NJA 1992 s. 470
Fråga om påföljd för grov förskingring.
(Jfr 1954 s 126, 1989 s 810 och 1992 s 190)
Katrineholms TR
Allmän åklagare yrkade vid Katrineholms TR ansvar å L.L., född 1947, för grov förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: L.L. har sedan sept 1986 varit anställd som butikschef för RAX sko i Katrineholm AB med affärslokal i fastigheten Köpmangatan 10 i Katrineholm. Hon har på grund av sin tjänst haft ansvaret och redovisningsskyldighet för inflytande pengar och bolagets kassa till bolagets företrädare och ägare. Hon har med åsidosättande av sina skyldigheter vid ett flertal tillfällen under tiden 1987 - d 17 dec 1990 tillägnat sig sammanlagt 231 268 kr och underlåtit redovisa beloppen. Åtgärden har inneburit vinning för henne och motsvarande skada för bolaget. - Brottet är att bedöma som grovt, då det satts i system, avsett betydande värden och då L.L. missbrukat sin ställning samt lämnat vilseledande uppgifter i av henne upprättade och vidarebefordrade redovisningshandlingar.
Målsäganden, RAX Sko i Katrineholm AB, yrkade genom åklagaren förpliktande för L.L. att till målsäganden utge 231 268 kr jämte ränta enligt angiven precisering.
Personundersökning verkställdes. I sammanfattningen från d 9 aug 1991 uppgav personundersökaren bl a att L.L. erhållit en ny anställning i Katrineholm, sedan hon på grund av det inträffade fått lämna RAX, att hon är gift och har tre barn tillsammans med maken, att hon inte har några missbruksproblem men att hon har psykiska problem och har kontakt med psyk-team II i Katrineholm. Personundersökaren föreslog, med tanke på att L.L. redan hade en stödjande kontakt vid psyk-team II i Katrineholm, att hon skulle erhålla villkorlig dom. Frivårdsmyndigheten instämde i detta påföljdsförslag.
Domskäl
TR:n (ordf rådmannen Svahn) anförde i dom d 10 sept 1991:
Domskäl. L.L. har erkänt gärningen men beträffande det sammanlagda beloppet förnekat förskingring av större belopp än 200 000 kr. Hon har medgett ansvar för förskingring, som inte är grov.
TR:n har hört L.L.. Åklagaren har till styrkande av åtalet åberopat en relativt omfattande utredning utförd av kriminalinspektören A.C., vilken som vittne närmare redogjort för densamma.
Utredningen i målet visar bl a följande: L.L. anställdes under år 1986 som butikschef för målsägandebolagets då nyöppnade skobutik på Köpmangatan i Katrineholm. Hon saknade tidigare erfarenhet av sådant eller liknande arbete. Till hjälp i butiken hade hon två deltidsanställda butiksbiträden. L.L. ansvarade bl a för den dagliga redovisningen till företagsledningen, som fanns i Nyköping. Redovisningen skedde enligt följande. Vid varje försäljning skrev expediten för hand ett s k paragonkvitto, på vilket hon noterade datum, sin signatur, den sålda varan med dess artikelkod samt priset. Expediten slog därpå in kvittobeloppet i ett kassaregister. Någon maskinstämpling av kvittot skedde dock inte i kassaregistret. Kunden erhöll orginalkvittot medan duplikatet sattes på ett s k spjut i butiken. I kassaregistret fanns dels en kontrollremsa, som noterade samtliga inslag, dels en s k journalremsa, på vilken man vid dagens slut slog ut summan av inslagen under dagen. Dagrapporteringen skedde på en särskild blankett, se exempel bilaga 2. (Här utesluten; red:s anm.) Posten "kassa enligt kvitton" erhöll man genom att slå ut dagsförsäljningen på journalremsan. Någon kontroll av det erhållna summabeloppet mot paragonkvittona skedde ej. Kontantkassan räknades, varefter den erhållna summan fördes upp på blanketten. Återköp och kortbetalningar fördes upp särskilt. Som växelkassa behöll man som regel mynt och sedlar t o m 50-kronorssedlar. Eventuell differens mellan journalremsans summa och den faktiska dagskassan noterades särskilt. Kontanterna utöver växelkassan och kontokortsverifikationer inlämnades omgående i bankbox. - L.L. har uppgett, att hon någon gång under år 1987 kom på, att hon genom att i kassaregistret slå in ett lägrebelopp än det på paragonkvittot angivna kunde åstadkomma ett redovisningsmässigt överskott i kassan, varefter hon genom att underlåta att ange detta överskott på dagsrapporten själv kunde tillägna sig detsamma. Hon satte detta förfarande i system och fortsatte därmed fram till dess att hon p g a butiksmedhjälparnas misstankar avslöjades i dec 1990 och fick sluta anställningen. Oftast gjorde hon så, att hon om kvittot angav exempelvis 345 kr slog in endast 45 kr eller eventuellt 34:50. Det hände också att hon öppnade kassaregistret utan att slå in något belopp. - Paragonkvittona buntades dag för dag och sparades i butiken. Till varje bunt var fogad journalremsan för den aktuella dagen. Någon kontroll från företagsledningens sida av erhållna dagsrapporter mot de sparade kvittona skedde inte. Till utredning av det belopp, som L.L. på det beskrivna sättet tillägnat sig, har A.C. gått igenom och sammanräknat de i butiken förvarade paragonkvittona. För åren 1988, 1989 och 1990 har kvittona sammanräknats dag för dag och jämförts med journalsumman för respektive dag. För månaderna jan t o m april 1990 har dessutom jämförelse gjorts mellan paragonkvittona och inslagen på kontrollremsan. Minusdifferenser som uppkommit på dagar då L.L. ej arbetat eller något av henne signerat paragonkvitto inte återfunnits har ej medtagits. De differenser som på detta sätt uträknats uppgår för år 1988 till 77 894 kr, för år 1989 till 83 540 kr och för år 1990 till 68 377 kr. För år 1987 har endast stickprovsvis utförts kontroll av paragonkvitton mot journalremsor och kontrollremsor en dag varje månad, därvid differens förelegat sex av dessa dagar på sammanlagt 1 456 kr.
L.L:s erkännande förtjänar tilltro och stöds av den övriga utredningen. Det är härigenom styrkt att hon under den angivna tiden på sätt hon beskrivit systematiskt underlåtit att redovisa och i stället tillägnat sig vid försäljningen influtna pengar. När det gäller att fastställa storleken av det sammanlagt förskingrade beloppet finns, som L.L. anfört, vissa mindre brister i den redovisade utredningen. Minusdifferenser har uppenbarligen uppkommit också på dagar då L.L. inte arbetat och har ofta säkerligen berott på rena felinslagningar. Eventuella kassabrister p g a felväxlingar o dyl har inte kunnat beaktas. Inte heller har avstämning kunnat ske mot kassaredovisningen i dagsrapporterna. Å andra sidan har inte heller antalet saknade paragonkvitton kunnat utredas och beaktas. Den osäkerhet som sålunda vidlåder utredningen medför emellertid att viss försiktighet måste iakttas vid bestämmandet av det belopp, som L.L. med säkerhet har tillgodogjort sig ur kassan. Enligt TR:ns mening ger inte utredningen tillräckligt stöd för att detta belopp varit högre än det av henne erkända eller sammanlagt 200 000 kr.
I enlighet med det upptagna är L.L. skyldig till förskingring. På de skäl som åklagaren åberopat är brottet att anse som grovt.
L.L. har inte angett annat motiv till brottet än att hon ville disponera mera pengar än hon gjorde genom sin lön. Hon har uppgett, att hon använt de förskingrade medlen för sina vanliga levnadskostnader, därvid dessa medel medgett henne att hålla en något högre standard än eljest.
L.L. är förut ostraffad. Personundersökning har verkställts.
Förskingringsbrottet är av sådan art och omfattning att fängelse av allmänpreventiva skäl bör följa. Också straffvärdet är betydande. Det som i personundersökningen har kommit fram om L.L:s förhållanden ger inte tillräcklig anledning att välja annan påföljd än fängelse.
L.L. har medgett att betala skadestånd med det i ansvarsdelen fastställda beloppet 200 000 kr. Större skada är enligt den gjorda bedömningen inte visad. Vid ränteberäkningen får skillnaden i förhållande till yrkandet avräknas på det äldsta beloppet. - - -
Domslut
Domslut. TR:n dömde L.L. enligt 10 kap 3 § BrB för grov förskingring till fängelse 10 månader. L.L. förpliktades vidare att utge skadestånd till RAX Sko i Katrineholm AB med 200 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 48 083 kr från d 1 jan 1989, på 83 540 kr från d 1 jan 1990 och på 68 377 kr från d 17 dec 1990, allt tills betalning sker.
Svea HovR
L.L. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade i första hand att hon skulle erhålla villkorlig dom och i andra hand att straffet skulle mildras.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (tf hovrättslagmannen Andersson, hovrättsrådet Lundmark, tf hovrättsassessorn Holm, referent, samt nämndemännen Yllman och Zander) anförde i dom d 21 febr 1992:
Domskäl
HovR:ns domskäl. L.L. är enligt TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skyldig till åtalade gärningen. Den skall av skäl som angetts bedömas som TR:n har gjort.
Det aktuella förskingringsbrottets straffvärde och art gör att annan påföljd än fängelse inte kan väljas. I viss mån i mildrande riktning talar att L.L. vid sin redovisning haft att tillämpa en ordning som innebar att arbetsgivarens kontrollmöjligheter var begränsade och att - enligt L.L. - någon närmare kontroll över redovisningen inte utövades. Även med beaktande härav kan straffet ej sättas ned. TR:ns domslut skall alltså stå fast.
HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.
L.L. (offentlig försvarare advokaten B.J.) sökte revision och yrkade i första hand att HD skulle döma henne för förskingring till villkorlig dom och i andra hand att domstolen skulle sätta ned fängelsestraffet.
Riksåklagaren bestred ändring och sade sig dela HovR:ns uppfattning att brottets art och straffvärde gjorde att annan påföljd än fängelse inte borde komma i fråga.
Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom tf byråchefen Sten Falkner).
HD (Just,R:n Vängby, Magnusson, Lars K Beckman, referent, Sterzel och Lars A Beckman) beslöt följande dom:
Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har L.L. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen. Förskingringen skall av skäl som angetts i gärningsbeskrivningen anses som grov.
L.L. är inte tidigare dömd för brott. Den aktuella brottslighetens art är inte sådan att den oavsett straffvärdet bör föranleda fängelse. HD godtar den bedömning av straffvärdet som domstolarna gjort. Även om det finns anledning att se allvarligt på det brott L.L. gjort sig skyldig till är straffvärdet inte så högt att det är ofrånkomligt med fängelse som påföljd. L.L. lever under ordnade förhållanden och det saknas anledning att befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet.
Med hänvisning till det anförda finner HD att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom. Med hänsyn till den skadeståndsskyldighet som i målet ålagts L.L. bör den villkorliga domen inte förenas med böter.
Domslut
Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bestämmer HD påföljden till villkorlig dom.