RH 1994:54
Påföljden för innehav av 0,05 gram heroin har bestämts till 40 dagsböter.
Åklagaren yrkade ansvar å M.Z. för bl.a. narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning:
M.Z. har den 1 september 1993 på Hamngatan i Stockholm olovligen innehaft 0,05 gram heroin, vilket är narkotika.
M.Z. erkände gärningen.
Stockholms tingsrätt (1993-12-07, f.d. chefsrådmannen Torsten Phersson samt nämndemännen Lillemor Starlander, Sven Burekrantz och Bo Göran Elsell) dömde M.Z. - avseende den nu ifrågavarande gärningen - för narkotikabrott enligt 2 § narkotikastrafflagen, ogillade åtalet i övrigt och bestämde påföljden till 40 dagsböter å 30 kr.
Åklagaren vädjade mot domen och yrkade att bötesstraffet skulle skärpas.
M.Z. bestred ändring.
Svea hovrätt (1994-07-05, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Sven-Ivar Forss, referent, och hovrättsassessorn Björn Johanson) fastställde tingsrättens domslut. Hovrätten anförde i domskälen följande.
I överensstämmelse med tingsrättens dom, som inte överklagats i skuldfrågan, skall M.Z. dömas för narkotikabrott. Gärningen är att bedöma som tingsrätten har gjort.
Beträffande påföljden har åklagaren anfört, att enligt den praxis som råder vid Åklagarmyndigheten i Stockholm för utfärdande av strafföreläggande brukar påföljden bestämmas till 120 dagsböter för innehav av små mängder heroin för eget bruk.
Hovrätten vill inledningsvis anmärka att det av tingsrätten utmätta bötesstraffet står i överensstämmelse med den praxis som rådde vid domstolarna och även Åklagarmyndigheten i Stockholm före den 1 juli 1993, då den nu gällande lydelsen av 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) trädde i kraft (SFS 1993:211).
Genom lagändringen upphävdes bl.a. bestämmelsen att påföljden för gärningar bestående endast i eget bruk av narkotika skulle vara enbart böter. I förarbetena (prop. 1992/93:142 s. 16 f.) uttalades av departementschefen bl.a. att nämnda förhållande skall ses som ett uttryck för att lagstiftaren ser allvarligt även på de narkotikabrott som begås i missbrukarledet. Vidare framhölls att det bör klargöras att beteckningen ringa brott skall vara förbehållen de allra lindrigaste gärningarna. Samtidigt påpekades att den synen inte på något drastiskt sätt skilde sig från den praxis avseende ringa narkotikabrott som under senare tid hade utvecklats i domstolarna. Beträffande de i praxis gällande övre mängdgränserna för ringa narkotikabrott avseende innehav för eget bruk av cannabisharts och amfetamin uttalade departementschefen sig för en sänkning av dessa. Vidare uttalades att utrymmet för att tillämpa det ringa brottet vid innehav av kokain och heroin borde vara ytterst litet och att ett sådant brott inte borde bedömas som ringa annat än vid enstaka innehav av en helt obetydlig mängd. Beträffande den ändring som innebar att påföljden för ringa brott bestående i innehav för eget bruk ändrades från enbart böter till böter eller fängelse i högst sex månader sades att vägande skäl talade för en mer differentierad påföljdspraxis men att huvudregeln dock alltjämt borde vara att eget bruk skall bestraffas med böter (a. prop. s. 19).
Enligt hovrättens mening kan inte lagändringen medföra att det bötesstraff som skall följa på ett som ringa ansett narkotikabrott skall bestämmas nära bötesmaximum när det som i detta fall är fråga om ett enstaka innehav av heroin för eget bruk - utan några särskilda försvårande omständigheter - av en så försvinnande liten mängd som 0,05 g. Hovrätten finner därför inte skäl föreligga att frångå tingsrättens straffmätning. Dess domslut skall alltså fastställas.