanden, luftföroreningar, buller, skakningar, ljus eller andra liknande störningar som inte är helt tillfälliga. Vid bedömningen av vad som i det enskilda fallet är att betrakta som betydande olägenhet för omgivningen måste även beaktas områdets karaktär och förhållandena på orten. - Kammarrätten gör följande bedömning. - Anläggningen är placerad på en kulle i ett skogsområde. Telemasten är på grund av sin höjd väl synlig i omgivningen och medför därigenom ett intrång i landskapsbilden. Det kan emellertid knappast undvikas att master av ifrågavarande slag, såsom ett led i utbyggnaden av 3G-nätet för trådlös telefoni, placeras i bebyggda områden och därmed blir synliga för omkringboende. Anläggningen kan inte heller anses medföra att natur- eller kulturvärdena påtagligt skadas. Länsstyrelsen i Västra Götalands län har i beslut den 20 mars 2002, efter samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken, bedömt att masten är förenlig med bestämmelserna i miljöbalken och funnit att från allmän naturvårdssynpunkt har länsstyrelsen inget emot lokaliseringen av den föreslagna masten. Med hänsyn till anförda omständigheter finner kammarrätten att placeringen av anläggningen inte kan anses strida mot bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. 1 § PBL. - Vad gäller frågan om anläggningen medför betydande olägenhet för omgivningen har klagandena främst åberopat befarade risker för strålning, risk för nedfallande föremål och det korta avståndet mellan anläggningen och deras fastigheter. - Det är inte vetenskapligt belagt att den strålning som kan vara förenad med en anläggning av det aktuella slaget medför fara eller betydande olägenhet för omgivningen. Enbart en oro för en sådan hälsorisk utgör inte hinder för bygglov. Kammarrätten bedömer inte heller att risken för att föremål eller is ska falla ner och skada människor eller egendom är så stor att den kan anses utgöra en betydande olägenhet. Mot denna bakgrund kan det korta avståndet mellan masten och närliggande fastigheter inte i sig anses innebära någon beaktansvärd fara för omgivningen. Mastens placering kan dock uppfattas som påträngande och störande i visuellt hänseende. Kammarrätten bedömer emellertid att dessa störningar inte är sådana att de är att betrakta som betydande olägenhet enligt 3 kap. 2 § PBL. - Av det anförda följer att överklagandena ska avslås. - Kammarrätten avslår överklagandena.
E.H. och R.H. överklagade kammarrättens dom och yrkade att bygglovet för masten och teknikboden skulle upphävas. De anförde bl.a. följande. Masten är placerad ca 30 meter från närmaste tomtgräns, 55 meter från närmaste bostadshus samt 80 meter från två förskolor. Den står på en bergskant under vilken skolans område är beläget. Synfältet från förskola, skolgård och strövområde domineras totalt av masten som är synlig även från resten av samhället. Fastigheten där masten är placerad ingår i ett större område som utgör särskilt värdefull miljö från historisk, kulturhistorisk och miljömässig synpunkt. Området är av riksintresse för kulturmiljövården och har betydelse som tätortsnära rekreationsområde. Det finns alternativa platser där masten skulle kunna placeras. Masten utgör en betydande olägenhet för människorna i dess närhet. Kraven i 2 kap. 2 § PBL uppfylls inte.
Hi3G Access AB bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. I villkoren för bolagets licens för 3G-nät finns bl.a. krav på att bolagets 3G-tjänster ska täcka 99,98 procent av Sveriges befolkning. Bolaget har med andra ord en skyldighet att säkerställa att 3G-tjänsterna kan tillhandahållas i stort sett samtliga svenska hushåll. För att kunna uppfylla licensvillkoren krävs att operatörer bygger master i vilka antenner och övrig teknisk utrustning för telekommunikation placeras. Uppförandet av den aktuella masten är av betydande allmänintresse. Med utgångspunkt i att masten avståndsmässigt har placerats i enlighet med gällande praxis och med hänsyn till det starka allmänintresset av att mobiltelenäten byggs ut, kan olägenheterna inte anses så betydande att de inte måste tålas av den enskilde. 3G-tekniken fungerar bäst när mottagare och sändare befinner sig nära varandra, varför master med antennutrustning måste placeras nära bebyggelse. För det fall den aktuella masten måste avlägsnas kommer bolaget att behöva ersätta den med två eller möjligen fler master, vilket måste anses medföra betydligt större olägenhet än nu. Masten är placerad inom ett område som inte har några dokumenterat särskilt värdefulla naturvärden. Placeringen av masten utgör inte sådan betydande olägenhet att den utgör hinder för bygglov.
Byggnadsnämnden i Lerums kommun förelades att yttra sig men hördes inte av.
Regeringsrätten (2010-06-21, Heckscher, Eliason, Dexe, Ståhl, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den i målet aktuella fastigheten är belägen i Tollered i Lerums kommun inom ett område som inte omfattas av detaljplan men som är av riksintresse för kulturmiljövården. Frågan i målet är om en anläggning för mobiltelefoni - en mast och en teknikbod - får uppföras på fastigheten trots ett relativt kort avstånd från bostadsbebyggelse.
Enligt 8 kap. 12 § PBL ska ansökningar om bygglov bifallas, om den sökta åtgärden bl.a. uppfyller kraven i 2 kap. och 3 kap. 1 och 2 §§. I 2 kap. finns bestämmelser om allmänna intressen som ska beaktas vid lokalisering av bebyggelse. Det framgår att bestämmelsen i 3 kap. 6 § miljöbalken till skydd för områden av riksintresse för bl.a. kulturmiljövården ska tillämpas. Enligt 3 kap. 1 § PBL gäller bl.a. att byggnader eller andra anläggningar ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. De ska enligt 3 kap. 2 § vidare placeras och utformas så att de eller deras avsedda användning inte inverkar menligt på trafiksäkerheten eller på annat sätt medför fara eller betydande olägenheter för omgivningen.
Vid prövning av frågor enligt PBL ska både allmänna och enskilda intressen beaktas (1 kap. 5 §).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Regeringsrätten delar kammarrättens uppfattning att placeringen av masten och teknikboden inte strider mot bestämmelserna i 2 kap. och 3 kap. 1 § PBL och därmed inte heller mot 3 kap. 6 § miljöbalken.
Utbyggnaden av infrastrukturen för trådlös kommunikation är av starkt allmänintresse. Det är oundvikligt att en mast för mobiltelefoni på grund av sin höjd i många fall blir synlig från flera håll och ibland måste placeras i nära anslutning till bostadsbebyggelse. Även om en anläggning av aktuellt slag kan upplevas som en olägenhet, så måste därför enskilda räkna med att de kan tvingas tåla ett förhållandevis stort intrång i sin närmiljö. Det gäller särskilt, om anläggningen är nödvändig för att uppnå det avsedda allmännyttiga ändamålet, och om det är svårt att finna en alternativ och för alla enskilda lämpligare placering.
Den aktuella masten, som redan uppförts, är en 36 meter hög fackverksmast som har placerats 55 meter från närmaste bostadsbyggnad. Masten och teknikboden är uppförda på en höjd i ett skogsområde med höga träd.
Det står i och för sig klart att masten står nära den angränsande fastighetens bostadshus. Vid den avvägning som då måste göras mot enskilda intressen kan emellertid avståndet till masten från en fastighets huvudbyggnad inte ensamt få avgöra om masten likväl ska tillåtas.
Även om masten upplevs som påträngande, finner Regeringsrätten att allmänintresset - och den generella svårigheten att finna för ändamålet lämpliga platser som inte i stället stör någon annan - gör att klagandena får tåla den olägenhet som masten innebär. Mastens placering och utformning medför alltså inte sådana olägenheter för omgivningen att den inte ska tillåtas. Inte heller i övrigt har det kommit fram några omständigheter som innebär att anläggningen inte uppfyller kraven i PBL. Överklagandet ska därför avslås.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.