NJA 1988 s. 495

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD såväl åtalet som L.H:s skadeståndsyrkande.

Vid överläggning till dom uppkom delade meningar, i följd varav omröstning företogs, först i ansvarsfrågan och därefter i skadeståndsfrågan.

I ansvarsfrågan uttalade referenten, JustR Munck: I HD har F.P. vidhållit att han ägt döda hunden med stöd av 3 § i 1943 års tillsynslag eller, alternativt, enligt BrB:s bestämmelser om nöd och nödexcess.

Av 3 § 3 st i 1943 års tillsynslag följer att en hund som anträffas lös på ett område där det finns hemdjur får dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren bl a i det fallet att hunden visat benägenhet att bita människor eller hemdjur. För att detta lagrum skall vara tillämpligt krävs enligt dess grunder att hunden visat sig vara behäftad med sådana särskilda egenskaper att den är påtagligt farligare än hundar i allmänhet (jfr NJA II 1944 s 57 ff). I målet har inte vare sig genom F.P:s berättelse eller genom utredningen i övrigt framkommit något som tyder på att L.H:s hund skulle ha varit av sådant slag. F.P. har följaktligen inte haft rätt att döda den med stöd av tillsynslagen.

Utöver nu angivna bestämmelse kan de allmänna bestämmelserna i BrB om nöd bli tillämpliga. Enligt 24 kap 4 § BrB skall sålunda den som för att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från straffansvar, om handlingen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Även om han gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet, undgår han enligt 5 § i samma kap ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Rörande det faktiska händelseförloppet har F.P. utöver vad som antecknats i TR:ns dom, uppgett följande. Sedan F.P. anträffat hunden inom det inhägnade området, försökte han först på olika sätt att fånga den. När detta inte lyckades, sökte han skrämma bort hunden genom att skrika, kasta stenar, grenar, käppar och dylikt som fanns på marken. Han försökte även sparka hunden, men den höll sig undan och återkom envist till dvärggetterna. När han hade hämtat geväret, var hunden fortfarande kvar och den hade då bitit getterna på flera ställen. Hunden uppträdde aggressivt och han ansåg sig inte kunna göra något annat än att skjuta den.

Av F.P:s uppgifter, som inte vederlagts och som skall läggas till grund för bedömningen i ansvarsfrågan, får anses framgå att F.P. handlat i en nödsituation; det förelåg uppenbarligen en överhängande risk för att getterna skulle bli ihjälbitna. Med hänsyn till de uppgifter som F.P. lämnat kan det ej anses styrkt att det för honom, sedan försöken att infånga och att skrämma bort hunden hade misslyckats, förelåg någon rimlig praktisk möjlighet att avvärja faran med mindre ingripande medel än som skett.

Riksåklagaren har emellertid åberopat att den skada som hundens ägare tillfogades genom F.P:s åtgärd inte stod i rimlig proportion till den befarade skadan på dvärggetterna; för ägaren representerade hunden - har riksåklagaren framhållit - ett betydande värde såväl ekonomiskt som i känslomässigt hänseende, medan värdet på dvärggetterna var endast obetydligt.

Frågan hur avvägningen mellan motstående intressen bör ske vid bedömningen av om en eljest straffbelagd handling skall anses straffri på grund av nöd var föremål för särskild uppmärksamhet under förarbetena till BrB:s nödregel (se NJA II 1962 s 355 ff). Straffrättskommittén hade föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att egendom, varifrån skada hotade, skulle få uppoffras även om skadan inte var allvarligare än den som kunde beräknas följa av gärningen. Kommittén angav att det här var fråga om fall som till sin karaktär närmade sig nödvärn och anförde som exempel att, om en hund angreps av en annan hund, den angripna hundens ägare ej borde straffas för att han dödade den angripande, om det var nödvändigt för att rädda den angripnas liv, även för det fall därigenom ett större värde gavs till spillo än det som hotades. I lagrådsremissen med förslag till BrB uttalade chefen för justitiedepartementet att kommitténs grundsats syntes riktig men föreslog den begränsningen att egendom varifrån nöden härrörde skulle få uppoffras i sådan omfattning som inte stod i uppenbart missförhållande till den skada som hotade. Om denna gräns överskreds kunde enligt departementschefen subjektiva omständigheter beaktas enligt bestämmelserna om excess. Lagrådet, vars förslag låg till grund för den slutliga lydelsen av 24 kap 4 § BrB, ansåg det vanskligt att på sätt som föreslagits söka precisera avvägningen för olika fall och förordade den mera allmänna formulering som återfinns i lagtexten. Att alltför skarpt fixera förutsättningarna kunde enligt lagrådet vara olägligt bl a av det skälet att nödreglerna brukade anses subsidiärt tillämpliga i situationer som stod nära nödvärn. Ett krav på att den framtvungna nödhandlingen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig torde enligt lagrådet i sin mån - jämte uttrycket nöd - bidra till att framhäva att det skall vara fråga om ett avsteg från eljest gällande regler och att avsteget måste vara tillräckligt grundat med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter.

Om man i det nu föreliggande fallet ser endast till ekonomiska värden på den egendom som hotades och den som offrades, står det fullt klart att F.P:s handlande inte var försvarligt; den dödade hundens värde var uppenbarligen mångdubbelt högre än dvärggetternas och F.P. måste antas ha insett att hundens värde var åtminstone betydligt högre än getternas.

Vid den mera allmänna bedömning som enligt det nyss anförda skall göras måste även andra omständigheter beaktas. Fråga var om en överhängande fara för levande djur i ett läge som påminner om en nödvärnssituation och vars uppkomst såvitt visats inte till någon del kan tillskrivas F.P:s förvållande (jfr NJA 1937 s 94). Mot det värde som hunden, enligt vad riksåklagaren framhållit, representerade för ägaren i känslomässigt hänseende får vägas det affektionsvärde som dvärggetterna, enligt vad F.P. uppgett, hade för denne. Till bilden hör också den mer eller mindre uttalade fara som allmänt sett är förbunden med löst löpande hundar och som i lagstiftningen beaktats bl a genom den förut berörda - låt vara i målet ej tillämpliga - bestämmelsen i 3 § tillsynslagen om rätt att döda bitsk hund liksom bestämmelsen i 6 § samma lag om strikt skadeståndsansvar för ägare till hund som orsakat skada. Även om hänsyn tas till dessa omständigheter kan likväl i betraktande av den stora skillnad som förelåg mellan hundens och dvärggetternas förmögenhetsvärden F.P:s handlande inte bedömas som försvarligt.

Ytterligare måste emellertid prövas huruvida omständigheterna skall anses ha varit sådana att F.P. svårligen kunde besinna sig. Från F.P:s synpunkt krävde situationen uppenbarligen ett snabbt och resolut ingripande och det är med hänsyn till omständigheterna naturligt om han inte omedelbart kunde samla tankarna tillräckligt och göra närmare överväganden om vilka slags åtgärder som i betraktande bl a av hundens värde kunde vara försvarliga rör att avvärja den överhängande faran. När han inte såg annan utväg än att hämta geväret, kan det med hänsyn till det för honom brådskande läget inte såsom riksåklagaren menat begäras att han skulle hinna besinna sig därför att själva åtgärden att hämta geväret tog någon minut i anspråk. Tidsåtgången - från F.P:s synpunkt en tidsförlust - kan lika gärna antas ha hetsat honom ytterligare. Vid en samlad bedömning finner jag övervägande skäl tala för att F.P. enligt 24 kap 5 § BrB skall vara fri från ansvar för gärningen.

Ansvar har i andra hand yrkats å F.P. enligt 5 §, numera 8 §, i 1943 års tillsynslag för att han inte enligt 3 § 3 st samma lag anmält till polismyndigheten att han dödat hunden. Den ifrågavarande föreskriften om anmälningsskyldighet är emellertid tillämplig endast på den som dödat en hund med stöd av den befogenhet som enligt nämnda lag tillerkänns ägare eller vårdare av hemdjur när hunden visat sig vara farlig. Inte heller detta ansvarsyrkande kan följaktligen bifallas.

Jag lämnar alltså med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan åtalet utan bifall.

JustR Törnell uttalade: I HD - - - se referentens votum - - - av tillsynslagen.

Vad beträffar frågan om F.P. skall gå fri från straffansvar på grund av att han handlat i nöd förtjänar till en början framhållas att det såväl av ordalagen i 24 kap 4 § BrB som av lagens förarbeten framgår att straffrihetsregeln tar sikte på undantagssituationer och bör tillämpas restriktivt. Väl får det godtas att F.P. befann sig i en nödsituation när han sköt hunden. Det står emellertid klart att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt högre än getternas, något som F.P. måste antas ha insett. Med hänsyn härtill kan hans åtgärd inte bedömas som försvarlig, trots att den företogs för att avvärja ett angrepp mot levande djur och riktades mot den angripande hunden. Ej heller kan omständigheterna anses ha varit sådana att F.P. som tog sig tid att uppsöka bostaden för att hämta sitt gevär, svårligen kunde besinna sig.

På grund av det anförda skall åtalet för skadegörelse bifallas. Anledning saknas att frångå domstolarnas straffmätning.

Jag fastställer alltså HovR:ns domslut i ansvarsfrågan.

JustR:n Sterzel och Knutsson instämde med JustR Törnell.

JustR Höglund instämde med referenten.

Enligt denna omröstning skulle HD:s dom i ansvarsfrågan avfattas i enlighet med JustR Törnells mening.

Vid härefter företagen omröstning i skadeståndsfrågan uttalade referenten, JustR Munck: F.P har befunnits skyldig till skadegörelse och är på grund härav ersättningsskyldig gentemot L.H. i hans egenskap av hundens ägare. Någon försummelse i fråga om tillsynen av hunden eller eljest något medvållande kan ej läggas L.H. till last. F.P. är visserligen förfallen till ansvar för uppsåtligt brott men brottet är av speciell karaktär såtillvida som F.P. utan egen förskyllan råkat i en nödsituation och det huvudsakligen är den stora skillnaden mellan hundens och getternas värde som föranlett bedömningen att handlingen ej skall anses försvarlig. Med beaktande härav och av det förhållandet att L.H. enligt 4 §, numera 6 §, tillsynslagen stått strikt ansvar för skador som hunden orsakat, finner jag att det skadestånd F.P. skall utge till L.H. bör jämkas till två tredjedelar av vad som eljest skolat utgå.

Jag ändrar följaktligen på det sätt HovR:ns dom i skadeståndsfrågan att det skadestånd som F.P. skall utge till L.H. bestäms till 2 667 kr.

JustR Törnell instämde med referenten.

JustR Sterzel förklarade att han fastställde HovR:ns dom.

JustR Knutsson instämde med JustR Sterzel.

JustR Höglund instämde med referenten.

Enligt denna omröstning skulle HD:s dom i skadeståndsfrågan avfattas i enlighet med referentens mening.