Prop. 1997/98:90

Följdlagstiftning till miljöbalken m.m.

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 5 mars 1998

Göran Persson

Laila Freivalds (Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det finns utanför miljöbalken ett stort antal lagar som reglerar verksamheter som påverkar miljön. Dessa lagars innehåll måste i större eller mindre utsträckning anpassas till miljöbalken. I propositionen föreslås således ändringar i de lagar som berörs av den tidigare till riksdagen överlämnade propositionen om miljöbalk. Ett femtiotal lagar behandlas, bl.a. plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948), lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, luftfartslagen (1957:297), ellagen (1997:857) och minerallagen (1991:45).

Av propositionen framgår bl.a. att miljöbalken gäller för verksamheter som omfattas av lagar som inte arbetas in i miljöbalken. Miljöbalken och dessa lagar gäller parallellt. I några fall föreslås att ingripande inte skall kunna ske med stöd av miljöbalken i frågor som har reglerats i en annan lag. I andra fall förtydligas att reglerna i miljöbalken gäller oavsett regleringen i den andra lagen.

Eftersom miljöbalken gäller parallellt med andra lagar finns det sällan något behov av genomgripande ändringar för att åstadkomma att miljöhänsyn tas i tillräcklig omfattning. Lagarna måste dock ändras på en del punkter för att bli tillräckligt anpassade till miljöbalken. Bland förslagen i propositionen kan nämnas att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar. Tillstånd enligt olika lagar skall normalt inte få ges för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Vid överträdelse av en sådan norm skall vidare villkoren i ett redan meddelat tillstånd kunna ändras. Dessutom skall normalt miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas när sådana beskrivningar upprättas enligt andra lagar.

I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision. Ä ndringarna krävs för att en försöksverksamhet med registrering av sektorer utanför industrin enligt EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision skall kunna inledas i Sverige.

Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft samtidigt med miljöbalken, dvs. den 1 januari 1999.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om ändring i

1. miljöbalken, 2. jordabalken, 3. lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled, 4. kommunalskattelagen (1928:370), 5. lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929, 6. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 7. luftfartslagen (1957:297), 8. lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m., 9. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 10. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, 11. fastighetsbildningslagen (1970:988), 12. väglagen (1971:948), 13. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den

16 september 1971 mellan Sverige och Finland, 14. ledningsrättslagen (1973:1144), 15. anläggningslagen (1973:1149), 16. lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 17. lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149)

och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, 18. lagen (1976:839) om Statens va-nämnd, 19. lagen (1976:997) om vattenförbund, 20. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering, 21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar, 22. skogsvårdslagen (1979:429), 23. fastighetstaxeringslagen (1979:1152), 24. lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa

säkerhet för rättegångskostnader, 25. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, 26. lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, 27. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m., 28. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän

farled och allmän hamn, 29. lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, 30. lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel, 31. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, 32. räddningstjänstlagen (1986:1102), 33. plan- och bygglagen (1987:10), 34. jaktlagen (1987:259), 35. strålskyddslagen (1988:220), 36. lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor, 37. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

38. prisregleringslagen (1989:978), 39. lagen (1990:663) om ersättningsfonder, 40. minerallagen (1991:45), 41. kyrkolagen (1992:300), 42. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, 43. fiskelagen (1993:787), 44. lagen (1994:1776) om skatt på energi, 45. lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554), 46. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, 47. lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus, 48. vapenlagen (1996:67), 48. elberedskapslagen (1997:288), 50. ellagen (1997:857), och 51. lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision.

2. Lagtext

2.1. Förslag till lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 3 § och 9 kap. 33 §jordabalken1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

2Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) tillkommer strandägare.

Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa omfattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse. Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 7 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillkommer strandägare.

3 kap.

3 §

3Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i miljöskadelagen (1986:225).

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt

Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande arbete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersättning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 32 kap. miljöbalken.

Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock ersättas enligt

1 Balken omtryckt 1971:1209.2 Senaste lydelse 1983:657.3 Senaste lydelse 1992:1209.

bestämmelserna i miljöskadelagen. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar.

bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken. Om det begärs, skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar.

Ä r byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare. Om anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av tomträttshavaren.

7 kap.

3 §

Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt nyttja fastigheten.

Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten eller en kommun angående naturvården inom ett visst område (naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämpningen av denna balk och andra författningar i sin helhet anses som en nyttjanderätt.

9 kap.

33 §

4Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt vattenlagen (1983:291) eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt miljöbalken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen (1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatorn icke medger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år från det företaget fullbordades.

4 Senaste lydelse 1997:617.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraftträdande.

2.2. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken1 skall införas en ny paragraf, 1 kap. 7 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §

I fråga om renhållning inom vissa vägområden och angränsande områden gäller 26 § väglagen (1971:948) .

I fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart och luftfartygs miljövärdighet gäller 1 kap. 2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen (1957:297) .

I fråga om framdragande och begagnande av rörledning gäller i vissa fall 23 § lagen ( 1978:160 ) om vissa rörledningar.

1Prop. 1997/98:45.

2.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

1Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta skyddsbestämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den skada som flottningen orsakar under tiden.

Menar någon som utfört eller avser att utföra vattenföretag där en allmän flottled finns, att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han väcka talan mot flottningsföreningen hos vattendomstolen rörande bestämmelser om erforderliga skyddsanordningar. I fråga om en sådan talan gäller bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om stämningsmål.

Menar någon som utövat eller avser att utöva vattenverksamhet där en allmän flottled finns, att särskilda anläggningar eller åtgärder till skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de flottande, får han väcka talan mot flottningsföreningen hos miljödomstolen rörande bestämmelser om erforderliga skyddsanordningar. I fråga om en sådan talan gäller fortfarande bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) om stämningsmål.

13 §

2Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan genom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan anses skäligt.

Bestämmelserna om betalning av ersättning samt länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen (1983:291) skall tillämpas också i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. I beslutet om ersättning skall skiljemännen ange

Bestämmelserna om betalning av ersättning samt länsstyrelsens befattning med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen (1983:291) skall fortfarande tilllämpas i fråga om ersättning för flottningsskada som på förhand har bestämts att utgå på en gång. I beslutet om ersättning skall skilje-

1 Senaste lydelse 1983:649.2 Senaste lydelse 1983:649.

om nedsättning av ersättningsbeloppet skall ske.

männen ange om nedsättning av ersättningsbeloppet skall ske.

Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av fastigheter som berörs av beslutet.

Har genom beslut enligt denna lag eller enligt 9 kap. 3 § andra stycket vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser ersättning för skada eller intrång fastställts att utgå med årliga belopp, utgör den omständigheten att beslutet härom har vunnit laga kraft inte hinder för vattendomstolen att i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, eller senare efter talan i den ordning som enligt vattenlagen gäller för stämningsmål, meddela sådana ändrade bestämmelser om ersättningen och sättet för betalning som föranleds av de ändrade förhållandena.

Har genom beslut enligt denna lag eller enligt 9 kap. 3 § andra stycket vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser ersättning för skada eller intrång fastställts att utgå med årliga belopp, utgör den omständigheten att beslutet härom har vunnit laga kraft inte hinder för miljödomstolen att i samband med beslut om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, eller senare efter talan i den ordning som enligt vattenlagen gäller för stämningsmål, meddela sådana ändrade bestämmelser om ersättningen och sättet för betalning som föranleds av de ändrade förhållandena.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.4. Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

1Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.

Avdrag får inte göras för: den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter; kapitalavbetalning på skuld; ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§ lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen (1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap.2 och 49 §§skattebetalningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift;

avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift; avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10); avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529); avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160); avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673); avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342); avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag; skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;

företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken; straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;

1 Senaste lydelse 1997:851.

skatteavdrag för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skattebetalningslagen (1997:483);

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift; kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

miljösanktionsavgift enligt 30 kap. miljöbalken ;

vattenföroreningsavgift enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasområdet;

avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi; ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) för vilken det finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap. nämnda lag;

avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a §aktiebolagslagen (1975:1385).

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Ansökan i mål, som jämlikt konventionen anhängiggöres vid vattendomstol, skall ingivas i ett exemplar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest finnes föreskrivet.

Skall enligt art. 14 av konventionen ansökan vara åtföljd av förklaring, som avses där, och är sådan förklaring ej bilagd ansökningen, skall den avvisas. Görs ansökan om förordnande av förrättningsman till förrättning enligt 12 kap. vattenlagen (1983:291), får i fall, som nu nämnts, förordnande ej meddelas med mindre sådan förklaring föreligger. Vad som nu sagts skall dock icke äga tillämpning i fråga om ansökan av norska staten.

Ansökan i mål eller ärende, som jämlikt konventionen anhängiggöres vid miljödomstol eller länsstyrelse, skall ingivas i ett exemplar utöver det antal, som för varje särskilt fall eljest finnes föreskrivet.

Skall enligt art. 14 av konventionen ansökan vara åtföljd av förklaring, som avses där, och är sådan förklaring ej bilagd ansökningen, skall den avvisas. Vad som nu sagts skall dock icke äga tilllämpning i fråga om ansökan av norska staten.

2 §

Vad i vattenlagen (1983:291)stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om företagets verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där belägna fastigheter, som beröras av företaget, eller å ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare eller annan för skada å egendom i Norge.

Vad i miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet stadgas om ansökans innehåll skall äga tillämpning jämväl i fråga om verksamhetens verkningar i Norge; dock erfordras ej uppgift å där belägna fastigheter, som beröras av verksamheten, eller å ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet eller å de ersättningsbelopp, som böra utgå till ägare eller annan

1 Lagen omtryckt 1983:1010.

I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår företagets verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan komma att röna inverkan av företaget.

för skada å egendom i Norge.

I kungörelse, som utfärdas om ansökningen, skall i vad angår verksamhetens verkningar i Norge allenast intagas uppgift å det vattenområde, som där kan komma att röna inverkan av verksamheten.

3 §

Vattendomstolen skall, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen, översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats, får fortsatt behandling av målet icke äga rum, innan det från utrikesdepartementet kommit underrättelse som avses i 4 eller

5 §.

Skall frågan behandlas vid förrättning enligt 12 kap. vattenlagen (1983:291) , skall förrättningsmannen, så snart sammanträde med sakägarna utsatts, till utrikesdepartementet översända avskrift av ansökningshandlingarna jämte uppgift om tid och plats för sammanträdet. Innan underrättelse, som nyss nämnts, kommit förrättningsmannen till handa får det ej meddelas slutligt utlåtande angående företaget.

Finner vattendomstolen eller förrättningsmannen med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, att frågan bör behandlas av kommission, får framställning om detta sändas till utrikesdepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen.

Miljödomstolen eller länsstyrelsen skall, så snart kungörelse utfärdats om ansökningen, översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen till Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet. Sedan den förberedande skriftväxlingen avslutats, får fortsatt behandling av målet eller ärendet icke äga rum, innan det från Utrikesdepartementet kommit underrättelse som avses i 4 eller

5 §.

Finner miljödomstolen eller länsstyrelsen med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, att frågan bör behandlas av kommission, får framställning om detta sändas till Utrikesdepartementet, varefter regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen.

4 §

Har till utrikesdepartementet inkommit meddelande, att samtycke

Har till Utrikesdepartementet inkommit meddelande, att sam-

å norsk sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor, skall underrättelse därom meddelas vattendomstolen eller förrättningsmannen.

Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas vattendomstolen eller förrättningsmannen; och varde ansökningen av vattendomstolen eller förrättningsmannen avslagen.

tycke å norsk sida ej erfordras eller att samtycke givits utan att därför uppställts villkor, skall underrättelse därom meddelas miljödomstolen eller länsstyrelsen.

Har samtycke vägrats, skall besked därom meddelas miljödomstolen eller länsstyrelsen; och varde ansökningen av miljödomstolen eller länsstyrelsen avslagen.

5 §

Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta huruvida regeringen vill förbehålla sig prövningen av fråga, som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan den prövning som kan föranledas av detta ägt rum, skall underrättelse om regeringens beslut samt de från norsk sida meddelade villkoren tillställas vattendomstolen eller förrättningsmannen för den vidare prövning, som med iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets avgörande.

Får regeringen enligt första stycket förbehålla sig prövningen av en viss fråga och är företaget av sådan beskaffenhet att på grund av en bestämmelse i vattenlagen (1983:291) en fråga angående företaget kunnat prövas av regeringen, skall den prövning, som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma på regeringen, företas i ett sammanhang.

Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta huruvida regeringen vill förbehålla sig prövningen av fråga, som avses i andra punkten av art. 20 i konventionen. Sedan den prövning som kan föranledas av detta ägt rum, skall underrättelse om regeringens beslut samt de från norsk sida meddelade villkoren tillställas miljödomstolen eller länsstyrelsen för den vidare prövning, som med iakttagande av nämnda beslut och villkor erfordras för målets eller ärendets avgörande.

Får regeringen enligt första stycket förbehålla sig prövningen av en viss fråga och är verksamheten av sådan beskaffenhet att på grund av en bestämmelse i miljöbalken en fråga angående verksamheten kunnat prövas av regeringen, skall den prövning, som sålunda i särskilda hänseenden kan ankomma på regeringen, företas i ett sammanhang.

6 §

Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket, för vars räkning företaget skall

Stadgandet i art. 7 av konventionen om meddelande av tillstånd för bestämd tid skall icke äga tillämpning i vad angår strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket, för vars räkning verksamheten

verkställas. skall verkställas.

Meddelas tillstånd för bestämd tid, skall i fråga om strömfall eller fast egendom eller intresse, som berörs därav, bestämmelserna i 15 kap. 3 § vattenlagen (1983:291)om omprövning icke gälla. Tiden för tillståndet får icke sättas längre än till 60 år från det kalenderår, under vilket företaget enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats.

Meddelas tillstånd för bestämd tid, skall i fråga om strömfall eller fast egendom eller intresse, som berörs därav, bestämmelserna i 24 kap. 5 § miljöbalken om omprövning icke gälla. Tiden för tillståndet får icke sättas längre än till 60 år från det kalenderår, under vilket verksamheten enligt därom meddelad bestämmelse skall ha fullbordats.

7 §

Om kungörelse eller annat meddelande, som enligtvattenlagen (1983:291) skall införas i ortstidning, rör sakägare i Norge, skall ett exemplar av kungörelsen eller meddelandet översändas till utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i konventionen tillställas vederbörande norska myndighet.

Vattenlagens bestämmelser om underrättelse samt om delgivning av kungörelse eller annat meddelande skall gälla även vad angår sakägare i Norge.

Om kungörelse eller annat meddelande, som enligt miljöbalkenskall införas i ortstidning, rör sakägare i Norge, skall ett exemplar av kungörelsen eller meddelandet översändas till Utrikesdepartementet för att jämlikt art. 15 i konventionen tillställas vederbörande norska myndighet.

Bestämmelserna i miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet om underrättelse samt om delgivning av kungörelse eller annat meddelande skall gälla även vad angår sakägare i Norge.

8 §

Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av regeringen.

Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till vattendomstolen ingiva ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av företaget kan komma att beröras. Vattendomstolen översänder med eget yttrande ansökningen till utrikesdepartementet.

Den, som vill erhålla sådan förklaring, har att till miljödomstolen eller länsstyrelsen ingiva ansökan därom. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som av verksamheten kan komma att beröras.

Miljödomstolen eller

länsstyrelsen översänder med eget yttrande ansökningen till Utrikesdepartementet.

9 §

2Då ansökan angående ett företag, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit till Utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor sändas till vattendomstolen. Vad som nu sagts skall även gälla i fråga om upplysningar som avses i tredje punkten av art. 15 i konventionen.

Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till vattendomstolen skall domstolen genast utfärda kungörelse om ansökan. Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om företagets beskaffenhet och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma inom svenskt område, dels underrättelse om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget, har att iaktta samt om att erinringar i anledning av ansökan skall inom en viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till vattendomstolen. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande att ett exemplar av ansökningshandlingarna finns tillgängligt på vattendomstolens kansli eller på annan lämplig plats som vattendomstolen bestämmer. Genom vattendomstolens försorg skall kungörelsen så snart det kan ske införas i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall dessutom sändas till Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Fiskeriverket, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vilkas verksamhet kan beröras av ansökan samt till berörda kommuner.

Då ansökan angående en verksamhet, vilken ingivits till myndighet i Norge, inkommit till Utrikesdepartementet, skall den jämte tillhörande bilagor sändas till miljödomstolen eller länsstyrelsen. Vad som nu sagts skall även gälla i fråga om upplysningar som avses i tredje punkten av art. 15 i konventionen.

Sedan de i första stycket avsedda handlingarna inkommit till miljödomstolen eller länsstyrelsen skall denna genast utfärda kungörelse om ansökan. Kungörelsen skall innehålla dels uppgift om verksamhetens beskaffenhet och omfattning samt de verkningar, som därav kan väntas uppkomma inom svenskt område, dels underrättelse om vad sakägare, som vill hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av verksamheten, har att iaktta samt om att erinringar i anledning av ansökan skall inom en viss, i kungörelsen utsatt tid insändas till miljödomstolen eller länsstyrelsen. Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande att ett exemplar av ansökningshandlingarna finns tillgängligt på miljödomstolens eller länsstyrelsens kansli eller på annan lämplig plats som miljödomstolen eller länsstyrelsen bestämmer. Genom miljödomstolens eller länsstyrelsens försorg skall kungörelsen så snart det kan ske införas i ortstidning. Ett exemplar av kungörelsen skall dessutom sändas till Utrikesdepartementet, Kammarkollegiet, Fiskeriverket, länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vilkas verksamhet kan beröras av ansökan samt till berörda kommuner.

2 Senaste lydelse 1993:1417.

Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant meddelande kungöras på sätt som nu har angetts.

Ä r företaget av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts.

Ä r verksamheten av beskaffenhet, att någon menlig inverkan därav här i riket uppenbarligen icke är att motse, erfordras ej kungörelse, som ovan nämnts.

10 §

Kan företaget antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel eller flottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenreglerings- eller torrläggningsföretag, som redan verkställts eller med sannolikhet kan motses, åligger vattendomstolen att inhämta yttrande från myndighet, som i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse eller syssloman för företag, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen.

Kan verksamheten antagas bliva till men för allmänna intressen såsom samfärdsel eller flottning eller fiske av någon betydenhet eller för vattenreglering eller torrläggning, som redan verkställts eller med sannolikhet kan motses, åligger miljödomstolen eller länsstyrelsen att inhämta yttrande från myndighet, som i sådant hänseende har att bevaka det allmännas rätt, ävensom från styrelse eller syssloman för verksamhet, som av frågan beröres. Yttrande skall avgivas inom den tid för erinringars framställande, som bestämts i kungörelsen.

11 §

Sedan den enligt 9 § utsatta tiden för erinringars insändande utgått, skall vattendomstolen till regeringen avge yttrande huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till företaget på svensk sida kan anses erforderligt samt huruvida till följd av omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, frågan angående företaget bör behandlas av kommission. Om det med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske, bör vattendomstolen också meddela huruvida enligt domstolen samtycke bör lämnas och för sådant fall avge förslag till de villkor, som därför bör uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till ärendet hörande hand-

Sedan den enligt 9 § utsatta tiden för erinringars insändande utgått, skall miljödomstolen eller länsstyrelsen till regeringen avge yttrande huruvida enligt art. 12 av konventionen samtycke till verksamheten på svensk sida kan anses erforderligt samt huruvida till följd av omfattningen och beskaffenheten av den utredning, som ytterligare behövs, frågan angående verksamheten bör behandlas av kommission. Om det med hänsyn till utredningens fullständighet kan ske, bör miljödomstolen eller länsstyrelsen också meddela huruvida samtycke bör lämnas och för sådant fall avge förslag till de villkor, som därför bör uppställas. Yttrandet skall åtföljas av samtliga till

lingar. Avskrift av regeringens beslut i ärendet skall tillställas vattendomstolen.

ärendet hörande handlingar. Avskrift av regeringens beslut i ärendet skall tillställas miljödomstolen eller länsstyrelsen.

12 §

Yttrande som avses i 8 eller 11 § avges av vattendomstolens ordförande. Om frågans beskaffenhet påkallar det, skall han samråda med den tekniske ledamoten och nämndemännen. Erfordras särskild undersökning, får ordföranden uppdra åt den tekniske ledamoten att med eller utan biträde av nämndeman verkställa sådan.

När miljödomstolen skall yttra sig enligt 8 eller 11 § avges yttrandet av domstolens ordförande.

Om frågans beskaffenhet påkallar det, skall han samråda med miljörådet och de sakkunniga ledamöterna. Erfordras särskild undersökning, får ordföranden uppdra åt miljörådet att med eller utan biträde av sakkunnig ledamot verkställa sådan.

Kostnaden för undersökningen och utgifter i anledning av kungörelser och dylikt betalas av statsmedel.

13 §

I fråga om företag, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger regeringen förordna, att frågan om samtycke till företaget skall behandlas i annan ordning än här ovan i 9–12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall dock jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda sakägare kännedom om ansökningen och dess behandling samt om vad de hava att iakttaga, därest de vilja hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av företaget.

I fråga om verksamhet, som skall verkställas för svenska statens räkning, äger regeringen förordna, att frågan om samtycke till verksamheten skall behandlas i annan ordning än här ovan i 9–12 §§ är föreskriven. Stadgandet i 9 § skall dock jämväl för sådant fall gälla i vad därmed avses att bereda sakägare kännedom om ansökningen och dess behandling samt om vad de hava att iakttaga, därest de vilja hos norsk myndighet framställa erinran i anledning av verksamheten.

14 §

Förklaring som avses i art. 22 av konventionen, meddelas av vattendomstol. Ansökan om sådan förklaring inges till vattendomstolen i tre exemplar. Görs ansökan efter utgången av den i art. 22 stadgade tiden, skall den avvisas av vattendomstolen.

I samband med förklaring, som nämnts i första stycket, skall också prövning äga rum av fråga som

Förklaring som avses i art. 22 av konventionen, meddelas av miljödomstol. Ansökan om sådan förklaring inges till miljödomstolen i tre exemplar. Görs ansökan efter utgången av den i art. 22 stadgade tiden, skall den avvisas av miljödomstolen.

I samband med förklaring, som nämnts i första stycket, skall också prövning äga rum av fråga som

avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet att besked däri skolat enligt vattenlagen (1983:291) tas upp i medgivande till företaget.

Har ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner vattendomstolen flera exemplar vara erforderliga eller innehåller icke handlingarna behövliga upplysningar för behandlingen av en fråga, som avses i denna paragraf, får vattendomstolen förelägga sökanden att inom viss tid fullständiga vad som sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen kan förklaras förfallen.

avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6 och är av beskaffenhet att besked däri skolat enligt miljöbalken tas upp i medgivande till verksamheten.

Har ansökningshandlingarna ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner miljödomstolen flera exemplar vara erforderliga eller innehåller icke handlingarna behövliga upplysningar för behandlingen av en fråga, som avses i denna paragraf, får miljödomstolen förelägga sökanden att inom viss tid fullständiga vad som sålunda brister vid äventyr, om det försummas, att ansökningen kan förklaras förfallen.

15 §

Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tilllämpliga delar gälla vad som är föreskrivet beträffande ansökningsmål i vattenlagen (1983:291).

Angående behandlingen av fråga, som avses i 14 §, skall i tilllämpliga delar gälla vad som är föreskrivit beträffande ansökningsmål i miljöbalken.

16 §

Då förklaring som avses i 14 § har meddelats och vunnit laga kraft, skall inskrivning ske i vattenboken av de förhållanden som är av vikt för kännedom om de rättigheter och skyldigheter här i riket, vilka för framtiden är förenade med företaget.

Då förklaring som avses i 14 § har meddelats och vunnit laga kraft, skall inskrivning ske i vattenboken av de förhållanden som är av vikt för kännedom om de rättigheter och skyldigheter här i riket, vilka för framtiden är förenade med verksamheten.

17 §

Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den vattendomstol, inom vilkens område den inverkan på vattenförhållandena, som det är fråga om, uppkommer.

Ansökan eller ärende, som avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den miljödomstol eller länsstyrelse, inom vilkens område den inverkan på vattenförhållandena, som det är fråga om, uppkommer.

18 §

Vad som i vattenlagen (1983:291) stadgas om skyldighet att ta del i kostnaden för ett företag eller att utge bidrag till detta skall även tillämpas på företag, som enligt konventionen verkställs till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket. Hänsyn skall dock tas endast till nytta, som här uppkommer genom företaget.

Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet att ta del i ett företag åvila även fast egendom eller intresse i Norge, skall vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för företaget anses endast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller på egendom eller intresse här i riket.

Vad som stadgas om skyldighet att ta del i kostnaden för en verksamhet eller att utge bidrag till denna skall även tillämpas på verksamhet, som enligt konventionen verkställs till förmån för strömfall eller fast egendom eller intresse här i riket. Hänsyn skall dock tas endast till nytta, som här uppkommer genom verksamheten.

Skall till följd av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, skyldighet att ta del i en verksamhet åvila även fast egendom eller intresse i Norge, skall vid tillämpningen av denna paragraf såsom kostnad för verksamheten anses endast den del därav, som enligt nämnda överenskommelse faller på egendom eller intresse här i riket.

19 §

Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, prövas beträffande företag, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till företaget samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är för där avsett fall föreskriven.

Fråga om godkännande av överenskommelse, som avses i art. 10 av konventionen, prövas beträffande verksamhet, varom ansökan göres här i riket, i samband med tillstånd till verksamheten samt eljest i den ordning, som i 14 och 15 §§ är för där avsett fall föreskriven.

20 §

Ä r med vattenföretag enligt vattenlagen (1983:291) förenad skyldighet för tillståndshavaren att erlägga bygdeavgift, skall vad som sålunda stadgats lända till efterrättelse även i fråga om företag, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen. Sådan skyldighet får dock icke åläggas till förmån för intressen utom riket. Vid bestämmande av antalet avgiftsenheter och inplacering i avgiftsklass skall hänsyn endast tas till verkningarna

Ä r med vattenverksamhet förenad skyldighet för tillståndshavaren att erlägga bygdeavgift enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, skall vad som sålunda stadgats lända till efterrättelse även i fråga om verksamhet, vartill tillstånd meddelas enligt konventionen. Sådan skyldighet får dock icke åläggas till förmån för intressen utom riket. Vid bestämmande av antalet avgiftsenheter och inplace-

här i riket. ring i avgiftsklass skall hänsyn endast tas till verkningarna här i riket.

Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med hänsyn till avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt efterges.

21 §

Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tilllämpning jämväl i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen framställning inkommer till vattendomstolen.

Vad i 12 § är stadgat om yttrande, som där sägs, skall äga tilllämpning jämväl i fråga om meddelande av upplysning, varom enligt art. 16 av konventionen framställning inkommer till miljödomstolen eller länsstyrelsen.

Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel, skall framställningen därom insändas till utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet.

Vill myndighet här i riket inhämta upplysning, som avses i nämnda artikel, skall framställningen därom insändas till Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska myndighet.

22 §

Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas beträffande företag, för vilket ansökan görs här i riket, i samband med tillstånd till företaget samt eljest vid meddelande av samtycke till företaget eller i den ordning, som i 14 och 15 §§ är föreskriven för där avsett fall. Angående sådan säkerhet tillämpas vad som är föreskrivet i 22 kap. 3 § vattenlagen (1983:291).

Fråga om ställande av säkerhet, som avses i art. 11 av konventionen, prövas beträffande verksamhet, för vilket ansökan görs här i riket, i samband med tillstånd till verksamheten samt eljest vid meddelande av samtycke till verksamheten eller i den ordning, som i 14 och 15 §§ är föreskriven för där avsett fall. Angående sådan säkerhet tillämpas vad som är föreskrivet i 9 kap. 3 § lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

23 §

Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av länsstyrelsen i det län, där företaget verkställes eller den flottled, varom fråga är, framgår eller, om företaget verkställes i Norge, inverkan å vattenförhållandena till följd av företaget uppkommer.

Föreläggande, varom stadgas i art. 29 av konventionen, meddelas av länsstyrelsen i det län, där verksamheten utövas eller den flottled, varom fråga är, framgår eller, om verksamheten utövas i Norge, inverkan å vattenförhållandena till följd av verksamheten uppkommer.

Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande, som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgifter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos länsstyrelsen tillgänglig förteckning.

Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den ordning, som angående lösen för expedition är föreskriven.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en förrättningsman skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.

2.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 § 2 mom.1

Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap. samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap. nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vinsten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor, skall som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala vederlaget för överföringen eller uppdelningen, minskat med 5 000 kronor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre belopp än som motsvarar den del av ersättningen i pengar som överstiger 5 000 kronor.

Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränkning i förfoganderätt till fastigheten som skett enligt natur-vårdslagen (1964:822) eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskilling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i förfoganderätten eller för upplåtelsen av nyttjanderätten eller servitutsrätten.

Avyttring av fastighet anses vidare föreligga när ägare av fastighet fått engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses ersättning på grund av sådan inskränkning i förfoganderätt till fastigheten som skett enligt miljöbalken eller på grund av motsvarande inskränkningar enligt andra författningar eller på grund av upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt till fastigheten för obegränsad tid. Engångsersättningen är i dessa fall att betrakta som köpeskilling, varvid så stor del av fastigheten anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om fastighetens hela värde vid tiden för beslutet om inskränkningen i förfoganderätten eller för upplåtelsen av nyttjanderätten eller servitutsrätten.

1 Senaste lydelse 1990:651.

Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fått ersättning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått ersättning för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen behandlas som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad som sägs i detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen för avverkningsrätten eller skogsprodukterna inträtt under samma beskattningsår som ersättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.

Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av allframtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda ersättningsbeloppet för upplåtelserna.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar som har skett den 1 januari 1999 och senare. Ä ldre bestämmelser skall tillämpas på avyttringar som har skett före ikraftträdandet.

2.7. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)

Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)1

dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 a §

Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum.

Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken .

3 kap.

1 §

Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid luftfart.

Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda.

Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning.

Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av miljöbalken.

1 Lagen omtryckt 1986:166.

6 kap.

5 §

2Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska förutsättningar att driva flygplatsen.

Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser i regionen.

Vid tillståndsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

5 a §

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd.

Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Luftfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda.

När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas.

Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beak-

2 Senaste lydelse 1988:1572.

tas vid tillståndsprövningen.

När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra–femte styckena. Då skall i stället 6 kap. 3 §, 7 § och 912 §§miljöbalken tillämpas.

8 §

Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Därvid gäller bestämmelserna i 5 § första, tredje och fjärde styckena samt 5 a §.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.

Härigenom föreskrivs att 17, 912 och 1519 §§ lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

1Ä r Sverige i krig, skall bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten tillämpas.

Ä r Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen föreskriva att bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till vissa företag i vatten skall tillämpas.

Ä r Sverige i krig, skall bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till viss vattenverksamhet tillämpas.

Ä r Sverige i krigsfara eller råder det sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att Sverige har varit i krig eller krigsfara, får regeringen föreskriva att bestämmelserna i denna lag om meddelande av tillstånd till viss vattenverksamhet skall tillämpas.

Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det underställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.

2 §

2För bättre utnyttjande av vattenkraft får, efter ansökan hos vattendomstolen enligt 13 kap. vattenlagen (1983:291), tillstånd enligt denna lag lämnas till tillfällig vattenreglering eller annat vattenföretag, som avses i 1 kap. 3 § första stycket 1 vattenlagen, eller också ändrade bestämmelser meddelas om innehållande eller tappning av vatten, om åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den.

För bättre utnyttjande av vattenkraft får, efter ansökan hos miljödomstolen enligt miljöbalken, tillstånd enligt denna lag lämnas till tillfällig vattenreglering eller annan vattenverksamhet, som avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken, eller också ändrade bestämmelser meddelas om innehållande eller tappning av vatten, om åtgärden prövas ur allmän synpunkt medföra fördelar, som överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den.

1 Senaste lydelse 1994:1633.2 Senaste lydelse 1983:653

3 §

3Bestämmelserna i vattenlagen (1983:291) skall tillämpas på företag enligt denna lag, om inte annat föranleds av bestämmelserna i det följande.

Bestämmelserna imiljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas på vattenverksamhet enligt denna lag, om inte annat föranleds av bestämmelserna i det följande.

4 §

Tillstånd till företag enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst tre år.

Tillstånd till vattenverksamhet enligt denna lag skall meddelas för viss tid, högst tre år.

Sedan tiden för tillståndet el- ler, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Vattendomstolen har att i samband med tillståndet meddela erforderliga bestämmelser härom.

Sedan tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända, skall sökanden vidtaga de åtgärder, som erfordras för att återställa förhållandena i lämpligt skick. Miljödomstolen har att i samband med tillståndet meddela erfordeliga bestämmelser härom.

5 §

4Bestämmelsen i 3 kap. 4 § vat-tenlagen (1983:291) skall inte äga tillämpning i fråga om företag enligt denna lag.

Bestämmelsen i 11 kap. 6 § första stycket miljöbalken skall inte äga tillämpning i fråga om vattenverksamhet enligt denna lag.

6 §

5Bestämmelserna i 7 kap. vat-tenlagen (1983:291) om vattenreglering med tvångsdelaktighet gäller inte regleringar, som avses i denna lag. Ä r det uppenbart, att en reglering är till nytta för annan som tillgodogör vattenkraft, är denne dock skyldig att i den mån så kan anses skäligt bidra till kostnaden för regleringen. I fråga om talan om sådant bidrag tillämpas vattenlagens bestämmelser om stämningsmål.

Bestämmelserna i 5 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet angående vattenreglering med tvångsdelaktighet gäller inte regleringar, som avses i denna lag. Ä r det uppenbart, att en reglering är till nytta för annan som tillgodogör vattenkraft, är denne dock skyldig att i den mån så kan anses skäligt bidra till kostnaden för regleringen. I fråga om talan om sådant bidrag tillämpas bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med sär-

3 Senaste lydelse 1983:653.4 Senaste lydelse 1983:653.5 Senaste lydelse 1983:653.

skilda bestämmelser om vattenverksamhet.

I fråga om förvaltningen av ett vattenregleringsföretag med flera deltagare gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är stadgat om samfälligheter enligt vattenlagen.

I fråga om förvaltningen av en vattenreglering med flera deltagare gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är stadgat om samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

7 §

6I stället för bestämmelserna i 11 kap.1 och 2 §§vattenlagen (1983:291) gäller vid tillämpning av denna lag i fråga om vattenföretag som där avses bestämmelserna i 11 kap. 3 § vattenlagen.

I stället för bestämmelserna i 17 kap. 1 § miljöbalken gäller vid tillämpning av denna lag i fråga om vattenverksamhet som där avses bestämmelserna i 17 kap. 3 § miljöbalken.

Bestämmelserna i 11 kap. 7–11 §§ och 13 kap. 19 § andra stycket vattenlagen skall inte gälla i fråga om företag enligt denna lag.

Bestämmelserna i 6 kap. 4–5 §§ miljöbalken skall inte gälla i fråga om vattenverksamhet enligt denna lag.

9 §

7Vid meddelande av tillstånd till företag enligt denna lag får vattendomstolen, om det behövs för att undvika dröjsmål med företaget, skjuta upp frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller annat. Därvid tillämpas 13 kap. 49 § andra – femte styckena vattenlagen (1983:291).

Vid meddelande av tillstånd till vattenverksamhet enligt denna lag får miljödomstolen, om det behövs för att undvika dröjsmål med verksamheten, skjuta upp frågan om de föreskrifter, som erfordras angående ersättning, avgifter eller annat. Därvid tillämpas 22 kap. 27 § andra – femte stycket miljöbalken.

10 §

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge företaget äger bestånd. Har tillstånd till företaget tagits i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken tillståndet meddelats, om ej vattendomstolen förordnar annorlunda.

Ersättning, som bestämmes i penningar, må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge verksamheten pågår. Har tillstånd till företaget tagits i anspråk, skall sådan ersättning utgå för hela den tid därefter, för vilken tillståndet meddelats, om ej miljödomstolen förordnar annorlunda.

När skäl äro därtill, må vattendomstolen höja eller sänka ersätt-

När skäl äro därtill, må miljödomstolen höja eller sänka ersätt-

6 Senaste lydelse 1983:653.7 Senaste lydelse 1983:653.

ning, som fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt.

ning, som fastställts att utgå för år eller del av år, eller meddela nya eller ändrade bestämmelser om vidtagande av åtgärder, som kunna erfordras för tillgodoseende av allmän eller enskild rätt.

11 §

Vattendomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av företag enligt denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till företaget tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

Miljödomstols beslut, varigenom meddelats bestämmelser om skyldighet att förebygga eller avhjälpa skada eller olägenhet till följd av vattenverksamhet enligt denna lag eller att utgiva ersättning därför, skall, såframt tillståndet till verksamheten tagits i anspråk, gå i verkställighet som om det vunnit laga kraft, där ej annorlunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med miljödomstolens beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

12 §

8Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som inte förutsetts av vattendomstolen skall, för att få tas upp till prövning, anmälas till vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som vattendomstolen kan ha föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes företag enligt denna lag av företag, vartill tillstånd meddelas enligt vattenlagen (1983:291), får anspråk med anledning av det förra företaget framställas inom den tid, som gäller för det senare företaget enligt 15 kap. 17 § tredje stycket vattenlagen. Anmälan om ersättningsanspråk skall vara skriftlig och den skall ges in till vattendomstolen i två exemplar. Vattendom-

Anspråk på ersättning för skada, förlust eller intrång som inte förutsetts av miljödomstolen skall, för att få tas upp till prövning, anmälas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som miljödomstolen kan ha föreskrivit, räknat från det tiden för tillståndet eller, om nytt tillstånd meddelats, tiden därför gått till ända. Efterföljes vattenverksamhet enligt denna lag av vattenverksamhet, vartill tillstånd meddelas enligt miljöbalken, får anspråk med anledning av den förra verksamheten framställas inom den tid, som gäller för den senare verksamheten enligt 24 kap. 13 § tredje eller fjärde stycket miljöbalken. Anmälan om ersättningsanspråk skall vara skriftlig och den skall ges in till miljödomstolen i två

8 Senaste lydelse 1983:653

stolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att iaktta.

exemplar. Miljödomstolen skall i domen erinra om vad skadelidande har att iaktta.

15 §

9Bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra och tredje styckena vattenlagen (1983:291) hindrar inte att ansökan om tillstånd till åtgärder enligt denna lag tas upp till prövning.

Bestämmelserna i 17 § andra och tredje stycket lagen (0000) om införande av miljöbalken hindrar inte att ansökan om tillstånd till åtgärder enligt denna lag tas upp till prövning.

16 §

10I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen av vattendomstolen tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket företaget huvudsakligen skall verkställas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelserna i 13 kap.29 och 37 §§vattenlagen (1983:291) får i brådskande fall de i dessa lagrum angivna fristerna begränsas. Parterna skall dock beredas skäligt rådrum.

I mål enligt denna lag skall ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen av miljödomstolen tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket vattenverksamheten huvudsakligen skall utövas.

Vid tillämpning i mål, varom nu är fråga, av bestämmelsen i 22 kap. 17 § miljöbalken får i brådskande fall den i detta lagrum angivna fristen begränsas. Parterna skall dock beredas skäligt rådrum.

17 §

11I mål enligt denna lag får på begäran av sökanden vattendomstolen utan huvudförhandling i brådskande fall medge att åtgärder för vattenföretaget vidtas, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Ä r fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, får förordnande meddelas endast om riket är i krig.

När synnerliga skäl föreligger, får vattendomstolen i mål enligt denna lag medge sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 4 kap.

I mål enligt denna lag får på begäran av sökanden miljödomstolen utan huvudförhandling i brådskande fall medge att åtgärder för vattenföretaget vidtas, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Ä r fråga om åtgärd, som omfattar vidlyftigare arbete, eller är avsevärt intrång på allmän eller enskild rätt att befara därav, får förordnande meddelas endast om riket är i krig.

När synnerliga skäl föreligger, får miljödomstolen i mål enligt denna lag medge sökanden att utan hinder av bestämmelsen i 11 kap.

9 Senaste lydelse 1983:653.10 Senaste lydelse 1983:653.11 Senaste lydelse 1983:653.

1 § andra stycket vattenlagen (1983:291) påbörja arbete, som där avses.

Vattendomstolens beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

10 § miljöbalken påbörja arbete, som där avses.

Miljödomstolens beslut enligt denna paragraf gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

18 §

12Ä r riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan dröjsmål, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att åtgärden får, ändå att den är av beskaffenhet att vattendomstolens medgivande därtill skall inhämtas, vidtas utan föregående prövning av vattendomstolen. Vidtar någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen efter dess verkställande göra ansökan hos vattendomstolen om godkännande av åtgärden.

Ä r riket i krig och är med hänsyn till kraftförsörjningen oundgängligen erforderligt att åtgärd, som avses i 2 §, vidtas utan dröjsmål, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer förordna att åtgärden får, ändå att den är av beskaffenhet att miljödomstolens medgivande därtill skall inhämtas, vidtas utan föregående prövning av miljödomstolen. Vidtar någon åtgärd med stöd av vad nu sagts, skall han ofördröjligen efter dess verkställande göra ansökan hos miljödomstolen om godkännande av åtgärden.

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan gäller vad i vattenlagen (1983:291)stadgas för fall som avses i 4 kap. 4 § samma lag.

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan gäller vad i miljöbalken stadgas för fall som avses i 11 kap. 16 § samma lag.

19 §

13Säkerhet, som avses i 13 kap.49 och 50 §§vattenlagen (1983:291), skall i mål, varom är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som vattendomstolen kan ha föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

Säkerhet, som avses i 22 kap. 27 och 28 §§miljöbalken, skall i mål, varom är fråga i denna lag, gälla all ersättning, som icke skall erläggas innan meddelat tillstånd tages i anspråk, ävensom kostnader för åtgärd, som miljödomstolen kan ha föreskrivit med stöd av 4 § andra stycket.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

12 Senaste lydelse 1983:653.13 Senaste lydelse 1983:653.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

dels att 3, 4, 10, 10 a, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 2 a, 3 a, 3 b, 4 a, 4 b, 4 c och 5 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 a §

Vid utforskning av kontinentalsockeln och vid utvinning av naturtillgångar från den skall bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken gälla även när verksamheten bedrivs utanför territorialgränsen.

3 §

1 Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid. Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i första stycket får äga rum utan tillstånd.

I ärenden om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln skall lagen ( 1987:12 ) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

3 a §

Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den tillämpas 2 kap. , 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken .

Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken .

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att genom borrning eller

1 Senaste lydelse 1991:49.

sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken .

3 b §

Vid prövning av tillstånd till sådan täkt på kontinentalsockeln som avses i 12 kap. 1 § första stycket miljöbalken skall behovet av materialet som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

4 §

2 Vid tillstånd skall fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt, såsom villkor om företagets ledning, sättet för arbetenas utförande, anläggningar på kontinentalsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksamheten, användning av produkterna och åtgärder till bevarande av fyndighet eller borrhål, samt de villkor som behövs till skydd för miljön eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intresse.

När tillstånd meddelas, kan bestämmas i vilken omfattning undersökning eller utvinning skall ske för att den rätt som grundas på tillståndet skall äga bestånd.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerheten.

Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga lufteller vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket. De kan avse sättet att leda företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på

2 Senaste lydelse 1992:1145.

Tillstånd kan även förbindas med villkor om statligt deltagande i verksamheten eller om utgivande till staten av avgifter för tillståndet, beräknade i förhållande till mängden eller värdet av utvunna produkter eller på annat sätt, eller av andel av produkterna eller med annat liknande villkor.

kontinentalsockeln för arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten.

4 a §

Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

4 b §

När ett tillstånd meddelas, kan det bestämmas vilken omfattning en undersökning eller utvinning skall få ha för att den rätt som grundas på tillståndet skall fortsätta att gälla.

Tillstånd kan även förbindas med villkor om att staten skall delta i verksamheten eller om att avgifter skall betalas till staten för tillståndet eller med något annat liknande villkor. Avgifterna skall vara beräknade antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna produkterna eller av andelar av dessa eller på något

annat sätt.

4 c §

Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får beslut fattas om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs eller som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i.

5 a §

Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt.

Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör.

Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dem.

10 §

3Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tilllämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387), om inte annat följer av 10 a §, samt i minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen tilllämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen (1991:45) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses anläggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterritorium.

Om annat inte framgår av 10 a §, skall tillståndsprövning enligt miljöbalken dock inte ske för utforskning och utvinning inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen, om verksamheten har tillståndsprövats av regeringen enligt denna lag.

10 a §

4Gäller ett tillstånd enligt denna lag verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer.

Vad som nu har föreskrivits gäller endast om tillstånd enligt miljöskyddslagen behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen.

Miljöskyddslagen skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöskyddslagen över verksamheten.

Gäller ett tillstånd enligt denna lag en verksamhet som skall bedrivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda skäl, som villkor för tillståndet ange att tillståndsprövning enligt 9 kap. miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer. Detta gäller dock endast om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken behövs för en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen.

Miljöbalken skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall utöva tillsyn enligt miljöbalken över verksamheten.

3 Senaste lydelse 1992:1145.4 Senaste lydelse 1992:1145.

11 §

Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner naturtillgångar från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller utvinning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff dömes den som 1) bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket,

Till samma straff döms den som

1) bryter mot ett villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a §,

2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller föreskriver med stöd av 8 § andra eller tredje stycket eller

3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med tillstånd eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.

Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller föreskrift som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.

12 §

Har innehavare av tillstånd underlåtit att ställa sig till efterrättelse föreskrift som meddelats med stöd av 4 § första stycket eller vad som åligger honom enligt 9 § eller att efterkomma anfordran eller föreskrift som tillsynsmyndighet meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, äger tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.

Har en innehavare av ett tillstånd underlåtit att följa villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a § eller vad han är skyldig att göra enligt 9 § eller att följa en anfordran eller föreskrift som en tillsynsmyndighet har meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, får tillsynsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.

Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger tillsynsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekostnad.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har meddelats före denna lags ikraftträdande.

4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse av 10 a § tillämpas.

2.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1970:244) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 §

Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

Försummar fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iakttaga vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig får huvudmannen stänga av vattentillförseln till fastigheten, om han ej genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Kostnad för avstängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1976:842.

2.11. Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 §, 4 kap. 10 a §, 7 kap.2 och 9 §§, 9 kap.1 och 7 §§ samt 14 kap. 1 §fastighetsbildningslagen (1970:988)1skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §

2Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller annan därmed jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad nu har sagts ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet skall kunna utnyttas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas på begäran av lantmäterimyndigheten av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822).

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas på begäran av lantmäterimyndigheten av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

4 kap.

10 a §

3Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyggelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt naturvårdslagen

Om ansökan har gjorts om fastighetsbildning för bebyggelse eller annat ändamål som kräver medgivande enligt 7 kap. miljöbalken, får

1 Lagen omtryckt 1992:1212.2 Senaste lydelse 1997:339.3 Senaste lydelse 1995:1394.

(1964:822), får lantmäterimyndigheten efter samtycke av sökanden begära sådant medgivande.

lantmäterimyndigheten efter samtycke av sökanden begära sådant medgivande.

7 kap.

2 §

Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt ledningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut som avser vattenverksamhet och kan upplåtas med stöd av 28 kap. 10 § miljöbalken får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till verksamheten har meddelats enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöbalkeneller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhetens inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut till förmån för vattenverksamhet som kan upplåtas enligt miljöbalkenfår inte bildas genom fastighetsreglering.

Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

9 §

Servitut, som har tillkommit till förmån för ett vattenföretag med stöd av 8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre bestämmelser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för företaget. Andra servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.

Servitut, som avser vattenverksamhet och har tillkommit med stöd av 28 kap. 10 § miljöbalkeneller motsvarande äldre bestämmelser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för verksamheten. Andra servitut som har tillkommit med stöd av miljöbalkens regler om vattenverksamhet eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.

Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.

9 kap.

1 §

4Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lantmäterimyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.

Beslut enligt första stycket får inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen av regleringen eller andra vattenföretag än sådana markavvattningsföretag, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen (1983:291).

Ett beslut enligt första stycket får inte avse företag som skulle väsentligt ändra arten och omfattningen av regleringen. Beslutet får inte heller avse vattenverksamhet, utom

1. sådan dränering av jordbruksmark som enligt 11 kap. 13 § andra stycket miljöbalken inte kräver tillstånd, och

2. annan markavvattning, vars inverkan på vattenförhållandena uppenbarligen inte skadar vare sig allmänna eller enskilda intressen.

Kan till följd av andra stycket företag icke utföras som gemensamt arbete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligt vattenlageneller anläggningslagen.

Kan till följd av andra stycket vattenverksamhet eller annat företag icke utföras som gemensamt arbete enligt denna lag eller är sådant utförande icke lämpligt, får lantmäterimyndigheten förordna om prövning enligtmiljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller enligt anläggningslagen.

7 §

5Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, får lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet med bestämmelserna i anläggningslagen.

Finnes fråga som avses i första stycket böra prövas särskilt enligt vattenlagen eller anläggningslagen, skall lantmäterimyndigheten förordna om sådan prövning.

Finnes fråga som avses i första stycket böra prövas särskilt enligt miljöbalken och lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller enligtanläggningslagen, skall lantmäterimyndigheten förordna om sådan prövning.

Anläggning som utförts som gemensamt arbete enligt denna lag

Anläggning som utförts som gemensamt arbete enligt denna lag

4 Senaste lydelse 1995:1394.5 Senaste lydelse 1995:1394.

anses inrättad enligt anläggningslagen. Vad som nu sagts gäller ej dike, om fråga om fördelning av kostnader för driften prövats enligt vattenlagen.

anses inrättad enligt anläggningslagen. Vad som nu sagts gäller ej dike, om fråga om fördelning av kostnader för driften prövats enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

14 kap.

1 §

Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. I fråga om servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen (1983:291)eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan bestämning endast avse servitut enligt 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 8 kap. 1 § vattenlagen eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser.

Om det vid fastighetsbildning uppkommer frågor om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, skall frågan prövas vid fastighetsbestämning, om det behövs för fastighetsbildningen. I fråga om servitut för vattenverksamhet som har tillkommit med stöd av miljöbalken eller motsvarande äldre lagstiftning får en sådan bestämning endast avse servitut enligt 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser.

På ansökan av sakägare får även i annat fall fastighetsbestämning ske för prövning av fråga om fastighetsindelningens beskaffenhet eller om beståndet eller omfånget av ledningsrätt eller av servitut, som tillkommit vid avvittring eller enligt lagstiftningen om fastighetsbildning eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser, såvida icke frågans avgörande uppenbarligen är utan betydelse för sökanden. Samma rätt att påkalla fastighetsbestämning tillkommer kommunen såvitt gäller område med detaljplan eller områdesbestämmelser eller område beträffande vilket fråga väckts om upprättande av sådan plan eller sådana bestämmelser.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. I fråga om förrättningar som har påbörjats före ikraftträdandet gäller 9 kap. 1 § andra stycket i sin äldre lydelse.

2.12. Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)1

dels att 38 § skall upphöra att gälla,

dels att 3 a, 15–18, 26, 28, 32, 35, 63 och 74 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 14 a, 14 b, 14 c och 54 §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalkentilllämpas. Upprättande av arbetsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.

14 a §

Den som planerar att bygga en väg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b § behövs innan en arbetsplan upprättas.

Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en väg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område vägbyggnadsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet

1 Lagen omtryckt 1987:459.

skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11 12 §§ miljöbalken .

14 b §

En vägutredning skall genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa vägsträckningar behöver studeras. Vägutredningen skall utgöra underlag för val av vägsträckning och trafikteknisk standard. Alternativa vägsträckningar skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat.

En vägutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i vägutredningen.

När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

14 c §

Vägverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av väg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken . Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av vägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad vägutredning enligt 14 b §.

15 §

2För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget. Planen skall även innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra företaget.

I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar och för att genomföra vägbyggnadsprojektet. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i övrigt behövs för att genomföra projektet. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i arbetsplanen.

En miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken.

När det gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 § , 7 § och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

16 §

3Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de naturvårdsmyndigheter som berörs.

Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. Samråd skall alltid ske med de miljövårdsmyndigheter som berörs. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning ske enligt 6 kap.56 §§miljöbalken, om inte ett sådant samråd har skett enligt 14 b §.

Förfarandet enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter om-

Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt första stycket efter om-

2 Senaste lydelse 1987:745.3 Senaste lydelse 1992:1652.

ständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tilllämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt.

ständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tilllämpas på en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt.

17 §

4En arbetsplan skall ställas ut för granskning.

En arbetsplan skall ställas ut för granskning. Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten.

En arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdesbestämmelser, behöver inte ställas ut.

Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsföretag som ännu ej är färdigställt.

Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som ännu inte är färdigställt.

Om en väg som avses i andra eller tredje stycket är en motorväg eller motortrafikled eller annan väg som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall väghållningsmyndigheten införa kungörelse om miljökonsekvensbeskrivningen i Post- och Inrikes

Tidningar och i den eller de ortstidningar som väghållningsmyndigheten bestämmer. I kungörelsen skall anges var beskrivningen hålls tillgänglig och att skriftliga anmärkningar mot miljökon-

Om en väg som avses i andra eller tredje stycket av länsstyrelsen har antagits medföra en betydande miljöpåverkan, skall arbetsplanen ändå ställas ut enligt första stycket.

4 Senaste lydelse 1992:1652.

sekvensbeskrivningen skall lämnas till väghållningsmyndigheten inom en viss angiven tid, minst fyra veckor efter det att kungörelsen var införd i Post- och Inrikes Tidningar.

18 §

Arbetsplan fastställs av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.

Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning. Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då arbetsplanen fastställs.

I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje stycket behöver fastställelse inte ske.

Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.

Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning av giltighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras.

26 §

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder.

Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortra-

Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke endast områden

fikled. för motorväg eller motortrafikled.

Ytterligare krav i fråga om renhållning inom områden där detta stycke gäller får inte ställas med stöd av miljöbalken .

De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

28 §

Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestämmelserna i 13, 14 och 16–20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg.

Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestämmelserna i 13–20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av väg.

32 §

Vägrätt upphör när vägen drages in. Väghållaren får föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål, om ej länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga uppkommit om markens användning som enskild väg.

Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i framtiden. Väghållaren får föra bort vad som har anbringats inom vägområdet för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga har uppkommit om markens användning som enskild väg.

Vad som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger.

35 §

Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag mark i närheten av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.

Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsprojekt mark i närheten av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.

38 §

Behöver väghållare till drift av väg taga sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och kan detta ske utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som behövs för rättens utövande.

54 §

Föreskrifter som meddelas med stöd av 43–48 §§ får avse även åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller olägenhet på människors hälsa eller omgivningen eller andra åtgärder till skydd för miljön. Om sådana föreskrifter inte är tillräckliga, kan tillstånd vägras.

63 §

Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt

1. att inrätta särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. att anordna tillfällig väg,

4. att intill vägområde sätta upp snöskärm,

5. till täkt för drift av väg.

Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i 34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i 53 § utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.

74 §

5Länsstyrelsens beslut enligt 37, 38, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52, 53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får överklagas hos regeringen.

Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45–47 §, 48 § andra stycket, 52,

53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Länsstyrelsens beslut enligt 14 a § tredje stycket, 14 b § andra stycket eller 15 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första och andra styckena får överklagas hos regeringen.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 § skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.

3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

5 Senaste lydelse 1995:1695.

2.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland

Härigenom föreskrivs att lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kapitlen 1–9 i gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall gälla som svensk lag. Bestämmelserna har den lydelse som härvid fogad bilaga utvisar.

Kapitlen 1–9 i gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland skall gälla som svensk lag. Bestämmelserna har den lydelse som härvid fogad bilaga utvisar. Vad som sägs om vattenöverdomstolen i 8 kap. art. 15 skall dock avse

Miljööverdomstolen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.14. Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

1Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822).

Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

_____________

Denna träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1997:340.

2.15. Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §

2Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmelser får en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 19 c § naturvårdslagen (1964:822).

Om det finns särskilda skäl, får på begäran av lantmäterimyndigheten medges undantag från bestämmelser som avses i andra stycket. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller efter dess förordnande av kommunal myndighet. Att därvid regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljöbalken.

En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas genom besvär hos regeringen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1992:1148.2 Senaste lydelse 1997:341.

2.16. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 1, 3, 20, 21 och 23 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Vid tillämpningen av denna lag skall som samfällighet anses

1. samfällighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),

2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastigheterna i en socken,

3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter gemensamt,

4. samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149),

5. samfällighet enligtvattenlagen (1983:291),

5. samfällighet enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

6. samfällighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan. Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällighet och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfällighet enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på annat sätt än genom delaktighet omfattas av samfälligheten och med delägare den som deltar i samfälligheten. Beträffande sådan samfällighet skall vidare vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället gälla delägares andelstal.

3 §

Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar reservatet.

Innehavare av tomträtt i fastighet som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som delägare i fastighetsägarens ställe.

I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall lagens bestämmelser om fastighetsdomstol i stället gälla vattendomstol. När talan skall föras hos vattendomstol, gäller vattenlagens (1983:291) bestämmelser om stämningsmål.

I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall lagens bestämmelser om fastighetsdomstol i stället gälla miljödomstol. När talan skall föras hos miljödomstol, gäller bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-

1 Lagen omtryckt 1987:128.

verksamhet.

20 §

2Samfällighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom att de antager stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare begär det, hållas av lantmäterimyndigheten eller den som myndigheten förordnat därtill. Dock skall i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan lantmäterimyndigheten eller, om särskild förrättningsman förordnats enligt 4 § anläggningslagen, denne hålla sammanträde enligt första stycket beträffande samfällighet som beröres av förrättningen, om delägare i samfälligheten begär det eller om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att samfällighetsförening bildas.

I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall vad som i andra stycket sägs om förrättning och förrättningsman gälla förrättning och förrättningsman enligt vattenlagen (1983:291). Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen av en bevattnings- eller vattenregleringssamfällighet, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första stycket även om delägare i samfälligheten inte har begärt det.

Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt att en samfällighetsförening bildas för förvaltningen av en samfällighet enligt 1 § första stycket 5, får lantmäterimyndigheten hålla sammanträde enligt första stycket även om delägare i samfälligheten inte har begärt det.

21 §

I fråga om sammanträde för bildande av samfällighetsförening äger 7 § andra stycket, 8 – 11 §§,

12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149), vat-tenlagen (1983:291) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, äger dock i fråga om delgivning av kallelse till sammanträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning.

I fråga om sammanträde för bildande av samfällighetsförening äger 7 § andra stycket, 8 – 11 §§,

12 § första stycket första punkten och 14 § motsvarande tillämpning. Hålles sammanträdet i samband med förrättning enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, äger dock i fråga om delgivning av kallelse till sammanträdet vad som gäller om delgivning av kallelse till sammanträde vid förrättningen motsvarande tillämpning.

2 Senaste lydelse 1995:1406.

23 §

I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande tillämpning.

Har fastighetsbildnings-, anläggnings- eller exploateringsbeslut eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen (1983:291) meddelats, får sammanträde för bildande av samfällighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid ägaren av fastighet och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfälligheten. Beslut som fattas vid sammanträdet gäller endast under förutsättning att fastighetsbildnings-, anläggnings-, exploaterings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen (1973:1149) eller 13 kap. 50 § första stycket vattenlagen.

Har fastighetsbildnings-, anläggnings- eller exploateringsbeslut eller tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt miljöbalkenmeddelats, får sammanträde för bildande av samfällighetsförening hållas innan domen eller beslutet om samfällighetens bildande vunnit laga kraft. Som delägare anses därvid ägaren av fastighet och annan som enligt domen eller beslutet skall ha del i samfälligheten. Beslut som fattas vid sammanträdet gäller endast under förutsättning att fastighetsbildnings-, anläggnings-, exploaterings- eller tillståndsbeslutet eller tillståndsdomen vinner laga kraft eller, i fråga om anläggningsbeslut, att förordnande meddelas enligt 27 a § anläggningslagen (1973:1149) eller 22 kap. 28 § första stycket miljöbalken.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Samfällighet enligt vattenlagen (1983:291) skall vid tillämpningen av denna lag anses som samfällighet enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

3. Tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen (1983:291) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 23 § anses som tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt miljöbalken.

2.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 18, 20 och 21 §§ lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

1I fråga om sådan samfällighet enligt lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar som icke kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter äger vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrives om samfällighet enligt anläggningslagen (1973:1149) motsvarande tillämpning.

I fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) som inte kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt motsvarande företag enligt äldre bestämmelser gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrivs om samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291).

I fråga om sådana företag enligt 3, 7 eller 8 kap. vattenlagen (1918:523) som inte kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt motsvarande företag enligt äldre bestämmelser gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter föreskrivs om samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

20 §

2När en samfällighetsförening som bildats enligt 19 § har registrerats, skall den anses ha övertagit samfällighetens samtliga tillgångar och förpliktelser. De anläggningar, som förvaltas av samfälligheten, skall vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter jämställas med gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller, såvitt avser företag enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser, med gemensamma anläggningar i samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291).

När en samfällighetsförening som bildats enligt 19 § har registrerats, skall den anses ha övertagit samfällighetens samtliga tillgångar och förpliktelser. De anläggningar som förvaltas av samfälligheten skall vid tillämpningen av lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter jämställas med gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) eller, såvitt avser företag enligt vattenlagen (1918:523) eller motsvarande äldre bestämmelser, med gemensamma anläggningar i samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vatten-

1 Senaste lydelse 1983:661.2 Senaste lydelse 1983:661.

verksamhet.

21 §

3I samband med beslut, som avses i 22 § andra stycket lagen (1983:292) om införande av vat-tenlagen (1983:291) och som rör en samfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall förordnas att samfälligheten skall upplösas och att en samfällighetsförening skall bildas för att förvalta den nya samfälligheten.

I samband med beslut, som avses i 11 § andra stycket lagen (0000) om införande av lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och som rör en samfällighet som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall förordnas att samfälligheten skall upplösas och att en samfällighetsförening skall bildas för att förvalta den nya samfälligheten.

När en samfällighetsförening som har bildats enligt första stycket har registrerats, skall bestämmelserna i 20 § tillämpas.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3 Senaste lydelse 1983:661.

2.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om Statens va-nämnd

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §

1Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol.

Nämndens beslut överklagas hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av hovrätten i dess sammansättning som vattenöverdomstol skall därefter handläggas av hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol.

1 Senaste lydelse 1994:1044.

2.19. Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund

Härigenom föreskrivs att 3, 12, 25, 27, 29, 33 och 34 §§ lagen (1976:997) om vattenförbund skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

1Den som enligt vattenlagen (1983:291) eller miljöskyddslagen (1969:387) eller äldre lag har medgivits rätt att inverka på vattenbeskaffenheten eller i övrigt på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet skall vara medlem i förbundet.

Den som enligt miljöbalken eller äldre lag har medgivits rätt att inverka på vattenbeskaffenheten eller i övrigt på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet skall vara medlem i förbundet.

Den som inverkar på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet utan att det föreligger fall som avses i första stycket skall vara medlem i förbundet, om hans medlemskap är av särskild betydelse för förbundets verksamhet.

Har någon som enligt första eller andra stycket skall vara medlem i förbundet av särskilt skäl motsatt sig medlemskap, får han stå utanför förbundet, om dess verksamhet ej avsevärt försvåras därigenom.

Kommun samt sammanslutning av fiskerättsägare får ingå som medlem i vattenförbund, även om skyldighet icke föreligger enligt första eller andra stycket.

12 §

2I fråga om förrättning enligt denna lag skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen (1983:291) gälla i tillämpliga delar, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs.

I fråga om förrättning enligt denna lag skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen (1983:291)fortfarande gälla i tillämpliga delar, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs. Vad som sägs i 12 kap. vattenlagen om vattendomstol skall gälla miljödomstol.

25 §

3I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrättningsmål.

I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller fortfarande i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrättningsmål. Vad som sägs i 13 kap. vattenlagen om vattendomstol

1 Senaste lydelse 1983:663.2 Senaste lydelse 1983:663.3 Senaste lydelse 1983:663.

respektive Vattenöverdomstolen skall gälla miljödomstol respektive Miljööverdomstolen. Vad som sägs om nämndemän respektive vattenrättsråd skall gälla sakkunniga ledamöter respektive miljöråd.

Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall jämte avskrift av besvärshandlingarna tillställas statens naturvårdsverk och länsstyrelsen.

27 §

Angår besvär fråga som avses i 26 §, skall vattendomstolen med eget yttrande hänskjuta frågan till regeringens avgörande.

Angår besvär fråga som avses i 26 §, skall miljödomstolen med eget yttrande hänskjuta frågan till regeringens avgörande.

29 §

Sammanträde som avses i 28 § hålles av förrättningsmannen. I övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om bildande av samfällighetsförening i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Därvid skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla vattendomstol och vad som föreskrives om förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) i stället gälla förrättning enligt denna lag.

Sammanträde som avses i 28 § hålles av förrättningsmannen. I övrigt gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om bildande av samfällighetsförening i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Därvid skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla miljödomstol och vad som föreskrives om förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) i stället gälla förrättning enligt denna lag.

33 §

I fråga om vattenförbund gäller i övrigt i tillämpliga delar 31 § första stycket, 32–38, 40–43, 45–47 §§, 48 § första, andra och tredje styckena, 49–51 §§, 52 § första stycket, 53 och 54 §§ samt

67 § andra och tredje styckena lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Dock skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla vattendomstol. Talerätt som avses i 53 § nämnda lag tillkommer ej innehavare av särskild rätt i fastighet.

I fråga om vattenförbund gäller i övrigt i tillämpliga delar 31 § första stycket, 32–38, 40–43, 45–47 §§, 48 § första, andra och tredje styckena, 49–51 §§, 52 § första stycket, 53 och 54 §§ samt

67 § andra och tredje styckena lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Dock skall vad som föreskrives om fastighetsdomstol i stället gälla miljödomstol. Talerätt som avses i 53 § nämnda lag tillkommer ej innehavare av särskild rätt i fastighet.

34 §

4När enligt 29 eller 33 § talan skall föras hos vattendomstol, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om stämningsmål.

När enligt 29 eller 33 § talan skall föras hos miljödomstol, gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om stämningsmål i lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

4 Senaste lydelse 1983:663.

2.20. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om kommunal energiplanering

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:439) om kommunal energiplanering skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

1I varje kommun skall det finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. Till planen skall höra en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser.

I varje kommun skall det finnas en aktuell plan för tillförsel, distribution och användning av energi i kommunen. I en sådan plan skall finnas en analys av vilken inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

Planen beslutas av kommunfullmäktige.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1991:653.

2.21. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa rörledningar

dels att 4, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 23 §§ av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

1Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid koncessionsprövning skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalkentillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken . Vad som där föreskrivs om tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

6 §

Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt.

En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att trygga säkerheten, skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser.

Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt att deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor.

Vidare får som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga föreskriven tid,

1 Senaste lydelse 1987:143.

om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången av den föreskrivna tiden.

6 a §

En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer och förvaras av länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs.

7 §

2Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats enligt denna lag betydande olägenhet som icke förutsågs när koncessionen meddelades, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva villkor som är ägnat att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats enligt denna lag en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller medverkar verksamheten med någon betydelse till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriva ytterligare eller ändrade villkor för att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

2 Senaste lydelse 1982:486.

23 §

Förbud får inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en rörlednings framdragande eller begagnande, om regeringen har tillåtit rörledningen i en koncession enligt denna lag.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.22. Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 4, 14, 17, 19 och 32 §§skogsvårdslagen (1979:429)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag.

Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag.

14 §

2Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om

1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt naturvårdslagen (1964:822),

2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, och

3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.

17 §

Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får inte ges, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Avverkningen får dock tillåtas, om det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av svårföryngrad skog inte får ges

1 Lagen omtryckt 1993:553.2 Senaste lydelse 1997:1241.

1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl,

2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en vägnätsplan.

19 §

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 §, 26 § första stycket första meningen,

27 § första meningen, 27 a §, 31 § andra stycket, 32 §, 33 § första stycket, 34 §, 35 § första stycket första meningen och andra stycket samt 36 § naturvårdslagen (1964:822) .

I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 kap. 6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första stycket,

6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 § första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och andra stycket,

31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ miljöbalken . Vad som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol skall i stället gälla fastighetsdomstol.

32 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall göras en analys av vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt skogsodlingsmaterial.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ä renden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 17 § första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart.

3. I fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §.

2.23. Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 4 kap. 7 §fastighetstaxeringslagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

4 §

1Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen får inte påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad) eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda basvärde inte skulle uppgå till 50 000 kronor.

Tomtmark

Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upplagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till sådan byggnad.

Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industribyggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reglerna i 4 kap.

Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren. Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomtmark endast om det är uppenbart att den får bebyggas. I övriga fall skall obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och bygglagen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.

Täktmark Täktmark

Mark för vilken gäller täkttillstånd enligt 18 § natur-vårdslagen (1964:822) eller vat-tenlagen (1983:291). Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som täktmark.

Mark för vilken täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822), vattenlagen (1983:291)eller miljöbalken gäller. Med täkttillstånd skall jämställas pågående täkt. Byggnad på täktområde för täktens utnyttjande hindrar inte att marken indelas som

1 Senaste lydelse 1997:451.

täktmark.

Å kermark

Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark

Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte är lämplig att plöjas.

Skogsmark

Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig utsträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.

Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i anspråk för virkesproduktion.

Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt vedertagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubikmeter virke om året per hektar.

Skogsimpediment

Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöjande åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.

Ö vrig mark

Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.

4 kap.

7 §

2Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt naturvårdslagen (1964:822) skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

Består täktmark av skilda markområden skall varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områden av samma täktplan enligt miljöbalken eller motsvarande äldre bestämmelser skall de dock utgöra en taxeringsenhet.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången vid fastighetstaxering år 1999.

2 Senaste lydelse 1994:1909.

2.24. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

1Säkerhet behöver inte ställas i

1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister,

2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist,

3. ansökningsmål enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291),

3. mål vid miljödomstol enligt 20 kap. 2 § första stycket 2 miljöbalken som är ansökningsmål eller 20 kap. 2 § första stycket 5 miljöbalken som avser ersättning vid ingripande av det allmänna,

4. växelmål och checkmål,

5. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och

6. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen. Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom genstämning.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Mål som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse 1990:1134.

2.25. Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

4 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms

1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken, miljöskyddslagen (1969:387) eller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,

1. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalkeneller miljöbalken,

2. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §,

3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §,

4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,

5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 9 §.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1983:463.

2.26. Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §

Försummar någon fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln till fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att sanitär olägenhet uppkommer. Kostnad för stängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

Försummar någon fastighetsägare att betala avgift som avses i denna lag eller att i annat hänseende iaktta vad som åligger honom och är försummelsen väsentlig, får huvudmannen stänga av energitillförseln till fastigheten, om han inte genom anmaning har kunnat åstadkomma rättelse och avstängning kan ske utan att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Kostnad för stängningsåtgärd får påföras fastighetsägaren.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.27. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

1Denna lag gäller i fråga om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Den tillämpas dock inte på fordringar enligt vattenlagen (1918:523), vattenlagen (1983:291), rättshjälpslagen (1996:1619), studiestödslagen (1973:349), bötesverkställighetslagen (1979:189) eller fordringar för vilka särskilda bestämmelser om preskription gäller.

Denna lag gäller i fråga om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga ford-ringar m.m. Den tillämpas dock inte på fordringar enligt vattenlagen (1918:523), vattenlagen (1983:291), 25 kap. 8 § miljöbalken, 6 kap. lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,rättshjälpslagen (1996:1619), studiestödslagen (1973:349), bötesverkställighetslagen (1979:189) eller fordringar för vilka särskilda bestämmelser om preskription gäller.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1997:491.

2.28. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

dels att 1 a och 3 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 a §

1Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalkentilllämpas.

1 b §

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i ett ärende enligt denna lag.

Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att inleda ett ärende enligt denna lag samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med Sjöfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda.

När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5 8 §§ och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas. Vad som där föreskrivs om länsstyrelse skall gälla den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan beslut fattas om att inrätta, utvidga eller avlysa allmän farled eller allmän hamn. Beslut i fråga om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen får inte

1 Senaste lydelse 1991:652.

överklagas.

I samband med prövningen av ett ärende enligt denna lag skall miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden beaktas.

1 c §

Sjöfartsverket skall med eget yttrande överlämna frågan om inrättande av en allmän farled till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken . Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten av en allmän farled eller allmän hamn.

3 §

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.29. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet

Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 b §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap. , 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tilllämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att uppföra, inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning.

När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken .

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

1 Lagen omtryckt 1992:1536.

2.30. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skatt (bekämpningsmedelsskatt) skall erläggas till staten enligt denna lag vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av bekämpningsmedel.

Med bekämpningsmedel avses i denna lag ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan jämförbar olägenhet, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel enligt lagen skall dock inte anses

Med bekämpningsmedel avses i denna lag ämnen eller beredningar som är avsedda att användas till skydd mot egendomsskada eller olägenhet för människors hälsa, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus. Som bekämpningsmedel enligt lagen skall dock inte anses

1. vara, avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel eller annan jämförbar vara,

2. färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsedda som bekämpningsmedel,

3. träskyddsmedel.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1995:617.

2.31. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7, 1214, 34 och 39 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Undersökningskoncession kan förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför andra till sådan koncession.

Undersökningskoncession får förenas med rätt för innehavaren att få företräde framför andra till bearbetningskoncession för fyndigheten.

6 §

1I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen (1987:10), miljö-skyddslagen (1969:387)och andra författningar.

I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas tillämpliga föreskrifter imiljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och andra författningar.

7 §

2Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämpligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan synpunkt är lämplig att bedriva verksamheten.

Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid koncessionsprövning skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2–4 kap. och 5 kap. 3 § miljöbalkentillämpas.

Vid prövning av bearbetningskoncession skall därutöver tillämpas bestämmelserna i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1 och 13 § miljöbalken , bestämmelserna i 1–3 kap. och 7 kap. 21–27 och 29 §§ lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.

Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.

1 Senaste lydelse 1987:164.2 Senaste lydelse 1987:164.

12 §

3Koncession skall förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna intressen och enskild rätt.

En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser.

Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov, skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få torv för sitt husbehov även i fortsättningen.

13 §

Koncessionshavaren skall, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Visar sig säkerheten otillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldigheten enligt 34 § att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att det saknas anledning till detta. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av länsstyrelsen och förvaras av denna.

14 §

Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession meddelats betydande olägenhet som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får länsstyrelsen bestämma de villkor för den fortsatta

Länsstyrelsen får förena koncessionen med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen

3 Senaste lydelse 1993:689.

verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheten.

meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

34 §

När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.

I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband med att koncessionen upphör.

Bestämmelsen i första stycket innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken .

39 §

4Iakttar en koncessionshavare inte villkor som förenats med koncessionen eller efterkommer han inte vad som begärs med stöd av 35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Iakttar en koncessionshavare inte villkor som har förenats med koncessionen eller uppfyller inte koncessionshavaren skyldigheten enligt 34 § att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärs med stöd av 35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

Under samma förutsättning får kronofogdemyndigheten på ansökan av länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §, myndighet som avses där meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

4 Senaste lydelse 1991:870.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå.

2.32. Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)

Härigenom föreskrivs att 28 a § räddningstjänstlagen (1986:1102)1skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 a §

I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen. Av hälsoskyddslagen (1982:1080) framgår att varje kommun svarar för hälsoskydd inom kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om inte annat följer av denna lag.

I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Lagen omtryckt 1992:948.

2.33. Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)1 att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1, 5 och 9 §§, 5 kap. 7, 16, 18 och 22 §§, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 5 §§, 14 kap. 8 § samt 17 kap. 23 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

2Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen. Ö versiktsplanen skall ge vägledning för beslut om användningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras. Ö versiktsplanen är inte bindande för myndigheter och enskilda.

Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kommunen sker genom detaljplaner. En detaljplan får omfatta endast en begränsad del av kommunen.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmel-ser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses.

För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detaljplan får områdesbestämmel-ser antas, om det behövs för att syftet med översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses.

Fastighetsplaner får antas för att underlätta genomförandet av detaljplaner.

För samordning av flera kommuners planläggning får regionplaner antas.

2 kap.

1 §

3Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov.

Företräde skall ges sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushållning.

1 Lagen omtryckt 1992:1769.2 Senaste lydelse 1995:1197.3 Senaste lydelse 1995:1197.

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning.

2 §

4Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Ä ven en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner.

Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Ä ven en från social synpunkt god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner. Planläggning får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Vad som anges i första stycket skall beaktas även i andra ärenden enligt denna lag.

4 kap.

1 §

5I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen av de allmänna intressena skall riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. anges särskilt.

I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap. och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken anges särskilt.

Av planen skall framgå

1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden,

2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och bevaras,

4 Senaste lydelse 1995:1197.5 Senaste lydelse 1995:1197.

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena enligt lagen om hushållning med naturresurser m.m.

3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och iaktta gällande miljökvalitetsnormer.

Ö versiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan svårighet.

5 §

6Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid

1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden,

2. verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses och för att sådana frågor om användningen av markoch vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och

3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

9 §

Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsyttrande över planförslaget.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,

2. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Av yttrandet skall framgå om

1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds,

3. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, och

4. bebyggelsen blir olämplig

6 Senaste lydelse 1995:1197.

med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

5 kap.

7 §

7Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen meddelas bestämmelser om

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 § första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,

2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan får ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörjningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall ske,

3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestämmas andelen lägenheter av olika slag och storlek,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,

5. vegetation samt markytans utformning och höjdläge,

6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kommunen inte skall vara huvudman, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,

7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,

8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första stycket 6,

9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behöver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,

10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt trafik- och väganordningar,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening,

11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar genom luftförorening,

7 Senaste lydelse 1996:1315.

buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387),

buller, skakning, ljus eller annat liknande som omfattas av 9 kap. miljöbalken,

12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar,

13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt.

I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.

Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt.

16 §

8För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan områdesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktsplanen uppnås eller att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras

1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 § första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och tredje styckena samt 9 § tredje stycket,

2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för bebyggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål,

3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storleken på tomter till sådana hus,

4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anläggningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,

8 Senaste lydelse 1995:1197.

5. användning och utformning av allmänna platser, varvid får meddelas skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,

6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,

7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,

8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.

18 §

9Detaljplanen skall grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen, om det inte är onödigt.

En miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall upprättas, om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser.

En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas, om detaljplanen medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

22 §

Under samrådet åligger det länsstyrelsen särskilt att

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap. och verka för att riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillgodoses,

2. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt,

3. ta till vara statens intressen.

Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna statens intressen och därvid

1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap.,

2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och

3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt.

9 Senaste lydelse 1995:1197.

8 kap.

6 §

Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgärder som avses i 3 § första stycket 1,

2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och komplementbyggnader,

3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses i 3 kap. 12 §.

Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områden för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.

Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att bygglov krävs för att

1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring,

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 4 kap. 1 a § 1 vattenlagen (1983:291).

2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.

Bestämmelser enligt första–tredje styckena skall meddelas genom detaljplan eller områdesbestämmelser.

I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § får bestämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte meddelas.

12 kap.

1 §

Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att

1. ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller

3. en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av

1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt,

3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte iakttas, eller

skydd mot olyckshändelser.

4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

5 §

Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken.

Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.

14 kap.

8 §

10Ä gare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att

1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes,

2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser eller rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,

3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,

4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas i områdesbestämmelser,

5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3. Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3–5 föreligger rätt till ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten.

Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det.

10 Senaste lydelse 1995:1197.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§ naturvårdslagen (1964:822), förbud enligt 20 § andra stycket och 21 § andra stycket samma lag och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) och 19 kap. 2 § vat-tenlagen (1983:291), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i lagen om kulturminnen m.m., naturvårdslagen eller vattenlagen, utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan inverkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta förhållande inte något hinder mot att beslutet beaktas.

Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om rivningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3 för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

17 kap.

23 §

För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämmelserna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i 10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan (1959:612), skall bestämmelserna i 10 kap. tillämpas vid målens prövning i sak.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i 4 kap. 6 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i 29 kap. miljöbalkentillämpas.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.

3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i 14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de uppräknade bestämmelserna.

2.34. Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259)

Härigenom föreskrivs att 46 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

46 §

1Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms för jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omständigheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff i lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Till ansvar enligt denna paragraf döms inte om gärningen är belagd med straff imiljöbalken.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1994:1819.

2.35. Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen (1988:220)

Härigenom föreskrivs att 22 a, 27 30 och 42 §§strålskyddslagen (1988:220) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 a §

1 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan.

Vid prövning av ärenden enligt denna lag eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § skall 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och vatten samt andra resurser.

27 §

2Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utformningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas regeringens prövning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i fråga om villkor som enligt första stycket underställs regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbe-

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärende om villkor som enligt första stycket underställs regeringens prövning skall upprättas en miljökon-

1 Senaste lydelse 1992:1546.2 Senaste lydelse 1992:1546.

skrivning enligt 22 a §. sekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken.

30 §

3 Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen. Om en sådan överlåtelse sker, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd.

Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst avseende utöva tillsynen.

Det som sägs i första stycket gäller inte verksamhet som utövas av Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket eller Försvarets radioanstalt. I fråga om sådan verksamhet får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer efter åtagande av generalläkaren överlåta åt denne att i ett visst avseende utöva tillsynen.

Om överlåtelse av tillsynen sker enligt denna paragraf, skall vad som sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd som avses i första stycket eller generalläkaren.

42 §

4Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i frågor som avses i 27 § överklagas dock hos regeringen.

Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut i frågor som avses i 27 § eller 30 § andra stycket överklagas dock hos regeringen.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt denna lag med stöd av ett bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.

Beslut som meddelats enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte annat bestäms.

3 Senaste lydelse 1991:1706.4 Senaste lydelse 1995:69.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.36. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 7 §§ lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva varor.

Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor.

Lagens syfte är att hindra att sådana varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av sådana varor.

4 §

1Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.

I lagen (1985:426) om kemiska produkter finns bestämmelser avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänslagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och skadeförebyggande åtgärder vid brand.

I miljöbalken finns bestämmelser avsedda att förebygga andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare och arbetstagare att vidta skyddsåtgärder mot skador som kan uppkomma genom brand eller explosion vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor finns i arbetsmiljölagen (1977:1160). I räddningstjänstlagen (1986:1102) finns bestämmelser om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller andra anläggningar att vidta olycks- och skadeförebyggande åtgärder vid brand.

I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns bestämmelser i 2 kap. 20 § och 3 kap.6 och 7 §§ordningslagen (1993:1617).

1 Senaste lydelse 1993:1626.

7 §

Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller egendom genom brand eller explosion.

Den som hanterar brandfarliga eller explosiva varor skall vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att förhindra brand eller explosion som inte är avsedd och för att förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand eller explosion.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.37. Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

11 §

1Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenföretag och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.

Om det behövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde tas i anspråk, skall kostnaden för utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas t.ex. anläggande av allmän väg, större enskild väg, järnväg, flygfält, anläggning för energiförsörjning, större vattenverksamhet och mer omfattande byggande för bostads-, industri- eller handelsändamål.

Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till omständigheterna.

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1997:302.

2.38. Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)

Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjänster, får regeringen föreskriva att en eller flera av

1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22–26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet,

2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet,

3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i

– lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

renhållningslagen (1979:596), – lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,

räddningstjänstlagen (1986:1102), – plan- och bygglagen (1987:10).

3. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i – lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, – 27 kap.47 §§miljöbalken, – lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem, – räddningstjänstlagen (1986:1102), – plan- och bygglagen (1987:10).

_____________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.39. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om ersättningsfonder

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skattepliktig ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanläggningar, mark eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand eller annan olyckshändelse.

Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning erhållits för inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband med att

1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhållanden att tvångsavyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat,

2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller skogsbrukets yttre rationalisering, eller

3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet.

Vidare får sådant avdrag göras om den skattskyldige fått engångsersättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller får mark i samband med inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822) eller för motsvarande inskränkningar enligt andra författningar.

Vidare får sådant avdrag göras om den skattskyldige fått engångsersättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller får mark i samband med inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt miljöbalkeneller för motsvarande inskränkningar enligt andra författningar.

Avdrag för avsättning till ersättningsfond får inte göras i fråga om byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättningstillgångar i näringsverksamhet.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. En inskränkning i förfoganderätten till en fastighet enligt naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 2 § anses som en inskränkning i förfoganderätten till en fastighet enligt miljöbalken.

2.40. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)

dels att 1 kap. 8 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 2 och 10 §§, 6 kap. 4 §, 8 kap. 1, 2 och 3 §§ samt 13 kap. 4 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §

1Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i plan- och bygglagen (1987:10), miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen (1988:220).

8 §

Har regeringen enligt 4 kap. lagen ( 1987:12 ) om hushållning med naturresurser m.m. prövat frågan om tillstånd till en viss anläggning eller åtgärd, är beslutet bindande vid prövning enligt denna lag.

3 kap.

6 §

2Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats beträffande naturreservat med stöd avnaturvårdslagen (1964:822).

Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller område som en statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats för natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken.

Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen, äga rum inom

1 Senaste lydelse 1991:1891.2 Senaste lydelse 1993:690.

1. befästningsområde och sådant område utanför detta som regeringen bestämmer,

2. kyrkogård och annan begravningsplats,

3. område som avses i3 kap. 5 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken.

4 kap.

2 §

3Koncession skall meddelas, om

1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och

2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen.

Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får beviljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbetning.

I ärenden om beviljande av koncession skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Om ett ärende om beviljande av koncession avser ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som anges i 1 kap. 2 § lagen om hushållning med naturresurser m.m., skall 2 och 3 kap. samma lag tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet.

I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.

Om ett ärende om beviljande av koncession avser en verksamhet som senare skall prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar, skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet.

I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen om hushållning med naturresurser m.m. fogas till ansökan. Denna beskrivning skall även ligga till grund för tillämpningen av 2 och 3 kap. samma lag enligt tredje och fjärde styckena.

I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsekvensbeskrivning fogas till ansökan.

När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 § , 7 § och 9 12 §§ miljöbalken tillämpas.

Koncession får inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

3 Senaste lydelse 1993:690.

10 §

Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av koncessionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hänsyn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.

6 kap.

4 §

Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägenheter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, får prövningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten och diamant.

I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras endast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller medgivande.

Vid prövningen skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalkentillämpas.

8 kap.

1 §

Ä renden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller koncessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av

2 §.

Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersökningstillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (1988:950)

I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Länsstyrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

om kulturminnen m.m.

2 §

Ä renden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om

1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydelsefull ur allmän synpunkt eller

2. bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

2. bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.

3 §

Ä renden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillståndet eller koncessionen har meddelats.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger.

Ä renden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt.

I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbalken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger.

Ä renden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 § skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkallelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synnerliga skäl enligt 6 kap. 3 § denna lag samt av övriga ärenden enligt denna paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från allmän synpunkt.

13 kap.

4 §

I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall

I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall

koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §.

koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar än som anges i 3 §. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.miljöbalken.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.

3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen har fattat beslut om tillstånd före denna lags ikraftträdande.

4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den 31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter nämnda tidpunkt.

2.41. Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)

Härigenom föreskrivs att 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 §kyrkolagen (1992:300) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

41 kap.

16 §

1Egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i ärenden om upplåtelse av följande rättigheter:

1. nyttjanderätt till mark för församlingsändamål, kommunalt behov, bostadsbebyggelse, industri eller något annat liknande ändamål,

2. tomträtt,

3. rätt till annan naturtillgång,

4. servitut. Detsamma gäller ärenden som rör ledningsrätt eller vägrätt samt, om regeringen inte föreskriver att en annan myndighet skall företräda den kyrkliga jorden, ärenden som rör byggnadsminnen, naturvårdsområden, naturreservat, naturminnen eller bestämmelser till skydd för djurlivet.

Detsamma gäller ärenden som rör ledningsrätt eller vägrätt samt, om regeringen inte föreskriver att en annan myndighet skall företräda den kyrkliga jorden, ärenden som rör byggnadsminnen, naturreservat, kulturreservat, naturminnen eller bestämmelser till skydd för djurlivet.

42 kap.

13 §

2Ur kyrkofonden får lån lämnas för

1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av prästlönefastigheter,

2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om förvärvet syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och

3. kostnader till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenlagen (1983:291) som en prästlönefastighet skall belastas med.

3. kostnader till följd av fastighetsbildningsförrättning eller företag enligt anläggningslagen (1973:1149) eller vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken som en prästlönefastighet skall belastas med.

Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden får meddelas av regeringen.

_____________

1 Senaste lydelse 1993:1323.2 Senaste lydelse 1997:644.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Kostnader till följd av företag enligt vattenlagen (1983:291) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 42 kap. 13 § anses som kostnader till följd av vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken.

2.42. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

dels att 2, 3, 5, 6 och 16 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas tre nya bestämmelser, 5 a, 5 b och 8 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön.

Den som bedriver sådan verksamhet som anges i 5 § skall iaktta bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Ä ven andra som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver verksamhet där skall vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den marina miljön.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.

3 §

Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten.

Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg och i15 kap.3133 §§miljöbalken.

5 §

Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än som avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för

1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtillgångar,

2. uppförande och användning av konstgjorda öar,

3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och de villkor som skall gälla för verksamheten. Ett tillstånd får begränsas till viss tid.

I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser. Ett tillstånd får begränsas till viss tid.

Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skyd-

da allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerheten.

5 a §

Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.

Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att verksamheten inte längre kan bdrivas eller att den avsevärt försvåras.

5 b §

Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt för andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får tillståndsmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av länsstyrelsen i det län som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger i.

6 §

Vid prövning av tillstånd som avses i 5 § skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

Vid prövning av tillstånd skall bestämmelserna i 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §miljöbalkentillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. I fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken .

8 a §

Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet skyldig att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt.

Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i samband med att tillståndet upphör.

Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dessa.

16 §

Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2 eller 7 §,

2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 5 eller 9 §,

2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett villkor som har meddelats med stöd av 5, 5 a eller 9 §,

3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsyns-myndigheten förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.

______________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har meddelats före denna lags ikraftträdande.

2.43. Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787)

Härigenom föreskrivs att 3, 20 och 37 §§fiskelagen (1993:787) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd avnaturvårdslagen (1964:822).

Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområden gäller särskilda bestämmelser.

20 §

1Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan beskrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser att använda metoder eller sätta ut fiskarter.

37 §

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs,

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra, eller

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant tillstånd behövs, eller

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra

4. bryter mot fiskeförbud som meddelats för visst område i an-

1 Senaste lydelse 1994:327.

ledning av företag enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag

döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41§.

döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41§.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.

2.44. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på energi skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §

Kraven för miljöklass 2 och 3 för bränslen som beskattas enligt 1 § första stycket 1 anges i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Kraven för miljöklass 2 och 3 för bränslen som beskattas enligt 1 § första stycket 1 anges i bilagan till miljöbalken.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.45. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554)

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

1 §

Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över utvecklingen av bolagets verksamhet, ställning och resultat.

Upplysningar skall även lämnas om

1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen, resultaträkningen eller noterna, men som är viktiga för bedömningen av bolagets ställning och resultat,

2. sådana händelser av väsentlig betydelse för bolaget som har inträffat under räkenskapsåret eller efter dess slut,

3. bolagets förväntade framtida utveckling,

4. bolagets verksamhet inom forskning och utveckling, och

5. bolagets filialer i utlandet. Utöver sådan information om verksamhetens miljöpåverkan som skall lämnas enligt första och andra styckena skall bolag som bedriver verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt miljö-skyddslagen (1969:387) lämna upplysningar i övrigt om verksamhetens påverkan på den yttre miljön.

Utöver sådan information om verksamhetens miljöpåverkan som skall lämnas enligt första och andra styckena skall bolag som bedriver verksamhet som är tillstånds- eller anmälningspliktig enligt 9 kap. 6 § miljöbalken lämna upplysningar i övrigt om verksamhetens påverkan på den yttre miljön.

Andra stycket 3 och 5 gäller inte bolag som avses i 3 kap. 6 § andra stycket.

2.46. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

dels att 2 kap. 4 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt 5 kap. 2 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 § samt 2 kap. 1 a, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

3 §

Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas. Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.

Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg skall 2–4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Fastställande av järnvägsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.

Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.

8 §

När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör är verksamhetsutövaren skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning av berörda områden i den omfattning det behövs för att förebygga störningar eller olägenheter i framtiden.

2 kap.

1 §

Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår och

Den som planerar att bygga en järnväg skall genomföra en förstudie. I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggas. Förstudien skall

hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg.

I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

även ange om en järnvägsutredning enligt 1 a § behövs innan en järnvägsplan upprättas.

Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en järnväg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.

Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. Bestämmelserna om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11 12 §§ miljöbalken .

1 a §

En järnvägsutredning skall genomföras när det i förstudien har klarlagts att alternativa sträckningar behöver studeras. I järnvägsutredningen skall redovisas olika utbyggnadsalternativ, som skall jämföras såväl sinsemellan som med alternativet att inte genomföra den aktuella järnvägsutbyggnaden.

En järnvägsutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsutred-

ningen.

När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 5–7 §§, 8 § första stycket och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

1 b §

Banverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande av järnväg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken . Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbehållit sig prövningen av järnvägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall ske på grundval av en upprättad järnvägsutredning enligt 1 a §.

1 c §

Den som avser att bygga en järnväg skall upprätta en järnvägsplan. En järnvägsplan behöver dock inte upprättas för anläggande av industrispår eller hamnspår uteslutande på egen fastighet. En järnvägsplan får upprättas för avstängning av plankorsning, även när denna åtgärd inte är att betrakta som byggande av järnväg.

I de delar som planen medför att mark eller särskild rätt till mark kan komma att tas i anspråk enligt 4 kap. 1 § skall planen utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

2 §

I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt,

I järnvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen. Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt,

skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.

skall det av planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att järnvägsprojektet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall miljökonsekvensbeskrivningen föregås av ett utökat samråd enligt 6 kap.56 §§miljöbalken, om inte sådant samråd har skett enligt 1 a §. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen.

När det gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 § , 7 § och 10 12 §§ miljöbalken tillämpas.

De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamålsenligt genomförande av planen redovisas.

3 §

Till järnvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighetsförteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas

1. fastigheter och ägare till dessa,

2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt ägare till dessa fastigheter,

3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,

4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt vattenlagen (1983:291) samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna,

4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) och samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt ägarna till de fastigheter som deltar i anläggningarna och samfälligheterna,

5. vägsamfälligheter och vägföreningar. Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.

4 §

Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i järnvägsplanen.

7 §

Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning.

Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Därvid gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten.

En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock ställas ut endast

1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller

2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.

Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu inte är färdigställt.

8 §

En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda länsstyrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens prövning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, får Banverket hänskjuta frågan till regeringens prövning.

Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt 4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant ianspråktagande.

Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall beaktas då järnvägsplanen fastställs.

Ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras.

5 kap.

2 §

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens godkännande enligt 2 kap. 4 § får dock inte överklagas.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 1 a § andra stycket eller 2 § första stycket får dock inte överklagas.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande.

3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.47. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus

Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset

1. kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) ,

2. sker med stöd av tillstånd som lämnats enligt vattenlagen (1983:291) och utvinningen sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov, eller

Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov och

1. sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap. miljöbalken eller vattenlagen (1983:291) , eller

2. kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken.

3. sker med stöd av rätt till täkt på annans mark enligt 38 § väglagen (1971:948).

4 §

Skattskyldig är den som

1. exploaterar en täkt som kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) ,

2. för annat ändamål än markinnehavarens husbehov exploaterar en täkt med tillstånd enligt vattenlagen (1983:291), eller

3. enligt 38 § väglagen (1971:948) har fått rätt till täkt på annans mark.

Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten meddelats med stöd av 18 a § andra stycket natur-vårdslagen, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats.

Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt.

Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är exploatör av täkten meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för tiden till dess sådan uppgift har lämnats.

____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.

2.48. Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor eller som innehåller gift finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor och i lagen (1985:426) om kemiska produkter.

Bestämmelser om ammunition som räknas till explosiva varor finns även i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2.49. Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen (1997:288)

Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§elberedskapslagen (1997:288) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19 §

1Mål enligt vattenlagen (1983:291) om tillstånd till anläggning som omfattas av bestämmelserna i denna lag eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning får inte avgöras innan prövning har skett enligt denna lag.

Mål enligt 11 kap. miljöbalkenom tillstånd till anläggning som omfattas av bestämmelserna i denna lag eller till väsentlig ombyggnad, ändring eller utvidgning av en sådan anläggning får inte avgöras innan prövning har skett enligt denna lag.

Första stycket tillämpas också beträffande ärende om nätkoncession enligt ellagen (1997:857) om anläggningen omfattas av bestämmelser enligt denna lag.

20 §

Den ökning i byggnadskostnader som föranleds av åtgärder enligt denna lag skall inte räknas med vid den prövning som avses i 3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291).

Den ökning i byggnadskostnader som föranleds av åtgärder enligt denna lag skall inte räknas med vid den prövning som avses i 11 kap. 6 § första stycket miljöbalken.

Vid meddelande av tillstånd som anges i 19 § första stycket skall de beslut om vattenanläggningars utförande som meddelats med stöd av denna lag beaktas.

______________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

1 Senaste lydelse 1997:858.

2.50. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)

dels att 2 kap. 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 8 a och 11 a §§, av följande lydelse.

2 kap.

8 §

En nätkoncession för linje får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas.

8 a §

Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje skall bestämmelserna i 2– 4 kap. , 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.

En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om nätkoncession för linje. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken .

11 §

En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.

En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller för att i övrigt skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.

11 a §

En nätkoncession får för sin giltighet göras beroende av att den som innehar koncessionen ställer säkerhet för kostnaderna att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och att vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.

Om det kan antas att den ställda säkerheten inte längre är tillräcklig, får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet.

I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken . Säkerheten skall prövas av den myndighet som prövar frågan om nätkoncession och förvaras av länsstyrelsen.

_____________

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.

2.51. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision skall införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Regeringen får meddela föreskrifter om försöksverksamhet som avses i förordningens artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ gäller även sådan verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.

3. Ä rendet och dess beredning

Regeringen föreslår i detta ärende ändringar till följd av miljöbalken. Miljöbalken har tidigare föreslagits i en proposition den 4 december 1997 (prop. 1997/98:45). För det ärendets beredning hänvisas till propositionen.

Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 juli 1997 delbetänkandet Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag, en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgängligt i Miljödepartementet (M97/2584/1).

I detta lagstiftningsärende ingår även en komplettering av lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision efter förslag från Miljöstyrningsrådet. Den delen av ärendet har beretts med berörda intressenter.

Lagförslagen har granskats av Lagrådet utom såvitt avser lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision. En lagrådsgranskning beträffande denna lag skulle sakna betydelse på grund av förslagets enkla beskaffenhet.

Lagrådsremissens lagförslag bifogas som bilaga 2.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 22 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som framgår av bilaga 2. Lagrådet har den 20 februari 1998 avgett yttrande, bilaga 3. I samband med att regeringen närmare redogör för förslagen kommer Lagrådets synpunkter att behandlas. Redan nu kan dock sägas att regeringen godtar Lagrådets förslag i allt väsentligt.

4. Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar

4.1. Propositionen om miljöbalk

Regeringen beslutade den 4 december 1997 om proposition om en miljöbalk (prop. 1997/98:45). I detta avsnitt görs en sammanfattning av förslaget. Tonvikten läggs vid sådant som är nytt jämfört med gällande rätt och som har betydelse för följdlagstiftningen.

I miljöbalken (MB) har bestämmelserna från 15 lagar smälts samman. Lagarna är

naturvårdslagen (1964:822), – miljöskyddslagen (1969:387), – lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten, – lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle, – lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark, – renhållningslagen (1979:596), – hälsoskyddslagen (1982:1080), – vattenlagen (1983:291), – lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogsmark,

– lagen (1985:426) om kemiska produkter, – miljöskadelagen (1986:225), – lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., – lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämpningsmedel,

– lagen (1993:900) om genetiskt modifierade organismer, och – lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade arter.

Miljöbalkens mål

Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.

Miljöbalken skall tillämpas så att – människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

– värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas, – den biologiska mångfalden bevaras, – mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en långsiktigt god hushållning tryggas, och

– återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med material, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.

Miljöbalkens tillämpningsområde

Miljöbalkens tillämpningsområde anges inte särskilt utan framgår av balkens regler i sig. Balken skall tillämpas vid all verksamhet och alla åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål. Den skall tillämpas parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten.

Allmänna hänsynsregler

I miljöbalken finns allmänna hänsynsregler som skall iakttas av var och en. Reglerna innebär att förebyggande åtgärder och andra försiktighetsmått skall vidtas så snart det kan befaras att skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön kan uppkomma.

Enligt hänsynsreglerna skall den som utövar en verksamhet eller vidtar en åtgärd som inte är av försumbar betydelse för människors hälsa eller miljön skaffa sig den kunskap som behövs och vidta de försiktighetsmått som behövs och därvid

– tillämpa bästa möjliga teknik, om det är fråga om yrkesmässig verksamhet,

– välja en lämplig plats, – hushålla med råvaror och energi, – utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, samt – inte använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organismer som kan ersättas av mindre riskabla.

Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning göras. Kraven får inte vara orimliga. En sådan avvägning får emellertid aldrig leda till att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. Myndigheterna bör sträva efter att formulera kraven på åtgärder så att verksamhetsutövaren kan genomföra dessa, utan att åtgärderna blir orimligt betungande för honom.

Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att den avhjälps till dess skadan eller olägenheten har upphört.

En verksamhet eller åtgärd som kan föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse trots att de försiktighetsmått vidtas som kan krävas, får bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda skäl för att ändå tillåta verksamheten. Medför den risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller en avsevärd försämring av miljön får den inte bedrivas eller vidtas. Regeringen kan dock meddela dispens från stoppregeln i mycket speciella undantagsfall.

Hushållning med mark och vatten

Hushållningsbestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Härigenom får miljön en tydligare ställning i planeringen, eftersom utgångspunkten för lagstiftningen är att hushållningen med och använd-

ningen av mark och vatten skall ske med ett långsiktigt perspektiv och baseras på en ekologisk grundsyn.

Miljökvalitetsnormer

För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen föreskriva om miljökvalitetsnormer. Regeringen kan överlåta till en myndighet att meddela normer som skall gälla till följd av EU-medlemskapet.

Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Miljökvalitetsnormer får avse bl.a. förekomst i miljön av kemiska produkter eller bioindikatorer i vatten eller högsta nivå för buller.

Om miljökvalitetsnormer har meddelats skall myndigheter och kommuner säkerställa att normerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. Kommuner och myndigheter skall iaktta normerna även när de planerar och planlägger.

Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Befintliga tillstånd och villkor får omprövas om en verksamhet med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Å tgärdsprogram skall upprättas av regeringen eller andra myndigheter eller kommuner om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, eller om krav på det följer av EU-medlemskapet. Ett åtgärdsprogram får omfatta all verksamhet som kan påverka de föroreningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps i miljöbalken och anpassas ytterligare till EG-regler och andra internationella regler. Genom miljöbalkens krav på miljökonsekvensbeskrivningar får myndigheter och verksamhetsutövare bättre underlag för beslut som påverkar människors hälsa, miljön och hushållningen med naturresurser.

En ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken skall enligt huvudregeln innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall krävas även i ansökningar om dispens enligt miljöbalken eller i andra fall där det behövs för att kunna bedöma miljöpåverkan.

Innan en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall ett tidigt samråd hållas med särskilt berörda och länsstyrelsen. För verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket länsstyrelsen skall avgöra, skall ett utökat samråd genomföras med fler myndigheter och en bredare allmänhet.

En miljökonsekvensbeskrivning skall identifiera, beskriva och möjliggöra en samlad bedömning av en verksamhets effekter på människor,

djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö och hushållningen med mark och vatten samt samspelet mellan dessa delar. För verksamheter som kan antas ha en betydande miljöpåverkan anges i miljöbalken vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. I detta ingår en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering, utformning och omfattning samt de åtgärder som planeras för att skadliga verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas. Ä ven alternativ lokalisering, om sådan är möjlig, och alternativ utformning samt konsekvenser av att verksamheten inte kommer till stånd skall redovisas.

Allmänheten skall ges möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan innan beslut fattas. Tillståndsmyndigheten skall ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven.

Skydd av områden och arter

Bestämmelser om olika former av områdesskydd sammanförs i miljöbalken. Exempel på sådana områden är naturreservat, biotopskyddsområden och strandskyddsområden. Dessa bestämmelser skall tillsammans med bestämmelserna om artskydd värna bl.a. den biologiska mångfalden.

Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter

I miljöbalken finns särskilda bestämmelser om bl.a. miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, vattenverksamhet, täkter, jordbruk, genteknik, kemiska produkter och biotekniska organismer samt avfall och producentansvar.

Prövning av mål och ärenden

Regionala miljödomstolar inrättas och ersätter Koncessionsnämnden för miljöskydd och vattendomstolarna. Ä ven en miljööverdomstol inrättas. Högsta domstolen är slutinstans i vissa mål. Ö vriga prövningsmyndigheter är regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter samt kommunerna.

Regeringen skall göra en tillåtlighetsprövning av nya verksamheter som har stor påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser. Prövningen görs som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen. De verksamheter som skall prövas av regeringen skall i huvudsak vara desamma som i dag, men utökas med större trafikanläggningar. Regeringen kan dessutom förbehålla sig prövningen av andra verksamheter.

Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännanden och dispens enligt miljöbalken.

Tillsyn

En tydlig ansvarsfördelning skall gälla för tillsynen på lokal, regional och central nivå. Tillsynsmyndigheternas ansvar understryks. En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att miljöbalkens regler skall följas.

4.2. Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar

Regeringens bedömning och förslag: – Av miljöbalkens tillämpningsområde följer att balken gäller för verksamheter även om dessa samtidigt är reglerade i andra lagar. Miljöbalken och de andra lagarna gäller således parallellt. Något särskilt stadgande om detta behövs inte. – Huvudregeln skall vara att miljöbalkens materiella krav skall vara miniminivå. – I några fall är en fråga om skydd för miljön olika reglerad i miljöbalken och i en annan lag. Reglerna kan i sådana fall vara oförenliga. Om regleringen i miljöbalken skall gälla, skall bestämmelsen i den andra lagen antingen upphävas eller kompletteras med att ytterligare krav ställs i miljöbalken. Om i stället regleringen i den särskilda lagen bör gälla, skall en bestämmelse införas om att ytterligare krav i frågan inte får ställas enligt miljöbalken. – Vid prövning av tillstånd och liknande godkännanden som krävs enligt vad som föreskrivs i andra lagar skall miljöbalken tillämpas endast när detta anges särskilt i lagarna. Utgångspunkten skall vara att de centrala reglerna i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt andra lagar, när någon separat tillståndsprövning inte skall ske enligt miljöbalken.

Utredningens bedömning: Utredningen uttalade som huvudregel att miljöbalken (MB) gäller parallellt med andra lagar. Detta skulle gälla utan uttryckligt stadgande i olika lagar. Utredningen ville dock införa en erinran om miljöbalken i de viktigaste lagarna. Utredningen diskuterade sedan undantag från huvudregeln. Ö vervägandena utgick från förslaget till 1 kap. 3 § första stycket i lagrådsremissen om miljöbalk. Enligt denna skulle, om det i någon lag finns bestämmelser som i särskilda avseenden reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken, i stället gälla vad som sägs i den lagen. Bestämmelsen var konstruerad på ett sådant sätt att de undantag som följde av andra lagar inte skulle behöva preciseras i lagtexten.

Utredningen gjorde sedan i motivtexten uttalanden om hur en bestämmelse skall vara beskaffad för att utgöra undantag från en bestämmelse i miljöbalken.

Beträffande myndighetsutövning enligt en lag, exempelvis tillståndsprövning, uttalade utredningen att miljöbalkens regler bara kunde ligga till grund för denna om det föreskrevs särskilt. Utredningen fann det som en generellt sett mindre lämplig lösning att föreskriva att hela miljöbalken skall tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar. I ett

antal fall föreslog dock utredningen att vissa regler i miljöbalken skall tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar. Detta gällde framför allt miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar. Det gällde däremot mer sällan miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser kritiserar utredningens förslag till reglering av förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar samt de motivuttalanden som utredningen gjorde i samband med detta. Remissinstanserna menar att förhållandet mellan miljöbalken och de andra lagarna är oklart när undantagen inte anges uttryckligen och att det finns risk för att miljöbalken kommer i andra hand. Flera remissinstanser förordar i stället lösningen att respektive lag uttryckligen anger när miljöbalken gäller eller inte gäller för den verksamhet som omfattas av lagen i fråga.

Flera remissinstanser säger sig ha svårt att förstå varför det skall behöva anges särskilt i en lag att miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning och annan myndighetsutövning enligt lagen. Andra har förståelse för detta men anför, som framgår av nästa avsnitt, att miljöbalken bör tillämpas oftare än vad utredningen har föreslagit. Framför allt bör enligt flera remissinstanser de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Det finns utöver miljöbalken ett stort antal lagar med mer eller mindre miljöanknytning.

Bland dessa kan nämnas

luftfartslagen (1957:297), – lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, – väglagen (1971:948), – lagen (1978:160) om vissa rörledningar, – skogsvårdslagen (1979:429), – lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg, – lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn,

– lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, – lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, – plan- och bygglagen (1987:10), – strålskyddslagen (1988:220), – minerallagen (1991:45), – lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, – lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, och – ellagen (1997:857). Reglerna i miljöbalken skall enligt huvudregeln gälla för miljöpåverkande verksamheter även om dessa omfattas av annan lagstiftning. Miljöbalken och de andra lagarna gäller alltså parallellt i den bemärkelsen att regler om vad som skall iakttas vid utövandet av verksamheten kan finnas i både miljöbalken och andra lagar. Exempelvis skall den som bedriver gruvdrift följa reglerna i såväl miljöbalken som minerallagen (1991:45). Detta är inte någon nyhet. Redan i dag måste en verksamhetsutövare iaktta reglerna i olika lagstiftningar.

Det förhållandet att lagarna gäller parallellt kan i några enstaka fall leda till att bestämmelser i miljöbalken kan komma i konflikt med miljöregler i de nyss nämnda lagarna. En bedömning måste då göras i det enskilda fallet med utgångspunkt i allmänna lagvalsprinciper. Enligt regeringens mening är det likväl lämpligt att i händelse av normkonflikter införa regler som tar bort olägenheterna av att två bestämmelser gäller parallellt. Vid ett sådant arbete bör följande utgångspunkter gälla.

Om det direkt kan konstateras att regeln i den andra lagen inte bör gälla skall regeln ändras eller upphävas. Detta är fallet när bestämmelsen enbart berör frågor som regleras i miljöbalken och bestämmelsen inte ställer krav utöver miljöbalken.

I de fall regeln omfattar annat än sådant som regleras i miljöbalken bör den stå kvar. I detta fall bör bestämmelsen ändras så att materiella krav i nivå med miljöbalkens regler ställs. Exempel på en sådan bestämmelse finns i 13 kap. 4 § minerallagen (1991:45), där det stadgas att koncessionshavaren skall utföra efterarbete när koncessionen upphör, i den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.

Om en regel omfattar miljökrav utöver vad som anges i miljöbalken skall den naturligtvis stå kvar. Detta kan vara fallet i strålskyddslagstiftningen. Om å andra sidan regleringen i den andra lagen bör gälla i stället för motsvarande bestämmelse i miljöbalken, skall en bestämmelse införas som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Det senare blir fallet bl.a. i fråga om luftfartslagens (1957:297) regler om miljövärdighetskrav på luftfartyg och väglagens (1971:948) regler om renhållning inom vägområden.

Vid valet mellan metoderna är huvudprincipen att miljöbalkens materiella krav skall vara miniminivå. Det innebär att alla verksamheter som riskerar att medföra likartad negativ påverkan på hälsa, miljö och hushållning med naturresurser omfattas av de grundläggande materiella kraven i miljöbalken. Regeringen delar utredningens uppfattning att skillnad inte bör göras mellan verksamheter som enbart regleras i balken och verksamheter som även regleras i andra lagar. Detta kommer att innebära att miljöbalkens materiella krav blir miniminivå. I den mån andra krav trots allt bör ställas skall detta vara sakligt motiverat, exempelvis på grund av verksamhetens art, miljöhänsynens betydelse i förhållande till andra skyddsvärda intressen som berörs eller att Sverige genom internationella åtaganden är förpliktat att ställa vissa krav.

En bestämmelse om att ytterligare krav inte skall få ställas enligt miljöbalken kan inte vara absolut. Vissa bestämmelser i miljöbalken är av en sådan art att de skall iakttas, oavsett vad som stadgas i den andra lagen. Detta gäller t.ex. föreskrifter för skyddade områden, meddelade med stöd av 7 kap. MB. Vidare skall miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. MB iakttas vid all verksamhet som riskerar att påverka normen.

I de olika lagarna finns få bestämmelser där tillämpningen riskerar att bli en annan än enligt miljöbalken. Detta beror på att miljöfrågor normalt inte regleras i lagar utanför miljöbalken. När normkonflikter riskerar att uppkomma är det normalt i begränsade frågor. Som exempel har redan nämnts luftfartslagen (1957:297). Denna lag innehåller regler om när luftfartyg skall anses vara miljövärdiga. Ytterligare miljövärdighetskrav

på luftfartyg skall inte kunna ställas med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 3 § MB om försiktighetsmått och bästa möjliga teknik eller med stöd av någon annan bestämmelse i miljöbalken. Vidare stadgas i lagen att luftfartyg inte får framföras med överljudsfart. Undantag kan dock medges från förbudet. Inte heller i denna fråga skall någon annan bedömning kunna göras med stöd av miljöbalken i fråga om ett luftfartygs framförande eller utrustning. Däremot skall miljöbalken gälla fullt ut i fråga om kraven på en flygplats när det gäller buller och andra olägenheter från flygverksamheten.

Miljöbalken gäller på andra lagars område, oavsett om detta anges eller inte anges i olika lagar. Utredningen föreslog trots detta att de lagar som har störst miljöanknytning skulle innehålla en erinran om miljöbalken. Regeringen delar flera remissinstansers bedömning att en sådan erinran kan skapa förvirring, eftersom tvekan kan uppstå vad som gäller i lagar som inte innehåller en motsvarande erinran. Dessutom kan utredningens förslag uppfattas som att miljöbalkens samtliga krav alltid skall gälla, oavsett regleringen i den särskilda lagen. Det bör enligt regeringens uppfattning normalt inte bli fråga om att i lagarna införa regler som talar om att miljöbalken gäller på dessa lagars område. I bl.a. minerallagen (1991:45) finns dock redan i dag en erinran om att bestämmelser som berör verksamheten finns i t.ex. plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. För fullständighetens skull bör då även miljöbalken nämnas.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas enligt 1 kap. 3 § andra stycket MB bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160). Innebörden är att det på det område där miljöbalkens bestämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt i kemikaliefrågor, skall arbetsmiljölagens bestämmelser gälla i stället för miljöbalkens vad gäller frågan om reglering av användningen av farliga ämnen på arbetsplatserna och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön. Det är dock viktigt att betona att samverkan mellan yttre och inre miljöarbete bör eftersträvas i alla led där frågor sammanfaller, för att förebygga konflikter och i stället skapa långsiktigt hållbara lösningar (prop. 1997/98:45, del 2, s. 10 f).

Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte automatiskt att en myndighet skall tillämpa balken när den prövar om verksamheten skall beviljas tillstånd, koncession, lov eller liknande godkännande enligt en annan lag. Omfånget av prövningen enligt en lag bestäms, i den mån något annat inte har angetts, uteslutande av reglerna i den aktuella lagen. I den särskilda lagen kan dock föreskrivas att även annan lagstiftning skall tillämpas vid prövningen. I avsnitt 5 och i avsnitten för de olika lagarna gör regeringen en bedömning av i vilken utsträckning miljöbalkens regler skall tillämpas vid prövning enligt andra lagar.

Lagrådet anser att tillämpningen av en del av de aktuella författningarna kan ge upphov till vissa svårigheter och problem. Lagrådet anför att den som i en ”ämneslag” t.ex. vill söka svaret på vad som gäller eller krävs för viss åtgärd eller situation måste vara rätt väl insatt i både miljöbalkens regelsystem och principerna bakom lagstiftningen i detta ärende.

Vad särskilt gäller de lagtekniska lösningarna så förekommer det enligt Lagrådet åtskilliga exempel på att det i en lag hänvisas till ett eller flera lagrum i miljöbalken. I sådana fall ligger det enligt Lagrådet nära tillhands att tro, att relationen mellan den aktuella lagen och balken därmed blivit uttömmande reglerad.

Regeringen vill i anledning av Lagrådets yttrande i denna del påpeka att de bestämmelser som föreslås i olika lagar om att miljöbalken skall tilllämpas avser vilka bestämmelser som skall tillämpas av myndigheten vid en prövning enligt en ”ämneslag”. Redan i dag finns bestämmelser i olika lagar om att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall tillämpas vid prövningen. Bestämmelserna i olika lagar om att miljöbalken skall tillämpas anger däremot inte vilka bestämmelser som gäller för den miljöpåverkande verksamhet som omfattas av lagen. Inte heller detta skiljer sig från förhållandet mellan olika lagar i dag. Redan i dag gäller nämligen att den som bedriver en verksamhet som regleras i en lag, t.ex. minerallagen (1991:45), måste iaktta bestämmelserna i andra lagar, exempelvis miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291) och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det förekommer visserligen ibland att det i en lag erinras om att bestämmelser för verksamheten finns i även andra lagar, men sådana erinringar finns långt ifrån alltid och de påverkar dessutom inte vad som ändå skulle ha gällt. Regeringen kan dock medge att en ökad ambitionsnivå i frågor om miljöhänsyn också innebär att verksamhetsutövaren måste vara väl insatt i lagstiftningen för att få svar på vad som krävs för olika åtgärder. Omfattande utbildningsinsatser kommer därför att ske inför miljöbalkens ikraftträdande.

Regeringen övergår härefter till frågan om tillståndsdomars och tillståndsbesluts rättskraft. Frågan är av stor betydelse för förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar. Enligt 24 kap. 1 § MB gäller i ett antal särskilt uppräknade fall en dom eller ett beslut om tillstånd mot alla. Rättskraften innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet normalt inte kan ställa ytterligare krav i de frågor som har prövats i tillståndet (26 kap. 9 § MB).

Rättskraften gäller bara ingripanden enligt balken. Ä ven om ett tillstånd t.ex. innehåller villkor avseende hantering av kemiska produkter (22 kap. 25 § första stycket 7 MB) får således ingripande ske enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor mot en hantering som visserligen sker i enlighet med det tillstånd som har lämnats enligt balken men som likväl åsidosätter föreskrifterna i nämnda lag. Naturligtvis hindrar inte heller rättskraften att ingripande sker enligt räddningstjänstlagen (1986:1102).

Inte heller har ett beslut om tillstånd eller liknande godkännande enligt en lag som ligger utanför miljöbalken rättskraft inom balken. Bestämmelserna i balken kan alltså tillämpas trots att en sak redan har prövats enligt en annan lag. Det är inte fråga om att i den senare prövningen enligt balken återkalla eller ändra det beslut som har fattats med stöd av en annan lag, utan att fatta ett särskilt beslut enligt miljöbalken. När en verksamhet är tillståndspliktig enligt både balken och en annan lag är det till och med förutsatt att två prövningar skall ske. Det finns i sådana situationer inte några förvaltningsrättsliga principer som säger att den prövning som sker först binder den senare prövningen.

Som exempel på det sistnämnda kan nämnas att en bearbetningskoncession för en gruva enligt minerallagen (1991:45) inte hindrar att ytterligare miljökrav ställs vid en senare tillståndsprövning enligt miljöbalken. Vidare kan en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § MB meddela förelägganden och förbud, trots att en verksamhet redan har godtagits i en prövning enligt en annan lag.

Hänvisningar till S4-2

5. Närmare om anpassningen av andra lagar till miljöbalken

Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar.

Detta gäller främst miljöbalkens regler om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.

I de fall där någon särskild tillståndsprövning inte kommer att ske enligt miljöbalken skall även de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken tillämpas vid prövning enligt andra lagar. Hänsynsreglerna skall tillämpas bl.a. vid prövning enligt väglagen, banlagen och ellagen. När en särskild tillståndsprövning skall ske enligt miljöbalken skall hänsynsreglerna i stället tillämpas vid den prövningen.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag. Utredningen ansåg det dock generellt sett mindre lämpligt att tillämpa miljöbalkens allmänna hänsynsregler vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar.

Remissinstanserna: En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning enligt åtminstone vissa andra lagar. Bland annat Naturvårdsverket, Lunds universitet, Länsrätten i Ö stergötlands län, Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Länsstyrelsen i Jämtlands län har denna uppfattning. Svenska

Fjärrvärmeföreningen anser att företag som har erhållit tillstånd och driver sin verksamhet i enlighet med villkoren inte skall drabbas av en stoppregel. Det är vidare enligt föreningen viktigt att åtgärder som åläggs verksamhetsutövare att utföra kopplas till en skälighetsbedömning, där skadans art och de åtgärder som krävs vägs mot varandra.

SACO och Agrifack anser att kopplingar till miljökvalitetsnormer bör införas i samtliga lagar som återfinns i utredningens betänkande. Konkurrensverket framhåller vikten av att miljökvalitetsnormerna inte tillämpas på ett sådant sätt att de omotiverat skyddar befintlig verksamhet på bekostnad av ny verksamhet. Riksdagens ombudsmän, JO, anför att frågan om ersättning vid ändrade villkor när en miljökvalitetsnorm överträds bör bli föremål för ingående överväganden i det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Det är enligt Svea hovrätt välbetänkt att bestämmelserna i 6 kap. MB om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag tillämpas i alla sammanhang där krav ställs på en miljökonsekvensbeskrivning. Genomförandet i följdlagstiftningen har dock enligt hovrätten gjorts mera komplicerat än nödvändigt. I de fall materialet hos prövningsmyndigheten

skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning borde det enligt hovrätten räcka med att i den aktuella lagen ange att en sådan skall upprättas enligt bestämmelserna i miljöbalken. Miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt

Stockholms kommun ges ännu högre status och krav på sådana bör ställas som regel på varje projekt och detaljplaneförslag eller ansökan om tillstånd, oavsett den förväntade graden av miljöpåverkan. Konkurrensverket anser att endast sådana verksamheter som har en betydande påverkan på miljön bör underkastas ett obligatoriskt krav på miljökonsekvensbeskrivning. Svenska Fjärrvärmeföreningen föreslår att kraven på samråd under arbetet med miljökonsekvensutredningar anpassas till typ av tillstånd och verksamhetens omfattning. En oklarhet är enligt Uppsala universitet hur bedömningen av alternativutredningen i en miljökonsekvensbeskrivning skall göras, då syftet med en lag skiljer sig mot syftet med miljöbalken. I de fall begreppet analys skall användas i stället för miljökonsekvensbeskrivning, måste termen enligt Västerås kommun definieras lika klart som begreppet miljökonsekvensbeskrivning.

Lunds universitet, Naturskyddsföreningen, SACO och Agrifack anser att talerätten för miljöorganisationer bör utvidgas till att gälla även i sektorslagar. Naturskyddsföreningen tillägger att om systemet med talerätt skall fungera måste ideella miljöorganisationer beredas ekonomiskt stöd vid överklagande. Riksskatteverket understryker att verket inte anser det lämpligt att ge miljöorganisationer rätt att överklaga beslut inom verkets ansvarsområde. – Riksåklagaren anför att en avstämning bör göras mellan straffbestämmelserna i olika lagar och ger som exempel att straffbestämmelser om fiske finns i både miljöbalken och fiskelagen. En enhetlig lagteknisk lösning måste enligt Riksåklagaren eftersträvas för att kravet på förutsägbarhet skall kunna tillgodoses. – Länsrätten i Ö stergötlands län befarar att tillsynen inte kommer att bli effektiv. Kronofogdemyndigheten i Stockholm framhåller vikten av att det görs en grundlig genomgång av samtliga lagars bestämmelser om verkställighet, eftersom dessa bestämmelser i dag ofta är olika utformade och otydliga. – Sveriges advokatsamfund anmärker att det inte har lämnats några motiv för att olika lagar skall ha regler om efterbehandlingsåtgärder som avviker från motsvarande regler i miljöbalken. Samfundet noterar samtidigt att särbestämmelserna inte innehåller en enhetlig intresseavvägning och att reglerna om vem som är efterbehandlingsansvarig avviker från balken. – Lunds universitet anser att förslagen brister i konsekvens, eftersom ordalagen skiljer sig åt i olika lagar och ibland avviker också från miljöbalkens motsvarande bestämmelse, utan att något skäl angetts för olikheten.

Skälen för regeringens förslag

Regler för verksamheten

Som framgår av föregående avsnitt gäller miljöbalken för alla verksamheter eller åtgärder som kan orsaka skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten eller den fysiska miljön i övrigt. Detta innebär att verksamhetsutövare och andra skall iaktta bestämmelserna i miljöbalken. Några speciella anpassningsåtgärder behövs inte enbart av det skälet att verksamheten är reglerad i även annan lag. I avsnitten för respektive lag återkommer regeringen till i vilken utsträckning miljöbalken inte bör tillämpas på den specialreglerade verksamheten. Som kommer att framgå blir detta fallet endast i några enstaka situationer. Några allmänna utgångspunkter för bedömningen har getts i föregående avsnitt.

För lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon är förhållandena speciella. Dessa lagar gäller på vissa områden utanför svenskt territorium, nämligen på den svenska delen av kontinentalsockeln och inom Sveriges ekonomiska zon. Tillämpningsområdet för miljöbalken är däremot i huvudsak begränsat till svenskt territorium. Det kan trots detta finnas skäl att, med de begränsningar som följer av folkrättens grundprinciper, tillämpa balken på verksamhet som bedrivs på kontinentalsockeln och i den ekonomiska zonen. Detta behöver då föreskrivas särskilt. Regeringen återkommer till dessa frågor i avsnitt 15 och 16.

Regler vid prövning

Som framgår av föregående avsnitt skall miljöbalken endast tillämpas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar när det föreskrivs särskilt. Frågan är i vilken utsträckning detta bör ske.

Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. Där tidigare flera parallella tillståndsprövningar har skett kommer i många fall endast att ske en prövning. En sådan sammanslagning kan i första hand ske av prövningar som tidigare har reglerats i lagar som har inarbetats i miljöbalken. Prövningen enligt de lagar som kvarstår utanför balken måste däremot finnas kvar, eftersom dessa prövningar i huvudsak avser andra frågor än sådana som regleras i miljöbalken.

Utredningen var av uppfattningen att miljöbalken normalt inte borde tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Denna ståndpunkt kritiseras av många remissinstanser. Regeringen finner remisskritiken i en del fall berättigad. Framför allt skall enligt regeringens uppfattning de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB tillämpas vid prövning av verksamhet som inte kommer att tillståndsprövas även enligt miljöbalken. Hänsynsreglerna skall enligt regeringen tillämpas i bl.a. väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och ellagen (1997:857). När de allmänna hänsynsreglerna inte

skall tillämpas vid prövningen enligt en annan lag kommer reglerna i stället att tillämpas vid en parallell tillståndsprövning enligt miljöbalken.

Liksom tidigare skall hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB (f.d. 2 och 3 kap. naturresurslagen) tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Av 1 kap. 2 § MB framgår att kapitlen skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, plan- och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45), lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byggande av järnväg och ellagen (1997:857). Detta motsvarar de lagar som i dag är kopplade till 2 och 3 kap. naturresurslagen.

Ä ven miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer skall beaktas vid tillämpningen av andra lagar. En förutsättning i systemet med miljökvalitetsnormer är nämligen att normerna får genomslag inom alla sektorer. Normerna utgår från förhållanden i den yttre miljön. Exempelvis reagerar en sjös vattenkvalitet på kvävetillförsel oavsett om denna hör samman med avloppsutsläpp, läckage från jord- eller skogsbruk, nedfall från trafik eller andra yttre faktorer. Om en verksamhet inte behöver iaktta miljökvalitetsnormerna, utan får fritt öka sina utsläpp, drabbar detta andra, som måste göra motsvarande minskningar. Grundregeln måste därför vara att miljökvalitetsnormer gäller för alla.

Det blir därför aktuellt att tillämpa 5 kap. 3 § MB vid prövningen enligt andra lagar. Enligt bestämmelsen skall myndigheter och kommuner säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn samt meddelar föreskrifter. Vid planering och planläggning skall kommuner och myndigheter enligt samma stadgande iaktta miljökvalitetsnormerna. Vidare skall normalt 16 kap. 5 § MB tillämpas. Enligt denna får tillstånd, godkännande eller dispenser inte meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Slutligen kan det bli aktuellt att med förebild i 24 kap. 5 § MB införa regler om att nya eller ändrade villkor får meddelas om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Regeringen har i sitt förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 279 f) uttalat att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför balken. Detta bör gälla såväl regler om förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen som innehållet i en sådan beskrivning. Det gäller särskilt för verksamheter som omfattas av EG-direktivet 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (ändrat genom direktiv 97/11/EG).

Från fall till fall får avgöras om balkens samtliga bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar eller bara vissa av dem skall tillämpas. I skogsvårdslagen (1979:429 - avsnitt 17), fiskelagen (1993:787 - avsnitt 21) och lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (avsnitt 22) finner dock regeringen att begreppet miljökonsekvensbeskrivning skall

tas bort från lagtexten, eftersom det är en annan slags beskrivning som skall upprättas än en sådan som benämns miljökonsekvensbeskrivning i miljöbalken. I dessa fall handlar det inte om tillståndspliktiga projekt. Det uttryck som bör användas i stället är att en analys skall göras av inverkan på miljön och, i förekommande fall, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Det förhållandet att ordet miljökonsekvensbeskrivning tas bort i dessa fall innebär naturligtvis inte att kraven på utredningarna sänks i förhållande till dagens krav.

I dag finns i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar regler om att sådana beskrivningar skall upprättas i ärenden enligt olika särskilt uppräknade lagar. Reglerna stödjer sig på bemyndigandet i 5 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.. Regeringen anser att regelverket blir tydligare om regler om krav på miljökonsekvensbeskrivning i stället tas in i respektive lag.

Frågan om talerätt för miljöorganisationer behandlas i avsnittet om lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (avsnitt 14).

Hänvisningar till S5

6. Plan- och bygglagen (1987:10)

6.1. Plan- och bygglagens förhållande till miljöbalken

Regeringens bedömning:Plan- och bygglagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Utredningens bedömning: Utredningen gjorde vissa överväganden om förhållandet mellan miljöbalkens och plan- och bygglagens hänsynsregler.

Utredningen ansåg i detta sammanhang att det inte finns några bestämmelser om hänsynstagande i plan- och bygglagen som vid en lex specialisbedömning tar över miljöbalkens hänsynsregler. Hur bedömningen slutligen utfaller skulle dock få avgöras i rättstillämpningen. – Utredningen ansåg vidare att miljöbalkens hänsynsregler inte skulle göras direkt tilllämpliga vid myndighetsutövning enligt plan- och bygglagen.

Remissinstanserna: Lunds universitet, Svenska Kommunförbundet och

Karlstads kommun delar utredningens uppfattning att lokaliseringsprövning i detaljplan eller enligt andra instrument i plan- och bygglagen inte skall utesluta tillämpningen av lokaliseringsregeln och övriga hänsynsregler i miljöbalken. Enligt Lunds universitet och Kommunförbundet bör dock detta framgå av lagtexten. Ä ven Boverket anser att dubbelprövning är nödvändig. Sveriges fastighetsägareförbund anmärker att prövningsförfarandet blir långt när miljöbalken gäller parallellt med plan- och bygglagen.

Naturvårdsverket anser att miljöbalkens mål skall skrivas in i plan- och bygglagen. Verket menar vidare, liksom Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av plan- och bygglagen. Svenska Kommunförbun-

det och Karlstads kommun delar däremot utredningens uppfattning att miljöbalkens hänsynsregler inte bör göras direkt tillämpliga vid myndighetsutövning enligt plan- och bygglagen. Som skäl för detta anför de att hänsynsreglerna i miljöbalken är avpassade för en viss konkret verksamhet, medan detaljplan och områdesbestämmelser ofta ger utrymme för olika verksamheter.

Boverket finner det angeläget att göra en analys av hur hanteringen i plan- och bygglagen av miljöbalkens olika skyddsinstitut långsiktigt kan inverka på förutsättningarna för den fysiska planeringen. Verket befarar att planprocessen försvåras och att det på sikt förtar intresset för planeringen som strategiskt instrument. Verket uppfattar att förslagen är ett första steg till en förändring av plansystemet som samlat innebär ett systemskifte för fysisk planering genom att försvaga kommunens mandat och planmonopol.

Skälen för regeringens bedömning:Plan- och bygglagen (1987:10) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om byggande. Bestämmelserna syftar enligt 1 kap. 1 § till att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer.

Både i miljöbalken och plan- och bygglagen finns bestämmelser om miljöhänsyn som skall tas vid lokalisering av bebyggelse, anläggningar och verksamheter. Bestämmelserna är delvis av likartad karaktär, men kan också sägas komplettera varandra. I 2 kap. plan- och bygglagen anges sådana allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och lokalisering av bebyggelse. Dessa bestämmelser kan jämföras med lokaliseringsregeln i 2 kap. 4 § MB, som anger vilka krav som skall ställas vid val av plats för en bestämd verksamhet. I 3 kap. plan- och bygglagen ställs krav på byggnaders utformning m.m. Ä ven här har miljöbalken regler. Exempelvis kan krav ställas enligt den grundläggande hänsynsregeln i 2 kap. 3 § MB på utformandet av fabriksbyggnader. Sedan ändringar i plan- och bygglagen trätt i kraft den 1 januari 1996 har kraven på miljöhänsyn i lagens bestämmelser om lokalisering och utformning i 2 och 3 kap. stärkts.

I plan- och bygglagen förekommer beslut om planer och beslut om bygglov och andra lov. Planbeslut anger främst arten av markanvändningen. En lagakraftvunnen detaljplan enligt plan- och bygglagen ger en rätt att bygga i enlighet med planen. I allmänhet krävs sedan ett bygglov som mera i detalj reglerar hur byggrätten får utnyttjas. I beslut om bygglov prövas dock i huvudsak andra frågor än vid en prövning enligt balken om exempelvis tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller dispens för byggande inom strandskyddsområde. Det är därför naturligt att krav skall kunna ställas också med stöd av balken.

Beslut enligt plan- och bygglagen begränsar alltså i allmänhet inte den prövning som skall göras enligt miljöbalken. Ä ven om exempelvis ett område i en detaljplan avsatts för industriändamål kan tillstånd till miljöfarlig verksamhet inom området vägras med stöd av lokaliseringsbestämmelsen och andra bestämmelser i balken. Inte heller kan det förhållandet

att bygglov har lämnats för en fabriksbyggnad hindra att krav ställs på fabriken med stöd av balken.

Ä ven om plan- och bygglagen och miljöbalken skall gälla fullt ut vid sidan av varandra så har den prövning som har gjorts i ett planbeslut enligt plan- och bygglagen i vissa avseenden inverkan på senare prövning enligt balken. Enligt 16 kap. 4 § MB gäller nämligen att tillstånd eller dispens normalt inte får meddelas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser. En verksamhet får alltså inte med stöd av ett tillstånd enligt miljöbalken lokaliseras till en plats som inte stämmer med planen. Indirekt får därför den lokaliseringsbedömning som har skett i planen betydelse vid prövningen enligt balken. Bestämmelsen i 16 kap. 4 § MB innebär däremot inte att tillstånd eller dispens måste lämnas till en verksamhet som har förutsatts i en detaljplan eller områdesbestämmelser. Förhållandet kan beskrivas så att planenligheten är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att få bedriva en verksamhet.

Detaljplaner och områdesbestämmelser kan vidare inverka på möjligheten att skydda ett område enligt 7 kap. MB. Enligt 7 kap. 8 § MB får ett beslut om bildande eller ändring av naturreservat normalt inte meddelas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser. Motsvarande gäller för vissa andra skyddsformer enligt 7 kap. MB.

Miljöbalken innehåller däremot inte några bestämmelser om bundenhet vid översiktsplaner motsvarande dem som finns om detaljplaner och områdesbestämmelser i 7 kap. 8 § och 16 kap. 4 § MB. Detta beror på att översiktsplaner inte är bindande. Av bestämmelserna i 6 kap. MB om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag samt bestämmelser i den förordning som för närvarande reglerar tillämpningen av naturresurslagen följer emellertid att översiktsplaner skall ha betydelse vid tillämpning av bestämmelserna om hushållning med mark- och vatten enligt andra lagar. Beslutsmyndigheten skall i sitt beslut ange om den prövade anläggningen eller åtgärden stämmer överens med den kommunala översiktsplanen.

Till den del miljöbalken skall gälla vid prövning av ärenden enligt en lag utanför balken måste detta anges särskilt i den lagen (se avsnitt 4.2). Det krävs därför särskilda bestämmelser i plan- och bygglagen i den utsträckning som regler i balken direkt skall tillämpas vid planläggning och vid prövning av lov. Enligt regeringens uppfattning skall inte miljöbalkens hänsynsregler göras generellt tillämpliga vid prövning av ärenden enligt plan- och bygglagen. Detta för att, vilket bl.a. Kommunförbundet påpekar, reglerna i miljöbalken är avpassade för en viss konkret verksamhet medan planer ofta ger utrymme för olika verksamheter. Vidare har plan- och bygglagen redan ett väl utvecklat system med hänsynstagande till miljö- och hälsoaspekter som är avpassat för de bedömningar och de avvägningar mellan motstående intressen som skall göras i ett plan- eller lovärende. De ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996 tillgodoser flertalet av de krav som omfattas av hänsynsreglerna i miljöbalken. Bland annat infördes då bestämmelser om att beslut enligt plan- och bygglagen skall främja en lämplig bebyggelsestruktur, goda miljöförhållanden samt en hushållning med energi och råvaror. Det förtjänar emellertid att påpekas att plan- och bygglagens bestämmelser om allmänna intressen är

allmänt hållna för att tolkningen av dem skall kunna påverkas av förändringar i samhället (jfr prop. 1985/86:1 s. 469). En modern miljöbalk kommer därför att påverka tolkningen av och avvägningen mellan de olika intressena. Den ökade vikten av miljöfrågorna och miljöbalkens hänsynsregler kommer därför att få genomslag även vid tillämpningen av plan- och bygglagen.

Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan i vilken omfattning andra regler i miljöbalken skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt plan- och bygglagen.

Hänvisningar till S6-1

6.2. Plan- och bygglagens anpassning till miljöbalken

Grunder för anpassningen

Den planering som regleras i plan- och bygglagen har mycket stor betydelse för vår miljö. Samhällsbyggandet har en central roll i arbetet för att uppnå ett uthålligt samhälle. En fysisk planering som bedrivs med inriktning mot miljöanpassning och resurshushållning kan medverka till en hållbar samhällsutveckling. En bristfällig planering kan däremot låsa markanvändningen till lösningar som är dåliga för miljön. Det är därför viktigt att de krav som ställs i miljöbalken i relevanta delar får genomslag i planeringen enligt plan- och bygglagen. Den fysiska planeringen måste nämligen ses som ett led i en samlad politik för en hållbar utveckling (jfr prop. 1994/95:230 s. 30 ff).

En av förutsättningarna för att uppnå miljöbalkens mål om en hållbar utveckling är att den biologiska mångfalden bevaras. Detta kommer att medföra särskilda krav på den fysiska planeringen. Djur- och växtlivet i tätorternas grönområden och i den tätortsnära naturen utgör viktiga värden. Samtidigt har bl.a. exploateringen av grönområden medfört att den biologiska mångfalden i tätorterna har minskat sedan 1960-talet. För att denna utveckling skall kunna vändas krävs att kommunerna i stor utsträckning tar naturvårdshänsyn i sin planering. Genom de nyss nämnda ändringarna i plan- och bygglagen infördes bestämmelser om att bebyggelseområden skall utformas med hänsyn till behovet av parker och grönområden samt nya möjligheter att skydda särskilt värdefulla tomter och allmänna platser.

Det finns en stark koppling mellan hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) och plan- och bygglagen. Det förhållandet att bestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken ställer inte krav på några omfattande ändringar i plan- och bygglagen, eftersom hushållningsbestämmelserna har arbetats in utan några grundläggande ändringar.

Som kommer att framgå av det följande kräver införandet av miljöbalken inte heller i övrigt någon genomgripande omarbetning av plan- och bygglagen. Nödvändiga ändringar kan ske inom ramen för befintligt regelverk. Det är främst miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer som föranleder nya bestämmelser i plan- och bygglagen. Systemet med miljökvalitetsnormer har visserligen så gott som tillräckliga

genomförandemöjligheter i miljöbalken, men vissa kompletteringar i regelverket bör dock ske i plan- och bygglagen.

6.2.1. Miljökvalitetsnormer

Regeringens förslag: Ett beslut enligt plan- och bygglagen skall inte få meddelas, om beslutet medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att iaktta miljökvalitetsnormerna.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att det i detaljplaner skall få meddelas bestämmelser om åtgärder som främjar uppfyllandet av en miljökvalitetsnorm eller genomförandet av en åtgärdsprogram. (I utredningens förslag benämndes åtgärdsprogram dock åtgärdsplan). Vidare föreslog utredningen särskilda lagbestämmelser om att beslut inte skall få meddelas som medverkar till att åtgärdsprogram motverkas och att det i bestämmelser i detaljplan om högsta tillåtna värden för störningar inte skall få anges högre värden än som följer av gällande miljökvalitetsnormer. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Det är enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bra att miljökvalitetsnormer lagregleras i plan- och bygglagen. Flera kommuner, bland dem Halmstads kommun och Storumans kommun, anför dock att förslaget inskränker det kommunala planmonopolet. Boverket anser att miljöbalksinstituten inte bör införas som begrepp i plan- och bygglagen.

Det är enligt verket tillräckligt att i motivtexten klargöra att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram preciserar det allmänna begreppet miljöoch riskfaktorer. Boverket anser att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram inte kan hanteras på ett sätt som motsvarar riksintressen. Detta grundar verket på att miljöbalksinstituten redan är givna och att de alltså inte som riksintressen kan förändras i en dialog mellan stat och kommun. Boverket vill i stället se instituten som preciseringar och uttolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redovisas. Dessa preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, eftersom plan- och bygglagen inte är skriven på den detaljeringsnivån.

Svea hovrätt har ingen erinran mot att det i plan- och bygglagen införs en bestämmelse om att beslut enligt lagen inte får medföra att miljökvalitetsnormer överträds eller åtgärdsprogram motverkas. Enligt hovrätten bör dock bestämmelsen införas i 2 kap. och inte i 1 kap. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker förslaget att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram skall beaktas vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen. Lunds universitet anser att utredningens förslag att beslut inte får meddelas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds sällan kommer att kunna användas. I stället bör enligt universitetet förbjudas beslut som, om de utnyttjas av markanvändaren, kan väntas medföra överträdelse av en miljökvalitetsnorm. Man skall alltså ta sikte på risken

för en framtida överträdelse. Boverket bedömer det som svårt att i planeringen se hur ett plangenomförande kan strida mot en viss normnivå. Verket grundar detta på att det dels är många osäkra faktorer innan planbeslutet leder till förändringar i verkligheten, dels planerna hanterar övergripande frågor som är svåra att precisera i konkreta följder, dels de reglerar själva markanvändningen och bara i liten mån kan styra vilken verksamhet som kan följa där. Boverket föreslår i stället att planbesluten så långt möjligt skall ange hur de förhåller sig till normen och eventuellt också åtgärdsprogram samt att besluten skall försöka främja normen och åtgärdsprogram. Om förslagen genomförs behövs enligt Boverket lagjusteringar för att det skall bli möjligt att ändra detaljplaner under pågående genomförandetid, så att inte gällande byggrätter tas i anspråk och strider mot normen. Piteå kommun anför att kommuner i större omfattning bör ha möjlighet att avgöra i vilken omfattning miljökvalitetsnormer skall beaktas i den fysiska planeringen. Karlstads kommun anser det olyckligt om av länsstyrelsen fastställda åtgärdsprogram förhindrar andra likvärdiga eller bättre lösningar till lägre kostnader. Kommunen avstyrker därför förslaget om åtgärdsprogram. Hur miljökvalitetsnormer skall uppfyllas bör enligt kommunen kunna lösas direkt i samband med planprocessen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser beträffande detaljplanelagd mark att förslaget att bygglov inte får strida mot miljökvalitetsnormer eller åtgärdsprogram strider mot den grundläggande principen att lov inte får vägras för åtgärder som överensstämmer med gällande detaljplan.

Länsstyrelsen påpekar att miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogram på detta sätt får en starkare ställning än t.ex. påtagliga och överhängande säkerhetsskäl. En liknande situation uppkommer enligt länsstyrelsen när ett positivt förhandsbesked har lämnats för en åtgärd som kräver bygglov.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att miljökvalitetsnormer skall beaktas även vid prövning av rivningslov, eftersom rivning skall genomföras på ett sådant sätt att det möjliggör omhändertagande av farligt avfall. Svenska Kommunförbundet anser att det bör klarläggas att kommunen inte skall vara ersättningsskyldig gentemot fastighetsägare som har en byggrätt enligt detaljplan, i de fall bygglov kan komma att vägras till följd av miljökvalitetsnormer. Ä ven Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att ersättningsbestämmelser saknas. Kammarrätten i Stockholm förutsätter att prövningen av om bygglov strider mot miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram görs av regeringen och inte av kammarrätt.

Svenska Kommunförbundet vill inte motsätta sig att av regeringen fastställda miljökvalitetsnormer liksom andra allmänna intressen redovisas i översiktsplanen. Däremot passar enligt Kommunförbundet åtgärdsprogram inte in på samma sätt. Kommunförbundet påpekar att det snarast är så att planer enligt plan- och bygglagen kan vara en del av det åtgärdsprogram som skall upprättas för att uppnå normen. Det är enligt Sveriges fastighetsägareförbund viktigt att fullständig information om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram finns i kommunens planer och områdesbestämmelser. En brist enligt förbundet är dock att betänkandet inte tillräckligt utförligt behandlar i vilka fall miljökvalitetsnormer medför att en planändring blir aktuell eller hur ändringen skall gå till. Boverket finner det varken lämpligt eller meningsfullt med obligatoriska krav på redovis-

ning av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram i översiktsplanen. Verket föreslår i stället att miljökvalitetsnormer flyter in som ett planeringsunderlag till plan- och bygglagen, som precisering av de miljö- och riskfaktorer som det redan i dag finns krav på. Storumans kommun och Umeå kommun anför att åtgärdsprogram fastställda av länsstyrelsen inte hör hemma i kommunens översiktsplan.

Boverket tillstyrker förslaget att detaljplaner skall få innehålla bestämmelser om särskilda åtgärder som leder till att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram kan uppfyllas. Svea hovrätt avstyrker förslaget. Hovrätten påpekar, liksom Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges fastighetsägareförbund, att det inte av förslaget framgår vilka åtgärder som åsyftas.

Förslaget att kommuner med stöd av plan- och bygglagen skall tillåtas ställa hårdare krav i fråga om gränsvärden än vad en miljökvalitetsnorm kräver är enligt Grossistförbundet Svensk Handel oacceptabelt ur konkurrenssynpunkt. Boverket anser att det i lagtexten bör klargöras om bestämmelser kan meddelas även om störningar från planområdet. Sveriges fastighetsägareförbund pekar på en viktig skillnad mellan miljökvalitetsnormer och gränsvärden enligt plan- och bygglagen, nämligen möjligheten att överklaga. Förbundet anser att en fastighetsägare måste kunna överklaga beslut som drabbar honom.

Naturvårdsverket vill införa en bestämmelse om att regionplaner skall ange hur miljökvalitetsnormer bör tillgodoses. Stockholms läns landsting föreslår att miljökvalitetsnormer skall ingå i regionplaner.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är en principiell nyhet i svensk rätt.

Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna får avse bl.a. förekomst av kemiska produkter eller högsta nivå för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning. De kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för en bedömning av tillståndet i miljön.

Miljökvalitetsnormer måste omfatta samtliga verksamheter som bidrar till att normen överträds (jfr avsnitt 5). Detta gäller oavsett om verksamheten är tillståndspliktig eller inte. Om verksamheten är tillståndspliktig, har det inte någon betydelse om tillståndsprövningen sker enligt bestämmelserna i balken eller någon annan lag. Miljökvalitetsnormerna riktar sig även till kommuner och myndigheter som enligt 5 kap. 3 § MB skall iaktta dessa när de planerar och planlägger.

Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, skall enligt 5 kap. 5 § MB ett åtgärdsprogram upprättas. Regeringen fattar beslut om upprättande av åtgärdsprogram men kan besluta att i stället en eller flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana program. Ä ven kommunalförbund kan ges rätt att upprätta åtgärdsprogram. Ett åtgärdsprogram får enligt 5 kap. 6 § MB omfatta all verksamhet som kan påverka förorenings- eller störningsnivåerna. I åtgärdsprogrammet skall anges de åtgärder som skall vidtas för att normen skall vara uppfylld vid en viss tidpunkt, vilka myndigheter och kommuner som skall se till att angivna

åtgärder vidtas och när de skall vara genomförda. Å tgärdsprogram skall omprövas vid behov.

Med tanke på samhällsplaneringens betydelse för miljön bör kommunernas planering syfta till att på sikt förbättra miljön inom områden där det finns brister. Detta ansvar åvilar kommunerna oavsett om miljökvalitetsnormer har överträtts eller inte. Ö versiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser har stor betydelse i arbetet med att säkerställa att miljökvalitetsnormerna inte överträds.

Genom kommunala rättsverkande planer regleras användningen av olika mark- och vattenområden för olika ändamål. Planbeslutet garanterar dock inte att denna användning verkligen kommer till stånd. Planerna kan ange en markanvändning som främjar eller motverkar att en norm uppfylls. En plan kan dock inte ensam säkerställa att en miljökvalitetsnorm klaras, men den kan å andra sidan vara ett av flera medel att förhindra att normerna överträds.

Den fysiska planeringen kan alltså i vissa fall innebära att miljökvalitetsnormernas uppfyllande försvåras. Detta skulle kunna bli fallet t.ex. när en plan medger en industrianläggning eller en väg som orsakar sådana störningar som omfattas av normen.

Enligt regeringens mening bör det av bestämmelserna i plan- och bygglagen tydligt framgå att varken planer eller andra beslut får strida mot miljökvalitetsnormer. En generell bestämmelse bör därför införas om att beslut inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds. Enligt

Svea hovrätt bör denna bestämmelse införas i 2 kap. plan- och bygglagen.

Regeringen delar hovrättens bedömning att regleringen hör hemma i andra kapitlet. Enligt regeringens mening stämmer det dock bättre med kapitlets uppbyggnad att inpassa regleringen i de befintliga paragraferna i kapitlet, i stället för att införa en ny paragraf.

Genom den föreslagna regleringen får bestämmelserna direkt inverkan på beslut i fråga om detaljplaner och bygglov utanför områden med detaljplan. Således får en detaljplan inte antas om dess genomförande skulle medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detsamma gäller för bygglov och förhandsbesked utanför områden med detaljplan. I de fall en lagakraftvunnen, men inte genomförd, detaljplan skulle kunna medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds, kan det bli aktuellt att upphäva eller ändra planen. Om frågan skulle aktualiseras under planens genomförandetid, dvs. den tid under vilken de rättigheter som uppkommit genom planen har ett starkt skydd, torde bestämmelserna i 5 kap. 11 § första stycket plan- och bygglagen vara tillämpliga. Det innebär att det är möjligt att upphäva planen mot de berörda fastighetsägarnas bestridande på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt vilka inte kunnat förutses vid planläggningen. I sådana fall har rättighetshavarna rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider. Har genomförandetiden löpt ut kan planen upphävas utan att rättigheter som uppkommit genom planen beaktas.

Utredningen föreslog dessutom att beslut enligt plan- och bygglagen inte heller får medföra att åtgärdsprogram motverkas. Syftet med ett åtgärdsprogram är att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Regeringen delar den bedömning som framförs från flera remissinstanser nämligen att

det är tillräckligt att införa bestämmelser om att normerna skall iakttas vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen samt att beslut inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds.

Det är enligt regeringens mening naturligt att de miljökvalitetsnormer som gäller i en kommun redovisas i eller i vart fall ingår i underlaget för kommunens översiktsplan. Ö versiktsplaneringen blir härigenom ett viktigt instrument för att synliggöra vilka mark- och vattenområden som omfattas av normerna. Detta gäller även när miljökvalitetsnormen omfattar ett större geografiskt område än kommunen, vilket oftast kommer att bli fallet,. Ö versiktsplaneringens betydelse i fråga om miljökvalitetsnormer bör tydliggöras genom bestämmelser om att det av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att iaktta normerna.

En detaljplan borde enligt utredningen kunna medverka till att miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram kan uppfyllas. Detta skulle ske genom att detaljplanen får innehålla bestämmelser om särskilda åtgärder för att uppnå detta syfte. Utredningen har inte gett exempel på vilka slags bestämmelser som kan bli aktuella. Bestämmelserna i 5 kap. 7 § planoch bygglagen ger redan nu möjligheter att i detaljplanen införa t.ex. bestämmelser om placering och utformning av bebyggelse och anläggningar eller bestämmelser om skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen. Liksom flera remissinstanser finner regeringen det svårt att mot den bakgrunden se vad utredningens förslag kan tillföra. Regeringen avstår därför från att följa utredningens förslag i frågan om innehållet i en detaljplan för att uppfylla miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram.

Plan- och bygglagen innehåller i 5 kap. 7 § första stycket 11 en bestämmelse om att en kommun, om det finns särskilda skäl, i en detaljplan för planområdet får meddela bestämmelser om högsta tillåtna värden för störningar från omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387).

Det finns enligt regeringens mening inte någon påtaglig risk för att det skall uppkomma konflikter mellan miljökvalitetsnormer enligt balken och störningsgränser enligt plan- och bygglagen. Som redan har påpekats bör en bestämmelse införas om att beslut enligt plan- och bygglagen inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds. Utredningen föreslog därutöver en särskild bestämmelse om att de nyss nämnda störningsgränserna inte skulle få vara högre än motsvarande värde i en miljökvalitetsnorm. Regeringen ser dock inget behov av detta förtydligande och avstår därför från att föreslå nämnda bestämmelse.

Däremot bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit, plan- och bygglagens bestämmelse förtydligas i ett avseende. Enligt paragrafens nuvarande lydelse får bestämmelser om högsta värden för störningar meddelas om vissa uppräknade störningar som "prövas enligt" miljöskyddslagen. Uttryckssättet kan ge intryck av att regeln bara gäller verksamhet som har tillståndsprövats enligt miljöskyddslagen. Det är enligt regeringen lämpligt att i stället skriva att störningarna skall "omfattas av" 9 kap. MB (jfr Didón m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f).

I avsnitt 6.2.5 om statens roll vid planläggning ges ytterligare förslag på lagändringar till följd av att miljökvalitetsnormer införs.

Hänvisningar till S6-2-1

6.2.2. Miljökonsekvensbeskrivningar

Regeringens förslag: I plan- och bygglagen förs in en regel om att en miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningars syfte och innehåll skall tillämpas vid miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen. Vidare föreslog utredningen att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även när områdesbestämmelser medger en användning av mark, byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande miljöpåverkan.

Remissinstanserna: Sveriges fastighetsägareförbund anser att det är rimligt att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid betydande miljöpåverkan. Förbundet anser dock att man i varje enskilt fall måste väga nyttan och behovet av beskrivningen mot kostnaderna att upprätta den. Beträffande innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning anser förbundet att kvalitet är viktigare än kvantitet. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker de utvidgade reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar för detaljplaner och områdesbestämmelser. Förslaget bör dock enligt länsstyrelsen utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen är bl.a. tveksam till att byta ut nu gällande skrivning "betydande påverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser" till "betydande miljöpåverkan". Vidare bör enligt länsstyrelsen en bestämmelse införas med krav på redovisning huruvida en detaljplan eller områdesbestämmelser kan antas innebära betydande miljöpåverkan eller inte. Boverket anser att den typ av konsekvensbeskrivning som skall upprättas i ett planärende är av annan typ än den som skall upprättas enligt miljöbalken. Enligt Boverkets uppfattning är nuvarande regler i plan- och bygglagen i stort sett lämpliga. Boverket tillstyrker dock att det skall vara tillräckligt för att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas att en detaljplan "kan antas" innebära en betydande miljöpåverkan. För det fall hänvisningen till miljöbalkens bestämmelse om beskrivningens innehåll kvarstår måste enligt Boverket denna göras mer flexibel. Svenska Kommunförbundet anser att nuvarande regler om miljökonsekvensbeskrivningar bör gälla även i fortsättningen.

Ett program bör enligt Naturvårdsverket alltid ligga till grund för en detaljplan. Verket påpekar att förfaranderegler saknas för program och miljökonsekvensbeskrivningar. Verket föreslår att även 6 kap. 4–6 §§ MB skall tillämpas. Vidare bör enligt verket innehållskravet (6 kap. 7 § MB) utvidgas till att också innefatta redovisning av strategiskt viktiga miljökonsekvenser. Naturvårdsverket anför vidare att vissa projekt som omfattas av EG:s s.k. MKB-direktiv inte täcks in av plan- och bygglagens förutsättning för miljökonsekvensbeskrivning vid detaljplan att markanvändningen innebär en betydande miljöpåverkan.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om miljökonsekvensbeskrivningar för områdesbestämmelser. Boverket avstyrker detta förslag och anför att det här är ännu svårare än vid detaljplan att konkretisera vad en beskrivning skall innehålla och se vad den tillför. Verket

tillägger att detaljplaneläggning eller annan myndighetsutövning torde krävas i den mån betydande miljöpåverkan kan förväntas. Naturvårdsverket anser att en form bör anges i plan- och bygglagen för process med miljökonsekvensbeskrivningar i arbetet med översiktsplaner. Boverket delar utredningens uppfattning att krav på miljökonsekvensbeskrivning inte skall ställas vid bygglov. Naturvårdsverket vill införa en bestämmelse om miljökonsekvensbeskrivningar vid bygglov. Verket anser detta nödvändigt för att uppfylla EG:s MKB-direktiv. Karlstads kommun föreslår att miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas inför prövning av bygglov i områden med äldre detaljplan som saknar miljökonsekvensbeskrivning.

Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. MB finns bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Kraven på dessa är skärpta jämfört med gällande rätt. De största ändringarna är att förfarandet vid framtagandet av miljökonsekvensbeskrivningar har byggts ut och att lagtexten anger vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.

Ä ven plan- och bygglagen innehåller regler om miljökonsekvensbeskrivningar. I 5 kap. 18 § stadgas att en miljökonsekvensbeskrivning enligt 5 kap. naturresurslagen skall upprättas, om en detaljplan medger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar vid planläggning enligt plan- och bygglagen ökades genom de ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1996.

Utredningen föreslog att bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB om miljökonsekvensbeskrivningars innehåll skall tillämpas vid sådana beskrivningar enligt plan- och bygglagen. Regeringen delar flera remissinstansers uppfattning att det inte är lämpligt att införa en generell hänvisning till dessa bestämmelser. I regeringens förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 280) framhålls att miljöbalkens bestämmelser i första hand är inriktade på verksamheter och projekt där den planerade verksamheten är känd till art och omfattning när miljökonsekvensbeskrivningen skall upprättas. Vid detaljplaner är det normalt inte känt i detalj vilka verksamheter som kan komma att lokaliseras till planområdet. Det är därför inte lämpligt att i plan- och bygglagen införa miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot bör i plan- och bygglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införas en regel som motsvarar nuvarande 5 kap. 3 § naturresurslagen, nämligen att miljökonsekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Därigenom görs tydligt att miljökonsekvensbeskrivningar för planer så långt möjligt skall fylla samma funktion som en miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken. Kraven på innehåll måste emellertid anpassas till planens syfte och detaljeringsgrad. En annan sak är att den praxis som kommer att utvecklas för innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken även kommer att påverka miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen. Ett ytterligare incitament för noggranna miljökonsekvensbeskrivningar i planärenden är att dessa sedan kan komma att användas som grund för miljökonsekvensbeskrivningar enligt balken vid efterföljande

tillståndsprövningar. Regeringen kommer att följa hur miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen utvecklas för att vid behov ta initiativ till ytterligare anpassning till balkens regler. Det är också ett naturligt led i uppföljningen av miljöbalksreformen. I detta sammanhang bör framhållas att flera av plan- och bygglagens bestämmelser tillgodoser de krav på innehåll och öppenhet som avses med miljöbalkens utvidgade regler om miljökonsekvensbeskrivningar.

Utredningen föreslog att miljökonsekvensbeskrivningar i vissa fall skall upprättas även vid beslut om områdesbestämmelser. Eftersom regeringen är av den uppfattningen att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar inte skall tillämpas i beslut enligt plan- och bygglagen finns det heller inga skäl att överväga regler om miljökonsekvensbeskrivningar vid områdesbestämmelser. Det får däremot förutsättas att kommunerna, utan formella krav i lagstiftningen, kommer att utveckla metoder för konsekvensbeskrivningar i fråga om områdesbestämmelser. I sammanhanget bör även nämnas de krav på konsekvensbeskrivningar i översiktsplaneringen som infördes genom 1996 års ändringar i plan- och bygglagen. Eftersom områdesbestämmelser skall säkerställa syftet med översiktsplanen bör konsekvensbeskrivningen även kunna utgöra underlag för områdesbestämmelserna.

6.2.3. Bygglovsplikt för grundvattentäkter

Regeringens bedömning: Kommunens möjlighet att införa bygglovsplikt för enskilda brunnar bör behållas.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att kommuners möjlighet att införa bygglovsplikt för enskilda brunnar skulle avskaffas.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan. Skälen för regeringens bedömning: En kommun kan enligt 8 kap. 6 § plan- och bygglagen införa bygglovsplikt för vissa grundvattentäkter som är undantagna vattenlagens tillståndsplikt, nämligen grundvattentäkter för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Inte heller enligt miljöbalkens bestämmelser om vattenföretag kräver sådana vattentäkter tillstånd (11 kap. 11 §

MB). Däremot finns en bestämmelse bland reglerna om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som ger kommuner möjlighet att föreskriva tillstånds- eller anmälningsplikt för att inrätta och använda en ny anläggning för grundvattentäkt i områden där det råder eller kan befaras uppkomma knapphet på sött grundvatten (9 kap. 10 § MB).

Bestämmelsen i 9 kap. 10 § MB bygger på ett förslag som hade lämnats av Grundvattenutredningen (SOU 1994:97). Grundvattenutredningen ville samtidigt behålla möjligheten i plan- och bygglagen att införa bygglov (SOU 1995:45 s. 158 f). Utredningen motiverade detta med att plan- och bygglagens bestämmelse underlättar en planmässig hantering av grundvattenfrågorna inom nya områden som planläggs. Därmed skulle på ett tidigt stadium kunna anges vilka förutsättningar som gäller för vattenförsörjningen inom ett planerat område.

Miljöbalksutredningen ville, till skillnad från Grundvattenutredningen, avskaffa möjligheten att införa bygglov. Regeringen delar dock den uppfattning som framförs av Grundvattenutredningen att det finns ett behov av att ha kvar bestämmelsen.

6.2.4. Särskilda skydds- och bevarandeområden

Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser behöver inte införas i plan- och bygglagen om särskilda skydds- och bevarandeområden.

Utredningens förslag: Särskilda skydds- och bevarandeområden skulle enligt utredningen vid planläggning ges samma ställning som riksintressen enligt naturresurslagen. Detta innebar bl.a. att kommunerna i översiktsplanerna skulle redovisa hur de avser att tillgodose skyddet av de områden som förklarats som särskilda skydds- eller bevarandeområden.

Vidare skulle möjligheterna utökas att meddela områdesbestämmelser. Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan skulle framgå om förslaget inte tillgodoser skyddet av områden som har förklarats som särskilda skydds- eller bevarandeområden. Slutligen skulle länsstyrelsen pröva beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att skyddet av ett område som förklarats som ett särskilt skydds- eller bevarandeområde inte tillgodoses.

Remissinstanserna: Boverket anser att särskilda skydds- och bevarandeområden inte kan hanteras på ett sätt som motsvarar riksintressen. Detta grundar verket på att miljöbalksinstituten redan är givna och att de alltså inte som riksintressen kan förändras i en dialog mellan stat och kommun.

Boverket vill i stället se instituten som preciseringar och uttolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redovisas. Dessa preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, eftersom plan- och bygglagen inte är skriven på den detaljeringsnivån. Svea hovrätt ifrågasätter behovet av den föreslagna regleringen. Hovrätten påpekar att områdena ofta utpekas som riksintresse för naturvården och anför att de bestämmelser som reglerar användningen av sådana områden effektivt förhindrar markanvändning som kan menligt påverka de skyddsvärda intressena.

Svenska Kommunförbundet anser att om särskilda skydds- och bevarandeområden skall behandlas som riksintressen så bör de också beslutas som riksintressen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att det måste förtydligas på vilket sätt särskilda skydds- och bevarandeområden har företräde framför riksintressen och hur en avvägning mellan dem skall gå till.

Skälen för regeringens bedömning: Av 7 kap. 28 § MB följer att regeringen får förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om området enligt rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar (fågeldirektivet) är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.

Vidare anges att ett område som av Europeiska gemenskapernas kommission har utpekats som ett område av intresse för gemenskapen av regeringen skall förklaras som ett särskilt bevarandeområde enligt rådets

direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (art- och habitatdirektivet).

Som framgår av redogörelsen av utredningens förslag ville utredningen i samband med planläggning enligt plan- och bygglagen ge särskilda skydds- och bevarandeområden i princip samma ställning som riksintressen enligt naturresurslagen. Syftet var att ge ökad tyngd åt dessa områden. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan är kritiska.

Enligt regeringens uppfattning är de områden som förklaras som särskilda skydds- eller bevarandeområden vanligtvis så värdefulla att de också skall utpekas som riksintresseområden av det slag som anges i 3 kap. 6 § MB (jfr prop. 85/86:3 s. 164 f). Denna uppfattning stämmer överens med Svea hovrätts och Kommunförbundets åsikt. Det finns därför inte något behov av att skapa ett nytt system där områdena jämställs med riksintressen. Det grundläggande skyddet av områdena ges dock inte genom att dessa pekas ut som riksintresse utan genom reglerna i miljöbalkens kapitel om områdesskydd. Det är främst genom sådant skydd som olämplig markanvändning skall förhindras. Om detta skydd finns ger inte en plan enligt plan- och bygglagen någon ovillkorlig rätt att utföra åtgärder i området. Regeringen bedömer därför att det inte finns något behov av den föreslagna lagändringen.

6.2.5. Statens roll vid planläggning

Regeringens förslag: När översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser upprättas skall länsstyrelsen vid samråd med kommunen verka för att miljökvalitetsnormer inte överträds.

Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan skall framgå om förslaget inte stämmer överens med miljökvalitetsnormer.

Länsstyrelsen skall pröva beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att en miljökvalitetsnorm överträds.

Utredningens förslag: Som framgår av avsnittet om särskilda skyddsoch bevarandeområden hade utredningen flera förslag som avsåg att länsstyrelsen skulle bevaka skyddet av dessa. Vidare föreslog utredningen att länsstyrelsen på olika sätt skulle verka för att ett åtgärdsprogram inte motverkas. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Boverket ifrågasätter om det behövs en separat kontroll i plan- och bygglagen av att kommunen tar den hänsyn som vissa institut i just miljöbalken kräver. Motsvarande kontroll finns enligt verket inte i förhållande till sektorsmyndigheterna. Flera av de förhållanden som utredningen vill reglera innefattas enligt verket i de nuvarande möjligheterna att ingripa avseende riksintresse, mellankommunala intressen samt hälsa och säkerhet. Verket föreslår att ingripanden med anledning av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram hanteras med stöd av reglerna i miljöbalken. Grossistförbundet Svensk Handel är positiv till förslaget att länsstyrelserna skall ge kommunerna råd om tillämpning av miljöbalken

vid utarbetandet av detaljplaner m.m. och informera om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Svea hovrätt anser det vara befogat med statlig kontroll av efterlevnaden av miljökvalitetsnormer. Hovrätten är däremot tveksam till om åtgärdsprogram skall omfattas av bestämmelserna. Om det kan befaras att ett planbeslut motverkar ett åtgärdsprogram, torde det enligt hovrätten kunna hävdas att det kan befaras att beslutet innebär att miljökvalitetsnormen överträds. Till hovrättens tveksamhet bidrar också att åtgärdsprogrammen har en något oklar konstitutionell status. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker förslaget att länsstyrelsen skall bevaka att miljökvalitetsnormer inte överträds eller åtgärdsprogram motverkas. Länsstyrelsen anser dock att rekvisiten "medverka till att en norm överträds" och "(ett åtgärdsprogram) motverkas" är oklara.

Naturvårdsverket föreslår att staten skall kunna överpröva bl.a. detaljplaner för att säkra att en åtgärdsplan enligt 5 kap. 8 § MB följs. Stockholms läns landsting föreslår att regeringens möjlighet att pröva en regionplan utgår.

Skälen för regeringens förslag: Genom plan- och bygglagen har kommunernas ställning stärkts. Tidigare gällde i stor utsträckning att kommunala planer skulle fastställas av länsstyrelsen eller i vissa fall regeringen. Med plan- och bygglagen slogs den kommunala bestämmanderätten fast i fråga om planläggningen. Det är enligt lagen således en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten (1 kap. 2 §).

En grundtanke i plan- och bygglagen är att den statliga efterhandsgranskningen i största möjliga utsträckning skall ersättas av en medverkan redan i planeringsskedet. Ett viktigt inslag vid utarbetandet av en plan är att staten, normalt företrädd av länsstyrelsen, vid samråd skall ta tillvara statens intressen.

I viss utsträckning har dock staten fortfarande en möjlighet att tvångsvis kontrollera kommunala planer. I plan- och bygglagen ges regler om detta i 12 kap. Länsstyrelsen skall enligt nuvarande lydelse av 12 kap. 1 § pröva kommuners beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att ett riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodoses, att regleringen av sådana frågor om mark och vatten som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.

Någon motsvarande statlig kontrollmöjlighet finns inte beträffande översiktsplaner. Skälet till detta är att översiktsplaner inte är bindande. Länsstyrelsen har dock enligt 4 kap. 9 § plan- och bygglagen skyldighet att framföra en avvikande mening i ett granskningsyttrande.

De kommunala planerna har stor inverkan på miljön. Det är därför angeläget att miljöbalkens intentioner får genomslag även i den kommunala planläggningen. Erfarenheterna från plan- och bygglagens tillämpning visar att de flesta frågor där det finns motsättningar mellan statliga och kommunala intressen kan lösas under samrådsskedet. Det är alltså lämpligt att det åligger länsstyrelsen att verka för att riksintressen tillgodoses

och att även i övrigt statens intressen tas tillvara när en detaljplan, områdesbestämmelser eller översiktsplan tas fram.

De statliga intressen i miljöbalken som kan leda till ingripande rör miljökvalitetsnormer och riksintressen. Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om länsstyrelsens uppgift under samrådet kompletteras med att länsstyrelsen skall verka för att miljökvalitetsnormer inte överträds. Av samma skäl som anförs i tidigare avsnitt finns det däremot inte något behov av att införa särskilda lagbestämmelser om att länsstyrelsen skall verka för att åtgärdsplaner inte motverkas och att skyddet av de särskilda skydds- och bevarandeområdena tillgodoses.

Länsstyrelsen skall också i ett granskningsyttrande över en översiktsplan uttala sig om planens förenlighet med miljökvalitetsnormer.

Regeringen anser alltså att de flesta meningsmotsättningar mellan stat och kommun bör kunna lösas i samförstånd. Reglerna om statlig kontroll i 12 kap. plan- och bygglagen skall dock användas för att säkerställa att miljökvalitetsnormer iakttas i planläggningen. Miljökvalitetsnormer är av central betydelse för miljö- och hälsoskyddet. Det är egentligen endast i sådana normer som en gräns kan sättas för vad människors hälsa och miljön får utsättas för. Regeringen är övertygad om att kommunerna kommer att vara väl medvetna om behovet att iaktta fastställda kvalitetsnormer och angelägna att följa dem. Eftersom det är ett övergripande nationellt intresse att miljökvalitetsnormerna iakttas bör dock enligt regeringens mening regler om en statlig överprövning införas. På detta sätt skapas en garanti för att kommuner iakttar miljökvalitetsnormer när de planerar och planlägger.

En statlig överprövningsmöjlighet är särskilt befogad just vad gäller miljökvalitetsnormer. Sådana normer kommer ofta att behöva beaktas i flera angränsande kommuner. Den föreslagna ordningen är dessutom logisk i förhållande till vad som redan gäller. Med dagens bestämmelse kan en kommunal plan överprövas av länsstyrelsen bl.a. om en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa. Kvalitetsnormer syftar bl.a. till att förebygga störningar som överskrider vad människors hälsa tål och det är på hälsoskyddsområdet som normerna åtminstone till en början kan väntas få störst betydelse. Regeringen föreslår att en möjlighet införs till statlig överprövning när det kan befaras att en miljökvalitetsnorm överträds.

Hänvisningar till S6-2-5

7. Väglagen (1971:948)

7.1. Väglagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Väglagen och miljöbalken gäller parallellt. Ytterligare krav skall dock inte få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om sådan renhållning av vägområden som regleras enligt väglagen. I övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid prövning av ärenden enligt väglagen skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att ytterligare krav i fråga om renhållning av vägområden inte skall få ställas med stöd av miljöbalken. Utredningen gjorde bedömningen att miljöbalken inte skall kunna tillämpas i fråga om lokalisering av vägar.

Remissinstanserna: Vägverket menar att en väg, som har prövats genom fastställelse av en arbetsplan, därefter skall vara "färdigprövad".

Frågor om exempelvis utformning av bullerskydd skall enligt Vägverket därefter inte kunna tas upp till en separat prövning enligt miljöbalken. I övrigt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet mellan väglagen och miljöbalken, utöver vad som framgår av avsnitt 7.2.

Skälen för regeringens förslag: I väglagen (1971:948) regleras byggande och drift av allmänna vägar, s.k. väghållning. Byggande och drift av vägar har genom bl.a. luft- och markföroreningar samt buller en sådan miljöpåverkan att miljöbalken (MB) är tillämplig.

Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och väglagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bygger eller på annat sätt bedriver väghållning är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken när väglagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om väglagen har några sådana bestämmelser.

I 4 § andra stycket stadgas att väghållaren skall ta tillbörlig hänsyn till förutom enskilda intressen - allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och kulturmiljövård. Bestämmelsen är enligt regeringens uppfattning så allmänt hållen att den inte kan anses stå i strid med miljöbalkens allmänna hänsynsregler eller någon annan bestämmelse i miljöbalken. Bestämmelsen kan inte heller tas bort, eftersom den omfattar även andra intressen än sådana som faller inom miljöbalkens tillämpningsområde.

Vidare skall enligt 13 § väglagen vid byggande av väg tillses att vägen får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Bestämmelsen har likheter med den allmänna regeln om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB och lokaliseringsregeln i 2 kap. 4 § MB. Ä ven andra bestämmelser i miljöbalken är av intresse, t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Det kan inte uteslutas att en bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i enskilda situationer får ett från miljösynpunkt annat resultat än en bedömning enligt 13 § väglagen. Förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan i sådana fall uppfattas som oklart.

Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lokalisering och annat hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byggande av vägar. Såsom Lagrådet har påpekat, i anledning av remissförslagets

tillägg i 13 § väglagen, kommer detta att framgå med tillräcklig grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 3 a § väglagen och som innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen av ärenden enligt väglagen. Följaktligen skall, i de avseenden som nu är i fråga, inga begränsningar göras av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Ä ven för drift av väg finns hänsynsregler i väglagen. Väg skall enligt 26 § första stycket hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Bestämmelsen kan knappast komma i konflikt med miljöbalken, eftersom balkens regler inte syftar till att skydda samfärdseln. Bestämmelsen hindrar inte att krav på en vägs drift ställs enligt miljöbalken. Exempelvis kan med stöd av miljöbalken ingripande ske mot en väg, i vilken ingår en vägbank med ett miljöfarligt fyllnadsmaterial som läcker i ett vattenområde.

Renhållning av vägområden är dock särskilt reglerat i väglagen. Enligt

26 § andra stycket skall nämligen vägområdet genom renhållning hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller det sagda dock endast vägområde för motorväg eller motortrafikled. Ä ven miljöbalken är tillämplig på renhållning. Det är dock enligt regeringens uppfattning lämpligt att ytterligare krav inte skall få ställas med stöd av miljöbalken i de frågor som regleras i 26 § väglagen. Beträffande renhållning inom områden där 26 § andra stycket inte gäller skall däremot miljöbalken tillämpas. Detta innebär i princip ingen ändring jämfört med i dag, eftersom redan nu särskilda bestämmelser gäller för renhållning när regler saknas i väglagstiftningen (prop. 1971:123 s. 172). Regeringen återkommer till 26 § i nästa avsnitt.

I dag gäller att en väg, vars anläggande har prövats i särskild ordning, inte genom den s.k. stoppregeln i 6 § miljöskyddslagen (1969:387) kan hindras att användas för avsett ändamål. Som en följd av detta har ansetts att en domstol inte heller med stöd av lokaliseringsregeln i 4 § miljöskyddslagen kan förbjuda att en väg anläggs i den sträckning som anges i en arbetsplan fastställd enligt väglagen (NJA 1993 s. 645). Regeringen föreslår i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 238) att miljöbalkens stoppregel skall kunna tillämpas även sedan en prövning har skett av väg enligt väglagstiftningen. Ingen begränsning bör således införas av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, utöver vad som nyss har sagts om renhållning.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning, skall enligt 14 § andra stycket väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Med naturvårdsföreskrifter avses främst föreskrifter meddelade med stöd av bestämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att väglagens bestämmelse finns kvar.

En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den aktuella lagen. I den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig grund för myndighetsutövning enligt en annan lag måste det föreskrivas

särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt väglagen.

Hänvisningar till S7-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 29, 32.2

7.2. Väglagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tilllämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen.

Vägar som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall inte få byggas.

Begreppen förstudie och vägutredning förs in i väglagen. Samtidigt förs i väglagen in regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilka regler i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

När vägrätt upphör och vägen dras in, skall väghållaren vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.

Reglerna om täkt i väglagen upphävs. I samband med tillstånd till åtgärder inom eller intill ett vägområde skall villkor kunna meddelas till skydd för miljön. Om sådana villkor inte är tillräckliga skall tillstånd kunna vägras.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen eller att tillstånd skall kunna vägras för åtgärder vid vägområden, när villkor till skydd för miljön inte är tillräckliga. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Vägverket tillstyrker i allt väsentligt föreslagna ändringar i väglagen. Vägverket ser det som självklart att miljöbalkens regler och hänsynstaganden skall beaktas vid prövning av vägar enligt väglagen. Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser det lämpligt att i väglagen föra in en regel om att de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken skall tillämpas. Universitetet tillägger dock att det kan vara naturligt att en speciell lokaliseringsregel gäller, när myndigheten skall bestämma platsen för en väg. Länsstyrelsen i

Stockholms län anser att lokaliseringsregeln och utföranderegeln i 13 § måste tas bort för att säkerställa miljöbalken som speciallag för miljön.

Det bör enligt länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 4 § att miljöbalkens regler har företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även för planläggning och avveckling av väg bör specificeras att tillbörlig hänsyn skall tas enligt 4 §.

Vägverket anser att kopplingen av förstudie enligt väglagen till bestämmelsen i 6 kap. 4 § MB om tidigt samråd är naturlig. Den innebär enligt Vägverket dock vissa problem, med hänsyn till att förstudien främst är en inventeringsfas. Vägverket anser vidare att länsstyrelsens godkännande av vägutredningens miljökonsekvensbeskrivning bör ske innan vägutredningen ställs ut. Vägverket godtar att det blir krav på att även arbetsplaner för drift av väg (förbättringsarbeten) fortsättningsvis måste ha en miljökonsekvensbeskrivning. Naturvårdsverket anser att i förstudien skall utredas miljökonsekvenser av strategisk art. Det är enligt Naturvårdsverket önskvärt att frågorna om miljökonsekvensbeskrivningar vid

vägutredning ses över. Enligt Naturvårdsverkets mening skall utökat samråd ske vid upprättandet av arbetsplanen även när sådant samråd har skett vid genomförandet av en vägutredning. Vidare föreslår Naturvårdsverket att den länsstyrelse som skall avgöra om vägbyggnadsprojektet har betydande miljöpåverkan skall samråda med andra berörda länsstyrelser. Slutligen anser Naturvårdsverket att förslaget bör ses över mot bakgrund av EG-direktivet om miljökonsekvensbeskrivning. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa begreppen förstudie och vägutredning samt att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar görs tillämpliga. Lagförslaget bör enligt ämbetet kompletteras med att kraven på miljökonsekvensbeskrivningar i rimlig omfattning bör gälla även för en förstudie och vid en så kallad enkel arbetsplan för mindre ombyggnadsåtgärder. Ä mbetet föreslår vidare att bestämmelsen om tidigt samråd vid förstudie kompletteras med att samråd bör ske med intresseföreningar som har som ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen. Boverket anser att det inte bör vara möjligt att gå vidare med en vägutredning utan att förstudien är förankrad i en översiktsplan. Lunds universitet föreslår att det bör framgå av lagtexten att man som miljökonsekvensbeskrivning vid arbetsplan inte kan nöja sig med den beskrivning som har upprättats vid vägutredningen. Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en lagreglering av planeringsstegen förstudie och vägutredning. Länsstyrelsen anser att berörda länsstyrelser och kommuner formellt skall beredas tillfälle att yttra sig över vägutredningen. Vidare bör enligt länsstyrelsen en vägutredning alltid ställas ut för granskning, motsvarande vad som sker vid arbetsplan. En vägutredning kan enligt länsstyrelsen behöva göras inte bara i de fall alternativa terrängkorridorer behöver studeras, utan även om jämförande studier behöver göras mellan alternativa utformningar eller utföranden. Länsstyrelsen anser slutligen att länsstyrelsens godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall göras före det att miljökonsekvensbeskrivningen hålls tillgänglig för allmänheten. Det är enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län bra att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning regleras i lagen. Länsstyrelsen i Skåne län finner det positivt att det arbetssätt som använts i planeringsprocessen vid byggande av väg under senare år blir lagreglerat. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker de förslag som berör beskrivningen av arbetet med vägar och införandet av begrepp som förstudie och vägutredning. Västerås kommun är av uppfattningen att alternativa korridorer alltid bör studeras, varför vägutredningar alltid skall genomföras. Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) bör bestämmelsen om samråd vid förstudien förtydligas på så sätt att det framgår att samråd även skall äga rum med de markägare som kan komma att beröras av vägprojektet. Ett likartat förtydligande bör enligt LRF göras i lagförslaget om vägutredning. LRF tillstyrker att reglerna om täkt i väglagen upphävs.

Grossistförbundet Svensk Handel finner det djupt otillfredsställande att utredningen inte i motiven närmare har presenterat vilken typ av villkor som kan bli aktuella och innehållet i dessa, när Vägverket och länsstyrelserna får möjlighet att besluta om villkor inte bara av hänsyn till vägen och trafiksäkerheten utan även till miljön. - Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samordning med miljöbalkens bestäm-

melser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfundet anför att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie prövningen och att därför uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall ges in till Vägverket. Länsstyrelsens yttrande bör enligt Länsstyrelsen i Stockholms län åtfölja ärendet när det lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning. - Den nya formuleringen beträffande återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet kompletteras med att hänsyn skall tas även till vägens kulturhistoriska värde.

Koncessionsnämnden för miljöskydd påpekar att det av förslaget inte kan utläsas vem som prövar omfattningen av återställningsskyldigheten. Enligt LRF bör klargöras att, för det fall vägen övergår till att bli enskild, återställningsansvaret inte automatiskt övergår till de enskilda väghållarna.

Den tidigare väghållaren bör enligt LRF ha kvar ett ansvar när ett framtida iordningställande av vägområdet aktualiseras. - Lunds universitet anser att frågan om utvidgning av miljöbalksprincipen om reduktion av ersättning under nivån "avsevärt försvåras" bör övervägas även i väglagen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt väglagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Flera remissinstanser har kritiserat detta. Regeringen vill för sin del understryka att det är viktigt att tillräckliga och med miljöbalken förenliga miljöhänsyn tas vid prövningen enligt väglagen. Ä ven praktiska skäl talar för att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Detta hänger samman med att större vägar skall tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken. Vid regeringens tillåtlighetsprövning skall naturligtvis hänsynsreglerna tillämpas. Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen tillåtlighetspröva nya motorvägar och motortrafikleder samt andra nya vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap. 3 § MB förbehålla sig prövningen av även andra vägar. Innan tillåtlighetsprövning sker skall dock, som framgår nedan, Vägverket bereda ärendet enligt bestämmelserna i väglagen och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsreglerna är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av Vägverket och föreskrifter kan då meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt att Vägverket i denna inledande och avslutande handläggning av vägärendet tillämpar miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

Enligt nuvarande lydelse av 3 a § skall lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen. Bestämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning skall i fortsättningen göras till hushållningsbestämmelser i 3 och 4 kap. miljöbalken.

Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Vid planering och planläggning skall myndigheter enligt samma stadgan-

de iaktta miljökvalitetsnormerna. Miljökvalitetsnormer skall naturligtvis iakttas även vid tillämpningen av väglagen. Regeringen anser dessutom att 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, skall ha motsvarande tillämpning vid arbetsplan enligt väglagen. Eftersom arbetsplan inte alltid skall fastställas är det enligt regeringens mening lämpligt att förbudet i 16 kap. 5 § MB knyts redan till upprättandet av arbetsplanen.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. I vägärenden är det i huvudsak väglagens prövningsregler som gäller utom ifråga om sådant byggande som utgör vattenverksamhet enligt miljöbalken. Regeringen bedömer därför att föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar, i enlighet med vad som gäller för närvarande, måste finnas i väglagen. Det återstår sedan att bestämma hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Som framgår av avsnitt 5 bör bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på sådana beskrivningar enligt lagar utanför balken.

I detta sammanhang erinras att regeringen i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 275 f) har berört den kritik som framfördes i Riksrevisionsverkets rapport Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i praktiken, RRV 1996:29. Regeringen har i likhet med utredningen tagit fasta på sagda kritik i de förslag till förändringar i väglagen som nu läggs fram.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i 6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Som utredningen har framhållit saknas skäl att ha andra regler på väglagens område än de som gäller enligt miljöbalken. Regeringen anser därför att bestämmelsen i balkens nyssnämnda stadgande skall tillämpas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar enligt väglagen.

Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning samt kostnader. Som tidigare nämnts bör ordningen enligt väglagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Vägverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.

För att bästa resultat för miljön skall uppnås anser regeringen att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning måste starta i ett tidigt skede och samordnas med övrig planering. Ett problem är dock att de tidiga planeringsstadierna förstudie och vägutredning i dag inte är lagreglerade. Regeringen noterar att Vägverket, under Miljöbalksutredningens arbete, har påtalat behovet av en översyn av väglagen så att de stadier i vägplaneringen som ligger före arbetsplaneskedet blir lagreglerade. Enligt Vägverket skulle miljöarbetet underlättas om proceduren med miljökonsekvensbe-

skrivning kunde samordnas på ett mer ändamålsenligt sätt med övrig vägplanering. I syfte att på ett tydligare och mer ändamålsenligt sätt klargöra förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar samt för att tillgodose Vägverkets synpunkter föreslår regeringen liksom utredningen att de inarbetade begreppen förstudie och vägutredning införs i väglagen. Regeringen föreslår följaktligen med utgångspunkt i miljöbalkens regler att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning enligt väglagen skall vara utformat på följande sätt.

Planeringsprocessen vid byggande av väg skall inledas med en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta planeringen skall klarläggas. Så sker även i dag utan att förfarandet är lagreglerat. Under detta skede bör ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser, kommuner och miljöorganisationer samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och närboende.

Efter samrådet skall den länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojektet huvudsakligen avses att fullföljas fatta beslut i frågan om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår skall detta ske efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. I överensstämmelse med 6 kap. 4 § tredje stycket MB skall beslutet inte kunna överklagas. Förstudien skall klarlägga i vad mån en vägutredning behövs innan en arbetsplan upprättas.

Om förstudien anger att alternativa terrängkorridorer behöver studeras skall en vägutredning upprättas. En sådan utredningen utgör sedan underlag för val av vägkorridor och trafikteknisk standard. Alternativa terrängkorridorer skall jämföras sinsemellan och med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat.

Vad åter gäller miljökonsekvensbeskrivningen är tanken att arbetet med denna skall fortsätta under vägutredningsskedet. Finner länsstyrelsen under förstudien att vägbyggnadsprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan, skall det under vägutredningen ske ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5–6 §§ MB.

Enligt 6 kap. 8 § första stycket MB skall en miljökonsekvensbeskrivning kungöras när verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Detsamma bör gälla på väglagens område. Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för allmänheten, som får tillfälle att yttra sig. Detta sker genom att miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut tillsammans med övriga delar av vägutredningen. Genom detta ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen. Innan miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser i enlighet med vad som gäller i dag enligt 24 § andra stycket vägkungörelsen (1971:954). På detta sätt säkras att den miljökonsekvensbeskrivning som allmänheten får del av har en godtagbar kvalitet. Det bör påpekas att godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att miljökonsekvensbeskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således uteslutande att kvaliteten godkänns

och ställning tas alltså inte till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall liksom enligt 6 kap. 9 § första stycket MB inte kunna överklagas.

Om det under förstudien har konstaterats att vägutredning inte behövs, skall vad som har nämnts om förfarandet vid vägutredning i stället gälla under arbetsplaneskedet. Kungörandet av miljökonsekvensbeskrivningen liksom att den hålls tillgänglig för allmänheten kan dock ske i samband med att arbetsplanen ställs ut för granskning enligt 17 § väglagen.

En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas under arbetsplaneskedet även i de fall där vägutredning tidigare har genomförts. Det blir då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att detaljeringsgraden är mycket högre i en arbetsplan. Det är naturligt att miljökonsekvensbeskrivningen, liksom arbetsplanen i övrigt, upprättas i samråd med bl.a. miljövårdsmyndigheter. Däremot behöver inte ett sådant utökat samråd som regleras i 6 kap. 5–6 §§ MB ske, när detta har skett redan vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen vid vägutredningen. Det bör krävas att berörda länsstyrelser godkänner miljökonsekvensbeskrivningen innan den tas in i arbetsplanen. Ä ven för arbetsplaner gäller att godkännandet skall ske innan utställning sker.

Då en arbetsplan skall fastställas bör i enlighet med vad som följer av 6 kap. 9 § andra stycket MB en lagstadgad skyldighet finnas att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden. Vidare bör det i överensstämmelse med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB införas en bestämmelse i väglagen om att ett beslut om fastställelse av arbetsplan skall kungöras. I fråga om kostnaderna bör precis som enligt 6 kap. 10 § MB den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen svara för dessa.

Ö vriga frågor

Hälsoskyddslagen (1982:1080) har arbetats in i miljöbalken. Begreppet sanitär olägenhet har i samband med detta ändrats till olägenhet för människors hälsa (9 kap. 3 § MB). Som en följd av detta bör uttrycket sanitära hänsyn i väglagens bestämmelse om renhållning (26 §) ändras.

Av 38 § väglagen följer att om väghållaren till drift av väg behöver ta sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på framställning av väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Enligt 63 § skall väghållaren ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt till täkt för drift av väg.

Reglerna om täkt i 12 kap. MB är tillämpliga även på den typ av täkt som avses i väglagen. Väglagens täktbestämmelser tillämpas praktiskt taget aldrig. Med nutidens stora belagda vägar, som inte fordrar grusning, och med tanke på att vid vinterväglag saltning, åtminstone i landets södra och mellersta delar, är vanligare än sandning, är de speciella reglerna om täkter för vägar knappast ändamålsenliga. Regeringen finner därför att bestämmelserna i väglagen bör kunna upphävas. Följden blir att väghålla-

ren får förvärva erforderliga massor på marknaden, där miljöbalkens regler är tillämpliga på leverantörernas täktverksamhet. Det betyder även att väghållaren förlorar sin möjlighet till "tvångsrätt" enligt väglagen, dvs. att kunna gå in på annans mark och mot markägarens vilja öppna täkt. Motsvarande tvångsregler saknas i miljöbalken.

Väglagen innehåller bestämmelser om skyltar och liknande anordningar inom och i närheten av vägområden. Bestämmelser om skyltar finns även i den lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning som har förslagits riksdagen samtidigt med miljöbalken. I 10 § i den nya lagen finns dock en undantagsbestämmelse som leder till att regeln i 43 § väglagen om skyltar inom vägområde inte påverkas av den nya lagstiftningen.

Vad gäller skyltar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50 meter därifrån sker enligt nuvarande ordning en dubbelprövning av länsstyrelsen, enligt naturvårdslagen (1964:822) och väglagen. Det kan anmärkas att Vägverket i sitt remissvar med anledning av Miljöskyddskommitténs förslag till följdlagstiftning (SOU 1994:96) ansåg att dubbelprövningen inte utgjorde något praktiskt problem, eftersom länsstyrelsen är beslutsmyndighet i båda fallen och relativt enkelt kan samordna tillståndsansökningarna. Regeringen finner inte skäl att nu frångå utredningsförslaget som innebär att prövningen behålls enligt nuvarande ordning och att länsstyrelsen kvarstår som tillståndsmyndighet enligt både väglagen och lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning.

Vägverket har enligt utredningen påtalat att det finns ett behov av att kunna meddela föreskrifter, inte bara av hänsyn till vägen och trafiksäkerheten utan även till miljön i samband med att tillstånd till åtgärder inom och intill ett vägområde beslutas enligt 43–48 §§. De åtgärder som får vidtas efter tillstånd är sådana att de kan ha en miljöpåverkan. Regeringen finner, liksom utredningen, att väghållningsmyndigheten respektive länsstyrelsen bör ges den föreslagna möjligheten. Detta innebär t.ex. att föreskrifter kan meddelas om bullerskydd, när tillstånd meddelas enligt 47 § att uppföra en byggnad i närheten av en väg. Det kan dock tänkas att sådana föreskrifter inte är tillräckliga. Regeringen anser därför att det bör införas en möjlighet att vägra tillstånd, när de föreskrifter som kan meddelas inte är tillräckliga. Som bestämmelserna nu är utformade kan tillstånd normalt vägras endast av trafiksäkerhetsskäl eller annars med hänsyn till vägen.

Som redan har nämnts skall enligt 17 kap. 1 § 18 MB regeringen tillåtlighetspröva motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfält och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringens prövning bör, som utredningen har framhållit, ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokaliseringen har blivit alltför låst och stora kostnader har lagts ned i projekteringen. Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ. Det är enligt regeringen lämpligt att regeringsprövningen sker i samband med vägutredningen då den lämpligaste vägsträckningen skall läggas fast. Till grund för regeringens prövning ligger den av Vägverket upprättade vägutredningen. Vägverket skall överlämna alla relevanta handlingar i ärendet till regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens tillåtlighetsbeslut kommer att

omfatta tillåtligheten av anläggningen inom en viss vägkorridor utan att den närmare sträckningen av trafikanläggningen har preciserats. Genom regeringens beslut blir frågan om tillåtligheten i det aktuella fallet avgjord. Arbetsplanen skall således endast avse vägsträckning inom det område som regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på Vägverket att se till att vägar som är obligatoriskt prövningspliktiga överlämnas till regeringens prövning.

I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar tas bort och spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten på en väg har upphört. Tidpunkten kan lämpligen knytas till när vägen dras in och vägrätten därmed upphör. Eftersom verksamhet som faller under väglagen inte kräver tillstånd kan frågan om återställningsåtgärder inte regleras vid tillståndsprövningen eller särskilt i samband med att tillståndet upphör. I stället får skyldigheten följa direkt av väglagen. Mot bakgrund av att staten eller kommuner är väghållare finns enligt regeringens mening ingen anledning att införa bestämmelser om skyldighet att ställa säkerhet för kostnader för återställningsåtgärder.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Regeringen anser att denna ordning även bör gälla enligt väglagen. Regeringen finner det dock lämpligt att äldre bestämmelser får gälla i de fall då en miljökonsekvensbeskrivning har lämnats in till länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen före ändringarnas ikraftträdande. Såsom Lagrådet har förordat tas vidare bland övergångsbestämmelserna in en föreskrift av innebörd att bestämmelsen i 63 § första stycket 5 väglagen fortfarande skall gälla i fråga om skador på grund av täkt som upplåtits med stöd av 38 § samma lag före den nya lagens ikraftträdande.

Hänvisningar till S7-2

8. Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

8.1. Banlagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Banlagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga begränsningar införs av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av avsnitt 8.2 har ingen remissinstans uttalat sig om banlagens förhållande till miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag: Före den 1 februari 1996 saknades i lag fastställda krav på järnvägsbyggande. I syfte att råda bot på dessa

brister utarbetades med väglagen som förebild lagen (1995:1649) om byggande av järnväg (banlagen). I motiven till lagen anges att förfarandet vid byggande av järnväg haft klara brister vad gällde anknytningen till bl.a. miljölagstiftning (prop. 1995/96:2 s. 17 och 31).

Banlagen är tillämplig på byggande av järnväg. Med järnväg avses i lagen spåranläggning för järnvägstrafik. Till spåranläggning hör inte bara spår utan också bl.a. andra fasta anordningar som behövs för spårens bestånd, drift eller brukande. Med byggande av järnväg avses anläggande av en ny järnväg, omläggning av spår i en ny sträckning, utläggning av ytterligare spår och ombyggnad av järnväg på annat sätt. Banlagen innehåller däremot inga regler om drift av järnväg. I järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) finns visserligen utförliga regler om bl.a. drift av spåranläggning men dessa regler omfattar snarare säkerhetsfrågor än miljöfrågor. När det gäller miljöfrågor vid drift av järnväg gäller i stället miljöbalken.

Frågor som regleras i banlagen, dvs. byggande av järnväg, omfattas således också av miljöbalken, eftersom verksamheten påverkar miljön. Banlagen och miljöbalken gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bygger järnväg är skyldig att iaktta miljöbalken, särskilt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. samt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om det i banlagen finns bestämmelser som står i strid med bestämmelser i miljöbalken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om banlagen innehåller några sådana bestämmelser.

Enligt 1 kap. 3 § banlagen skall vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen. Till de allmänna intressena räknas exempelvis hushållning med naturresurser, miljöskydd, hälsoskydd, kulturmiljövård och naturvård (a. prop. s. 49). Bestämmelsen är enligt regeringens uppfattning så allmänt hållen att den inte kan anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken.

Vidare skall enligt 1 kap. 4 § banlagen tillses att järnvägen får sådant läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Bestämmelsen har likheter med den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 § MB och lokaliseringsregeln i 2 kap. 4 § MB. Ä ven andra bestämmelser i miljöbalken är av intresse, t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Det kan inte uteslutas att en bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i en enskild situation kan få ett från miljösynpunkt annat resultat än en bedömning enligt 1 kap. 4 § banlagen. Förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan i ett sådant fall uppfattas som oklart.

Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lokalisering och annat hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byggande av järnvägar. Såsom Lagrådet har påpekat, i anledning av remissförslagets tillägg i 1 kap. 4 § banlagen, kommer detta att framgå med tillräcklig grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 1 kap. 3 § banlagen och som innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen av ärenden enligt banlagen. Följaktligen anser regeringen att inga begränsningar skall göras av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Gäller skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för användning av bebyggelse, mark eller vatten, får järnväg enligt 1 kap. 5 § banlagen inte byggas så att syftet med bestämmelserna motverkas. De bestämmelser som åsyftas är bl.a. föreskrifter meddelade med stöd av bestämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att banlagens bestämmelse finns kvar.

En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den aktuella lagen. I den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig grund för myndighetsutövning enligt en annan lag måste det föreskrivas särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt banlagen.

Hänvisningar till S8-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.3

8.2. Banlagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tilllämpas vid prövning av ärenden enligt banlagen.

Järnvägar får inte byggas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Begreppen förstudie och järnvägsutredning förs in i banlagen. Samtidigt förs i banlagen in regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilka regler i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör, skall verksamhetsutövaren vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt banlagen eller att förstudier skall regleras i lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken skall tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att lokaliseringsregeln och utföranderegeln i 1 kap. 4 § måste tas bort för att säkerställa miljöbalken som speciallag för miljön. Det bör enligt Länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 1 kap. 3 § att miljöbalkens regler har företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även för avveckling av järnväg bör specificeras att tillbörlig hänsyn skall tas enligt 1 kap. 3 §.

Banverket föreslår att den som planerar att bygga en järnväg alltid skall genomföra en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläggs. Förstudien skall enligt Banverkets förslag även ange om en järnvägsutredning behövs innan en järnvägsplan upprättas. Vid utarbetandet av förstudien skall enligt Banverket den som avser att bygga en järnväg ha ett sådant tidigt samråd som utredningen har förslagit. Efter samrådet skall enligt Banverket länsstyrelsen i enlighet med utredningens förslag fatta beslut om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan.

En järnvägsutredning skall enligt Banverket utföras när det i förstudien

har klarlagts att alternativa terrängkorridorer behöver studeras. Banverket föreslår att miljöbalkens regler om förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen inte görs tillämpliga vid järnvägsutredning. Förfarandet skall enligt Banverket i stället regleras inom ramen för den normala planeringsprocessen. Om länsstyrelsen beslutar att järnvägsprojektet kan antas medföra betydande miljöpåverkan skall dock enligt Banverkets förslag utökat samråd ske med miljökonsekvensbedömning. Banverket föreslår att järnvägsutredning skall ställas ut för granskning och att då miljöbalkens bestämmelser om kungörande och tillfälle att yttra sig skall tillämpas. Vidare föreslår Banverket en regel om att beslut med anledning av järnvägsutredningen skall fattas först när miljökonsekvensbeskrivningen har godkänts av länsstyrelsen. Enligt Naturvårdsverket bör även förstudien regleras. Naturvårdsverket anser det angeläget att i järnvägsplaneskedet ha ett utökat samråd, även om detta redan har skett vid upprättandet av en järnvägsutredning. Länsstyrelsen bör dock enligt Naturvårdsverket få besluta om att ett sådant förfarande inte är nödvändigt i vissa fall. Naturvårdsverket anser att det bör införas ett krav på att den länsstyrelse som avgör om ett järnvägsprojekt har betydande miljöpåverkan skall samråda med andra berörda länsstyrelser. Riksantikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa begreppet järnvägsutredning och att miljöbalkens regler för beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar i beslut görs tillämpliga. Ä mbetet finner att begreppet förstudie på samma sätt som i väglagen bör införas i banlagen och att en miljökonsekvensbeskrivning i rimlig omfattning bör krävas i alla skeden av planeringen. Tidigt samråd bör enligt ämbetet ske med intresseföreningar som har som ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen, t.ex. representanter för hembygdsrörelsen. Ä ven Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förstudie bör regleras i banlagen. Länsstyrelsen anser att berörda länsstyrelser och kommuner formellt skall beredas tillfälle att yttra sig över järnvägsutredningen. Vidare bör enligt länsstyrelsen en järnvägsutredning alltid ställas ut för granskning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att processen från förstudie till arbetsplan bör vara densamma som gäller enligt väglagen. Förfarandet m.m. beträffande miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser att i banlagen bör införas bestämmelser om förstudie. I en förstudie är det enligt länsstyrelsen viktigt att fånga upp de problem som uppstår vid stängning av plankorsningar. I en till förstudien knuten miljökonsekvensbeskrivning kan enligt länsstyrelsen dessa problem beskrivas mera heltäckande. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget om införande av begreppet järnvägsutredning. Lunds universitet föreslår att det på något sätt bör framgå av lagtexten att man som miljökonsekvensbeskrivning vid järnvägsplan inte kan nöja sig med den som har upprättats vid järnvägsutredningen.

Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samordning med miljöbalkens bestämmelser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfundet anför att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie prövningen och att därför uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall ges in till

Banverket. Länsstyrelsens yttrande bör enligt Länsstyrelsen i Stockholms

län åtfölja ärendet när det lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning. - Vid återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet hänsyn tas till anläggningens kulturhistoriska värde. Koncessionsnämnden för miljöskydd och Västerås kommun påpekar att det av förslaget inte kan utläsas vem som prövar omfattningen av återställningskyldigheten. Lunds universitet anser att i banlagen bör införas bestämmelser om ställande av säkerhet för återställningskostnader. - Koncessionsnämnden för miljöskydd anser att miljöbalkens regler skall kunna tillämpas i fråga om tillfälligt ianspråktagande av mark.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt banlagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas vid prövningen enligt banlagen. Flera remissinstanser har kritiserat detta. Regeringen gör i denna fråga följande bedömning. Någon tillståndsprövning enligt miljöbalken kommer normalt inte att ske av järnvägar. Det är därför viktigt att tillräckliga miljöhänsyn tas i prövningen enligt banlagen. Ä ven praktiska skäl talar för att miljöbalkens hänsynsregler skall tillämpas vid förfarandet enligt banlagen. Detta hänger samman med att större järnvägar skall tillåtlighetsprövas av regeringen. Vid regeringens tillåtlighetsprövning skall naturligtvis hänsynsreglerna tillämpas. Enligt 17 kap. 1 § 19 MB skall regeringen tillåtlighetspröva nya järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik. Regeringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap. 3 § MB förbehålla sig prövningen av även andra järnvägar. Innan tillåtlighetsprövning sker skall dock, som framgår nedan, Banverket bereda ärendet och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsreglerna är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av Banverket och föreskrifter kan då meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt att Banverket i denna inledande och avslutande handläggning av järnvägsärendet tillämpar miljöbalkens allmänna hänsynsregler.

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall enligt nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § banlagen tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byggande av järnväg. Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall därför i stället ske till dessa kapitel i miljöbalken.

Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Vid planering och planläggning skall myndigheterna enligt samma stadgande iaktta miljökvalitetsnormer. Detta skall gälla också vid tillämpningen av banlagen. Regeringen anser dessutom att 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, bör ha motsvarande tillämpning vid fastställande av järnvägsplan enligt banlagen.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Verksamhet enligt banlagen kommer inte att vara tillståndspliktig enligt miljöbalken, bortsett från de delar av verksamheten som utgör vattenverksamhet. Föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar bör därför, i enlighet med vad som gäller för närvarande, finnas i banlagen. Det återstår sedan att bestämma hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Som framgår av avsnitt 5 bör miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på beskrivningar som föreskrivs i lagar utanför balken.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i 6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Som utredningen har framhållit saknas skäl att ha andra regler på banlagens område än de som gäller enligt miljöbalken. Regeringen anser därför att balkens nyssnämnda stadgande skall tillämpas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar enligt banlagen.

Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning samt kostnader. Som tidigare nämndes bör ordningen enligt banlagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Banverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.

För att bästa resultat för miljön skall uppnås måste enligt regeringen förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning starta i ett tidigt skede och samordnas med övrig planering. Ett problem är dock att de tidiga planeringsstadierna förstudie och järnvägsutredning i dag inte är lagreglerade. Utredningen föreslog därför att begreppet järnvägsutredning skall föras in i banlagen, i syfte att på ett tydligare och mer ändamålsenligt sätt klargöra förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen. Däremot avstod utredningen från att lägga fram något förslag rörande förstudier, eftersom Banverket inte hade blivit klart med utarbetandet av formerna för dessa. Banverket har nu slutfört arbetet med utformningen av planeringsprocessen. Regeringen har därför tillräckligt underlag för att föra in begreppet förstudie i banlagen.

Till detta hör att ett antal remissinstanser är kritiska till att utredningen inte i banlagen har lämnat något förslag om lagreglering av förstudier. Samtliga remissinstanser som yttrar sig över förslaget att lagreglera förstudier i väglagen är positiva till att detta sker.

Regeringen föreslår att begreppen förstudie och järnvägsutredning förs in i banlagen. Förfarandet skall enligt regeringens uppfattning vara utformat på följande sätt.

Planeringsprocessen vid byggande av järnväg inleds med en idéstudie. Denna utförs i huvudsak internt inom Banverket och har som syfte att

skissera alternativa lösningar. Det har inte framkommit något behov av lagreglering av detta förfarande.

Därefter inleds en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta planeringen skall klarläggas. Syftet med förstudien är att utarbeta underlag för val av alternativa principlösningar. Begreppet förstudie kan vid järnvägsplanering ha ett helt annat innehåll än motsvarigheten vid byggande av väg. Exempelvis kan en förstudie på järnvägsområdet avse företeelser som inte har någon fysisk omfattning, t.ex. förändringar av signalsystemet. Den form av förstudie som är intressant i detta sammanhang liknar dock förstudien enligt väglagen, eftersom den avser studier av lämpliga nya sträckningar av en järnväg. Begreppet förstudie bör enligt regeringens uppfattning arbetas in i banlagen. Det är förstudier vid byggande av järnväg som blir reglerat i banlagen. Med byggande av järnväg avses enligt 1 kap. 2 § att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår i en ny sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järnväg.

Under förstudien skall ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser, kommuner och miljöorganisationer samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och närboende.

I förstudien skall klargöras om en järnvägsutredning behövs innan järnvägsplan upprättas. Samrådet om förstudien med bl.a. länsstyrelsen kommer därmed att avse även frågan om behovet av järnvägsutredning. Efter samrådet skall länsstyrelsen i det län där järnvägsprojektet huvudsakligen skall utföras fatta beslut i frågan om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår skall detta ske efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. I överensstämmelse med 6 kap. 4 § tredje stycket MB skall beslutet inte kunna överklagas.

Utredningen föreslog att den som planerar att bygga en järnväg alltid skall upprätta en järnvägsutredning. Banverkets fortsatta arbete med planeringsformerna har dock lett fram till uppfattningen att det i vissa fall, t.ex. när förstudien resulterar i att befintlig bana skall förbättras, kanske inte är nödvändigt att upprätta en järnvägsutredning. Regeringens förslag innebär att en sådan lösning blir möjlig. Förslaget anger minimikraven för när järnvägsutredning skall upprättas. I förstudien tas som redan nämnts ställning till behovet av järnvägsutredning.

Järnvägsutredningen skall redovisa samhällsekonomiska bedömningar och övriga konsekvensbeskrivningar som ger underlag för beslut om frågan skall drivas vidare, val av principlösning och banteknisk standard. I en järnvägsutredning redovisas olika utbyggnadsalternativ och dessa jämförs sinsemellan och med alternativet att inte genomföra den aktuella järnvägsutbyggnaden. Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen skall fortsätta under järnvägsutredningen.

Har länsstyrelsen beslutat att järnvägsprojektet kan antas ha betydande miljöpåverkan, skall det under järnvägsutredningen ske ett utökat samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5–6 §§ MB. Detta samråd kan lämpligen samordnas med det samråd som sker avseende övriga delar av järnvägsutredningen. Det finns alltså normalt inte något behov av ett parallellt samrådsförfarande avseende miljökonsekvensbeskrivningen. Det

är dock bara samrådet avseende miljökonsekvensbeskrivningen som lagregleras.

Miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras och därefter ställas ut tillsammans med övriga järnvägsutredningen. Härigenom ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § första stycket MB skall tillämpas vid detta förfarande. Innan miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser i enlighet med vad som gäller i dag enligt 2 kap. 4 § banlagen. På detta sätt säkras att den miljökonsekvensbeskrivning som allmänheten får del av har en godtagbar kvalitet. Det bör påpekas att godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att miljökonsekvensbeskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således uteslutande att kvaliteten godkänns och ställning tas alltså inte till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). I likhet med vad som gäller i dag enligt 5 kap. 2 § banlagen skall länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen inte kunna överklagas.

En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas även under järnvägsplaneskedet. Det blir då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att detaljeringsgraden är mycket högre i en järnvägsplan. Det finns inte alltid något behov av förnyade samrådsförfaranden avseende miljökonsekvensbeskrivningen. Någon särskild bestämmelse bör därför inte införas om sådant samråd. I den mån förnyat samråd bör genomföras kan detta ske med stöd av befintlig bestämmelse i 2 kap. 5 § om samråd i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt. Däremot kan krävas att berörda länsstyrelser godkänner miljökonsekvensbeskrivningen innan den tas in i järnvägsplanen. Ä ven för järnvägsplaner gäller att godkännandet skall ske före utställandet.

Liksom enligt 6 kap. 9 § andra stycket MB bör då en järnvägsplan skall fastställas finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden. Vidare bör det, i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB, även införas en bestämmelse om att ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras. På samma vis som enligt 6 kap. 10 § MB skall den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen svara för kostnaderna som uppkommer för den.

Ö vriga frågor

Som redan har nämnts skall regeringen enligt 17 kap. 1 § 19 MB tillåtlighetspröva järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik. Regeringens prövning bör, som utredningen har framhållit, ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokaliseringen har blivit alltför låst och stora kostnader lagts ner i projekteringen. Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ om sådana är

aktuella. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är ändamålsenligt om regeringsprövningen sker i samband med järnvägsutredningen då den lämpligaste sträckningen skall läggas fast. Till grund för regeringens prövning ligger den av Banverket upprättade järnvägsutredningen. Banverket skall överlämna alla relevanta handlingar i ärendet till regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens tillåtlighetsbeslut kommer att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom ett visst område utan att den närmare sträckningen har preciserats. Genom regeringens beslut blir frågan om tillåtligheten i det aktuella fallet avgjord. Järnvägsplanen skall således endast avse sträckning inom det område som regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på Banverket att se till att järnvägar som är obligatoriskt prövningspliktiga överlämnas till regeringens prövning.

I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar tas bort och spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten på en järnväg har upphört. Eftersom verksamhet som faller under banlagen inte kräver tillstånd, kan frågan om återställningsåtgärder inte regleras av myndighet vid tillståndsprövningen eller särskilt i samband med att tillståndet upphör. I stället får skyldigheten följa direkt av banlagen.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Enligt samma paragraf skall dock reglerna om miljökvalitetsnormer tillämpas omedelbart. Regeringen anser att denna ordning bör gälla även enligt banlagen. Enligt regeringens mening kan det vara lämpligt att äldre bestämmelser får gälla i de fall då en miljökonsekvensbeskrivning har lämnats in till länsstyrelsen för godkännande enligt 2 kap. 4 § banlagen före ändringarnas ikraftträdande.

Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt den nya bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall gälla även då järnvägen har tillkommit enligt äldre bestämmelser. Regeringen godtar Lagrådets ståndpunkt att denna ordning bör framgå av en uttrycklig övergångsbestämmelse. I förhållande till remissförslaget innehåller således övergångsreglerna en kompletterande regel i detta hänseende.

Hänvisningar till S8-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.3, 8.1

9. Luftfartslagen (1957:297)

9.1. Luftfartslagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Luftfartslagen och miljöbalken gäller parallellt.

Krav skall dock inte få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart. I övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tilllämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte något förslag om att krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart inte skall få ställas med stöd av miljöbalken.

Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet mellan luftfartslagen och miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag:Luftfartslagen (1957:297) innehåller bestämmelser om bl.a. luftfartyg och flygplatser. Luftfartyg och verksamheten vid flygplatser har genom bl.a. luft- och markföroreningar samt buller en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tillämplig.

Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och luftfartslagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet enligt luftfartslagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken när luftfartslagen har bestämmelser som kan tänkas bli tillämpade på ett sätt som inte är förenligt med bestämmelser i balken. En bedömning måste göras om luftfartslagen har sådana bestämmelser.

Enligt 3 kap. 1 § gäller att luftfartyg skall vara miljövärdiga när de används vid luftfart. Ett luftfartyg anses enligt paragrafen miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ä ven bestämmelsen i 2 kap. 3 § MB om försiktighetsmått och bästa möjliga teknik kan användas i fråga om miljövärdighetskrav på luftfartyg. I en enskild situation kan tänkas att bestämmelserna får olika tillämpning. Ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg skall enligt regeringens uppfattning därför inte kunna ställas med stöd av miljöbalken.

Vidare stadgas i 1 kap. 2 a § att luftfartyg inte får framföras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl kan dock undantag medges från förbudet. I samband med detta får anges på vilka villkor luftfarten får äga rum. Någon annan bedömning skall enligt regeringens uppfattning inte kunna göras med stöd av miljöbalken.

Vad gäller bestämmelserna i 6 kap. om flygplatser och markorganisationen i övrigt finns det däremot inte några bestämmelser som enligt regeringens uppfattning kan anses stå i strid med bestämmelser i miljöbalken. Detta innebär att miljöbalken med bl.a. de allmänna hänsynsreglerna gäller för den som skall anlägga och driva en flygplats. Det saknas därför skäl att införa bestämmelser om att ytterligare krav inte skall kunna ställas med stöd av miljöbalken.

Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får enligt 6 kap. 4 § inte inrättas eller drivas utan tillstånd. Detsamma gäller om en allmän flygplats byggs om eller driften ändras, såvida inte ombyggnaden eller driftsändringen är av ringa betydelse. Tillstånd kan krävas även enligt miljöbalken. För närvarande gäller enligt miljöskyddsförordningen (1989:364) att flygplatser med instrumentbana över 1 200 meter är tillståndspliktiga medan övriga flygplatser är anmälningspliktiga. Dessutom

gäller enligt 17 kap. 1 § 21 MB att nya flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter skall tillåtlighetsprövas av regeringen.

Det förhållandet att miljöbalken gäller vid anläggandet och driften av flygplatser innebär inte automatiskt att balken skall tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats enligt luftfartslagen (jfr avsnitt 4.2). Vid tillståndsprövningen enligt luftfartslagen skall tillses att reglerna i just den lagen är uppfyllda. I dag finns dessutom ett uttryckligt stadgande i 6 kap. 5 § att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas. Av nästa avsnitt framgår dock att vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas även vid tillståndsprövning enligt luftfartslagen.

Hänvisningar till S9-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 29, 32.4

9.2. Luftfartslagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en ny flygplats som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Regler om miljökonsekvensbeskrivningar införs vilka i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i luftfartslagen om att i ett tillstånd större vikt än i dag skall läggas vid miljön, att ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor, att tillståndet skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning samt om att tillståndshavaren, när verksamheten upphör, skall vara skyldig att vidta återställningsåtgärder. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker utredningens förslag. – Det bör enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län övervägas om inte de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av luftfartslagen. Riksantikvarieämbetet anser att lokaliseringsprincipen i 2 kap. 4 § MB bör gälla vid prövningen enligt luftfartslagen. Naturvårdsverket anser däremot att det saknas anledning att införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt luftfartslagen. Det bör enligt Naturvårdsverket klargöras genom ett motivuttalande att en prövning enligt luftfartslagen inte innebär en lokaliseringsprövning.

Luftfartsverket har inget att erinra mot den förslagna skärpningen av kraven på miljökonsekvensbeskrivningars utformning och på förfarandet vid upprättandet av sådana. Luftfartsverket föreslår dock att inledande samråd alltid skall ske med verket när flygplatsen inte samtidigt är prövningspliktig enligt miljöbalken. Västerås kommun anför att samråd måste ske med berörda kommuner vid förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning. Riksantikvarieämbetet anser att samråd bör ske med intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskyddseller kulturmiljövårdens intressen. Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande av en miljökonsekvensbeskrivning har när det uppkommer frågor om kom-

plettering av beskrivningen. Riksantikvarieämbetet tillstyrker att miljöbalkens regler för beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar i beslut görs tillämpliga. Ä mbetet anser att lagtexten bör kompletteras med krav på att en ansökan skall innehålla en lokaliseringsutredning med miljökonsekvensbeskrivning.

Luftfartsverket har ingen erinran mot att nuvarande stadgande om villkor i tillstånd ändras så att det markeras att behovet av skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser särskilt skall beaktas. Verket påpekar dock att säkerhetsbegreppet är av grundläggande betydelse, varför säkerhetsaspekterna bör nämnas först. Ä ven Lunds universitet är av denna uppfattning. Koncessionsnämnden för miljöskydd befarar att luftfartslagens bestämmelse om villkor i tillstånd är en sådan bestämmelse som enligt 1 kap. 3 § i lagrådsremissens förslag till miljöbalk medför att miljöbalken inte skall tillämpas. – Lunds universitet erinrar om att förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor inte är desamma som i miljöbalken. Universitetet påpekar också att grunderna för återkallande av tillstånd anges på annat sätt än i miljöbalken. – Riksantikvarieämbetet tillstyrker att tillståndshavaren skall vara skyldig att vidta återställningsåtgärder då en luftfartsverksamhet upphör att gälla. Ä mbetet anser att hänsyn skall tas till anläggningens kulturhistoriska värde vid återställningsarbeten. Luftfartsverket motsätter sig att återställningsåtgärder kan krävas när ett tillstånd har meddelats före lagändringarna. Naturvårdsverket anser att ställande av säkerhet för återställningsåtgärder bör vara obligatoriskt.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid tillståndsprövningen enligt luftfartslagen

Som framgår i föregående avsnitt finns tillståndsplikt för flygplatser enligt såväl luftfartslagen som miljöbalken. Dessutom kan enligt miljöbalken tillåtlighetsprövning ske av regeringen. Miljöbalksutredningen påpekade att prövningsförfarandena enligt de olika lagarna borde samordnas så att en tydligare ordning skapas i förhållande till vad som gäller i dag. Utredningen hänvisade dock till att en särskild utredning har tillsatts för att se över luftfartslagstiftningen (dir. 1996:32). Miljöbalksutredningen gick därför inte djupare in på den samordningsproblematik som föreligger. Det gör inte heller regeringen i detta ärende.

Vid remissbehandlingen har framkommit delade meningar i frågan om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt luftfartslagen. Som framgår av föregående avsnitt skall flygplatser tillståndsprövas eller anmälas även enligt miljöbalken. Vid denna prövning tillämpas naturligtvis 2 kap. MB. Mot bakgrund av detta delar regeringen därför Naturvårdsverkets uppfattning att det saknas anledning att införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas.

Det förhållandet att hela 2 kap. MB skall tillämpas vid miljöbalksprövningen innebär att miljömyndigheten är fri att göra bedömningen att en flygplats som visserligen har fått tillstånd enligt luftfartslagen likväl inte

skall tillåtas enligt miljöbalken, t.ex. därför att den är olämpligt lokaliserad.

Enligt 6 kap. 5 § i luftfartslagens nuvarande lydelse skall naturresurslagen tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats enligt luftfartslagen. Reglerna om hushållning med naturresurser har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Bestämmelsen måste därför ändras så att den hänvisar till miljöbalken.

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst av kemiska produkter i mark, vatten, luft eller miljön i övrigt eller högsta nivå för buller.

Verksamheten vid en flygplats kan påverka miljökvalitetsnormer för t.ex. luftföroreningar och buller. Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Reglerna skall tillämpas vid tillståndsbeslut även enligt luftfartslagen. En erinran bör införas om detta. Vidare skall 16 kap. 5 § MB tillämpas. Enligt denna bestämmelse får tillstånd inte meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Som framgår nedan skall villkoren i tillstånd kunna omprövas om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Denna regel blir tillämplig för de flygplatser som kommer att tillstånds- eller tillåtlighetsprövas enligt miljöbalken. För närvarande stadgas dessutom i 6 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar en skyldighet att bifoga en miljökonsekvensbeskrivning till ansökan om tillstånd till allmän flygplats enligt 6 kap. 4 § luftfartslagen.

En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid tillståndsprövning enligt luftfartslagen. Detta gäller även om flygplatsen är så stor att den samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken. Frågan är hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen enligt luftfartslagen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför balken.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler inom luftfartslagens område än som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt luftfartslagen. Av paragrafen följer bl.a. att beskrivningen skall innehålla en redovisning av alternativa platser med en motivering varför ett visst alternativ har valts.

Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvens-

bedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.

Som tidigare nämndes bör ordningen enligt luftfartslagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Luftfartsverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.

Det är viktigt att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning startar i ett tidigt skede av planeringsprocessen.

I fall då flygplats skall tillståndsprövas även enligt miljöbalken och bestämmelserna i 6 kap. MB därför blir tillämpliga finns inte skäl att ha samma utförliga regler i luftfartslagen angående förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning som då miljöbalken inte föreskriver tillståndsplikt. Vad som anges nedan om förfarandet gäller där tillståndsplikt inte samtidigt föreligger enligt miljöbalken.

Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall enligt utredningens förslag samråd ske med berörda länsstyrelser och enskilda samt, i förekommande fall, Luftfartsverket. Utredningen tänkte sig att något samråd med Luftfartsverket inte skulle ske när verket själv står som sökande. Luftfartsverket föreslår i sitt remissyttrande att uttrycket i förekommande fall tas bort, eftersom verket bara anlägger flygplatser som är av den storleken att de är prövningspliktiga också enligt miljöbalken. Vid nu aktuella samråd kommer således inte Luftfartsverket att stå som sökande. Regeringen delar bedömningen att uttrycket i förekommande fall kan utgå.

Efter samrådet skall den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas besluta i fråga om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. För det fall att verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan skall sådant utökat samråd ske som föreskrivs i 6 kap. 5–6 §§ MB.

Västerås kommun anför att samråd måste ske med berörda kommuner.

Regeringen konstaterar att det enligt 6 kap. 5 § MB är obligatoriskt med samråd med berörda kommuner när verksamheten har betydande miljöpåverkan. Det bör observeras att även andra kommuner än den där flygplatsen ligger kan vara berörda av verksamheten, genom att flygplan vid start och landning passerar kommunen.

Riksantikvarieämbetet anför att samråd bör ske med intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen. Regeringen vill erinra om att samråd med berörda sådana organisationer skall ske enligt 6 kap. 5 § MB, när verksamheten har betydande miljöpåverkan.

När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, föreskrivs i 6 kap. 8 § första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras. Ä ven på luftfartslagens område bör denna ordning gälla. Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för allmänheten, som får tillfälle att yttra sig. Genom detta ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen.

När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen har gjorts skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrel-

ser. Godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således endast att kvaliteten godkänns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall inte kunna överklagas (jfr 6 kap. 9 § första stycket MB). Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande har när det uppkommer frågor om komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i anledning av detta framhålla att beslutsmyndigheterna enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer har ett ansvar för att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har de också en befogenhet att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som de bedömer erforderliga (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1990/91:90 s. 567).

I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB bör det även införas en bestämmelse om att ett beslut om tillstånd skall kungöras i de fall miljökonsekvensbeskrivningen tidigare har kungjorts.

I samband med prövningen av tillstånd bör det också finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden (jfr 6 kap. 9 § andra stycket MB).

Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för kostnaderna för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken (6 kap. 10 § MB).

Beträffande flygplatser som samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken bör, förutom bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivningens syfte och kravet på innehållet i denna, 6 kap. 9–10 §§ MB äga motsvarande tilllämpning, dvs. reglerna om att tillståndsmyndigheten skall pröva om beskrivningen uppfyller uppställda krav och beakta innehållet i beskrivningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att upprätta beskrivningen skall stå för kostnaderna.

Ö vriga frågor

Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i luftfartslagen om att i ett tillstånd större vikt än i dag skall läggas vid miljön, att ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor, att tillståndet skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning samt om att tillståndshavaren, när verksamheten upphör, skall vara skyldig att vidta återställningsåtgärder. Regeringen ser dock inte något behov av sådana bestämmelser. Som redan har påpekats kommer flygplatser normalt att tillståndsprövas även enligt miljöbalken. Utredningens förslag innebär en onödig dubbelprövning som dessutom medför risk för oförenliga villkor.

En nyhet i miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva flygplatser med en banlängd av minst 2 100 meter (17 kap. 1 § 21 MB). Prövningen bör ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokalisering-

en blivit alltför låst och stora kostnader lagts ned i projekteringen. Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsalternativ om sådana är aktuella. De stora flygplatserna kommer att vara tillståndspliktiga även enligt miljöbalken. Regeringsprövningen skall ske som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen enligt miljöbalken. Ansökan skall som vanligt ges in till den myndighet som har att pröva en sådan ansökan enligt miljöbalkens regler.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden enligt luftfartslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan framförhållning att denne ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt ser regeringen inte något behov av övergångsbestämmelser.

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.4

10. Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn

10.1. Farledslagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalken och farledslagen gäller parallellt.

Inga begränsningar införs av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet mellan miljöbalken och farledslagen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (farledslagen) skall frågor om sådana åtgärder prövas i administrativ ordning. Prövningen handhas enligt huvudregeln av regeringen. Delegation har dock skett till Sjöfartsverket.

Den rättsliga betydelsen av att en farled eller hamn förklaras som allmän är att verksamhetsutövaren enligt 2 kap. 4 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet får rådighet att bedriva vattenverksamhet. Vidare kan verksamhetsutövaren enligt 28 kap. 10 § miljöbalken (MB) sedan farleden eller hamnen har förklarats som allmän ges rätt att utföra anläggningar och åtgärder på annans mark. Ett beslut att inrätta

eller utvidga en allmän farled eller allmän hamn innebär däremot inte automatiskt någon rätt att vidta åtgärder som behövs i form av t.ex. sprängning, muddring eller anläggande av kajer. Tillstånd för sådana åtgärder behövs enligt miljöbalkens regler om vattenverksamhet. Dessutom kan förväntas att Miljöbalksutredningen i sitt slutbetänkande med förslag till förordningar på miljöbalkens område berör frågan om vissa hamnar skall behöva tillstånd enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet.

Det vanliga är att farleden först har funnits, därefter har hamnen byggts och slutligen har leden gjorts till allmän farled. Farleder har ofta Sjöfartsverket som innehavare men nyttjas i princip av alla.

Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och farledslagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som inrättar eller vidtar andra åtgärder med allmänna farleder och allmänna hamnar är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om farledslagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. Några sådana bestämmelser finns emellertid inte. Miljöbalkens tillsynsregler kan därför användas för att se till att den som utövar verksamhet på allmän farled och allmän hamn följer de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Detsamma gäller de särskilda hänsynsreglerna för vattenverksamhet och vattenanläggningar i 11 kap. 6–8 och 17 §§ MB, i den utsträckning dessa är tillämpliga.

Av nästa avsnitt framgår att vissa regler i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt farledslagen.

Hänvisningar till S10-1

10.2. Farledslagens anpassningen till miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tilllämpas vid prövningen enligt farledslagen.

Allmänna farleder får inte inrättas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Regler om miljökonsekvensbeskrivningar införs som i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får av miljöskäl meddela föreskrifter om hur en allmän farled skall ordnas och begagnas.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag. Utredningen lämnade dock inget förslag om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap.

MB skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt farledslagen. Sjöfartsverket är kritiskt mot ett uttalande av utredningen att miljöbalkens be-

stämmelser till skydd för områden samt djur- och växtarter skall beaktas vid prövning enligt farledslagen utan att någon hänvisning görs i lagen.

Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget att föra in regler om miljökonsekvensbeskrivningar i lagtexten.

Riksantikvarieämbetet föreslår att lagtexten kompletteras med att samråd bör ske med intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- och kulturmiljövårdens intressen. Det bör enligt

Naturvårdsverket klargöras efter vilka principer ansvaret skall fördelas mellan länsstyrelserna vid bedömningen av om en miljökonsekvensbeskrivning kan godkännas i fråga om ett projekt som rör flera län. Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande av en miljökonsekvensbeskrivning har när det uppkommer frågor om komplettering av beskrivningen. Riksantikvarieämbetet anser att det vid en avlysning av ett område som allmän farled eller hamn även skall tas hänsyn till anläggningens kulturhistoriska värde. Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samordning med miljöbalkens bestämmelser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfundet anför att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie prövningen och att därför uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall ges in till

Sjöfartsverket. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att länsstyrelsens yttrande bör åtfölja ärendet när ärendet lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpningen av miljöbalken vid prövning enligt farledslagen

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen. Bland annat Naturvårdsverket har gjort gällande att balkens hänsynsregler borde gälla vid denna prövning. Regeringen delar Naturvårdsverkets uppfattning. Hänsynsreglerna skall naturligtvis tillämpas när regeringen med stöd av 17 kap. MB gör en tillåtlighetsprövning av en allmän farled. Innan detta sker skall dock, som framgår nedan, Sjöfartsverket bereda ärendet och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsreglerna är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av Sjöfartsverket och föreskrifter kan då meddelas till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturresurser. Enligt regeringens uppfattning bör Sjöfartsverket i denna inledande och avslutande handläggning av farledslagsärendet tillämpa miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Ett ytterligare skäl för att tillämpa dessa bestämmelser är att någon tillståndsprövning enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig verksamhet inte kommer att ske av farleder. Regeringen finner således att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas i ärenden enligt farledslagen.

Vid prövning av ärenden enligt farledslagen skall i dag lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas. Denna lag har arbetats in i miljöbalken. Farledslagen skall efter detta vara

knuten till hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB. Nuvarande hänvisning till naturresurslagen måste därför ändras.

Miljöbalken innehåller bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden. Normerna skall ange t.ex. högsta eller lägsta förekomst av kemiska produkter eller högsta nivå för buller.

Det åligger enligt 5 kap. 3 § MB myndigheter att säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden. Enligt samma stadgande skall myndigheter vid planering och planläggning iaktta miljökvalitetsnormerna. Detta bör gälla även vid tillämpningen av farledslagen. Dessutom bör 16 kap. 5 § MB, att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut enligt farledslagen. På grund av den bestämmelsen kan det alltså finnas hinder mot att tillåta allmänna farleder eller hamnar.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Av detta följer dock inte att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i ärenden enligt farledslagen. För närvarande stadgas i 8 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar att en sådan beskrivning skall bifogas ansökan om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled eller allmän hamn.

Kravet på miljökonsekvensbeskrivning skall i fortsättningen följa av farledslagen. Frågan är hur formaliserad och omfattande beskrivningen bör vara och hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler inom farledslagens område än de som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt farledslagen.

Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.

Som tidigare nämndes bör ordningen enligt farledslagen i så stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken, däribland Sjöfartsverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.

Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning startar i ett tidigt skede av planeringsprocessen. Med utgångspunkt från miljöbalkens regler anser regeringen att förfarandet skall vara utformat på följande sätt.

Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall samråd ske med berörda länsstyrelser och enskilda, såsom närboende. I de fall där Sjö-

fartsverket inte är sökande skall samråd även ske med verket. Efter samrådet skall den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas besluta i frågan om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. För det fall att verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan skall sådant utökat samråd ske som föreskrivs i 6 kap. 5–6 §§ MB.

Enligt Riksantikvarieämbetet bör samråd ske med intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen. Regeringen vill erinra om att samråd med berörda sådana organisationer skall ske enligt 6 kap. 5 § MB, när verksamheten har betydande miljöpåverkan.

När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, föreskrivs i 6 kap. 8 § första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras. Detta bör gälla även på farledslagens område. Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för allmänheten, som får tillfälle att yttra sig. På detta sätt ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen.

När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen har gjorts, skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser. Godkännandet innebär att länsstyrelserna anser att beskrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således endast att kvaliteten godkänns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsernas beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen skall inte kunna överklagas (jfr 6 kap. 9 § första stycket MB). Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsernas godkännande har när det uppkommer frågor om komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i anledning av detta påpeka att beslutsmyndigheterna enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer har ett ansvar för att ärendena blir tillfredsställande utredda. Därmed har de också en befogenhet att förordna om de kompletteringar av beslutsunderlaget som de bedömer erforderliga (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1990/91 s. 567).

I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB skall ett beslut om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn kungöras i de fall miljökonsekvensbeskrivningen tidigare har kungjorts.

I samband med prövningen av ärenden enligt farledslagen bör det också finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden (jfr 6 kap. 9 § andra stycket MB).

Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för kostnaderna för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken (6 kap. 10 § MB).

Ö vriga frågor

Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får enligt nuvarande lydelse av 3 § särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. Det har ansetts att sådana föreskrifter inte får avse miljöhänsyn (prop. 1990/91:90 s. 182). Regeringen har uppfattningen att paragrafen bör ändras så att det tydligt framgår att föreskrifter får meddelas även för hälsan, miljön och hushållningen med mark och vatten och andra resurser.

En nyhet med miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva nya allmänna farleder (17 kap. 1 § 20 MB). Prövningen bör enligt regeringens uppfattning ske som ett led i den ordinarie prövningen enligt farledslagen (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 441 ff).

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan planering att han ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.

Hänvisningar till S10-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.5

11. Ellagen (1997:857)

11.1. Ellagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Ellagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid prövning av nätkoncession skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag om ändringar i ellagen, men däremot i lagen (1902:71 s.1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, i fortsättningen benämnd 1902 års lag.

Utredningens förslag beträffande 1902 års lag överensstämmer i stora delar med regeringens förslag beträffande ellagen.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga synpunkter på förhållandet mellan miljöbalken och ellagen utöver vad som redovisas i nästa avsnitt.

Skälen för regeringens förslag:Ellagen (1997:857) trädde i kraft den 1 januari 1998. Samtidigt upphörde 1902 års lag att gälla.

I ellagen behandlas bl.a. elektriska anläggningar. Framför allt kraftledningar är av intresse när förhållandet till miljöbalken diskuteras. An-

läggandet av en kraftledning har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken (MB) är tillämplig. Framdragandet av kraftledningar kan medföra stora ingrepp i natur- och kulturmiljö och innebär ofta att värdefull mark tas i anspråk.

Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Ellagen och miljöbalken gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet enligt ellagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, när bestämmelser i en annan lag står i konflikt med bestämmelser i miljöbalken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om ellagen har sådana bestämmelser.

Enligt 9 kap. 1 § skall elektriska anläggningar, elektriska anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elektriska installationer vara så beskaffade och placeras och brukas på sådant sätt att betryggande säkerhet ges mot bl.a. person- eller sakskada. Bestämmelsen avser endast skadlig inverkan av el (jfr prop. 1996/97:136 s. 76). Den reglerar alltså inte den inverkan på omgivningen som anläggandet av en kraftledning innebär. Bestämmelsen avser därmed andra frågor än miljöbalken och kan därför inte komma i konflikt med miljöbalkens bestämmelser. Inte heller i övrigt finns det enligt regeringens mening bestämmelser i ellagen som föranleder att möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken skall begränsas.

En elektrisk starkströmsledning får enligt 2 kap. 1 § ellagen inte byggas eller användas utan tillstånd (koncession) av regeringen eller nätmyndigheten. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning, skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledningen.

Det förhållandet att miljöbalken gäller vid utförandet av starkströmsledningar innebär inte automatiskt att miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt ellagen av sådana anläggningar (jfr avsnitt 4.2). Vid koncessionsprövning enligt ellagen skall tillses att reglerna i just den lagen är uppfyllda. Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8 § ellagen skall dessutom reglerna i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje.

Starkströmsledningar kommer inte att tillståndsprövas enligt miljöbalken. Anmälan om samråd skall dock ske enligt 12 kap. 6 § MB om framdragandet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Bestämmelsen blir enligt regeringens uppfattning alltid tillämplig när en ledning dras fram i helt ny sträckning. I övrigt får avgöras från fall till fall om framdragandet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.

Eftersom någon tillståndsprövning inte sker enligt miljöbalken är det viktigt att nödvändiga miljökrav ställs vid koncessionsprövningen enligt ellagen. Detta åstadkoms genom att vissa regler i miljöbalken görs tilllämpliga vid prövningen. Regeringen behandlar i nästa avsnitt vilka bestämmelser i balken som skall tillämpas.

Hänvisningar till S11-1

11.2. Ellagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: I ärenden om nätkoncession för linje skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler samt bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas.

Nätkoncession för linje skall inte få ges till en ny anläggning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att nätkoncession skall kunna förenas med villkor för att skydda bl.a. miljön.

En nätkoncession skall för sin giltighet kunna göras beroende av att koncessionshavaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag på ändringar i ellagen, men däremot i 1902 års lag. Till skillnad från regeringen föreslog utredningen att miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas även vid prövning av koncession för område. Utredningen föreslog däremot inte att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas i ärenden om nätkoncession för linje. Vidare föreslog utredningen att regeringen skall kunna föreskriva nya eller ändrade villkor för en nätkoncession, om en oförutsedd betydande olägenhet har uppkommit eller om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med de ändringar som regeringen föreslår i ellagen.

Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt ellagen.

Svenska Kraftverksföreningen ser det som anmärkningsvärt att långtgående rättsverkningar knyts till miljökvalitetsnormer vilkas innebörd inte är kända vid det tillfälle då lagändringarna skall antas. Sveriges Elleverantörer motsätter sig att bestämmelser om miljökvalitetsnormer införs i ellagen. Enligt Elleverantörernas mening kan inte verksamheten enligt ellagen påverka en miljökvalitetsnorm. Ä ven Svenska Kraftnät anser att frågan bör övervägas närmare.

Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anför att en miljökonsekvensbeskrivning avseende områdeskoncession inte har någon avgörande betydelse för beslutet, men innebär en stor belastning på sökanden. Att miljökonsekvenser beaktas säkerställs enligt NUTEK på ett tillfredsställande sätt genom andra regler. Svenska Kraftverksföreningen anför att omfattningen av informationen, samrådet och miljökonsekvensbeskrivningen måste bli rimlig utifrån vad ansökan avser. Föreningen ser det som viktigt att en onödigt komplicerad process för förnyelse av koncessioner inte framtvingas. I enlighet med vad Ellagstiftningsutredningen föreslog (SOU 1995:108) bör enligt föreningen inte en miljökonsekvensbeskrivning upprättas vid förnyelse av nätkoncession för linje med i huvudsak oförändrad sträckning. Sveriges Elleverantörer anser att länsstyrelsens beslut om en verksamhet kan antas medföra betydande miljöpåverkan skall kunna överklagas. Elleverantörerna ifrågasätter tillstånds-

myndighetens befogenheter att kunna kräva att sökanden presenterar alternativ som åskådliggör jämförbara sätt att nå samma syfte. Elleverantörerna anser att en miljökonsekvensbeskrivning trots betydande miljöpåverkan inte alltid bör behöva innehålla allt som framgår av miljöbalken.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att processen från förstudie till arbetsplan bör vara densamma som i väglagen. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen.

NUTEK tillstyrker förslaget att i villkor för nätkoncession större vikt än i dag skall läggas vid miljön. Sveriges Elleverantörer anser att det inte finns behov av en möjlighet att förena en nätkoncession med nya eller ändrade villkor, eftersom enligt den nya ellagen nya eller ändrade villkor kan ställas vid förlängning av koncessionen. Under pågående koncessionstid bör verksamhetsutövaren enligt Elleverantörerna få bedriva verksamheten ostört. I vart fall måste bestämmelsen enligt Elleverantörerna begränsas till att omfatta endast betydande olägenhet rörande frågor om miljöintrång. Ä ven Svenska Kraftnät motsätter sig att en möjlighet införs att under löpande koncessionstid förändra gällande koncessionsvillkor. Lunds universitet påpekar att förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor inte är desamma som i miljöbalken.

Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med begreppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandlingsåtgärder bör enligt verket vara obligatoriskt. Svenska Kraftverksföreningen anser däremot att säkerhet endast bör behöva ställas i undantagsfall. Föreningen anser att nätföretagets och, i förekommande fall, dess företagsgrupps ekonomiska ställning bör beaktas. Sveriges Elleverantörer avstyrker förslaget att säkerhet skall kunna krävas för återställning och pekar på att den nya ellagen har en regel om att åtgärder för återställning kan vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Svenska Kraftnät ser inget behov av bestämmelsen om ställande av säkerhet för återställningsåtgärder och anför att koncessionshavarens möjlighet att vidta sådana åtgärder får anses ingå i den lämplighetsprövning som sker vid prövningen av koncessionsansökan. Svenska Kraftnät påpekar vidare att det torde innebära vissa svårigheter att pröva säkerheter som utställs för åtgärder som i många fall kanske blir aktuella först efter ett halvsekel.

Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftnät anser att det äventyrar rättssäkerheten att tillämpa miljökvalitetsnormer omedelbart på ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande. Elleverantörerna menar vidare att reglerna om ytterligare och ändrade villkor samt ställande av säkerhet för återställning inte skall gälla nätkoncessioner som har meddelats före ändringarnas ikraftträdande.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid prövning av koncession

Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt 1902 års lag. Regeringen finner däremot - i likhet med flera remissinstanser - att övervägande skäl talar för att hänsynsreglerna skall tillämpas vid prövningen

enligt ellagen. Avgörande vid denna bedömning är att någon tillståndsprövning enligt miljöbalken inte kommer att ske av starkströmsledningar. Den enda prövningen som sker är koncessionsprövningen enligt ellagen. Det är därför viktigt att miljöhänsynen integreras i denna prövning. Av samma skäl som nedan anförs beträffande hushållningsbestämmelserna är det tillräckligt att miljöbalkens hänsynsregler tillämpas vid nätkoncession för linje.

Enligt 1902 års lag skulle naturresurslagen tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession. Detta gällde såväl vid nätkoncession för linje som vid nätkoncession för område. Miljöbalksutredningen ville behålla denna ordning i 1902 års lag. Utredningen föreslog dock att bestämmelsen skulle ändras till att hänvisa till 3 och 4 kap. MB.

I ellagen har tillämpningen av naturresurslagen begränsats till prövning av ansökan om nätkoncession för linje. Ä ndringen har motiverats med att nätkoncession för område innebär en rätt för koncessionshavaren att anlägga ett ledningsnät inom ett visst område och att vid prövningen inte avgörs var och hur ledningar skall dras fram. Bestämmelserna i naturresurslagen kan därför i praktiken inte tillämpas vid prövning av ansökan om nätkoncession för område (prop. 1996/97:136 s. 44 f). Regeringen gör inte någon annan bedömning när miljöbalken införs. Miljöbalkens hushållningsbestämmelser skall alltså tillämpas bara vid prövning av ansökan om nätkoncession för linje.

I miljöbalken finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter.

Miljökvalitetsnormer måste omfatta alla verksamheter som medverkar till att normerna överträds (jfr avsnitt 5). Tillkomsten av en starkströmsledning kan i speciella fall tänkas påverka en miljökvalitetsnorm, t.ex. om högsta eller lägsta förekomst i yt- eller grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön. Miljökvalitetsnormer skall därför iakttas vid koncessionsprövning enligt ellagen. Av samma skäl som för hushållningsbestämmelserna är det tillräckligt att detta sker vid prövning av nätkoncession för linje. Lagtekniskt uppnås detta genom att ellagen hänvisar till 5 kap. 3 § MB, där det anges att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillstånd. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut om nätkoncession för linje.

I propositionen om ellag gör regeringen av samma skäl bedömningen att någon miljökonsekvensbeskrivning inte behöver upprättas i ärenden som gäller nätkoncession för område (prop. 1996/97:136 s. 45). Regeringen gör inte någon annan bedömning nu och instämmer i vad NUTEK anför om att beskrivningen inte får någon avgörande betydelse för beslutet om nätkoncession för område. En miljökonsekvensbeskrivning behöver

efter ellagens ikraftträdande finnas endast vid prövning av nätkoncession för linje.

För närvarande ställs i 4 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar krav på sådana beskrivningar i ärenden om koncession enligt ellagen. Regelverket blir enligt regeringens uppfattning tydligare om kravet framgår av ellagen.

Regeringen har redan tidigare uttalat att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför balken (prop. 1997/98:45, del 1, s. 279 f). Detta gäller även miljökonsekvensbeskrivningar i ärenden enligt ellagen.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på ellagens område. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt ellagen.

Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader. Inte heller beträffande förfarandet finns det anledning att ha andra regler än som följer av miljöbalkens bestämmelser.

Ö vriga frågor

En nätkoncession skall enligt 2 kap. 11 § ellagen förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. Villkor till skydd för miljön nämns inte uttryckligen men är ändå möjliga att meddela.

Regeringen har i föregående avsnitt konstaterat att det inte kommer att ske någon tillståndsprövning enligt miljöbalken av elektriska starkströmsledningar. Det är vid detta förhållande viktigt att nödvändiga miljökrav ställs på verksamheten vid koncessionsprövningen enligt ellagen. Av denna anledning bör paragrafen ändras så att det tydligt framgår att koncession skall förenas med de villkor som behövs till skydd för miljön. Detta uttrycks lämpligen med att sådana villkor skall meddelas som behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser.

Ellagen saknar bestämmelser om att nätkoncession kan förenas med nya eller ändrade villkor. Utredningen föreslog att en sådan bestämmelse skulle införas och angav som förutsättningar att det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när nätkoncessionen meddelades eller att verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Enligt regeringens

uppfattning är det dock tveksamt om några oförutsedda olägenheter kan uppkomma av en enskild befintlig kraftledning. I den mån nya olägenheter kommer att framkomma av kraftledningar kommer detta snarare att gälla hela kraftledningsnätet och inte en enstaka kraftledning. Samma bedömning gäller påverkan på en miljökvalitetsnorm. Regeringen lämnar därför inte något förslag om möjlighet att införa nya eller ändrade villkor.

I 2 kap.1921 §§ellagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Reglerna ligger helt i linje med miljöbalken. Det finns därför ingen anledning att föreslå ändringar i dessa. För att öka förutsättningarna för att återställningsåtgärder vidtas, bör möjlighet finnas för prövningsmyndigheten att ålägga koncessionshavaren att ställa säkerhet för sådana åtgärder. Om en ställd säkerhet inte längre är tillräcklig skall ytterligare säkerhet kunna krävas.

I 6 § lagen om införande av miljöbalken stadgas att ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt ellagen. Det avgörande blir om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter lagändringarnas ikraftträdande måste ha en sådan framförhållning att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt kan inte regeringen se något behov av övergångsbestämmelser.

Hänvisningar till S11-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.6

12. Lagen (1978:160) om vissa rörledningar

12.1. Rörledningslagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Rörledningslagen och miljöbalken gäller parallellt. Med stöd av miljöbalken skall dock inte framdragande eller användande av rörledningar som regeringen har tillåtit enligt rörledningslagen kunna förbjudas. I övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att verksamhet som regeringen har tillåtit inte skall kunna förbjudas med stöd av miljöbalken. I stället framgick av lagrådsremissens förslag till miljöbalk att miljöbalkens stoppregel inte skall gälla.

Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt behandlar inget remissyttrande rörledningslagens förhållande till miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (1978:160) om vissa rörledningar (rörledningslagen) finns regler om koncession för att dra fram eller använda rörledningar för transport av fjärrvärme eller av råolja, naturgas eller produkt av råolja eller naturgas eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle. Koncession behövs dock inte för led-

ningar med en längd av högst 20 kilometer, ledningar för distribution till hushåll eller ledningar inom hamn eller industriområde. Rörledningslagen omfattar bara stora projekt, varför antalet koncessionsärenden har varit litet och i huvudsak begränsat till 1980-talet och början av 1990-talet när den svenska naturgasutbyggnaden på Västkusten och i Skåne ägde rum.

Anläggningsarbeten för framdragande av rörledningar påverkar naturmiljön i vart fall under en tid. Själva begagnandet av rörledningarna innefattar en risk för utsläpp av den vätska eller gas som transporteras. Bland annat mot denna bakgrund utgör den verksamhet som regleras i rörledningslagen en verksamhet som delvis faller inom miljöbalkens tillämpningsområde.

Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och rörledningslagen gäller alltså parallellt i vissa avseenden. Detta innebär att den som drar fram eller använder rörledningar är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, när det i en lag finns bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om rörledningslagen innehåller sådana bestämmelser.

Om en koncession upphör att gälla är enligt 16 § rörledningslagen den som senast innehaft koncessionen skyldig att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Bestämmelsen har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Det kan dock inte bli fråga om att i rörledningslagen göra undantag från bestämmelsen i miljöbalken, eftersom denna avser delvis andra situationer än rörledningslagens återställningsparagraf. Exempelvis omfattar miljöbalkens, men inte rörledningslagens, bestämmelse den situationen att ett läckage på en rörledning under löpande koncessionstid orsakar en förorening. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att undanta bestämmelserna i 10 kap. MB om förorenade områden.

Inte heller i övrigt finns det bestämmelser som kan anses stå i konflikt med bestämmelser i miljöbalken. Detta hänger samman med att lagen i övrigt i huvudsak behandlar koncession. Några allmänna regler om hur verksamheten skall bedrivas finns inte.

Den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § MB måste dock behandlas särskilt. Av denna framgår att en verksamhet eller åtgärd, som kan befaras föranleda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse även om sådana skyddsåtgärder och försiktighetsmått vidtagits som krävs enligt balken, får bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda skäl. Verksamheten eller åtgärden skall dock inte få bedrivas eller vidtas, om den medför risk för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. Enligt den lydelse som paragrafen hade i lagrådsremissen skulle detta inte gälla om regeringen tillåtit verksamheten enligt rörledningslagen. Denna bestämmelse har tagits bort i propositio-

nen om miljöbalk därför att frågan i stället skall behandlas i följdlagstiftningen.

Enligt regeringens uppfattning bör en bestämmelse införas om att en rörlednings framdragande eller användning inte kan förbjudas med stöd av miljöbalken, om rörledningen har tillåtits i en koncession enligt rörledningslagen. Med denna lagtekniska konstruktion saknas det skäl att begränsa undantaget till situationer där det är stoppregeln som hindrar att verksamheten bedrivs.

Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt rörledningslagen.

Hänvisningar till S12-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 29, 32.7

12.2. Rörledningslagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tilllämpas vid koncessionsprövning.

Koncession skall inte få ges för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas vid koncessionsprövning.

Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att koncessionen skall förenas med villkor för att skydda bl.a. miljön.

En koncession skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor, om den verksamhet för vilken koncession har meddelats medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

En koncession skall kunna göras beroende av att koncessionshavaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog inte att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid koncessionsprövningen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Svenska Gasföreningen har inte något att erinra mot förslagen. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken bör enligt Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillämpas vid koncessionsprövning enligt rörledningslagen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att processen från förstudie till arbetsplan bör vara densamma som i väglagen. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen. Lunds universitet anmärker att förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor i en koncession enligt rörledningslagen inte stämmer överens med motsvarande förutsättningar enligt miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med begreppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandling bör enligt verket vara obligatoriskt.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid koncessionsprövning enligt rörledningslagen

Den verksamhet som regleras i rörledningslagen omfattas även av miljöbalkens tillämpningsområde. Verksamhetsutövaren är därför skyldig att iaktta de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. Av detta följer inte automatiskt att reglerna skall tillämpas av regeringen när den prövar om koncession skall ges. Vid en koncessionsprövning enligt en lag skall nämligen normalt bara avgöras om förutsättningarna i den aktuella lagen är uppfyllda (jfr avsnitt 4.2).

Rörledningar kommer normalt inte att tillståndsprövas enligt miljöbalken. Någon prövning av verksamhetens tillåtlighet och utförande kommer alltså inte att ske med utgångspunkt i miljöbalkens hänsynsregler. Trots detta åligger det verksamhetsutövaren att följa hänsynsreglerna. Enligt regeringens uppfattning är detta en olämplig ordning. Regeringen föreslår därför, i enlighet med vad Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall tillämpas vid regeringens koncessionsprövning. Förutsättningarna i detta kapitel måste alltså vara uppfyllda för att koncession skall meddelas och regeringen kan sätta villkor som utgår från dessa regler.

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst av kemiska produkter i mark, vatten, luft eller naturen i övrigt.

Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Det kan vara tveksamt om verksamhet enligt rörledningslagen kan påverka en miljökvalitetsnorm. Om läckage uppstår kan detta naturligtvis bli fallet, men läckage är normalt inte något man förutser vid koncessionsprövningen. Om det i ett enskilt fall trots allt kan förutses att verksamheten medverkar till att en norm överträds är det inte lämpligt att samhället genom att ge koncession sanktionerar verksamheten. Miljökvalitetsnormer skall därför iakttas vid koncessionsprövning även enligt rörledningslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, att tillstånd inte får meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut om koncession.

Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. För närvarande stadgar

5 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar en skyldighet att bifoga en miljökonsekvensbeskrivning till ansökan om koncession enligt rörledningslagen.

En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid koncessionsprövningen. Bestämmelserna om miljökonsekvensbeskriv-

ningar i miljöbalken bör i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken.

Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha andra regler på rörledningslagens område än vad som gäller enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt rörledningslagen.

Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar vid prövning och kostnader. Inte heller beträffande förfarandet finns det anledning att ha andra regler vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar än som följer av miljöbalkens bestämmelser.

Ö vriga frågor

När koncession meddelas får enligt 6 § rörledningslagen de villkor föreskrivas som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. I lagtexten anges vissa av de villkor som kan komma ifråga, exempelvis villkor om statligt deltagande. Enligt regeringens mening bör paragrafen ändras så att det tydligt framgår att koncessionen skall förenas med de villkor som behövs till skydd för bl.a. miljön. Detta är särskilt motiverat med tanke på att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid koncessionsprövningen och att någon tillståndsprövning enligt miljöbalken normalt inte kommer att ske.

Rörledningslagen innehåller en bestämmelse i 7 § om att villkor kan föreskrivas då en oförutsedd betydande olägenhet har uppkommit. Det är enligt regeringens mening ändamålsenligt att regeln behålls. Den bör dock utökas med en möjlighet att ingripa med nya eller ändrade villkor när verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. 1 § MB överträds. Den bör även i övrigt ändras så att förutsättningarna för omprövning överensstämmer med 24 kap. 5 § MB.

I 16 och 17 §§ rörledningslagen finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Naturvårdsverket föreslår att uttrycket återställning ersätts av uttrycket efterbehandling, med motiveringen att återställning är åtgärder i avsikt att återskapa den situation som tidigare har rått på en viss plats. Naturvårdsverket påpekar att detta inte alltid är möjligt. Genom att använda uttrycket efterbehandling skulle man enligt verket täcka in även sanering. Regeringen vill i denna fråga hänvisa till föregående avsnitt, där det har konstaterats att miljöbalkens bestämmelser om avhjälpande av skada och efterbehandling gäller parallellt med rörledningslagens bestämmelser om återställning. Regeringen ser därför inte något behov av lagändring.

För att öka förutsättningarna för att återställningsåtgärder kommer till stånd, bör möjlighet finnas för regeringen att ålägga koncessionshavaren skyldighet att ställa säkerhet för sådana åtgärder.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden enligt rörledningslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan planering av verksamheten att han ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt kan inte regeringen se något behov av övergångsbestämmelser. Följaktligen skall en koncession som har meddelats före ändringarnas ikraftträdande kunna förses med ytterligare eller ändrade villkor.

Hänvisningar till S12-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.7

13. Minerallagen (1991:45)

13.1. Minerallagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Minerallagen och miljöbalken gäller parallellt.

Miljöbalkens hushållningsbestämmelser skall dock inte tillämpas i sådana prövningar enligt miljöbalken eller andra lagar som sker efter prövningen av bearbetningskoncession. I övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Bergmästaren skall i ärenden om bearbetningskoncession samråda med länsstyrelsen såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning om tillämpningen av hushållningsbestämmelserna, skall ärendet hänskjutas till regeringen.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag. Utredningen hade dock inget förslag om att minerallagens bestämmelse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.

Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att den bestämmelsen tas bort som innebär att hushållningsbestämmelserna i miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker enligt minerallagen. Lunds universitet anser att regleringen kan godtas, om koncessionsprövningen sker med beaktande av miljöaspekter av alla slag.

Skälen för regeringens förslag: I minerallagen (1991:45) regleras undersökning och bearbetning av ett antal särskilt uppräknade mineraliska ämnen. Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett mineral och att utröna fyndighetens sannolika ekonomiska värde och

dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares rätt (1 kap. 3 § minerallagen). I de flesta fall består undersökningsarbetet i att genom mätningar klarlägga ett områdes geologiska förhållanden. Undersökning bedrivs vanligtvis på ett sådant sätt att miljöbalken inte blir tillämplig. Om undersökningarna är så ingripande att miljön riskerar att påverkas blir dock balken tillämplig. Detta kan bli fallet bl.a. när en väg måste byggas fram till ett undersökningsområde. I ett fåtal fall påträffas vid undersökningsarbeten fyndigheter i en sådan omfattning att provbrytning inleds. Provbrytning har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tillämplig.

Med bearbetning avses enligt 1 kap. 3 § utvinning och tillgodogörande av ett mineral. Till bearbetning hänförs, förutom själva brytningen, allt det förfarande som avser uppfordring, sovring och malmens vidare behandling på mekanisk väg vid gruvan i avsikt att göra den mer lämpad för förädling. Dit torde också räknas anrikningsverk som uppförts i direkt anslutning till en gruva och huvudsakligen avser att anrika endast denna gruvas produkter (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen, 1996, s. 116). Bearbetning har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tilllämplig.

Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och minerallagen gäller alltså parallellt.

Redan i dag finns dock i 4 kap. 2 § fjärde stycket minerallagen en bestämmelse som gör uttryckligt undantag från bestämmelser i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen). Enligt bestämmelsen skall hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen inte tillämpas vid andra prövningar än prövningen av bearbetningskoncession, när det är fråga om ett företag vars tillåtlighet skall prövas enligt även andra lagar knutna till naturresurslagen. Bakgrunden till bestämmelsen beskrivs i utredningens betänkande (SOU 1997:23, s. 348 ff).

Det är i dag främst prövningar enligt miljöskyddslagen (1969:387), naturvårdslagen (1964:822), vattenlagen (1983:291) och plan- och bygglagen (1987:10) som kan bli aktuella sedan bearbetningskoncession har meddelats. De tre första lagarna kommer att ersättas av miljöbalken. Det måste övervägas om det är lämpligt att behålla den ordning som nu gäller då miljöbalken införs. Vid denna bedömning måste hänsyn tas till förutsättningarna för mineralhantering.

Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig basnäring. Denna skulle allvarligt hotas om bestämmelsen i 4 kap. 2 § fjärde stycket om inskränkning av tillämpningen av hushållningsbestämmelserna togs bort. Det är nämligen tveksamt om prospektering överhuvudtaget kommer att ske om den som får bearbetningskoncession riskerar att inte kunna utnyttja koncessionen därför att det vid den (ofta flera år senare) följande miljöprövningen beslutas att marken bör användas för något annat ändamål. Farhågorna grundas på att prospektering är mycket kostnadskrävande, bedrivs under lång tid och sällan leder till att fyndigheter upptäcks i en sådan omfattning att de kan utvinnas. Att undersöka en fyndighet fram till dess att den är klar att bearbeta kostar i regel tiotals

miljoner kronor. Resultaten av verksamheten ligger långt fram i tiden, ofta upp mot tio år. Endast omkring en procent av projekteringsinsatserna leder till bearbetning.

Bestämmelsen i 4 kap. 2 § fjärde stycket bör bara finnas kvar om det kan ske en förutsättningslös prövning i koncessionsärendet. Länsstyrelsen har en viktig roll att se till att marken får den användning som den är mest lämpad för. Redan i dag har länsstyrelsen i uppgift att bevaka att frågan om bästa markanvändning blir allsidigt belyst i ärendet om bearbetningskoncession. Bergmästaren skall enligt 8 kap. 1 § tredje stycket minerallagen samråda med länsstyrelsen såvitt gäller tillämpningen av naturresurslagen. Regeringen föreslår att samrådet utökas till att avse samtliga tillämpliga bestämmelser i miljöbalken. Om bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning, skall ärendet liksom i dag hänskjutas till regeringen.

Enligt regeringens uppfattning talar mineralhanteringens särdrag, tillsammans med det faktum att tillräckliga möjligheter får anses finnas att se till att en förutsättningslös prövning sker, för att bestämmelsen bör finnas kvar. Den behöver dock anpassas språkligt sedan 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i balken.

Som nämnts gäller minerallagen och miljöbalken parallellt. Detta innebär att den som bedriver undersökning eller bearbetning enligt minerallagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om minerallagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om minerallagen har sådana bestämmelser.

I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall koncessionshavaren enligt 13 kap. 4 § utföra efterarbete. Bestämmelsen har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelsen i miljöbalken, eftersom denna, till skillnad från bestämmelsen i minerallagen, omfattar den situationen att skada eller olägenhet uppkommer under löpande koncessionstid. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelserna i 10 kap. MB om förorenade områden.

Det förhållandet att 13 kap. 4 § minerallagen, 2 kap. 8 § MB och 10 kap. MB gäller samtidigt kan dock ge upphov till tvekan om vilka regler som skall tillämpas när en skada föreligger sedan bearbetningskoncessionen har upphört. Gruvor kan ge upphov till svåra föroreningsskador, exempelvis genom läckage av miljöfarliga ämnen från varphögar och sanddammar. Enligt regeringens uppfattning bör lägre krav inte ställas vid sådan verksamhet än vad som gäller för annan verksamhet. Minerallagen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att lagens bestämmelse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Detta stämmer överens med vad

som får anses gälla i dag (jfr Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen, 1996, s. 209).

I övrigt innehåller knappast minerallagen några bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att lagen i första hand syftar till att reglera förhållandet mellan prospektör och gruvinnehavare å ena sidan och markägare och innehavare av särskild rätt till marken å andra sidan. Det finns dock några bestämmelser utöver de redan nämnda som syftar till att även skydda miljön. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i 3 kap. 3 § tredje stycket, där det sägs att undersökningsarbete skall utföras så att minsta skada och intrång vållas. Bestämmelsen är så allmänt hållen att den inte kan anses stå i konflikt med bestämmelsen om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB eller någon annan hänsynsregel i miljöbalken. Minerallagens bestämmelse kan dock inte strykas, eftersom den avser även annat än skada eller olägenheter för människors hälsa eller miljön.

I sammanhanget kan nämnas att minerallagen inte har någon motsvarande hänsynsregel för bearbetning, vilket är det skede i mineralhanteringen som har störst miljöpåverkan.

Regeringen finner att något undantag från miljöbalkens bestämmelser inte skall göras i minerallagen, bortsett från vad som har sagts ovan om hushållningsbestämmelserna. Detta stämmer väl med de överväganden som vid minerallagens tillkomst gjordes angående denna lags förhållande till miljölagstiftningen. Minerallagen är inte i första hand en miljölag. När prövningen sker enligt minerallagen återstår normalt mycket arbete innan man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas. Det är därför svårt och ofta inte lämpligt att i en koncession meddela exempelvis villkor till skydd för miljön. Av denna anledning bör därför väsentliga villkor, bl.a. till skydd för den yttre miljön, bestämmas med stöd av miljöbalken.

En rätt enligt minerallagen kan beskrivas som en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att bedriva den verksamhet som omfattas av lagen. För bearbetning och i undantagsfall också för undersökningsarbete kommer förutsättningarna alltså att preciseras genom en miljöprövning. Vid en sådan miljöprövning skall miljöbalken tillämpas.

Detta hindrar inte att vissa bestämmelser i miljöbalken tillämpas redan vid koncessionsprövningen enligt minerallagen. Regeringen kommer i nästa avsnitt att behandla vilka bestämmelser som skall tillämpas.

Hänvisningar till S13-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.8

13.2. Minerallagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Flertalet av miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden om beviljande av bearbetningskoncession.

Utredningens förslag: Utredningen föreslog att bearbetningskoncession inte skall få ges till en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds och att bergmästaren skall kunna bestämma nya villkor, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Dessutom föreslog utredningen att ett med-

givande till undersökning i de obrutna fjällområdena skulle få förenas med villkor till skydd för natur- och kulturvärden. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Lunds universitet anser att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av minerallagen. Ä ven

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att detta bör övervägas. Naturvårdsverket är däremot tveksamt till att låta 2 kap. MB gälla vid tillämpningen av lagen. Verket nöjer sig med att föreslå att 2 kap. 8 § MB om skyldighet att avhjälpa olägenhet skall tillämpas vid prövningen enligt minerallagen.

Miljökvalitetsnormer bör enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU) inte få ligga till grund för en alltför omfattande rätt att under tillståndstiden meddela föreskrifter som begränsar möjligheterna att utnyttja ett gällande tillstånd.

SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att en miljökonsekvensbeskrivning i ett minerallagsärende bör hållas på en övergripande nivå. Naturvårdsverket anser att miljökonsekvensbeskrivningen fullt ut bör ligga till grund för ett beslut i koncessionsärendet hos bergmästaren. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, mot bakgrund av att länsstyrelsen enligt 28 § mineralförordningen (1992:285) skall göra en bedömning av miljökonsekvensbeskrivningen, att bestämmelsen i 6 kap. 4 § miljöbalken om att länsstyrelsen skall avgöra om verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall gälla. Länsstyrelsen i Skåne län finner att även bestämmelsen i 6 kap. 8 § miljöbalken om kungörande av miljökonsekvensbeskrivningen och tillfälle att yttra sig bör tillämpas.

SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att paragrafen om att regeringens beslut enligt 4 kap. naturresurslagen är bindande vid prövning enligt minerallagen bör behållas för tydlighets skull.

SGU och Södra Bergmästarämbetet ifrågasätter förbudet mot prospektering i kulturreservat och i områden som tidigare har betecknats som naturvårdsområden.

Det är enligt Lunds universitet önskvärt att minerallagens bestämmelse om koncessionsvillkor på samma sätt som i kontinentalsockellagen byggs ut med krav på villkor som skall tillvarata olika miljöhänsyn och främja en hållbar hushållning med naturresurser. Enligt SGU:s uppfattning finns det behov av övergångsbestämmelser som begränsar rätten att på grund av miljökvalitetsnormer införa nya eller ändrade villkor för verksamheter som i dag bedrivs med stöd av tillstånd.

Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har minerallagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.

Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt att överklaga beslut enligt minerallagen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid prövning av undersökningstillstånd och bearbetningskoncession enligt minerallagen

Som framgår av föregående avsnitt måste den som bedriver verksamhet enligt minerallagen iaktta de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB. En

annan fråga är om dessa regler skall tillämpas vid prövningen av undersökningstillstånd och bearbetningskoncession. Utredningen lämnade inget sådant förslag. Remissinstanserna är delade i frågan om en sådan tillämpning bör ske eller inte.

Regeringen delar Naturvårdsverkets tvekan i det lämpliga i att tillämpa 2 kap. MB vid minerallagsprövningen. Prövningen av bearbetningskoncession sker på ett tidigt stadium då verksamhetens närmare utformning inte är bestämd och miljöeffekterna ofta är oklara. När utformningen har bestämts och miljöeffekterna närmare kan förutses skall verksamheten tillståndsprövas enligt miljöbalken. Vid denna prövning tillämpas naturligtvis de allmänna hänsynsreglerna. Om hänsynsreglerna skulle tillämpas två gånger finns risk för att motstridiga bedömningar görs. Regeringen finner med hänsyn till detta att det inte är lämpligt att föreskriva att 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt minerallagen. Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Normerna skall ange t.ex. förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller miljön i övrigt av kemiska produkter. Gruvdrift kan tänkas påverka en miljökvalitetsnorm, bl.a. genom urlakning av metaller som skadar grundvattnet.

Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Vidare finns i 16 kap. 5 § MB en bestämmelse om att tillstånd inte får meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar till att normerna överträds, jfr avsnitt 5.

När prövning sker av bearbetningskoncession är verksamhetens närmare utformning inte bestämd och miljöeffekterna oklara. Det material som finns vid prövningstillfället tillåter inte en detaljprövning. Det finns därför inte skäl att införa bestämmelser om att miljökvalitetsnormer skall iakttas vid koncessionsprövningen. Däremot skall normerna naturligtvis tillämpas vid den senare tillståndsprövningen enligt miljöbalken.

Det är inte heller lämpligt att införa regler om att bearbetningskoncession skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor om en miljökvalitetsnorm överträds. Denna möjlighet skall i stället finnas vid omprövning av tillstånd enligt miljöbalken. Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifogas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Regeln blir tillämplig för anläggningar för provbrytning och utvinning av mineralfyndigheter, vilka i dag kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen och naturvårdslagen och i framtiden kommer att göra det enligt balken.

En miljökonsekvensbeskrivning skall enligt 4 kap. 2 § femte stycket minerallagen finnas även i ärenden om beviljande av koncession. Frågan är hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen enligt minerallagen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet

bör vara utformat. Regeringen har tidigare uttalat att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken, jfr avsnitt 5.

Vad först gäller syftet med en miljökonsekvensbeskrivning anges detta i 6 kap. 3 § MB. Detta skall gälla också en miljökonsekvensbeskrivning i samband med prövning enligt minerallagen.

Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt minerallagen innehålla samtliga uppgifter av betydelse för en miljöprövning. Alltså skall reglerna i 6 kap. 7 § MB om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla tillämpas. De krav som ställs upp är obligatoriska för verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Anläggningar för bearbetning av mineralfyndigheter kan ofta antas ha en sådan effekt. För verksamheter som inte kan antas ha en betydande miljöpåverkan skall kraven vara uppfyllda i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhetens art och omfattning för att möjliggöra syftet med miljökonsekvensbeskrivningen.

Vid bedömningen av om kraven i 6 kap. 7 § MB är uppfyllda måste hänsyn tas till att verksamhetsutövaren vid tidpunkten för minerallagsprövningen sällan kan avgöra i detalj hur verksamheten skall se ut. I många fall kommer en avsevärd tid att förflyta mellan prövningen enligt minerallagen och den mer detaljerade prövningen enligt miljöbalken.

Alternativa platser skall enligt 6 kap. 7 § MB redovisas, om sådana är möjliga. En gruva eller annan anläggning för bearbetning av ett mineral måste naturligtvis ligga där mineralet finns. Anläggningens närmare utformning liksom dess placering kan dock behandlas i miljökonsekvensbeskrivningen.

Bergmästarens roll vid miljökonsekvensbeskrivningen är viktig. Bergmästaren kan via kontakter med länsstyrelser och kommuner ge företagen vägledning om vad en miljökonsekvensbeskrivning i ett koncessionsärende bör innehålla.

Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader. Eftersom anläggningar för provbrytning och bearbetning av mineralfyndigheter skall tillståndsprövas även enligt balken finns det inte skäl att ha samma utförliga regler i minerallagen angående förfarandet. Det är tillräckligt att reglerna i 6 kap. 9–10 §§ MB tillämpas, dvs. bestämmelserna om att tillståndsmyndigheten skall pröva om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller uppställda krav och beakta innehållet i beskrivningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för kostnaderna. Slutligen bör 6 kap. 11 och 12 §§ MB om planer och planeringsunderlag tillämpas.

I lagrådsremissen föreslogs ett tillägg i 8 kap. 2 § minerallagen, innebärande att ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till regeringens prövning, om bergmästaren vid tillämpningen av miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finner skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Lagrådet förordar att tillägget

utgår och anför att det inte synes föreligga något behov av tillägget. Regeringen är inte av någon annan uppfattning och följer Lagrådets förslag..

Ö vriga frågor

Undersökningsarbete får enligt nuvarande lydelse av 3 kap. 6 § minerallagen inte äga rum i strid med föreskrifter som har meddelats för naturreservat. Enligt regeringens uppfattning bör undersökningsarbete inte heller får ske i strid med föreskrifter för den nya skyddsformen kulturreservat. Detta innebär i praktiken inte någon skillnad mot i dag, eftersom det skydd som skall uppnås med kulturreservat redan nu kan uppnås genom skyddsinstitutet naturreservat (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 323 ff). Det bör däremot observeras att miljöbalkens beteckning naturreservat omfattar även områden som tidigare har kallats naturvårdsområde (prop. 1997/98:45, del 1, s. 310 f). I de flesta fall kommer föreskrifterna för sådana områden knappast att hindra att prospektering sker. Det är dock lämpligt att en övergångsbestämmelse införs om att undersökningsarbete även i fortsättningen får ske i områden som vid lagändringarnas ikraftträdande betecknades som naturvårdsområde.

Miljöbalksutredningen föreslog att länsstyrelsens medgivande enligt 3 kap. 6 § minerallagen att utföra undersökningsarbete inom de fjällområden som räknas upp i 4 kap. 5 § MB skall få förenas med de villkor som är nödvändiga för att förhindra att skada uppkommer för områdets naturoch kulturvärden. Förslaget anslöt till ett tidigare förslag av Gruvkommittén (SOU 1996:152 s. 115 och 141). Enligt Gruvkommitténs förslag skulle dock endast villkor kunna ställas för att förhindra en påtaglig sådan skada. Regeringen har efter beredning av Gruvkommitténs förslag beslutat proposition där Gruvkommitténs förslag upprepas (prop. 1997/98:47). Regeringen gör inte någon annan bedömning i detta ärende.

En bearbetningskoncession skall enligt 4 kap. 5 § förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller som behövs för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett ändamålsenligt sätt. Lunds universitet föreslår att bestämmelsen byggs ut med krav på villkor som skall tillvarata olika miljöhänsyn och främja en hållbar hushållning med naturresurser. Sådana villkor kan redan nu ställas med stöd av paragrafen, eftersom de innefattas i uttrycket allmänna intressen. Som redan har påpekats sker prövningen enligt minerallagen på ett tidigt stadium när verksamhetens exakta utformning och dess miljöeffekter är oklara. En tillståndsprövning skall senare ske enligt miljöbalken. Det finns därför enligt regeringens mening inget behov av att i paragrafen särskilt nämna villkor för miljön och hushållningen med naturresurser. Om detta betonades i paragrafen skulle risken öka för att motstridiga villkor meddelades vid de olika prövningarna.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre lag. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt minerallagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag som ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller mil-

jökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan planering av verksamheten att han ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.

Hänvisningar till S13-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.8

14. Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Hänvisningar till S14

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 5

14.1. Torvlagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Torvlagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet mellan torvlagen och miljöbalken.

Skälen för regeringens förslag: I lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (torvlagen) regleras utvinning av torv som skall användas som bränsle (energitorv). Lagen avser däremot inte torv som skördas för annat ändamål, exempelvis odling (odlingstorv eller torvmull). I lagen görs skillnad mellan undersökning och bearbetning av torv.

Undersökning innebär inte alltid någon nämnbar miljöpåverkan. Om undersökningsarbetet riskerar att negativt påverka miljön är miljöbalken tillämplig. Detta kan vara fallet t.ex. då en väg byggs fram till undersökningsområdet eller då torv utvinns i samband med undersökningen.

Bearbetning av torv sker normalt i flera led som vart och ett har en sådan miljöpåverkan att balken är tillämplig. Innan torven kan utvinnas måste mossen beredas. Detta innebär att all vegetation på mossens yta tas bort och att mossen dikas ut. Den största påverkan på naturen sker genom dessa förberedande åtgärder. Ä ven den därefter följande torvbrytningen påverkar emellertid miljön, bl.a. genom buller och damm. Då täktverksamheten avslutats måste torvmossen efterbehandlats. Efterbehandlingen syftar till att antingen skapa en våt eller torr miljö på den utbrutna mossen.

Miljöbalken (MB) skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och torvlagen gäller alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver undersökning och bearbetning enligt torvlagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om torvlagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om det finns några sådana bestämmelser.

När en koncession har upphört skall enligt 34 § torvlagen koncessionshavaren ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning,

om detta är motiverat från allmän eller enskild synpunkt. Bestämmelsen har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelsen i miljöbalken, eftersom denna, till skillnad från bestämmelsen i torvlagen, omfattar den situationen att skada eller olägenhet uppkommer under löpande koncessionstid. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelserna i 10 kap. MB om förorenade områden.

Det förhållandet att 34 § torvlagen, 2 kap. 8 § MB och 10 kap. MB gäller samtidigt kan dock ge upphov till tvekan om vilka regler som skall tillämpas när en skada föreligger sedan bearbetningskoncessionen har upphört. Enligt regeringens uppfattning bör lägre krav inte ställas vid brytning av energitorv än vad som gäller för annan verksamhet. Torvlagen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att lagens bestämmelse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.

I övrigt är det tveksamt om torvlagen har några bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att lagen i första hand syftar till att reglera förhållandet mellan å ena sidan den som undersöker och bearbetar en torvfyndighet och å andra sidan markägare och innehavare av särskild rätt till marken. Bara i mindre omfattning finns i lagen bestämmelser som även har ett annat syfte. En sådan bestämmelse finns i 20 § tredje stycket. Enligt denna skall åtgärder i undersökningsarbete utföras så att minsta skada och intrång vållas. En liknande bestämmelse finns för förberedande undersökning i 18 § andra stycket. Bestämmelserna är så allmänt hållen att de inte kan anses stå i konflikt med bestämmelsen om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB eller någon annan allmän hänsynsregel i 2 kap. MB. Torvlagens bestämmelser kan dock inte utgå, eftersom de avser även annat än skada eller olägenheter för människors hälsa eller miljön.

I sammanhanget kan nämnas att torvlagen inte har någon motsvarande hänsynsregel för bearbetning, vilket är det skede i torvhanteringen som har störst miljöpåverkan.

Regeringen finner alltså att någon begränsning inte skall införas i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte automatiskt att balken skall tillämpas vid prövning enligt en lag. Vid en koncessionsprövning i dag enligt torvlagen skall tillses att reglerna i just den lagen är uppfyllda. Enligt nuvarande lydelse av 7 § skall dessutom naturresurslagen tillämpas. Trots att verksamhetsutövaren enligt 6 § skall iaktta tillämpliga föreskrifter i bl.a. miljöskyddslagen kan inte länsstyrelsen lägga denna lag till grund för prövningen.

Täkter av energitorv skall normalt inte tillståndsprövas enligt miljöbalken. Enligt 11 kap. 13 § MB behövs nämligen inte tillstånd till markavvattning i samband med torvtäkt, om koncession har lämnats enligt torv-

lagen. Inte heller behövs enligt 12 kap. 1 § MB tillstånd till täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats.

Enligt gällande rätt skall däremot prövning ske enligt miljöskyddslagen (1969:387). Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) skall tillstånd sökas för torvtäkt med en produktion överstigande 25 000 kubikmeter per år (29.01). För annan täkt för vilken krävs tillstånd enligt 1 § torvlagen skall anmälan göras till den kommunala nämnden (29.02). Prövningen enligt miljöskyddslagen rör främst störningar på omgivningen i form av t.ex. damm och buller.

Regeringen har i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 380) anfört att det i miljöbalken inte längre finns något behov av den dubbelprövning av täkt som i dag sker enligt naturvårdslagen (1964:822) och miljöskyddslagen (1969:387). Täktens samtliga effekter på omgivningen skall i stället prövas vid ett tillfälle. Eftersom det redan av miljöbalken (12 kap. 1 §) framgår att tillstånd krävs för täkt måste därför bilagan till den nuvarande miljöskyddsförordningen ändras så att den inte längre omfattar täkter. Bestämmelsen i 12 kap. 1 § tredje stycket MB att tillstånd inte krävs för täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har lämnats enligt torvlagen kommer därefter att innebära att någon tillståndsprövning med stöd av miljöbalken överhuvudtaget inte kommer att ske för sådana täkter.

Före torvlagens tillkomst prövades verksamheten enligt både naturvårdslagen och dåvarande minerallag. Dubbelprövningen avskaffades för att systemet skulle bli enklare och smidigare (prop. 1984/85:120 s. 328). Att nu dessutom avskaffa den prövning som i dag sker enligt miljöskyddslagen är ett ytterligare steg i denna riktning.

Avskaffandet av tillståndsplikten enligt miljöbalken får inte innebära att det tas mindre miljöhänsyn. Det är viktigt att nödvändig miljöhänsyn i fortsättningen tas vid koncessionsprövningen enligt torvlagen. Detta åstadkoms genom att relevanta bestämmelser i miljöbalken görs tillämpliga vid koncessionsprövningen. Denna lösning är särskilt lämplig med tanke på att länsstyrelsen, som kommer att ha erfarenhet av att tillämpa miljöbalken, är prövningsmyndighet enligt torvlagen.

När dubbelprövningen i naturvårdslagen och minerallagen av utvinning av energitorv avskaffades anfördes att den hänsyn som tidigare skulle tas enligt naturvårdslagen fortsättningsvis skulle tas enligt den nya torvlagen (prop. 1984/85:120 s. 328 f). När miljöbalken införs stärks miljökraven på täkter. Detta kommer att gälla även täkter som koncessionsprövas enligt torvlagen.

I nästa avsnitt kommer att behandlas vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen.

Hänvisningar till S14-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.9

14.2. Torvlagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Vid koncessionsprövning skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler och bestämmelser om hushållning och miljökvalitetsnormer tillämpas.

Vid prövning av bearbetningskoncession skall ytterligare bestämmelser i miljöbalken och i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillämpas, bl.a. om miljökonsekvensbeskrivningar, miljöorganisationers talerätt och markavvattningssakkunniga.

Undersökningskoncession skall inte längre kunna förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession.

Länsstyrelsen skall kunna bestämma nya villkor om en verksamhet medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Möjligheten avskaffas att kräva säkerhet för att villkor i koncessionen skall uppfyllas. I stället införs en regel om att en koncession skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Om en verksamhetsutövare inte uppfyller sin skyldighet att vidta återställningsåtgärder, skall länsstyrelsen få meddela vitesföreläggande och kronofogdemyndigheten särskild handräckning.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Lunds universitet anser att lagtexten bör erinra om att miljöbalkens hänsynsregler gäller för verksamheten. Samtidigt bör enligt universitetet bestämmelsen om att "andra författningar" skall iakttas tas bort, eftersom den är förvirrande. Naturvårdsverket anser att torvlagen bör kompletteras med ett krav på att beakta förbud mot mark-avvattning enligt 11 kap. 14 § miljöbalken. Ä ven Lunds universitet är inne på denna tanke. Det finns enligt Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) skäl att redan vid beslut om undersökningskoncession avgöra om prövning skall ske enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Torvlagens bestämmelse om villkor i koncession bör enligt Naturvårdsverket och Lunds universitet utformas på samma sätt som i flera andra lagar. Detta innebär enligt Naturvårdsverket att koncessionen skall kunna förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka olägenheter för människors hälsa eller skada på omgivningen, främja en hållbar hushållning med naturresurser samt skydda andra allmänna intressen och enskild rätt. Vidare bör enligt verket införas en möjlighet att ompröva koncessionsvillkor. Lunds universitet påpekar att förutsättningarna för att meddela nya villkor inte är utformade på samma sätt som i andra lagar. Statens geologiska undersökning (SGU) anser inte att sakägarbegreppet genom motivuttalanden till miljöbalken skall ändras.

NUTEK och Naturvårdsverket anser att ordet efterbehandling bör användas i stället för återställning. Enligt Naturvårdsverket bör ställande av säkerhet för efterbehandling vara obligatoriskt. Länsstyrelsen i Jönkö-

pings län påpekar att det är oklart vad som skall hända med säkerheter som har ställts för att villkor skall uppfyllas.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet vid koncessionsprövning enligt torvlagen

I det förra avsnittet konstaterade regeringen att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen. Denna slutsats grundades främst på att någon särskild tillståndsprövning enligt balken normalt inte kommer att ske. Regeringen övergår härefter till frågan vilka bestämmelser i miljöbalken som bör göras tillämpliga.

Skillnad bör göras mellan prövningen av undersökning och prövningen av bearbetning. Som framgår av föregående avsnitt sker den största miljöpåverkan vid bearbetning. Det finns därför anledning att tillämpa fler regler i miljöbalken vid prövningen av bearbetningskoncession.

För att säkerställa att tillräckliga miljöhänsyn tas måste de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB bli tillämpliga vid koncessionsprövningen. Eftersom reglerna gäller för verksamhetsutövaren redan vid undersökning, förutsatt att undersökningen riskerar att påverka miljön, är det lämpligt att reglerna tillämpas även vid prövningen av undersökningskoncession.

Hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Liksom tidigare skall dessa tillämpas vid prövning av såväl undersöknings- som bearbetningskoncession. Hänvisningen till naturresurslagen måste därför ersättas med en hänvisning till balken.

Ä ven den allmänna regeln i 5 kap. 3 § MB att prövningsmyndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls bör enligt regeringens uppfattning tillämpas vid all koncessionsprövning.

Vad gäller prövningen av bearbetningskoncession bör enligt regeringens uppfattning ytterligare bestämmelser i balken tillämpas. Detta gäller bl.a. bestämmelserna i 6 kap. MB om miljökonsekvensbeskrivningar, planer och annat beslutsunderlag.

I 12 kap. 2 § MB finns en bestämmelse att vid prövning av ansökan om tillstånd till täkt behovet av materialet skall vägas mot skador på djur- och växtliv samt miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får enligt bestämmelsen inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

Som framgår av föregående avsnitt har torvtäkter typiskt sett stor påverkan på miljön. Eftersom täkten normalt sker i områden där den biologiska mångfalden är stor är denna påverkan väl så stor som påverkan av täkter som tillståndsprövas enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 12 kap. 2 § MB bör därför tillämpas även vid prövning av bearbetningskoncession enligt torvlagen.

Torvtäkter kan orsaka föroreningar och störningar som omfattas av miljökvalitetsnormer. Exempelvis kan en norm för kväve påverkas av en i täkten ingående markavvattning. Bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB om att

tillstånd inte får meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds bör därför tillämpas i ärenden enligt torvlagen om bearbetningskoncession.

Vidare bör miljöbalkens enhetliga processuella sakägarbegrepp tillämpas i ärenden om bearbetningskoncession enligt torvlagen. Detta är nödvändigt för att rätten att överklaga miljöbeslut angående torvtäkter inte skall inskränkas när tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen avskaffas. I dag har nämligen miljöskyddslagen ett bredare sakägarbegrepp än torvlagen.

Det har inte varit möjligt att i miljöbalkens lagtext precisera vem som är sakägare. I stället används i 16 kap. 12 § MB uttrycket "den som domen eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne emot". I sak samma uttryck finns redan i 22 § förvaltningslagen (1986:223). Det kan tyckas onödigt att i torvlagen införa en hänvisning till 16 kap. 12 § MB, när denna paragraf har samma innebörd som motsvarande paragraf i förvaltningslagen. Om inte hänvisningen finns skall ju den likalydande bestämmelsen i förvaltningslagen tillämpas. Syftet med att trots detta hänvisa till miljöbalken är att visa att balkens sakägarbegrepp skall gälla. Motivuttalanden om balkens sakägarbegrepp (prop. 1997/98:45, del 1, s. 482 ff) samt rättspraxis beträffande detta bör således vara vägledande.

Regeringen anser vidare att miljöorganisationer bör få överklaga beslut om bearbetningskoncession. Detta är motiverat mot bakgrund av att en sådan rätt skulle ha förelegat vid en miljöprövning enligt miljöskyddslagen (1969:387), om denna prövning inte hade avskaffats.

Ett viktigt inslag i torvtäkt är markavvattning. I lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns bestämmelser för markavvattning som inte i första hand avser påverkan på miljön. Det är nödvändigt att vid prövningen av ärenden om bearbetningskoncession tillämpa 1 kap. (inledande bestämmelser), 2 kap. (rådighet över vatten m.m.), 3 kap. (markavvattningssamfälligheter) samt 7 kap. 21–27 och 29 §§ (markavvattningssakkunniga).

Regeringen anser däremot inte att 7 kap. 19 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Enligt denna skall länsstyrelsen i tre situationer överlämna ärenden till miljödomstolen. De angivna situationerna är att det framställs yrkande om (1) att även någon annan än sökanden skall delta i markavvattningen, (2) särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § MB och (3) ersättning enligt 31 kap. 16 § MB eller inlösen enligt 31 kap. 17 § MB.

Vad gäller den första situationen har regeringen visserligen ansett det vara mindre lämpligt att länsstyrelsen prövar frågor om flera personers deltagande i markavvattning i de fall det råder oenighet mellan dessa (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 476). När sådana frågor uppkommer skall ärendet därför lämnas över till miljödomstol. Det kan tyckas saknas skäl att se annorlunda på saken när markavvattningen innebär att en torvmosse skall dräneras inför framtida brytning av energitorv. Trots detta anser regeringen att något överlämnande inte bör ske i dessa situationer. Ett överlämnande skulle innebära att miljödomstolen fick överta hela koncessionsprövningen enligt torvlagen och alltså frågor i en lagstiftning som

den annars aldrig tillämpar. Detta skulle ske i endast enstaka fall, varför domstolen inte skulle få någon bredare erfarenhet av lagen.

Vad gäller den andra och tredje situationen har torvlagen egna bestämmelser om tvångsrätt och ersättning som alltjämt bör gälla. Frågor om ersättning skall enligt dessa bestämmelser prövas av fastighetsdomstol.

Regeringen stannar därför för lösningen att ge länsstyrelsen större befogenheter vid prövningen av markavvattning i ärenden enligt torvlagen än i andra markavvattningsärenden.

Länsstyrelsens handläggning underlättas om den får möjlighet att tillkalla markavvattningssakkunniga. En sådan möjlighet bör därför införas.

Ö vriga frågor

Enligt 4 § torvlagen får undersökningskoncession förenas med rätt för innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller företräde framför annan till sådan koncession. Paragrafen bör ses över, eftersom den innebär att den miljöprövning som skall ske vid prövningen av bearbetningskoncession inte får leda till att koncession vägras i de fallen där undersökningskoncessionen har förenats med rätt till bearbetningskoncession. Enligt regeringens mening bör paragrafen ändras så att den medger endast rätt att förena undersökningskoncession med rätt för innehavaren att få företräde framför annan till bearbetningskoncession. I praktiken är det för övrigt just en sådan rätt som beviljas (jfr prop. 1984/85:120 s. 327).

Som Naturvårdsverket anför bör en möjlighet införas att ompröva befintliga villkor. Förutsättningarna för att ompröva villkor och meddela nya villkor bör enligt regeringens mening utformas efter mönster i miljöbalken. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen kan bestämma nya villkor om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Enligt 13 § torvlagen skall koncessionshavaren, om inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas. Om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.

Villkoren i en koncession kan förmodas vara av en sådan art att det ofta är svårt att åsätta dem ett ekonomiskt värde. När en koncessionshavare inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrivna villkor kan koncessionen återkallas med stöd av 17 §. En sådan påföljd torde vara ett effektivare påtryckningsmedel än en risk att inte få tillbaka en ställd säkerhet. Skyldigheten att ställa säkerhet för villkor kan därför utgå.

Av större vikt skulle vara att kunna ålägga koncessionshavaren att ställa säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder. Ett sådant krav finns i 4 kap. 6 § minerallagen (1991:45) men saknas i torvlagen. Ä ven i 16 kap. 3 § MB ges en möjlighet att förena tillstånd med krav på säkerhet för kostnaderna för återställningsåtgärder.

Regeringen föreslår därför att torvlagens bestämmelser om återställningsåtgärder sedan verksamheten har upphört kompletteras med att koncessionen skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren

ställer säkerhet för kostnaderna för återställning. Det är naturligtvis särskilt angeläget att återställningsåtgärder sker vid större ingrepp i naturen. I sådana fall bör huvudregeln vara att säkerhet skall ställas.

Det är enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län oklart vad som skall ske med säkerheter som har ställts enligt äldre bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning skall sådana säkerheter bestå. En länsstyrelse har dock inte möjlighet att med stöd av den äldre lydelsen av 13 § kräva ytterligare säkerhet.

Om verksamhetsutövaren inte iakttar sin skyldighet att vidta återställningsåtgärder, bör länsstyrelsen få meddela vitesföreläggande. Vidare bör kronofogdemyndigheten kunna meddela särskild handräckning.

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt torvlagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag som ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse bl.a. vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan framförhållning att denne ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.

Som framgår ovan behövs en särskild övergångsbestämmelse om säkerheter som har ställts enligt äldre bestämmelser. I övrigt kan inte regeringen se något behov av övergångsbestämmelser. Följaktligen bör miljökvalitetsnormer kunna ligga till grund för nya eller ändrade villkor i koncessioner som har meddelats före lagändringarnas ikraftträdande.

Hänvisningar till S14-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.9

15. Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln

Hänvisningar till S15

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 5

15.1. Kontinentalsockellagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag: Kontinentalsockellagen och miljöbalken gäller parallellt på svenskt territorium. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, när balken är tillämplig.

Miljöbalken skall gälla även utanför den svenska territorialgränsen inom anläggningar och säkerhetszoner. Tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock inte behöva ske när tillståndsprövning har skett enligt kontinentalsockellagen, om inte regeringen har bestämt annat.

Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla även när utforskning och utvinning sker utanför den svenska territorialgränsen på andra platser än inom anläggningar och säkerhetszoner.

Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tilllämpas.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag. Enligt utredningens förslag skulle dock utforskning och utvinning inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen till-

ståndsprövas enligt miljöbalken även i de fall där tillståndsprövning har skett enligt kontinentalsockellagen.

Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Sveriges geologiska undersökning (SGU) anför att 9 och 11 kap. miljöbalken bör undantas från tillämpning inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Lunds universitet anför att i vart fall försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § MB bör gälla vid utläggande av undervattenskablar och rörledningar utanför territorialgränsen.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken (MB) är enligt grundläggande rättsliga principer tillämplig på svenskt territorium (prop. 1997/98:45, del 2, s. 11). I enstaka fall kan tillämpningsområdet sträcka sig utanför svenskt territorium. Detta kan följa av balkens egna regler eller av annan lag, exempelvis lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Kontinentalsockellagen är tillämplig på dels den del av kontinentalsockeln som ligger inom allmänt vattenområde, dvs. på svenskt territorium, dels den del av sockeln utanför Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer i enlighet med den år 1958 i Genève antagna konventionen om kontinentalsockeln.

Inom allmänt vattenområde gäller miljöbalken och kontinentalsockellagen parallellt. Detta innebär att den som på en sådan plats bedriver verksamhet enligt kontinentalsockellagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om kontinentalsockellagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken. Enligt regeringens bedömning finns det emellertid inga sådana bestämmelser i kontinentalsockellagen.

På den del av kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt territorium gäller däremot enligt huvudregeln bara kontinentalsockellagen. Vid bedömningen i vilken utsträckning reglerna i miljöbalken ändå skall gälla utanför svenskt territorium måste internationell rätt beaktas. Utan stöd i denna kan inte Sverige utsträcka sin jurisdiktion utanför svenskt territorium.

Som nämnts antogs 1958 i Genève konventionen om kontinentalsockeln. Motsvarande regler återfinns numera också i 1982 års havsrättskonvention. Havsrättskonventionen trädde i kraft den 16 november 1994 och ratificerades av Sverige den 25 juli 1996. I fortsättningen hänvisas endast till artiklar i havsrättskonventionen. Dessa har dock vanligen motsvarigheter i konventionen om kontinentalsockeln.

Ä ven 1974 års konvention om skydd av Ö stersjöns marina miljö och den ännu ej ikraftträdda konventionen från 1992 i samma ämne har bestämmelser som handlar om utvinning av kontinentalsockelns naturtillgångar. Konventionerna ger inte staterna någon generell jurisdiktion utanför territorialhavet. Staterna skall däremot enligt artikel 4 i respektive konvention genomföra bestämmelserna inom sitt territorialhav och, såvitt avser 1992 års konvention, sina inre vatten.

En kuststat utövar enligt artikel 77 i havsrättskonventionen suveräna rättigheter över kontinentalsockeln i syfte att utforska den och utvinna dess naturtillgångar. Av detta följer att staten kan sätta upp regler för hur utforskning och utvinning skall gå till. Kontinentalsockellagen innehåller

dock inte någon hänsynsregel för utforskning och utvinning. En sådan finns däremot i 6 § kontinentalsockelförordningen (1966:315).

Enligt regeringens mening bör de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB gälla även när utforskning och utvinning sker utanför den svenska territorialgränsen. I kontinentalsockellagen bör därför föreskrivas att balkens allmänna hänsynsregler skall gälla även vid denna verksamhet. En sådan regel har stöd i artikel 77 i havsrättskonventionen.

Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglerna skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och utvinning.

En kuststat har enligt havsrättskonventionen rätt att uppföra, underhålla och driva de anläggningar som fordras för utforskning av kontinentalsockeln och utvinning av dess tillgångar. Kuststaten får upprätta säkerhetszoner kring anläggningarna. Anläggningarna är enligt konventionen underkastade kuststatens jurisdiktion. Det sägs däremot inte uttryckligen att zonerna är underkastade strandstaternas jurisdiktion men däremot att erforderliga åtgärder får vidtas i zonerna för anläggningarnas skydd. Avsikten torde i första hand vara att den stat som i kraft av konventionen gett tillstånd till anläggningen och verksamheten skall ha makt att upprätthålla ordning och säkerhet på anläggningen. Den bedömningen gjordes emellertid vid kontinentalsockellagens tillkomst att regeln (som även finns i konventionen om kontinentalsockeln) också inbegriper befogenhet för strandstaten att tillämpa annan nationell lagstiftning på anläggningen (prop. 1966:114 s. 54). Av intresse i sammanhanget är dessutom att det enligt artikel 194 i havsrättskonventionen åligger staterna att inom säkerhetszonen vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det inte uppkommer skada.

Enligt nuvarande lydelse av 10 och 10 a §§ kontinentalsockellagen skall svensk lag tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Undantag gäller dock för bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:387), minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291) samt jakt- och fiskelagstiftningen. Motivet till att undanta vattenlagen och miljöskyddslagen var att de allmänna intressen som kan beröras i tillräcklig mån kunde tillgodoses vid tillståndsgivningen enligt kontinentalsockellagen (jfr prop. 1966:114 s. 55). Regeringen får trots undantagen bestämma som villkor för ett tillstånd att prövning enligt miljöskyddslagen skall ske. Därefter gäller miljöskyddslagen för verksamheten.

Sedan miljöskyddslagen och vattenlagen har arbetats in i miljöbalken måste 10 och 10 a §§ kontinentalsockellagen ses över. Det är enligt regeringens mening inte lämpligt att generellt föreskriva att miljöbalken inte skall tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen. Ett sådant undantag skulle vara vidare än i dag, eftersom balken innehåller regler även på andra områden än de som nu omfattas av miljöskyddslagen och vattenlagen. Det ligger i stället nära till hands att, som

SGU har varit inne på, endast undanta balkens kapitel om miljöfarlig verksamhet (9 kap.) och vattenverksamhet (11 kap.).

Regeringen ifrågasätter dock om det finns några skäl för att undanta delar av balken. Om man vill vara säker på att allmänna intressen beaktas bör hela miljöbalken gälla. Av intresse är att något motsvarande undantag

inte görs i den senare tillkomna lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, vilken har en liknande bestämmelse (se avsnitt 16). Vid ekozonslagens införande uttalades att erfarenheterna skulle få visa om undantag trots allt borde införas även i denna lag (prop. 1992/93:54 s. 55). Något sådant behov har inte visat sig.

Genom att hela balken görs tillämplig kan Sverige mer kraftfullt uppfylla kravet i artikel 194 i havsrättskonventionen att inom säkerhetszonen vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inte föroreningar uppkommer.

Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. En sådan förenkling kan bl.a. innebära att flera separata tillståndsprövningar för en verksamhet ersätts av en tillståndsprövning. Att generellt föreskriva att miljöbalken skall gälla inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen skulle dock innebära att en eller två nya tillståndsprövningar införs. Det är därför lämpligt att föreskriva att någon tillståndsprövning enligt miljöbalken inte skall ske när regeringen har tillståndsprövat verksamheten enligt kontinentalsockellagen. Nödvändiga villkor för att säkerställa att t.ex. föroreningar inte uppkommer kommer att intas i regeringens beslut.

I vissa fall kan det ändå vara lämpligt att miljöfarlig verksamhet tillståndsprövas enligt 9 kap. MB. En möjlighet att bestämma om detta finns redan i dag i 10 a § kontinentalsockellagen. Denna möjlighet bör finnas kvar.

I 10 § kontinentalsockellagen undantas också minerallagen och jaktoch fiskelagstiftningen. Det ligger inte inom ramen för detta lagstiftningsärende att överväga om även dessa lagar bör undantas. Regeringen stannar därför för att föreslå att miljöbalken skall gälla inom anläggningar och säkerhetszoner utanför den svenska territorialgränsen.

Som framgår av nästa avsnitt skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen.

Hänvisningar till S15-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.10

15.2. Kontinentalsockellagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning av utforskning och utvinning skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas.

Vid tillståndsprövning av utforskning och utvinning skall hänsyn tas till miljökvalitetsnormer.

När miljökonsekvensbeskrivningar upprättas skall miljöbalkens regler tillämpas.

Vid prövning av en ansökan om täkt skall behovet av materialet vägas mot de skador som kan uppkomma. Tillstånd skall inte få lämnas, om det kan befaras att livsbetingelserna försämras för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.

I ett tillstånds villkor skall större vikt än i dag läggas vid miljön. Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor. Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Utredningen hade inte något förslag om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen. Enligt utredningens lagförslag skulle miljökvalitetsnormer beaktas endast vid tillståndsprövning av utvinning och alltså inte av utforskning. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Det är enligt Lunds universitet lämpligt att i motiven till den nya avvägningsregeln för täkter i 3 b § erinra om att också avvägningsregeln i den föreslagna 2 kap. 8 § MB spelar in. Universitetet påpekar vidare att förutsättningarna för att meddela nya villkor under koncessionstiden inte är desamma som i miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med begreppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandling bör enligt verket vara obligatoriskt. Lunds universitet påpekar att bestämmelser om återställningsåtgärder i olika lagar har olika utformning.

Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har kontinentalsockellagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen

Regeringen har i föregående avsnitt slagit fast att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla även när utforskning eller utvinning sker på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför den svenska territorialgränsen. Det är trots detta inte givet att dessa bestämmelser skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen till sådan verksamhet. Vid en tillståndsprövning enligt en lag skall nämligen enligt huvudregeln endast avgöras om de förutsättningar är uppfyllda som direkt framgår av lagen i fråga (jfr avsnitt 4.2).

På svenskt territorium kan tillstånd till åtgärder på kontinentalsockeln krävas enligt miljöbalken. Vid denna prövning skall naturligtvis 2 kap. MB tillämpas. Utanför territorialgränsen krävs däremot inte tillstånd enligt balken i andra fall än som har bestämts enligt 10 a § kontinentalsockellagen.

Eftersom någon tillståndsprövning enligt balken normalt inte sker för verksamhet utanför territorialgränsen bör enligt regeringens mening föreskrivas att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen. Härigenom säkerställs att balkens hänsynsregler följs. Behovet att tillämpa 2 kap. MB kan tyckas vara störst vid verksamhet som bedrivs utanför territorialgränsen, eftersom där normalt inte sker någon miljöbalksprövning. Inte heller täkt på svenskt territorium skall dock tillståndsprövas enligt balken, om åtgärden kräver tillstånd enligt kontinentalsockellagen (12 kap. 1 § tredje stycket MB).

I dag görs i kontinentalsockellagen inte någon skillnad på prövning av verksamhet som sker utanför respektive inom svenskt territorium. Enligt regeringens uppfattning skulle regelsystemet onödigt kompliceras om en sådan skillnad nu infördes. Det skulle dessutom medföra att täkter på den del av kontinentalsockeln som ligger på svenskt territorium inte kom att prövas enligt 2 kap. MB. Bestämmelserna i 2 kap. MB skall därför tillämpas vid all tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och utvinning.

I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst i vatten och luft av kemiska produkter.

Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som kan bidra till att normerna överträds. Detta gäller även utforskning och utvinning på kontinentalsockeln och detta oavsett om verksamheten bedrivs inom miljöbalkens geografiska tillämpningsområde eller inte. Vid tillståndsprövningen skall därför miljökvalitetsnormer beaktas. Tillstånd skall inte få ges för en verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna användas även vid sådana beskrivningar enligt andra lagar (jfr avsnitt 5). Detta bör gälla även i de fall där enligt 7 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar sådana beskrivningar skall upprättas i ärenden enligt kontinentalsockellagen, dvs. i ärenden om tillstånd att genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att utvinna naturtillgångar från denna. Bestämmelsen i förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt regeringens mening föras över till kontinentalsockellagen.

Täkt på kontinentalsockeln, exempelvis i form av sandsugning, är en verksamhet som omfattas av kontinentalsockellagen. Sandsugning är den enda form av utvinning som i dagsläget bedrivs på den svenska delen av kontinentalsockeln.

Särskilda bestämmelser om täkter finns i 12 kap. MB. Å tgärder som kräver tillstånd enligt kontinentalsockellagen behöver dock enligt 12 kap. 1 § tredje stycket MB inte tillstånd enligt balken.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd enligt miljöbalken till täkt skall enligt 12 kap. 2 § behovet av materialet vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får enligt bestämmelsen aldrig lämnas till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Enligt regeringens mening bör motsvarande förutsättningar gälla vid tillståndsprövningen av täkt enligt kontinentalsockellagen.

Ö vriga frågor

Enligt 4 § kontinentalsockellagen skall vid tillståndet fogas de villkor som är påkallade från allmän synpunkt. Ett antal exempel räknas upp i lagtexten, bl.a. villkor som behövs till skydd för miljön. De ändringar som rege-

ringen föreslår i kontinentalsockellagen syftar till att större hänsyn skall tas till miljön. Det är då naturligt att detta markeras genom att villkor till skydd för miljön får en mer framträdande plats i bestämmelsen. Paragrafen föreslås därför få ett ändrat innehåll.

Kontinentalsockellagen saknar bestämmelser om att tillstånd kan förenas med nya eller ändrade villkor. Det är enligt regeringens mening lämpligt att en sådan bestämmelse införs. Hänsyn till tillståndshavaren gör att detta inte bör få ske utan vidare. Som förutsättning bör gälla att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detta är samma förutsättningar för att meddela nya eller ändrade villkor som enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 och 5 MB.

I olika lagar knutna till hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Så är fallet exempelvis i minerallagen. Det är väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten har berört kontinentalsockeln. Detta får särskild betydelse eftersom tillstånd enligt lagen skall tidsbegränsas. Av artikel 60 och 80 i havsrättskonventionen följer dessutom en skyldighet att ta bort anläggningar och konstruktioner som är övergivna eller inte längre används. Ä ven kontinentalsockellagen bör därför innehålla en bestämmelse om återställningsåtgärder.

Frågan om återställningsåtgärder kan regleras antingen i form av villkor i tillståndet eller särskilt i samband med att tillståndet upphör.

Efter förebild i miljöbalken bör i kontinentalsockellagen samtidigt införas en bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillståndet kan åläggas att ställa säkerhet för kostnaderna för återställningsåtgärder.

Ä ndringarna i kontinentalsockellagen bör enligt regeringens mening träda i kraft samtidigt med miljöbalken. Liksom i 6 § lagen om införande av miljöbalken bör stadgas att äldre rätt skall tillämpas i ärenden som har inletts före lagändringarna. Vidare bör, som Lagrådet anför, en övergångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om skyldighet att vidta återställningsåtgärder skall tillämpas även när tillstånd har meddelats före lagändringarna. En tidigare övergångsbestämmelse till 10 a § bör dessutom upprepas, fast i något modifierad form. I övrigt finner regeringen inte något behov av övergångsbestämmelser. Följaktligen bör tillstånd som har meddelats före ändringarnas ikraftträdande kunna förses med nya villkor enligt de nya bestämmelserna.

Hänvisningar till S15-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.10

16. Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon

Hänvisningar till S16

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 15.1, 5

16.1. Förhållandet mellan lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken

Regeringens förslag:Miljöbalken skall gälla på konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar i den ekonomiska zonen.

Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla på även andra platser i den ekonomiska zonen vid utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar.

Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tilllämpas.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig om förhållandet mellan lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken, utöver vad som redovisas i nästa avsnitt.

Skälen för regeringens förslag:Miljöbalken (MB) skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. I geografiskt hänseende är dock tillämpningsområdet för miljöbalken i huvudsak begränsat till svenskt territorium. Undantag från detta gäller enligt reglerna om dumpning. Enligt 15 kap. 31 § MB får avfall inte dumpas inom bl.a. Sveriges ekonomiska zon. Tillämpningsområdet kan i enstaka fall sträcka sig utanför den svenska territorialgränsen även enligt bestämmelser i annan lagstiftning. Ett exempel på att balkens geografiska tillämpningsområde utvidgas av annan lag är 15 § lagen (1992:1140) om

Sveriges ekonomiska zon. Där anges att svensk lag tillämpas på en konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning på samma sätt som om inrättningen var belägen inom riket. Denna bestämmelse bör finnas kvar.

Lagen om Sveriges ekonomiska zon gäller bara i Sveriges ekonomiska zon, vilken i sin helhet ligger utanför svenskt territorium. Endast i särskilt angivna fall gäller alltså lagen parallellt med miljöbalken.

I och med att miljöbalken enligt 15 § lagen om Sveriges ekonomiska zon gäller på konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar som har kommit till med stöd av denna lag kommer bl.a. hänsynsreglerna i 2 kap. MB att bli tillämpliga vid användandet av sådana inrättningar. Bestämmelsen i 15 § ger däremot inte stöd för att tillämpa miljöbalken vid uppförandet av inrättningen. Svensk lag gäller nämligen enligt bestämmelsen först när inrättningen har kommit till. Miljöbalken är inte heller tillämplig vid sådan utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar som med stöd av lagen om Sveriges ekonomiska zon sker på andra platser än konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar.

Det bör enligt regeringens mening övervägas att göra bestämmelser i miljöbalken tillämpliga i den ekonomiska zonen i fler fall än som följer av

15 §. Vid bedömningen i vilken utsträckning detta är möjligt måste internationell rätt beaktas.

Lagen om Sveriges ekonomiska zon grundar sig på 1982 års havsrättskonvention, som innehåller regler om ekonomiska zoner i del V. Havsrättskonventionen trädde i kraft den 16 november 1994 och ratificerades av Sverige den 25 juli 1996.

Artikel 56 i havsrättskonventionen ger ramen för kuststatens rättigheter i den ekonomiska zonen. I denna zon har kuststaten suveräna rättigheter till utforskning och utvinning av naturtillgångarna på havsbottnen och därunder samt i överliggande vatten. Ä ven i fråga om andra verksamheter som rör ekonomisk exploatering och utforskning av zonen, t.ex. när det gäller framställning av energi från vatten, strömmar och vindar, har kuststaten denna suveräna rätt. Kuststatens rättigheter kombineras med en skyldighet att bevara och förvalta naturtillgångarna. Kuststatens jurisdiktion omfattar vid sidan av dessa ensamrättigheter också uppförandet och användningen av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar, bedrivande av marinvetenskaplig forskning samt skyddet av den marina miljön och andra rättigheter och skyldigheter inom ramen för vad som anges i konventionen. Kuststaten skall vid utövandet av sina rättigheter enligt konventionen ta vederbörlig hänsyn till andra staters intressen.

Enligt artikel 60 i havsrättskonventionen har kuststaten exklusiv rätt att reglera uppförandet, driften och användningen av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar. Svensk lag får därför ange förutsättningarna för att inrättningarna skall få uppföras. På samma sätt får svensk lag ställa krav på utforskning, utvinning och annat utnyttjande av de naturtillgångar som lagen är tillämplig på.

Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon krävs tillstånd för utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar. I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och de villkor som skall gälla för verksamheten.

Den enda hänsynsregel som i dag gäller för utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar som sker på andra platser än konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar finns i 2 § lagen om Sveriges ekonomiska zon. Inte heller för uppförandet av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättningar gäller någon annan hänsynsregel. Enligt paragrafen skall den som färdas i den ekonomiska zonen eller som bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Regeln i 2 § är värdefull, eftersom den skyddar den marina miljön. Verksamheten kan dock orsaka även annan skada, exempelvis luftföroreningar. Det är därför lämpligt att ytterligare hänsynsregler görs tillämpliga.

Detta får dock inte ske om det strider mot havsrättskonventionen. Ovan har konstaterats att svensk lag får ange förutsättningarna för att inrättningar skall få uppföras och att svensk lag får ställa krav på utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar. Dessutom är av intres-

se att i 10 § lagen om Sveriges ekonomiska zon anges att lagen samt de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen inte skall innefatta någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande rättigheterna till fri sjöfart i den ekonomiska zonen och till överflygning av zonen och inte heller av några andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.

Mot denna bakgrund kan de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB göras tillämpliga på verksamheten. Regeln i 2 § lagen om Sveriges ekonomiska zon behöver finnas kvar som komplement till balkens hänsynsregler.

Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglerna och vissa andra bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.

Hänvisningar till S16-1

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.11

16.2. Anpassningen av lagen om Sveriges ekonomiska zon till miljöbalken

Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas.

Vid tillståndsprövningen skall hänsyn tas till miljökvalitetsnormer. En ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. När miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall miljöbalkens regler tillämpas.

Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor. Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.

Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag. Utredningen föreslog dock inte någon lagregel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.

Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna. Sveriges advokatsamfund tillstyrker att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon men anser att detta endast skall gälla den prövning som avser frågan om en utvinningsbar naturtillgång skall få utnyttjas. Lunds universitet erinrar om att förutsättningarna för att meddela nya villkor under koncessionstiden inte är desamma som i miljöbalken. Enligt Kronofogdemyndigheten i

Stockholm har lagen om Sveriges ekonomiska zon inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen. Riksdagens ombudsmän JO påpekar att det redan i 2 § fjärde stycket lagen (1985:206) om viten finns en bestämmelse om att vitesföreläggande skall delges.

Skälen för regeringens förslag

Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon

Regeringen har i föregående avsnitt fastslagit att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB skall gälla vid utforskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar, även om detta sker utanför områden där miljöbalken gäller. Det är trots detta inte givet att dessa bestämmelser skall tillämpas vid tillståndsprövning till sådan verksamhet enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Vid en prövning enligt en lag skall nämligen enligt huvudregeln endast avgöras om de förutsättningar är uppfyllda som direkt framgår av lagen i fråga (jfr avsnitt 4.2).

Någon tillståndsprövning enligt balken kommer inte att ske för nu aktuell verksamhet. Enligt regeringens mening bör därför föreskrivas att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövningen enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Härigenom säkerställs att hänsynskraven i 2 kap. MB uppfylls.

I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex. förekomst i vatten eller luft av kemiska produkter.

Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar till att normerna överträds. Eftersom Sverige inom ramen för havsrättskonventionen har möjlighet att ställa krav på tillstånd för viss verksamhet i den ekonomiska zonen och bestämma på vilka villkor tillstånd skall få ges kan Sverige föreskriva att svenska miljökvalitetsnormer skall iakttas vid tillståndsgivningen. Det har ingen betydelse att de områden där miljökvaliteten skall uppnås ligger på svenskt territorium och att den verksamhet som regleras i lagen om Sveriges ekonomiska zon bedrivs utanför svenskt territorium. Regeringen föreslår därför att miljökvalitetsnormer skall beaktas vid tillståndsgivningen och att tillstånd inte skall få ges till ny verksamhet som medverkar till att normerna överträds.

Det finns i dag inte något krav på miljökonsekvensbeskrivning i tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Ett sådant krav bör införas. Bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken bör i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken. Detta bör vara fallet även i tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.

Ö vriga frågor

Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon får tillstånd förenas med villkor. Det anges inte vad villkoren får avse. Den utvidgade prövning som blir fallet när miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas bör återspeglas i villkoren. Lagen bör därför förtydligas på denna punkt.

Tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon kan återkallas enligt 8 §. Det finns däremot inte någon bestämmelse om att tillståndet kan förenas med nya villkor eller att meddelade villkor kan ändras. Enligt regeringens mening bör en sådan bestämmelse införas. Hänsyn till tillståndshavaren gör att detta inte bör få ske utan vidare. Som förutsättning bör gälla att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detta är samma förutsättningar för att meddela nya eller ändrade villkor som enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 och 5 MB.

I flera lagar som liksom lagen om Sveriges ekonomiska zon är knutna till hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. MB finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Så är exempelvis fallet i minerallagen. Det är väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten har bedrivits i Sveriges ekonomiska zon. En sådan skyldighet följer också av havsrättskonventionen. Enligt artikel 60 skall alla anläggningar och konstruktioner som är övergivna eller inte längre används avlägsnas. Ä ven lagen om Sveriges ekonomiska zon bör därför innehålla en bestämmelse om återställningsåtgärder. Frågan om återställningsåtgärder skall kunna regleras antingen i form av villkor i tillståndet eller särskilt i samband med att tillståndet upphör.

Om den som har haft tillståndet inte iakttar vad som har ålagts honom i form av återställningsåtgärder skall tillståndsmyndigheten vid vite kunna förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Enligt utredningens förslag till paragraf skulle vitesföreläggandet delges. Som påpekas av Riksdagens ombudsmän, JO framgår det redan av lagen (1985:206) om viten att viten skall delges. Någon särskild bestämmelse om detta behövs därför inte i lagen om Sveriges ekonomiska zon.

Efter förebild i miljöbalken bör i lagen om Sveriges ekonomiska zon samtidigt införas en bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillståndet kan åläggas att ställa säkerhet för kostnaderna för återställningsåtgärder.

Ä ndringarna i lagen om Sveriges ekonomiska zon bör enligt regeringens mening träda i kraft samtidigt med miljöbalken. Liksom enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken bör äldre rätt tillämpas i ärenden som har inletts före lagändringarna. Vidare bör, som Lagrådet anför, en övergångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om skyldighet att vidta återställningsåtgärder skall tillämpas, även när tillstånd har meddelats före lagändringarna. I övrigt finner inte regeringen något behov av övergångsbestämmelser. De nya bestämmelserna blir med andra ord omedelbart tillämpliga även på tillstånd som har meddelats före ändringarnas ikraftträdande.

Hänvisningar till S16-2

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 32.11

17. Skogsvårdslagen (1979:429)

Hänvisningar till S17

  • Prop. 1997/98:90: Avsnitt 5

17.1. Skogsvårdslagens förhållande till miljöbalken

Regeringens förslag:Skogsvårdslagen och miljöbalken gäller parallellt. Skogsvårdslagen skall dock inte tillämpas i den mån den strider mot miljöbalkens bestämmelser om hänsyn inom biotopskyddsområden eller föreskrifter meddelade enligt miljöbalken om områdesskydd eller skydd för djur- och växtarter.

Vid tillståndsprövning och i frågor om ersättning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Utredningens förslag: Utredningen gjorde i stort sett samma bedömning som regeringen såvitt gäller förhållandet mellan bestämmelserna i miljöbalken (MB) och bestämmelser intagna i skogsvårdslagen. Den lämnade inget förslag på lagregel om när andra krav skall respektive inte skall få ställas med stöd av miljöbalken.

Utredningen gjorde bedömningen att miljöbalkens bestämmelser alltid skall gå före bestämmelser i författningar på lägre nivå än lag. Detta innebar att andra krav alltid skall kunna ställas med stöd miljöbalken i frågor där bestämmelser finns i skogsvårdsförordningen eller i Skogsstyrelsens föreskrifter.

Utredningen föreslog en generell bestämmelse om att skogsvårdslagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av annan lag. Någon begränsning gjordes alltså inte av vilka föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken som skall gå före skogsvårdslagen.

Remissinstanserna: Skogsägarnas Riksförbund menar att utredningens slutsats att miljöbalken skall tillämpas på skogsbruket ändrar skogspolitiken i grunden. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien anser att uppmärksamheten mot areell bärkraftig produktion har skjutits i bakgrunden. - Många remissinstanser är kritiska till utredningens uttalande att miljöbalken alltid går före bestämmelser på lägre nivå än lag. - Lunds universitet vill att lagen slår fast att de allmänna krav på verksamhetsutövarna som ställs i miljöbalkens hänsynsregler är tillämpliga. Universitetet motiverar detta med att lagens målsättningar i stor utsträckning skall tillgodoses genom verksamhetsutövarens egna insatser och att kontrollen över skogens skötsel delvis är begränsad. Det får dock enligt universitetet godtas att lagens krav på anläggning av ny skog på skogsmark och krav på föryngringsåtgärder tar över miljöbalksreglerna. Lantbrukarnas Riksförbund föreslår däremot att det i skogsvårdslagen införs en bestämmelse om att flera av miljöbalkens hänsynsregler inte skall tillämpas på verksamhet enligt skogsvårdslagen. Ä ven Skogsstyrelsen anför att miljöbalkens hänsynsregler bara delvis är tillämpliga på skogsbruk och att för ändamålet särskilt anpassade hänsynsregler redan finns i form av föreskrifter till skogsvårdslagen. Skogsindustrierna bedömer att det finns en uppenbar risk att nuvarande balans mellan produktions- och miljömål rubbas om miljöbalkens hänsynsregler gäller inom skogsbruket. Skogsä-

garnas Riksförbund anser att miljöbalkens hänsynsregler är dåligt anpassade till skogsbrukets förhållanden och påpekar dessutom att hänsynsreglerna i balken inte är förenade med ersättningsrätt, vilket enligt förbundet strider mot grundlagen. Landsorganisationen i Sverige föreslår att skogsvårdslagen gör undantag för miljöbalkens bestämmelser om allmän försiktighet, lokalisering och hushållning med naturresurser samt den s.k. stoppregeln.

Skälen för regeringens förslag: I skogsvårdslagen finns bestämmelser om olika skogsbruksåtgärder. Två huvudgrupper av åtgärder är anläggning av skog och avverkning. Dessa kan i sin tur delas upp i en mängd åtgärder, t.ex. markberedning, sådd, plantering, röjning, gallring och föryngringsavverkning. Lagen innehåller vidare regler om andra skötselåtgärder såsom bekämpning av insektshärjning.

Gemensamt för alla dessa skogsbruksåtgärder är att de påverkar miljön. Mest uppmärksammad är påverkan på den biologiska mångfalden men även andra negativa effekter kan uppkomma, såsom läckage av kväve till vattendrag. Å tgärdernas miljöpåverkan gör att miljöbalken är tillämplig.

Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och skogsvårdslagen gäller alltså parallellt.

I dag sker en inskränkning i skogsvårdslagens räckvidd i förhållande till annan lagstiftning. Lagen skall enligt 4 § inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag. Beträffande föreskrifter som har utfärdats med stöd av naturvårdslagen ansågs vid lagens tillkomst gränsdragningen framför allt vara aktuell när det gäller skötselföreskrifter för naturreservat (prop. 1978/79:110 s. 62). Sedan skyddsformen biotopskydd har tillkommit kan även föreskrifter för detta inskränka skogsvårdslagens tillämpning.

Bestämmelsen i 4 § skogsvårdslagen måste arbetas om till följd av miljöbalkens införande. Utredningen föreslog den lydelsen att skogsvårdslagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter meddelade med stöd av annan lag. Detta skulle innefatta även föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken. Enligt regeringens uppfattning blir detta en alltför oklar inskränkning i skogsvårdslagens tillämpningsområde. Utredningens förslag kan till och med innebära att föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken får en starkare ställning än de bestämmelser som finns intagna i själva balken. En sådan ordning är inte förenlig med svensk lagstiftningstradition.

Några föreskrifter meddelade med stöd av balken måste dock ha företräde framför skogsvårdslagen. Detta gäller till att börja med föreskrifter för områdesskydd meddelade med stöd av 7 kap. MB. Härigenom säkerställs bl.a. att föreskrifter för naturreservat alltid blir gällande. Vidare skall föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. MB om skydd av djur- och växtarter alltid iakttas.

Vidare bör enligt regeringens uppfattning en bestämmelse införas i skogsvårdslagen om att lagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot 7 kap. 11 § andra stycket MB. Enligt nämnda stadgande skall inom biotopskyddsområden inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som

kan skada naturmiljön. Bestämmelsen tar sikte på bl.a. åtgärder inom skogsbruket och är av en sådan art att den inte kan omfattas av begränsningen av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.

Regeringen övergår härefter till frågan om tillämpningen av enskilda bestämmelser i skogsvårdsförfattningarna kan leda till andra resultat än tillämpningen av bestämmelser i miljöbalken. Om detta är fallet föreligger en konflikt mellan bestämmelserna som måste lösas.

I 5 § skogsvårdslagen finns krav på att ny skog skall anläggas på skogsmark. Ny skog skall enligt paragrafen anläggas om markens virkesproducerande förmåga efter avverkning eller på grund av skada på skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt, om marken ligger outnyttjad eller om skogens tillstånd är uppenbart otillfredsställande. I speciella situationer är det tänkbart att en bedömning enligt den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 § MB skulle leda till att ny skog inte skall anläggas eller anläggas bara i begränsad omfattning. Samma sak gäller föryngringsåtgärder, exempelvis markberedning, sådd och plantering. Sådana åtgärder skall enligt 6 § vidtas vid anläggning av ny skog, om det behövs för att trygga återväxten av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet i övrigt.

I övrigt innehåller skogsvårdslagen knappast några bestämmelser av den arten att de kan hamna i konflikt med bestämmelser i miljöbalken. Detta hänger samman med att de flesta materiella reglerna finns i skogsvårdsförordningen (1993:1096) och Skogsstyrelsens föreskrifter. Dessa bestämmelser är meddelade med stöd av bemyndiganden i skogsvårdslagen.

Exempelvis stadgas i 30 § första stycket skogsvårdslagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning. För att tillgodose dessa intressen får enligt paragrafens andra stycke regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud mot avverkning och andra skogsbruksåtgärder på skogliga impediment. Av paragrafens tredje stycke framgår att bemyndigandet i det första stycket inte medför befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Av 30 § skogsvårdsförordningen framgår att föreskrifter enligt 30 § skogsvårdslagen meddelas av Skogsstyrelsen.

Skogsstyrelsen har meddelat detaljerade föreskrifter med stöd av nämnda bemyndiganden. I dessa behandlas allmänna frågor, förbud mot avverkning och andra åtgärder på skogliga impediment, trädslagsblandning, hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer i skogen, hänsyn till växt- och djurarter, kvarlämnande av skyddszoner, kvarlämnande av träd, trädsamlingar och döda träd, hyggens storlek och form, undvikande och begränsande av skador på mark och i vatten samt byggande av skogsbilvägar.

Miljöbalkens målparagraf, allmänna hänsynsregler och miljökvalitetsnormer utfärdade med stöd av miljöbalken är tillämpliga på skogsmark

och skogsbruk, dvs. inom skogsvårdslagens tillämpningsområde. Därav följer att föreskrifter som meddelas med stöd av skogsvårdslagen skall vara förenliga med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB och att de skall främja uppfyllandet av miljöbalkens mål, sådant som detta kommer till uttryck i 1 kap. 1 § MB. Föreskrifterna får inte heller motverka att miljökvalitetsnormer som har utfärdats enligt 5 kap. MB uppfylls. I den mån en fråga får anses vara olämpligt reglerad i skogsvårdsförordningen eller Skogsstyrelsens föreskrifter skall reglerna naturligtvis ändras. Föreskrifterna skall givetvis medverka till att miljömålet för skogsbruket uppnås. Vid utfärdandet av nya eller ändrade föreskrifter skall dessutom beaktas hur frågan behandlas i miljöbalken.

När två bestämmelser som är tillämpliga på samma fråga leder till olika resultat och bestämmelserna alltså är oförenliga, måste en bedömning göras av vilken bestämmelse som skall tillämpas. Av allmänna lagvalsprinciper följer i förevarande fall att de detaljerade föreskrifterna om miljöhänsyn i skogsvårdsförfattningarna skall tillämpas. Lagrådet har föreslagit att det lagval som skall göras regleras direkt i lagtexten. Regeringen gör dock den bedömningen att någon uttrycklig lagreglering inte behövs, eftersom den valda metodiken med tillräcklig tydlighet knyter an till allmänt erkända lagvalsprinciper.

En tillsynsmyndighet får således inte med stöd av miljöbalkens allmänna hänsynsregler meddela förelägganden om bredden på skyddszoner med träd och buskar som lämnas kvar mot vattendrag, eftersom bestämmelser om sådana skyddszoner finns i Skogsstyrelsens föreskrifter. Däremot kan med stöd av miljöbalken krav ställas på t.ex. kemikaliehantering, eftersom sådan hantering inte regleras i skogsvårdsförfattningarna. En lagvalsprövning leder nämligen till bedömningen att om en fråga om miljöhänsyn är oreglerad i skogsvårdsförfattningarna kan miljöbalkens hänsynsregler läggas till grund för ingripanden.

Miljöbalkens hänsynsregel om försiktighetsmått (2 kap. 3 §) blir således tillämplig i de frågor som inte är särskilt reglerade i skogsvårdsförfattningarna. Detsamma gäller i princip lokaliseringsregeln (2 kap. 4 §). I fråga om denna regel finns det dock naturliga begränsningar i samband med skogsbruk. Möjligheten till alternativ lokalisering är naturligtvis av betydelse vid bedömningen av om en plats kan godtas (prop. 1997/98:45, del 1, s. 219). Andra hänsynsregler i miljöbalken kommer att gälla så gott som utan inskränkning, eftersom inga eller endast få föreskrifter på området finns i skogsvårdsförfattningarna. Detta gäller t.ex. kravet på kunskap (2 kap. 2 §) och produktvalsprincipen (2 kap. 6 §). I likhet med vad som skall gälla för 12 kap. 6 § MB kommer skogsvårdsstyrelsen att vara tillsynsmyndighet inom det område som regleras i skogsvårdsförfattningarna, även om ingripandet stöder sig på de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB.

Någon begränsning av möjligheten att ställa krav bör inte gälla i fråga om föreläggande och förbud i samband med anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § MB. Detta överensstämmer med vad som gäller i dag (jfr Skogsstyrelsens cirkulär om samråd enligt 20 § naturvårdslagen, C nr 13, LA 21.01). Av intresse i sammanhanget är att rätt till ersättning föreligger om ett sådant föreläggande eller förbud enligt 31 kap. 4 § MB medför att

pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning och i frågor om ersättning enligt skogsvårdslagen.

Hänvisningar till S17-1

17.2. Skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken

Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i skogsvårdslagen ersätts med begreppet analys av inverkan på miljön.

Ersättning skall inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen.

Utredningens förslag: Ö verensstämmer i stort med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker föreslagna ändringar i skogsvårdslagen. Naturvårdsverket anser att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB bör gälla vid prövning enligt skogsvårdslagen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Umeå kommun är inne på samma tanke. Lunds universitet instämmer i utredningens uppfattning att inte ersättningsreglerna i miljöbalken skall kunna kringgås genom att balkens stoppregeln åberopas i stället för att ett områdesskydd enligt 7 kap. MB tillskapas. Universitetet anser dock att detta bör framgå av lagtexten.

Skogsstyrelsen avstyrker förslaget om hänsynstagande till miljökvalitetsnormer vid tillståndsprövning. Skogsstyrelsen anför att det är osannolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Om sådana regler ändå införs är det enligt Skogsstyrelsen sannolikt att den som vägras tillstånd har rätt till ersättning. Inte heller Skogsindustrierna eller Skogsägarnas Riksförbund anser att reglerna om miljökvalitetsnormer skall tillämpas inom skogsbruket. När det är fråga om avverkning av naturskog som inte är ersättningsbar tycker Västerås kommun att det är tveksamt att tillstånd skall kunna meddelas när åtgärder vidtas vid annan verksamhet samtidigt som en miljökvalitetsnorm har överträtts. Länsstyrelsen i Stockholms län anser att hänsyn skall tas till miljökvalitetsnormer även vid anmälningspliktig avverkning. Det bör därför enligt länsstyrelsen övervägas att införa en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen skall meddela förelägganden och förbud för en viss typ av avverkning eller vidtagande av särskilda försiktighetsmått mot en anmäld avverkning i de fall då en miljökvalitetsnorm riskerar att överträdas.

Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund tillstyrker att begreppet miljökonsekvensbeskrivning byts ut mot begreppet analys av inverkan på miljön. Skogsägarnas Riksförbund anser att skogliga arbetsföretag aldrig bör kunna omfattas av miljökonsekvensbeskrivningar. Riksantikvarieämbetet efterlyser en precisering av skillnaden

mellan begreppen miljökonsekvensbeskrivning och analys. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt skogsvårdslagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Västerås kommun föreslår att konsekvensanalysen innehåller ett samråd med kommunen och länsstyrelsen med hänsyn till att båda myndigheterna har ansvar för naturresurshushållningen och den biologiska mångfalden.

Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker att ersättning inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför däremot att ersättning även i fortsättningen bör betalas upp till denna gräns. Det finns enligt länsstyrelsens uppfattning risk för att såväl ersättningströskeln som hänsynskraven kommer att tillämpas olika vid tillämpningen av miljöbalken respektive skogsvårdslagen. Ä ven Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund avstyrker förslaget att ersättning inte skall betalas för intrång upp till kvalifikationsgränsen.

Lunds universitet ifrågasätter om inte en hänvisning till miljöbalkens mål skulle ha sitt värde. Skogsindustrierna säger sig inte kunna acceptera att tillsyn över åtgärder inom skogsbruket utövas av andra myndigheter än skogsvårdsorganisationen. Skogsägarnas Riksförbund är inne på samma tanke. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har skogsvårdslagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen. Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Frågan om skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken och annan markanvändningslagstiftning bör enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bli föremål för ytterligare utredning.

Skälen för regeringens förslag

Miljökvalitetsnormer

Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt inom ett visst geografiskt område eller hela landet. Normerna anger de förorenings- eller störningsnivåer som inte får överskridas eller underskridas efter en viss tidpunkt, exempelvis förekomst i mark eller vatten av kemiska produkter. De kan också ange högsta eller lägsta förekomst i yteller grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön.

Myndigheter och kommuner, däribland de skogsvårdande myndigheterna, skall enligt 5 kap. 3 § MB säkerställa att miljökvalitetsnormerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.

Miljökvalitetsnormer omfattar all verksamhet och alla åtgärder som påverkar uppfyllandet av normen. Det saknar betydelse om verksamheten kräver tillstånd eller inte. Ä ven åtgärder inom skogsbruket, vilka med några få undantag får ske utan tillstånd, omfattas alltså av normerna. Ett exempel är att gödsling av skogsmark kan medföra att en miljökvali-

tetsnorm om bl.a. kväve kan överskridas. Andra exempel är att föryngringsavverkning i ogynsamma lägen och användning av kemikalier i skogsbruk kan medföra att normen överträds.

Reglerna i 5 kap. kompletteras av bestämmelser om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 § MB). De kompletteras också av bestämmelser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd får omprövas, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds (24 kap. 5 § första stycket 2 MB). Bestämmelserna som anknyter till tillstånd avser endast fall där tillstånd meddelas enligt miljöbalken. Om man vill att samma bedömning skall göras vid tillståndsprövning enligt andra lagar måste särskilda bestämmelser införas om detta.

Skogsavverkning är inte en åtgärd som kommer att kräva tillstånd enligt miljöbalken. Avverkning är normalt inte tillståndspliktig enligt skogsvårdslagen och endast i vissa fall anmälningspliktig enligt 14 §. Tillstånd enligt skogsvårdslagen fordras dock för avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog (16 §) och för att påbörja en föryngringsavverkning i ädellövskog (27 §).

Risken för att en avverkning skall påverka en miljökvalitetsnorm behöver inte vara större vid de avverkningar som är tillstånds- eller anmälningspliktiga än vid andra avverkningar. Det kan därför tyckas vara omotiverat att införa regler om hänsyn till miljökvalitetsnormer vid just tillståndsprövningen. Skogsbruket inom svårföryngrade områden där tillstånd krävs skall dock bedrivas med mycket stor återhållsamhet (jfr prop. 1990/91:3, s. 15). Tillstånd till avverkning i fjällnära skog får inte meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Om tillstånd vägras måste ersättning betalas av staten om förbudet innebär avsevärt intrång i pågående markanvändning. Det är inte lämpligt att samhället genom att ge tillstånd sanktionerar en verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Regeringen finner därför att det med förebild i 16 kap. 5 § MB bör införas en bestämmelse om att tillstånd inte får meddelas för avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.

Det är enligt Skogsstyrelsen osannolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Regeringen vill till detta anföra följande. Det kan inte uteslutas att en enskild åtgärd medverkar till att normen överträds. En enskild avverkning kan vara just det som leder till att en miljökvalitetsnorm, t.ex. för kvävehalt eller organism i intilliggande vatten, kommer att överträdas. En sådan avverkning är otillåten och skogsvårdsstyrelsen kan därmed inte tillåta den. I annat fall föreligger det inget hinder.

Liksom enligt miljöbalkens bestämmelse skall tillstånd kunna ges om det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möjligheten att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig utsträckning. En förutsättning för att tillstånd skall meddelas i en sådan situation är naturligtvis att övriga förutsättningar för tillstånd är uppfyllda.

Vad så gäller ädellövskogen innebär regleringen i skogsvårdslagen följande. En föryngringsavverkning får inte påbörjas förrän skogsvårdsstyrelsen har lämnat tillstånd till avverkningen. Syftet med tillståndsprövningen är att myndigheten skall kunna granska formen för föryngringsavverkning. Tillstånd skall alltid lämnas till avverkningar som är tillåtna enligt skogsvårdslagens övriga bestämmelser. Regleringen syftar nämligen enbart till att bibehålla arealen ädellövskog oförändrad. Mot denna bakgrund är det knappast nödvändigt att såsom utredningen har föreslagit knyta miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer till skogsvårdslagens bestämmelser om ädellövskog.

Det är bara vid tillståndsprövning av avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog som det finns behov av att införa särskilda bestämmelser om miljökvalitetsnormer i skogsvårdslagen. Bestämmelserna i 5 kap. MB om miljökvalitetsnormer gäller nämligen utan uttryckligt stadgande i skogsvårdslagen. Av 5 kap. 4 § MB framgår att verksamhet skall bedrivas så att miljökvalitetsnormer inte överträds. Enligt 5 kap. 3 § skall myndigheter och kommuner säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls bl.a. när de utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall finnas i även andra fall.

Förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande sker ett utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall normalt ske av att miljökonsekvensbeskrivningen har upprättats. Tillståndsmyndigheten skall slutligen godkänna beskrivningen och beakta innehållet vid tillståndsprövningen.

Skogsvårdslagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivningar, vare sig beträffande vilka fall där sådana skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller vad beskrivningarna skall innehålla.

Enligt skogsvårdsförfattningarna gäller att Skogsstyrelsen får föreskriva att det i ärenden enligt lagen skall finnas en miljökonsekvensbeskrivning som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön, om verksamheten avses pågå i nämnvärd omfattning eller skall utföras i miljöer som är särskilt känsliga. Det finns däremot inte någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar i andra situationer, exempelvis generellt vid avverkningar eller särskilt vid avverkning av fjällnära skogar. Skogsstyrelsen beslutar i varje enskilt ärende vad miljökonsekvensbeskrivning-

en skall innehålla och hur den skall bekostas. Skogsstyrelsen skall inhämta yttrande över en miljökonsekvensbeskrivning från Naturvårdsverket och berörd länsstyrelse.

Vid bedömningen av om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall i skogsvårdslagen måste kravet på miljökonsekvensbeskrivning vid samråd enligt miljöbalken beaktas. Enligt 12 kap. 6 § MB skall verksamheter och åtgärder som inte omfattas av tillståndseller anmälningsplikt enligt balken och som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön anmälas för samråd. Föreskrifter får enligt paragrafen meddelas om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskilda slag av verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. I den utsträckning det behövs skall i dag enligt 25 § naturvårdsförordningen (1976:484) en anmälan för samråd vara åtföljd av en miljökonsekvensbeskrivning. Enligt regeringen bör detta gälla även sedan balken har trätt i kraft.

Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är vidare reglerna om s.k. hänsynsredovisningar enligt skogsvårdslagen. Skogsmarkens ägare är enligt 14 § skogsvårdslagen skyldig att underrätta skogsvårdsstyrelsen om vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med att anmälningspliktig avverkning skall ske på hans mark. Liknande bestämmelser finns i 16 och 27 §§. Å rligen görs 40 000 – 50 000 hänsynsredovisningar. Mörkertalet är enligt Skogsstyrelsens uppfattning mycket lågt.

Skogsstyrelsen har fastställt blanketter för hänsynsredovisningen. På dessa skall redovisas vilka

1. skogliga impediment som finns och vilken hänsyn som skall tas till dessa,

2. hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer som finns och vilken hänsyn som skall tas till dessa,

3. växt- och häckningsplatser för hotade, sällsynta eller hänsynskrävande växt- och djurarter och vilka tjäderspelplatser som finns samt vilken hänsyn som skall tas till dessa,

4. skyddszonskrävande områden som avverkningsområdet gränsar mot, vilka skyddszoner som skall lämnas och vilka åtgärder som skall utföras i skyddszonerna,

5. träd, trädsamlingar och döda träd som skall lämnas kvar,

6. skador på mark och i vatten som skall förhindras eller begränsas, samt

7. övriga hänsyn som skall tas i samband med avverkningen. Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är slutligen att skogsvårdsstyrelsen innan tillstånd ges till avverkning i de områden av den fjällnära skogen där naturvärdena inte är fullständigt kända men antas vara höga kan genomföra en särskild inventering för att klarlägga naturvärdena (19 § skogsvårdsförordningen).

Som nyss framgått kan redan i dag miljökonsekvensbeskrivningar krävas för skogsbruksåtgärder som väsentligt kan ändra naturmiljön. Vidare gäller att behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i stor utsträckning

tillgodoses av hänsynsredovisningarna och - åtminstone vad gäller fjällnära skog - skogsvårdsstyrelsernas egna inventeringar. Regeringen utgår från att den praxis som utvecklas för innehållet i och formerna för miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken kommer att påverka miljökonsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen. Regeringen skall som ett naturligt led i uppföljningen av miljöbalksreformen följa hur miljökonsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen utvecklas och vid behov ta initiativ till en anpassning till balkens regler. En första möjlighet att återkomma till frågan är i regeringens redovisning till riksdagen av den nyligen genomförda utvärderingen av skogspolitiken.

Termen miljökonsekvensbeskrivning bör i möjligaste mån endast användas på den beskrivning med tillhörande förfarande som upprättas enligt balkens regler eller enligt bestämmelser som liknar balkens regler. Regeringen föreslår därför en redaktionell ändring i 32 § skogsvårdslagen innebärande att uttrycket miljökonsekvensbeskrivning tas bort. Det är tillräckligt att det av paragrafen framgår att en analys skall göras av vilken inverkan metoderna och materialet har på miljön. Någon saklig ändring är inte avsedd. Liksom tidigare skall alltså gälla bl.a. att även inverkan på hushållningen med naturresurser skall redovisas.

Ersättning

Skogsvårdslagen innehåller i 19 § en bestämmelse om ersättning till den som inte får tillstånd till avverkning av fjällnära skog eller som åläggs i ett sådant tillstånd att ta hänsyn till naturvårdens eller kulturmiljövårdens intressen. Hänvisning sker till ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen. Detta innebär att ersättning skall betalas i den utsträckning som det inskränkande beslutet innebär att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

I miljöbalken har reglerna ändrats så att från ersättningen skall dras av ett belopp motsvarande den s.k. kvalifikationsgränsen, dvs. ett belopp som motsvarar ersättning upp till nivån "avsevärt försvåras". Förslaget har förutom av Miljöbalksutredningen förts fram av en interdepartemental arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor rörande intrångsersättning (Ds 1991:87), av Skogspolitiska kommittén (SOU 1992:76) och av Miljöskyddskommittén (SOU 1993:27). Avräkningen har fått stöd i olika remissbehandlingar och i propositionen om en ny skogspolitik (prop. 1992/93:226 s. 44). Jordbruksutskottet delade regeringens uppfattning i den nämnda propositionen och framhöll att de lagtekniska förändringarna fick behandlas i ett senare sammanhang (1992/93:JoU15 s. 27 f).

Eftersom det har införts en regel om avräkning i miljöbalken bör enligt regeringens mening en motsvarande avräkning ske när ersättning skall betalas enligt skogsvårdslagen.

Ö vriga frågor

I 7 § skogsvårdslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att bl.a. meddela föreskrifter som förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog. Bestämmelsen har likheter med 8 kap. 3 § MB, som innehåller ett bemyndigande att meddela förbud mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av bl.a. växtarter i naturmiljön. Utredningen föreslog att skogsvårdslagens bestämmelse skulle kompletteras med en bestämmelse om att föreskrifter enligt 8 kap. 3 § MB skall iakttas vid verksamhet enligt skogsvårdslagen. Enligt regeringens uppfattning är en sådan bestämmelse onödig, eftersom det, som framgår av avsnitt 17.1, särskilt skall anges i skogsvårdslagen att lagen inte skall tillämpas när den strider mot föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. MB. I detta fall kommer dock sådana konflikter att bli ovanliga, eftersom det med stöd av miljöbalken inte får meddelas föreskrifter som avser användningen av skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog (jfr 8 kap. 3 § andra stycket MB).

Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart. Denna ordning bör enligt regeringens mening normalt gälla även i ärenden enligt de lagar som ligger utanför balken. Ä renden enligt skogsvårdslagen avgörs normalt efter kort tid. Under ett övergångsskede kommer dock ärenden som har inletts före lagändringarnas ikraftträdande att handläggas efter denna tidpunkt. En övergångsbestämmelse bör därför införas även i skogsvårdslagen. Enligt 38 § lagen om införande av miljöbalken skall äldre bestämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av beslut som har meddelats före balkens ikraftträdande. Detta innebär att avdrag på ersättning med ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen inte skall ske när beslutet har meddelats före balkens ikraftträd