RH 1993:64

B.J. och G.C. har tillsammans barnet R. född 1988. De har gemensamt vårdnaden om barnet. G.C. väckte 1990 talan vid Solna tingsrätt mot B.J. med yrkanden att rätten skulle tillerkänna henne ensam vårdnaden och förplikta B.J. att utge bidrag till barnets underhåll. B.J. och G.C. överenskom därefter att de fortfarande skulle ha gemensam vårdnad om barnet, att barnet stadigvarande skulle vistas hos G.C. och att B.J. skulle äga rätt att ha barnet hos sig varannan vecka från onsdag eftermiddag till påföljande måndag morgon. Tingsrätten förordnade i dom den 18 februari 1991 i enlighet med vad parterna sålunda överenskommit.

Sedermera yrkade R. vid tingsrätten förpliktande för B.J. att till G.C. utge bidrag till R:s underhåll med 1073 kr i månaden från den 18 februari 1991 till och med den 31 januari 1992 och med 1123 kr i månaden för tiden därefter till dess barnet fyllt 18 år. Såsom grunder för käromålet anfördes att barnet, som varaktigt bodde tillsammans endast med G.C. hade behov av yrkade bidrag och att B.J. hade förmåga att utge dem.

B.J. bestred käromålet, i första hand på den grund att han hade barnet hos sig i en sådan omfattning att barnet ej kunde anses bo varaktigt tillsammans med G.C. i andra hand på den grund att barnet ej hade behov av yrkade bidrag och han ej förmåga att utge dem. Han gjorde gällande att ett eventuellt bidragsbelopp i vart fall borde bestämmas under hänsynstagande till hans umgänge med barnet och till att han svarade för en stor del av barnets kostnader.

Solna tingsrätt (1992-02-13, rådmannen Carl Eric Lawass) förpliktade B.J. att utge bidrag till R.J. med 800 kr i månaden under tiden 1991-02-18-1992-01-31 och med 850 kr i månaden för tiden därefter till dess R.J. fyllt 18 år. Under rubriken domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande.

Mellan parterna är ostridigt att barnet är folkbokfört hos G.C. B.J. har påstått att han haft barnet hos sig i den omfattning som anges i en bilaga till domen. Barnet har med något smärre undantag vitsordat riktigheten av denna uppställning men gjort gällande att endast hela kalenderdygn bör beaktas, till följd varav varje tidsperiod blir en dag kortare än som angivits.

(Enligt bilagan, som i referatet uteslutits, vistades R. hos B.J. sammanlagt 154 av 368 dagar under tiden 91-02-01-92-02-03, motsvarande 41,8 procent av ett år.)

I domen redogjordes vidare för parternas ekonomiska förhållanden.

Tingsrätten gör följande överväganden.

Barnet är ostridigt folkbokfört hos G.C. Även om B.J. haft ett omfattande umgänge med barnet måste anses att detta, i enlighet med föräldrarnas tidigare överenskommelse, bor stadigvarande endast tillsammans med G.C.

Vid bedömningen av B.J:s förmåga att utge underhållsbidrag har tingsrätten följande utgångspunkter. Med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter kan i detta sammanhang ej godtas att B.J. arbetar deltid för att få mera tid för umgänge med barnet. Tingsrätten utgår därför från hans lön vid heltidsanställning. B.J. skall, såsom barnet vitsordat, få tillgodoräkna sig förbehåll enligt 7 kap. 3 § 3 st föräldrabalken för sin hustru fram till dess hustrun började förvärvsarbeta; för tiden därefter skall sådant förbehåll ej beräknas. Han skall vidare i princip få tillgodoräkna sig förbehåll enligt 7 kap. 3 § 4 st föräldrabalken för hemmavarande styvbarn fram till december 1991, då bidragsförskott började utgå. Förbehåll skall beräknas med två gånger 40 procent av basbeloppet utom under november 1991, då förbehållsbeloppet bör halveras med hänsyn till hustruns inkomster. För bostad bör B.J. få förbehålla sig vissa närmare angivna belopp.

Med de angivna utgångspunkterna bör B.J. med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga, skäligen bidraga till barnets underhåll med yrkade belopp. Han får emellertid anses i väsentlig mån fullgöra sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig. Det får antas att han även framdeles kommer att ha barnet hos sig i samma omfattning som hittills, eller - om man endast räknar med hela kalenderdygn - ungefär en tredjedel av tiden. Underhållsbidraget bör därför reduceras med ungefär en fjärdedel (jfr 7 kap. 4 § 1 st föräldrabalken). Härutöver bör B.J:s kostnader för barnet ej beaktas.

R.J. och B.J. vädjade mot domen.

R.J. yrkade att B.J. skulle förpliktas att utge vid tingsrätten yrkat underhållsbidrag med viss ändring avseende bidragsbeloppens storlek.

B.J. yrkade att hovrätten skulle befria honom från skyldighet att utge underhållsbidrag eller i vart fall jämka bidragsbeloppet.

Som grunder för sin talan i hovrätten anförde parterna samma omständigheter som de enligt domen åberopade vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1993-02-09, hovrättslagmannen Ingegerd Westlander samt hovrättsråden Bengt Karle, referent, och Christine Möller) ogillade R.J:s talan om underhållsbidrag och anförde i domen bl.a. följande.

Ifråga om R.J:s boende

B.J. påstod att R. vistats hos honom i den omfattning som framgår av en bilaga till hovrättens dom. (Enligt bilagan, som här uteslutits, vistades R.J. hos B.J. sammanlagt 306 av 718 dagar under tiden 91-02-01-93-01-18.) Mot innehållet i bilagan gjorde R.J. samma invändning som han vid tingsrätten framförde mot den där ingivna uppställningen. Han invände vidare att han den 13 november 1992 var hos B.J. endast ett par timmar på kvällen, att han den 14, 28 och 29 i samma månad inte alls vistades hos B.J. samt att vistelsen under nio dagar i slutet av februari 1992 föranleddes av att G.C. då var bortrest, något som utgör ett undantag.

R.J. anförde i denna del ytterligare: I enlighet med den överenskommelse som träffades på hösten 1990 bor han stadigvarande hos G.C. Från den 18 februari 1991 har han vistats hos B.J. varannan vecka från onsdag kväll till måndag morgon. Dessutom har han bott hos B.J. under tre veckor sommartid samt en eller ett par veckor under hösten eller vintern. Därtill kommer en vecka varannan jul- eller nyårshelg. När han börjat sin skolgång kan det tänkas att han kommer att tillbringa vartannat sportlov hos B.J.

B.J. uppgav: Han bestrider att överenskommelsen innehöll att R. skulle stadigvarande bo hos G.C. Däremot överenskoms att R. skulle vara skriven hos henne och att hon skulle uppbära barnbidraget. Överenskommelsen innebar vidare att R. skulle, liksom tidigare varit fallet, vistas ungefär lika mycket hos G.C. som hos honom. Sålunda skulle R. bo hos honom under den tid han har semester, vilket sammanlagt är 5,4 veckor, fördelade på tre veckor under sommaren och återstoden under annan årstid; i dagar räknat totalt 38 dagar. Dessutom skulle R. bo hos honom en vecka i samband med varannan av årets nio större helger, dvs. fyra och en halv vecka per år eller, i dagar räknat, 31,5 dagar. Under resten av året skulle R. bo hos honom varannan vecka från onsdag eftermiddag till måndag förmiddag, motsvarande 4 dygn och 16 timmar vid varje tillfälle och innefattande fem övernattningar; sammanlagt per år utgör detta 105,5 dagar. Han anser sig sålunda enligt överenskommelsen vara berättigad att ha R. hos sig totalt 175 dagar per år. Genom att G.C. motsatt sig att R. vistas hos honom i full utsträckning har R.s faktiska boende hos honom under tiden mellan den 12 februari 1992 och den 18 januari 1993 omfattat 148 dagar. Enligt B.J:s beräkningar har R. vistats hos honom under tid motsvarande 46 procent, räknat i timmar, och övernattat hos honom till 47,9 procent. Han har full uppsättning av kläder, leksaker, möbler och annat som R. behöver.

Beträffande den tidigare nämnda överenskommelsen anförde B.J. ytterligare: En förutsättning för överenskommelsen var att kostnaderna för R. skulle fördelas lika mellan honom och G.C. Eljest skulle frågan om skyldighet att betala underhållsbidrag ha reglerats, något som inte skedde vare sig i överenskommelsen eller i domen den 18 februari 1991. Upphovet till tvisten i målet är att G.C. sedermera vände sig till försäkringskassan och begärde bidragsförskott.

G.C. invände att anledningen till att frågan om underhållsbidrag inte lösts i domen den 18 februari 1991 var att saken blev bortglömd.

Som domskäl anförde hovrätten följande.

Enligt 7 kap. 2 § första stycket andra punkten föräldrabalken skall förälder betala underhållsbidrag till barnet, om föräldern har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern.

I fall då föräldrar med gemensam vårdnad stadigvarande lever på skilda håll kan frågan om hos vem av dem som barnet skall anses varaktigt bosatt ofta besvaras med ledning av barnets folkbokföring. Dock kan även andra omständigheter få betydelse, t.ex. hur länge barnet faktiskt vistas hos var och en av föräldrarna och var barnet förvarar sina tillhörigheter (prop. 1978/79:12 s. 157 f).

Den gemensamma vårdnaden kan i fall då föräldrarna inte bor tillsammans anordnas så att barnet vistas ungefär lika mycket hos den ena som hos den andra föräldern (prop. s. 91). Om barnet sålunda bor i princip lika mycket hos båda föräldrarna utgår inget underhållsbidrag utan då får föräldrarna själva komma överens om hur underhållsskyldigheten skall fördelas mellan dem (Lagutskottets utlåtande 83/84:18 s. 13). Frågan om underhållsbidrag blir alltså då inte aktuell.

De regler som gäller för skyldigheten att betala underhållsbidrag enligt föräldrabalken överensstämmer med förutsättningarna för rätt till bidragsförskott enligt 1 § andra stycket lagen (1964:143) om bidragsförskott (prop. 1978/79:12 s. 197). Således skall förskott inte utgå om vårdnaden är gemensam och barnet bor lika mycket hos var och en av sina föräldrar.

I egenskap av tillsynsmyndighet har Riksförsäkringsverket utfärdat rekommendationer angående tillämpningen av bl.a. bidragsförskottslagen (Allmänna råd 1989:10). Där rekommenderas att bidragsförskott inte betalas ut om vårdnaden är gemensam och barnet bor lika mycket hos var och en av föräldrarna. När det gäller gränsdragningen mellan växelvis boende och umgänge med barnet rekommenderas att vistelsen räknas som umgänge, när barnet vistas ca en tredjedel eller en mindre del av tiden hos den underhållsskyldige och att förskott då kan betalas ut.

I förevarande fall uppkommer till en början frågan om barnet varaktigt bor tillsammans med G.C. eller om det bor varaktigt även hos B.J. För bedömande härav är barnets folkbokföring ej avgörande. I stället får bedömningen i detta fall grundas på hur lång tid barnet faktiskt vistas hos var och en av föräldrarna. Med hänsyn till att barnet under dagtid mestadels är på daghem utgår hovrätten därvid från den tid barnet har sin dygnsvila hos resp. förälder.

Ostridigt är att barnet före den tidigare nämnda överenskommelsen vistades lika mycket hos G.C. som hos B.J. Förutsättningar saknades då för utdömande av underhållsbidrag; ej heller kunde bidragsförskott utgå. Överenskommelsen innebar främst den förändringen att barnet skulle ha sin dygnsvila hos B.J. fem nätter i stället för sju under varje tvåveckorsperiod. Daghemsavgiften skulle, liksom tidigare skett, betalas av G.C., som uppbar barnbidraget.

Mot de av B.J. vid tingsrätten och i hovrätten ingivna uppställningarna, avseende det antal dagar barnet vistats hos honom, har G.C. främst invänt att endast hela kalenderdygn bör räknas. Som förut anförts bör emellertid bedömningen utgå från dygnsvilan. Vad G.C. i övrigt anmärkt är av mindre betydelse. Hovrätten godtar således väsentligen de av B.J. gjorda beräkningarna. Dessa visar att barnet under tidsperioden den 1 februari 1991 - den 18 januari 1993 har vistats hos honom i så stor omfattning att det får anses ha bott varaktigt inte endast hos G.C. utan även hos B.J. Denne är därför inte skyldig att för nämnda tid utge underhållsbidrag till barnet. Det har inte framkommit något som motsäger tingsrättens antagande att B.J. även framdeles kommer att ha barnet boende hos sig i samma omfattning som hittills. R.J:s talan om underhållsbidrag skall därför ogillas.

Målnummer T 315/92