RH 1993:96

Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å R.B. för förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: R.B. har under tiden mars - 4 juni 1992 i sitt arbete som föreståndare för Redbergsgårdens bingohall, Göteborg, av intäkter i rörelsen som han varit redovisningsskyldig för tillägnat sig tillhopa 47 990 kr, vilket inneburit vinning för R.B. och skada för Idrottens Bingobolag.

Bingobolaget yrkade skadestånd med 47 990 kr jämte ränta. R.B. erkände gärningen och medgav skadeståndsyrkandet.

Göteborgs tingsrätt (1992-12-17, rådmannen Kenneth Ström samt nämndemännen Carina Kihlberg, Roger Örn och Tore Kristiansson) dömde R.B. för förskingring enligt 10 kap. 1 § brottsbalken till villkorlig dom jämte 40 dagsböter å 80 kr samt förpliktade honom att utge yrkat skadestånd.

I motiveringen till påföljdsbestämningen anförde tingsrätten: R.B. är tidigare ostraffad.

Det finns ingen särskild anledning att befara att R.B. kommer att begå nya brott. Han bör därför dömas till villkorlig dom. R.B. har yrkat att en sådan dom ej förenas med dagsböter. Att en person förpliktigas återbetala penningmedel, som han genom förskingring tillägnat sig själv, är enligt tingsrättens mening inte en omständighet som bör medföra att en villkorlig dom inte förenas med dagsböter.

R.B. vädjade mot domen och yrkade att den villkorliga domen inte skulle förenas med böter.

Hovrätten för Västra Sverige (1993-05-12, hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Kent Jönsson och t.f. hovrättsassessorn Cecilia Tisell, referent) fastställde tingsrättens domslut samt yttrade.

Enligt 30 kap. 8 § brottsbalken skall villkorlig dom förenas med dagsböter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Som exempel på sådana andra följder av brottet som kan föranleda att villkorlig dom inte förenas med böter nämns i lagens förarbeten (prop. 1987/88:120 s. 104) en del av billighetshänsynen i 29 kap. 5 § brottsbalken. Vidare nämns den praxis som funnits att ibland inte döma ut böter när den tilltalade samtidigt i domen åläggs att betala skadestånd. Slutligen nämns också den tilltalades ekonomiska situation.

Några sådana billighetshänsyn som nämns i 29 kap. 5 § brottsbalken föreligger inte i förevarande fall.

Beträffande R.B:s ekonomiska förhållanden har framkommit att han är ensamstående och tidigare hade en årsinkomst på ca 160 000 kr men på grund av den åtalade gärningen tvingades säga upp sig från sitt arbete och nu uppbär arbetslöshetsersättning med 7600 kr netto per månad. R.B:s ekonomiska situation utgör enligt hovrättens mening mot bakgrund härav inte skäl mot att förena den villkorliga domen med böter.

Vad gäller det förhållandet att R.B. i domen förpliktats utge skadestånd med närmare 50 000 kr skall beaktas att Högsta domstolen nyligen i ett motsvarande fall (NJA 1992 s. 470) underlåtit att utdöma böter. Som framgår av det ovan återgivna förarbetsuttalandet är emellertid inte avsikten att bötesstraff skall underlåtas så snart skadeståndsskyldighet föreligger. När möjligheten att kombinera villkorlig dom med böter ursprungligen infördes, uttalades i förarbetena (NJA II 1959 s. 54, 58) i denna fråga att böter inte borde åläggas i sådan omfattning att målsägandens möjligheter att utfå sitt skadestånd försvårades. Det finns dock enligt hovrättens mening goda skäl att vid denna bedömning ta hänsyn till brottslighetens art och som tingsrätten gjort beakta att fråga är om ett skadestånd som avser ersättning för egendom som den tilltalade tillägnat sig. Som anförts kommer den tilltalades ekonomiska förhållanden även i detta sammanhang in i bilden. Vid en samlad bedömning av nu angivna omständigheter finner hovrätten att inte heller det förhållandet att R.B. i domen ålagts skadeståndsskyldighet utgör skäl för att underlåta att förena den villkorliga domen med böter.

På grund av det nu anförda skall R.B:s vadetalan inte bifallas.

Målnummer B 124/93