RH 2009:16

Domskäl

Tingsrätten (lagmannen Anders Nordström samt nämndemännen Göran Scott, Eva Åström och Diana Svenningsson) anförde i dom den 18 september 2007 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har sakframställningsvis uppgett bl.a. följande. Ärendet aktualiserades när Skatteverket i Jönköping begärde in uppgifter om 30 stycken resor som Landstinget i Jönköpings län hade företagit under år 2003. Vid ett omprövningsbeslut den 24 februari 2005 kom Skattemyndigheten fram till att 23 av dessa 30 granskade resorna var sådana att förmånsbeskattning för deltagarna kunde komma ifråga. Gällande den i målet aktuella resan kom Skatteverket fram till att 75 % av resan var att betrakta som en skattepliktig förmån för resenärerna. Vid en granskning av de 23 resorna kom Riksenheten mot korruption fram till att den aktuella resan till Prag som företogs av personalen på ortopedkliniken var den mest renodlade rekreationsresan och därmed var den resa som bäst passade för en domstolsprövning. Resan i vilken deltog 42 anställda på ortopedkliniken företogs till Prag med buss den 22 augusti 2003. Återresan skedde den 26 augusti 2003. Det var totalt sex stycken läkare med på resan. Bland dessa läkare fanns J.F. och T.L. På resan deltog även sjuksköterskor, undersköterskor, en sjukgymnast, en arbetsterapeut och ett köksbiträde. H.G. och U-S.S., vårdenhetschef och biträdande vårdenhetschef på ortopedvårdavdelningen, skötte de flesta administrativa åtgärderna kring resan. H.G. har skrivit programmet. Före avresan skickade kliniken ett brev till ett sjukhus i Prag med förfrågan om det fanns möjlighet för de anställda på ortopedvårdavdelningen att göra ett studiebesök och då helst på en ortopedisk klinik på sjukhuset. På ortopediska kliniken vid Länssjukhuset Ryhov arbetade en tjeckisk läkare som hjälpte till med kontakterna och att översätta brevet till det tjeckiska sjukhuset. Syftet med resan var att främja arbetsmiljön på avdelningen. Hela arbetsgruppen på avdelningen skulle ges möjlighet att delta. Under resan skulle arbetsgruppen ägna sig åt internplanering inför förestående arbetsår samt besöka en ortopedisk klinik i Prag. Anledningen till att resan gick till Prag var således att det fanns läkare på kliniken med tjeckiskt ursprung som möjliggjorde studiebesöket på Military Hospital i Prag. Vidare fanns det en annan läkare på sjukhuset som hade kontakter gällande resarrangemang. Kliniken ansåg att i jämförelse med ett motsvarande arrangemang i Sverige så var resan till Prag mycket kostnadsneutral. Kostnaden beräknades till 3 400 kr per person och detta inkluderade halvpension. Resan skulle sponsras av läkemedelsföretag med de summorna som framgår av åtalet. Av de kontaktade företagen är det endast Bayer AB som inte betalat något bidrag till resan. Varje resenär skulle erlägga en egenavgift om 1 000 kr. Vidare drogs från ett klinikkonto ett belopp som motsvarade 1 500 kr per resenär. Eftersom de kontaktade bolagen bidrog till resan med större belopp än beräknat blev det pengar över. Viss återbetalning skedde därför till resenärerna så att egenavgiften slutligen blev 250 kr per resenär. Kliniken har dels haft telefonkontakter med de sponsrande företagen och det har även skickats skrivelser till företagen som är undertecknade av T.L. och H.G. Den främsta anledningen till skrivelserna var att ge företagen bank- och postgironummer där pengarna skulle sättas in. Av resenärerna på resan har åtalats endast de läkare som aktivt sett till att resan sponsrades av företag. Dessa läkare har även förskrivningsrätt och inflytande över vilka mediciner som skrivs ut och vilka implantat som används vid operationer. S.L. var den som tog beslutet att avdelningen skulle kontakta företag för att få bidrag till resan. T.L. och J.F. har kontaktat de företag som framgår av stämningsansökan. T.L. har haft kontakt med Schering Plough AB, Link Sweden AB och Anatomica AB. J.F. har varit i kontakt med Bayer AB och Pharmacia AB/Pfizer AB. Jönköpings landsting har i ett cirkulär från år 1998 gått ut till samtliga ekonomichefer vid landstinget där det framhävs riskerna om anställda blir erbjudna eller tar emot middagar och resor etc. Den i målet aktuella resan har varit en rekreationsresa eller en nöjesresa och den kan inte ha varit att betrakta som en studieresa. Läkarna har ringt till företag som de har haft kontakt med i tjänsten och företagen har betalat ut pengarna för att det just var läkarna som ringde. Det finns således ett tjänstesamband mellan givare och mottagare. Anledningen till att företagen sponsrade resan var det enkla förhållandet att läkarna kontaktade företagen för att be om bidrag. För att en muta skall anses föreligga räcker det med att det förelegat en risk för påverkan på grund av mutan, eftersom lagstiftningen bygger på allmänhetens förtroende. Den utbetalda mutan/bidraget kan vara att betrakta som ett tack för att Länssjukhuset Ryhov har använt sig av företagens produkter. Samtliga åtalade är medvetna om syftet med resan och hur denna finansierades samt deras egen medverkan kring denna, vilket är tillräckligt för att uppsåt skall anses föreligga.

Det slutligen upprättade programmet, fogat till tingsrättens dom, innehöll följande moment: Fredagen den 22 augusti. kl 06.00 bussavresa från Jönköping, kl 06.00-10.00, möjlighet till information under resan inom Sverige, kl 13.00-15.00 färja Gedser-Rostock, lunch ombord, kl 24.00 ungefärlig ankomst till Prag, inkvartering på Hotel Juno; lördagen den 23 augusti kl 08.00 frukost, kl 09.00-18.00 guidad rundtur i Prag samt möjlighet för fria aktiviteter, kl 18.00 middag, kl 21.00 vattenorgelkonsert; söndagen den 24 augusti kl 08.00 frukost, kl 09.00-14.00 interna diskussioner vad gäller ortopedvårdavdelningen inför förestående arbetsår, kl 15.00 Troja slott, kl 19.00 middag; måndagen den 25 augusti kl 08.00 frukost, kl 09.30-16.00 studiebesök vid (namngivet) sjukhus i Prag, kl 18.00 middag, kl 19.30 konsertmöjlighet för den som önskar; tisdagen den 26 augusti kl 05.30 bussavresa från Prag, kl 24.00 ungefärlig återkomst till Jönköping.

De tilltalade har närmare hörda över åtalet berättat bl.a. följande.

S.L.: Han var tillförordnad verksamhetschef på ortopedkliniken på Länssjukhuset Ryhov mellan hösten år 1999 till hösten år 2003. Det var ett tidsbegränsat förordnande i vilket det ingick medicinskt ansvar och ett budgetansvar. Det finns flera olika avdelningar på ortopedkliniken och varje avdelning har en vårdenhetschef som ansvarar för bland annat personalen och fortbildningen för de anställda. Varje år har samtliga vårdenheter möjligheter till fortbildning, vanligtvis i augusti månad. Tidigt under år 2003 talade klinikledningen om olika förslag till fortbildning för personalen. Det hade vid denna tidpunkt varit stora förändringar på ortopedkliniken då man knappt ett år tidigare infört en mer avancerad verksamhet i form av ryggkirurgi och neuroortopedisk kirurgi. Genom detta hade kliniken fått in en ny tung patientgrupp där man använde sig av avancerad kirurgi. Då vårdtyngden hade ökat var personalen på kliniken utarbetade. Detta föranledde att man var tvungen att se över verksamheten för att utröna hur man skulle organisera denna på bästa sätt i framtiden. Avdelningen var i behov av en helt ny avdelningsstruktur och behövde därmed söka influenser utifrån. Skandinavien är sjukvården likartad och därför försökte man hitta ett lämpligt sjukhus i Europa som personalen kunde besöka. Valet föll på Tjeckien som är ett land som har brutit sig ut ur öststatsdominansen och satsat med kraft på ny sjukvård. Sjukhusbesöket underlättades av att en av kollegorna på ortopedkliniken kommer från Tjeckien och därmed kunde ta kontakt med ett nystartat sjukhus i Prag. Genom denne läkare kunde man uppnå en seriös och säker kontakt med sjukhuset för att på så vis möjliggöra ett studiebesök. Prag betraktades således som ett mycket bra resmål. Dessutom är även en annan anställd på sjukhuset från Tjeckien och denne organiserar bussresor till sitt forna hemland. I linje med landstingets policy kom man fram till att man skulle åka buss till Prag, vilket var det billigaste färdsättet. Ortopedkliniken följde således landstingets policy gällande billigaste färdsätt samt den policy som gällde kring studieresor i övrigt. Det fanns även möjlighet till samvaro och diskussion under bussresorna till och från Prag, vilket sågs som mycket positivt. Den långa bussresan sågs följaktligen som en möjlighet att kunna sammansvetsa personalen på avdelningen. Vid en vårdplanering och en strukturplanering måste samtliga anställda ges möjlighet att delta då samarbete är av stor vikt för arbetet på kliniken. Man bedömde att man behövde en hel dag till planering av kommande verksamhetsår och därför var bussresan ett mycket bra alternativ. Vårdpersonalen hade inte något annat tillfälle att samlas under hela verksamhetsåret där samtliga anställda kunde delta. Detta förslag fördes fram på ett ledningsgruppmöte och på honom föll ansvaret att se över de ekonomiska ramarna för resan. Vid tidigare fortbildningsdagar hade det tillskjutits 1 500 kr per person från ett fortbildnings- och utvecklingskonto som skulle gå till utbildning för personalen. Egenavgiften kunde inte läggas högre än 1 000 kr per person då en högre egenavgift skulle föranleda att de lågavlönade anställda inte kunde åka med på resan. Efter en preliminär offert från ett reseföretag beräknades kostnaden för resan bli 3 000 kr per person och därmed återstod 500 kr per person som måste finansieras på annat sätt. Av rättviseskäl gentemot de andra vårdenheterna var det inte möjligt att höja det av kliniken finansierade beloppet om 1 500 kr per person då beloppet var fastställt sedan tidigare. På ledningsgruppmötet togs beslut att kliniken skulle efterhöra med en handfull olika företag, ca fem- tio stycken, om de kunde bidra med några tusenlappar. Klinikledningen beslutade inte om vilken sorts företag som skulle kontaktas utan endast att man skulle kontakta företag vars produkter ortopedkliniken nyttjade. Han hade inget inflytande över vilka företag som slutligen kontaktades. H.G. fick i uppdrag att lösa vilka företag som skulle kontaktas. Han var inte säker på att företagen vid en förfrågan skulle betala något. Han och H.G. talade om beloppsnivåerna för bidragen och kom fram till att kliniken behövde ett bidrag om ca 20 000-25 000 kr för att de skulle kunna genomföra fortbildningsresan. Det kändes naturligast att höra med flera olika företag om de kunde få ett bidrag till resan. Han vet inte hur de olika beloppen som företagen bidrog med bestämdes. Sammantaget behövde kliniken få in ett ekonomiskt bidrag om ca 20 000 kr. Ansvaret för det ekonomiska bidraget lämnade han sedan över till vårdenhetschefen och biträdande vårdenhetschefen på ortopedavdelningen, tillsammans med ansvaret att skapa ett seriöst utbildningsprogram för resan. Han hade ingen ytterligare information om kliniken i Prag och vad ett studiebesök kunde tillföra personalen. Ortopedkliniken hade ett billigare resmål som ett reservalternativ, men då det var praxis inom landstinget att läkemedels- och implantatföretag kunde bidra till fortbildning och konferenser betraktades detta som ett bra alternativ. Den typen av samarbete mellan läkemedels- och implantatföretag och landstinget har pågått under 20-30 år. Personalen kunde visserligen ha samlats i ett konferensrum på sjukhuset men då man behövde nya influenser på grund av den nya patientgruppen valde kliniken att åka till Prag. Jönköpings läns landsting hade tidigare haft kontakter med sjukhus i Tjeckien och hade goda erfarenheter av detta. Besöket på ortopedkliniken i Prag bedömdes som värdefullt för samtliga resenärer utom möjligtvis köksbiträdet. Det lades ledighet eller semester på fredagen och sedan fick resenärerna nyttja sin lediga helg. Slutligen lade man in två studiedagar på måndagen till och med tisdagen. Han har inte tagit del av studieprogrammet till resan och han har inte heller sett listan över vilka företag som lämnade bidrag. Han har inte medverkat till återbetalningen om 750 kr till resenärerna. Han begärde aldrig en rapport om hur studieresan genomfördes eftersom fortbildningsansvaret för personalen ligger på vårdenhetschefen. Han slutade sitt förordnande som verksamhetschef i början av september 2003. Av denna anledning tog han inte närmare reda på hur resan hade varit då detta inte hade högsta prioritet. Eftersom inköp av implantat sker genom en central upphandling skulle det inte ha inverkat menligt om de tillfrågade företagen hade tackat nej till att utge bidrag. Dessa avtal som är fasta och gäller under flera års tid påverkas varken i positiv eller negativ riktning av om ortopedkliniken får ett bidrag eller inte. Implantat handlas in genom en offentlig upphandling via Centrala inköpsavdelningen i Eksjö. Detta sker efter en kravspecifikation och sedan går detta ut för offentlig upphandling. I slutänden är det politiker som avgör vilken offert som skall väljas och därmed vilka implantat som skall köpas in av landstinget. Upphandlingen grundas dock mycket på det nationella kvalitetsregistret som bland annat baseras på varje implantats kvalitet och livslängd. Landstingets centrala läkemedelskommitté sköter upphandlingen av alla läkemedel som skall ges i sluten vård. I denna kommitté sitter huvudsakligen läkare som arbetar med invärtesmedicin och som använder mycket läkemedel i sin behandling. Från ortopedkliniken fanns det inte någon som satt med i kommittén vid tidpunkten för resan. Han har heller aldrig suttit med i nämnda referensgrupp. Läkarna har inget inflytande över de läkemedel som används i den slutna vården. Det finns ingen möjlighet för en enskild klinik att styra vilka läkemedel som inhandlas. Varje enskild vårdenhet gör avrop om vilka läkemedel som har gått åt under veckan och vilka läkemedel som behöver kompletteras med en ny rekvisition. Användandet av läkemedlet Innohep ökade under 2004 på grund av förlängd profylax från 10 dagar till fyra veckor samt ett ökat antal operationer. Det var centralt upphandlat och därför fanns det inget alternativ till detta läkemedel. - Hans bedömning är att det var fråga om en seriös resa och att bidragen inte kunde betraktas som någon muta eller annan otillbörlig belöning. Vårdavdelningen har inte gynnat någon av givarna.

T.L.: Han är anställd på ortopediska kliniken på Länssjukhuset Ryhov sedan år 1989. Han har arbetat som överläkare på kliniken sedan år 1999. Beslutet om den aktuella resan togs i ledningsgruppen där han inte ingår. Han har inte heller medverkat i planläggningen eller i finansieringen av resan. Han vet inte när det beslutades hur mycket pengar som kliniken behövde sponsring med. Det har inte heller efterfrågats specifika belopp i samband med kontakterna med företagen och det gjordes heller ingen överenskommelse om specifika belopp. De pengar som sedermera utbetalades gick direkt till Landstingets konto och inte via honom. Han har vidare ingen kännedom om när de olika beloppen sattes in på klinikens konto eller om pengarna var tillgängliga när resan genomfördes. Han deltog i den aktuella resan men han har inte medverkat i någon uppföljning av resan. Han har inte heller suttit med i Landstingets centrala läkemedelskommitté eller haft någon inblandning i den centrala upphandlingen av implantat via inköpsavdelningen i Eksjö eller suttit med i några rådgivande grupper. Han blev ombedd av vårdenhetschefen H.G. att kontakta olika företag för att söka få sponsring till klinikens resa till Prag. Det förekom aldrig någon diskussion om vilka företag som skulle kontaktas. Han valde att kontakta tre kända leverantörer som har samarbetat med kliniken under en längre tid och som levererar stora volymer. Han valde själv vilka företag som kontaktades. Han har ingen personlig relation till de företagsrepresentanter som kontaktades och har endast träffat dem genom sitt arbete. Schering Plough AB har under många år levererat det bensegment som används vid förankring av proteser. Link Sweden AB levererar främst höftproteser och Anatomica AB levererar knäproteser till ortopedkliniken. Landstinget i Jönköpings län har haft samma leverantör av knä- och höftproteser under flera decennier. Man har endast en leverantör för varje typ av protes och urvalet görs av uppköpsavdelningen. Av de tre ortopedkliniker som finns inom Jönköpings läns landsting är kliniken vid Länssjukhuset Ryhov den största. Han har ingen vetskap om huruvida H.G. bad någon annan att kontakta företag. Han var således inte medveten om att J.F. hade blivit ombedd att kontakta företag. Han visste inte hur mycket pengar som behövdes i bidrag för att finansiera resan. Han och H.G. diskuterade aldrig heller hur mycket pengar varje kontaktat företag behövde bidra med. När han kontaktade företagen frågade han endast om de hade möjlighet att bidra till personalens studiedagar/studieresa. Företagen fick vidare information om att den tänkta studieresan skulle gå till Prag. Några summor diskuterade inte. Han hade heller ingen information huruvida de personer han talade med hade behörighet att tacka ja till att bidra ekonomiskt till klinikens resa. Varje företag fick dessutom det program för resan som sammanställdes av H.G. Han vet dock inte vem som skickade programmet till företagen. Han hade förmodligen kommit ihåg om något företag som han kontaktade under samtalets gång hade sagt nej till att utge ett bidrag. Det kändes närmast som praxis vid den här tidpunkten att en viss del av finansieringen till en studieresa kunde komma från utomstående företag. Han har inte diskuterat med övrig personal på kliniken att företag skulle bidra ekonomiskt till studieresan. Han är av uppfattningen att resans program följdes i grova drag. Under den två dagar långa bussresan tur och retur till Prag diskuterade personalen sitt arbete. Söndagen var avsatt för interna diskussioner, vilka också genomfördes. Vid dessa interna diskussioner diskuterade läkargruppen bland annat rekryteringen av en ny chef och kommande strukturförändringar på kliniken. Studiebesöket på Military Hospital i Prag var främst avsett för att studera ryggkirurgi, som var en ny och stor verksamhet vid ortopedkliniken. Man behövde se hur detta fungerade på en annan klinik och därmed få nya influenser. Han är själv inriktad mot allmän kirurgi men två läkare som var med på resan är helt inriktade på ryggkirurgi. När resan företogs visste han sannolikt att andra företag hade kontaktats. Under resans gång förekom inga diskussioner om resans finansiering. Det var vårdenhetschefens, H.G:s, uppgift att följa upp resan. Han vet dock inte om det gjordes någon uppföljning. Läkarna på kliniken har ingen förskrivningsrätt gällande implantat. Dessa lagerförs och upphandlas centralt. En sjuksköterska på operationsavdelningen sköter avropen av implantat. Denna avdelning är inte en del av ortopedkliniken.

A.B.: Vid den aktuella tidpunkten var han verkställande direktör för Link Sweden AB. Idag är han pensionerad och styrelseordförande i bolaget. Företaget har 16 stycken anställda. Link Sweden AB säljer enbart ortopediska implantat och instrument därtill till landsting runt om i Sverige. Företaget har fyra regionansvariga säljare som ansvarar för sitt försäljningsdistrikt. Till Jönköpings läns landsting säljer företaget höftleder. Jönköpings läns landsting har varit företagets kund sedan i början av 80-talet. Det finns tre-fyra liknande företag i landet. Vid den aktuella tidpunkten hade han två regler för företagets regionsansvariga och säljare när de fick dylika förfrågningar från sjukhus. De skulle alltid kontakta honom först innan de utlovade något bidrag och det skulle alltid bifogas ett program för aktiviteten man begärde sponsring för. Han har inget bestämt minne av den specifika utbetalningen. Han tror emellertid att han fick en förfrågan om att utge bidrag till ortopedkliniken från Link Sweden AB:s regionansvarige säljare i Jönköpings län. Vad han kan minnas var denne positiv till att utge ett bidrag till kliniken. Onekligen har det varit bifogat ett program med förfrågan och han har diskuterat saken med den regionansvarige säljaren. De kom fram till att detta bidrag var ett sätt att upprätthålla en god kundkontakt med kliniken på ett mycket skäligt och måttfullt sätt med en begränsad summa. Efter att ha studerat programmet för resan kom han fram till att programmet var seriöst utformat. Link Sweden AB har öppet redovisat det utbetalda bidraget. Ortopedklinikens förfrågan om att utge bidrag var inget unikt. Link Sweden AB hade fått dylika förfrågningar tidigare. Ett programs utformning inverkar självfallet på bedömningen huruvida Link Sweden AB skulle utge bidrag. Vid de fall företaget har fått förfrågningar om att utge bidrag utan ett program bifogat har han sagt nej. Han har vid ett flertal tillfällen sagt nej till förfrågningar där kraven inte var uppfyllda. Ortopedklinikens resa till Prag bedömdes dock som ett seriöst studiebesök. Han har emellertid inget specifikt minne av att han attesterade den aktuella utbetalningen. Han kommer heller inte ihåg hur de kom fram till den utbetalda summan om 5 000 kr. Förmodligen ansåg han och den regionansvarige säljaren att det var en lämplig summa att erlägga. Dividerat med antalet resenärer blev det totala bidraget per resenär ca 119 kr. Summan var således inte för hög utan motsvarade snarare kostnaden för en bricklunch. Vad han kan minnas skulle totalt 45 anställda följa med på resan. Link Sweden AB:s möjlighet att påverka läkarna att använda fler av bolagets proteser är obefintlig. Med utbetalningen som redovisades helt öppet hade han inget uppsåt eller syfte att lämna muta eller annan otillbörlig belöning.

D.S.: Han är verkställande direktör för Anatomica AB. Företaget säljer ortopediska implantat och traumaprodukter. Anatomica AB har även licens för att kunna tillverka egna traumaprodukter vilket är en relativt lönsam del av verksamheten. Efter att en del av företaget köptes ut i maj år 2007 har företaget numera 12 stycken anställda. Anatomica AB har idag ca fem-tio konkurrenter på den svenska marknaden. Han har inget minne av den aktuella händelsen, men han har bevisligen skrivit på utbetalningen. Han kan inte heller minnas att han har sett något program för den specifika resan. Vid tidpunkten för den aktuella utbetalningen var hans tillvaro mycket stressig. Han attesterar över 3 000 räkningar per år. Generellt sett tycker han inte om sponsring då det inte ger något tillbaka. Det är givetvis viktigt att upprätthålla en bra kontakt med företagets kunder, men man måste även se på sponsring affärsmässigt. Om ortopedkliniken hade kontaktat honom direkt hade han delegerat beslutet till försäljningschefen då denne är mest kompetent att bedöma dylika frågor. Anledningen till att den ifrågavarande utbetalningen godkändes är förmodligen att företagets försäljningschef hade godkänt utbetalningen och han ville inte då motsätta sig detta när denne hade gjort en överenskommelse med en stor kund. Anatomica AB har en förhållandevis platt organisation där den som är närmast kunden får fatta besluten. Försäljningschefen får följaktligen fatta många beslut själv. Bidraget till ortopedklinken har inte ökat Anatomica AB:s försäljning till Jönköpings läns landsting över huvud taget. Han kan inte svara på huruvida det hade påverkat försäljningen till Jönköpings läns landsting om Anatomica AB hade tackat nej till att utge ett bidrag. Det är viktigt att påpeka att det är fråga om upphandlade produkter. Den enda möjligheten att öka försäljningen av företagets produkter till Jönköpings läns landsting är att sjukhuset opererar fler patienter. Kliniken har vanligtvis på lager endast det antal implantat som beräknas gå åt och beställer efter åtgång. Produkterna levereras sedan dagen efter beställningen. Inkurans är den största enskilda kostnaden företaget har och därför är det av stor vikt att ha ett fungerande flöde vilket är beroende av antalet operationer som utförs. Han anser att det är hela ortopedkliniken som har fått det utbetalda bidraget och således samtliga resenärer. Utbildning är en grundförutsättning för ortopedi och därmed har företagen ett stort ansvar att utbilda personalen som skall använda deras produkter. Det bidrag som bolaget lämnade utgjorde för var och en av resenärerna ett mycket lågt belopp, som betalades öppet och som var sanktionerat av avdelningen. Som ovan framgår möjliggjorde inte bidraget att bolaget på något sätt kunde påverka inköpen till avdelningen. Bidraget överensstämde med den kutym som gällde vid tillfället. Han bedömer inte att bidraget stöttade någon rekreationsresa. I vart fall har han inte förstått det. Hans uppsåt och syfte med bidraget har under alla förhållanden inte varit att lämna en muta eller annan otillbörlig belöning.

P.J.: Han är verkställande direktör för Ossano Scandinavia AB. Företagets produkter utgörs främst av spetskompetensprodukter inom stamcellsområdet och bensubstitut. Ossano Scandinavia AB levererar bensubstitut till ortopediska kliniken på Länssjukhuset Ryhov. Bensubstituten är dock inte upphandlade till Jönköpings läns landsting. Det finns ca 20 stycken konkurrerande företag på marknaden. Han arbetar nära sjukhusen och är nästan alltid ute på kundbesök på olika sjukhus. Han har en oerhörd stor respekt för sjukhusens verksamhet. Företagen har ett utbildningsansvar gentemot sjukhusens personal. Det står till och med i upphandlingsprotokollet att företagen skall hjälpa till med utbildning och se till att produkterna används på rätt sätt. Praxis är att för varje anställd betala ca 200-500 kr i bidrag. Bidragen måste dock alltid gå till kliniken och det måste finnas en ordentlig agenda för den tänkta verksamheten. Han har en kundorienterad syn på bidrag. Han minns den aktuella händelsen mycket väl. Han befann sig på den ortopediska kliniken och undervisade sjuksköterskor i hur bensubstituten skulle användas. En sjuksköterska frågade honom om hans företag kunde hjälpa till med ett bidrag till klinikens utbildningsresa. Han sade att företaget kunde hjälpa till under förutsättning att bidraget gick till kliniken och att han fick se ett bra program för resan. Det är absolut avgörande för honom att ett bidrag skall betalas direkt till kliniken. Han skulle aldrig utge ett bidrag som inte går direkt till kliniken. Han fick då information om vad som skulle förevara på resan vilket lät väldigt bra. Sedan talade han om för den ansvarige på kontoret att det skulle komma en faktura från ortopedkliniken som denne skulle betala. Han är nästan säker på att han betalade ut bidraget till klinken innan han såg programmet. När han väl tog del av programmet tyckte han att det såg lite tunt ut. Det viktiga för honom var dock studiebesöket på sjukhuset i Prag. Han är mån om att personalen på en klinik får möjlighet att komma ut och se hur andra kliniker arbetar då detta är mycket befrämjande för verksamheten. Det är dock inte så vanligt att sjuksköterskor och undersköterskor ges denna möjlighet och därför tyckte han att det var mycket positiv att de fick delta i studiebesöket. Vid den aktuella tidpunkten var han medveten om att den ortopediska kliniken hade organisationsproblem och att den skulle genomföra en organisationsförändring. Han var också medveten om att klinikens personal hade för avsikt att åka till Prag för att bland annat samtala kring de olika förändringarna som skulle genomföras. Det viktigaste för honom var att kliniken uppnådde syftet med resan, det vill säga, att resan blev en studieresa. För honom var förfrågan om att utge bidrag inget ovanligt. Det föresvävade honom aldrig att det utbetalda bidraget skulle användas på ett felaktigt sätt då det var vuxna och ansvarsfulla människor som åkte på studieresan. Han anser att företag måste ges möjlighet att bidra till den här typen av verksamhet då landstinget inte har tillräckligt med pengar. Det har aldrig antytts för honom att den ifrågavarande resan skulle vara något annat än en studieresa. Det utbetalade beloppet motsvarar 119 kr per deltagare och bidraget kan på intet sätt ses som en muta eller annan otillbörlig belöning.

O.W.: Han har tillbringat 41 år i läkemedelsbranschen. Tidigare var han gymnasielärare i matematik, fysik och kemi. De sista 16 åren har han arbetat på LEO-stiftelsen och det svenska bolaget LEO Pharma Nordic AB. De sista sex åren var han ansvarig för företagets försäljningen i Sverige och i Danmark. Han hade 35 säljare och tre försäljningschefer under sig. Preparatet Innohep började användas av Jönköpings läns landsting under slutet av 90-talet. Ett ramavtal skrevs år 2002. Ett ramavtal är vanligtvis gällande under två års tid. Enligt ramavtalet har företaget ett uppdrag att svara för utbildning av personalen och medverka till att utbildningen genomförs. Under den aktuella perioden förändrades användningen av läkemedlet Innohep och därför behövde det nya vårdprogrammet nå ut till hela vårdteamet på ortopedkliniken. I normala fall försöker LEO Pharma Nordic AB träffa den personal som är inblandade i produkthanteringen av ett läkemedel. Vanligtvis samlar man vårdpersonalen på lunchtid eller efter arbetstid för att ge dem information om läkemedlet. I dylika fall brukar företaget tillhandahålla en lunchbricka till personalen. Enligt gällande regler från Skatteverket och Landstinget kan företaget betala ca 100 kr för varje person. I det aktuella fallet fick han information från den lokalt ansvarige säljaren på sitt företag att det inte var möjligt att samla hela vårdteamet på ortopedkliniken. Vanligtvis erhåller företaget då en förfrågan om det kan informera om produkten på en studiedag. LEO Pharma Nordic AB betalade i detta fall 4 000 kr i bidrag vilket blir knappt 100 kr per person. Således hölls bidraget inom den gällande ramen. Han minns inget av den aktuella utbetalningen. Han har aldrig sett något program för klinikens resa till Prag. Han litade dock på sina anställda som kände till alla gällande regler. Han minns inte något specifikt samtal med sin lokale säljare, N-Å.S., i Jönköpingsregionen. Han har dock attesterat en skrivelse från H.G. Anledningen till att han attesterade skrivelsen var att kliniken skulle hålla en produktinformation om Innohep på studieresan. Han hade dock inte för avsikt skicka med en representant från företaget på resan för att informera om läkemedlet då detta skulle innebära en alltför stor kostnad. Om det inte hade stått något om Innohep på informationen som skickades från kliniken skulle han ha efterfrågat sådan information. Det viktigaste för honom var att pengarna sattes in på ett klinikkonto. Att beakta är vidare att det inte är Jönköpings läns landsting som är företagets kund utan det är Apoteksbolaget. Företaget följde alla gällande regler för utbetalningen av bidraget. Vidare är LEO en stiftelse vilket innebär att företaget inte har något vinstintresse förutom de medel som investeras direkt i egen produktion och forskning. Enligt hans uppfattning har den aktuella resan varit alltigenom seriös och följt de då gällande normerna.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med H.G. och U-S.S.

H.G. har i huvudsak uppgett följande. Hon arbetar som vårdenhetschef på ortopedvårdenheten på Länssjukhuset Ryhov sedan år 1998. Hon har personalansvar, arbetsmiljöansvar, ett ekonomiskt ansvar att följa den budget som enheten blir tilldelad och ansvar för att det dagliga arbetet på vårdenheten löper på. Hon har även ett utbildningsansvar för de sjuksköterskor, undersköterskor, köksbiträden och sekreterare som är anställda på ortopediska vårdenheten. Hennes närmaste chef är klinikchefen. Hon arbetar med U-S.S. som vid aktuellt tillfälle var biträdande vårdenhetschef på ortopedvårdenheten. Vid den aktuella tidpunkten var det en väldigt turbulent period på avdelningen. De hade fått en helt ny patientgrupp som var svår att hantera. Kliniken hade problem med att hitta rutiner och arbetsmiljön var inte bra. Kliniken var i behov av att ändra sättet att arbeta och förutsättningarna i stort för verksamheten. Då kom önskemålet fram att de skulle åka på en studieresa till Prag för att få impulser till förändringsarbetet och sammansvetsa arbetsgruppen. Beslutet togs i klinikledningen i vars ledningsgrupp hon deltog. Resan gick till Prag för att de ville se ett annat sjukhus och därmed uppleva en annan miljö. En narkosläkare, B., som arbetade på kliniken hjälpte dem att anordna resan till Prag. Denne kunde vidare hjälpa dem att komma i kontakt med ett sjukhus i Prag. En annan läkare som kom från Tjeckien hjälpte dem att skriva ett brev till sjukhuset i Prag med en förfrågan om de kunde få komma på ett studiebesök. Resan skulle finansieras genom en egenavgift som varje resenär skulle erlägga. Vidare skulle kliniken betala en del och sedan skulle de få hjälp med finansiering utifrån. Då klinikledningen ville att samtliga anställda skulle ha en möjlighet att åka med på resan bestämde de att egenavgiften skulle vara 1 000 kr. Vidare skulle man ta 1 500 kr per resenär från ett klinikkonto. Hon vet att de diskuterade summor som de behövde erhålla i bidrag men hon kan inte redogöra för någon specifik summa. Hon hade inget inflytande över vilka företag som skulle kontaktas. Klinikledningen var överens om att några läkare skulle tala med läkemedelsföretag. De var vidare överens om att hon eller U-S.S. skulle tala med en läkare och höra om denne kunde hjälpa dem. Hon minns inte vem av dem som slutligen talade med läkaren. Av J.F. och T.L. fick hon namnen på de företag som hon skulle skriva brev till. Hon fick även besked om hur mycket respektive företag skulle utge i bidrag. Hon minns inte exakt hur mycket varje företag skulle erlägga men hon minns att ett företag skulle betala 5 000 kr och ett annat 10 000 kr. Anledningen till att hon skrev i en skrivelse att Bayer AB skulle betala 8 000 kr i bidrag var att hon och J.F. missförstod varandra. Hon tror att det var J.F. som hade kontakt med Pharmacia AB/Pfizer AB. Hon vill minnas att det var T.L. som gav henne namnen på de företag som skulle betala bidrag och vilka belopp som var gällande. Det var hon, U-S.S. och B. som satte ihop programmet för resan. Hon minns inte att det fanns två olika program för resan. Det hölls dock ingen produktinformation under resan. Hon minns inte heller att hon har haft mailkorrespondens med några företag. Hon vet inte om det var fler läkare som hade kontaktat företag. Resenärerna var medvetna om att företag hade lämnat bidrag till resan men de fick ingen information om vilka som hade bidragit. Resenärerna fick varken skriftligen eller muntligen information om vilka företag som hade lämnat bidrag till resan. Hon tror att hon fick information av klinikens vård- och administrativa chef när pengarna kom in på klinikens konto. Hon förutsatte att bidragen skulle komma samtliga resenärer till godo. Det sjukhus som de besökte i Prag var ett privatsjukhus och såg väldigt annorlunda ut. Det hon främst fick ut av besöket var att hon insåg att sjukvården i Sverige är väldigt bra. Hon anser att det var en korrekt beskrivning att kalla resan studieresa.

U-S.S. har i huvudsak uppgett följande. Hon är vårdenhetschef på ortopediska vårdenheten sedan ett år tillbaka. Vid det aktuella tillfället var hon biträdande vårdenhetschef. Hon var med och planerade resan tillsammans med H.G. som då var hennes chef. De hade fått en helt ny tung patientgrupp till ortopediska kliniken två år tidigare och hade därför ett behov av att se över verksamheten. De visste att de kunde få hjälp av en narkosläkare som anordnade resor till Prag. Han kunde vidare hjälpa till med att arrangera ett studiebesök på ett stort sjukhus. Det var en omöjlighet att samla hela personalstyrkan på ortopedkliniken utan att åka iväg. Kliniken kunde visserligen lika gärna ha åkt till en kursgård i Sverige men den resan hade förmodligen blivit dyrare än bussresan till Prag. Ledningsgruppen tog beslut om att de skulle försöka få in bidrag till resan. Dylika resor var inte särskilt ovanliga vid den här tiden. Det var dock den första gången som hon var med när kliniken sökte bidrag från företag. Enligt narkosläkaren B. var det ett bra och avancerat sjukhus som skulle besökas. Hon åkte själv inte med på resan. Det var hon, B. och H.G. som satte ihop programmet för resan. Hon vet att de talade med T.L. om att han skulle kontakta företag. Hon minns dock inte att de talade med J.F. om detta. Hon kan heller inte erinra sig vilken summa som kliniken behövde i bidrag. Hon fick besked av T.L. vilka företag som skulle utge bidrag. Skrivelsen till Link Sweden AB hjälpte hon H.G. med att utforma. Hon vet inte varifrån beloppet 4 000 kr kommer. Hon hade kontakt med LEO Pharma AB genom N-Å.S. Hon frågade honom om företaget kunde lämna ett bidrag. Hon berättade för denne vad pengarna skulle användas till. De diskuterade dock aldrig någon summa. Hon kontaktade N-Å.S. helt på eget bevåg eftersom de hade talat på kliniken om att försöka få in bidrag. Hon fick inte i uppdrag av någon att fråga honom. N-Å.S. tog sedan kontakt med henne några veckor efter samtalet och sade att företaget skulle bidra med 4 000 kr. Hon är osäker om resenärerna fick information om vilka företag som hade bidragit till resan.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Allmänt

Korruptionslagstiftningen är mycket allmänt formulerad, vilket gör det svårt för aktörerna att bilda sig en uppfattning om reglernas praktiska innebörd och räckvidd. Av denna anledning har lagtexten främst under senare år kompletterats med riktlinjer och rekommendationer. Några rättsfall som kan vara vägledande för aktuellt fall har tingsrätten inte funnit. Vid prövningen av detta mål har tingsrätten hämtat information från propositionen 1975/76:176, SOU 1974:37, Mutbrott, bestickning och korrupt marknadsföring, Torsten Cars, 2 uppl., Mutor och bestickning - en granskning av relationen mellan sjukvården och läkemedelsbranschen, Elinor Westberg 2007 samt En kritisk analys av den svenska mutlagstiftningen, Institutet mot mutor 2006.

Gärningspåståendena

Åklagaren har i sin gärningsbeskrivning påstått att läkarna T.L. och J.F. gjort sig skyldiga till mutbrott genom att de i sin tjänsteutövning kontaktat företrädare för läkemedelsföretag och av dem begärt muta med vardera 20 000 kr. T.L. har således kontaktat företrädare för Schering Plough AB, Link Sweden AB och Anatomica AB och av dem i muta erhållit 5 000 kr, 5 000 kr respektive 10 000 kr. J.F. har av Pharmacia AB/Pfizer AB erhållit 20 000 kr. Vidare har åklagaren gjort gällande att T.L. och J.F. även mottagit muta med vardera 1 500 kr genom att delta på resan medvetna om att läkemedelsföretag sponsrat denna. Åklagaren påstår därmed att läkarna haft kännedom om att den totala sponsringen av resan uppgick till 64 000 kr. Med 45 resenärer på resan uppgår enligt åklagaren mutan till drygt 1 500 kr. Fråga är om inte åklagaren vid bestämmandet av storleken på mutorna i de båda leden delvis räknar samma pengar två gånger.

Normalt finns det tre direkt berörda parter i en korruptionstransaktion: givaren, mottagaren och den senares huvudman. För straffbar handling krävs att givaren och mottagaren står i en sådan relation att givaren har berörts, berörs eller kan komma att beröras av mottagarens tjänsteutövning. Mottagaren måste vara en fysisk person som har straffansvar. Åklagaren har valt att åtala S.L. för mutbrott eftersom han som chef ansvarat för hela uppläggningen av resans finansiering. Han har som det måste förstås begärt muta för annan genom andra anställda på avdelningen. T.L. och J.F. har enligt åklagaren begärt in mutor av företagen och har även tillgodogjort sig den del av summan av mottagna mutor som motsvarar kostnaden för en resenär. Som tingsrätten uppfattat åtalet har de båda själva tagit emot och för annan begärt mutor. De har tillgodogjort sig del av mutan genom att delta på resan och de har begärt muta så att de och övriga 40 sjukhusanställda skulle kunna delta på resan. Åklagaren har inte valt att åtala andra som deltagit på resan utan har motiverat åtalet mot T.L. och J.F. med att dessa båda har förskrivningsrätt vad gäller läkemedel. Som nedan framgår har detta argument ingen egentlig betydelse. Under alla förhållanden så har samtliga anställda på ortopedvårdavdelningen som deltagit på resan varit med om att utnyttja de bidrag som läkemedelsföretagen tillfört. Mot denna bakgrund kan frågan ställas hur stort ansvar var och en av de tilltalade skall bära för omfattningen av mutbrottet. Hur många mutbrott beskriver förfarandet egentligen? Tingsrätten är av den uppfattningen att S.L. enligt åtalet skall ansvara för hela bidragsbeloppet som dock skall begränsas till vad som omfattas av hans subjektiva uppsåt. Vid prövningen huruvida belöningen är otillbörlig skall dock hänsyn tas till att syftet med bidragen var att sponsra samtliga de 42 sjukhusanställda som skulle delta på resan. Motsvarande ståndpunkt som tingsrätten tagit till åtalet mot S.L. skall gälla bidragsbeloppen i den del av åtalen mot T.L. och J.F. som beskriver hur de av läkemedelsföretagen begärt bidrag. När det gäller mutbrotten enligt vilka de tillgodogjort sig bidrag genom att delta på resan har åklagaren redan brutit ned detta belopp så att varje resenär skall svara för ett lika stort belopp. Vid den subjektiva uppsåtsbedömningen skall tingsrätten pröva huruvida T.L. och J.F. haft kunskap om att läkemedelsföretagens totala sponsring uppgick till 64 000 kr. Frågan är också av betydelse när det gäller att avgöra läkemedelsföretagens medverkan i finansieringen. Syftet med deras medverkan måste ha varit att som medfinansiärer till ifrågavarande resa möjliggöra för hela arbetsteamet på ortopedvårdavdelningen, d.v.s. för samtliga 42 resenärer, att delta. Skall bolagsföreträdarna under dessa förhållanden som åklagaren påstått ha lämnat en muta till hela det belopp som bolaget bidraget med? Eller skall den muta som åklagaren anser att vardera bolaget lämnat delas med antalet resenärer? Skall det straffbara förfarande prövas olika om företrädarna för bolaget som här skett betalat ut hela bidraget i en klump till ett konto i landstinget eller om man valt att betala ut ett bidrag till varje resenär. Vid prövningen av straffansvaret för bestickning anser tingsrätten att denna för samtliga företrädare för läkemedelsföretagen skall göras utifrån det belopp som bolagen kan anses ha lämnat till var och en av resenärerna.

Mut- och bestickningslagstiftningen

Ett mutbrott föreligger objektivt sett bl.a. om en arbetstagare för sig själv eller annan tar emot en muta för sin tjänsteutövning. Bestickning består i att bestickaren utlovar, erbjuder eller lämnar en muta och att muttagaren låter åt sig utlova, begär eller tar emot densamma. Muta kan vara förmåner av olika slag. Belöningen skall ha kommit muttagaren tillgodo. En förutsättning för ansvar är att mottagaren känner till att förmånen har kommit i hans besittning och det fordras även att mottagaren har gett uttryck för sin vilja att behålla förmånen för gott eller att eljest disponera över den.

Förevarande fall är inte upplagt som ett typiskt mut- och bestickningsbrott, som utgår från att bestickaren vänder sig till mottagaren och erbjuder en muta i syfte att denne skall bereda givaren en förmån. I detta fall har mottagaren tagit initiativ till att få ett bidrag. Vem som är initiativtagaren spelar emellertid ingen roll. Mutbrott och bestickning kan beskrivas som varandras spegelbilder men är i förhållande till varandra självständiga brott vad det gäller straffbarhet. Vad som tingsrätten anser väsentligt i detta mål och som skiljer sig från de flesta korruptionsbrott är att bidragen från läkemedelsindustrin inte betalades ut till varje mottagare utan sattes in på arbetsgivarens konto och att tillgång till bidragen endast aktualiserades om mottagaren deltog på en av arbetsgivaren anordnad studieresa.

Aktörernas relation

En förutsättning för att brott skall konstitueras är alltså att bestickaren och muttagaren har en särskild förbindelse med varandra. Mutan skall alltså vara inriktad på en åtgärd som hör till arbetstagarens tjänst; mottagaren skall exempelvis ha en möjlighet att i sin tjänsteutövning gynna givaren. Fara måste föreligga för att dennes tjänsteutövning skulle kunna påverkas av en muta. Om belöningen inte har samband med tjänsten utan har sin grund i t.ex. vänskap, föreligger inte något brott. Subjektivt krävs att uppsåt föreligger beträffande alla objektiva rekvisit.

Otillbörlighetsrekvisitet

Otillbörlighetsrekvisitet är svårt för att inte säga omöjligt att precisera i lagtext. Innebörden av detta rekvisit är beroende av sed och allmän uppfattning och är i sin tur beroende av verksamhetsområde och kan skifta från tid till annan. Gränserna för vad som är en otillbörlig belöning har diskuterats i lagens förarbeten och får efter hand utmejslas i praxis. Vad som framgår är att rekvisitet skall tolkas strikt. Mutans syfte är ofta att mottagaren genom en påverkan utifrån skall göra sig skyldig till en pliktstridig tjänsteutövning. Vid sådant förhållande är mottagandet av förmånen alltid otillbörlig. I de flesta fall torde det vara relativt svårt att bevisa en mutas syfte. Straffbarheten blir därför ytterst beroende av om korruptionshandlingen kan anses vara objektivt otillbörlig eller ej. Då varken viss avsikt eller viss effekt behöver påvisas för att brottet skall anses fullbordat, är bestickning och mutbrott så kallade farebrott. För straffbarhet krävs endast att ett samband mellan mutan och arbetstagarens tjänsteutövning finns. En sådan objektiv bedömning har anlagts i praxis eftersom det knappast är möjligt att bevisa vilka avsikter bestickaren kan ha haft med den lämnade förmånen och om den fått avsedd effekt. Det krävs emellertid inte att mottagaren själv anser att mottagandet är otillbörligt. Uppsåtet måste dock omfatta de faktiska och rättsliga omständigheter som bildar grundvalen för omdömet att förmånen är otillbörlig.

Mottagandet av kontanta pengar anses komprometterande. Varje transaktion som objektivt är ägnad att påverka arbetstagarens tjänsteutövning anses således som otillbörlig. Detta är emellertid inte fallet om förmånen utgör ett naturligt led i mottagarens tjänsteutövning eller är att betrakta som uttryck för allmänt godtagbara umgängesformer eller sedvänja. Otillbörligheten i en förmån kan skifta beroende på mottagarens "mutkänslighet", av förmånens ekonomiska värde, affektionsvärde för mottagaren, relationens skede m.m. I propositionen framför departementschefen omständigheter som normalt gör en förmån tillbörlig nämligen då den ingår som ett naturligt och nyttigt led i mottagarens tjänstutövning. Som exempel på detta anges vara arbetsluncher och studieresor. En förutsättning för att förmåner av detta slag skall vara tillbörliga är dock att syftet är helt legitimt. En förtäckt nöjesresa benämnd studieresa är naturligtvis aldrig en tillbörlig förmån. När dylika förmåner förekommer i den offentliga sektorn måste ställas strängare krav och en bekostad studieresa omfattande mer än någon dag torde sålunda mer sällan anses tillbörlig.

Närmare om de objektiva kriterierna

I detta mål framgår att anställda på vårdavdelningen har ringt till företrädare för läkemedelsföretagen som de haft kontakt med i tjänsten eller vars produkter använts på avdelningen. Företagen har betalat ut bidrag till resan eftersom de blivit kontaktade av läkare och andra på avdelningen. I likhet med åklagaren finner därför tingsrätten att det finns ett tjänstesamband mellan givare och mottagare.

Som framgår av de olika rekvisiten i lagstiftningen är för bedömning av otillbörlighetsrekvisitet aktörernas relation av stor betydelse. Mutansvaret omfattar alla arbetstagare oavsett om de är anställda i offentlig eller privat tjänst. Relationen mellan bestickaren och en anställd i offentlig tjänst är generellt sett mer känslig än den mellan bestickare och anställd i privat tjänst. Mellan sjukvården bedriven i den offentliga sektorn och läkemedelsföretagen råder en speciell relation. Det kan konstateras att ett samarbete mellan dessa är viktigt för såväl parterna som patienterna. Som omvittnats vid förhandlingen har läkemedelsindustrin en skyldighet att informera sjukvården om sina läkemedel och andra produkter och sjukvården har ett motsvarande behov av att få denna information. Det är således fråga om en mer eller mindre tvungen relation där ingen av parternas verksamheter kan fungera tillfredsställande utan den andra partens existens och medverkan. I detta samarbete har det varit brukligt att läkemedelsföretagen på olika sätt bidragit till de sjukvårdsanställdas fortbildning och utveckling. Fr.o.m. juni år 2004 samarbetar aktörerna under ett särskilt samverkansavtal som syftar till att närmare reglera samarbetet och förenkla parternas samverkan. I avtalet finns riktlinjer bl.a. för läkemedelsföretagens sponsring av aktiviteter/sammankomster. Detta avtal tillkom emellertid efter det att aktuell resa företogs. Samtliga tilltalade har beskrivit det naturliga och frekventa i att läkemedelsindustrin vid den tid som åtalet omfattar deltog i sponsringen av resor liknande denna eller av andra aktiviteter. För att få till stånd ett prejudikat har den aktuella resan enligt åklagaren valts ut bland ett mycket stort antal resor sponsrade på samma sätt och vid ungefär samma tidpunkt. I målet torde inte heller råda någon oenighet om att landstingen hade kännedom om läkemedelsindustrins engagemang och kanske till och med välkomnade de bidrag som denna industri lämnade till sjukvården. Bidragen lämnades liksom i detta fall helt öppet. Allt detta har naturligtvis betydelse för om bidragen/belöningen skall anses otillbörlig.

Som ovan beskrivits är mut- och bestickningsbrotten s.k. farebrott. Fara för att mottagarens tjänsteutövning skulle kunna påverkas av en muta måste således föreligga. Utredningen i målet visar att de läkemedel och de implantat som användes på avdelningen inköptes eller avropades på ett sådant sätt att varken läkare eller sjuksköterskor på avdelningen kunnat påverka anskaffningen av läkemedel eller implantat till fabrikat eller till omfattning. Läkarnas förskrivningsrätt av läkemedel har därför i detta fall inte någon betydelse. Någon förskrivningsrätt av implantat har inte någon läkare. Faran eller risken för att de anställda på ortopedvårdavdelningen i sin tjänsteutövning skulle påverkas av de bidrag som läkemedelsindustrin lämnat till resan bedömer därför tingsrätten vara minimal. I detta sammanhang skall dock följande hållas i minnet. Vad som är viktigt att åstadkomma i relationen mellan den offentliga sjukvården och läkemedelsindustrin är att transparens och trovärdighet skall råda mellan dessa. En förmån kanske inte objektivt sett är ägnad att påverka, men den kan trots det ibland vara att anse som otillbörlig. Den angivna tjänstens beskaffenhet kan vara sådan att den kräver särskilt integritetsskydd. I hög grad gäller detta i fråga om myndighetsutövning och annan offentlig verksamhet. Misstanken att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet skulle på ett olyckligt sätt kunna rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ. Denna ståndpunkt gäller inte minst relationen mellan den offentliga sjukvården och läkemedelsindustrin.

För att bedöma otillbörligheten i läkemedelsföretagens bidrag/belöning skall även åklagarens påstående om att resan till övervägande del var en nöjesresa för de anställda på vårdavdelningen prövas. Skatteverket har i sin bedömning funnit att resan till tre fjärdedelar var att betrakta som en för resenärerna skattepliktig förmån. Tingsrätten skall dock göra en självständig bedömning. S.L. har beskrivit syftet med resan och de olika inslagen som han ansåg vara till gagn för verksamheten på avdelningen. T.L. och J.F. liksom de i målet hörda vittnena har bestyrkt S.L:s påstående att resan var en studieresa. Även om reseprogrammet innehöll inslag av förströelse har åklagaren inte i målet visat att resan som den planerades och utfördes var en förtäckt nöjesresa.

Tingsrätten övergår nu till att bedöma åtalen mot envar av de tilltalade. Vid denna prövning skall särskilt följande beaktas. För att bestickaren och muttagaren skall kunna fällas till ansvar förutsätts inte att de själva anser sitt handlingssätt vara otillbörligt. De måste dock vid brottets begående ha känt till alla fakta som är av betydelse för bedömningen av gärningens brottslighet

S.L.

S.L. har vidgått att han som klinikchef på ett ledningsgruppmöte fattat beslut om att samtliga på ortopedavdelningen skulle företa en studieresa till Prag och att 5-10 läkemedelsföretag skulle vara med och delfinansiera resan med 500 kr för varje deltagare. Med 42 resenärer menade därför S.L. att läkemedelsföretagen skulle sponsra resan med sammanlagt 21 000 kr. I utredningen finns ingenting som motbevisar riktigheten i dessa uppgifter. S.L. avgick kort därefter som klinikchef och med den arbetsfördelning som rådde inom avdelningen fanns det inte för honom någon anledning att närmare följa upp beslutet på ledningsgruppsmötet. Åklagarens påstående om att S.L. hade kännedom om att resan sponsrades med 64 000 kr är således inte styrkt.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten med hänsyn till omfattningen av S.L:s subjektiva uppsåt sammanställd med bedömningen av de objektiva kriterierna enligt ovan att S.L:s medverkan till att ett antal läkemedelsföretag medverkat till finansiering av resan inte inneburit att han därmed för dem som deltog på resan begärt en förmån som kan anses otillbörlig. Åtalet för mutbrott riktat mot S.L. är således inte styrkt. Åtalet skall därför ogillas.

T.L.

T.L. har berättat att han enligt uppdrag kontaktat företrädare för Schering Plough AB, Link Sweden AB och Anatomica AB för att efterhöra om de hade möjlighet att bidra till personalens studiedagar/studieresa. Han diskuterade inte några belopp med företagen och han fick inte kännedom om vilka belopp företagen betalade in på klinikens konto. H.G., som i egenskap av vårdenhetschef planerade resan, har berättat att T.L. redan före resan till henne redogjort för vilka företag han varit i kontakt med och med vilka belopp dessa företag var villiga att avsätta till resan. Denna uppgift stöds av de brev som H.G. sänt till Link Sweden AB och Anatomica AB och som åklagaren åberopat i målet. I målet får det därmed anses vara utrett att T.L. kontaktat tre läkemedelsföretag och av dem begärt bidrag med sammanlagt 20 000 kr, vilket motsvarar en ersättning för varje resenär uppgående till nästan 480 kr. Detta var T.L. medveten om innan han tillsammans med arbetskamraterna företog resan. Tingsrätten gör inte den bedömningen som åklagaren gjort att detta bidrag/belöning med hänsyn till vad som skulle tillfalla varje resenär och med tingsrättens prövning av de objektiva kriterierna kring resan skall anses som otillbörlig. Åtalet för mutbrott i denna del är inte styrkt.

Vidare har T.L. vitsordat att han deltagit på resan och att han därmed tillgodogjort sig bl.a. den del av läkemedelsföretagens bidrag som belöper sig på en resenär. Åklagaren har lagt T.L. till last att han därmed som muta tagit emot drygt 1 500 kr (64 000 kr ./. 42). T.L. har bestämt förnekat att han inför och under resan var medveten om det sammanlagda belopp som utgjorde läkemedelsföretagens sponsring av resan. Av utredningen framgår inte att T.L. hade denna information. Med hänsyn till vad som ovan nämnts måste han emellertid ha varit medveten om de tre läkemedelsföretagens sponsring med 20 000 kr som han själv medverkat till. Vid sådant förhållande måste han i vart fall ha varit medveten om att han genom att följa med på resan själv kom att utnyttja nästan 480 kr av företagens bidrag. Inte heller detta förfarande bedömer tingsrätten med hänsyn till beloppets storlek och till tingsrättens tidigare ställningstaganden till de objektiva kriterierna utgöra ett tillgodogörande av en otillbörlig förmån. Åtalet är inte heller i denna del styrkt.

Sammanfattningsvis skall åtalet för mutbrott riktat mot T.L. ogillas.

A.B., P.J., D.S. och O.W.

A.B., P.J., D.S. och O.W. har samtliga vidgått att de till ett särskilt konto i landstinget låtit betala ut de belopp som åklagaren angett i gärningspåståendena. Det finns inget som motsäger deras berättelse att de eller annan företagsrepresentant som utlovat bidrag varit av uppfattningen att det var fråga om bidrag till en renodlad studieresa och att mottagaren av bidraget var samtliga som arbetade på avdelningen och som skulle delta på resan. Med beaktande härav och till de övervägande av de objektiva kriterier som tingsrätten enligt ovan redovisat kan lämnade bidrag - även om de varierar mellan 95-238 kr per resenär - inte anses som otillbörliga. Bidragen får därmed under rådande förhållanden anses ha präglats av en sådan måttfullhet som kunde anses acceptabel vid aktuell tidpunkt. Åtalen för bestickning mot A.B., P.J., D.S och O. W. är inte styrkta, varför dessa skall ogillas för samtliga.

DOMSLUT

Tingsrätten ogillade samtliga åtal.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Lena Egelin, tf. hovrättsassessorn Anna Runeskjöld, referent, samt nämndemännen Arne Gunnarsson och Ejlon Johansson) anförde i dom den 19 november 2008 bl.a. följande.

DOMSKÄL

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört följande. Orsaken till att inga företrädare för Ossano Scandinavia AB, Schering-Plough AB, Medtronic AB eller Pharmacia AB/Pfizer AB åtalats är, att inga ansvariga för utbetalningarna från dessa bolag har kunnat identifieras under förundersökningen. Skälet till S.L:s beslut att kontakta leverantörer för att få bidrag till personalresan var, att de medel som fanns till förfogande på ett konto avsett för personaländamål inte räckte för den aktuella ortopedenhetens resa. Enligt en kallelse från landstingets inköpsavdelning i Eksjö till bl.a. S.L. skulle denne infinna sig till ett sammanträde den 20 september 2000 såsom deltagare i en "projektgrupp/arbetsgrupp/kommitté” för ”osteosyntesmaterial, implantat, övriga tillbehör och förbrukningsmaterial". Enligt kallelsen skulle vid sammanträdet dels granskas inkomna anbud angående sådana material, implantat och tillbehör, dels tas upp gruppens förslag till tekniska delegationens beslut om antagande av leverantörer. Det får tas för gott att landstingets centrala politiska och administrativa ledning hade kännedom om att det förekom personalresor av det slag som det var fråga om i förevarande fall.

I hovrätten har förnyade förhör hållits med S.L. T.L., A.B., P.J., D.S. och O.W. De har berättat i enlighet med vad som angetts i tingsrättens dom, med nedan angivna tillägg. Som ny bevisning i hovrätten har hållits vittnesförhör med M.G., L.G.F., G.F., N-E.S. och M.M.

S.L.: Han var verksamhetschef för ortopedkliniken vid Länssjukhuset Ryhov under tiden 1999 - september 2003. Han hade budgetansvaret för kliniken. Denna hade omkring 160 anställda och bestod av sex enheter, nämligen en ortopedisk vårdavdelning, en reumatologisk vårdavdelning, en ortopedmottagning, en reumatologmottagning, en enhet för arbetsterapi och en enhet betecknad neuroortopediskt centrum. Det administrativa arbetet som verksamhetschef tog i anspråk 100 procent av hans arbetstid. I egenskap av verksamhetschef ledde han det möte i ledningsgruppen vid vilket beslöts att leverantörsföretag skulle tillfrågas om de ville bidra med pengar till resan. Han tror att de flesta enhetscheferna deltog. Bland andra deltog enhetschefen för den ortopediska vårdavdelningen, H.G. Det var hon och den biträdande enhetschefen för den avdelningen, U-S.S., som enligt ledningsgruppens beslut skulle ombesörja att ett antal sådana företag tillfrågades. Han har inget minne av att ha deltagit i någon referensgrupp avseende upphandling av implantat och den kallelse som åklagaren åberopat som bevisning, kan ha avsett ett annat sorts möte. I vart fall har han förmodligen inte deltagit i det mötet, eftersom han strukit över detta i en kalender som han använt under perioden ifråga. Det är inte ovanligt att en enskild läkare kontaktar ett företag och ber om sponsring, för att t.ex. kunna åka på en viss konferens. Själv är han barnortoped och sysslar således inte med ryggkirurgi. Enligt hans uppfattning hade samtliga deltagare i personalresan, utom möjligen köksbiträdet, "glädje" av resan. Han såg inte programmet för resan förrän långt efter det att resan hade ägt rum. Han kan inte kommentera om man på övriga resor, som företagits inom landstinget, har ringt upp leverantörer och tillfrågat dessa om bidrag för personalresor. Han har inget minne av att man tidigare år, under vilka han varit verksamhetschef, har beslutat att kontakta leverantörer om sådana bidrag. Han har emellertid under sin tid som läkare hört talas om att det förekommit sådana kontakter.

T.L. Tillfrågad av åklagaren om vilken nytta han ansåg sig för sin del ha haft av studiebesöket på kliniken i Prag, svarade han att frågan inte borde ställas till honom utan till en ryggortoped eftersom han inte sysslar med den sortens ortopedi.

D.S.: Han anser inte att bidraget bör betecknas som sponsring i den betydelse som han själv lägger i ordet. Bidraget var i stället att se som "ett slags goodwill emot en kund till mig som är stor". Försäljningschefen hade utlovat ett bidrag om 10 000 kr. Det är inte lätt att säga nej men det är klart att det skulle gå att göra det. Om du har lovat landstinget 10 000 kr så är det inte helt okomplicerat att stryka siffran och i stället bestämma ett belopp om t.ex. 3 000 kr.

Vid uppspelningen av tingsrättsförhöret med H.G. har framkommit, förutom vad som antecknats i tingsrättens dom, att hon på fråga från åklagaren om vad resan gett henne för egen del svarat: Vi har en bra sjukvård i Sverige i form av utrustning och arbetsmiljö.

Hovrättens bedömning.

Korruptionslagstiftningen i den offentliga sektorn - allmänna överväganden

Ansvarsbestämmelserna avseende korruption har en särskild betydelse vad avser offentlig verksamhet, främst i den mån verksamheten innefattar myndighetsutövning. Allmänheten måste kunna förlita sig på att de som fått förtroendet att utöva offentliga uppdrag - och i förlängningen fått möjlighet att för detta syfte utöva ingripande åtgärder - förvaltar detta förtroende. Lagstiftningen om korruptionsbrottslighet syftar till att förhindra ageranden som leder till att allmänhetens förväntningar på saklighet och opartiskhet, i synnerhet inom den offentliga förvaltningen, rubbas. Korruptionsbrotten är därför konstruerade som s.k. farebrott, dvs. ansvar för bestickning eller mutbrott kan komma i fråga även om den aktuella förmånen inte har påverkat tjänsteutövningen. Det räcker att den typiskt sett har varit ägnad att påverka arbetstagarens tjänsteutövning.

I förevarande mål kan konstateras att det inträffade har skett inom ramen för den offentliga sektorns verksamhet samt att det har förelegat affärsmässiga relationer inom ramen för denna verksamhet. De befattningar som S.L. och T.L innehaft har, i vart fall till viss del, innefattat myndighetsutövning. Utrymmet för S.L. och T.L. att tillbörligen uppbära förmåner respektive för implantats- och läkemedelsbolagen att erbjuda dem sådana förmåner, är mot bakgrund av det ovan anförda begränsat.

Uppbärandet av en förmån

För att en transaktion ska omfattas av straffbestämmelserna om bestickning eller mutbrott, 17 kap. 7 § respektive 20 kap. 2 § brottsbalken, i såväl nuvarande som tidigare men i målet tillämplig lydelse, krävs att förmånen har utlovats, erbjudits eller lämnats respektive begärts eller mottagits för arbets- eller uppdragstagarens tjänsteutövning.

Redan av lagtextens lydelse följer att ett fysiskt mottagande av en förmån, t.ex. en penningsumma, inte krävs för att döma den som begärt den till ansvar för mutbrott. Det krävs heller inte att den som begärt pengarna har haft möjlighet att disponera dem i den utsträckning som åtalet, i dess slutliga avfattning, kommit att omfatta. Vad som krävs är att den som begärt pengarna, har vetskap om och inflytande över antingen sitt eget eller tredje mans mottagande av pengarna (fr prop. 1998/99:32 s. 94). Vad avser de objektiva förutsättningarna för mutbrott är det således av underordnad betydelse vem som slutligen uppburit pengarna. Huruvida detta på något sätt kan få inverkan på den subjektiva sidan av bedömningen, dvs. bedömningen av vilket uppsåt de tilltalade har haft, är en annan fråga.

Tjänstesambandet

Straffansvar förutsätter att förmånen är för arbetstagarens tjänsteutövning; det ska med andra ord finnas ett tjänstesamband. Kravet på tjänstesamband anses i princip vara uppfyllt redan då givaren och mottagaren har, har haft eller kan antas få kontakt med varandra i tjänsten. Det krävs dock även att mottagaren har möjlighet att, i sin tjänsteutövning, utöva inflytande i något avseende som berör givaren. Kravet har i praxis ansetts vara uppfyllt bl.a. när det förelegat en möjlighet att påverka beslutsfattandet genom att, i egenskap av chef, uttrycka sin uppfattning i frågor, som underlydande sedermera har att besluta om (se Högsta domstolens avgörande i NJA 2008 s. 705).

En bedömning av frågan om tjänstesamband måste göras utifrån dels T.L. och S.L. var för sig, dels implantatbolagens och läkemedelsbolagens ansvariga utbetalare när det gäller bestickningsåtalen. Några allmänna överväganden ska dock göras, innan hovrätten övergår till de individuella bedömningarna.

I målet framställd invändning om bristande tjänstesamband i förhållande till läkemedelsindustrin har huvudsakligen kommit att bestå dels i att förskrivningsrätten är begränsad, dels av att läkare har att följa Läkemedelskommitténs rådgivande läkemedelslistor och dels av att apoteken har en skyldighet att byta ut förskrivna preparat mot likvärdiga, billigare, dito.

Det kan konstateras att Läkemedelskommitténs rådgivande listor beträffande många läkemedelsgrupper anger flera alternativa läkemedel. Av detta följer att det finns en möjlighet för personer med förskrivningsrätt att gynna ett läkemedel framför ett annat och fortfarande följa listorna. Av utredningen framgår vidare att listorna inte på något sätt är bindande för läkare, utan att dessa är fria att förskriva eller ordinera vad de vill, utifrån Läkemedelsverkets förordningar, vilket också sker relativt frekvent.

Apoteken må ha en skyldighet att, i vissa fall, föreslå utbyte av förskrivna mediciner, men av M.M:s uppgifter har tydligt framgått att det i förlängningen är patienten och ingen annan som bestämmer vilken medicin som sedermera kommer att hämtas ut. Det kan antas att i många fall en patient sätter sin tillit till läkarens sakkunskap och väljer den medicin som denne ordinerat, oaktat detta må medföra vissa merkostnader. Därutöver har M.M. omvittnat att läkare har möjlighet att i det enskilda fallet helt stoppa apotekarens utbytesrätt genom att ange på receptblanketten att läkemedlet inte får bytas ut.

Sammantaget finner hovrätten, mot bakgrund av ovan anförda, att den generella invändning som gjorts om bristande tjänstesamband i förhållande till läkemedelsindustrin inte kan godtas.

Vad avser invändningen om bristande tjänstesamband i förhållande till implantatbolagen består denna huvudsakligen av att deras produkter upphandlas centralt och att det därför inte varit möjligt för vare sig T.L. eller S.L. att påverka införskaffandet.

Av vittnesförhören med M.G. och N-E.S. har framgått att läkare som deltar i s.k. referensgrupper har möjlighet att påverka vilka produkter som kommer att upphandlas. Att denna möjlighet räcker för att konstituera ett tjänstesamband torde, mot bakgrund av vad Högsta domstolen anfört i NJA 2008 s. 705, anses uppenbart. Beträffande läkare som inte deltar i någon referensgrupp är det dock betydligt svårare att se på vilket sätt de skulle kunna påverka ett offentligt upphandlingsförfarande, möjligen med undantag av läkare som befinner sig i en chefsposition i förhållande till medlem i en referensgrupp.

T.L. är läkare och har i egenskap av sådan såväl förskrivningsrätt som möjlighet att ordinera läkemedel. I enlighet med vad hovrätten ovan anfört föreligger därmed tjänstesamband i förhållande till hans kontakter med Schering-Plough AB.

Vad avser de renodlade implantatföretagen har T.L., såvitt framkommit, aldrig haft något att göra med någon s.k. referensgrupp. Det är heller inte visat att han befunnit sig i chefsbefattning eller liknande gentemot någon som varit medlem i en referensgrupp, eller att han annars, utanför ramarna för en sådan referensgrupp, skulle ha haft möjlighet att påverka upphandling av implantat. Mot bakgrund härav kan något tjänstesamband inte anses föreligga när det gäller de kontakter som T.L. och implantatbolagen har haft med varandra.

S.L. har varit verksamhetschef 1999 - september 2003 för ortopedkliniken och har därmed suttit i ledningsgruppen för denna klinik. Här ska anmärkas att reumatologens vårdavdelning och mottagning har ingått i ortopedkliniken. S.L. har, i likhet med T.L., haft såväl förskrivningsrätt som möjlighet att ordinera läkemedel.

Utredningen ger klara belägg för att S.L:s avsikt var att just sådana företag som levererade läkemedel eller implantat till ortopedkliniken skulle ombedjas att lämna bidrag till resan. De personer som befattade sig med uppdraget att samla in bidrag har agerat i enlighet härmed. Om S.L. inte hade haft för avsikt att sådana läkemedels- eller implantatföretag som hade affärsmässiga kontakter med ortopedienheten skulle kontaktas, måste han i vart fall ha varit medveten om att det fanns en avsevärd sannolikhet för att så skulle bli fallet. Härtill kommer att han vid förhöret i hovrätten har gett uttryck för att det var lämpligt att kontakta sådana leverantörer som hade fast etablerade affärsrelationer med landstinget. Mot bakgrund härav och då det inte framkommit att han över huvud taget haft någon annan lösning i åtanke, har han varit om inte likgiltig så rent av positiv till att i målet aktuella företag skulle komma att kontaktas. Vid nu angivna förhållande ska han anses ha haft uppsåt till att så skett.

Utöver vad som redovisats i det föregående om S.L:s uppdrag som verksamhetschef och därmed deltagande i ortopedklinikens ledningsgrupp, får anses utrett att han har varit knuten till en s.k. referensgrupp som handlagt upphandlingar för den i målet aktuella tiden. Sammantaget är därmed klarlagt att det har förelegat ett tjänstesamband mellan S.L. och samtliga i målet aktuella bolag, oberoende av i vilken mån dessa bolag har varit involverade i referensgruppens handläggning. Det avgörande är nämligen vilka möjligheter S.L. haft att genom sin position och sina kontakter utöva inflytande och i vilken utsträckning bolagen haft anledning anta att han, vid någon tidpunkt, skulle kunna göra detta.

Otillbörlighetskravet

Straffansvar enligt de tillämpliga straffbestämmelserna förutsätter att det har varit fråga om en otillbörlig belöning. Vad som är otillbörligt får, enligt förarbetena till lagstiftningen, bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter (prop. 1975/76:176 s. 36 f). Enligt förarbetena är som otillbörligt att betrakta varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning.

Som tingsrätten funnit har det inte ansetts möjligt att utforma en legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet, med hänsyn till att de personer som kan komma i fråga för mutansvar arbetar under så skiftande förhållanden. Utfallet av bedömningen i fall som det nu aktuella, då det inte rör sig om en förmån som lämnats med det direkta syftet att mottagaren ska ge givaren en konkret förmån tillbaka, är beroende av bl.a. sed och allmän uppfattning. Utgångspunkten för den samlade bedömning som ska göras är det intresse som straffbestämmelsen avser skydda, vilket, som tidigare nämnts, kan variera beroende på den ställning och de uppgifter som mottagaren har. Otillbörlighetsbegreppet får därvid en vidare innebörd när verksamheten innefattar myndighetsutövning än när så inte är fallet. När det gäller en mottagare som tillhör denna kategori, kan kravet på särskilt integritetsskydd innebära att förmånen i vissa fall anses otillbörlig även om den objektivt sett inte är ägnad att påverka motpartens tjänsteutövning.

I målet är i första hand fråga om allmänhetens intresse i egenskap av patienter och det särskilda krav på integritet som måste ställas på läkare för att värna detta intresse. När en person uppträder som patient har denne ett intresse av att kunna förlita sig på att de beslut som tas av vårdgivaren är helt och hållet fattade på objektiva grunder, utifrån bästa möjliga behandlingsföresatser. Vidare är det fråga om det allmännas intresse av att såväl vårdverksamheten som inköpsverksamheten bedrivs utan att det föreligger förhållanden som är ägnade att rubba tilltron till dessa samhällsfunktioner.

Individuella bedömningar

S.L. har invänt dels att han i vart fall aldrig haft för avsikt att det skulle samlas in mer än cirka 20 000 kr och dels att detta belopp ska bedömas uppdelat på de, drygt 40, resenärer som detta belopp i slutändan kommit tillgodo.

Vad avser den första invändningen är denna inte motbevisad av åklagaren och hovrätten har därför att utgå från att S.L:s uppsåt inte varit att företagen skulle tillfrågas om att bidra med mer än cirka 20 000 kr.

Vad avser den andra invändningen kan en jämförelse göras med fall då en och samma person vid upprepade tillfällen har uppburit gåvor till ett mindre ekonomiskt värde. För dessa fall framgår av en dom meddelad av Högsta domstolen att just det upprepade momentet objektivt sett kan vara ägnat att framkalla skepsis mot mottagarens objektivitet i en sådan utsträckning att gåvorna är att anse som otillbörliga, trots att värdet på vid varje tillfälle lämnad förmån kan antas ha varit måttligt (Högsta domstolens dom den 10 juli 2008 i mål B 5248-06, refererad i NJA 2008 s. 812; jfr rättsfallet NJA 1981 s. 477). Högsta domstolen har visserligen betraktat förmånerna som enskilda, men har vid otillbörlighetsbedömningen gått vidare till att beakta dem i sitt sammanhang. Frågan är då i förevarande mål, om det samlade förfarandet att påkalla bidrag av icke obetydlig storlek från leverantörerna har varit ägnat att rubba förtroendet för S.L:s, och därmed klinikens, tjänsteutövning.

Enligt hovrättens mening bör till grund för bedömningen ligga följande omständigheter. S.L. har visserligen haft för avsikt att insamlade belopp skulle komma samtliga resenärer till godo genom att på så sätt begränsa behovet av att låta respektive resenär själv betala för resan. Han har emellertid samtidigt avsett att pengar skulle insamlas från flera företag och därvid uppgå till sammanlagt cirka 20 000 kr, således ett i sig betydande belopp.

Tillvägagångssättet när pengarna samlats in har varit beslutat och därmed, i förlängningen, sanktionerat av S.L. S.L. och andra tilltalade har gjort gällande att tillvägagångssättet skulle spegla branschpraxis, vilken dock var oreglerad under den aktuella tiden. Därvid har gjorts jämförelser med fall då enskilda läkare kontaktat läkemedelsföretag och bett om bidrag för att kunna delta i en viss bestämd konferens eller liknande där frågor om läkemedel avhandlas. Jämförelser har även gjorts med företag som bjudit på måltider och liknande i samband med att de informerat om sina produkter. Det har härvid gjorts gällande att det enligt såväl författning som sedvänja finns ett krav på företagen att samverka med och bidra till hälso- och sjukvården för de anställdas fortbildning och utveckling.

Hovrätten konstaterar att det visserligen får anses ha funnits en praxis inom hälso- och sjukvårdsområdet för samverkan mellan leverantörsföretag och arbetstagare. En sådan samverkan kan innebära skyldighet för företagen att informera hälso- och sjukvården om sina produkter, deras egenskaper, verkningar och lämplig användning samt möjliga biverkningar och begränsningar, detta för att möjliggöra att produkterna används på rätt sätt, samt därmed utgöra ett led i arbetstagarnas fortbildning och öka deras möjligheter att medverka i forskning och utveckling på respektive produktområde. En sådan samverkan får anses förutsätta att arbetstagarna inom hälso- och sjukvården ges möjlighet att återföra till företagen sina kunskaper om produkters egenskaper och användning i kliniskt arbete. Det nu sagda får dock inte ske på ett sätt som är ägnat att rubba hälso- och sjukvårdens trovärdighet och tilltron till dess oberoende ställning i förhållande till implantat- och läkemedelsföretagen.

Mot bakgrund av det sagda konstaterar hovrätten att ändamålet med resan inte har haft något påtagligt samband med någon av de aktuella leverantörernas produkter eller på annat sätt utgjort del i en fortbildning som företagen haft anledning att bidra till. Det skulle kunna uttryckas som så att bidragen till resan, sett ur leverantörsföretagens synvinkel, objektivt sett haft en nästintill rörelsefrämmande karaktär. Trots detta har i förevarande fall företrädare för vårdenheten, på uppdrag av S.L., idkat aktiv bidragsinsamling till resan. Någon information om företagens produkter har, såvitt framkommit, heller inte lämnats under resans gång. Att en funktionär inom den offentliga sektorn bjuds på en studieresa omfattande mer än någon dag torde vidare, enligt förarbetena till korruptionslagstiftningen, sällan kunna anses tillbörligt (jfr prop. 1975/76:176, s. 37, och rättsfallet NJA 1981 s. 1174). Utrymmet för att kunna anse bidrag för utlandsresor tillbörliga är mer begränsat än när det gäller resor inom landet. Det måste utifrån sakliga skäl kunna motiveras att en studieresa förläggs till utlandet. Sådana skäl kan vara exempelvis att totalkostnaden för resarrangemanget blir lägre än för motsvarande arrangemang i Sverige (jfr Thorsten Cars, Korruptionsbrott i rättspraxis 1983-1986, SvJT 1987, s. 122) eller att något likvärdigt studieobjekt inte finns på närmare håll (jfr t.ex. Hovrättens för Nedre Norrland dom i RH 1993:74). Av förhör i målet har emellertid framkommit att endast en mycket liten del av den personal som åkte med på resan hade något professionellt fortbildningsutbyte av det studiebesök som gjordes. Utöver studiebesöket finns i programmet ett enda inslag som är arbetsrelaterat. Detta tog i anspråk mindre än en arbetsdag, förlades i tiden före studiebesöket och hade uppenbarligen inte behövt förläggas till Prag för att kunna genomföras. Resan bestod i övrigt av restid samt nöjen och annan rekreation.

Sammantaget kan konstateras att ändamålen med resan i sig inte kan anses ha varit sådana att det kan anses ha varit tillbörligt att besluta att kontakta leverantörer för att få bidrag till en resa av sådan beskaffenhet. Vid en samlad bedömning av omständigheterna finner hovrätten vidare att framställningarna till leverantörerna inte kan anses ha varit i överensstämmelse med någon vid den tiden vedertagen praxis, grundad på allmänna överväganden om vad som kan vara ägnat att rubba hälso- och sjukvårdens trovärdighet och tilltron till dess oberoende ställning i förhållande till implantat- och läkemedelsföretagen. Att de grundläggande omständigheterna kring resan måste ha stått klara för S.L. framgår redan av det förhållandet att vid tiden för beslutet all personal vid enheten förväntades delta i resan och därvid bidra med en substantiell andel av kostnaderna, närmare bestämt 1 000 kr per person. Att resan fått det innehåll den fått kan med hänsyn härtill inte ha varit främmande för S.L. utan tvärtom måste det ha framstått som att det förelåg en avsevärd sannolikhet för det. Härtill kommer att S.L. under huvudförhandlingen ingående har redovisat att de faktiska omständigheterna kring resan var sådana att det fick anses vara legitimt att kontakta leverantörerna för att erhålla bidrag till densamma. Mot bakgrund av det nu anförda har S.L. varit om inte likgiltig så rent av positiv till utformningen av resan sådan den kom att bli. Vid nu angivna förhållanden ska han anses ha haft uppsåt till att så skett.

På nu anförda skäl ska S.L. dömas för mutbrott i det att han som chef för kliniken fattat beslut om att företag som levererade mediciner och implantat till landstinget skulle bli kontaktade av underlydande personal för att ombedjas att lämna bidrag till den i målet aktuella personalresan. Han ska sålunda anses ha som gärningsman, på sätt åklagaren påstått, för annan ha begärt otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

Vad beträffar T.L. har hovrätten i det föregående konstaterat att det inte är visat att det förelåg ett sådant tjänstesamband med de två implantatföretag som han kontaktade, Anatomica AB och Link Sweden AB, att han ska fällas till ansvar härför. Beträffande hans kontakt med Schering-Plough AB har hovrätten emellertid funnit att det förelegat ett sådant samband mellan hans tjänst och detta företag att ansvar för mutbrott kan komma i fråga. I denna del är utrett att T.L. har ringt upp företaget för att få det att utbetala bidrag till resan. Detta har resulterat i att företaget har utbetalat 5 000 kr. Av den skriftliga bevisningen och vad som i övrigt framkommit i målet framgår dels att det för T.L. måste ha framstått som att det förelåg en avsevärd sannolikhet att det skulle bli fråga om bidragsbelopp av ifrågavarande storlek och dels att han var om inte likgiltig så rent av positiv till ett sådant belopp. Han ska därmed anses ha haft uppsåt till att Schering-Plough AB lämnade ett bidrag med detta belopp. Beträffande resan i sig och tillvägagångssättet vid införskaffande av bidrag till dennas finansiering, gör sig samma hänsyn gällande som ovan redovisats i förhållande till S.L. Dessa förhållanden är sådana att inte heller T.L. kan undgå ansvar för sitt agerande.

På nu anförda skäl ska T.L. dömas för mutbrott i det att han kontaktat Schering-Plough AB och bett detta företag lämna bidrag till den i målet aktuella personalresan. Han ska sålunda anses, på sätt åklagaren påstått, för sig själv och för annan ha begärt otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning.

Det förhållandet att T.L. inte kan anses ha haft samma övergripande bild av insamlingsförfarandet och dess resultat som S.L. ska beaktas vid bestämmandet av påföljd.

Vad gäller åtalen mot A.B., P.J. och O.W. har hovrätten funnit att det förelegat sådant samband med chefens för ortopedkliniken, S.L., tjänsteutövning att ansvar för bestickning i och för sig skulle kunna komma i fråga. De företag som de förstnämnda arbetade för blev alla aktivt kontaktade av ortopedklinikens representanter. Av uppgifter i målet framgår att den situation som företagen därvid hamnade i var något besvärande. Ortopedkliniken använde företagens produkter. Det framstår som uppenbart att det generellt sett tett sig som svårt för leverantörer att säga nej till en framställan om bidrag, något som vinner stöd av bl.a. D.S:s uppgifter i målet. A.B., D.S., P.J. och O.W. har alla berättat att deras utgångspunkt för hur stora bidrag som skulle lämnas var vad som kunde anses som skäligt i förhållande till varje anställd som skulle följa med på resan. Detta förhållande har viss bärkraft i förhållande till dem, eftersom det inte är utrett att de har haft helhetsbilden av resan och insamlingen av medel därtill. De har vidare inte haft samma insikt som S.L. och T.L. om resans närmare innehåll och då särskilt inte om de förhållanden som gjort att dess ändamål varit sådana att det inte kunnat anses tillbörligt att lämna bidrag.

Sammantaget finner hovrätten att omständigheterna har varit sådana att de som lämnat bidrag för resan måste ha insett att det förelåg en klar risk för att omständigheterna kring resan - när det gäller sättet och omfattningen av bidragsanskaffningen, bidragens samlade storlek samt resan utformning - var av sådan beskaffenhet som funnits utredd i målet. Det är emellertid inte utrett att de har varit likgiltiga i förhållande till hur det förhöll sig i dessa avseenden. Vid sådant förhållande ska åtalen mot A.B., P.J. och O.W. inte bifallas.

Påföljden för envar av S.L. och T.L. ska bestämmas till dagsböter.

DOMSLUT

Hovrätten fastställde tingsrättens dom beträffande A.B., P.J., och O.W samt dömde, med ändring av tingsrättens dom, S.L. och T.L. enligt 20 kap. 2 § brottsbalken, i dess lydelse före den 1 juli 2004, för mutbrott samt bestämde påföljden till 60 respektive 30 dagsböter för S.L. och T.L.

Hovrättens dom meddelad: den 19 november 2008.

Mål nr: B 2573-07.

Lagrum: 20 kap. 2 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2004; 17 kap. 7 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 juli 2004.

Rättsfall: NJA 1981 s. 477; NJA 1981 s. 1174; NJA 2008 s. 705; NJA 2008 s. 812; RH 1993:74; RH 1997:33.

Litteratur: Prop. 1975/76:176 s. 36 f.; prop. 1998/99:32 s. 94; Cars, Korruptionsbrott i rättspraxis 1983-1986; SvJT 1987, s. 122.