NJA 1993 s. 310

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Widebeck) anförde i dom d 16 nov 1992:

Domskäl. Ansvar.

Åtalspunkt 1. A.K. har bestritt åtalet.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört jämte annat följande.

I mitten på 1980-talet bodde såväl A.K. som Å.B. och S.Å., båda födda 1976, i det lilla samhället Mossgruvan. A.K., som var änkling sedan 1983, bodde ensam i en hyreslägenhet. Någon dag under flickornas sommarlov kom de förbi A.K:s bostad då denne ropade på dem att han ville bjuda på "fika". Flickorna följde hans uppmaning och gick in. A.K. bjöd på dricka men ville sedan tala med Å.B. ensam i ett inre rum, sovrummet. De gick in där och A.K. stängde dörren. Han började att klä av Å.B. under det att han pratade om att "killar tänker bara på sex", att "det är inte farligt" och att "det är skönt". Trots Å.B:s motstånd lade han henne helt avklädd på sängen och drog ned sina byxor. Han lade sig sedan över henne och höll ena handen om hennes huvud. Med den andra handen smekte han hennes kropp och hade fingarna i hennes slida. Å.B. såg honom hålla sin penis och föra den mot hennes slida. Hon kände att han trängde in i henne och det gjorde mycket ont. Under fortsatta samlagsrörelser flåsade A.K. men lämnade Å.B. efter en stund. Hon var mycket rädd och gav sig genast ut från rummet. Hon satte sig ute i trapphallen för att vänta på S.Å. som sedan gick in i sovrummet. När S.Å. kom in i rummet stängde A.K. åter dörren och tog av S.Å. hennes shorts och trosor så att hon bara hade en T-shirt på sig. Han ledde henne till sängen och sa att han "skulle göra henne till en tjej som alla killar ville ha". Sedan han lagt henne på sängen höll han fast hennes händer ovanför hennes huvud. Han lade sig över henne och särade hennes ben. Hon försökte komma loss men lyckades inte. Under det att han låg på S.Å. drog han ned sina egna byxor. Hon kände att han trängde in i henne och det gjorde mycket ont. A.K. gjorde sedan samlagsrörelser och flåsade. S.Å. tyckte att han låg länge på detta sätt men plötsligt lämnade han henne och sade åt henne att gå ut. Hon sprang genast därifrån.

Dessa händelser kom till polisens kännedom först på försommaren 1992, då genom de sociala myndigheterna. Å.B. hade då berättat om saken för sin mamma vilken talat med en läkare. Denne hade sedan rapporterat till myndigheterna.

A.K., som tillbakavisat åklagarens påståenden, har berättat jämte annat följande. Han kände flickorna och ville bjuda dem på något gott. Troligen var detta sommaren 1985. När de kom in i lägenheten skojade de med honom och sade "ska vi klä av oss". De klädde sedan av sig nakna och lade sig bredvid varandra på hans säng. De ville att också han skulle klä av sig men det gjorde han inte. Till sist sprang flickorna iväg från lägenheten. Något annat förekom inte.

Nämnas må, att A.K. vid inledande polisförhör lämnat en annan skildring av händelseförloppet, en skildring som bland annat innefattat att han - sedan flickorna frivilligt klätt av sig och lagt sig i sängen - själv klätt av sig och legat med flickorna där, att han smekt dem för att vara snäll mot dem och att de onanerat åt honom. Denna skildring har A.K. under senare polisförhör liksom även inför TR:n tagit avstånd från och hävdat att han i sitt upprörda tillstånd blivit förledd till felaktiga uppgifter av förhörsledarna.

Å.B. och S.Å. har vid förhören i TR:n ingående redogjort för vad som enligt dem förekommit. Deras uppgifter har överensstämt med åklagarens ovan redovisade påståenden, dock att flickorna haft olika uppfattningar om vem av dem som gått in först till A.K. i sovrummet. De har båda bestritt att de varit samtidigt i sovrummet eller uppträtt så som A.K. gjort gällande.

Å.B. och S.Å. har båda sagt, att de inte vågat berätta om vad som hänt för föräldrarna, att de känt sig smutsiga och äckliga och att de varit rädda för att de gjort något dumt genom att gå in till A.K.. De har vidare sagt, att de nu vid sexton års ålder velat bli av med detta som tryckt dem.

Överläkaren L.H. vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Örebro har avgivit utlåtanden över undersökningar av Å.B. och S.Å..

Om Å.B., som betecknas som "normal begåvad och ordnad", har läkaren jämte annat uttalat, att hon har avsevärda symtom som tyder på att hon varit med om en för henne mycket traumatiserande händelse, att hon skadats av övergreppet och att hon är i behov av hjälp i form av psykoterapi att bearbeta övergreppet och att uttrycka känslor på ett för henne mer för konstruktivt sätt. S.Å. har av läkaren bedömts som normalbegåvad och klart verklighetsförankrad. Även hon har ansetts vara i behov av en bearbetande psykoterapi för att komma till rätta med den traumatiska händelsen.

Vittnesförhör med flickornas mödrar L.B. och M-L.N. samt med specialläraren U.S. och skolpsykologen B.P-A. har inte tillfört utredningen uppgifter av avgörande betydelse.

TR:n gör detta bedömande.

Å.B. och S.Å. har vid de många förhören under polisutredningen, hos psykolog och läkare samt vid TR:n lämnat överensstämmande berättelser, må vara att de - såsom nämnts - haft olika uppfattning om vem av dem som gått först in i A.K:s sovrum. Den omständigheten att vad de berättat om nu ligger mer än sju år tillbaka i tiden - flickorna var då bara åtta år gamla - stämmer till särskild varsamhet vid bedömningen av deras utsagor. Det finns emellertid inget som tyder på att här kan röra sig om en efterhandskonstruktion, betingad av hämnd, egen vinning eller annat. Flickornas berättelse att de besökt A.K. det angivna året överensstämmer med dennes uppgifter. A.K:s berättelse vid TR:n om vad som förekom vid flickornas besök, sedd i belysning av hans inledande berättelse hos polisen, ter sig dock föga förtjänt av tilltro.

Att flickorna så länge dröjt med att berätta om vad de varit med om låter sig väl förklaras av de skuldkänslor de kan ha burit på och den motvilja de känt vid tanken på övergreppen.

TR:n sätter således sådan tilltro till Å.B:s och S.Å:s berättelser att rätten finner tillförlitligen styrkt, att A.K. förfarit så mot dem som de själva berättat. Dessa gärningar mot de försvarslösa flickorna är att bedöma såsom grov våldtäkt.

TR:n anser icke förutsättningar föreligga att med tillämpning av bestämmelserna i 29 kap BrB eller annat lagstadgande döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Åtalspunkt 2. TR:n, som satte tilltro till målsäganden H.V-J:s berättelse, fann mot A.K:s bestridande åtalet för sexuellt ofredande styrkt.

I fråga om skadestånd anförde TR:n följande. A.K. har bestritt samtliga skadeståndsyrkanden. I fråga om Å.B. och S.Å:s yrkanden har han hävdat att skadeståndsskyldigheten bör bedömas efter den praxis härutinnan som rådde 1985. Såsom i och för sig skäliga belopp har han vitsordat 25 000 kr för envar av flickorna. Utgiftsbeloppen har vitsordats som skäliga. Mot ränteyrkandet har invändning ej framställts.

A.K. har vitsordat det av H.V-J. yrkade skadeståndet med ränta såsom i och för sig skäligt.

Å.B. och S.Å. har genom A.K:s övergrepp mot dem dels åsamkats sveda och värk och dels utsatts för allvarlig kränkning. Av läkarutlåtandena framgår, att skadeverkningar ännu kvarstår och kräver åtgärder. Även med beaktande av att övergreppen skett endast vid ett tillfälle bör ett förhållandevis kraftigt skadestånd, bestämt efter nuvarande värderingar, utdömas. Enligt TR:ns bedömning bör ersättningen bestämmas till 50 000 kr för sveda och värk, inklusive psykiskt lidande, och 75 000 kr för kränkning.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.K. jämlikt 6 kap 1 § 3 st BrB för grov våldtäkt

och jämlikt 6 kap 7 § 1 st BrB för sexuellt ofredande

till fängelse 4 år.

A.K. förliktades utge skadestånd till Å.B. med 125 600 kr jämte ränta, till S.Å. med 125 450 kr jämte ränta samt till H.V-J. med 5 000 kr jämte ränta.

Domskäl

Domskäl.

Vad först angår åtalet för sexuellt ofredande av H.V-J. finner HovR:n detta styrkt genom målsägandeförhör och vad i övrigt i denna del av målet förekommit.

Vad gäller åtalet för grov våldtäkt har A.K. i HovR:n uppgett i huvudsak: Flickorna kom till honom med blommor. De tog själva initiativ till sexuella aktiviteter. Som han tidigare uppgett klädde flickorna självmant av sig nakna och lade sig i sängen. De ville att han skulle visa hur man gör barn. När de sa att han också skulle klä av sig drog han ned byxorna. Han drog inte ned kalsongerna, vilket han felaktigt uppgett vid polisförhör. Han lade sig ovanpå S.Å. för att visa hur man gör barn. Hans penis kom inte i beröring med S.Å:s könsorgan. Inte heller tog han med sin hand på hennes slida. Han stödde sig med armbågarna mot sängen och höll inte i S.Å.. Å.B. låg vid tillfället naken bredvid i sängen. Men henne rörde han inte, annat ån möjligtvis flyktigt med handen. Flickorna grep tag i hans penis utanpå kalsongerna. De onanerade dock inte åt honom som han sagt vid polisförhöret. A.K. lockades till de sexuella aktiviteterna genom flickornas beteende.

Å.B. och S.Å. har hörts ånyo i HovR:n. Deras berättelser överensstämmer i stora drag med vad de upp ett vid TR:n. Den fonetiska upptagningen vid TR:n av förhöret med sa har spelats upp i HovR:n.

Å.B:s uppgifter avviker från vad hon uppgett under förundersökningen bland annat i följande avseenden: Hon har tagit tillbaka sin tidigare uppgift om vem som först gick in i A.K:s sovrum och sagt sig vara osäker härom. Hon har nu sagt att A.K. klädde av henne då hon stod upp men uppgav vid förundersökningen att han klädde av henne då hon låg i sängen. Vidare har hon ursprungligen uppgett att hon grät vid övergreppet men har nu sagt att hon inte gjorde det. Hon har också inför polisen uppgett att A.K. låg stilla på henne men nu har hon sagt att han "hoppade upp och ner" på henne. Slutligen har hon vid polisförhör uppgett att han stack in fingrarna i underlivet på henne men i HovR:n har hon återtagit denna uppgift.

I andra avseenden synes Å.B. och S.Å. ha misstagit sig. Sålunda har de trott att en episod då A.K. visade "porrtidningar" för dem inträffat före den åtalade gärningen under det att i HovR:n förebragt utredning talar för att den inträffat senare. Vidare har båda flickorna förutsatt att Å.B:s familj, som bott i samma hyreshus som A.K., före händelsen flyttat till en villa i en annan del av byn medan utredningen i HovR:n visar att familjen bott kvar i samma hyreshus då gärningen begicks och först d 15 nov 1986 flyttat till villan.

Av åklagaren har åberopats att Å.B. efter händelsen visat symptom i form av huvudvärk och magbesvär, vilket enligt överläkare L.H:s utlåtande skulle kunna tyda på att hon varit med om en traumatiserande händelse. I anledning härav har genom vittnesförhör med Å.B:s föräldrar och moderns tidigare sambo samt med skolpsykolog och lärare förebragts viss utredning om hennes besvär och när dessa börjat. Enligt utredningen har besvären i huvudsak visat sig efter den åtalade gärningen men vissa symptom har uppträtt redan tidigare. Det har även framhållits att hennes besvär kan ha samband med Å.B:s splittrade familjeförhållanden; hennes mor har sålunda under Å.B:s uppväxttid under skilda perioder sammanbott med tre olika män.

Det har vidare påståtts att våldtäkt på så unga flickor borde ha lett till blödning och att flickornas uppgifter att de våldtagits utan att någon blödning uppkommit kan ifrågasättas. I detta avseende har överläkaren Lennart Rammer hörts som sakkunnig i HovR:n. Av hans utlåtande framgår att en våldtäkt inte under alla förhållanden måste framkalla en blödning. Rammer har tillagt att flickor i angiven ålder måste ha svårt att känna eller ange hur långt penis trängt in i slidan.

Det har slutligen såsom anmärkningsvärt framhållits att flickornas utsagor i vissa detaljer är helt lika, t ex uppgifterna om den smärta de känt vid samlaget, den uteblivna blödningen samt sveda i samband med vattenkastning. Även då flickorna ändrat uppgift har detta i något fall skett samstämmigt.

HovR:n gör på grundval av den förebragta utredningen följande bedömning.

Den åtalade gärningen begicks för mer än sju år sedan. Det är med hänsyn härtill och till flickornas ålder naturligt att de, liksom A.K., måste ha svårt att erinra sig alla detaljer. Även med beaktande härav måste emellertid de ändringar Å.B. gjort i sin berättelse anses minska trovärdigheten av hennes uppgifter. Hennes utsaga har också lämnats med en med hänsyn till omständigheterna anmärkningsvärd säkerhet. Hon har t ex trots den tid som förflutit kunnat beskriva möbleringen i A.K:s bostad trots att hon uppehållit sig där endast en kort stund i samband med den åtalade gärningen. Det synes inte uteslutet att hon i vissa delar anpassat sin utsaga efter S.Å:s. Även om mycket tyder på att Å.B:s utsaga likväl är sanningsenlig kan den inte anses vara så tillförlitlig att den kan läggas till grund för en fällande dom mot A.K..

S.Å:s berättelse, som i allt väsentligt vidhållits från förundersökningen, har gett intryck av att återge vad hon själv upplevt.

Att S.Å. utsatts för ett sexuellt övergrepp vittnar även A.K:s utsaga om. S.Å. har berättat att hon såg A.K:s nakna underliv och hans styvnade manslem då han reste sig upp från sängen. Vad S.Å. uppgett om smärta ger vid handen att A.K:s penis i vart fall har varit i sådan beröring med hennes slida som krävs för sexuellt umgänge.

HovR:n finner vid en samlad bedömning av vad som anförts att bevisningen när det gäller sexuellt övergrepp mot Å.B. inte har sådan styrka att åtalet för våldtäkt eller sexuellt umgänge med barn kan bifallas. Däremot får S.Å:s utsaga i förening med A.K:s anses utvisa att sexuellt umgänge förekommit mellan dem.

Beträffande frågan om A.K. tilltvingat sig sexuellt umgänge med våld framgår av S.Å:s berättelse att hon utan att protestera följt med honom in i sovrummet, låtit honom ta av henne shorts och trosor samt låtit sig ledas till sängen. Det tvång som enligt hennes egen berättelse förekommit, utöver det som följt av att han legat på henne, har varit att han hållit hennes armar över huvudet på henne. Det får anses ovisst i vilken mån S.Å. förmått eller haft mod att göra fysiskt motstånd. Eftersom det vid sådant förhållande inte kan anses alldeles klart att A.K. medvetet betvingat något motstånd från S.Å:s sida kan åtalet för våldtäkt eller sexuellt tvång inte bifallas.

Med hänsyn till flickornas ålder bör A.K:s uppgift, att han av dem lockats till sitt handlande, inte förtjäna avseende.

Åtalet skall sålunda bifallas enligt åklagarens i andra hand framställda påstående om sexuellt umgänge med barn, dock endast såvitt avser S.Å.. Det av TR:n utmätta straffet skall därför sättas ned. Vid straffmätningen beaktar HovR:n A.K:s ålder samt att ovanligt lång tid förflutit från det brottet begicks.

Skadestånd. På grund av utgången i ansvarsfrågan skall Å.B:s skadeståndstalan ogillas under det att S.Å. skall tillerkännas skadestånd på grund av det mot henne förövade brottet sexuellt umgänge med barn. HovR:n finner de av S.Å. på grund härav yrkade beloppen skäliga.

Vidkommande brottet sexuellt ofredande råder inte tvist om storleken av skadeståndet.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom i ansvarsdelen ogillar HovR:n åtalet för våldtäkt och annat sexuellt övergrepp avseende Å.B. samt dömer A.K. jämlikt 6 kap 6 § BrB i dess lydelse före d 1 juli 1992 för sexuellt umgänge med barn avseende S.Å.

och för sexuellt ofredande enligt TR:ns dom avseende H.V-J.

till fängelse 1 år 6 mån.

HovR:n ändrar på det sätt TR:ns dom i skadeståndsdelen att HovR:n ogillar Å.B:s skadeståndstalan samt bestämmer det belopp A.K. har att utge i skadestånd till S.Å. till 50 000 kr jämte ränta enligt TR:ns dom.

Nämndemannen Fromell var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med majoriteten finner jag det utrett att A.K. haft sexuellt umgänge med S.Å.. A.K. har vid gärningen använt sig av våld då han med sin kroppsvikt och genom att hålla i flickans händer betvingat hennes rörelsefrihet. Brottet är därför att bedöma som våldtäkt. Med hänsyn till att flickan vid tidpunkten för övergreppet endast var åtta år, får A.K. anses ha visat sådan särskild råhet att han skall dömas för grov våldtäkt. Med beaktande av A.K:s ålder samt tiden som förflutit från det gärningen begicks skall fängelsestraffet bestämmas till tre år. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har funnit utrett att A.K:s penis varit i beröring med S.Å:s slida. Detta är tillfyllest för att samlag skall anses ha före legat i den mening som avses i 6 kap 1 § BrB. Frågan är emellertid om A.K. genom våld tvingat S.Å. till samlaget.

HovR:n har vidare funnit utrett att A.K. legat på S.Å. och att han hållit hennes armar över huvudet på henne. När det gäller frågan om A.K. genom detta våld tilltvingat sig sexuellt umgänge har HovR:n konstaterat att det av S.Å:s egen berättelse framgår att hon utan att protestera följt med honom in i sovrummet, låtit honom ta av henne shorts och trosor samt låtit sig ledas till sängen. HovR:n har vidare anfört att det får anses ovisst i vilken mån S.Å. förmått eller haft mod att göra fysiskt motstånd och att det därför inte kan anses alldeles klart att A.K. medvetet betvingat något motstånd från hennes sida.

S.Å. var vid det aktuella tillfället åtta år gammal. För ett barn i den åldern kan det vara svårt att stå emot den naturliga auktoriteten hos en vuxen person. Det är därför förklarligt om S.Å. inte gjorde något motstånd och inte protesterade mot vad A.K. utsatte henne för. Även om S.Å. inte gjorde något motstånd och inte protesterade, var situationen sådan att det måste ha framstått som uppenbart för A.K. att hon inte frivilligt skulle inlåta sig på ett sexuellt umgänge med honom. När A.K. med denna insikt utövade det våld mot henne som funnits utrett får han också anses ha genom våld tvingat henne till samlag på sätt krävs för ansvar för våldtäkt.

Det brott som A.K. har befunnits skyldig till har visserligen inte innefattat ett fullbordat samlag. Med hänsyn till omständigheterna i övrigt och med särskilt beaktande av att offret var ett åttaårigt barn bör gärningen emellertid bedömas som grov våldtäkt (se prop 1983/ 84:105 s 52;jfr prop 1991/92:135 s 11 ff beträffande nu gällande lydelse av 6 kap 1 § 3 st BrB).

Vid denna bedömning bör prövningen av ansvarsfrågan utvidgas till att även avse påföljden.

Den av TR:n bestämda påföljden, fängelse fyra år, motsvarar minimistraffet för grov våldtäkt. Vid straffmätningen bör emellertid beaktas A.K:s ålder och den ovanligt långa tid som förflutit sedan våldtäktsbrottet begicks. HD finner med hänsyn härtill att det föreligger särskilda skäl att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för grov våldtäkt (se 29 kap 5 § BrB). Påföljden bör bestämmas till fängelse tre år.

Av S.Å. yrkat skadestånd har vitsordats av A.K. för det fall att han fälls till ansvar för grov våldtäkt. TR:ns dom skall alltså fastställas i vad avser skadestånd till S.Å..

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsdelen dömer HD - som utvidgar prövningen till att avse även påföljdsfrågan - A.K. enligt 6 kap 1 § 3 st BrB i dess lydelse före d 1 juli 1992 och 6 kap 7 § 1 st samma balk för grov våldtäkt och sexuellt ofredande till fängelse 3 år.

Fängelsestraffet skall till en tid av 105 dagar anses verkställt i anstalt.

Med ändring av HovR:ns dom även i skadeståndsdelen fastställer HD TR:ns dom i vad avser skadestånd till S.Å..

JustR Munck, med vilken JustR Gregow instämde, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Jag ansluter mig till majoritetens mening t o m tredje stycket i domskälen. Härefter anför jag följande.

Vid bedömande av om ett våldtäktsbrott skall anses som grovt skall, enligt 3 st i 6 kap 1 § BrB i bestämmelsens lydelse vid tiden för gärningen, särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om den som begått gärningen tillfogat allvarlig skada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild råhet.

Det förhållandet att gärningen förövats gentemot ett åttaårigt barn medför att den har ett högt straffvärde. En våldtäkt förövad mot ett barn synes knappast någonsin kunna bedömas som ett mindre allvarligt brott i den mening som avses i 6 kap 1 § 2 st BrB och är ofta att bedöma som grovt brott enligt 3 st samma paragraf. I förevarande fall kan emellertid vid en sammanvägning av samtliga omständigheter - däribland det förhållandevis lindriga våld som A.K. utövat och det av allt att döma helt kortvariga händelseförloppet - inte anses att A.K. ådagalagt särskild råhet vid gärningen. Inte heller eljest kan anses att gärningen är att bedöma som svårare brott än våldtäkt av normalgraden.

Bedömd som en våldtäkt av normalgraden har gärningen ett straffvärde som ej oväsentligt överstiger det i 6 kap 1 st BrB angivna minimistraffet fängelse två år. I betraktande av A.K:s ålder och av den ovanligt långa tid som förflutit sedan våldtäktsbrottet begicks bör emellertid straffet för de av honom begångna brotten kunna stanna vid fängelse två år.