NJA 1988 s. 351

Skadegörelse eller åverkan?

Sollentuna TR

Allmän åklagare yrkade vid Sollentuna TR ansvar å danske medborgaren Ib H, född 1965, för skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning: Ib H har d 22 juni 1986 sparkat sönder en fönsterruta i entrédörren till fastigheten Odensalavägen 16 i Märsta, varvid kostnader för 633 kr uppkom.

För Sigtunahem AB:s räkning yrkade åklagaren skadestånd med 633 kr jämte ränta.

Domskäl

TR:n (rådmannen Sterzel) anförde i dom d 28 april 1987:

Domskäl. Ib H. erkänner att han sparkat sönder rutan men bestrider skadeståndsyrkandet på grund av att han redan betalt vad målsäganden fordrade för denna. Han uppger: Han var tillsammans med några kamrater. Han var alkoholpåverkad. De skulle besöka en bekant i den ifrågavarande fastigheten. Kamraterna gick före honom och låste dörren. Han sparkade då sönder rutan för att komma in. På uppmaning av polisen tog han senare kontakt med målsäganden. Denne begärde 560 kr i ersättning, vilket han erlade.

Ib H. har uppvisat ett av Sigtunahem AB d 23 jan 1987 utställt kvitto å 560 kr, avseende "Söndrad portruta Odensalav". Anledning saknas att ifrågasätta annat än att denna betalning avser den i målet aktuella rutan. Det är därför inte visat att skadan uppgick till mer än 560 kr eller att målsäganden efter att ha mottagit betalningen har någon ytterligare fordran mot Ib H. Det enskilda anspråket skall därför ogillas.

Genom Ib H:s erkännande och övriga omständigheter är utrett att Ib H. vid tillfället uppsåtligen vållat målsäganden en skada, vilken skäligen kan skattas till 560 kr. Vad som förekommit vid tillfället avviker inte i något hänseende från vad som vanligen förekommit i ett stort antal liknande fall, som de senaste åren prövats av TR:n. Med hänsyn därtill och till skadans begränsade omfattning bör gärningen då inte bedömas svårare än som åverkan.

Domslut

Domslut. TR:n dömde Ib H. jämlikt 12 kap 2 § 1 st BrB för åverkan till 30 dagsböter å 60 kr.

Skadeståndsyrkandet lämnades utan bifall.

Svea HovR

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att Ib H. skulle dömas för skadegörelse.

Ib H. lät sig ej avhöra.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning samt hovrättsråden Holmbergh och Wedin, referent) anförde i dom d 30 nov 1987:

Domskäl

Domskäl. I likhet med TR:n finner HovR:n att Ib H. uppsåtligen har vållat fastighetsägaren skada på det sätt som åklagaren har påstått. Vad som lagts Ib H. till last kan inte bedömas som svårare än åverkan.

Åtal för åverkan får, om det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl finns påkallat ur allmän synpunkt. Det framgår inte av handlingarna i målet att något sådant beslut har fattats av åklagaren. TR:n har därmed varit förhindrad att gå in på vidare prövning av målet (jfr NJA 1981 s 392 och 513) och åtalet hade bort ogillas. TR:ns dom skall sålunda upphävas.

Domslut

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

HD

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att Ib H. måtte dömas för i första hand skadegörelse och i andra hand åverkan till ett bötesstraff. För det fall gärningen rubricerades som skadegörelse gjorde riksåklagaren gällande att antalet dagsböter borde sättas högre än vad TR:n bestämt.

Ib H. som förelades att avge genmäle, efterkom inte föreläggandet.

Riksåklagaren anförde i sin revisionsinlaga bl a: Vid avgörandet huruvida ett skadegörelsebrott är att bedöma endast som åverkan måste givetvis avseende fästas vid den skadade egendomens värde. Snatterigränsen skulle här i och för sig kunna vara vägledande (jfr Jareborg, Brotten II, 1978, s 55). Enligt min mening talar dock starka skäl för att med uttrycket "skadans obetydlighet" i 12 kap 2 § 1 st BrB avsetts ett lägre värde än det som utgör gränsen mellan snatteri och stöld.

För åverkan kan inte dömas till annat än böter, medan i straffskalan för såväl skadegörelse som snatteri ingår fängelse 6 månader. I 12 kap 6 § BrB stadgas vidare särskilt restriktiva förutsättningar för åtal för åverkan som endast förnärmar enskilds rätt. I dag döms för snatteri upp till ett värde av 600-700 kr. Om detta skulle gälla även för åverkan skulle det i praktiken bli närmast straffritt att skada privat egendom upp till detta värde. Uttrycket "obetydlighet" talar vidare för att lagstiftaren därmed avsett en skada som har ett mycket lågt värde.

Vid bedömning huruvida skadegörelse eller åverkan föreligger måste vidare stort avseende fästas vid omständigheterna kring gärningen. Skadegörelsebrott präglas ofta av en viss hänsynslöshet och brist på respekt för andras egendom. Det skadades värde framstår inte sällan som likgiltigt för skadegöraren. En närmast mekanisk tillämpning av en värdegräns bör därför inte accepteras i mål av detta slag. Skadegörelse som har karaktär av vandalism bör sålunda, närmast oavsett värdet, inte rubriceras som åverkan.

Att, som Ib H. sparka ut en ruta till ett inte helt obetydligt värde i en entrédörr bör enligt min bedömning rubriceras som skadegörelse.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rosqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I målet är - - - se HD:s dom - - - eller åverkan.

Med skadegörelse avses enligt 12 kap 1 § BrB att förstöra eller skada egendom till men för annans rätt därtill. Är brottet med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa skall enligt 12 kap 2 § 1 st samma balk dömas för åverkan. För åverkan skall enligt paragrafens 2 st dömas även den som i skog och mark olovligen tar vissa naturprodukter, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa. Om tillgreppet inte är ringa kan ansvar för stöld komma i fråga. Huruvida brottet är åverkan eller stöld skall bedömas efter samma grunder som om snatteri eller stöld föreligger (NJA II 1949 s 42).

När det gäller att bestämma den närmare innebörden av uttrycket "skadans obetydlighet" i 12 kap 2 § 1 st BrB ligger det sålunda, i fall då skadan enbart är av ekonomisk art, nära till hands att jämföra med det värde som anses utgöra gränsen mellan snatteri och stöld. I detta hänseende torde numera gälla att tillgrepp i butik, där det tillgripnas värde understiger 600-700 kr, inte framstår som särskilt allvarliga och därför regelmässigt bedöms som snatteri, såvida inte övriga omständigheter vid brottet ger anledning till annat (jfr NJA 1985 s 384).

Förarbetena till bestämmelserna om skadegörelsebrott ger inte heller något stöd för att med uttrycket "skadans obetydlighet" i paragrafens 1 st skall avses skada till ett annat, lägre värde än det som åsyftas i 2 st. Det förhållandet att straffskalan för snatteri upptar böter eller fängelse i högst 6 månader medan för åverkan endast kan ådömas böter ger inte anledning till annan bedömning. Detsamma gäller det förhållandet att förutsättningarna för allmänt åtal av åverkan som endast förnärmar enskilds rätt är mer restriktiva än förutsättningarna för allmänt åtal av snatteri.

Vad gäller övriga omständigheter vid brottet avviker dessa, såvitt framgår av utredningen, inte från vad som vanligen förekommer vid brott av förevarande slag. I detta hänseende bör framhållas att ansvar för skadegörelsebrott väl förutsätter uppsåt hos gärningsmannen men icke att brottet sker av förstörelselusta eller eljest i skadesyfte. Avsikter av sistnämnda slag kan i stället bli att beakta vid straffmätningen (NJA II 1949 s 39).

Med hänsyn till vad som nu sagts finner HD att brottet bör bedömas som åverkan.

Riksåklagaren har förklarat att han för detta fall med hänsyn till omständigheterna vid brottet finner åtal av särskilda skäl påkallat ur allmän synpunkt. Sedan den i 12 kap 6 § BrB föreskrivna åtalsprövningen sålunda uttryckligen har fullgjorts skall Ib H dömas för åverkan.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut dömer HD Ib H. jämlikt 12 kap 2 § 1 st BrB för åverkan till 30 dagsböter om 60 kr.

HD (JustR:n Brundin, Bengtsson, Lars K Beckman, Nyström, referent, och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. I målet är utrett att Ib H. uppsåtligen sparkat sönder en ruta i en entrédörr till en hyresfastighet. Skadan på dörren får anses uppgå till 560 kr. Frågan är om gärningen skall bedömas som skadegörelse eller som åverkan.

Med skadegörelse avses enligt 12 kap 1 § BrB att förstöra eller skada egendom till men för annans rätt därtill. Är brottet med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa skall enligt 12 kap 2 § 1 st samma balk dömas för åverkan. För sådant brott skall enligt paragrafens 2 st dömas även den som i skog och mark olovligen tar vissa naturprodukter, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa. Om tillgreppet inte är ringa kan ansvar för stöld komma i fråga. Huruvida brottet är åverkan eller stöld skall då bedömas efter samma grunder som om snatteri eller stöld föreligger (NJA II 1949 s 42).

De avgörande rekvisiten för om åverkan utgör ett ringa brott i förhållande till skadegörelse eller till stöld är således på en punkt olika; vid sidan av övriga omständigheter vid brottet skall enligt bestämmelsens 1 st hänsyn tas till skadans obetydlighet medan i 2 st använts samma formulering som i fråga om snatteri, nämligen det tillgripnas värde. Förarbetena till bestämmelserna om skadegörelsebrott ger inte någon förklaring till varför olika uttryck kommit till användning eller till innebörden av uttrycket skadans obetydlighet. Ordalydelsen av det senare uttrycket tyder emellertid, enligt gängse språkbruk, på att en tämligen bagatellartad skada har avsetts. En markering av brottets mindre allvarliga art har även skett genom att i straffskalan för åverkan upptagits endast böter. Fråga är mot denna bakgrund om värdegränsen mellan skadegörelse och åverkan bör vara densamma som mellan stöld och snatteri.

Det är då att märka att det värde som i praxis anses utgöra gränsen mellan snatteri och stöld, för närvarande 600-700 kr, blir avgörande för brottsrubriceringen endast om inte övriga omständigheter vid brottet ger anledning till annan bedömning (jfr NJA 1985 s 384). Värdegränsen har sin betydelse främst vid tillgrepp i butik, då brottet oftast innebär en impulshandling. Skadegörelsebrotten kan visserligen även de vara oplanerade. Även skadegörelse som ej är utslag av vandalism eller illvilja framstår emellertid många gånger som meningslös och snarast mera kännbar för den skadelidande än ett tillgrepp, medan det skadades värde är likgiltigt för förövaren. Vad nu har sagts får rent allmänt sägas tala för att inte schablonmässigt använda samma värdegräns vid de två brottsarterna. Vid helt okomplicerade fall av oöverlagd skadegörelse som medfört enbart ekonomisk skada kan visserligen, främst av praktiska skäl, värdegränsen mellan stöld och snatteri vara till ledning för gränsdragningen mellan skadegörelse och åverkan. I de flesta fall torde dock hänsynen till övriga omständigheter vid brottet vara avgörande för rubriceringen.

Ib H. har erkänt att han krossade den aktuella glasrutan för att kunna komma in i fastigheten. Som en följd av hans handlande kunde porten öppnas även av andra personer och obehöriga således få tillträde till huset. Reparationen av dörren medförde en icke obetydlig kostnad och rimligen också viss olägenhet för fastighetsägaren.

Med hänsyn till vad nu sagts finner HD att brottet skall bedömas som skadegörelse.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD Ib H. jämlikt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till 50 dagsböter om 60 kr.