lagen.nu

NJA 1988 s. 495

Sedan en jakthund tagit sig in i en inhägnad och där angripit ett par dvärggetter, avvärjde getternas ägare angreppet genom att döda hunden. Omständigheterna har ansetts ej vara sådana att han kunde gå fri från ansvar för skadegörelse enligt bestämmelserna om nöd och nödexcess. Han har ålagts att utge jämkat skadestånd till hundens ägare.

Allmän åklagare väckte vid Strömstads TR åtal mot F.P. för skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning: F.P. har d 25 sept 1983 på sin fastighet Liane vid Bullaren, Tanums kommun uppsåtligen och utan laga rätt dödat en L.H. tillhörig jakthund, värd 6 000 kr.

Subsidiärt yrkade åklagaren ansvar för brott mot lagen (1943:459) om tillsyn över hundar under påstående att F.P. underlåtit att snarast till polismyndigheten anmäla att han på sin fastighet d 25 sept 1983 dödat en hund.

L.H. yrkade skadestånd av F.P. med 6 000 kr, utgörande värdet av den dödade hunden.

F.P. bestred ansvar för skadegörelse. Han gjorde i första hand gällande att han haft rätt att döda hunden enligt 3 § lagen om tillsyn över hundar. I andra hand åberopade han reglerna om nödrätt i 24 kap 4 och 5 §§ BrB.

F.P. medgav ansvar för förseelse mot lagen om tillsyn över hundar.

F.P. bestred L.H:s skadeståndstalan på den grunden att han inte hade gjort sig skyldig till skadegörelse. I andra hand gjorde han gällande att L.H. varit medvållande till hundens död.

TR:n (ordf tingsfiskalen Ranch) anförde i dom d 2 maj 1984:

Domskäl. Beträffande förhållanden på platsen är bl a följande upplyst: L.H. har - såvitt nu är av intresse - jakträtt på en fastighet som kilformigt vetter österut mot F.P:s fastighet och på en sträcka av ungefär 100 m i "kilens" spets gränsar mot denna. – F.P:s fastighet har en areal på ungefär 30 ha.

Ansvarsfrågan. På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med L.H. Denne har i huvudsak uppgivit: Vid det aktuella tillfället var hans hund, som lystrar till namnet Into, 4 1/2 år, 35 cm hög och 1 m lång, samt försedd med ett halsband bestående av ett resårband med namnbricka. Han hade jagat in Into på hare på just denna mark. Injagning på hare tar längre tid än injagning på andra djur. Into hade aldrig visat benägenhet att gå över på andra spår än det han följde eller visat vilja att gå in på hemdjur. Under de fyra år injagningen pågick jagade han och Into varannan eller var tredje helg under jaktsäsongen d 1 sept-d 31 dec. Into var mest intresserad av hare och endast i början av säsongen intresserad av rådjur. - Den aktuella morgonen började jakten på ett markområde som han har jakträtten på och som gränsar till F.P:s fastighet. Han och Into befann sig ca 1 km från F.P:s fastighet när Into ungefär kl 5.40 fick slag av något och började driva västerut. Han såg inte vad Into jagade men tror att det var ett rådjur eftersom Into försvann så långt iväg. Det är omöjligt att ha hundraprocentig kontroll över hunden när den driver. Into tystnade ganska snart och han trodde därför att det var en hare som Into jagade. Han väntade ett par timmar men Into kom inte tillbaka. Han uppfattade inget skarpt avbrott på skallen och hörde heller inga skott. När han dagen efter besökte F.P. på dennes fastighet sa denne att han inte sett hunden. F.P. frågade honom hur hunden såg ut och frågade vilket namn den hade. Han är övertygad om att Into, om han kommit in i F.P:s inhägnad, skulle ha "tagit" dvärggetterna direkt. Vid eftersöksjakt som Into deltagit i har Into bitit ihjäl levande djur som haft blodskador och sedan släppt djuren så fort de varit döda. Into har aldrig, såvitt han vet, bitit någon människa. En annan jägare som vid ett tillfälle fann Into under jakt tog upp hunden och kom sedan hem med den.

Hörd över åtalet har F.P. uppgett bl a: Han har bott 12-13 år på fastigheten och har där dovhjortar, tre hästar, två dvärggetter samt två hundar. På fastigheten finns fyra stycken inhägnader. Han anser sig van att handskas med hundar. Den aktuella dagen befann han sig inne i huset när han hörde hundskall inpå huset. Hans egna hundar var bundna vid en hundkoja bredvid huset. När han gick ut fick han se en hund som befann sig i dvärggetternas inhägnad ca 75 m från de egna hundarna. Han tror att hunden grävt sig in. Hunden jagade runt getterna i inhägnaden och han såg den bita getterna i bakbenen. På några ställen var pälsen borta på getterna men några sår hade de inte. Getterna försvarade sig med hornen. Först försökte han fånga hunden med händerna men hunden blev då aggressiv, visade tänderna mot honom och verkade vilja bita honom i händerna. Han försökte få hunden att ge sig ut ur inhägnaden genom att öppna grinden men lyckades ej få ut den. Inte heller kunde han få tag på getterna. Han sprang då tillbaka till huset och hämtade sitt hagelgevär. Efter ca 2 minuter var han tillbaka. Hunden jagade då fortfarande getterna. Han sköt då hunden - troligen i sidan. Fyra skott avlossades eftersom hunden ej slutade skrika. När han sköt stod han utanför inhägnaden och sköt genom stängslet. Det var ingen risk att getterna skulle skadas av skotten eftersom de befann sig på motsatt sida mot hunden inne i inhägnaden. Både hunden och getterna rörde sig dock hela tiden. När han sköt var det ca 5 m mellan hund och getter, ungefär samma avstånd mellan honom och hunden. Han såg inte om hunden hade något halsband. Vid tre-fyra tidigare tillfällen har han tagit upp hundar som då befunnit sig inne i dovhjortsinhägnaden. Denna hund var dock större än de tidigare hundarna.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med H-O.L. och med kriminalinspektören A.J.

J har i huvudsak uppgivit följande: Han och en kollega åkte ut till F.P:s fastighet sedan L.H. anmält sin hund försvunnen och grannar till F.P. ringt och anmält att skott avlossats vid dennes hus. De kontaktade inte F.P. innan de åkte hem till honom. När de kom till fastigheten visade F.P. dem var hunden varit. Mellan boningshuset och den aktuella inhägnaden var det ca 100 m. Inhägnaden var ungefär 40 x 40 m stor och stängslet ca 1 m högt. Mellan marken och stängslet var det ett litet mellanrum och grinden var inte heller tät varför det fanns stora möjligheter för en hund att ta sig in i inhägnaden. Marken i inhägnaden, som lutade ner mot en myr, var lite ojämn och bestod av stenar och gräs. Inne i inhägnaden hittades ett halsband bestående av ett resårband med en bricka med ett telefonnummer. I inhägnaden fanns två getter. Han kunde inte se om dessa fått delar av pälsen bortbiten. I en björkstam i inhägnaden påträffades hagel. Hunden låg under några stenar öster om inhägnaden. På hundens sida fanns blod men den hade inte någon större skada.

TR:n gör följande överväganden.

Vad först angår frågan om själva händelseförloppet finns inga andra uppgifter än F.P:s berättelse. Denna är inte sådan att den kan lämnas utan avseende TR:n har därför att utgå från att Into kommit in i inhägnaden och jagat dvärggetterna, varefter F.P. skjutit hunden inne i inhägnaden. Dessa uppgifter vinner för övrigt visst stöd av kriminalinspektören J:s redogörelse för sina iakttagelser vid brottsplatsundersökningen och TR:n saknar skäl tro att F.P. arrangerat spår i inhägnaden för att dölja att han skjutit hunden när den befann sig lös på fastigheten.

Vad härefter angår frågan om F.P. med rätt ägt döda hunden framgår av 3 § lagen om tillsyn över hundar bl a att den som äger hemdjur får döda hund som visat benägenhet att bita människor eller hemdjur om denna påträffas lös på område, där hemdjur finns, och ej kan låta sig upptagas. Into var okänd för F.P. Mot bakgrund av F.P:s egna uppgifter om Intos beteende - och med beaktande av L.H:s uppgifter om hunden - finner TR:n att det inte ens gjorts sannolikt att Into skulle vara en sådan hund som nyss sagts. Ovan nämnda regel har därför ej gett F.P. rätt att döda hunden. - Beträffande frågan om F.P. handlat i nöd anmärker TR:n till en början att det, enligt rättens erfarenhet, på landsbygden ingalunda är ovanligt att det under jakttid kommer in jakthundar på fastigheter som ej hör till jaktområdet. Detta torde vara något som får accepteras av ägare till jordbruksfastigheter. F.P. borde därför ha gjort ytterligare försök att avvärja den befarade skadan på dvärggetterna med mindre ingripande åtgärder än att skjuta Into. Den skada som hundens ägare tillfogats står inte i rimligt förhållande till den befarade skadan på dvärggetterna. Ej heller reglerna om ansvarsfrihet på grund av nöd kan därför leda till att F.P. kan undgå ansvar för sitt handlande.

F.P. har således gjort sig skyldig till skadegörelse på sätt åklagaren påstått.

Påföljden bör bestämmas till ett lindrigt bötesstraff.

Skadeståndsfrågan. F.P. har som skäligt belopp i och för sig vitsordat 400 kr.

L.H. har - utöver vad som ovan redovisats - anfört: Att köpa en ny drevervalp kostar idag ungefär 1 500 kr. Into hade många års träning som jakthund och är därför värd det yrkade beloppet. Han har inte yrkat ersättning för nedlagd träning och uppfödning.

Till stöd för sitt anspråk har L.H. åberopat ett värderingsintyg, utfärdat d 21 okt 1983 av Bo W, ledamot av Svenska Dreverklubbens centralstyrelse. I intyget uppges bl a att Into ej kan värderas till lägre belopp än 6 000 kr.

F.P. har ifrågasatt värdet av det åberopade intyget då formuleringarna är allt för svävande.

Vid ovan gjorda bedömning i ansvarsfrågan är F.P. skadeståndsskyldig.

TR:n finner att Into bör värderas till det yrkade beloppet 6 000 kr.

Då skadan på Into tillfogats genom uppsåtlig handling finner TR:n - trots att L.H. som hundägare står strikt ansvar för hunden - ej skäl att jämka skadeståndet på grund av medverkan från L.H:s sida. L.H:s yrkande bör alltså bifallas.

Domslut. TR:n dömde F.P. enligt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till 20 dagsböter å 10 kr samt ålade honom att utge skadestånd till L.H. med 6 000 kr.

F.P. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för skadegörelse och befria honom från skyldighet att utge skadestånd.

Åklagaren och L.H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gislev och Josefson, adj led Cederberg, referent, samt nämndemännen Daun och Davegårdh) anförde i dom d 4 dec 1984:

Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör hållits med F.P. och L.H. samt med vittnena L och J. Vad härvid och i övrigt förekommit ger inte anledning till annan bedömning i ansvarsdelen än den TR:n gjort.

I skadeståndsdelen finner HovR:n med hänsyn till vad som framkommit i värderingsintyget om hunden att dess värde skall bestämmas till 4 000 kr. Det skadestånd F.P. har att utge till L.H. skall därför nedsättas till detta belopp.

Domslut. HovR:n ändrar endast på så sätt TR:ns dom, att det belopp F.P. har att utge till L.H. bestäms till 4 000 kr.

F.P. (offentlig försvarare advokaten Thomas Sundlöf) sökte revision och yrkade att HD skulle frikänna honom från ansvar för skadegörelse och ogilla mot honom förd skadeståndstalan.

Riksåklagaren och L.H. bestred ändring.

Riksåklagaren åberopade ett yttrande i målet av Svenska jägareförbundet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orton, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. I HD har F.P. i ansvarsdelen vidhållit att han ägt rätt att döda hunden enligt 3 § 1943 års tillsynslag, alternativt enligt BrB:s bestämmelser om nöd och nödexcess.

I målet har inte framkommit något som tyder på att hunden var bitsk i den mening som avses i 1943 års lag (jfr prop 1943:191 s 31). F.P. har följaktligen inte haft rätt att döda den med stöd av bestämmelserna i den lagen.

Annat är emellertid inte visat än att F.P. sköt hunden medan den jagade hans båda dvärggetter inne i gethägnaden och att han gjorde det sedan han först försökt dels fånga, dels på olika sätt skrämma i väg hunden eller getterna. Vid sådant förhållande måste hans åtgärd att i den uppkomna nödsituationen skjuta hunden anses försvarlig (jfr NJA 1937 s 94). Åtalet för skadegörelse skall följaktligen ogillas.

Åklagaren har i andra hand yrkat ansvar för underlåten anmälan enligt 5 § (numera 8 §) 1943 års lag. Den bestämmelsen avser enligt sin ordalydelse den som med stöd av lagen dödat bitsk hund men inte den som i likhet med F.P. i nöd dödat en hund. Åklagarens andrahandsyrkande kan därför inte bifallas.

L.H. har inte åberopat någon annan grund för sin skadeståndstalan än att F.P. gjort sig skyldig till brott. Vid nu angiven utgång i ansvarsdelen skall följaktligen hans talan lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD såväl åtalet som L.H:s skadeståndsyrkande.

Vid överläggning till dom uppkom delade meningar, i följd varav omröstning företogs, först i ansvarsfrågan och därefter i skadeståndsfrågan.

I ansvarsfrågan uttalade referenten, JustR Munck: I HD har F.P. vidhållit att han ägt döda hunden med stöd av 3 § i 1943 års tillsynslag eller, alternativt, enligt BrB:s bestämmelser om nöd och nödexcess.

Av 3 § 3 st i 1943 års tillsynslag följer att en hund som anträffas lös på ett område där det finns hemdjur får dödas av den som äger eller vårdar hemdjuren bl a i det fallet att hunden visat benägenhet att bita människor eller hemdjur. För att detta lagrum skall vara tillämpligt krävs enligt dess grunder att hunden visat sig vara behäftad med sådana särskilda egenskaper att den är påtagligt farligare än hundar i allmänhet (jfr NJA II 1944 s 57 ff). I målet har inte vare sig genom F.P:s berättelse eller genom utredningen i övrigt framkommit något som tyder på att L.H:s hund skulle ha varit av sådant slag. F.P. har följaktligen inte haft rätt att döda den med stöd av tillsynslagen.

Utöver nu angivna bestämmelse kan de allmänna bestämmelserna i BrB om nöd bli tillämpliga. Enligt 24 kap 4 § BrB skall sålunda den som för att avvärja fara för liv eller hälsa eller rädda värdefull egendom eller av annan sådan orsak handlar i nöd vara fri från straffansvar, om handlingen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Även om han gjort större våld eller svårare skada än som är medgivet, undgår han enligt 5 § i samma kap ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig.

Rörande det faktiska händelseförloppet har F.P. utöver vad som antecknats i TR:ns dom, uppgett följande. Sedan F.P. anträffat hunden inom det inhägnade området, försökte han först på olika sätt att fånga den. När detta inte lyckades, sökte han skrämma bort hunden genom att skrika, kasta stenar, grenar, käppar och dylikt som fanns på marken. Han försökte även sparka hunden, men den höll sig undan och återkom envist till dvärggetterna. När han hade hämtat geväret, var hunden fortfarande kvar och den hade då bitit getterna på flera ställen. Hunden uppträdde aggressivt och han ansåg sig inte kunna göra något annat än att skjuta den.

Av F.P:s uppgifter, som inte vederlagts och som skall läggas till grund för bedömningen i ansvarsfrågan, får anses framgå att F.P. handlat i en nödsituation; det förelåg uppenbarligen en överhängande risk för att getterna skulle bli ihjälbitna. Med hänsyn till de uppgifter som F.P. lämnat kan det ej anses styrkt att det för honom, sedan försöken att infånga och att skrämma bort hunden hade misslyckats, förelåg någon rimlig praktisk möjlighet att avvärja faran med mindre ingripande medel än som skett.

Riksåklagaren har emellertid åberopat att den skada som hundens ägare tillfogades genom F.P:s åtgärd inte stod i rimlig proportion till den befarade skadan på dvärggetterna; för ägaren representerade hunden - har riksåklagaren framhållit - ett betydande värde såväl ekonomiskt som i känslomässigt hänseende, medan värdet på dvärggetterna var endast obetydligt.

Frågan hur avvägningen mellan motstående intressen bör ske vid bedömningen av om en eljest straffbelagd handling skall anses straffri på grund av nöd var föremål för särskild uppmärksamhet under förarbetena till BrB:s nödregel (se NJA II 1962 s 355 ff). Straffrättskommittén hade föreslagit en uttrycklig bestämmelse om att egendom, varifrån skada hotade, skulle få uppoffras även om skadan inte var allvarligare än den som kunde beräknas följa av gärningen. Kommittén angav att det här var fråga om fall som till sin karaktär närmade sig nödvärn och anförde som exempel att, om en hund angreps av en annan hund, den angripna hundens ägare ej borde straffas för att han dödade den angripande, om det var nödvändigt för att rädda den angripnas liv, även för det fall därigenom ett större värde gavs till spillo än det som hotades. I lagrådsremissen med förslag till BrB uttalade chefen för justitiedepartementet att kommitténs grundsats syntes riktig men föreslog den begränsningen att egendom varifrån nöden härrörde skulle få uppoffras i sådan omfattning som inte stod i uppenbart missförhållande till den skada som hotade. Om denna gräns överskreds kunde enligt departementschefen subjektiva omständigheter beaktas enligt bestämmelserna om excess. Lagrådet, vars förslag låg till grund för den slutliga lydelsen av 24 kap 4 § BrB, ansåg det vanskligt att på sätt som föreslagits söka precisera avvägningen för olika fall och förordade den mera allmänna formulering som återfinns i lagtexten. Att alltför skarpt fixera förutsättningarna kunde enligt lagrådet vara olägligt bl a av det skälet att nödreglerna brukade anses subsidiärt tillämpliga i situationer som stod nära nödvärn. Ett krav på att den framtvungna nödhandlingen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig torde enligt lagrådet i sin mån - jämte uttrycket nöd - bidra till att framhäva att det skall vara fråga om ett avsteg från eljest gällande regler och att avsteget måste vara tillräckligt grundat med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter.

Om man i det nu föreliggande fallet ser endast till ekonomiska värden på den egendom som hotades och den som offrades, står det fullt klart att F.P:s handlande inte var försvarligt; den dödade hundens värde var uppenbarligen mångdubbelt högre än dvärggetternas och F.P. måste antas ha insett att hundens värde var åtminstone betydligt högre än getternas.

Vid den mera allmänna bedömning som enligt det nyss anförda skall göras måste även andra omständigheter beaktas. Fråga var om en överhängande fara för levande djur i ett läge som påminner om en nödvärnssituation och vars uppkomst såvitt visats inte till någon del kan tillskrivas F.P:s förvållande (jfr NJA 1937 s 94). Mot det värde som hunden, enligt vad riksåklagaren framhållit, representerade för ägaren i känslomässigt hänseende får vägas det affektionsvärde som dvärggetterna, enligt vad F.P. uppgett, hade för denne. Till bilden hör också den mer eller mindre uttalade fara som allmänt sett är förbunden med löst löpande hundar och som i lagstiftningen beaktats bl a genom den förut berörda - låt vara i målet ej tillämpliga - bestämmelsen i 3 § tillsynslagen om rätt att döda bitsk hund liksom bestämmelsen i 6 § samma lag om strikt skadeståndsansvar för ägare till hund som orsakat skada. Även om hänsyn tas till dessa omständigheter kan likväl i betraktande av den stora skillnad som förelåg mellan hundens och dvärggetternas förmögenhetsvärden F.P:s handlande inte bedömas som försvarligt.

Ytterligare måste emellertid prövas huruvida omständigheterna skall anses ha varit sådana att F.P. svårligen kunde besinna sig. Från F.P:s synpunkt krävde situationen uppenbarligen ett snabbt och resolut ingripande och det är med hänsyn till omständigheterna naturligt om han inte omedelbart kunde samla tankarna tillräckligt och göra närmare överväganden om vilka slags åtgärder som i betraktande bl a av hundens värde kunde vara försvarliga rör att avvärja den överhängande faran. När han inte såg annan utväg än att hämta geväret, kan det med hänsyn till det för honom brådskande läget inte såsom riksåklagaren menat begäras att han skulle hinna besinna sig därför att själva åtgärden att hämta geväret tog någon minut i anspråk. Tidsåtgången - från F.P:s synpunkt en tidsförlust - kan lika gärna antas ha hetsat honom ytterligare. Vid en samlad bedömning finner jag övervägande skäl tala för att F.P. enligt 24 kap 5 § BrB skall vara fri från ansvar för gärningen.

Ansvar har i andra hand yrkats å F.P. enligt 5 §, numera 8 §, i 1943 års tillsynslag för att han inte enligt 3 § 3 st samma lag anmält till polismyndigheten att han dödat hunden. Den ifrågavarande föreskriften om anmälningsskyldighet är emellertid tillämplig endast på den som dödat en hund med stöd av den befogenhet som enligt nämnda lag tillerkänns ägare eller vårdare av hemdjur när hunden visat sig vara farlig. Inte heller detta ansvarsyrkande kan följaktligen bifallas.

Jag lämnar alltså med ändring av HovR:ns dom i ansvarsfrågan åtalet utan bifall.

JustR Törnell uttalade: I HD - - - se referentens votum - - - av tillsynslagen.

Vad beträffar frågan om F.P. skall gå fri från straffansvar på grund av att han handlat i nöd förtjänar till en början framhållas att det såväl av ordalagen i 24 kap 4 § BrB som av lagens förarbeten framgår att straffrihetsregeln tar sikte på undantagssituationer och bör tillämpas restriktivt. Väl får det godtas att F.P. befann sig i en nödsituation när han sköt hunden. Det står emellertid klart att hundens ekonomiska värde var mångdubbelt högre än getternas, något som F.P. måste antas ha insett. Med hänsyn härtill kan hans åtgärd inte bedömas som försvarlig, trots att den företogs för att avvärja ett angrepp mot levande djur och riktades mot den angripande hunden. Ej heller kan omständigheterna anses ha varit sådana att F.P. som tog sig tid att uppsöka bostaden för att hämta sitt gevär, svårligen kunde besinna sig.

På grund av det anförda skall åtalet för skadegörelse bifallas. Anledning saknas att frångå domstolarnas straffmätning.

Jag fastställer alltså HovR:ns domslut i ansvarsfrågan.

JustR:n Sterzel och Knutsson instämde med JustR Törnell.

JustR Höglund instämde med referenten.

Enligt denna omröstning skulle HD:s dom i ansvarsfrågan avfattas i enlighet med JustR Törnells mening.

Vid härefter företagen omröstning i skadeståndsfrågan uttalade referenten, JustR Munck: F.P har befunnits skyldig till skadegörelse och är på grund härav ersättningsskyldig gentemot L.H. i hans egenskap av hundens ägare. Någon försummelse i fråga om tillsynen av hunden eller eljest något medvållande kan ej läggas L.H. till last. F.P. är visserligen förfallen till ansvar för uppsåtligt brott men brottet är av speciell karaktär såtillvida som F.P. utan egen förskyllan råkat i en nödsituation och det huvudsakligen är den stora skillnaden mellan hundens och getternas värde som föranlett bedömningen att handlingen ej skall anses försvarlig. Med beaktande härav och av det förhållandet att L.H. enligt 4 §, numera 6 §, tillsynslagen stått strikt ansvar för skador som hunden orsakat, finner jag att det skadestånd F.P. skall utge till L.H. bör jämkas till två tredjedelar av vad som eljest skolat utgå.

Jag ändrar följaktligen på det sätt HovR:ns dom i skadeståndsfrågan att det skadestånd som F.P. skall utge till L.H. bestäms till 2 667 kr.

JustR Törnell instämde med referenten.

JustR Sterzel förklarade att han fastställde HovR:ns dom.

JustR Knutsson instämde med JustR Sterzel.

JustR Höglund instämde med referenten.

Enligt denna omröstning skulle HD:s dom i skadeståndsfrågan avfattas i enlighet med referentens mening.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1988-10-14
Målnummer
B25-85
Lagrum
3 § 3 st. lag (1943:459) om tillsyn över hundar
Litteratur
Sökord
Skadegörelse
Hund
Nöd
Skadestånd
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 2004 s. 786: En person har dödat en varg inför ett befarat angrepp på tamdjur. Fråga om förutsättningar för skyddsjakt enligt 28 § jaktförordningen (1987:905) förelegat. Tillika fråga om ansvarsfrihet på grund av...
RH 1993:163: En kopplad hund har råkat i slagsmål med en löst springande hund. Den kopplade hundens ägare har lyft den andra hunden i nackskinnet och kastat den i marken med skador som följd. Åtgärden har ansetts...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation