RH 1993:28
Påföljd för grov stöld genom väskryckning.
Åklagaren yrkade vid Sjuhäradsbygdens tingsrätt ansvar å F.B. för grov stöld enligt följande gärningsbeskrivning: F.B. har natten till den 29 mars 1992 vid Kinna Hotell, där J.F. och N.K. suttit på en bänk, stulit J.F:s handväska, som hon burit på sig, genom att rycka den ifrån henne och springa från platsen. Väskan med innehåll var värt 350 kr.
F.B. erkände gärningen.
Sjuhäradsbygdens tingsrätt (1992-10-07, rådmannen Jörgen Kvist samt nämndemännen Adi Lundberg, Elsa Lövgren och Göran Ödman) dömde F.B. jämlikt 8 kap. 4 § och 29 kap. 7 §brottsbalken för grov stöld till fängelse en månad samt anförde.
F.B:s erkännande vinner stöd av utredningen i övrigt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren påstått.
I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten: F.B. är såvitt känt tidigare ostraffad. Han lever enligt företagen personundersökning under ordnade förhållanden.
Det brott som F.B. nu låtit komma sig till last är av allvarlig art och förskyller en frihetsberövande påföljd. F.B. har inte personliga skäl som kan verka nedsättande vid bedömningen av straffvärdet. Han skall därför dömas till fängelse.
Tingsrätten beaktar vid straffmätningen stadgandet i 29 kap. 7 § brottsbalken.
F.B. vädjade mot domen och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom.
Åklagaren bestred ändringen.
Hovrätten för Västra Sverige (1992-12-18, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, hovrättsrådet Bo Rolfson, referent, hovrättsassessorn Roy Johansson och nämndemannen Morgan Hjalmarsson) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes till villkorlig dom och 60 dagsböter.
I domskälen anförde hovrätten.
I enlighet med tingsrättens dom har F.B. gjort sig skyldig till grov stöld. Frågan i målet gäller om han på grund av brottets straffvärde och/eller art skall dömas till fängelse eller om lindrigare påföljd skall väljas.
När F.B. begick brottet var han 19 år. Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken får han dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.
Enligt hovrättens mening är det nu aktuella brottets straffvärde inte så betydande att det utgör skäl för fängelse.
Såsom framgår av förarbetena till brottsbalkens regler om straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120 s. 100) anses i praxis vissa brott motivera fängelse trots att de inte har särskilt högt straffvärde. Rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket enligt utlänningslagen, vissa former av misshandel och våld mot tjänsteman samt vissa typer av skattebrott har nämnts som exempel på sådana brott. Det har också i motiven framhållits att hänsyn till sådana förhållanden som att en viss form av brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former i vissa fall kan vara av betydelse för påföljdsvalet. Av uttalandena härom kan utläsas att sådana hänsynstaganden i första hand är en uppgift för lagstiftaren och endast med försiktighet bör göras i domstolarnas praxis.
Vad beträffar frågan om den förevarande brottsligheten skall anses tillhöra den kategori av brott som redan på grund av sin art bör medföra fängelse noterar hovrätten att Svea hovrätt i rättsfallet RH 1989:7 har haft den uppfattningen att så bör vara fallet. Enligt hovrättens mening är det emellertid osäkert om detta synsätt är representativt för domstolarna i allmänhet. Det saknas vägledande avgöranden i den praxis som utbildat sig efter tillkomsten av de nya reglerna om straffmätning och påföljdsval. På grund av det anförda och med beaktande av de motivuttalanden för vilka redogjorts i det föregående gör hovrätten den bedömningen att arten av den brottslighet som F.B. gjort sig skyldig till inte är sådan att enbart den utgör en presumtion för fängelse.
F.B. förekommer inte i kriminalregistret men är enligt uppgift från åklagaren dömd den 17 september 1991 för misshandel till dagsböter. Av personutredningen framgår att F.B. lever under ordnade förhållanden. Trots den tidigare lagföringen saknas det enligt hovrättens mening särskild anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom. Därjämte bör F.B. ådömas böter.