RH 1994:110
Sakkunnig har inte tillerkänts ersättning för utlåtande som har inkommit till domstolen först sedan målet var avgjort. - Sakkunnig har inte ansetts ha rätt till ersättning för rättegångskostnad i ett besvärsmål angående ersättningsanspråk och har därför inte heller beviljats rättshjälp.
I mål mellan allmän åklagare och J.L. angående grovt sexuellt utnyttjande av underårig fattade tingsrätten den 16 maj 1992 beslut om häktning av J.L. samt förordnade att åtal skulle vara väckt senast den 29 maj 1992. Efter yrkande av åklagaren förordnade tingsrätten vidare genom ett beslut den 19 maj 1992 legitimerade psykologen Barbro F att såsom sakkunnig avge yttrande till åklagaren om målsägandens trovärdighet. Efter begäran av åklagaren tillät tingsrätten att tiden för åtals väckande förlängdes först till den 5 juni och sedan till den 11 juni 1992. Efter det att åklagaren väckt åtal sistnämnda dag, hölls huvudförhandling i målet den 15 juni. Dom meddelades den 18 juni 1992. Samma dag entledigade tingsrätten Barbro F. Den 24 juni 1992 inkom ett sakkunnigyttrande från henne till åklagarmyndigheten i Kalmar, daterat den 20 juni. Utlåtandet hade alltså inte kunnat åberopas av åklagaren vid tingsrätten. I hovrätten åberopades utlåtandet av åklagaren, men hovrätten tillät inte bevisningen.
Den 8 juli 1992 gav Barbro F in en skrift och en kostnadsräkning till tingsrätten. Barbro F anförde att hon inte hade blivit underrättad om vilken tidplan som gällde samt att hon förgäves hade sökt nå åklagaren under pingsthelgen när hon befann sig i Kalmar. Hon angav vidare att eftersom hon inte hade hört något från åklagaren hade hon utgått från att rättegången hade senarelagts, vilket inte är ovanligt i sådana mål. För sitt arbete yrkade hon ersättning med 37 186 kr, varav 28 000 kr för 45 timmars arbete.
Kalmar tingsrätt (1992-10-07, lagmannen Gunnar Gyllenram) avslog Barbro F:s begäran om ersättning och antecknade bl.a. följande. Huvudförhandlingen föregicks av överväganden mellan tingsrätten och åklagaren hur länge man kunde vänta på sakkunnigutlåtandet. Åklagaren meddelade att utlåtandet dröjde och att han inte kunde få kontakt med Barbro F. Det togs beslut att hålla huvudförhandling den 15 juni trots att utlåtandet inte kommit. Ur tingsrättens akt inhämtas att tingsrättens försändelse den 18 juni 1992 med beslutet om entledigande, som avsändes till Barbro F under den adress som hon hänvisat till i utlåtandet, returnerades av posten med stämpel "Åter avsändaren".
Som skäl för beslutet anförde tingsrätten följande.
Barbro F var upptagen i en till Domstolsverket, Riksåklagaren och Sveriges Advokatsamfund sänd lista över legitimerade psykologer, som genomgått högre utbildning. Barbro F har vetat att den tilltalade var häktad och att åtal skulle väckas senast den 29 maj 1992. Hon bör ha förstått att skyndsamhet var av nöden och att det i uppdragets natur legat att i händelse av dröjsmål ta kontakt med åklagaren eller tingsrätten. Under alla förhållanden har det ålegat henne att lämna tydliga besked om var och när hon kunde nås. Det har hon uppenbarligen inte gjort. Åklagaren har under hand upplyst att man sökte Barbro F genom polis för att etablera kontakt. Sammanfattningsvis konstaterar tingsrätten att Barbro F genom försummelse för sent inkommit med utlåtandet, som blev utan nytta i målet.
Barbro F anförde besvär över beslutet och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna henne den begärda ersättningen. Hon ansökte även om allmän rättshjälp och begärde att C.R. skulle förordnas som biträde enligt rättshjälpslagen.
Till stöd för sin talan i ersättningsfrågan anförde Barbro F bl.a. följande. Hon hade omkring den 25 maj 1992, dvs strax före pingsthelgen, ett samtal med åklagaren. Vid detta kom man överens om att handlingarna skulle sändas till henne. Hon angav vid samtalet adressen till sin arbetsplats. Trots detta översände åklagarmyndigheten de aktuella handlingarna till hennes bostadsadress. Under pingsthelgen besökte hon Kalmar och träffade då bl.a. målsäganden. Vid besöket i Kalmar försökte hon förgäves nå chefsåklagaren. Hon hade inte fått något besked om när yttrandet skulle vara klart, men hon förstod att det var brådskande. Därför sammanställde hon yttrandet så att det kom in till åklagarmyndigheten den 24 juni 1992. Tingsrätten skulle, enligt 40 kap. 7 § rättegångsbalken, ha angett en tid inom vilken yttrandet skulle vara avgivet. Det är inte Barbro F:s fel att yttrandet inte blev till nytta i målet. Hon har därför rätt till ersättning för sitt arbete.
Åklagarmyndigheten anförde i yttrande bl.a. följande. Den uppgift som Barbro F lämnat i besvärsinlagan om vilken adress hon uppgett för åklagarmyndigheten är oriktig. Några kontakter med henne har, trots stora ansträngningar från åklagarmyndigheten, inte kunnat fås efter den första telefonkontakten, som ägde rum den 19 maj. Vid detta samtal lovade hon att utlåtandet skulle inkomma i slutet av vecka 23, dvs senast den 5 juni. Hon underrättades vid telefonsamtalet om att den misstänkte var häktad och att det rådde tidsnöd. Det var på grund av att utlåtandet inte inkom som åtalstiden förlängdes till den 11 juni.
Göta hovrätt (1994-02-17, hovrättslagmannen Lars Lunning, adjungerade ledamoten rådmannen Kjell Björklund och t.f. hovrättsassessorn Charlotte Brokelind, referent) lämnade besvären utan bifall och avslog Barbro F:s ansökan om rättshjälp.
Hovrätten anförde beträffande ersättningsfrågan följande.
Tingsrättens förordnande för Barbro F att såsom sakkunnig avge utlåtande rörande målsägandens trovärdighet har meddelats med stöd av 23 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken. Även om det således är ett beslut som fattas under förundersökningsstadiet, anses det att bestämmelserna i 40 kap.rättegångsbalken är tillämpliga (NJA II 1943 s. 312). Tingsrätten borde därför i enlighet med 40 kap. 7 § rättegångsbalken ha satt ut en tid, inom vilken utlåtandet skulle ha avgivits. Det ligger emellertid i sakens natur att det kan möta svårigheter att ange en sådan tid, när förundersökningen alltjämt pågår och domstolens strävan är att ge den sakkunnige så realistiska och korrekta besked som möjligt. Domstolen bör då rimligen ha en möjlighet att, så långt det är möjligt, dra upp de allmänna tidsramarna för uppdraget för att sedan återkomma med ett exakt besked, när detta kan ges. Åklagarmyndighetens första kontakt med Barbro F har legat i linje härmed. Detsamma gäller myndighetens fortsatta försök att komma i kontakt med henne, vilka åtgärder har vidtagits efter samråd med tingsrätten.
Utmärkande för sakkunniguppdraget, liksom för andra typer av uppdrag, är det förtroendeförhållande som föreligger mellan den sakkunnige, å ena sidan, samt domstolen och förundersökningsledaren, å den andra. Det förhållandet att domstolen inte har satt ut någon bestämd tid för uppdragets fullgörande befriar inte den sakkunnige från skyldigheten att hålla kontakt med de rättsvårdande myndigheterna eller att vara anträffbar för dessa, exempelvis för att de skall kunna lämna det besked varigenom tidpunkten blir slutligt bestämd.
Av utredningen framgår att Barbro F kände till att förundersökningen gällde en häktad och att det rådde tidsnöd. Hennes antagande, att rättegången i mål om sexualbrott inte sällan brukar senareläggas, synes vara gripet ur luften och är inte grundat på något som har inträffat i det aktuella målet. Barbro F har inte lämnat någon godtagbar förklaring till varför det var omöjligt att nå henne på telefon eller att lämna meddelanden till henne med posten eller med hjälp av polisen. Hon har inte heller förklarat varför inte hon själv, efter det misslyckade försöket under en helg (pingsthelgen), under sedvanlig expeditionstid vände sig till förundersökningsledaren eller domstolen för att utröna vilka tidsramar som stod henne till buds. Hovrätten kan inte finna annat än att det har berott på henne själv att utlåtandet blev onyttigt. Tingsrättens underlåtenhet att från början lägga fast en tid bör då inte kunna läggas till grund för ett bifall till hennes talan.
Vad gällde Barbro F:s rättshjälpsansökan anförde hovrätten följande.
Högsta domstolen har i exempelvis rättsfallet NJA 1987 s. 179 påvisat att ersättning för rättegångskostnad inte lagligen kan beviljas ett rättshjälpsbiträde eller en offentlig försvarare som i ett besvärsmål yrkat bifall till tidigare framställda ersättningsanspråk. Samma synsätt bör enligt hovrättens mening bli tillämpligt på en motsvarande besvärstalan som förs av en av rätten förordnad sakkunnig. Den sakkunnige bör då inte kunna i stället få sina kostnader ersatta av det allmänna såsom en rättshjälpskostnad. Hennes ansökan bör därför lämnas utan bifall.