RH 1993:163

Åklagaren yrkade vid Östersunds tingsrätt ansvar å G.W. för djurplågeri enligt följande gärningsbeskrivning: G.W. har den 22 juni 1990 på en kåtplats i Ankarede, Strömsunds kommun, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet otillbörligen utsatt en P.A.V. tillhörig hund för lidande genom att lyfta denna i nackskinnet och kasta den med sådan kraft i marken att samtliga mellanfotsben i vänster bakben brutits.

P.A.V. yrkade skadestånd av G.W. med 21103 kr jämte ränta.

G.W. bestred såväl ansvar för djurplågeri som skadeståndsskyldighet. Han vitsordade att hunden tillfogats de påstådda skadorna genom att han kastat den i marken.

På åklagarens begäran hölls målsägandeförhör med P.A.V. som uppgav i huvudsak: Han är renskötare och skriven i Jokkmokk. Han har en hund som heter Sappi. Det är en relativt högbent svart renvallarhund av spetstyp. Vid den aktuella tiden var hunden ett år och tre månader gammal, dvs snarast en valp. Sappi är en snäll hund, som aldrig bitit någon människa. Den är stabil till sitt psyke. Han tränade den för dess kommande vallningsuppgifter och hade den därför ofta lös. Midsommarhelgen 1990 tillbringade han i Ankarede, där han har släktingar. Han besökte den s k Kåtplatsen och hade med sig sin hund, som fick springa lös. Det uppehöll sig mycket folk på platsen. Han ställde sig att prata med några vänner medan hunden sprang omkring. Plötsligt dök G.W. upp med en gråhund, som var kopplad. Sappi blev intresserad av gråhunden och gick eller sprang fram till denna. De båda hundarna började morra mot varandra och visa tänderna. G.W:s gråhund var den kraftigare av hundarna. Han befann sig på ca tio meters avstånd och ropade till sig sin hund. Emellertid lyfte G.W. upp hans hund i brösthöjd och slungade denna i marken. Allt gick mycket fort. I fallet mot marken måste hans hund ha brutit benet, för den haltade när den sprang sin väg. Själv blev han arg och ville diskutera med G.W. vad som inträffat. G.W. gick emellertid sin väg utan att upplysa om sitt namn. Hunden var värdefull för honom, eftersom han lagt ned mycket tid på att träna den för renvallning. Han är i stort behov av en vallhund i sin verksamhet - en sådan spar tid och därmed pengar. Redan samma kväll tog han därför hunden till en norsk veterinär, som tillfälligtvis vistades i Jormvattnet. Denne veterinär kunde inte göra något för hunden, som enligt denne behövde genomgå en operation. Han förde därför hunden till djursjukhuset i Sollefteå, där man gjorde en operation av Sappis brutna fot. Hunden fick stanna lång tid på djursjukhuset, eftersom skadan inte ville läka ordentligt. När hunden äntligen skrevs ut vistades han å yrkets vägnar i Padjelanta, varför han fick hjälp med transporten dit. Att få hunden frisk har således varit förenat med dryga veterinärkostnader och flera långa resor, bland annat. Han tror inte att det rådde kopplingstvång på Kåtplatsen den aktuella kvällen.

G.W. uppgav i huvudsak: Han besökte Kåtplatsen i Ankarede på midsommaraftonen 1990. Han hade med sig sin sju månader gamla gråhund, som han höll kopplad. P.A.V:s hund, som var större än hans hund vid den här tiden, kom fram till hans kopplade hund och flög på denna. Hundarna började slåss. Ingen person ingrep för att ta bort den anfallande hunden och han förstod att han måste ingripa själv för att avvärja skador på sin hund och hävda sin rätt. Han lyckades gripa tag i P.A.V:s hund med vänster hand och lyfta upp denna och kasta den ifrån sig. Han hade i det ögonblicket inga tankar på att P.A.V:s hund skulle bli skadad. Å andra sidan kände han att han måste ingripa med sådan auktoritet att P.A.V:s hund höll sig borta från hans hund. De bägge hundarna var upphetsade och det hade inte räckt med att blott fösa iväg P.A.V:s hund. Det var således för att avvärja vidare slagsmål som han tog upp och slängde P.A.V:s hund i marken. Han gör gällande att det rådde kopplingstvång för hundar vid den aktuella årstiden.

På G.W:s begäran ägde vittnesförhör rum med B.J, som uppgav i huvudsak: Han var i sällskap med G.W. Denne höll sin hund kopplad. En svart hund rusade mot G.W:s hund. De båda hundarna började morra mot varandra. Sedan började de slåss. De sprang därvid runt G.W:s ben. Denne ingrep och tog tag i nackskinnet på den svarta hunden och slängde denna i backen. Hunden föll olägligt. Han anser dock inte att G.W. använde mer kraft än vad som var nödvändigt. Allting gick emellertid förhållandevis fort. Efter fallet i backen föreföll den svarta hunden ha ont i ett ben.

Som bevisning åberopade åklagaren ett utlåtande från Sollefteå Djursjukhus, varav bl a framgick att hunden Sappi haft samtliga mellanfotsben på vänster bakben brutna nära hasleden och att hunden opererats. Dessutom åberopades journalanteckningar från djursjukhuset i Gammelstad.

Östersunds tingsrätt (1991-06-26, rådmannen Staffan Werner samt nämndemännen Inga-Britt Norman, Kurt Blomgren och Ulla Johansson) ogillade åtalet och P.A.V:s skadeståndstalan. I sina domskäl anförde tingsrätten:

Av utredningen finner rätten klarlagt att P.A.V:s löst springande hund angripit G.W:s kopplade hund samt att de båda hundarna börjat slåss. Det är vidare klarlagt att G.W. ingripit i hundslagsmålet och tagit tag i P.A.V:s hund och lyft denna i nackskinnet och kastat denna i marken. Det kan emellertid inte anses utrett att G.W. haft någon avsikt att P.A.V:s hund skulle skadas genom fallet i marken; tvärtom synes övervägande skäl tala för att G.W:s åtgärd varit betingad blott och bart av en vilja att få P.A.V:s hund att ge sig iväg.

G.W. har gjort gällande att det rådde kopplingstvång för hundar på platsen och synes mena att P.A.V:s överträdande av det eventuella förbudet mot att ha hundar springande lösa skulle ha ansvarsbefriande verkan för G.W. - Rätten kan emellertid ej finna stöd i lag för G.W:s uppfattning att det skulle ha rått kopplingstvång. Alldeles oavsett hur det förhållit sig med detta innebär inte den omständigheten att P.A.V. kan ha överträtt ett förbud om kopplingstvång att det på grund därav skulle vara straffritt för G.W. att misshandla P.A.V:s hund. G.W:s invändning om kopplingstvång förtjänar därför inte avseende.

Emellertid får G.W. även anses ha gjort invändning om att han handlat i nöd. - Annat är inte visat än att G.W. lyft upp och kastat P.A.V:s hund för att få denna att avlägsna sig från hans egen kopplade hund. Åtgärden får således anses vara betingad av en vilja att avvärja vidare skador på G.W:s egendom och får med hänsyn till omständigheterna bedömas som försvarlig (jfr NJA 1988 s. 495). Åtalet för djurplågeri skall därför ogillas.

I skadeståndsdelen har P.A.V. som grund för sin talan inte anfört andra omständigheter än de att G.W. gjort sig skyldig till djurplågeri. Redan av den anledningen kan P.A.V:s talan ej vinna bifall med den utgång målet fått i ansvarsdelen. Härtill kommer att G.W:s gärning icke varit rättsstridig, varför skadeståndsskyldighet även av den anledningen är utesluten.

En nämndeman var av skiljaktig mening i ansvarsfrågan och fann åtalet för djurplågeri styrkt.

Åklagaren och P.A.V. vädjade mot domen. Parterna bestämde sin talan i hovrätten enligt följande.

Åklagaren yrkade bifall till åtalet, varvid han i subjektivt hänseende påstod endast att G.W. handlat av grov oaktsamhet.

P.A.V. hävdade att G.W. av oaktsamhet vållat ifrågavarande skador och yrkade skadestånd av denne med 16 103 kr jämte ränta.

G.W. bestred ändringsyrkandena. Han gjorde gällande att han handlat i nöd och att skadeståndet i vart fall borde jämkas till 0 kr på grund av P.A.V:s medvållande. G.W. vitsordade det i hovrätten fordrade skadeståndet såsom i och för sig skäligt.

I hovrätten ägde förnyade förhör rum med målsäganden P.A.V. med G.W. samt med vittnet B.J. Dessutom hördes, på åklagarens begäran, S.N. (svärmor till P.A.V.) och chefveterinären Ö.L. såsom vittnen i hovrätten. I anslutning till förhöret med den sistnämnde förebragtes samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten.

Hovrätten för Nedre Norrland (1992-01-24, hovrättsråden Hans-Göran Englund, Gösta Grefberg, referent, och Leif Similä samt nämndemännen Ingalill Solback och Per-Owe Öberg) dömde med ändring av tingsrättens dom G.W. jämlikt 16 kap 13 § brottsbalken för djurplågeri till 20 dagsböter och förpliktade denne att utge skadestånd till P.A.V. med 16 103 kr jämte ränta. I sina domskäl yttrade hovrätten:

Ansvarsfrågan

Rörande själva händelseförloppets inledning finner hovrätten vid en sammanställning av de närvarande personernas uppgifter utrett att P.A.V:s hund - Sappi - kom löst springande mot G.W:s kopplade hund - gråhunden - samt att hundarna därpå stod och morrade mot varandra för att sedan bli inbegripna i ett slagsmål i G.W:s närhet. G.W:s uppgift om att han därvid skrek har ej kunnat bekräftas av den övriga utredningen. Det står klart att G.W. ingrep i slagsmålet genom att lyfta upp Sappi i nackskinnet och kasta hunden i marken så att denna landade på sidan och åsamkades brott på samtliga mellanfotsben i vänster bakben. Av P.A.V:s, B.J:s och S.N:s uppgifter framgår att G.W. före kastet lyfte upp Sappi till ansiktshöjd. Ö.L, som behandlat Sappis skador, har i sitt vittnesmål uttalat att det rör sig om en typ av skada som ofta kräver ganska kraftigt våld. P.A.V. och S.N. har också omvittnat att G.W. kastade Sappi med avsevärd kraft. Hovrätten finner härigenom ådagalagt att Sappis skador knappast betingats av olyckliga omständigheter utan fastmer uppkommit såsom en direkt följd av G.W:s handlande. Det måste i vart fall anses röra sig om ett medvetet risktagande av G.W. På grund av det nu anförda finner hovrätten styrkt att G.W. av grov oaktsamhet otillbörligen utsatt hunden Sappi för lidande enligt åklagarens påstående.

G.W. har emellertid invänt att han handlat i nöd. Straffrihetsregeln för sådana fall i 24 kap 4 § brottsbalken tar sikte på undantagssituationer och är avsedd att tillämpas restriktivt. Det kan till en början ifrågasättas huruvida G.W. överhuvudtaget befann sig i en nödsituation. Den fara som uppkommit skulle möjligen bestå i att gråhunden kunde tillfogas skada i hundslagsmålet genom att såras från bett av Sappi. Det slagsmål som förekom innan G.W. ingrep medförde dock, enligt vad denne själv uppgett, inte några skador på gråhunden. Även om man nu godtar att en nödsituation förelegat är det uppenbart att G.W:s handlande inte stått i någon rimlig proportion till farans beskaffenhet eller den hotande skadan och sålunda inte varit försvarligt. Ej heller kan omständigheterna anses ha varit sådana att G.W. enligt vad som sägs i 24 kap 5 § brottsbalken, svårligen kunde besinna sig.

På grund av det anförda skall åtalet för djurplågeri bifallas. Gärningen förskyller dagsböter, som är att bestämma enligt 25 kap 2 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari 1992.

Skadeståndsfrågan

Av bedömningen i ansvarsdelen följer att G.W. av oaktsamhet vållat hunden Sappis skador. Detta har skett på ett sätt som P.A.V. rimligen inte kunnat förutse. Med hänsyn härtill bör P.A.V. även om det skulle anses att denne bort förhindra den uppkomna situationen genom att exempelvis hålla sin hund kopplad, inte anses i någon grad medvållande till skadorna. G.W. är således skyldig att utge ojämkat skadestånd. Om storleken av det i hovrätten fordrade skadeståndet råder ej tvist.

Målnummer B 320/91