lagen.nu

RH 1994:43

Fråga om sexuella övergrepp mot barn var att bedöma som våldtäkt. Tillika fråga om straffmätningen.

Åklagaren yrkade vid Huddinge tingsrätt ansvar å E.J. för - såvitt nu är i fråga - grov våldtäkt (6 kap. 1 § 3 st. brottsbalken) enligt följande gärningsbeskrivningar:

1. E.J. har vid ett flertal tillfällen under tiden hösten 1984 - december 1986 i bland annat Botkyrka kommun genom våld tvingat X. till samlag eller därmed jämförlig sexuellt umgänge. Våldet har bestått däri att E.J. legat ovanpå X. så att hon inte kunnat komma loss. Med hänsyn till att gärningen upprepats ett flertal gånger och riktats mot ett barn är brottet att bedöma som grovt. Det sexuella umgänget har bestått däri att E.J. med sin penis vidrört X:s könsorgan.

2. E.J. har vid ett flertal tillfällen under tiden januari 1990 - augusti 1993 genom våld tvingat Y. till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Våldet har bestått däri att E.J. har legat ovanpå Y. så att hon inte kunnat komma loss. Med hänsyn till att brottet upprepats ett flertal gånger och riktat sig mot ett barn är det att bedöma som grovt. Det sexuella umgänget har bestått däri att E.J. med sin penis vidrört Y:s könsorgan och anus.

X. och Y. biträdde åtalet.

E.J. underkastade sig ansvar för sexuellt umgänge med barn men förnekade att han gjort sig skyldig till våldtäkt. Han förnekade att han haft samlag med X. och Y. samt att det förekommit något som helst våld.

I målet vid tingsrätten hördes, såvitt nu är i fråga, målsäganden X., E.J. samt tre vittnen. Vidare spelades inför tingsrätten upp en videofilm innehållande ett dialogförhör med målsäganden Y.. Slutligen åberopades viss skriftlig bevisning.

Huddinge tingsrätt (1993-11-30, rådmannen Barbro Ahlbäck samt nämndemännen Anna-Lisa Widengren, Elof Jonsson, Helga Larsson, Mia Franzen och Willy Pedersen) fällde E.J. till ansvar för sexuellt umgänge med barn, beträffande gärningarna under åtalspunkten 1, enligt 6 kap. 6 § brottsbalken i dess lydelse före 1992-07-01 och, beträffande gärningarna under åtalspunkten 2, enligt 6 kap. 5 § brottsbalken samt bestämde påföljden till fängelse 4 år sex månader. I domskälen i skuldfrågan anförde tingsrätten följande.

Åtalspunkten 1

X., som nu är 20 år, har på ett lugnt och förtroendeingivande sätt berättat om att E.J. vid ett flertal tillfällen under åren 1985 och 1986 haft genomförda samlag med henne. Hennes uppgifter, när de gäller flera av de platser där hon påstått att samlagen skett, är så detaljrika att det inte råder något tvivel om att minnesbilderna härstammar från platser där E.J. haft sexuellt umgänge med henne. Genom E.J:s uppgifter är också visat att samlag i den mening som avses i 6 kap. 1 § brottsbalken förekommit i vart fall vid fyra tillfällen på platser, som X. angivit.

När det gäller frågan om det stannat vid den beröring, som E.J. medgivit, eller om det som X. uppgivit varit fråga om genomförda samlag är X:s uppgifter mer knapphändiga. Hon har inte lämnat någon närmare beskrivning om hur samlagen gått till eller vad som föregått dessa utan nöjt sig med att konstatera att E.J. vid samtliga tillfällen legat ovanpå henne och fört in sin penis i hennes slida. Vid något tillfälle skulle hon också ha suttit på E.J.. Tingsrätten saknar i och för sig anledning att betvivla X:s uppgifter. För denna bedömning talar inte bara den omständigheten att X. inte givit intryck av att på något sätt vilja överdriva eller förvärra E.J:s beteende utan också vad som framkommit i målet om att E.J. haft genomförda samlag med flickor, som var yngre än vad X. var vid aktuell tidpunkt. Vad E.J. uppgivit om att han för att skydda X. avstått från att tränga in i henne förtjänar således inte avseende. Med hänsyn till den långa tid som förflutit och till att det rört sig om flera tillfällen under en relativt lång period bör dock viss försiktighet iakttas vid bedömningen av X:s uppgifter om att det vid samtliga tillfällen varit fråga om samma tillvägagångssätt från E.J:s sida. Även med beaktande av att det inte kan uteslutas att X. vid något tillfälle kan ha en felaktig bild av tillvägagångssättet, finner tingsrätten att det får anses ställt utom allt rimligt tvivel att E.J. under angiven tid vid flera tillfällen haft genomförda samlag med X..

Tingsrätten ifrågasätter inte heller X:s uppgifter om att samlag förekommit vid fler tillfällen än vad E.J. medgivit. Tingsrättens bedömning härvidlag avser då särskilt X:s påstående om tillfället vid golfklubben, där de uppgifter hon lämnat bl.a. om utseendet på golvet i städskrubben är så detaljerade att det inte kan anses råda något tvivel om att dessa minnesbilder härstammar från ett tillfälle då E.J., som hon uppgivit, haft samlag med henne.

I fråga om den straffrättsliga bedömningen av E.J:s handlingar, där den avgörande frågan för om dessa i något eller flera fall är att bedöma som våldtäkt, eller grov sådan, är om E.J. genom det våld som åklagaren påstått tilltvingat sig samlag, gör tingsrätten följande överväganden.

X. har uppgivit att E.J. vid det första tillfället i stugan lagt sig i hennes säng mitt i natten, när familjen sov i samma rum, och att han redan då genomfört ett samlag. Tingsrätten ifrågasätter inte att E.J. legat i hennes säng och att det förekommit någon form av samlag. Det framstår dock som osannolikt att E.J. i familjens närvaro skulle ha utsatt X. för ett oförberett och överrumplande övergrepp av så allvarligt slag utan att hon reagerat genom att skrika eller på annat sätt göra motstånd. I vart fall borde risken för att X. skulle ha reagerat på sådant sätt varit påtaglig för E.J. och det får därför förutsättas att han i så fall skulle ha använt sig av någon form av påtagligt hot eller våld. X. har emellertid uppgivit att varken E.J. eller hon sade någonting. Hon har inte heller påstått att E.J. vid något tillfälle varit våldsam eller att hon gjort något motstånd. Vid detta förhållande får det hållas för visst att det sexuella umgänge som förekommit vid det första tillfället skett på annat sätt eller i vart fall föregåtts av andra handlingar än vad X. nu kunnat minnas eller velat uppge. Vid denna bedömning, och då åklagaren inte heller gjort gällande att E.J:s handlande vid det första tillfället varit annorlunda än vid de efterkommande, saknas anledning att vid tingsrättens prövning särskilja detta från övriga tillfällen.

Som tidigare påpekats har X. inte påstått att E.J. vid något tillfälle utövat något våld eller att samlagen genomförts efter motstånd från hennes sida. X:s berättelse ger istället intryck av att hon under den tid samlagen pågick kände sig tvungen att på moderns uppmaning följa med E.J. samt att hon ansåg att E.J:s beteende var naturligt för män och att hon hade att finna sig i hans handlande. En förklaring till denna hennes inställning torde vara att finna i de allvarliga övergrepp hon redan utsatts för och den i övrigt utsatta och konfliktfyllda situationen hon befann sig i. X. ger i dag ett mycket gott och förståndigt intryck. Det är emellertid, enligt tingsrättens mening, svårt att föreställa sig hur X. uppträdde och uppfattades vid den tidpunkt då hon var 12 - 13 år gammal. Även om det får anses uteslutet att X. skulle haft något intresse av att ha sexuellt umgänge med den då drygt 50-åriga E.J. kan det under angivna omständigheter inte anses visat att E.J. med uppsåt att tilltvinga sig samlag utövat något våld. Den omständigheten att X. uppgivit att hon anser att E.J. varit våldsam genom att ha samlag med henne föranleder ingen annan bedömning, då detta torde vara en insikt hon fått först sedan hon kommit i åtnjutande av sakkunnig hjälp för att bearbeta och förstå orsaken till sin tidigare problemfyllda situation.

Åtalet för grov våldtäkt skall sålunda lämnas utan bifall. Istället skall E.J. dömas till ansvar för sexuellt umgänge med barn. Umgänget har utövats vid ett flertal tillfällen och E.J. har, oavsett hur han uppfattat X:s inställning, på ett oförsvarligt sätt utnyttjat hennes utsatta situation och svikit det förtroende han fått, när han genom att ge sken av att vilja ta hand om och hjälpa henne, istället utnyttjat situationen för sitt eget syfte. Gärningen är således av allvarlig art och har ett mycket högt straffvärde.

Åtalspunkten 2

Redan genom E.J:s egna uppgifter är utrett att han vid upprepade tillfällen under tiden hösten 1991 till sommaren 1993 haft sådant sexuellt umgänge med Y., som är att betrakta som samlag. E.J. har härvid uppgivit att han med sin penis berört såväl Y:s anus som könsorgan. Han har uppgivit att han ibland blivit sexuellt upphetsad och att han fått utlösning. Han har inte heller förnekat att han trängt in i Y., även om han uppgivit att detta inte skett medvetet. Att E.J. verkligen trängt in i Y. styrks av rättsutlåtandet och såvitt gäller analt samlag även av Y:s uppgifter. Frågan är då om E.J., på sätt åklagaren påstått tilltvingat sig dessa samlag genom våld.

Det förhör som hållits med Y. präglas av hennes uppenbara ovilja att berätta om vad som förevarit mellan henne och E.J.. Y. har till en början förnekat att det överhuvudtaget förekommit något sexuellt umgänge dem emellan. Därefter har hon upprepade gånger uppgivit att hon sagt ifrån och att det då inte blivit något. När hon så småningom medgivit att sexuellt umgänge förekommit har hon haft svårt att berätta om hur det gått till. Hon har uppgivit att det skett bakifrån men förnekat att E.J. legat ovanpå henne. En förklaring till hennes ovilja att berätta kan, förutom hennes ålder och utveckling, vara att E.J. uppenbarligen talat om för henne vad som skulle hända om hon berättade för någon om vad som förevarit dem emellan, samt att E.J. försett henne med pengar, vilket hon tycks ha uppskattat. Att det varit fråga om ett mer omfattande sexuellt umgänge än vad hon berättat om framgår, som ovan angivits av E.J:s egna uppgifter. Det kan också med fog ifrågasättas om inte Y. vid samlagstillfällena befunnit sig i en mer tvångsartad situation än hon tillstått. Med beaktande av att Y. förnekat att E.J. legat ovanpå henne är utredningen såvitt avser det påstådda våldet emellertid så ofullständig att det mot E.J:s förnekande inte kan anses styrkt att han genom våld tilltvingat sig samlag med Y.. Åtalet för grov våldtäkt skall således ogillas.

Då gärningsbeskrivningen inte medger andra överväganden skall E.J. i enlighet med sitt erkännande dömas till ansvar för sexuellt umgänge med barn. Även denna gärning är med hänsyn till omständigheterna av mycket allvarlig art och har ett högt straffvärde.

I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande. E.J. är en nu 60-årig man, som inte förekommer i kriminalregistret. Han har dömts till ansvar för sexuellt umgänge med barn vid upprepade tillfällen. Gärningarna, som riktats mot två mycket unga och skyddslösa flickor, är som tidigare angivits av allvarlig art och har ett mycket högt straffvärde.

I målet har i ett skede då endast en målsägande var aktuell inhämtats läkarintyg enligt 7 § lagen om särskild personutredning i brottmål. Av detta framgår bl.a. att E.J. under uppväxtåren var utsatt för mobbning och möjligen övergrepp. Han arbetade under många år som busschaufför och hade därefter ett eget åkeri. Han har under en period varit bosatt i Gambia. Han har varit gift flera gånger och har sammanlagt sex barn och en adoptivdotter. För närvarande är han gift med en 22-årig gambianska, som inte beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Vidare är följande antecknat. Vid undersökningen är E.J. möjligen något omogen men i övrigt och personlighetsmässigt sammanhängande. Han företer inga psykostecken och inga kliniska tecken på hjärnskada. Han upplevs som en tidigt personlighetsstörd man med vissa sexuella problem. Hans tillstånd utgör emellertid ej någon allvarlig psykisk störning i lagens mening och han är ej i behov av rättspsykiatrisk vård. Han önskar dock möjligheter att samtala med någon psykiatriskt utbildad person, dels under ett eventuellt straffavtjänande och dels vid frigivning. Undersökande läkare har vid sin bedömning funnit att skäl för rättspsykiatrisk undersökning inte föreligger.

Även om E.J:s handlande måste anses tyda på en allvarlig avvikelse från normalt beteende finner tingsrätten med beaktande av vad som angivits i läkarintyget inte skäl föreligga att föranstalta om rättspsykiatrisk undersökning. Någon sådan har inte heller begärts.

På grund av vad sålunda framkommit om E.J:s personliga förhållanden och psykiska status kan med hänsyn till brottens allvarliga art och höga straffvärde annan påföljd än ett långvarigt fängelsestraff inte komma ifråga.

E.J. och åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade, såvitt nu är i fråga, E.J. att hovrätten skulle sänka fängelsestraffet och åklagaren att gärningarna under åtalspunkten 1 skulle bedömas som grov våldtäkt. X. biträdde åklagarens talan.

I hovrätten hölls förnyade förhör med målsäganden X. och med E.J..

Svea hovrätt (1994-02-03, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Lars Hesser, referent, och tf. hovrättsassessorn Anders Weihe samt nämndemännen Barbro Pettersson och Jan Sjöqvist) fastställde tingsrättens dom i överklagade delar. I domskälen i skuldfrågan beträffande gärningarna i åtalspunkten 1 anförde hovrätten följande.

E.J. har överklagat domen enbart såvitt angår påföljden. Åklagaren och X., som bägge uttryckligen förklarat att de inte yrkat någon straffskärpning, har främst med hänvisning till ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1993 s. 310) gjort gällande att brotten bör bedömas som grov våldtäkt. Det kan i sammanhanget nämnas, att Högsta domstolen nyligen meddelat ytterligare en dom av liknande slag (dom den 24 november 1993, DB 688).

För hovrättens prövning i denna del är under dessa förhållanden den avgörande frågan om E.J., på det sätt som förutsätts för tillämpning av bestämmelsen om våldtäkt, med våld tilltvingat sig de samlag, som tingsrätten funnit har förekommit mellan honom och X. under åren 1985 och 1986.

Den svenska strafflagstiftningen om sexualbrott bygger bl.a. på att det finns ett särskilt behov av att bereda barn och ungdomar skydd mot olika former av sexuella övergrepp och utnyttjanden. Detta har bl.a. kommit till uttryck genom att alla former av sexuellt umgänge med någon som är under 15 år är straffbelagda. Det är enligt den straffbestämmelsen som E.J. har fällts till ansvar av tingsrätten.

Straffbestämmelsen om sexuellt umgänge med barn i 6 kap. 5 § brottsbalken skall emellertid endast tillämpas om gärningen inte faller under någon av de mer kvalificerade sexualbrott som behandlas i de tidigare bestämmelserna i kapitlet. Det bör dock framhållas att avgörande för frågan om vilken straffbestämmelse som är tillämplig i ett enskilt fall endast är om rekvisiten för en viss brottsbeskrivning är uppfyllda. Hur denna prövning utfaller är inte i sig avgörande för frågan om hur högt straffvärde som brottet skall anses ha. Det är således fullt möjligt att en gärning som är att bedöma enligt en mer kvalificerad straffbestämmelse i det enskilda fallet kan ha ett väsentligt lägre straffvärde än en gärning som faller under en mindre kvalificerad bestämmelse.

De i förhållande till sexuellt umgänge med barn kvalificerade straffbestämmelserna avser våldtäkt (1 §), sexuellt tvång (2 §), sexuellt utnyttjande (3 §) samt sexuellt utnyttjande av underårig (4 §).

Våldtäktsbestämmelsen är tillämplig i bl.a. det fallet att någon uppsåtligen genom våld tvingar annan till samlag. Det våld som krävs för att bestämmelsen skall kunna vara tillämplig brukar beskrivas som misshandel eller ett på visst sätt kvalificerat betvingande av den kroppsliga rörelsefriheten.

Sexuellt tvång föreligger om någon, utan att våldtäktsbestämmelsen är tillämplig, genom olaga tvång förmår annan till sexuellt umgänge. Det olaga tvånget kan bl.a. bestå i att gärningsmannen använder våld som inte är så ingripande som krävs för ansvar för våldtäkt. Sådant våld föreligger om gärningsmannen använt sig av en fysisk kraftutveckling som riktats mot en annan person och som varit tillräcklig för att övervinna ett motstånd av någon art.

Sexuellt utnyttjande föreligger i bl.a. det fallet när någon förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning. Det kan i sammanhanget också nämnas att det nyligen i departementspromemorian Ökat skydd för barn (Ds 1993:80) föreslagits att straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande skall kompletteras så att den även skall omfatta fall då någon har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt utnyttja dennes skyddslösa ställning. Förslaget tar sikte på sådana fall av sexuella övergrepp mot barn och ungdomar där det inte finns förutsättningar för att tillämpa bestämmelserna om våldtäkt men där barnet eller den unge saknat "den mognad och auktoritet som erfordras för att en sexuell handling från deras sida skall kunna sägas vara i egentlig mening frivillig".

Vad slutligen gäller bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig tar den sikte på sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är gärningsmannens avkomling eller som står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut.

Av de i förhållande till sexuellt umgänge med barn kvalificerade straffbestämmelserna kan i förevarande fall, såsom åklagarens gärningspåstående är utformat, bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt tvång i och för sig vara tillämpliga. Det våld som åklagaren gjort gällande att E.J. utövat är att han legat ovanpå X. så att hon inte kunnat komma loss.

X. har berättat att E.J. vid de flesta av samlagen legat ovanpå henne. I hovrätten har hon, som tidigare redovisats, särskilt uppehållit sig vid ett av dessa tillfällen. X. har berättat på ett mycket trovärdigt sätt och har inte givit intryck av att vilja tillvita E.J. mer än vad som faktiskt förekommit. Hovrätten finner, mot bakgrund av utredningen i övrigt i målet, att X:s uppgifter har ett sådant bevisvärde att de skall läggas till grund för bedömningen.

Att den ena parten vid ett samlag ligger ovanpå den andra kan givetvis inte i sig anses innebära att detta utförs med utövande av ett sådant våld som avses i våldtäktsbestämmelsen. I det enskilda fallet kan emellertid förhållandena vara sådana att den som ligger under, med beaktande av även sådana förhållanden som skillnader i tyngd och kroppsstyrka, är så begränsad i sin rörelsefrihet som våldtäktsbestämmelsen förutsätter. Så kan exempelvis vara fallet om en vuxen person genomför ett samlag liggande på ett barn.

Av vad X. berättat får anses framgå att hon i vart fall vid det tillfälle i skogen som hon här särskilt har uppehållit sig vid, var så begränsad i sin rörelsefrihet som nyss sagts, även om E.J. är väsentligt kortare och lättare än vad vuxna män i genomsnitt är.

För att E.J. skall dömas till ansvar för våldtäkt eller, i sådana fall där våldet inte kan anses tillräckligt ingripande för ansvar för våldtäkt, sexuellt tvång förutsätts emellertid också att han har haft uppsåt att genom våldet tilltvinga sig samlag.

Om den som utsätts för våldet genom ord eller genom att göra motstånd eller på annat sätt klart givit tillkänna att hon inte vill underkasta sig ett samlag talar detta naturligtvis med mycket stor styrka för att den tilltalade haft ett för våltäktsansvar erforderligt uppsåt. Vad X. berättat kan emellertid inte läggas till grund för slutsatsen att E.J. på något sådant sätt fått klart för sig att X. motsatt sig samlag. Även utan att den utsatte på något sådant sätt som nu berörts gett uttryck för sin inställning till samlag kan denna emellertid ändå framstå som så klar med hänsyn till omständigheterna att det därigenom också måste anses vara utrett att den tilltalade genom våldet uppsåtligen har tvingat den utsatte till samlaget.

Frågan vilket uppsåt en tilltalad haft gäller alltid vilka föreställningar och uppfattningar denne rent faktiskt haft vid gärningen. Att dessa för andra kan framstå som befängda eller orimliga saknar således i princip betydelse för bedömningen. Även om det, som tingsrätten anfört, får anses uteslutet att X. haft något intresse av att ha sexuellt umgänge med E.J. är det som är avgörande för uppsåtsfrågan vad som kan anses visat om hur E.J. själv uppfattade situationen. Enligt hovrättens mening kan den utredning som förebringas här, mot E.J:s bestridande, inte sägas vara tillräcklig för att det skall kunna anses vara ställt utom rimligt tvivel att E.J. utövat det våld som förekommit med uppsåt att därigenom tvinga sig till samlag.

Hovrättens prövning innebär alltså att E.J. inte skall fällas till ansvar för våldtäktsbrott. Av motsvarande skäl saknas också förutsättningar för att bedöma gärningarna som sexuellt tvång. Såsom åtalet utformats skall E.J. under dessa förhållanden, såsom tingsrätten funnit, dömas för sexuellt umgänge med barn.

I likhet med tingsrätten finner hovrätten att E.J. på ett oförsvarligt sätt utnyttjat X:s utsatta situation och svikit det förtroende han fått när han genom att ge sken av att vilja ta hand om och hjälpa X. istället utnyttjat situationen för sitt eget syfte. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att gärningarna är av allvarlig art och har ett mycket högt straffvärde.

Hovrätten anförde - efter att konstaterat att E.J. i den inte överklagade delen (åtalspunkten 2) skulle i enlighet med tingsrättens dom dömas för sexuellt umgänge - i påföljdsfrågan följande.

E.J. har yrkat att fängelsestraffet sätts ned. Som grund för yrkandet har han åberopat att brottsligheten har ett lägre straffvärde än vad tingsrätten har funnit samt att det vid straffmätningen skall beaktas att han tidigare är ostraffad, att han har en relativt hög ålder samt att en lång tid har förflutit sedan han begick brotten mot X..

Maximistraffet för sexuellt umgänge med barn är fängelse i fyra år. När det är fråga om flera brott av detta slag följer emellertid av 26 kap. 2 § brottsbalken, såväl i dess nuvarande lydelse som i den lydelse paragrafen hade före 1989, att det högsta straffet får överskridas med två år.

Med den praxis som allmänt tillämpas vid domstolarna är det ovanligt att den förhöjda straffskalan vid flerfaldig brottslighet kommer till användning. För att så skall ske bör särskilda skäl föreligga.

Vid straffmätningen skall inte endast det relativa straffvärdet av viss brottslighet i förhållande till annan brottslighet som faller under samma straffbestämmelse beaktas. En jämförelse bör även ske med hur brott som faller under andra straffbestämmelser bedöms i straffvärdehänseende.

För grov våldtäkt är straffminimum fyra år. Högsta domstolen har i de två fall som redovisats tidigare bedömt sexuella övergrepp mot barn, som i flera hänseenden framstår som likartade med de brott som E.J. gjort sig skyldig till, såsom grov våldtäkt. De för rubriceringen avgörande skillnaderna kan enligt hovrättens mening inte läggas till grund för mycket påtagliga skillnader när det gäller straffvärdebedömningen. Härtill kommer att E.J. gjort sig skyldig till ett stort antal brott som riktat sig mot två olika flickor. Mot den angivna bakgrunden anser hovrätten att det inte finns skäl att tillmäta den brottslighet som E.J. gjort sig skyldig till ett lägre straffvärde än som motsvaras av det fängelsestraff som tingsrätten dömt till.

Att E.J. tidigare är ostraffad är inte en omständighet som påverkar straffvärdet eller på annat sätt i sig är av betydelse för straffmätningen.

E.J. är numera 61 år. Enligt hovrättens mening har det inte framkommit något som ger anledning att anta att han vare sig till följd av sin ålder eller av andra liknande skäl skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottens straffvärde.

Den tid som förflutit sedan övergreppen mot X. begicks är i och för sig så pass lång att det under vissa förutsättningar inte kan anses uteslutet att beakta den vid straffmätningen. Mot bakgrund av att E.J. därefter åter gjort sig skyldig till brottslighet av samma slag anser emellertid hovrätten att det inte heller på denna grund finns tillräckliga skäl att utdöma ett lindrigare straff än det som är påkallat av brottslighetens straffvärde.

Målnummer B 3525/93

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1994-02-03
Målnummer
B3525-93
Lagrum
6 kap. 6 § brottsbalken (i dess lydelse före 1992-07-01)
6 kap. 5 § brottsbalken
Rättsfall
NJA 1993 s. 310
NJA 1993 s. 616
Litteratur
Sökord
Sexuellt umgänge med barn
Straffmätning
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation