RH 1993:74

Åklagaren yrkade ansvar på U.J. och K.H. för mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken under följande påståenden: U.J. har som anställd i ett av kommunen helägt fastighetsaktiebolag i tjänsten haft kontakt med H.B., ägare av och VD i ett flertal bolag. U.J. har låtit sig bjudas på en resa till USA som pågått under tiden den 12 oktober 1985 - den 19 oktober 1985 och bekostats av ett av H.B. ägt bolag vad avser flygresa, bostad och visst uppehälle till ett sammanlagt värde av minst 6 000 kr. Under vistelsen i USA har rika möjligheter erbjudits och utnyttjats till förströelse och rekreation samt studier av annat än H.B:s bolags varor och tjänster. Resan är att anse som muta eller otillbörlig förmån och belöning för tjänsteutövningen med hänsyn till resans innehåll och värde samt U.J:s tjänst. – K.H. har i sin befattning som kommunalråd haft kontakt med H.B. K.H. har låtit sig bjudas på en resa till Budapest som pågått under tiden den 27 november 1986-den 30 november 1986 och bekostats av H.B:s bolag vad avser flygresa och hotell till ett värde av minst 4 985 kr. Under vistelsen i Budapest har rika möjligheter erbjudits och utnyttjats till förströelse, rekreation och sightseeing. Resan är att anse som muta eller otillbörlig förmån och belöning för tjänsteutövningen med hänsyn till resans innehåll och värde och K.H:s förtroendeuppdrag. - Åklagaren yrkade därjämte att värdet av de mottagna förmånerna skulle förklaras förverkat.

U.J. och K.H. bestred ansvar och bifall till de särskilda yrkandena. Till utvecklande av sin talan anförde de var för sig följande.

U.J.: Han åkte till Florida tillsammans med H.B. och A.P., VD i det kommunala bolaget. Det var A.P. som hade föreslagit att de skulle resa och syftet med resan var att studera turism. A.P. anmodade honom att ta semester under resan eftersom det annars skulle bli mycket "prat".

Han hade gjort fyra utlandsresor i tjänsten före den nu aktuella resan, vilka det talades om i kommunen. Det upprättades ingen resplan. Under vistelsen besökte han bl.a. Disneyland. De stannade i Florida under fem arbetsdagar under vilka han utfört normalt arbete. Han blev inte ombedd att lämna någon reseberättelse efteråt. Först i samband med polisförhöret fick han veta att H.B:s bolag hade betalat resan.

K.H., som hördes även i denna delen av åtalet, uppgav att han - som vid tiden för resan var styrelseordförande i fastighetsbolaget - efter samråd med styrelsen hade medgivit U.J. och A.P. att åka till Florida på bekostnad av H.B:s bolag.

K.H.: H.B. som ville lokalisera ett företag till kommunen, föreslog att de tillsammans skulle resa till Budapest för att där diskutera frågan om arbetstillfällen i kommunen. H.B. betalade resan och hotellet. De åkte på en torsdag och reste hem påföljande söndag. Eftersom H.B. hade mycket litet att presentera avbröts samtalen vid lunchtid på fredagen. Resterande tid tillbringade K.H. för sig själv.

Gävle tingsrätt (1991-04-02, rådmannen Lennart Cavallin samt nämndemännen Ellinor Björklund, Lars Kangas och Gunilla Dickman) ogillade, såväl beträffande U.J. som K.H. åtalet och yrkandet om förverkande. Tingsrätten anförde i domskälen: För att mutbrott skall föreligga skall en förmån givas till arbetstagare för hans tjänsteutövning. Utredningen visar att det U.J. och K.H. må ha mottagit av H.B. har skett för tjänsteutövning. Om belöningen givits i näringsverksamhet, enskild sådan eller bolagiserad kommunaldito, anser tingsrätten att, om arbetsgivaren med insikt om förmånens omfattning samtyckt till eller tillåter att den anställde mottager den, något otillbörligt ej föreligger. - Det är utrett att K.H. vid tillfället var ordförande i bolagets styrelse och att A.P. var bolagets VD. Dessa får anses ha lämnat U.J. tillstånd att följa med på resan till USA och dessutom hade ytterligare en styrelseledamot samtyckt till U.J:s resa. K.H. A.P. och styrelseledamoten får i det här sammanhanget i förhållande till Ulf J. anses vara behöriga företrädare för arbetsgivaren. Redan på denna grund skall åtalet mot U.J. ogillas. - Även om U.J. ej skulle ha erhållit tillstånd till resan av sin arbetsgivare finner tingsrätten det ej styrkt annat än vad U.J. berättat nämligen att det var en tjänsteresa som bekostades av arbetsgivaren. Vidare anser tingsrätten med hänsyn till vad U.J. berättat om resan och dess innehåll den knappast kan bedömas som en förmån. Åtalet mot U.J. skall således ogillas på dessa tre skäl.

Åklagaren, som godtagit att K.H. på H.B:s bekostnad reste till Budapest för överläggningar - har i målet ej lagt K.H. till last annat än att resan var planerad till för lång tid och att K.H. skulle ha sett till att han kunde avbryta den tidigare så att det ej blev tillfälle till egen tid till förfogande. Tingsrätten gör den bedömningen att samtal mellan ett kommunalråd och en företagsledare angående lokalisering av arbetstillfällen i en kommun kan dra ut på tiden i dagar. Den omständigheten att i det här fallet samtalen bröt samman redan andra dagen och en och en halv dag blev fri för K.H:s eget förfogande gör ej att den förmån som denna tid må ha utgjort för K.H. är att bedöma som otillbörlig. Åtalet skall därför ogillas.

Åklagaren vädjade mot domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

U.J. och K.H. bestred ändring.

U.J. och K.H. lämnade i hovrätten väsentligen samma uppgifter som vid tingsrätten och därutöver bl.a. följande.

U.J.: Efter sommaren 1985 försämrades hans relation till A.P. och han började vid den här tiden fundera på att byta jobb. I september 1985 blev han beordrad av A.P. att företa resan till Florida och han såg resan som en möjlighet att normalisera förhållandet till A.P. Han förutsatte att A.P. hade styrelsens tillstånd till resan. Under vistelsen i Florida besökte de bl.a. 20-30 hotell för att lära sig hur man där tar emot och bemöter turister.

K.H.: Han accepterade inbjudan till Budapest eftersom han var intresserad av att få sysselsättningstillfällen till kommunen. När han sammanträdde med H.B. i Budapest visade det sig att denne inte hade något underlag att presentera, varför förhandlingarna bröt samman redan på fredagen. Den avsatta tiden var inte onormalt lång för det avsedda ändamålet.

Hovrätten för Nedre Norrland (1992-05-27, hovrättsråden Hans-Göran Englund och Anja Brandoné, hovrättsassessorn Kristina Almqvist, referent, samt nämndemännen Anna Brita Kjellberg och Marianne Nygren) fastställde tingsrättens domslut såvitt gällde U.J. och dömde K.H. jämlikt 20 kap. 2 § brottsbalken för mutbrott till 30 dagsböter och förpliktade honom att till staten utge 4 985 kr som förverkat värde av mottagen förmån. Hovrätten anförde i domskälen: De förmåner som omnämns i åtalen mot U.J. och K.H. är att anse som mottagna av dem för deras respektive tjänsteutövning. I målet är ostridigt att förmånerna betalats av H.B:s bolag. Fråga är då om förmånerna är att anse som otillbörliga i den mening som avses i 20 kap. 2 § brottsbalken samt huruvida U.J. respektive K.H. haft uppsåt till gärningen. Högsta domstolen har i ett avgörande, NJA 1981 s. 1174, uttalat bl.a. att förmåner av förevarande slag, för att kunna godtas, måste hållas inom vissa tämligen snäva gränser, varmed avses t.ex. att syftet med resan är seriöst, att deltagarna utvalts så att resan framstår som ett naturligt och nyttigt led i utövningen av deras befattningar och att resan inte tar längre tid än som skäligen erfordras; den får inte i onödan bereda tillfällen till fritid eller förströelser. - Om en resa, som i förevarande fall, förläggs till utlandet skall det vara motiverat av sakliga skäl, t. ex. att totalkostnaden blir lägre än motsvarande arrangemang i Sverige eller att något likvärdigt studieobjekt inte finns på närmare håll (se Cars, SvJT 1987 s. 122). Vad gäller syftet med den av U.J. företagna resan har detta endast allmänt sagts ha varit att studera turism. Med beaktande härav och av vad som upplysts om det arbete som utförts finner hovrätten, mot bakgrund av uttalandena ovan, inte att resan kan anses godtagbar. Det förhållandet att U.J. inte själv uppfattat resan som en förmån är inte en omständighet som kan frita honom från ansvar. - Vad härefter gäller frågan om U.J:s arbetsgivare samtyckt till att resan företagits på bekostnad av H.B:s bolag och om detta i så fall fritar U.J. från ansvar anför hovrätten följande. I förarbetena till i målet aktuellt lagrum (prop. 1975/76:176 s. 37) sägs att om en förmån erbjuds eller mottas med huvudmannens vetskap eller samtycke det i många fall, inom den privata sektorn, bör få den konsekvensen att handlingen inte skall leda till lagföring och straff. Vad däremot gäller den offentliga sektorn kan huvudmannens vetskap eller samtycke inte göra handlingen rättsenlig. - I förevarande fall har U.J. innehaft en ledande befattning i ett av kommunen helägt aktiebolag, med uppgift bl.a. att uppföra och förvalta fastigheter för beredande av lokaler för hantverk och småindustri. Även om verksamheten bedrivits i bolagsform, har den haft sådan prägel av offentlig verksamhet att U.J. i nu förevarande sammanhang måste vara att betrakta som en offentlig funktionär. Det förhållandet att bolagets styrelse kan ha varit införstådd med och givit sitt samtycke till resan kan därmed inte göra förmånen av resan tillbörlig. – U.J. har vidare i målet invänt, att han inte förrän i samband med att polisutredningen mot honom inleddes fått kännedom om att resan bekostades av H.B:s bolag samt att han inte heller haft anledning att misstänka detta utan istället uppfattat resan som en tjänsteresa bland andra, som beordrades honom i hans arbete. Häremot kan anföras att det förhållandet att resan skulle företas under U.J:s semester borde ha fått honom att misstänka att det inte var fråga om någon vanlig tjänsteresa. Denna omständighet är emellertid inte - vare sig ensam eller i förening med övriga omständigheter i målet - tillräcklig för att, mot U.J:s bestridande, finna att han skall anses ha varit införstådd med att resan bekostades av annan än arbetsgivaren.

Syftet med den av K.H. företagna resan till Budapest har varit att diskutera en företagsetablering i kommunen med en svensk företagsledare. Något sakligt skäl att förlägga sammanträdet härom i Budapest har, såvitt framkommit, inte förelegat. Med hänsyn härtill finner hovrätten att resan i sin helhet är att anse som otillbörlig. K.H. som enligt egen uppgift känt till att resan bekostades av H.B. kan därmed inte undgå ansvar för mutbrott. Påföljden bör bestämmas till dagsböter. Vid angiven utgång i ansvarsdelen och då det inte kan anses uppenbart oskäligt, skall K.H. förpliktas att till staten utge värdet av den mottagna förmånen.

Målnummer B 193/91