RH 1993:6

Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å A.B. för grovt skattebedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning: A.B. har under åren 1988-1989 i Göteborg till riket infört av honom ägda åtta personbilar. Vid tullbehandlingarna har försäljningsskatt och skrotningsavgift inte uttagits. Vid senare registreringsförfarande, då försäljningsskatt m. m. skolat påföras bilarnas ägare, har A.B. i för skens skull upprättade och ingivna fordonsanmälningar oriktigt uppgett B.K. som ägare till fordonen och denne har då påförts på dessa belöpande försäljningsskatter och fordonsavgifter. Det undandragna skattebeloppet för de åtta personbilarna uppgår till sammanlagt 180 780 kr. A.B. har således genom att inge ifrågavarande fordonsanmälningar med oriktiga uppgifter föranlett att sammanlagt 180 780 kr i försäljningsskatt och skrotningsavgifter inte påförts honom. Brotten är att anse som grova, enär de skett systematiskt och sammantaget avsett ett mycket betydande belopp.

A.B. bestred ansvar på följande grunder: Han har aldrig till skattemyndigheten avgett någon handling som kommit att ligga till grund för beskattningsmyndighetens beslut. Riksskatteverket har i stället ex officio fattat beslut i skattefrågorna. Inte heller har någon oriktig uppgift lämnats. Skatt och avgifter har inte påförts med för lågt belopp. - Även om oriktiga uppgifter skulle ha lämnats så har uppgifterna inte spelat någon roll då Riksskatteverket enligt lagen om försäljningsskatt på motorfordon skall debitera ägaren. Om verket ansett A.B. vara ägare har det varit möjligt att debitera A.B. skatten. - Riksskatteverket har felaktigt debiterat den ifrågavarande skatten då skatt överhuvudtaget inte skulle ha debiterats på sätt som skedde. I stället skulle skatt och skrotningsavgifter ha uttagits vid importtillfällena med i åtalet angivna belopp. Genom att verket fattat beslut som avsett B.K. har A.B. inte haft möjligheter att överklaga beslutet och till exempel hävda sin uppfattning att skatten skulle ha uttagits vid införseltillfällena och att det saknats laglig grund beskatta på sätt som nu skett. - Beträffande de faktiska omständigheterna har A.B. bekräftat vad åklagaren påstått med följande undantag: Påståendena om skenåtgärder och att A.B. upprättat handlingar med B.K:s namn förnekas. Även vad i gärningsbeskrivningen angetts om oriktiga uppgifter och att A.B. skulle gett in uppgifter bestrids. Enligt A.B:s uppfattning har skatten påförts rätt person eftersom B.K. varit att bedöma som ägare till bilen.

A.B. uppgav vidare vid tingsrätten: Han är god vän med en svensk vid namn J.L. som bor i USA. Det var ursprungligen denne som kom med idén att importera amerikanska bilar. Bilarna inköptes av A.B. i samband med resor till Los Angeles. J.L. kände personer i Göteborg som kunde reparera bilarna. Att A.B. blev tilltalad av att importera bilar bottnade i ett intresse för gamla bilar. B.K. kände han sedan tidigare. Att B.K. och han blev partners var ett resultat av en affärsidé innebärande att de skulle dela på inkomster och utgifter. B.K. gjorde inte så mycket mer än att han var med på det ekonomiska. Anledningen till att motorerna var demonterade berodde på att det därvid blev möjligt att undgå att momsen kom att beräknas även på accisen. Avsikten var helt klart att accisen skulle betalas av B.K. som var delägare i samtliga åtta bilar. Med B.K. gjordes avräkningar sedan bilarna reparerats. Avräkningarna resulterade i att ibland betalade A.B. några tusenlappar till B.K. och vid andra tillfällen var det B.K. som erlade betalning. Det totala överskottet från bilaffärerna uppgick för A.B:s del till högst 10 000 kr vilken inkomst han deklarerat. B.K. gjorde samma förtjänst. B.K. var aldrig med på inköpsresorna. Under tiden mars 1988 till maj 1989 träffades de 10-20 gånger. Efter varje inköp blev B.K. tillfrågad om han ville vara med och förevisades ett fotografi på bilen i fråga. Det är osäkert om Bengt K. sålde någon bil, eventuellt sålde han någon. A.B. tror att han vid något tillfälle fick 1000 USD av B.K. Tydligen betalade B.K. aldrig skatterna utan förbrukade pengarna på annat. Att B.K. idag lämnar en annan version än den sanna beror troligen på att han vill komma från ansvaret för de obetalda skatteskulderna.

B.K. berättade: Under den aktuella perioden, mars 1988-maj 1989, bodde han utanför Göteborg och missbrukade alkohol och narkotika. Han hade inget arbete och saknade fasta inkomster. Han hade ingen egen lägenhet utan flyttade runt bland kamrater. Han och A.B. har haft gemensamma kamrater. Han träffade A.B. på restauranger men även hemma hos A.B. och dennes sambo. B.K. har "på pappret" stått som ägare till vissa bilar, osäkert vilka. A.B. hade tillstånd att ange B.K. som ägare och att skriva hans namn. A.B. hade gett honom pengar för att han utåt stått som ägare. Det fanns en överenskommelse att han skulle få 3 000 kr per bil. Ersättningarna skulle utbetalas när B.K. debiterades skatt för respektive bil. Vid många tillfällen var B.K. emellertid inte vid sina sinnens fulla bruk varför han inte minns om han vid samtliga tillfällen ersattes i enlighet med överenskommelsen. Han frågade aldrig så mycket utan var i stället tacksam för varje belopp han fick. Han var aldrig i USA. Han har aldrig gett Anders B. 1000 USD eller något belopp överhuvudtaget. Han medverkade aldrig vid någon försäljning och var inte närvarande i samband med någon reparation. För honom existerade bilarna endast som registreringsnummer. Att han gick med på att delta på sätt han gjorde berodde på att han vid den tiden inte "brydde sig så mycket". Huvuddelen av hans tid åtgick då till att antingen missbruka eller skaffa pengar till missbruket.

Göteborgs tingsrätt (1992-03-10, t.f. rådmannen Bengt von Reis samt nämndemännen Inga Tengberg, Britt Salomonsson och Gunnar Hosberg) dömde A.B. för grovt skattebedrägeri jämlikt 4 § skattestrafflagen till fängelse 6 månader samt anförde i motiveringen.

A.B:s berättelse bär i sig inte sannolikhetens prägel. Han har varit påfallande diffus när han ombetts att mer detaljerat redogöra för sina affärsmässiga relationer till B.K., exempelvis hur avräkningarna utfördes. Han har heller inte kunnat redogöra för den affärsmässiga fördelen med kompanjonskapet med B.K. Skulle det vara på sätt A.B. berättat innebär det att B.K., i syfte att undgå betalningsansvaret för skatterna, tillvitade inte bara A.B. att ha begått brottslig gärning utan därtill även utpekade sig själv som brottsling. B.K:s berättelse har däremot framstått som spontan och beskrivande vad han i verkligheten upplevt. Vad som framkommit om B.K:s personliga förhållanden ger också starkt stöd åt att det skulle ha förhållit sig så som B.K. berättat. Främst det anförda leder tingsrätten till slutsatsen att A.B., i syfte att undgå att behöva erlägga betalning för skatter och avgifter, satt i system att med B.K. som bulvan dölja de rätta ägarförhållandena på sätt åklagaren påstått.

En del av de i målet aktuella beloppen avser skrotningsavgifter. Enligt 9 § bilskrotningslagen (1975:343) skall skrotningsavgifter erläggas i de fall försäljningsskatt skall erläggas enligt accislagen.

Åklagaren och A.B. har utgått från att skattskyldigheten grundar sig på sådan ändring som anges i 5 § lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon (nedan accislagen). I sammanhanget kan anges att skälen för de beslut varigenom B.K. påförts skatt inte varit tillgängliga vid huvudförhandlingen. Från A.B:s sida har gjorts vissa invändningar innebärande att det inte varit frågan om motorfordon (i den mening som begreppet hade i 2 § accislagen i sin lydelse före den 1 juni 1989) som ändrats utan i stället rört sig om reservdelar/skrot som ändrats i följd varav skattebesluten inte varit lagligen grundade.

Enligt tingsrättens uppfattning har ägaren inte bort åläggas skattskyldighet på grund av att fråga varit om ändring av motorfordon. Beskattningsskälet torde i stället vara att de aktuella åtgärderna bedömts utgöra tillverkning av motorfordon på sätt anges i 5 § 3 p. accislagen. Detta ligger också i linje med den praxis som synes råda då en bil som införs utan motor senare förses med motor, se exempelvis Kammarrättens i Stockholm avgöranden i mål 4873-1979 och 1978-1983. Även uttalanden i prop. 77/78:78, s. 23n-24ö talar för att sådana åtgärder som de i målet aktuella bör bedömas som tillverkning av motorfordon. Skattebesluten framstår således som lagligen grundade.

De aktuella handlingarna ingavs inte till beskattningsmyndigheten, i detta fall Riksskatteverket, utan till bilregistret. Av 4 § förordningen om försäljningsskatt på motorfordon följer att Trafiksäkerhetsverket har att till Riksskatteverket anmäla sådan registrering som medför skyldighet för fordonets ägare att betala försäljningsskatt. Enligt vad som tidigare anförts har tingsrätten funnit A.B. övertygad om att ha ingett anmälningarna om avsättningarnas upphörande med syfte att få till stånd skattebeslut på sätt som skedde. Vid sådana förhållanden saknar det betydelse att handlingarna inte ingavs direkt till beskattningsmyndigheten.

Av vad som tidigare anförts framgår att de till bilregistret lämnade uppgifterna var felaktiga i frågan om vem som ägde bilarna.

Uppgifterna ledde till felaktiga beslut i så motto att B.K. i stället för den verklige ägaren påfördes skatterna och avgifterna. Som A.B. agerat har Riksskatteverket uppfattat B.K. som skattskyldig. Till följd därav har den verklige ägaren inte av verket getts möjlighet att överklaga beslutet. Det står dem emellertid fritt att i detta sammanhang rikta kritik mot skattebeslutet.

Tingsrätten finner således att A.B. skall dömas för skattebedrägeri. Vad A.B. gjorts sig skyldig till bör, med hänsyn till att fråga varit om betydande belopp och att A.B. satt bedrägerierna i system på sätt som angetts, bedömas som grovt skattebedrägeri.

A.B. vädjade mot domen och yrkade ogillande av åtalet, i andra hand att han skulle ådömas en icke frihetsberövande påföljd.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Västra Sverige (1992-11-30, hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, hovrättsrådet Kent Sundquist, f. d. lagmannen Ove Thulin, referent, samt nämndemännen Gudrun Bäckman och Gunnar Bredde) lämnade åtalet utan bifall samt anförde i domskälen

I hovrätten har A.B. till stöd för sitt bestridande åberopat samma grunder som antecknats i tingsrättens dom samt tillagt: Om skatt och avgift inte skulle ha uttagits vid importtillfällena skulle sådant uttag ha skett när ifrågavarande fordon infördes i bilregistret, inte när avställning av fordonet upphörde. Beträffande sju av fordonen har det varit A.B. eller - i ett fall - dennes sambo som ansökt om registrering. I det åttonde fallet har fråga varit om en B.K. tillhörig bil som A.B. köpt för dennes räkning, och beträffande den har B.K. själv gjort ansökningen om registrering. Under alla förhållanden gäller därför beträffande envar av bilarna att A.B. inte vid tiden för skattskyldighetens inträde avgett någon handling med oriktig uppgift om ägarförhållandena.

Hovrätten noterar till en början att åklagaren inte har åberopat några korrigeringsbeslut av berörda myndigheter till stöd för påståendet att A.B:s förfarande föranlett en felaktig beskattning.

Åtalet mot A.B. enligt 4 § skattebrottslagen innefattar att han genom oriktiga uppgifter föranlett att punktskatter och avgifter om sammanlagt 180 780 kr inte har påförts honom. Åklagaren har inte gjort gällande att skatt eller avgift har påförts med belopp som objektivt sett är för låga enligt tillämpliga skatte- och avgiftsregler, vilket enligt lydelsen av 2 § skattebrottslagen är en förutsättning för straffansvar. I frågan huruvida det som lagts A.B. till last trots detta är straffbart som skattebedrägeri antecknar hovrätten följande.

Ansvar för skattebedrägeri förutsätter att en debitering av skatt eller avgift har blivit felaktig till nackdel för det allmänna. I bestämmelsen om s.k. aktivt skattebedrägeri - 2 § 1 st. skattebrottslagen - sägs inte något om vem felaktigheten skall hänföra sig till. Det anges inte ens att "någon" skall ha påförts skatt med för lågt belopp. Lagtextens ordalydelse ger därför, särskilt vid en jämförelse med bestämmelsen i 2 § 2 st. skattebrottslagen om s. k. passivt skattebedrägeri, underlag för tolkningen att enbart den omständigheten att skatten debiterats på fel person inte kan medföra ansvar.

Av motiven till skattebrottslagen kan utläsas att man med den nya lagstiftningen om aktivt skattebedrägeri bl.a. velat vidga den straffbara kretsen av gärningsmän. Utöver deklaranterna, som omfattades av den äldre bestämmelsen om falskdeklaration, avsågs också t.ex. arbetsgivare kunna bli straffade om de lämnade oriktiga uppgifter till skattemyndigheterna. Straffbarheten utökades alltså till att avse också andra uppgiftslämnare än de skattskyldiga som uppgiften avser. Bestämmelsen har emellertid som nyss framhållits fått en utformning som lämnar öppet vems skattskyldighet som avses. Förfaranden av det slag som är aktuella i detta mål diskuteras inte i motiven.

Till stöd för att det åtalade förfarandet inte bör vara straffbart som aktivt skattebedrägeri kan anföras att det inte primärt är inriktat mot det intresse som skyddas genom bestämmelsen. Härtill kan noteras följande. I skattestrafflagutredningens betänkande (SOU 1969:42) Skattebrotten föreslogs att det skulle dömas för skattebedrägeri om en osann uppgift innebar fara för att skatt undandrogs det allmänna, en formulering som skulle kunna omfatta även förfaranden som ledde till att betalningen av en debiterad skatt uteblev. Det i propositionen (1971:10) framlagda förslaget innebar i flera hänseenden en annan ordning. Skattebedrägeribrottet konstruerades som ett effektbrott, och det som skulle skyddas med bestämmelsen angavs vara beskattningsförfarandets båda första led, nämligen beslut om taxering och om debitering av skatt. I systematiskt hänseende gjordes en skillnad mellan brott mot dessa led i beskattningen och brott som avsåg betalningen - d.v.s. uppbörden - av skatt. Därvid ansågs de senare brotten mindre straffvärda än de förra.

Mot att det förfarande som lagts A.B. till last skulle falla inom skattebrottslagens tillämpningsområde som aktivt skattebedrägeri talar att förfarandet uppenbarligen har varit inriktat på att sabotera uppbörden av de ifrågavarande skatterna och avgifterna. Skattemyndigheterna har emellertid fått uppgifter som kunnat läggas till grund för en riktig debitering, låt vara på fel person. Med hänsyn härtill och till möjligheterna att korrigera skattebeslut måste risken för att det allmännas skatteanspråk skulle bli lidande anses ha varit mindre än om utgångspunkten varit oriktiga uppgifter om skatteunderlagets storlek.

Hovrätten finner sammanfattningsvis att lagtextens ordalydelse inte ger stöd för en fällande dom i enlighet med åtalet. Omständigheter som bör föranleda att förfarandet ändå utgör skattebedrägeri kan inte anses föreligga. Åtalet skall därför ogillas.

Målnummer B 478/92