RH 1994:135

Bolagsmän i handelsbolag har ålagts personligt betalningsansvar enligt 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag för mervärdesskatt som påförts handelsbolaget. Fråga bl.a. om skattebesluten kunde anses bindande för bolagsmännen.

R. och L.H. var bolagsmän i Handelsbolaget R.-All Fastighetsservice. Bolaget försattes i konkurs den 28 maj 1990 och konkursen avslutades den 30 november 1992.

Staten yrkade i en stämningsansökan till Södra Roslags tingsrätt att R. och L.H. skulle förpliktas att solidariskt till staten betala 109 521 kr.

R. och L.H. medgav betalningsskyldighet för ett belopp om 59 913 kr men bestred i övrigt bifall till statens talan.

Till stöd för sin talan anförde staten. Det yrkade beloppet avsåg dels ej erlagda källskatter och arbetsgivaravgifter till ett belopp om 59 913 kr, dels ej erlagd mervärdesskatt för tiden maj 1989 - maj 1990 till ett belopp om 49 608 kr. Besluten om mervärdesskatt hade fattats med stöd av 30 § lagen om mervärdesskatt, eftersom handelsbolaget underlåtit att avge deklarationer för perioden. Beloppen hade bestämts utifrån vad som vid respektive beslutstillfälle var känt om bolagets omsättning och tidigare redovisad mervärdesskatt. Bolaget hade inte framställt några invändningar mot besluten som blev gällande mot bolaget. Staten hade inte erhållit någon utdelning i konkursen för de fordringar som staten nu yrkade betalning för. Svarandena var i egenskap av bolagsmän ansvariga för bolagets skulder.

R. och L.H. anförde. Bolaget började gå dåligt under 1989 och bedrev ingen verksamhet från den 1 juni 1989. R.H. tog fr.o.m. den tidpunkten anställning i annat företag men slutförde under tiden fram till augusti på sin fritid kvarstående arbeten som bolaget åtagit sig. Dessa arbeten genererade inga inkomster, eftersom det blev tvist om betalningen. Bolaget hade ej heller haft några inkomster av försäljning av inventarier eller lager. Större delen av lagret stals vid ett inbrott i det magasin där det förvarades. Även andra företagare som hyrt magasinet för lagerförvaring blev i samband därmed av med egendom. Detta var orsaken till att några deklarationer inte lämnades. Anledningen till att bolaget inte reagerade på skattemyndigheternas beslut att påföra mervärdesskatt var att räkenskapsmaterialet överlämnats till konkursförvaltaren.

Södra Roslags tingsrätt (1994-07-15, lagmannen Sven A Leander) förpliktade R. och L.H. att solidariskt till staten betala 59 913 kr men lämnade käromålet i övrigt utan bifall. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Enligt sitt medgivande skall svarandena till staten erlägga beloppet 59 913 kr.

Tvisten i målet gäller om - och under vilka premisser - skattemyndigheternas beslut om mervärdesskatt för bolaget har bundit svarandena i deras egenskap av bolagsmän. Statens talan i detta mål grundar sig på beslut som fattats enligt 30 § lagen om mervärdesskatt i den lydelse lagrummet hade vid tiden för beslutens fattande. Av lagrummet framgår att skatt skall fastställas efter skälig grund, om skatten inte kan beräknas med ledning av deklaration och övriga handlingar. Besluten, som är sex till antalet och fattats under tiden februari-juli 1990, avser tiden maj 1989 - maj 1990. Det är i målet alltså fråga om en skönsmässig uppskattning, beräknad på skattemyndighetens tidigare kännedom om bolaget. Någon omprövning av besluten har inte begärts av konkursförvaltaren. Tiden för omprövning löper, enligt vad tingsrätten tyckt sig kunna utläsa, emellertid fortfarande. Med hänsyn till dessa omständigheter finner tingsrätten att svarandena bör få sina invändningar mot skuldansvaret prövade.

Svarandenas inställning är att bolaget inte haft någon omsättning som grundat skyldighet att erlägga mervärdesskatt. Ett blankt påstående om att skattemyndigheternas beslut är felaktigt kan inte medföra befrielse från betalningsskyldighet. Närmast till hands ligger att den som bestrider betalningsskyldighet bygger under sitt påstående med bokföringsunderlag. Det har svarandena inte gjort. Orsaken till detta är - enligt vad som framgår av förvaltarberättelsen i bolagets konkurs - att bolaget inte tycks ha haft ordnad bokföring under första halvåret 1989. Avsaknaden av bokföringsunderlag bör emellertid inte medföra att annan utredning inte kan tillmätas betydelse. I förvaltarberättelsen har utestående kundfordringar utförts med noll såsom osäkra eller tvistiga. I berättelsen har som anledning härtill noterats att bolaget huvudsakligen verkat som underentreprenör åt en kund, att det under 1988 och 1989 riktats ett flertal reklamationer mot bolaget för fel i utförda arbeten, att detta medförde att bolaget fick svårt att fakturera för utförda arbeten och att få betalt för dessa samt att dessa förhållanden ledde till sådana inkomstbortfall att bolagets överlevnad omöjliggjordes.

Dessa sist nämnda omständigheter leder tingsrätten till slutsatsen att svarandenas invändningar bör godtas. Staten har således inte styrkt sin rätt till betalning av bolagsmännen för den mervärdesskatt som fastställts, och käromålet skall i denna del alltså lämnas utan bifall.

Staten överklagade domen och yrkade att käromålet skulle bifallas i dess helhet.

R. och L.H. bestred ändring.

Parterna åberopade i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1994-12-21, hovrättslagmannen Dag Victor samt hovrättsråden Lars Hesser och Jan-Olov Swahn, referent) ändrade tingsrättens dom och förpliktade R. och L.H. att till staten solidariskt betala 109 521 kr. I sina domskäl anförde hovrätten följande.

Tingsrättens dom såvitt den rör betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifter och källskatter har inte överklagats. Tvisten här, liksom vid tingsrätten, rör frågan om betalningsskyldighet för mervärdesskatt.

Genom beslut av skattemyndigheten har Handelsbolaget R.-All Fastighetsservice påförts mervärdesskatt för tiden maj 1989 till maj 1990 med ett sammanlagt belopp om 49 608 kr. I målet är ostridigt att R. och L.H. under denna tid var bolagsmän, att bolaget försattes i konkurs den 28 maj 1990 samt att konkursen avslutades den 30 november 1992.

I handelsbolag svarar enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bolagsmännen solidariskt för bolagets förpliktelser. Bestämmelsen innebär bl.a. att en lagakraftvunnen dom mot bolaget i princip är bindande även för bolagsmännen.

En sådan dom utgör emellertid inte en exekutionstitel mot bolagsmännen. För att få en sådan måste borgenären processa även mot dessa. I den processen utgör domen mot bolaget ett bevis för att bolaget har den i domen angivna förpliktelsen (prop. 1979/80:143 s. 122, 192 och 209 och NJA 1976 s. 230).

Som tvisten här gestaltar sig har hovrätten först att ta ställning till huruvida skattemyndighetens beslut att påföra bolaget mervärdesskatt har vunnit laga kraft och, om så är fallet, skattebesluten kan anses bindande för bolagsmännen i enlighet med vad som gäller för allmän domstols lagakraftvunna dom mot ett handelsbolag.

Enligt 2 kap. 44 § andra stycket lagen om handelsbolag och enkla bolag är ett handelsbolag upplöst när bolagets konkurs avslutas utan överskott. Regeln - som för handelsbolag utgör en motsvarighet till 13 kap. 19 § första stycket aktiebolagslagen (1975:1385) - får anses innebära att ett på detta sätt upplöst handelsbolag som huvudregel saknar rättskapacitet och partshabilitet (jfr NJA 1979 s. 700 och NJA 1982 s. 820 I och II).

Som ovan angivits försattes bolaget i konkurs den 28 maj 1990 och konkursen avslutades den 30 november 1992. Bolaget saknar således rättskapacitet och partshabilitet, vilket innebär att bolaget varken kan påkalla omprövning av eller överklaga skattebesluten (jfr RÅ 84 1:87). Skattebesluten får därför anses ha vunnit laga kraft mot bolaget.

Vad gäller frågan om skattebeslut i princip skall anses bindande även för bolagsmännen kan först anmärkas att bolagsmännens ansvar för bolagets förpliktelser även omfattar bolagets skatteskulder (jfr NJA 1989 s. 519). Av 3 kap. 23 § tredje stycket utsökningsbalken framgår vidare att en exekutionstitel i allmänt mål - till vilket ett beslut om mervärdesskatt är att hänföra - i verkställighetshänseende är att betrakta som en lagakraftvunnen dom. Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att skattebeslut, som vunnit laga kraft, är att anse som bindande för bolagsmännen på motsvarande sätt som gäller för en lagakraftvunnen dom av allmän domstol.

Av motiven till 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag framgår emellertid att bolagsmännen med framgång kan göra gällande vissa invändningar mot en lagakraftvunnen dom genom vilken bolaget ålagts en förpliktelse. Sådana invändningar bör även kunna framställas mot ett lagakraftvunnet skattebeslut.

De invändningar som bolagsmännen kan göra gällande är först sådana som grundas på deras personliga förhållanden till käranden, t.ex. att kvittningsgill motfordran föreligger. Vidare torde det bl.a. vara möjligt att invända att bolagets skattskyldighet grundats på en befogenhetsöverskridande åtgärd från någon som haft rätt att företräda bolaget (jfr 2 kap. 18 § lagen om handelsbolag och enkla bolag samt prop. 1979/80:143 s. 192).

De invändningar som R. och L.H. har framställt i målet är emellertid inte av sådant slag att de inom ramen för denna process kan medföra att R. och L.H. befrias från sitt ansvar för bolagets förpliktelser.

R. och L.H. är alltså - i enlighet med 2 kap. 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag - skyldiga att solidariskt betala den mervärdesskatt om 49 608 kr som bolaget påförts. Tingsrättens dom skall därför ändras i enlighet med det anförda, vilket innebär att R. och L.H. skall förpliktas att utge hela det omstämda beloppet 109 521 kr (59 913 + 49 608).

Målnummer T 1428/94