RH 1994:49
Påföljd för misshandel och grovt hemfridsbrott begångna av en 18-åring har bestämts till skyddstillsyn med samhällstjänst.
Åklagaren yrkade vid tingsrätten ansvar å M.N.V. för misshandel och hemfridsbrott enligt följande gärningsbeskrivning.
M.N.V. har strax efter midnatt den 1 januari 1993, två gånger, olovligen inträngt och kvarstannat i G.B:s bostadslägenhet på Södra Förstadsgatan i Malmö. M.N.V. har vid bägge tillfällena i lägenheten misshandlat G.B., genom att utdela ett flertal kraftiga sparkar, vilka träffat G.B. på huvudet och kroppen. Av misshandeln har G.B. åsamkats smärta samt rodnad, svullnad och blåmärken. Hemfridsbrottet är att anse som grovt med hänsyn till att M.N.V., nattetid, har inträngt i lägenheten i avsikt att misshandla G.B..
Målsäganden E.E., hustru till G.B. och närvarande i lägenheten vid tillfället, yrkade skadestånd med sammanlagt 15 000 kr.
M.N.V. erkände ringa misshandel bestående i att han i samband med ett handgemäng tilldelat G.B. något slag med handen men förnekade att han skulle ha sparkat G.B.. Han vidgick vidare att han befunnit sig i G.B:s lägenhet vid ett tillfälle men förnekade hemfridsbrott då han inte haft uppsåt att intränga i lägenheten. Han medgav att betala 500 kr i skadestånd avseende kränkning men bestred skadeståndsyrkandet i övrigt.
Malmö tingsrätt (1993-06-10, rådmannen Nils Gerleman samt nämndemännen Inga Engelbrektsson, Göran Karlsson och Göran Ridemark) fann åtalet styrkt och bestämde påföljden till fängelse två månader. Tingsrätten förpliktade vidare M.N.V. att betala skadestånd till E.E. med 7 000 kr. I domskälen uttalade tingsrätten bl.a. följande.
Det våld som M.N.V. utövat har visserligen inte medfört några allvarliga fysiska skador. Angreppssättet, samt det förhållandet att misshandeln förövats i G.B:s hem och i närvaro av dennes minderårige son, har emellertid inneburit en allvarlig kränkning. Misshandeln, som ej är ringa, har därför ett högt straffvärde.
M.N.V:s påstående, att han kommit till G.B:s lägenhet av misstag, förtjänar inte avseende. Det får med hänsyn till omständigheterna istället hållas för visst att han begett sig dit i avsikt att våldföra sig på G.B. som hämnd för att denne tillrättavisat honom och hans kamrater. På grund härav är hemfridsbrottet att anse som grovt.
Misshandeln, som ej är ringa, utgör brott av den arten att påföljden enligt stadgad praxis bör bestämmas till fängelse, även där gärningsmannen, i likhet med M.N.V., endast är 18 år. Detsamma bör enligt tingsrättens mening gälla vid grovt hemfridsbrott. Några särskilda omständigheter, hänförliga till M.N.V:s person, som med tillräcklig styrka talar för annan påföljd än fängelse finns ej. M.N.V. bör sålunda dömas till fängelse.
M.N.V. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för hemfridsbrott och döma honom för ringa misshandel till ett bötesstraff. I andra hand yrkade han att hovrätten i vart fall skulle bestämma påföljden till villkorlig dom eller skyddstillsyn. Han yrkade vidare att hovrätten skulle ogilla E.E:s skadeståndsyrkande såvitt det översteg det av honom medgivna beloppet 500 kr. Åklagaren och E.E. bestred ändring.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1993-12-03, hovrättsråden Inger Schlyter och Marianne Lejman, t.f. hovrättsassessorn Ingela Sundin, referent, samt nämndemännen Sven Lindkvist och Birgitta Sörlycke) ändrade på så sätt tingsrättens dom i ansvarsdelen att hovrätten bestämde påföljden till skyddstillsyn med föreskrift för M.N.V. att i samband med verkställigheten utföra oavlönat arbete i 60 timmar enligt en arbetsplan som upprättas av frivårdsmyndigheten. I domslutet angavs att fängelse två månader skulle ha dömts ut om fängelse istället hade valts som påföljd. Hovrätten ålade vidare M.N.V. att som ytterligare föreskrift för skyddstillsynen betala skadestånd till målsäganden E.E. med 5 000 kr, vilket belopp, därest det inte betalades genast, skulle erläggas genom månatliga avbetalningar om 500 kr med början månaden efter det att domen vunnit laga kraft, på det sätt frivårdsmyndigheten finner lämpligt.
Hovrätten lade i likhet med tingsrätten målsägandenas uppgifter till grund för bedömningen i målet och gjorde beträffande åtalet för misshandel samma bedömning som tingsrätten. Beträffande åtalet för hemfridsbrott yttrade hovrätten i domskälen: Hovrätten delar även i allt väsentligt tingsrättens uppfattning avseende åtalet för hemfridsbrott, dock att hovrätten inte anser utrett att M.N.V. vid det första tillfället begett sig till G.B:s lägenhet för att våldföra sig på honom. Däremot måste M.N.V. omedelbart sedan dörren öppnats ha insett sitt misstag. Han har trots detta med våld tagit sig in i lägenheten och kvarstannat trots uppmaningar att lämna densamma. Vidare har han, sedan G.B. lyckats avlägsna honom från lägenheten, på nytt trängt sig in varvid hans avsikt varit att fortsätta misshandla G.B.. På anförda skäl är hemfridsbrottet såsom tingsrätten funnit att bedöma som grovt.
I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.
Båda de åtalade gärningarna är såsom tingsrätten funnit av sådan art att fängelse bör väljas som påföljd om inte särskilda skäl föranleder annat.
M.N.V. var vid gärningstillfället endast 18 år gammal. Han förekommer inte tidigare i kriminalregistret, men dömdes i december 1992 för rattfylleri till dagsböter. Av inhämtat yttrande från frivårdsmyndigheten, med därtill fogad utredning om samhällstjänst, framgår att M.N.V.
gått ut gymnasiets treåriga ekonomiska linje under våren 1993 och därefter fått praktikplats som servitör på en restaurang i Lund. Praktikplatsen har nu, enligt vad M.N.V. själv upplyst, övergått i en fast anställning. Frivårdsmyndigheten har uttalat att M.N.V. trots goda föresatser visat en viss normlöshet i sitt agerande och begått brotten under påverkan av alkohol. Enligt frivårdsmyndighetens uppfattning föreligger behov av övervakning och M.N.V. har befunnits såväl lämplig som villig att utföra samhällstjänst. Myndigheten har föreslagit skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som lämpligaste påföljd.
Det är nu andra gången på kort tid som M.N.V. begått brott under påverkan av alkohol. Även om han lever under ordnade förhållanden och har fast arbete måste det anses föreligga risk för att han återfaller i brottslighet. Det får därför, som frivårdsmyndigheten funnit, anses föreligga behov av övervakning. Den aktuella brottsligheten, vars art är sådan att ett kortare fängelsestraff vore den normala påföljden, synes ganska väl motsvara den typ av våldsbrottslighet för vilken skyddstillsyn med samhällstjänst enligt lagens förarbeten kan väljas i stället för ett fängelsestraff. Med hänsyn härtill och till M.N.V:s ungdom, samt till det förhållande att en skyddstillsyn kan antas bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet, bör en sådan påföljd i förening med föreskrift om samhällstjänst anses vara tillräckligt ingripande och därför ådömas istället för fängelse.
För den händelse fängelse i stället skulle ha ådömts skulle tiden ha bestämts till två månader. Med beaktande härav bör tiden för det oavlönade arbetet bestämmas till 60 timmar.