Advokaten S.M. uppträdde vid Linköpings TR, fastighetsdomstolen, som förordnat biträde enligt rättshjälpslagen åt två makar i ett mål mot Finspångs kommun m fl ang skadestånd enligt 30 § miljöskyddslagen (1969:387). S.M. anlitade ett tekniskt biträde i målet. TR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen åt S.M. till 1 085 973 kr 50 öre, varav 598 727 kr avsåg utlägg, däribland ersättning till det tekniska biträdet.

Domstolsverket anförde besvär i Göta HovR och yrkade till en början att S.M:s ersättning skulle nedsättas med 180 193 kr 80 öre avseende ersättning till det tekniska biträdet.

S.M. bestred ändring och avgav en omfattande skriftlig förklaring, som föranledde domstolsverket att begränsa sitt nedsättningsyrkande till 11 375 kr.

S.M. yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i HovR:n med 13 000 kr.

Domstolsverket förklarade sig anse bestämmelserna i 18 kap 15 § 2 st och 5 § RB i och för sig tillämpliga men bestred S.M:s yrkande under påstående att S.M. genom en bristfällig kostnadsräkning i TR:n föranlett domstolsverkets talan, varför verket ansåg att vardera parten borde bära sin kostnad i HovR:n.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson, hovrättsrådet Paulsson-Nordling, referent, och hovrättsassessorn Magnusson) lämnade i slutligt beslut d 12 juli 1984 besvären utan bifall och anförde beträffande S.M:s yrkande: S.M:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n lämnas - såsom icke lagligen grundat - utan bifall.

S.M. anförde besvär och yrkade att HD måtte förplikta domstolsverket att ersätta honom för rättegångskostnader i HovR:n med där yrkat belopp.

Domstolsverket bestred ändring på samma grund som verket åberopat i HovR:n men anförde i frågan, om S.M:s yrkande var lagligen grundat bl a:

Målet i HovR:n har gällt fråga om ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen. Det är den frågan som i HovR:n utgör huvudsaken och rättegångskostnaderna skall enligt bestämmelsen i 18 kap 15 § 2 st RB bestämmas med hänsyn till utgången i denna del.

Parterna i HovR:n i mål angående ersättning till biträde enligt rättshjälpslagen är staten genom domstolsverket å ena sidan och rättshjälpsbiträdet å andra sidan. Huruvida den som beviljats allmän rättshjälp jämväl är part, och på vilken sida denna i så fall står, får bedömas från fall till fall med hänsyn till om hans rätt berörs eller ej (Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 33 ffl).

I förevarande fall har biträdesersättningen uppgått till så betydande belopp att S.M:s huvudmän inte berörts av målet i HovR:n. Domstolsverket är därför S.M:s enda motpart i HovR:n.

Mot bakgrund av det anförda anser domstolsverket att S.M. haft laglig grund för sitt yrkande gentemot domstolsverket rörande rättegångskostnaderna (jfr Svea HovR:s avgörande d 30 april 1980, 5:SÖ 34).

S.M:s kostnad utgör enligt domstolsverkets uppfattning inte en rättshjälpskostnad. Biträde enligt rättshjälpslagen har jämlikt 22 § rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Ersättning för upprättande av biträdes kostnadsräkning har som regel inte ansetts utgöra en rättshjälpskostnad och ett biträde som lägger ned arbete i ett besvärsmål rörande ersättning enligt rättshjälpslagen till honom, kan inte heller få ersättning härför av allmänna medel (jfr Arrfelt, Rättshjälp, 2 uppl s 179). I det fall yrkandet om ersättning för kostnaderna i besvärsmålet innebär att ersättningen skall utgå enligt rättshjälpslagen, är detta icke lagligen grundat. Inom ramen för den beviljade allmänna rättshjälpen är biträdeskostnaderna sålunda begränsade.

På anmodan av HD avgav HovR:n (samma ledamöter som dömt i målet) d 2 juli 1985 yttrande i målet och anförde bl a:

I HovR:n förde domstolsverket med stöd av 49 a § rättshjälpslagen talan mot S.M. i fråga om dennes ersättning som biträde enligt rättshjälpslagen. S.M. yrkade härvid ersättning av domstolsverket för rättegångskostnader i anledning av domstolsverkets talan.

I inlagor till HD gör S.M. gällande att HovR:n uppfattat yrkandet som en begäran om ersättning av allmänna medel inom ramen för rättshjälpen. I HD är parterna - liksom i HovR:n - överens om att rättegångskostnadsfrågan skall bedömas enligt bestämmelserna i 18 kap RB. HovR:n ansåg emellertid att nämnda bestämmelser inte var tillämpliga i målet, eftersom talan inte avsåg tillvaratagande av statens enskilda rätt. Fråga uppkom då om rättegångskostnadsfrågan i alla fall - på grund av domstolsverkets vitsordande av att frågan var att bedöma enligt 18 kap RB - skulle bedömas enligt detta. Enligt HovR:ns uppfattning kan domstolsverket inte i mål där verket företräder det allmänna förfoga över denna fråga. Stöd för denna uppfattning fann HovR:n även i rättsfallet NJA 1980 s 541, där HD - oaktat kammarkollegiet medgivit att ersättning för rättegångskostnader i överrätterna skulle utgå - lämnade yrkande därom utan bifall.

Det kunde vidare ifrågasättas om 20 § lagen om införande av nya RB innebär att rättegångskostnadsfrågan skall bedömas enligt RB:s 31 kap. Nämnda stadgande reglerar behandlingen av mål, vari talan förs å det allmännas vägnar angående rättsförhållanden av civilrättslig natur. HovR:n ansåg inte att målet var av nu nämnd natur, varför rättegångskostnadsfrågan ej heller kunde bedömas enligt 31 kap RB.

Eftersom stöd således synes saknas att ålägga domstolsverket ersättningsskyldighet för motparts rättegångskostnad, då domstolsverket å det allmännas vägnar för talan med stöd av 49 a § rättshjälpslagen, har HovR:n funnit att S.M:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader inte är lagligen grundat.

Sveriges Advokatsamfunds styrelse anförde, sedan HD berett samfundet tillfälle att yttra sig i målet, i yttrande d 8 juli 1986 bl a:

Såsom rättshjälpsbiträde i angelägenhet rörande skadestånd enligt miljöskyddslagen tillerkändes S.M. av TR ersättning enligt rättshjälpslagen. Domstolsverket anförde besvär mot beslutet och yrkade att ersättningen skulle nedsättas. Under målets handläggning i HovR:n återkallade domstolsverket sin talan med undantag för en mindre del. S.M. yrkade ersättning för sina kostnader i besvärsmålet. HovR:n lämnade såväl domstolsverkets talan som S.M:s kostnadsyrkande utan bifall, i det senare fallet med motiveringen att yrkandet inte var lagligen grundat. S.M. har i HD yrkat bifall till sitt i HovR:n framställda kostnadsyrkande. Som grund härför har han anfört, inte att ersättningen skall utgå inom ramen för den beviljade rättshjälpen utan att domstolsverket som tappande part i HovR:n har att ersätta honom för rättegångskostnader jämlikt 18 kap RB. Domstolsverket har instämt i att kostnadsanspråket är att bedöma enligt det kapitlet, men bestritt ersättningsskyldighet på den grunden att S.M:s kostnadsräkning till TR:n varit så bristfällig att en prutning av anspråket varit påkallad och att, om S.M. vid TR:n åberopat det material som han ingivit till HovR:n, vilket han borde ha gjort, domstolsverket aldrig skulle ha anfört besvär mot TR:ns ersättningsbeslut, varför vardera parten bör bära sin kostnad i HovR:n.

Styrelsen kan till en början konstatera att oenhetlig rättstillämpning råder i den i målet aktualiserade frågan. Sålunda framgår genom de av domstolsverket i HD ingivna hovrättsavgörandena att Svea HovR i två beslut d 30 april 1980 och d 22 april 1985 förpliktat staten att gottgöra rättshjälpsbiträde för rättegångskostnader i besvärsmål angående ersättning till biträdet, medan Göta HovR i överklagade beslutet samt HovR:n över Skåne och Blekinge i beslut d 8 jan 1986 (i mål Ö 336/85) ansett att yrkanden om ersättning för rättegångskostnader i dylika mål inte är lagligen grundade. Redan på grund härav är det styrelsens uppfattning att prövningstillstånd bör meddelas i målet.

Enligt styrelsens mening talar starka ändamålssynpunkter för att det rättshjälpsbiträde, som i HovR eller HD nödgas försvara anspråk på ersättning enligt rättshjälpslagen och som gör detta med framgång, skall kunna påräkna att fä sina rättegångskostnader i besvärsmålet ersatta enligt de regler som gäller vid talan mot rättegångskostnadsbeslut i allmänhet. Frågan i målet är om dessa ändamålssynpunkter kan tillgodoses inom ramen för gällande lagstiftning. Styrelsen vill för sin del redovisa följande inställning i denna fråga.

Av 49 a § 1 och 2 st rättshjälpslagen framgår att talan mot beslut i fråga om rättshjälp får föras av enskild part, av domstolsverket och av annan myndighet som regeringen bestämmer. Domstolsverkets talerätt uppges vara motiverad av fiskala intressen men syftar även till att främja en enhetlig praxis och likformighet inom hela rättshjälpsområdet (Rättshjälpshandboken, avsnitt 49 a 1 s 1). Enligt 49 § 1 st rättshjälpslagen skall i fråga om talan mot domstols beslut enligt rättshjälpslagen tillämpas vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen. Med uttrycket "vad som i allmänhet gäller om talan mot beslut av domstolen" torde avses reglerna om tid och sätt för fullföljd mot domstolens beslut. Däremot torde uttrycket inte kunna tolkas så vidsträckt att därunder faller även reglerna i 18 kap RB om kostnadernas fördelning i högre rätt. Erforderligt författningsstöd för att ålägga tappande part ersättningsskyldighet för rättegångskostnader i besvärsmål av här aktuellt slag torde således inte stå att finna i 49 § 1 st rättshjälpslagen. Stöd får därför sökas på annat håll. Härvid är RP 20 § av intresse.

Av RP 20 § - som föreskriver att RB:s regler om allmänt åtal skall tillämpas i fråga om rättegångskostnad och fullföljd när myndighet på grund av stadgande i lag eller författning för talan på det allmännas vägnar i mål som ej angår allmänt åtal och ej avser tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt - får e contrario anses framgå att, när myndighet för talan i mål som avser tillvaratagande av statens enskilda rätt, vanliga kostnadsregler skall gälla. Av motiven till RP 20 § framgår att uttrycket statens "enskilda rätt" tillagts en tämligen vidsträckt innebörd. Sålunda framgår att därmed avsetts inte bara mål vari staten yrkar bättre rätt till fast egendom, skadestånd på grund av fel i leverans o dyl utan även mål av typen klander av utmätning som ägt rum för uttagande av skatt (NJA II 1947 s 72 f). Enligt styrelsens mening uppvisar statens talan i mål av sist angivet slag sådana likheter med statens talan i besvärsmål rörande ersättning enligt rättshjälpslagen - i båda fallen åsyftas ett tillgodoseende av statens fiskala intressen - att också statens talan i dylika besvärsmål får anses avse ett tillvaratagande av statens enskilda rätt. Detta leder till slutsatsen att rättegångskostnadsanspråk i sådana mål är lagligen grundade och hänförliga till 18 kap RB, en uppfattning som också kommit till uttryck i den av domstolsverket utgivna Rättshjälpshandboken (avsnitt 49 a 2 s 1).

Sammanfattningsvis angav styrelsen som sin uppfattning att S.M:s kostnadsyrkande såsom lagligen grundat skulle prövas jämlikt 18 kap RB.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. I HovR:n har S.M. yrkat ersättning för rättegångskostnader avseende arbete med att avge förklaring över av domstolsverket anförda besvär. Sedan domstolsverket erhållit del av förklaringen har verket återkallat besvärstalan utom såvitt avser en mindre del. Denna kvarvarande del av besvären har av HovR:n lämnats utan bifall.

Med hänsyn till utgången i huvudsaken är domstolsverket att anse som tappande part och HovR:n hade därför enligt 18 kap 15 § 2 st RB bort pröva även S.M:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader. Emellertid har HovR:n vad gäller nyssnämnda kostnader inte ingått i någon prövning av vare sig beloppets storlek eller kostnadernas fördelning. På grund härav skall HovR:ns beslut i fråga om rättegångskostnaderna undanröjas och målet i denna del återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut såvitt avser

rättegångskostnaderna i HovR:n återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Höglund, Sven Nyman, Ehrner, Heuman och Nyström, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. S.M. har gjort gällande, att reglerna för rättegångskostnader i 18 kap RB måste anses tillämpliga i förevarande fall.

Domstolsverket har - i huvudsaklig överensstämmelse med vad verket anfört i HovR:n - förklarat som sin uppfattning, att S.M. har laglig grund för sitt yrkande om ersättning för rättegångskostnader i HovR:n och att kostnadsfrågan skall enligt 13 kap 15 § 2 st RB bestämmas med hänsyn till utgången i målet. Verket har emellertid liksom i HovR:n bestritt bifall till S.M:s yrkande på den grund att verkets talan föranletts av att S.M:s kostnadsräkning i huvudmålet varit bristfällig och kompletterats först genom S.M:s förklaring i HovR:n.

Frågan, huruvida ersättning för rättegångskostnader över huvud kan utgå i ett fall som det förevarande, är sådan att den skall prövas av domstolen utan bundenhet till parternas inställning (jfr NJA 1985 s 592).

I enlighet med vad HD uttalat i tidigare fall kan i mål om ersättning för uppdrag som biträde enligt rättshjälpslagen av biträdet framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader i målet inte lagligen bifallas (se NJA 1980 s 468, jfr även NJA 1982 s 212).

HD:s avgörande. HD fastställer, såvitt nu är i fråga, det slut vartill HovR:n kommit.

Advokaten G.R. var förordnad som offentlig försvarare för B.B. i ett mål ang mannamån mot borgenärer m m, vari Tierps TR meddelade dom, mot vilken talan skulle fullföljas genom ingivande av vadeinlaga senast d 1 juni 1983.

G.R. insände vadeinlaga för B.B. d 31 maj 1983. Försändelsen, som var poststämplad samma dag, inkom till TR:n först d 2 juni 1983. TR:n avvisade i slutligt beslut d 2 juni 1983 vadeinlagan såsom för sent inkommen.

G.R. anförde för B.B:s räkning i Svea HovR besvär mot avvisningsbeslutet och yrkade ersättning av allmänna medel för sitt biträde i HovR:n.

HovR:n meddelade slutligt beslut d 11 juli 1983, vari TR:ns avvisningsbeslut undanröjdes och målet visades åter till TR:n. G.R:s yrkande om ersättning lämnades av HovR:n utan bifall av det skälet att det inte ansågs försvarligt att avlämna en vadeinlaga för postbefordran först dagen före fullföljdstidens utgång och försummelsen i fråga, enligt vad som upplysts, berodde på ett förbiseende på advokatbyrån.

G.R. anförde besvär och yrkade att HD måtte tillerkänna honom ersättning av allmänna medel för hans biträde åt B.B. i HovR:n med där yrkade 885 kr.

Domstolsverket förklarade sig anse att någon försummelse inte kunde läggas G.R. till last och medgav bifall till besvären.

G.R. yrkade också ersättning för arbete med besvärsmålet i HD.

Sveriges Advokatsamfunds styrelse, som av HD beretts tillfälle att yttra sig i målet, tillstyrkte i yttrande d 8 juli 1986 bifall till G.R:s besvärstalan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andersson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. HovR:n har funnit att B.B:s talan mot TR:ns dom skall anses ha fullföljts i rätt tid. Det har för att tillvarata B.B:s rätt därför varit befogat att till HovR:n överklaga TR:ns beslut att avvisa hans vadetalan. Den ersättning för arbete med besvärsmålet i HovR:n som G.R. har begärt får anses skälig. G.R. skall därför enligt 21 kap 10 § RB tillerkännas den begärda ersättningen av allmänna medel.

Då domstolsverket tappat målet i huvudsaken skall domstolsverket förpliktas ersätta G.R. för kostnader å målet i HD.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD G.R. ersättning av allmänna medel för biträde åt B.B. i HovR:n med 885 kr avseende arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.

Domstolsverket förpliktas ersätta G.R. för kostnader i HD med 590 kr avseende arbete. På beloppet skall utgå ränta efter 6 procent från dagen för HD:s beslut tills betalning sker.

HD (JustR:n Höglund, Sven Nyman, Ehrner, Heuman och Nyström, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

HD finner ej anledning att frångå domstolsverkets medgivande (jfr NJA 1985 s 592). G.R:s yrkande om ersättning för uppdraget som offentlig försvarare i HovR:n skall därför bifallas.

I enlighet med vad HD uttalat i tidigare fall kan i mål om ersättning för uppdrag som offentlig försvarare av försvararen framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader i målet inte lagligen bifallas (se NJA 1982 s 212, jfr även NJA 1980 s 468).

HD:s avgörande.

Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD G.R. ersättning av allmänna medel för biträde åt B.B. i HovR:n med 885 kr, avseende arbete. Denna kostnad skall stanna på statsverket.

Av G.R. framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader i HD lämnas utan bifall.

Samtidigt och på samma sätt i avseende på den refererade frågan avgjordes mål mellan advokaten G.R. och domstolsverket (SÖ 173).