lagen.nu

RH 1993:132

I mål mellan två bolag, ett finskt och ett norskt, om förpliktelser enligt ett ingånget avtal invändes att talan skall avvisas på grund av att svensk domstol saknar behörighet att avgöra tvisten. Denna påstods avse hävning av varumärkesregistrering i utlandet. Rättegångshinder har ansetts ej föreligga.

Bolagen Kvaerner A.S. (Kvaerner), med säte i Oslo, och A. Ahlström Corporation (Ahlström), med säte i Helsingfors, ingick 1989 i Sverige ett avtal om marknadsuppdelning beträffande en produkt med varumärket "Kamyr".

I ansökan om stämning yrkade Kvaerner bl.a. att tingsrätten skulle dels förbjuda Ahlström att före den 1 januari 1996 i ett antal länder låta registrera namnet eller varumärket "Kamyr", dels förplikta Ahlström att låta återkalla gjorda registreringar eller ansökningar om registrering av namnet eller varumärket "Kamyr" i samma länder. Till stöd för talan anfördes sammanfattningsvis följande. Genom överenskommelsen 1989 delade parterna mellan sig upp rätten att marknadsföra utrustning för framställning av pappersmassa m.m. under namnet "Kamyr". Enligt denna uppdelning skulle Ahlström ha ensamrätt till varumärket "Kamyr" i USA, Canada, Mexico och Sydafrika medan Kvaerner skulle ha motsvarande ensamrätt till varumärket i övriga länder. Avtalet innebär ett förbud mot att i motpartens territorium låta registrera namnet "Kamyr". I februari 1991 förklarade sig Ahlström obundet av alla restriktioner i avtalet. Ahlström har därefter genom sitt dotterbolag Kamyr Inc. ansökt om registrering av namnet/varumärket "Kamyr" i ett flertal av de länder, vilka exklusivt förbehållits Kvaerner. Ansökningarna har i minst ett fall lett till att Kamyr Inc. registrerats som innehavare av varumärket "Kamyr". Ahlströms agerande står i strid med den ensamrätt som i avtalet förbehållits Kvaerner och med det registreringsförbud som avtalet måste anses innebära för Ahlström utanför USA, Canada, Mexico och Sydafrika.

Ahlström anförde i första hand att talan skulle avvisas på grund av rättegångshinder. I andra hand bestreds yrkandena. Till stöd för avvisningsyrkandet anfördes i huvudsak följande. Vad Kvaerner önskar åstadkomma är i realiteten att varumärkesregistren i främmande länder erhåller ett visst innehåll. Till den del yrkandet avser förpliktande för Ahlström att återkalla redan beviljade registreringar är yrkandet till sin effekt helt likvärdigt med ett yrkande om hävning av registreringen. Svensk domstol är emellertid inte behörig att pröva yrkande om hävning av främmande varumärkesregistrering. Svensk domstol är inte heller behörig att pröva fråga om materiell rätt till varumärke inom främmande jurisdiktion. Dessa regler om svensk domstols behörighet kan inte kringgås genom att talan konstrueras på det sätt Kvaerner nu gjort.

Kvaerner bestred yrkandet om avvisning och anförde därvid bl.a. följande. Målet gäller tillämpningen av ett avtal ingånget i Sverige och inte hävande av varumärkesregistreringar. Svensk domstol behöver inte särskild sakkunskap om innehållet i utländsk rätt för att avgöra tvisten.

Stockholms tingsrätt (1992-10-27, chefsrådmannen Jan Huldt) lämnade Ahlströms yrkande om avvisning utan bifall och anförde som skäl: Frågan om giltigheten av avtalets bestämmelser om en geografisk uppdelning av ensamrätten till varumärket "Kamyr" skall ostridigt avgöras enligt svensk rätt. Om det därvid anses att Ahlström brutit avtalet föreligger i vart fall i princip en skyldighet för Ahlström att upphöra med pågående avtalsbrott och ersätta Kvaerner för den skada som redan uppkommit. Ett ingivande av nya registreringsansökningar eller fullföljande av ansökningar som ännu inte bifallits i länder som tillhör den sfär inom vilken Kvaerner har ensamrätt till varumärket skulle vid en sådan bedömning av avtalets innehåll utgöra fortsatt avtalsbrott. Det kan därför inte möta något hinder att pröva ett yrkande om förbud att inge nya ansökningar eller att fullfölja ännu inte färdigbehandlade ansökningar. Viss tveksamhet kan i och för sig råda beträffande yrkandet att Ahlström skall förpliktas att återkalla redan beviljade registreringar. Ett yrkande härom ligger onekligen nära ett yrkande om att svensk domstol skall häva en utländsk varumärkesregistrering. Ett sådant yrkande kan uppenbarligen inte prövas här. Skillnaden mellan Kvaerners nu aktuella yrkande och ett yrkande om hävning av utländsk varumärkesregistrering är emellertid tydlig. Ett åläggande att återkalla en i annat land beviljad registrering är närmast att se som ett led i den avtalsbrytande partens skyldighet att begränsa skadan av sitt avtalsbrott. Om det - för det fall att Kvaerners talan vinner bifall - visar sig att ett åläggande av nu aktuellt slag inte kan uppfyllas på grund av innehållet i registreringslandets lag är detta en omständighet som får beaktas vid utdömandet av den påföljd som må ha knutits till åläggandet.

Ahlström anförde besvär och yrkade att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle avvisa Kvaerners talan. Till stöd för yrkandet anförde Ahlström även i hovrätten att Kvaerners talan till sin karaktär var sådan att den var att jämställa med ett yrkande om hävning av ett i utlandet registrerat varumärke. Ahlström tillade: Det går inte att ur avtalet dra någon slutsats om en geografisk uppdelning av rätten att registrera varumärket "Kamyr". Avtalet upphör den 31 december 1995 och därmed skulle ett åläggande om återkallelse av registrering bli liktydigt med en hävning av registreringen. Den riktiga handläggningen av tvisten vore därför att Kvaerner i enlighet med förhärskande principer om nationell hantering av varumärkesregistreringar väcker talan mot Ahlström i respektive land där Ahlström/Kamyr Inc. har gjort sådan ansökan eller fått registrering.

Kvaerner bestred ändring och upprepade att talan avsåg tillämpningen av ett i Sverige ingånget avtal. Kvaerner tillade: Den rätt till användning av varumärket "Kamyr" som tillkommer parterna enligt avtalet är ingen rätt som skapats av rättsordningarna i de olika länderna. Eftersom talan i stället rör innebörden av den rätt som parterna skapat genom avtalet är svensk domstol behörig att pröva tvisten. Genom ett bifall till Kvaerners talan kommer ingen som helst inblandning att ske i utländsk myndighetsutövning. Om den utländska registreringsmyndigheten på begäran av Ahlström avför gjorda registreringar eller avskriver ingivna ansökningar så är det Ahlström som agerar på grund av att den svenska domstolen förelagt fullgörelse av viss avtalsförpliktelse. Avlägsnandet av registreringar och avskrivandet av ansökningar sker inte därför att den svenska domstolen ålagt den utländska registreringsmyndigheten att handla på visst sätt.

Svea hovrätt (1993-04-16, hovrättslagmannen Bengt G. Nilsson, hovrättsrådet Roland Halvorsen och t.f. hovrättsassessorn Magnus Ulriksson, referent) lämnade besvären utan bifall och anförde: Parternas argumentering är i hovrätten huvudsakligen densamma som vid tingsrätten. Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning av innebörden av Kvaerners talan.

Målnummer Ö 4302/92

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-04-16
Målnummer
Ö4302-92
Lagrum
10 kap. 4 § rättegångsbalken
Rättsfall
RH 1987:98
Litteratur
Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål, 1961, s. 116-134 Hjerner i SvJT 1963 s. 196f Bogdan i NIR 1980 s. 277ff Pålsson, Luganokonventionen, 1992, s. 142-145
Sökord
Avvisande av talan
Domstols behörighet
Rättegångshinder
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation