NJA 1989 s. 519

Domskäl

TR:n (rådmannen Asklund) anförde i dom d 9 okt 1985: Yrkanden m m. Staten har - såsom talan slutligen bestämts - yrkat att B.N. måtte förpliktas att solidariskt med Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag till staten utge 312 kr motsvarande vad handelsbolaget påförts i mervärdeskatt för tredje perioden, maj-juni 1984.

B.N. har bestritt yrkandet.

Staten har anfört: Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag registrerades d 28 febr 1983. Som bolagsmän upptogs B.N. och L-E.O.. Firmatecknare var bolagsmännen var för sig. Bolagets näringsverksamhet angavs till transport, försäljning och distribution av partihandelsvaror samt därmed förenlig verksamhet. B.N. avgick ur bolaget enligt avtal d 28 juni 1984. En anmälan om förhållandet inkom till LSt:n d 3 juli 1984. Enligt registrering d 8 nov 1984 har handelsbolaget "upphört". Handelsbolaget försattes i konkurs d 22 maj 1985. - B.N:s arbete i företaget bestod i att köra brödbil. Det var kringresande försäljning av tunnbröd och pepparkakor. Verksamheten utökades småningom till import och försäljning av lax och räkor från Norge. Det var L-E.O. som skötte den delen av verksamheten. I bolagets namn skaffades ett s k nordiskt tullpass. B.N. var med vid två tillfällen då fisk kördes över gränsen från Norge och ned till Stockholm för försäljning. Fiskbilen var leasad i bolagets namn. Det uppkom misstanke att fiskimporten inte gått lagligt till. Gränstullkammaren i Östersund gjorde en utredning. Åklagarmyndigheten kopplades in. Eftersom misstanken även avsåg underlåtenhet att redovisa mervärdeskattepliktiga omsättningar företogs revision hos handelsbolaget. Därvid konstaterades bristfällig bokföring, som inte kunde tillerkännas vitsord som underlag för upprättade mervärdeskattedeklarationer och inkomstdeklaration. Mot bakgrund av gränstullkammarens utredning om införda kvantiteter lax och räkor samt övrig försäljning fastställdes handelsbolagets skatt enligt skälig grund. I de fastställda skattebeloppen ingår nu tvistiga 312 kr. Beloppet härrör från den av L-E.O. bedrivna verksamheten i handelsbolagets namn. - L-E.O. åtalades vid Östersunds TR för grov varusmuggling med följande åtalspåståenden: "L-E.O. har såsom företrädare för Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag, Gäddede, vid två tillfällen i maj 1984 inköpt lax och räkor i Norge som enligt utfärdat nordiskt tullpass skulle transporteras till Vasa, Finland. Godset har införts till Sverige och tullhandlingarna uppvisats vid tullstationen i Tärnaby. Godset har därefter, utan att ha förtullats, sålts av L-E.O. i Sverige. L-E.O. har genom nämnda förfarande uppsåtligen föranlett att mervärdeskatt till ett belopp av sammanlagt 53 981 kr undandragits statsverket. L-E.O. har också, såsom företrädare för nyssnämnda handelsbolag, under tiden febr-okt 1984 från Norge till Sverige infört och förfogat över fiskprodukter för 897 256 kr utan att dessa vederbörligen förtullats varigenom L-E.O. föranlett att mervärdeskatt och avgifter om sammanlagt 239 405 kr undandragits statsverket." L-E.O. erkände brotten vid tingsrättsförhandlingen och berättade: "Vid uppskattningsvis ett trettiofemtal tillfällen har han fört in fiskprodukter till Sverige och utan vederbörlig förtullning sålt till olika köpare i framför allt Stockholm. På grund av pressade ekonomiska förhållanden - han hade reparerat sitt hus till avsevärt högre kostnad än beräknat - saknade han möjlighet att vid utförsel av godset från Norge betala mervärdeskatten kontant. I stället kringgick han bestämmelserna genom att vid två tillfällen i maj 1984, efter att ha fått ett nordiskt tullpass för transitering av godset till Finland, föra godset förseglat över gränsen till Sverige och sedan, efter att ha brutit plomberingen, sälja fisken i Stockholm. Han har vidare vid andra tillfällen passerat in över gränsen från Norge via tullstationer med förseglat gods utan att tillse att godset förtullades. Vid många tillfällen har han även passerat gränsen mellan Norge och Sverige via obemannade tullstationer utan att godset var förseglat eller förtullades." TR:n fann styrkt att L-E.O. gjort sig skyldig till. grov varusmuggling och dömde honom till sex månaders fängelse. (Östersunds TR:s dom d 10 april 1985, DB 169.) L-E.O. har överklagat domen i påföljdsdelen. - B.N. kände ej till denna L-E.O:s olagliga verksamhet. All förtjänst på verksamheten tog L-E.O. och en del användes för att bekosta renovering av den egna villan. När B.N. fick reda på de otillbörliga affärerna genomdrev han att avtal skrevs om hans utträde ur handelsbolaget. - Enligt 2 kap 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag svarar bolagsmännen primärt och solidariskt mot tredje man för bolagets åtaganden. Bolagsmännen kan inte med bindande verkan gentemot tredje man avtala om någon fördelning eller begränsning av detta ansvar. Även om B.N. tagit mindre del i bolagets verksamhet och varit ovetande om de olagliga affärerna är han betalningsskyldig. Som bolagsman har han en skyldighet att sätta sig in i rörelsen och vilken verksamhet som bedrivs. Han är ensam firmatecknare. Fordran har uppkommit innan B.N:s utträde ur bolaget. Någon jämkningsmöjlighet som enligt 77 a § uppbördslagen finns ej.

B.N. har anfört: Han och L-E.O. bildade ett handelsbolag i avsikt att driva transportrörelse. B.N. tillsköt inga pengar utan bidrog med eget arbete - han körde brödbilen. All övrig verksamhet skötte L-E.O., således även fakturering och bokföring. B.N. hade förtroende för L-E.O. och tittade ej i bokföringen. L-E.O. sade att han hade en rådgivare till hjälp med bokföringen. Under den tid B.N. var delägare i handelsbolaget hade han inga intäkter av rörelsen. De båda bolagsmännen var överens om att ingen av dem skulle ta betalt av bolaget inledningsvis. B.N. var med vid två tillfällen då L-E.O. förde fisk från Norge och då betalades momsen kontant. Vid fisktransporterna användes en lastbil som leasats i handelsbolagets namn. B.N. hade ingen vetskap om L-E.O:s olagligheter med fiskförsäljningen. Genom banken fick B.N. i juni 1984 reda på att L-E.O. uttagit intäkter för eget bruk. B.N. sade då upp bolagsavtalet. - Väl har L-E.O. utfört den verksamhet som mervärdeskatteskulden härrör från såsom företrädare för handelsbolaget. Emellertid har det rört sig om uppsåtliga brott och L-E.O. har avsett att behålla intäkterna för egen del. L-E.O. har hållit B.N. helt utanför den delen av verksamheten och följaktligen har den försiggått utan B.N:s vetskap. Ej heller blev den bokförd i handelsbolaget. Det var troligen inte L-E.O:s mening att handelsbolaget skulle bli skyldigt för undanhållen mervärdeskatt. Av anförda skäl kan B.N. inte vara skyldig att betala det av staten yrkade beloppet.

Parterna har vitsordat varandras sakuppgifter.

Domskäl. Inom verksamhetsområdet för Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag låg försäljning och distribution av partihandelsvaror. Den verksamhet med import och försäljning här i landet av lax och räkor från Norge som L-E.O. bedrev låg följaktligen inom ramen för bolagets verksamhet. Av utredningen i målet framgår att L-E.O. - som ensam tecknade bolagets firma - handlat å bolagets vägnar även i den del av verksamheten, något som även synes vara ostridigt mellan parterna. Handelsbolaget blir därför ansvarigt för de skulder som uppkommit genom L-E.O:s agerande även om detta innefattat brottsliga gärningar.

Enligt 2 kap 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag har bolagsmännen ett primärt och solidariskt ansvar för bolagets förpliktelser. Ansvarigheten innebär att varje bolagsman har alldeles samma förpliktelse som bolaget. Regeln är tvingande, så att den t ex ej kan sättas ur kraft genom bestämmelse i bolagsavtalet. Av nämnda regel följer att B.N. är ansvarig för den handelsbolagets skuld som målet rör. Det förhållandet att B.N. ej känt till den aktuella verksamheten och att denna varit delvis av brottslig art i syfte att skaffa L-E.O. personlig vinning föranleder mot bakgrund av syftet med ansvarighetsregeln ej till annat bedömande. Statens talan skall därför bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar B.N. att solidariskt med Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag till staten utge 312 kr.

Domskäl

Domskäl. B.N. har i HovR:n lämnat samma uppgifter som vid TR:n, dock med bl a följande ändringar, förtydliganden och tillägg: Han har inte, såsom antecknats i TR:ns dom, vitsordat att L-E.O. utförde den verksamhet, som mervärdeskatteskulden härrör från, såsom företrädare för handelsbolaget. Han har hela tiden hävdat och hävdar alltjämt att verksamheten inte skedde i handelsbolagets namn. Inte heller eljest härrör mervärdeskatteskulden från verksamhet, som L-E.O. utfört såsom företrädare för handelsbolaget. L-E.O. underrättade inte honom om verksamheten och L-E.O. hade inte för avsikt att bokföra de olagliga transaktionerna i handelsbolaget. L-E.O. avsåg tvärtom att hålla transaktionerna utanför bolaget och att själv ta hela vinsten därav. L-E.O. hade således inte för avsikt att i sin olagliga verksamhet på något sätt förpliktiga handelsbolaget. L-E.O. hade heller inte befogenhet att företa brottsliga gärningar för handelsbolagets räkning. Det står för övrigt en bolagsman fritt att vid sidan om bolagets verksamhet bedriva egen motsvarande verksamhet. Den i målet aktuella verksamheten var alltså av personlig art och stred mot bolagsändamålet. Med hänsyn därtill är det uppenbart att L-E.O. ensam och inte bolaget - än mindre B.N. - är ansvarig för mervärdeskatteskulden. Om B.N. skulle befinnas vara ansvarig för mervärdeskatteskulden föreligger med hänsyn till omständigheterna skäl att jämka betalningsskyldigheten, varvid denna helt bör efterges.

Staten har i HovR:n genmält bl a: Oaktat B.N. nu synes hävda att L-E.O. bedrev den verksamhet som givit upphov till mervärdeskatteskulden i egen firma, vidhåller staten att importen av bl a fisk från Norge ingick i handelsbolagets verksamhet. Transporterna och försäljningen låg inom det registrerade ändamålet med rörelsen och innefattades i bolagsavtalet mellan B.N. och L-E.O.. B.N. deltog för övrigt i ett par fiskförsäljningsresor och tog alltså aktiv del även i denna bolagets verksamhet. Såsom bolagsman kunde han och borde han också ha skaffat sig insikt i samtliga affärshändelser. Det finns inte någon omständighet, som talar för att L-E.O:s fiskförsäljningar inte skulle ha ingått i bolagsverksamheten. Fakturorna från de norska leverantörerna upptar partivarubolaget som handelspartner. Den bil, med vilken transporterna utfördes, hade förhyrts av handelsbolaget. L-E.O. har inte haft någon enskild firma registrerad under den aktuella tiden eller varit mervärdeskatteregistrerad. Det är i målet inte fråga om att göra B.N. ansvarig för brott som L-E.O. begått. Statens anspråk bygger på mervärdeskattereglerna och handelsbolagslagens regler om bolagsmannaansvaret, vilka inte har något samband med frågan om brott begåtts eller inte. Någon bestämmelse som kan medföra jämkning eller eftergift av en bolagsmans betalningsskyldighet enligt 2 kap 20 § lagen om handelsbolag och enkla bolag finns inte.

I anledning av att B.N. i HovR:n - till skillnad från vad som antecknats i TR:ns dom - bestritt att L-E.O. utförde den verksamhet, som mervärdeskatteskulden härrör från, såsom företrädare för handelsbolaget, har staten såsom ny skriftlig bevisning i HovR:n ingivit och åberopat bl a ansökan av B.N. och L-E.O. om registrering av handelsbolag, registreringsbevis för Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag, fakturakopior och beslut enligt lagen om mervärdeskatt.

B.N. har förklarat sig inte ha något att erinra mot att staten först i HovR:n åberopat den omnämnda skriftliga bevisningen och har för egen del åberopat samma bevisning till stöd för sin ståndpunkt.

HovR:n anser inte hinder föreligga mot att den angivna bevisningen åberopas.

Lika med TR:n finner HovR:n att L-E.O:s köp i Norge och försäljning här i landet av bl a fisk låg inom ramen för bolagets verksamhetsföremål. L-E.O. var också - eftersom han ägde att ensam teckna bolagets firma - behörig att å bolagets vägnar företa dessa transaktioner. Av i målet åberopade fakturakopior framgår tillika att de norska fiskleverantörerna uppfattade L-E.O. såsom företrädare för bolaget. De förbindelser som L-E.O. iklädde sig gentemot dessa blev således genom hans ställföreträdarskap gällande mot bolaget. Detsamma gäller andra förpliktelser föranledda av de nämnda transaktionerna och således även den mervärdeskatteskuld varom nu är fråga.

För ett handelsbolags förpliktelser svarar - såsom TR:n funnit - bolagsmännen solidariskt. Något förhållande, som skulle kunna medföra jämkning eller eftergift av B.N:s skyldighet att jämte bolaget svara för bolagets förpliktelser, föreligger inte. På grund härav skall överklagade domen fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer överklagade domen.

B.N. (ombud advokaten G.K.) sökte revision och yrkade ogillande av riksskatteverkets talan.

Riksskatteverket (ombud länskronodirektören A.F.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlfrid, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt att Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag, i vilket B.N. och annan person var bolagsmän, påförts mervärdeskatt med 312 kr för perioden maj-juni 1984. B.N. har icke påstått att han vidtagit någon åtgärd för att i administrativ ordning få till stånd ändring i beslutet om mervärdeskatt. B.N. har inte heller begärt att målet i allmän domstol om skyldighet för honom att svara för mervärdeskatten skall vila i avbidan på att skattskyldigheten för bolaget prövas i skatteprocess. Skattebeloppet har ej erlagts. Vid sådana förhållanden bör B.N. ej undgå åläggande enligt 2 kap 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag att solidariskt med bolaget erlägga skattebeloppet.

Laglig möjlighet att jämka beloppet föreligger inte.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Genom beslut av LSt:n i Jämtlands län, mervärdeskatteenheten, har Frostvikens Partivarubolag Handelsbolag påförts mervärdeskatt, avseende bl a det belopp om 312 kr som det är fråga om i målet.

I handelsbolag svarar enligt 2 kap 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag bolagsmännen solidariskt för bolagets förpliktelser.

Ett avgörande mot handelsbolaget kan emellertid inte utan vidare verkställas mot en bolagsman. För verkställighet mot bolagsmannen krävs att särskild exekutionstitel föreligger mot honom (NJA 1976 s 230). Något hinder mot att en sådan exekutionstitel när det gäller skatter och allmänna avgifter tillskapas genom att saken - som i förevarande fall - tas upp vid allmän domstol föreligger inte (Gregow, SvJT 1984 s 266).

I HD har upplysts att beslutet om mervärdeskatt är meddelat med stöd av 33 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt och att tiden för meddelande av slutligt beslut om fastställelse av skatt enligt 36 § ännu inte utgått. Vid sådant förhållande saknar HD anledning att gå in på frågan om ett skattebeslut - i enlighet med vad som gäller för allmän domstols lagakraftvunna avgörande mot ett handelsbolag - kan anses i princip bindande för bolagsmannen (se prop 1979/80:143 s 122, 192 och 209 samt NJA 1985 s 466). Att sådan verkan inte kan tilläggas ett avgörande om skatt som inte har vunnit laga kraft synes klart.

Det står alltså B.N. fritt att i detta mål få prövade de invändningar han åberopat om att bolaget ej är skyldigt erlägga den nu aktuella mervärdeskatten.

I 2 kap 18 § handelsbolagslagen regleras en rättshandlings giltighet om en bolagsman överskridit sin befogenhet när han företog rättshandlingen. Avgörande är om den mot vilken rättshandlingen företogs insåg eller borde ha insett att bolagsmannen överskred sin befogenhet. Denna bestämmelse kan emellertid inte tillämpas på en situation som den nu ifrågavarande; det är här ej fråga om en rättshandling gentemot staten. Staten kan dessutom i sin fiskaliska egenskap inte gärna anses vara i god eller ond tro.

För frågan om handelsbolagets skattskyldighet får därmed anses avgörande huruvida L-E.O. - oavsett om han överskred sin befogenhet - handlade på bolagets vägnar när han företog den mervärdeskattegrundande införseln. I denna del framgår av utredningen bl a följande. Bolagets näringsverksamhet var transport, försäljning och distribution av partihandelsvaror samt därmed förenlig verksamhet. Inköp av fisk från Norge för försäljning låg inom ramen för handelsbolagets verksamhet. Också B.N. hade deltagit i inköpsresor till Norge för bolagets räkning. L-E.O. använde vid resorna en bil som bolaget hade nyttjanderätten till. L-E.O. uppgav sig handla under bolagsbeteckning, låt vara att han inte angav handelsbolagets korrekta firma. De norska säljarna måste ha utgått från att försäljningarna skedde till en juridisk person. LSt:n har efter skatterevision funnit handelsbolaget vara skattepliktigt och någon omprövning av skattebeslutet har inte begärts av bolagets konkursförvaltare. Sammantaget får dessa omständigheter anses visa att L-E.O. införde varorna för bolagets räkning. Att L-E.O. haft brottsligt uppsåt och velat vilseleda såväl staten som sin medbolagsman B.N. och att transaktionerna till följd härav inte upptagits i bolagets bokföring kan inte föranleda annat bedömande. Handelsbolaget är alltså skyldigt att utge mervärdeskatt med det belopp varom nu är fråga.

B.N. har invänt att hans betalningsskyldighet i vart fall bör jämkas. Någon laglig möjlighet att jämka beloppet föreligger emellertid inte. Bolagsmäns solidariska ansvar för ett handelsbolags förpliktelser har sin grund i den speciella relation som råder mellan bolaget och bolagsmännen. Det kan sägas i princip föreligga en slags identitet mellan bolagets och bolagsmännens förpliktelser. Med denna utgångspunkt är det inte förenligt att bolagsmännens betalningsansvar mot tredje man för bolagets skuld skulle kunna jämkas.

På grund av det anförda skall det slut, vartill domstolarna kommit, fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.