NJA 1981 s. 1174

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Lindelöw) anförde i dom d 16 mars 1979:

Domskäl. De tilltalade har vitsordat de av åklagaren i stämningsansökan lämnade faktiska uppgifterna om resan och kostnaderna därför men ansett att otillbörlig förmån ej förekommit och bestritt ansvar.

För bedömande av otillbörlig påverkan vid mutbrott är av betydelse bl a de tilltalades ställning och tjänsteuppgifter.

De för mutbrott åtalade är samtliga utom O.H. politiska förtroendemän i Svedala kommun. Bl a är de ledamöter av Svedala kommunstyrelse och dess arbetsutskott. K.M. är ordförande i kommunstyrelsen och arbetsutskottet samt kommunalråd. E.M. är ordförande och T.A. vice ordförande i tekniska nämnden. O.H. är kanslichef. Enligt reglementet för kommunstyrelsen i Svedala kommun § 3 åligger det styrelsen bl a att med uppmärksamhet följa allt, som äger samband med kommunens fastighets- och bostadspolitik, och därvid tillse, att en tillfredsställande markberedskap upprätthålles, att en erforderlig planläggning enligt byggnadslagstiftningen äger rum samt att bostadsförsörjningen och samhällsbyggandet främjas.

På arbetsutskottet ankommer enligt § 8 i kommunstyrelsens reglemente att efter verkställd beredning framlägga förslag till beslut.

Kanslichefen är enligt sin befattningsbeskrivning föredragande i kommunstyrelsen och dess arbetsutskott ävensom i kommunfullmäktige och har ansvar bl a för kommunens bostadsbyggnadsprogram. O.H. är vidare bl a projektledare i en kommunal arbetsgrupp för energisparprogram.

Möjligheter för kommunala politiker och tjänstemän till studier som kan vara av värde för deras insatser för kommunen erbjuds bl a av olika byggnadsföretag.

Om det i målet aktuella Täbyprojektet, i Täby kommun norr om Stockholm, är i målet upplyst följande. Projektet omfattar 41 hus, varav 14 2-plans radhus och 27 1 1/2-plans grändhus. Täby kommun har ställt marken till förfogande. Armerad Betong Vägförbättringar AB (ABV) har uppfört husen i egen regi. 12 av radhusen och 14 av grändhusen ingår i ett provhusprojekt som understöds av statens råd för byggnadsforskning. Husen har försetts med god värmeisolering och gjorts extra täta. De har också utrustats med särskilda energibesparande installationer. Fyra olika system provades vid tiden för det omstämda besöket: mekanisk ventilation med värmeåtervinning, behovsstyrt inneklimat, solvärme och värmepump. Husen hade utrustats med något eller några av dessa system i olika kombinationer eller med alla systemen. Vissa beräkningar har framlagts av ABV angående energibesparingen och dessa följs upp under medverkan från Tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Husen är statligt belånade. Valet av hustyper har gjorts bland dagens traditionella varianter. Radhusens takutformning har dock modifierats för att taken skall kunna förses med solfångare. Situationsplanens utformning har påverkats av att solfångarna bör orienteras mot söder. Nio hus har utrustats med solfångare och byggts med källarvåning för att ge plats åt ackumuleringstank för värme.

ABV har tidigare samarbetat med Svedala kommun och dess kommunstyrelse. Bolaget byggde under åren 1971-72 ett stort antal hus för HSB inom kommunen och under åren 1975-76 på kommunens mark och i samarbete med kommunen 25 småhus. Kommunen planerar att under den närmaste tiden uppföra omkring 200 småhus på ett tomtområde, benämnt Roslätt 2. Fråga kan därvid uppkomma om ett fortsatt samarbete.

Vid samarbetet företag-kommun är av intresse å ena sidan att kommunens funktionärer för bostadsförsörjningen får tillräcklig information, bl a i sådana frågor som studeras i Täbyprojektet, å andra sidan att informationen ej ges under former som kan sätta funktionärerna i tacksamhetsskuld till visst företag eller eljest föranleda tvivel om deras objektivitet.

Sitt projekt med energisnåla hus i Täby presenterade ABV för politiker i Svedala första gången sommaren 1977 vid en information i Malmö med föredrag och bildvisning.

I jan 1978 gjorde ABV en förfrågan hos kommunens kanslichef om man från kommunens sida var intresserad av en uppföljning genom ett studiebesök på platsen för projektet i Täby. Samtidigt frågade bolaget vilka personer som kunde ha intresse av att deltaga med hänsyn till sina kommunala uppdrag. Kanslichefen meddelade, efter samråd med kommunstyrelsens arbetsutskott, ABV att följande sex personer kunde ha anledning att deltaga i studieresan: kommunstyrelsens ordförande och vice ordförande, tekniska nämndens ordförande och vice ordförande, samtliga ingående i kommunstyrelsens arbetsutskott, samt arbetsutskottets femte ledamot och kanslichefen. Dessa hade deltagit i ABV:s information i Malmö. ABV utsände därefter en personlig inbjudan till envar av dessa personer. Alla utom utskottets femte ledamot deltog i resan.

Resan till Täby kom att genomföras på ett något annat sätt än den planerats. Åklagaren har gjort gällande att otillbörlig förmån föreligger i båda fallen.

Resan planerades med avresa med flyg från Sturup d 1 mars 1978 kl 10.25, visning av Täbyprojektet samma dag på eftermiddagen och återresa med flyg från Arlanda d 2 mars 1978 kl 9.00. På grund av dimma måste resplanerna ändras och resan företogs d 1 mars med ett plan från Kastrup vilket avgick kl 15.50. Visningen gjordes därför d 2 mars 1978 med avresa från hotellet i Stockholm kl 8.00 och med flyg från Arlanda kl 12.50.

Måltider i samband med resan planerades ursprungligen med lunch och middag i Stockholm före resp efter besöket i Täby men ändrades sedan till lunch i Malmö och middag i Stockholm, före besöket.

Bestickning och mutbrott innebär att fråga är om otillbörlig förmån.

Ledning för bedömande av vad som är otillbörlig förmån kan sökas bl a i den s k mutkatekesen av år 1957 och i vissa anvisningar av riksskatteverket 1974 samt i förarbetena till den senaste lagändringen om mutbrottet, vilken trädde i kraft d 1 jan 1978.

Statens sakrevision, som numera uppgått i riksrevisionsverket, utarbetade år 1957 i samråd med institutet mot mutor den s k mutkatekesen, ett förslag till generella rekommendationer rörande förhållandet mellan leverantörer till statsverket och främst sådana statstjänstemän som handlägger upphandlingsfrågor. Förslaget överlämnades till regeringen och remitterades till ett stort antal instanser men föranledde i övrigt ingen åtgärd från regeringens sida. Det har dock kommit att spela en roll för utvecklingen av praxis.

I mutkatekesen uttalas bl a, under rubriken gästfrihet, att sådan, när den på grund av sin form eller omfattning kan tänkas försätta tjänstemannen i tacksamhetsskuld eller eljest påverka honom i hans tjänsteutövning, inte bör accepteras. Bristen på ömsesidighet i utövandet av gästfrihet anföres som en orsak till att strängare regler måste uppställas för statstjänsteman än i privat företagsamhet. Gästfriheten bör mottagas endast då den avser tjänstemannen själv men däremot ej för medlemmar av hans familj; inte heller bör den avse fri semestervistelse. Vad beträffar inbjudan till måltid säges det vara ett önskemål att frekvensen därav är så låg som möjligt och att den bjudande ålägger sig en viss restriktivitet vid måltidens anordnande. När det gäller måltid på befattningshavarens tjänstgöringsort, bör kravet på återhållsamhet ställas högre än om han är på tjänsteresa. Enstaka måltider kan accepteras bl a för knytande eller upprätthållande av för tjänsten värdefulla förbindelser.

Under rubriken andra förmåner uttalas i mutkatekesen att sträng återhållsamhet bör iakttagas när det gäller studiebesök, specialutbildning osv då leverantören svarar för vederbörandes resekostnader och uppehälle.

Vid remissen av mutkatekesen framhöll justitiekanslern att rekommendationerna i densamma naturligen inte bör uppfattas som några föreskrifter i fråga om tillämpningen av straffbestämmelserna rörande mutbrott. Allt som kunde anses stridande mot god sed vore ej med nödvändighet att betrakta som brottsligt. Det straffbara området borde enligt justitiekanslern alltså vara snävare än det område som rekommendationerna är avsedda att avgränsa.

Riksskatteverket har år 1974 utfärdat anvisningar angående avdrag för kostnad för representation och liknande ändamål. Enligt anvisningarna bör avdrag vid beskattningen i regel inte medges med högre belopp än - enligt ändring d 4 nov 1977 för representation under år 1978 - för lunch med 75 kr och för middag med 160 kr per person. Beloppen avser pris inkl serveringsavgift men exkl mervärdeskatt.

Beträffande betydelsen av nämnda belopp för tillämpningen av straffbestämmelserna rörande mutbrott hänvisar TR:n till uttalande av riksdagens justitieutskott nedan.

I den proposition, nr 1975/76:176, som låg till grund för den senaste lagändringen om mutbrottet, gjorde departementschefen (justitieministern) vissa uttalanden om vad som är att anse som otillbörlig förmån. Han anförde att vad som är otillbörligt får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Otillbörlig vore varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Efter att ha berört pliktstridigt eller avsett pliktstridigt handlande anförde departementschefen att bedömningen blir svårare när transaktionen inte har en tydlig och konkret inriktning på pliktstridighet. I regel blir då enligt departementschefen avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Denna bedömning vore i sin tur starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Departementschefen betonade också att en särställning helt naturligt intas av personer som utövar myndighet- eller annan väsentlig offentlig verksamhet.

Även vissa uttalanden som direkt gäller studieresor och representation återfinns i förarbetena till den senaste lagändringen beträffande mutbrottet.

Frågan om studieresor berördes sålunda av departementschefen. Att en förmån har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i funktionärens tjänsteutövning angavs som en omständighet som normalt gör förmånen tillbörlig. Som exempel nämnde departementschefen arbetsluncher och studieresor. I samband med några uttalanden om förmåner av representationskaraktär anförde han att man får ställa strängare krav när det gäller offentlig än privat verksamhet. Att en funktionär inom den offentliga sektorn bjuds på en studieresa omfattande mer än någon dag torde sålunda enligt departementschefen mera sällan kunna anses tillbörligt.

Justitieutskottet anslöt sig i sitt betänkande 1976/77:17 till ett uttalande av departementschefen i propositionen, att det ej bör komma i fråga att genom angivande av bestämda värdegränser eller andra yttre faktiska omständigheter bestämma innehållet i otillbörlighetsbegreppet. Enligt utskottets mening måste det beaktas att riksskatteverkets anvisningar om avdragsgilla representationskostnader har helt andra syften än de straffrättsliga reglerna. Deras betydelse för bedömning av straffansvaret torde därför inskränka sig till de allmänna upplysningar som de kan ge rörande vad som får anses normalt på området. Självfallet kan de, fortsätter utskottet, inte användas när det gäller att dra gränser mellan straffbara och straffria beteenden.

TR:n gör följande överväganden och bedömningar.

Kommunernas uppgifter i samhället har fortgående vidgats. Många uppgifter som tidigare ankommit på privata personer och företag har alltmer överförts på kommunerna. Hit hör bostadsförsörjningen. Denna utveckling avspeglas i det ovan återgivna stadgandet i reglementet för kommunstyrelsen i Svedala. Det blir alltmer vanligt att en kommun själv svarar för uppförandet av hela bostadsområden.

De senaste åren har stat och samhälle visat starkt intresse för frågor om energi och värme. I en tid då man börjar överblicka oljans upphörande roll i värmeproduktionen och då debatten är intensiv om atomkraftens utnyttjande är det av grundläggande betydelse för en snabb utveckling mot energisnåla bostäder och mot utnyttjande av nya energikällor, att kommunerna engagerar sig intensivt i dessa frågor vid nyproduktionen av hus. De har stora möjligheter härtill bl a som markägare och som förmedlingsorgan för statliga lån.

För att kommunerna skall kunna motsvara de anspråk som med rätta kan ställas på dem erfordras att de politiker och tjänstemän som närmast svarar för bostadsförsörjningen noga följer utvecklingen av hur energisnåla hus kan byggas och av hur alternativa värmekällor, som t ex solenergin, kan utnyttjas. Nyttan av olika mer eller mindre komplicerade installationssystem i förhållande till kostnaden bör därvid också ägnas uppmärksamhet.

Kommunernas engagemang i byggnadsfrågor öppnar å ena sidan möjligheter för byggnadsföretagen till sakligt underbyggd marknadsföring inför kommunernas funktionärer men kan å andra sidan medföra frestelse till bestickning av dem. Exempelvis studieresor kan tjäna båda syftena. Gränsdragningsproblem kan uppkomma i fråga om vad som är tillbörligt.

Studieresor hör enligt lagens förarbeten till de förmåner som även offentliga funktionärer kan mottaga av privata företag utan att förmanen under alla förhållanden skall anses vara otillbörlig. Vid bedömningen av om en studieresa - på grund av därmed förenade förmåner - skall anses otillbörlig eller ej skall strängare krav uppställas för offentligt anställda och politiker än för anställda i privat företagsamhet.

Om studieresan till Täby gäller till en början att den ej utnyttjats på sådant sätt - som ibland förekommer - att familjemedlemmar beretts tillfälle medfölja eller att den varit förenad med en så generöst tillmätt fritid att deltagarna haft möjligheter till semester eller egna fritidssysselsättningar. Tiden har åtgått för resor, studiebesök och gemensamma måltider.

Urvalet av deltagare i resan har ej heller skett på sätt som möjliggjort för ABV och E.L. att tillse att de inbjudna varit särskilt påverkbara för bestickning. I stället har kommunala önskemål tillgodosetts. De som deltagit har haft ansvar för kommunens bostadsförsörjning och har för sina kommunala funktioner kunnat förväntas ha nytta av rätt upplagda studier av energisnåla bostäder. Deras ställning har samtidigt medfört, att bestickning, om de varit mottagliga för sådan, kunnat få effekt.

Åklagaren har till en början gjort gällande att resan, som i ABV:s inbjudan till deltagarna betecknats som en utflykt, ej haft en seriös uppläggning för studier utan gjorts väsentligen för Stockholmsbesökets och måltidernas skull. Detta framginge av att endast två timmar av ett program om en och en halv dag anslagits för besöket i Täby. Resan skulle alltså ej ha innehållit en saklig marknadsföring utan en olaga påverkan, en bestickning.

Enligt E.L. har resan utgjort ett sedvanligt led i ABV:s marknadsföring av energisnåla bostäder i ett projekt som varit ensamt i sitt slag och visats för över 2 000 personer. Avsikten har enligt E.L. varit att övertyga de inbjudna om att ABV kunnat erbjuda väsentliga tekniska nyheter på ekonomiskt fördelaktiga villkor.

De tilltalade har samtliga förklarat att tiden i programmet för besöket i Täby kunnat utökas och att besöket i själva verket tagit 3 1/2 timme. De har hävdat att den middag som enligt programmet skolat intagas efter Täbybesöket naturligen skulle användas för uppföljande samtal om studierna.

TR:n finner att ABV och E.L. haft goda skäl för sin uppfattning att studier av Täbyprojektet kunnat intressera politiker och på saklig grund övertyga om värdet av att pröva nya projekt. Det saknas redan därför anledning antaga att E.L. varit direkt och konkret inriktad på att de inbjudna skulle komma i tacksamhetsskuld till ABV och handla pliktstridigt i sina funktioner inom kommunen och gynna ABV på icke saklig grund. Det är emellertid tillräckligt om resan allmänt sett varit ägnad att påverka deras beslut till förmån för ABV på andra än sakliga grunder.

Det kan förutsättas att de tilltalade politikerna, som ägnat mycken tid åt kommunala uppdrag, liksom kanslichefen haft en önskan att fullgöra sina funktioner på bästa möjliga sätt och varit starkt intresserade av att kunna rätt bedöma de utvecklingsmöjligheter projektet visar. Vad de anfört om förlängningen av tiden i Täby bestyrker detta. Även vad de framhållit om utnyttjandet av middagen framstår som välmotiverat och naturligt. TR:n har övertygats om att resan av dem uppfattats som ett seriöst studiebesök. TR:n gör samma bedömning.

Åklagaren har emellertid vidare gjort gällande att de inbjudna deltagarna i resan såsom icke varande tekniker ej kunnat ha sakligt utbyte av och dra nytta av resan.

Även frågor av väsentligen tekniskt innehåll avgöres i vårt demokratiska samhälle i stor utsträckning slutligen av politiker. Så är inte minst fallet när det gäller bostäder och värmeförsörjning. Det måste vara av värde för beslutsfattarna att få även teknisk information och att erhålla denna på ett konkret och gripbart sätt. Vissa förhållanden som kunnat studeras i Täbyprojektet har f ö haft även annat än rent tekniskt intresse, såsom placering av och utrymmeskrav för olika utrustningsdetaljer. Även studier av tekniska frågor och lösningar bör enligt TR:ns mening ankomma på politiker med ansvar för beredning och beslut som rör sådana frågor. Att Täbyresan väsentligen gällt tekniska frågor och att de inbjudna ej varit utbildade byggnads- eller värmetekniker gör således ej resan otillbörlig.

Särskild kritik har av åklagaren anförts mot att kostnaderna för måltiderna varit höga eller per person cirka 137 kr för lunchen och lägst 272 kr för middagen.

Till de höga kostnaderna - avsevärt högre än vad som enligt riksskatteverkets anvisningar är avdragbart för ABV vid beskattningen - bidrar valet av restaurang, hotell Savoy i Malmö och restaurang Operakällaren i Stockholm. En så exklusiv miljö för måltiderna visar väl icke på att inbjudaren ålagt sig en sådan restriktivitet som i mutkatekesen framhållits som ett önskemål. Emellertid har måltiderna intagits på resa och mutkatekesen godtar då lägre krav på återhållsamheten än eljest. Det har vidare varit fråga endast om enstaka måltid. TR:n finner att valet av restaurang liksom valet av mat och dryck, något som i första hand ankommit på inbjudaren, och där möjligheterna till påverkan för de inbjudna varit mindre, ej kan sägas innebära en otillbörlig förmån.

Vid en samlad bedömning av resan är att beakta även att den för de inbjudna inneburit arbetsanhopning och förlust av fritid.

Slutligen beaktar TR:n att förmånerna - väsentligen de två måltiderna - framstår som ringa i förhållande till vad som vid bestickning skolat uppnås, nämligen att stora byggnadsprojekt utlagts med åsidosättande av sakliga grunder. Det framstår som högst osannolikt att erfarna politiker, därtill med särskilda regler att följa för anbudsförfarande vid byggnation, för dessa förmåner kunnat komma i en tacksamhetsskuld till ABV som medfört fara för att de skulle åsidosätta sina plikter.

Sammanfattningsvis finner TR:n sålunda icke att resan ens allmänt sett varit ägnad att påverka de inbjudna till förmån för ABV på osaklig grund. Vid sådant förhållande skall såväl åtalet för bestickning som åtalen för mutbrott ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalen ogillas.

Domskäl

Domskäl. Av utredningen framgår att den resa E.L. inbjudit K.M., E.M., T.A. och O.H. att deltaga i utgjort ett naturligt led i bolagets marknadsföring av sina produkter och haft en seriös inriktning. För K.M., E.M., T.A. och O.H. har ett studium av bolagets projekt i Täby rörande energisnål bostadsbebyggelse och därpå följande tankeutbyte därom med företrädare för bolaget utgjort ett naturligt och nyttigt led i utövningen av deras befattningar hos kommunen.

Lika med TR:n finner HovR:n att resan med hänsyn till den tid som anslagits för densamma och övriga omständigheter i och för sig varit berättigad och godtagbar Tveksamhet kan visserligen råda angående måltiderna, vilka otvivelaktigt varit mera påkostade än nödvändigt. Väl hör K.M., E.M., T.A. och O.H. alla till den kategori offentliga funktionärer, för vilka utrymmet att ta emot förmåner av detta slag måste vara snävt. Emellertid har vad som förekommit i fråga om måltiderna inte varit av sådan beskaffenhet att därmed gränsen till det otillbörliga överskridits.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättslagmannen Hellners var skiljaktig och anförde: Av utredningen framgår att den resa som K.M., E.M., T.A. och O.H. efter inbjudan av E.L. deltagit i haft en seriös inriktning. Besöket i Täby för att studera ABV:s projekt rörande energisnåla bostadshus synes också ha utgjort ett naturligt och nyttigt led i K.M:s, E.M:s och T.A:s utövning av befattningarna som förtroendemän i Svedala kommun och i O.H:s utövning av tjänsten som kanslichef i kommunen.

Vid bedömningen av resans tillbörlighet är emellertid att beakta att själva studiebesöket har tagit endast 3 1/2 timme i anspråk. Resan har därför i och för sig kunnat genomföras på en enda dag. Deltagarna har i samband med resan åtnjutit förmåner i form av fri kost och logi till inte obetydliga belopp. Eftersom samtliga inbjudna har haft en framskjuten ställning i kommunen, har deltagandet i resan hos allmänheten kunnat inge tvivel om deras opartiskhet vid behandlingen av kommunala planerings- och byggnadsärenden.

I förarbetena till 1977 års reform av BrB:s regler om bestickning och tagande av muta har understrukits att personer som utövar offentlig myndighet eller annan väsentlig offentlig verksamhet intar en särställning när det gäller att bedöma en transaktions otillbörlighet (SOU 1974:37 s 86 f och 144 f samt prop 1975/76:176 s 36). Också i kommentarer till den nya lagstiftningen har detta framhållits (t ex av Cars i Mutor och bestickning, 2 uppl s 51 ff). K.M., E.M., T.A. och O.H. hör alla till den nu åsyftade kategorin av offentliga funktionärer. Utrymmet för personer i denna krets att ta emot förmåner av nu förevarande slag måste vara snävt.

På grund av vad nu anförts är E.L:s inbjudan till resan och de övrigas deltagande i denna att beteckna som erbjudande om resp mottagande av otillbörlig belöning för utövande av K.M:s, E.M:s, T.A:s och O.H:s uppdrag eller tjänst. Den omständigheten att resan skett med kommunstyrelsens vetskap är inte ägnad att befria någon av de tilltalade från ansvar i åtalat hänseende.

Såväl E.L. som K.M., E.M., T.A. och O.H. har känt till de omständigheter som är av betydelse för bedömningen av gärningarnas brottslighet. De skall därför dömas till ansvar för bestickning resp mutbrott.

Påföljden bör bestämmas till böter.

Med ändring av TR:ns domslut finner jag dels K.M., E.M., T.A. och O.H. böra dömas för mutbrott enligt 20 kap 2 § BrB till följande bötesstraff, nämligen K.M. till 30 dagsböter om 20 kr, E.M. till 30 dagsböter om 65 kr, T.A. till 30 dagsböter om 35 kr och O.H. till 30 dagsböter om 45 kr, dels E.L. böra dömas för bestickning enligt 17 kap 7 § BrB till 30 dagsböter om 45 kr.

Domskäl

Domskäl. Riksåklagaren har till utveckling av sin talan inledningsvis behandlat den allmänna synen på mut- och bestickningsbrott och därvid uttalat: Syftet med BrB:s regler om mut- och bestickningsansvar är såvitt gäller offentliga funktionärer bl a att hävda myndighetens och myndighetsutövningens integritet, motverka att de offentliga tjänstemännens självständighet äventyras, i möjligaste mån söka eliminera risken för oriktig tjänsteutövning samt bidra till att allmänhetens förtroende för myndigheterna upprätthålls Begränsningen av det straffbara området uttrycks så att den ifrågasatta förmånen skall vara otillbörlig. Den närmare bestämningen av begreppet otillbörlighet är beroende av sed och allmän uppfattning och kan variera från tid till annan och inom olika verksamhetsområden. Utgångspunkten för bedömningen av otillbörlighetsbegreppet bör vara syftet med straffbudet. Vad som är otillbörligt bör således med utgångspunkt från mutansvarets skyddsobjekt fastställas från fall till fall på grundval av en samlad bedömning av samtliga för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Bedömningen av om en transaktion allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning är i hög grad beroende av förmånens ekonomiska värde och beskaffenheten av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar. I viss mån kan även graden av öppenhet med vilken belöningen lämnas vara av betydelse. I förarbetena har på flera håll starkt betonats den särställning som tillkommer verksamhet som innebär myndighetsutövning. Sådan verksamhet liksom annan väsentlig offentlig verksamhet har ansetts kräva särskilt integritetsskydd med hänsyn till det traditionellt starka skyddsintresse som är förenat med myndighetsutövning. Blotta misstanken att verksamheten på dessa områden inte bedrivs med opartiskhet och saklighet är ägnad att rubba allmänhetens förtroende för offentliga organ.

Riksåklagaren har vidare särskilt uppehållit sig vid bedömningen av studieresor: När det gäller bl a studieresor har departementschefen (prop 1975/76:176 s 36 f) yttrat, att det förhållandet att en förmån har ett omedelbart samband med och ingår som ett naturligt och nyttigt led i funktionärens tjänsteutövning är en omständighet som normalt gör förmånen tillbörlig. En allmän förutsättning för att en förmån av detta slag skall anses tillbörlig är enligt departements chefen emellertid att dess syfte är helt legitimt. I detta hänseende får man ställa strängare krav när det gäller offentlig verksamhet. Att en funktionär inom den offentliga sektorn bjuds på en studieresa omfattande mer än någon dag torde enligt departementschefen sålunda mera sällan kunna anses tillbörligt. I fråga om arten och värdet av tillåtna förmåner av representationskaraktär har departementschefen uttalat, att viss vägledning kan hämtas från vad som enligt riksskatteverkets anvisningar gäller om avdragsgilla representationskostnader (prop s 36). Såsom justitieutskottet påpekat (JuU 1976/77:17 s 10) torde emellertid deras betydelse för bedömning av straffansvaret inskränka sig till de allmänna upplysningar som de kan ge rörande vad som får anses normalt på området.

Beträffande förhållandena i målet har riksåklagaren härefter anfört följande. De mutåtalade tillhör alla den kategori av offentliga funktionärer för vilka utrymmet att ta emot förmåner måste vara ytterst begränsat. Annat kan visserligen inte påstås än att studiebesöket utgjort ett naturligt och nyttigt led i utövningen av deras befattningar hos kommunen. Eftersom studiebesöket endast tagit 3 1/2 timme i anspråk, har emellertid resan uppenbarligen kunnat genomföras på en enda dag. I stället har besöket planerats och genomförts så att deltagarna måst övernatta på hotell i Stockholm. Den återstående tiden har i huvudsak ägnats åt förtäring av lunch samt middag på exklusiv restaurang i Stockholm. De förmåner som deltagarna i resan härigenom åtnjutit överstiger väsentligt vad som vid denna tidpunkt kunde betraktas som normalt i representationshänseende. I sammanhanget bör också framhållas att det inbjudande företaget bedriver verksamhet som kunnat leda till upphandling från kommunens sida. På grund av det anförda och i betraktande av att de tilltalade innehaft mycket framskjutna ställningar i kommunen vill riksåklagaren hävda, att deras deltagande i resan under förhandenvarande omständigheter varit ägnat att rubba allmänhetens förtroende när det gäller handläggningen av kommunala planerings- och byggnadsärenden. Vid denna bedömning får E.L:s inbjudan till resan och de övrigas deltagande i denna anses som erbjudande om resp mottagande av otillbörlig belöning för utövande av uppdrag eller tjänst. Den omständigheten att resan skett med kommunstyrelsens vetskap är inte av beskaffenhet att fritaga från ansvar. Envar av de tilltalade har känt till de omständigheter som ligger till grund för bedömningen av otillbörlighetsrekvisitet. På grund av det anförda kan de ej undgå ansvar för bestickning resp mutbrott.

E.L. har anfört bl a: Företagets inbjudan till ett studiebesök riktades till den kommunala myndigheten. Denna utsåg deltagarna i resan. Det kan därför sägas att ett samtycke förelåg. Det var vidare en seriös studieresa utan möjligheter för deltagarna till tid för eget bruk. Resan var också förenad med uppoffringar för dem. Varken resan eller måltiderna utgjorde någon förmån för deltagarna. Om motsatsen skulle kunna anses vara fallet var det dock inte fråga om otillbörliga förmåner. I vart fall insåg inte E.L. detta. Inte endast själva studiebesöket utan även måltiderna utnyttjades för diskussioner kring byggnadsprojektet.

K.M., E.M., T.A. och O.H. har hänvisat till samma förhållanden som E.L.. De har vidare särskilt framhållit att grund saknas för påståendet att deras deltagande i resan skulle vara ägnat att rubba allmänhetens förtroende för dem när det gäller att handlägga kommunala planerings- och byggnadsärenden.

Såsom framhållits i förarbetena till lagstiftningen om mut- och bestickningsbrott kan blotta föreställningen om att det allmännas verksamhet kan påverkas av mutor rubba förtroendet för offentliga organ. Lagstiftningen syftar därför till att förhindra att ens misstankar av sådant slag skall behöva uppkomma. Detta medför att stränga krav måste uppställas när det gäller att bedöma vad som i olika sammanhang kan godtas såsom tillbörligt. De synpunkter som i det hänseendet kommit till uttryck i förarbetena har till väsentlig del redovisats i TR:ns dom och har i HD sammanfattningsvis utvecklats av riksåklagaren.

Såsom framgår av uttalanden i lagförarbetena godtas det i princip att företag som ett led i sin marknadsföring av varor och tjänster inbjuder offentliga förtroende- och tjänstemän till studieresor och därvid bekostar resor, logi, mål tider och annat som är förbundet med arrangemangen. Det är ett system som har kritiserats från flera håll och som ofta uppmärksammas i massmedia. För att arrangemang av detta slag skall kunna godtas - och alltså inte innebära bestickning eller mutbrott - måste de uppenbarligen hållas inom vissa, tämligen snäva gränser. Det är t ex helt klart att syftet med studieresan måste vara seriöst och att resan måste framstå som ett naturligt och nyttigt led i utövningen av de inbjudnas befattningar eller uppdrag. Urvalet av deltagare är alltså viktigt. Det är också klart att resan inte bör få ta längre tid än som skäligen erfordras; den får inte i onödan bereda tillfällen till fritid eller förströelser. När det i förarbetena anges att det mera sällan torde kunna anses tillbörligt med studieresor omfattande mer än någon dag, utesluts därmed inte att sådana resor ibland måste få ta längre tid. Det avgörande bör rimligtvis vara vilken tid som krävs för att uppnå syftet med resan i den mån detta är tillräckligt gott.

Något som däremot framstår som oklart och svårbedömt är vilken standard i fråga om måltid er och logi som kan få erbjudas deltagarna i en studieresa utan att gränsen mellan godtagbart och otillbörligt överskrids. Lagförarbetena ger här föga vägledning. Vad som kan anses tillbörligt på området kan inte avgöras generellt utan måste bedömas med hänsyn till flera faktorer, bl a förhållandena på de orter som kommer i fråga. Eftersom just förmåner i form av påkostade måltider lätt kan ge anledning till misstankar om otillbörlig påverkan, är det under alla omständigheter lämpligt att iaktta återhållsamhet i detta hänseende.

Som framgår av förarbetena blir det till slut fråga om att göra en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. Det är på grundval av den bedömningen som det skall avgöras, om ett arrangemang innehåller något som kan betecknas som otillbörligt.

Beträffande förhållandena i målet kan till en början konstateras att den aktuella studieresan var att betrakta som ett led i byggnadsföretagets marknadsföring och att de inbjudna hade en sådan ställning i kommunen att bestickning kunde bli av betydelse. Resan skedde med kommunstyrelsens vetskap. Detta förhållande kan, såsom riksåklagaren framhållit, inte föranleda ansvarsbefrielse. Det utgör dock en omständighet som bör beaktas vid bedömningen av vad som förekommit.

Riksåklagaren har inte velat påstå annat än att studiebesöket utgjort ett naturligt och nyttigt led i utövningen av de deltagandes befattningar hos kommunen. Han har emellertid vänt sig emot att resan, trots att besöket i Täby endast tagit några timmar, utsträckts över mer än en dag, vilket nödvändiggjort övernattning på hotell, och innefattat lunch samt dessutom middag på en exklusiv restaurang i Stockholm.

Med hänsyn till kommunernas ansvar för bostads- och energiförsörjningen och till vad som upplysts om det aktuella Täbyprojektet, vilket beskrivits i TR:ns dom, måste det antas ha varit av stort intresse för de inbjudna kommunalmännen att få studera detta projekt. För att de skulle få gott utbyte av ett besök borde de rimligen ges tillfälle både till ganska omfattande studier på platsen och till uppföljande samtal i anslutning därtill. Med beaktande härav och av den tid som skulle behövas för transporter och måltider får det anses försvarligt att lägga upp resan så att den innefattade övernattning i Stockholm. Det kan inte i och för sig betraktas som någon otillbörlig förmån att det inbjudande företaget stod för kostnaderna för måltider och inkvartering under resan, särskilt som de gemensamma måltiderna, enligt vad de tilltalade uppgivit, utnyttjades för samtal kring studiebesöket.

Visserligen synes standarden på framförallt den middag som företaget anordnade i Stockholm ha varit högre än vad som framstår som lämpligt och tillbörligt med hänsyn till omständigheterna. När det gäller att bedöma frågan om ansvar för bestickning och mutbrott bör emellertid studieresan ses som en helhet och samtliga omständigheter tas i betraktande. De anmärkningar som kan riktas mot vissa inslag i programmet väger inte så tungt att det vid en sådan samlad bedömning kan anses föreligga tillräckliga skäl för bifall till åtalen. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Samtidigt med det refererade målet avgjordes på motsvarande sätt ett likartat mål mellan riksåklagaren, å ena sidan, samt G.O:, S.S, K.G. och E.L., å andra sidan (DB 55, not B 11).