lagen.nu

RH 1994:17

Styrelseledamot i aktiebolag har på grund av underlåtenhet att upprätta en s.k. kontrollbalansräkning ålagts personligt betalningsansvar enligt 13 kap. 2 § fjärde stycket aktiebolagslagen. Den omständigheten att bolaget sedermera ställt in sina betalningar har inte medfört att styrelseledamoten befriats från personligt betalningsansvar för därefter uppkommande förpliktelser för bolaget.

L.A. arbetade som källarmästare i Uppsala och blev i början av år 1989 anställd som restaurangchef för en restaurang, som skulle öppnas i anslutning till ett nybyggt hotell. Hotellet och restaurangen skulle drivas av två bolag, ägda av W.L. Datum för öppnandet av restaurangen var bestämt till mars 1989. Kort tid dessförinnan visade det sig att W.L. inte personligen kunde få tillstånd att servera alkoholdrycker. Restaurangverksamheten utarrenderades därför åt ett av L.A. den 8 mars 1989 förvärvat aktiebolag, för vilket firman ändrades till S. Restaurang Aktiebolag (nedan kallat bolaget) och verksamheten angavs till att "bedriva restaurangverksamhet samt idka därmed förenlig verksamhet". L.A. var ensam styrelseledamot och hans hustru A.A. suppleant. Bolagets firma tecknades av de båda var för sig. Aktiekapitalet uppgick till 50 000 kr.

Bolaget inställde den 24 augusti 1989 betalningarna och uppdrog åt Ackordscentralen i Stockholm att utreda förutsättningarna för att rekonstruera företaget. Dessa försök misslyckades och bolaget försattes den 2 oktober 1989 i konkurs på egen begäran. Bristen i konkursboet uppgick till 3 363 534 kr. Statens fordringar på preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter angavs som följer:

Förfallotid för Skatt/avgift Restavgift/ Summa

gången period tilläggsavgift

------------------------------------------------------------

Juli 1989 39 873 14 130 54 003

September 1989 295 680 17 740 313 420

------- ------ -------

Summa 335 553 31 870 367 423

I en stämningsansökan till Uppsala tingsrätt yrkade staten förpliktande för L.A. att solidariskt med bolaget till staten betala i första hand 367 423 kr och i andra hand 53 903 kr, vilket motsvarade skulden för juli månad exklusive förseningsavgift.

L.A. bestred yrkandena men vitsordade beloppen.

Staten åberopade som grund för sitt förstahandsyrkande betalningsskyldighet enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen samt anförde följande. Av förvaltarberättelsen framgår att verksamheten den 30 april 1989 utvisade en ackumulerad förlust om 450 018 kr. Bolaget drevs vidare vilket fick till följd att förlusterna ökade och den 24 augusti uppgick till 2 359 130 kr. Bolaget torde därför redan i resultatrapporten för perioden fram till den 30 april 1989, vilken upprättades den 23 maj 1989, ha förbrukat hela sitt egna kapital och redan före sistnämnda tidpunkt varit likvidationspliktigt. Någon faktisk substans i bolaget som skulle kunna föranleda en omvärdering av resultatrapporten synes inte ha funnits då verksamheten drevs i förhyrda lokaler med förhyrda inventarier. L.A. har i egenskap av bolagets styrelse underlåtit att vidta i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen stadgade åtgärder eller att på annat sätt vidta erforderliga åtgärder inom godtagbar tid efter det att bolagets ekonomiska problem framkommit. I vart fall torde L.A. har blivit varse bolagets ekonomiska situation i och med resultatrapportens upprättande. Särskild balansräkning har aldrig upprättats trots att bolaget enligt resultatrapporten hade förbrukat hela det egna kapitalet. Inte heller synes frågan om bolagets försättande i likvidation ha aktualiserats.

L.A. angav som grund för bestridandet av förstahandsyrkandet att underlåtenheten att upprätta särskild balansräkning inte berodde på försummelse av honom samt anförde följande. De faktiska omständigheterna vitsordas. Aktiekapitalet var i realiteten borta dagen efter det att verksamheten hade startat. L.A. har dock hela tiden hållit nära kontakt med bolagets revisor K.M. och B.C. på Nordbanken för att med deras rådgivning få bolaget på fötter igen. Han har även fått råd av W.L:s advokat. I juli 1989 utökades bolagets checkkredit från 250 000 kr till 400 000 kr varvid L.A:s fritidsfastighet intecknades som säkerhet för bolagets kredit. Banken trodde således på en framtid för bolaget. L.A. insåg först i augusti att verksamheten inte längre gick att driva. Efter kontakt med X.X. på Ackordscentralen ställde bolaget in betalningarna och under en tid gjordes försök att rekonstruera rörelsen. L.A. har hela tiden förlitat sig på utomordentligt väl kvalificerade bedömare och har således inte varit försumlig. Med hänsyn till betalningsinställelsen föreligger ej heller något betalningsansvar för därefter förfallna belopp.

Staten åberopade som grund för sitt andrahandsyrkande betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen och 21 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare samt anförde följande. L.A. har av grov oaktsamhet underlåtit att inom rimlig tid från det att förlusterna uppmärksammats vidta verksamma åtgärder. Trots resultatrapporten har L.A. drivit bolaget vidare under vilken tid den ackumulerade förlusten ökat kraftigt. Bolaget har först tre månader efter det att resultatrapporten fanns tillgänglig inställt betalningarna. Under sommaren 1989 har banken utökat krediten till bolaget vilket dock inte föranlett L.A. att tillse att bolagets skulder och avgifter betalats. Skäl för jämkning eller eftergift av betalningsskyldigheten föreligger inte.

L.A. anförde som grund för bestridandet av andrahandsyrkandet följande. Även vad gäller skulden avseende uppbörden i juli har L.A. varit i nära och tät kontakt med kvalificerade bedömare av obeståndsproblematik och det kan därför inte anses att han av grov oaktsamhet underlåtit att betala nämnda skuld. Mot bakgrund av dessa kontakter föreligger i vart fall skäl till i första hand eftergift och i andra hand kraftig jämkning av det yrkade beloppet.

Vid tingsrätten hördes på L.A:s begäran dels han själv under sanningsförsäkran, dels som vittnen f.d. bankdirektören B.C., revisorn K.M. och advokaten X.X..

L.A. uppgav bl.a. följande. När det blev tal om att han skulle överta driften av restaurangen råddes han av W.L:s advokat att driva rörelsen i aktiebolagsform. L.A. skaffade sig ingen information om sina skyldigheter som styrelse i ett aktiebolag utöver vad hans rådgivare upplyste honom om. Som revisor i bolaget tillträdde K.M., som även var revisor i W.L:s båda bolag. I den budget som gjordes upp för L.A:s bolag räknades med en årsomsättning i restaurangverksamheten på 16 Mkr. Bedömningen grundades bland annat på att Restaurang Baldakinen var nedlagd då och att det alltså saknades en dansrestaurang i staden. Färdigställandet av restauranglokalerna fördröjdes och öppnandet blev flera veckor försenat liksom nattklubben som till en början fick drivas med lånade inventarier. Arrendet för restaurangen var 200 000 kr i månaden till W.L:s ena bolag. Denna summa delades i slutet av maj upp med 125 000 kr för lokalerna och 75 000 kr för inventarierna. L.A. hade kontakt med revisorn redan från inledningen. Denne var insatt i räkenskaperna hela tiden och rådde i början av maj L.A. att låna upp vad han kunde. Han tog ett personligt lån på 100 000 kr i Nordbanken och dessa pengar gick direkt till betalning av skatter i juli. Det var från revisorns sida aldrig tal om några formella skyldigheter för L.A. att upprätta kontrollbalansräkning. L.A. räknade med minskad verksamhet under semestertiden och bantade personalen från midsommar. Verksamheten drogs igång ordentligt i början av augusti men det gick inte bra utan blev ohållbart. Bland annat öppnades Baldakinen igen. L.A. fick ett brev från revisorn om läget och uppsökte Ackordscentralen. X.X. trodde på en rekonstruktion efter det att bolaget ställt in betalningarna den 24 augusti. Efter konkursen har L.A. och hans hustru drabbats av ekonomisk katastrof. De har fått sälja sin bostadsrätt och de har flyttat ut för gott till fritidsfastigheten. Deras skulder uppgår till drygt 850 000 kr.

B.C. uppgav bl.a. följande. Som chef för Nordbankens kontor var han inblandad i projektet "Sir Walter" angående uppförande av ett hotell med restaurang under vintern-våren 1989. I mars 1989 blev W.L:s utskänkningstillstånd indraget och det behövdes någon till att driva restaurangen. Det fanns personal anställd till restaurangen, ett tjugotal personer. B.C. uppsöktes av W.L. och L.A. samt eventuellt även revisorn. Avsikten var att det skulle bildas ett bolag före öppningsceremonin. L.A. fick låna till aktiekapitalet och bolaget, som denne köpt, beviljades rörelsekredit mot säkerhet i fritidshus. Restaurangrörelsen startade enligt tidsschemat med vissa driftstörningar beträffande inventarier. L.A. var in på banken var eller varannan vecka. B.C. fick alltid klara besked av L.A. Banken räknade med en viss inkörningsperiod samt minskad omsättning under sommaren. Dessutom skulle en del inkomster fördröjas enär de kom via ett kortsystem. Banken höjde därför checkkrediten med 100-150 000 kr. B.C. kände inte till hur stora personalkostnader bolaget hade. Enligt B.C:s uppfattning skulle på grund av regeln i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen hälften av landets alla småföretag vara skyldiga att upprätta kontrollbalansräkning.

K.M. uppgav bl.a. följande. Han har arbetat som revisor i 25 år. W.L. var klient hos honom. Denne skulle påbörja driften av hotellet och restaurangen och hade anställt personal, bland dessa även L.A. När W.L. inte fick utskänkningstillstånd, hoppade L.A. in och tog restaurangverksamheten i ett eget bolag. K.M. blev revisor även i det bolaget. Hans firma skötte bokföringen och fick löpande underlag från L.A. samt framställde rapporter. Det blev relativt snart svårt med ekonomin för bolaget. I slutet av juni eller början av juli presenterade L.A. ett åtgärdsprogram i vilket han minskade personalen m.m. Syftet med åtgärdsprogrammet var att bolaget skulle kunna vara på fötter vid årsskiftet. K.M. insåg att bolaget kunde vara likvidationspliktigt i månadsskiftet juni/juli och detta kan han på något sätt ha diskuterat med L.A. Efter semestrarna skrev K.M. den 17 augusti till bolaget i egenskap av revisor och översände den aktuella lagtexten i 13 kap. aktiebolagslagen samt förklarade för bolaget att bolaget hade åtta månader på sig att klara av kravet på eget kapital för bolaget. K.M:s uppfattning är att kravet på eget kapital inte kan tillämpas strikt, enär knappast något bolag skulle klara initialskedet. Han anser vidare att betalningsinställelsen fick den verkan att bolaget inte är ansvarigt för därefter uppkomna skulder.

X.X. uppgav bl.a. följande. Han har arbetat med konkursproblematik i 10 år. L.A. kontaktade honom vid Ackordscentralen beträffande en obeståndssituation för bolaget. X.X. vidtog den normala åtgärden för att skydda styrelsen mot personligt ansvar, nämligen att låta bolaget ställa in betalningarna. Detta skedde den 24 augusti. L.A. uppgav att han som restaurangchef hade blivit ombedd att driva restaurangen i egen rörelse. X.X. uppfattade att L.A. indirekt tvingats in i detta. Större delen av bolagets skulder var arrendesummor till W.L:s bolag. X.X. förhandlade flera gånger med W.L. Han bedömde att det fanns möjlighet för bolaget att fortsätta restaurangverksamheten, om W.L. accepterade en nedskrivning av arrendefordringarna. Enligt L.A. skulle W.L. ha för avsikt att "hålla L.A. under armarna" av den anledningen att W.L. var i behov av en restaurang i anslutning till hotellet. L.A:s uppfattning beträffande betalningsinställelse och företrädaransvar överensstämmer med uttalandena i RSV:s informationsskrift "Ackord Avskrivning Betalningsinställelse", där det på sid. 22 anges att praxis innebär, att personligt betalningsansvar för källskatter och arbetsgivaravgifter inte görs gällande när förfallodagen infaller efter betalningsinställelsen och verksamma åtgärder vidtagits för en samlad avveckling under hänsynstagande till samtliga borgenärers intresse. Förfarandet med betalningsinställelse blir omöjligt att använda, om personligt betalningsansvar enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen skulle stå kvar i sådant fall som nu är aktuellt. Därtill kommer att - om en företrädare skulle ha sådant personligt betalningsansvar efter en betalningsinställelse - det skulle uppstå risk för mannamån mot borgenär att betala en skatteskuld utan att undersöka bolagets övriga förpliktelser efter betalningsinställelsen.

Uppsala tingsrätt (1992-10-19, chefsrådmannen Gunnar Gråberg och rådmännen Bo G. Nordström och Jan Ulmander) biföll käromålet endast såvitt avsåg del av förstahandsyrkandet och förpliktade L.A. att solidariskt med bolaget till staten betala 54 003 kr, avseende bolaget debiterade arbetsgivaravgifter och preliminär A-skatt, förfallna till betalning i juli 1989.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Två av vittnena har framhållit att skyldigheten att upprätta kontrollbalansräkning i praktiken inte kan tillämpas beträffande bolag med lägsta tillåtna aktiekapital eller under initialskedet för bolagets verksamhet.

I målet är utrett att L.A:s aktiebolag hade det lägsta föreskrivna egna kapitalet 50 000 kr när verksamheten startades trots att arrendesumman varje månad uppgick till 200 000 kr samt rörelsen krävde en personalinsats till dryga kostnader. Det egna kapitalet skulle uppenbart ha varit många gånger större för att inte omgående förbrukas och bli negativt. Enligt tingsrättens mening får företrädare för bolag som startar verksamheten med så lågt eget kapital räkna med att ha personligt betalningsansvar enligt 13 kap. 2 § 4 st. aktiebolagslagen till dess rörelsen har genererat så mycket i vinst att igångkörningskostnaderna har betalts och det egna kapitalet kommit upp i miniminivå.

Tingsrätten godtar L.A:s bedömning att bolaget blivit likvidationspliktigt så gott som omgående efter det att verksamheten börjat i mars-april 1989. L.A. har inte vidtagit i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen föreskrivna åtgärder. Han har inte visat att underlåtenheten inte beror på försummelse av honom. L.A. är därför jämte bolaget personligen betalningsansvarig för förpliktelser som därefter har uppkommit för bolaget.

Den post som förföll till betalning i juli 1989, 54 003 kr, är en sådan förpliktelse för bolaget. Aktiebolagslagen lämnar ej någon möjlighet till jämkning av L.A:s betalningsansvar.

Bolaget har den 24 augusti 1989 ställt in betalningarna, varefter Ackordscentralen försökt att rekonstruera företaget. Sedan detta misslyckats har bolaget den 2 oktober 1989 försatts i konkurs på egen begäran.

L.A. har hävdat att hans personliga betalningsansvar inte gäller för det belopp som förföll till betalning i september 1989, dvs. efter betalningsinställelsen.

I Riksskatteverkets informationsskrift "Ackord Avskrivning Betalningsinställelse" hänvisas till rådande praxis på sätt vittnet X.X. har anfört. Med hänsyn till vad sålunda framkommit finner tingsrätten att L.A. inte har personligt betalningsansvar för beloppet i september 1989.

Staten har yrkat en vanlig betalningsförpliktelse för L.A. Enär det belopp som skall utdömas avser skatt och/eller arbetsgivaravgifter skall betalningsförpliktelsen innehålla besked därom med hänsyn till de särskilda regler som gäller för indrivande av sådana skulder till staten.

Käromålet skall således bifallas endast i vad det avser beloppet 54 003 kr av förstahandsyrkandet.

Staten vädjade mot domen och yrkade helt bifall till sitt vid tingsrätten framställda förstahandsyrkande. L.A. bestred ändring.

Parterna åberopade till stöd för sin talan samma omständigheter som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1993-08-16, hovrättslagmannen Lars-Olov Hillerudh samt hovrättsråden Sture Holmbergh, Jan-Olov Swahn, referent, och Birgitta Widebäck) ändrade tingsrättens dom och förpliktade L.A. att solidariskt med bolaget till staten betala - utöver det av tingsrätten bestämda beloppet 54 003 kr - ytterligare 313 420 kr, avseende bolaget debiterade arbetsgivaravgifter och preliminär A-skatt förfallna till betalning i september 1989 samt restavgift/tilläggsavgift.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande.

Målet gäller tillämpning av bestämmelserna i 13 kap. 2 § aktiebolagslagen enligt den lydelse av paragrafen som gällde år 1989. I det följande avser hänvisning till lagrummet denna lydelse.

Enligt paragrafens fjärde stycke svarar styrelseledamot i ett aktiebolag - i vissa fall solidariskt med andra - för bolagets uppkommande förpliktelser om styrelsen underlåtit att fullgöra vad som åligger den enligt första stycket i samma paragraf. Där föreskrivs att det åligger styrelsen att, så snart det finns skäl att anta att bolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet (den kritiska gränsen), ofördröjligen upprätta en särskild balansräkning (kontrollbalansräkning) och, om denna visar att bolagets eget kapital underskrider den kritiska gränsen, snarast möjligt till bolagsstämma hänskjuta frågan om bolaget skall träda i likvidation.

Styrelsen kan inte förhålla sig passiv till dess att den fått kunskap om att den kritiska gränsen underskridits. Åtgärder enligt paragrafens första stycke måste vidtas redan när styrelsen har kännedom om att bolagets ekonomi försämrats och misstanke finns att aktiekapitalet har gått ned under den kritiska gränsen (jfr. NJA 1988 s. 620 och prop. 1979/80:143 s. 186).

Det personliga betalningsansvaret enligt paragrafens fjärde stycke anses omfatta de bolagets förpliktelser som uppkommer efter det att åtgärder enligt första stycket skulle ha vidtagits (jfr. NJA 1988 s. 620, Kedner- Roos, Aktiebolagslagen Del II, 2 uppl. 1982 s. 249, och bil. 3 till prop. 1987/88:10 s. 239 och 244). Betalningsansvar förutsätter också att bolagets eget kapital faktiskt har underskridit den kritiska gränsen (jfr. NJA 1988 s. 620).

En styrelseledamot undgår dock enligt paragrafens fjärde stycke ansvar om han visar att underlåtenheten att vidta åtgärder enligt första stycket inte beror på försummelse av honom. Försummelse definieras i förarbetena som att styrelseledamoten uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att fullgöra vad som åligger honom enligt paragrafens första stycke (prop. 1987/88:10 s. 70). Bestämmelsen är enligt departementschefen avsedd att innebära en lämplig avvägning mellan bolagsborgenärernas och styrelseledamöternas intressen. Skyddet för borgenärerna ligger normalt i det aktiekapital som är insatt i bolaget. Det är därför uppenbart att borgenärerna kan ha ett befogat intresse av ett betalningsansvar för styrelseledamöterna personligen, om dessa underlåter att vidta likvidationsåtgärder efter en kapitalförlust. I frågan om vad som närmare bör krävas för ansvarsbefrielse för en styrelseledamot sägs vidare att en utgångspunkt bör vara att okunnighet som bottnar i självvald passivitet inte skall föranleda ansvarsbefrielse. Den som åtar sig ett styrelseuppdrag måste se till att inhämta den information som är nödvändig för att bedöma företagets ställning. Som exempel på fall då en styrelseledamot inte kan klandras för sin okunnighet om bolagets dåliga ekonomiska ställning nämns att en styrelseledamot förelagts felaktigt eller missvisande material på ett sådant sätt att han inte insett och heller inte bort inse att det har funnits anledning att vidta åtgärder enligt paragrafens första stycke. Det förutsätts dock att varje styrelseledamot har sådan kompetens och intresseriktning att han kan bedöma om bolagets ekonomiska ställning har försämrats så mycket som anges i 13 kap. 2 § (prop. 1987/88:10 s. 70-72).

Av utredningen i målet framgår att bolaget blivit likvidationspliktigt så gott som omedelbart efter det att verksamheten påbörjades samt att L.A. varit medveten härom. Någon kontrollbalansräkning upprättades varken då eller senare. Inte heller vidtogs någon annan åtgärd enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. L.A. fortsatte driften i bolaget i avsikt att med kvalificerad rådgivning försöka få bolaget på fötter igen. L.A. har därför, såsom tingsrätten funnit, blivit personligen ansvarig för bolagets därefter uppkommande förpliktelser.

Frågan är då om den omständigheten att bolaget sedermera ställt in sina betalningar skall medföra befrielse för L.A. från därefter uppkommande förpliktelser för bolaget. Den praxis som tingsrätten hänvisat till och lagt till grund för sin bedömning avser ställföreträdares ansvar, enligt 77 a § uppbördslagen (1953:272) m.fl. bestämmelser, för underlåtenhet att inbetala innehållna skatter och förfallna avgifter och innebär att bolagets betalningsinställelse under vissa förutsättningar kan medföra befrielse från sådant ansvar. Denna praxis saknar emellertid betydelse för bedömningen av styrelseledamots ansvar enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen. Paragrafen innehåller, till skillnad från 77 a § uppbördslagen m. fl. bestämmelser, klara handlingsregler för vad styrelseledamoten skall vidta för åtgärder för att undgå personligt ansvar. Dessa regler, som tillkommit i syfte att skydda bolagets eget kapital, kan inte sättas ur spel genom att styrelsen i stället väljer att ställa in betalningarna, vilket beslut bolaget självt förfogar över.

L.A. har således i egenskap av ensam styrelseledamot i bolaget underlåtit att vidta erforderliga åtgärder enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen när bolaget blivit likvidationspliktigt. Han har inte visat att underlåtenheten att vidta sådana åtgärder inte berott på egen försummelse. Han är därför ansvarig för bolagets härefter uppkommande skatte- och avgiftsskulder. Tvist råder inte om storleken på bolagets ifrågavarande skulder.

Målnummer T 1479/92

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-08-16
Målnummer
T1479-92
Lagrum
13 kap. 2 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385)
Rättsfall
NJA 1988 s. 620
RH 1989:43
Litteratur
Prop. 1979/80:143 s. 186
Prop. 1987/88:10 s. 70-72 och bil. 3 till denna prop s. 239-241 och s. 244
Kedner-Roos, Aktiebolagslagen Del II, 4 uppl. 1991, s. 296-298.
Sökord
Aktiebolag
Styrelseledamot
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation