Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att den straffrättsliga regleringen av eget bruk av narkotika och andra ringa narkotikabrott skall skärpas. Vidare föreslås att det införs större möjligheter att använda drogkontroller i kriminalvården. Förslagen syftar bl.a. till att ge möjligheter att ingripa tidigt och med kraft förhindra att unga människor fastnar i missbruk och till att förbättra behand- lingen av de missbrukare som avtjänar straff.

Fängelse förs in i straffskalan för eget bruk av narkotika. Detta innebär att det blir möjligt att ta exempelvis urinprov för att kontrollera misstänkt narkotikabruk och att den som brukat narkotika kan dömas till en påföljd som innefattar behandling av missbruket.

Den särskilda regeln om ansvarsfrihet när bruket uppdagas vid en vård- eller behandlingskontakt föreslås utmönstrad.

I propositionen lämnas också en redogörelse för gränsdragningen mellan 1 och 2 åå narkotikastrafflagen (1968:64) och motsvarande bestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Det föreslås att 2 & narkoti- kastrafflagen tillförs nya rekvisit i syfte att främja en enhetlig och restriktiv tillämpning.

De i kriminalvårdsanstalt intagnas generella skyldigheter enligt 52 d & la- gen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att lärrma urin- och utandnings- prov utvidgas till att omfatta även blodprov.

1 Riksdagen 1992/93. ] saml. Nr 142

• Sida 2
•  Original

För dem som är villkorligt frigivna, dömda till skyddstillsyn eller plaCe- Prop. 1992/933142 rade utanför anstalt enligt 34 5 lagen om kriminalvård i anstalt samt under- går någon form av vård eller behandling för sitt missbruk föreslås en skyl- dighet att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för att kontrollera att de inte är påverkade av beroendeframkallande medel. Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 1993.

fx)

• Sida 3
•  Original

Propositionens lagförslag Prop. 1992/93:142

1. Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 26 kap. 15 å samt 28 kap. 6 och 6 a åå brotts— balken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

26 kap.

15 å1

När det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prö- votiden, får en sådan föreskrift meddelas för viss tid eller tills vidare. Särskild föreskrift får avse

1. vistelseort eller bostad under viss tid. högst ett år åt gången,

2. arbetsanställning, annan förvärvsverksamhet eller utbildning,

3. läkarvård. nykterhetsvärd eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller annan dylik inrättning.

Om den frigivne skall undergå vård eller behandling enligt första stycket 3, får det föreskrivas att han därvid skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Har den frigivne förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada. må meddelas föreskrifter rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens full— görande i den mån sådana föreskrifter ej med hänsyn till den frigivnes eko- nomiska situation och övriga omständigheter kan antagas motverka hans anpassning i samhället.

Om den frigivne står under övervakning, får särskild föreskrift meddelas om vad som skall gälla för denna. 1 sådan föreskrift får anges på vilket sätt och i vilken omfattning den frigivne skall hålla kontakt med övervakaren el- ler frivärdsmyndigheten. Vidare får föreskrivas skyldighet för den frigivne att lämna underrättelse till övervakaren eller frivårdsmyndigheten om ute— varo från arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning.

28 kap. 6 å2

Vad som föreskrivs i 26 kap. 12— Vad som föreskrivs i 26 kap. 12— 17 åå skall tillämpas på motsva- rande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare. om inte särskilda skäl talar mot det.

1 Senaste lydelse 1990:1009. 2 Senaste lydelse 1988z942.

17 åå skall tillämpas på motsva- rande sätt beträffande den som har dömts till skyddstillsyn. Rätten skall dock i domen förordna övervakare. om inte särskilda skäl talar mot det.

• Sida 4
•  Original

Nuvarande lydelse

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 å första och andra styckena samt 27 kap. 5 å andra stycket. Övervak- ningsnämnden får ändra eller upp- häva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

Föreslagen lydelse

Vidare får rätten i domen meddela föreskrifter enligt 26 kap. 15 å första—tredje styckena samt 27 kap. 5 å andra stycket. Övervaknings- nämnden får ändra eller upphäva en föreskrift av sistnämnda slag när det finns skäl till det.

6aå3

1 fall som avses i 30 kap. 9 å andra stycket 3 skall rätten. om den plane- rade behandlingen är av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn. idomslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha ådömts, om fängelse i stället hade valts som påföljd.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan be- handlingsplan får innehålla be- stämmelser om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsrisita- tion och kroppsbesiktning för kan- troll av att han inte missbrukar be- rcwndeji'amkallande medel.

I sådant fall skall vidare i domen alltid meddelas föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa.

I samband med en sådan behandlingsplan får föreskrivas att den som an- svarar för behandlingen skall anmäla till ftivårdsmyndigheten och åklagaren om den dömde allvarligt åsidosätter sina åligganden enligt planen.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1993.

3 Senaste lydelse 1990: 1009.

Prop

• Sida 5
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

Härigenom föreskrivs att 34 och 52 d åå lagen (197412031 om kriminal- vård i anstaltl skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

345

Kan en intagen genom vistelse utanför anstalt bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället. kan han få medgivande att för sådant ändamål vistas utanför anstalten under lämplig tid, om särskilda skäl föreligger. Därvid skall särskilt beaktas om den in- tagne behöver vård eller annan behandling mot missbruk av beroendefram- kallande medel.

För vistelsen skall ställas de vill- kor som kan anses erforderliga. Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så ti- digt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställig- hetstiden.

För vistelsen skall de villkor stäl— las som kan anses erforderliga. [ samband med vård eller annan be- handling får det föreskrivas att den intagne skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Vistelse utom anstalt för vård eller behandling bör inte påbörjas så tidigt att den planerade vård- eller behandlingstiden blir kortare än den beräknade återstående verkställig— hetstiden.

Första stycket gäller ej en intagen som avses i 7 å tredje stycket.

52då

En intagen är skyldig att på an- maning lämna urinprov för kontroll av huruvida han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för kontroll av huruvida han är påver- kad av alkohol, om inte annat föran- leds av medicinska eller liknande skäl.

En intagen är. om inte annat för- anleds av medicinska eller liknande skäl, skyldig att på anmaning lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1993.

1 Lagen omtryckt 1990;1011.

• Sida 6
•  Original

3. Förslag till

Prop

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 2 å narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha föl-

jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2å1

Är brott som avses i 1 å att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Be- stod gärningen endast i eget bruk av narkotika, döms till böter. Om en sådan gärning har uppdagats ge— nom att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling. skall inte dömas till ansvar.

Är brott som avsesi 1 å med hänsyn till arten och mängden nar- kotika samt övriga omständigheter att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den ljuli 1993.

| Senaste lydelse 19882286.

• Sida 7
•  Original

1. Inledning

Förhållandet mellan 1 och 2 åå narkotikastrafflagen (1968:64) har flera gånger varit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet. Den nu gällande gradindelningen av narkotikabrottet har varit i kraft sedan den 1 mars 1985. Under den tid som därefter förflutit har riksdagen vid återkommande tillfäl- len behandlat frågan om 2 å borde ges en ny utformning. Kritiker av nuva- rande ordning har hävdat att bestämmelsen tillämpas vid hantering av så pass stora mängder narkotika att brotten inte lämpligen bör kunna betecknas som ringa. Enligt deras uppfattning borde bestämmelsen därför ges en mera restriktiv utformning.

Eget bruk av narkotika var länge straffritt men kriminaliserades genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1988. Det egna bruket särbe- handlas dock i förhållande till andra former av hantering av narkotika genom en särskild ansvarsfrihetsregel och en begränsning av straffet till enbart böter. Mot denna bakgrund har debatten om den straffrättsliga behandlingen av eget bruk av narkotika fortsatt även efter 1988 års lag— ändring.

Narkotikalagstiftningen i sin nuvarande utformning speglar enligt min bedömning inte straffvärdet av eget bruk av narkotika. En omotiverad skill- nad görs mellan eget bruk och andra former av narkotikahantering, särskilt innehav av narkotika avsedd för eget bruk. De rättstillämpande myndighe- terna saknar möjlighet att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel i form av kroppsvisitation och kroppsbesiktning, som en följd av den lägre straff- skalan för eget bruk av narkotika. Straffskalan lämnar dessutom inte utrymme för vårdinriktade påföljder.

Bland annat mot bakgrund av ovan beskrivna förhållanden upprättades i mars 1992 departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott. Departementspromemorian redovisar olika överväganden. Dessa utmynnar i förslag om en mer restriktiv tillämp- ning av det ringa narkotikabrottet och en mer differentierad påföljdspraxis

• Sida 8
•  Original

vid detta brott. Vidare föreslås i promemorian att särregleringen av eget PFOP narkotikabruk upphävs.

Med stöd av ett regeringsbeslut i februari 1990 tillkallade dåvarande che- fen för Justitiedepartementet en särskild utredare med uppdrag att se över vissa kriminalvårdsfrågor. Utredningen, som tog namnet Påföljdsutred- ningen, överlämnade under våren 1991 ett betänkande, SOU 1991:45, som främst avser formema för verkställighet av fängelsestraff. I betänkandet — som har varit föremål för remissbehandling — tar utredningen upp frågor om urinprovskontroll i anstalt men även inom frivården. Enligt nu gällande lagstiftning kan drogkontroll, bl.a. genom urinprovsanalys. utföras enbart vid kriminalvård i anstalt och vid skyddstillsyn i form av kontraktsvärd. Vissa delar av utredningens förslag behandlas i ovanstående departements- promemoria. Förslagen innebär att möjligheterna till drogkontroll inom så- väl anstalt som inom frivården utvidgas.

Promemorians lagförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I .

— Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- sema bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 .

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i Justitiede- partementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 92—1124).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 29 oktober 1992 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag i ärendet som upprättats inom Justitiedepartementet. Lagrådsremissens lagförslag och Lagrådets yttrande bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga 3 resp. bilaga 4.

Lagrådet har haft synpunkter på förslaget till ändring i narkotikastraff- 1agen såvitt gäller effekterna av att den särskilda ansvarsfrihetsregeln utmönstras. Jag återkommer i det följande till dessa synpunkter.

I förhållande till lagrådsremissen har vissa ändringar av redaktionell ka- raktär gjorts i lagtexten.

2. Bakgrund 2.1 Ringa narkotikabrott

I 1 å narkotikastrafflagen finns straffbestämmelser om uppsåtliga förfaran- den med narkotika. Förfarandena tas upp under sex punkter och som ge- mensam förutsättning för straffbarhet gäller att narkotikahanteringen är olovlig. Inom det straffbara området faller

1) överlåtelse av narkotika, 2) framställning av narkotika som är avsedd för missbruk, 3) förvärv av narkotika i överlåtelsesyfte,

4) anskaffning, bearbetning, förpackning, transport, förvaring eller någon annan befattning med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

• Sida 9
•  Original

5) utbjudande av narkotika till försäljning, förvaring eller befordran av vederlag för narkotika. förmedling av kontakter mellan säljare och köpare eller någon annan sådan åtgärd, om förfarandet är ägnat att främja narkoti- kahandel. samt

6) innehav, bruk eller någon annan befattning med narkotika. Straffet för narkotikabrott är fängelse i högst tre år.

Om ett brott som avses i l å är att anse som ringa skall straffet enligt 2 å bestämmas till böter eller fängelse i högst sex månader. I 2 å finns därut- över två särskilda föreskrifter för det fall att gärningen endast har bestått i eget bruk av narkotika. För dessa fall är straffskalan inskränkt till böter. Vidare gäller en regel om ansvarsfrihet när gärningen har uppdagats genom att gärningsmannen har sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling.

Narkotikastrafflagen trädde i kraft den 1 april 1968. Redan i den ur— sprungliga lydelsen innehöll lagen en indelning av det uppsåtliga brottet i tre svårhetsgrader. Narkotikabrott bestraffades med böter eller fängelse i högst två år, medan straffskalan för den lägre graden, som hade benäm- ningen narkotikaförseelse, endast innehöll böter. För grovt narkotikabrott föreskrevs fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Frågan hur en gärning skulle rubriceras i det enskilda fallet fick ingen närmare belysning i förarbetena till lagen (prop. 1968:7, bet. 1968:ALU1. rskr. 81).

Som en allmän vägledning uttalade dock chefen för Socialdepanementet att en gradering skulle ske efter omständigheterna vid brottet.

Narkotikastrafflagen ändrades i skärpande riktning såväl år 1969 som år 1972 (prop. 1969:13, bet. 1969:ALU7, rskr. 33 och prop. 1972167, bet. 1972:JuUl4, rskr. 213) . Dessa ändringar avsåg straffskalan för grovt nar- kotikabrott. År 1981 höjdes straffminimum för grovt narkotikabrott och straffmaximum för narkotikabrott (prop. 1980/81:76, bet. 1980/812JuU25, rskr. 211). Den senaste lagändringen som rörde graderingen av nar- kotikabrottet trädde i kraft den 1 mars '1985 (prop. 1984/85:46, bet. l984/85:JuU12, rskr. 103). I 1 å gjordes den ändringen att bötesstraffet slo- pades, vilket fick till följd att straffskalan enbart omfattade fängelse. Straffskalan enligt 2 å skärptes samtidigt till böter eller fängelse i högst sex månader. Utöver straffskärpningama vidtogs dessutom den ändringen att den särskilda brottsbenämningen narkotikaförseelse fick utgå ur 2 å.

En utförlig redovisning av praxis vad gäller gränsdragningen mellan ringa narkotikabrott och narkotikabrott finns i avsnitt 2.2 (5.12—22) i depar- tementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av narkotika samt ringa narkotikabrott.

Förhållandet mellan 1 och 2 åå narkotikastrafflagen har behandlats under de senaste riksmötena (se t.ex. bet. 1989/90zluU30 s. 5 f. och bet. 1990/9lzluU32 s. 17 f.). Därvid har kritiska röster höjts mot den nu gäl- lande ordningen. Enligt kritikerna har 2 å kommit att omfatta narkotika- mängder som inte rimligtvis kan betraktas som ringa.

I en motion till 1990/91 års riksmöte anfördes att innehav av narkotika i dagsläget kunde utgöra ringa brott ända upp till mängder om 100 gram can-

• Sida 10
•  Original

nabis eller marihuana, 10 gram amfetamin. 1 gram heroin eller 2 gram ko- PFOP- 1992/931142 kain. En minoritet av ledamöterna inom Justitieutskottet uttalade att dessa gränser var alltför höga och inte kunde godtas (bet. 1990/9lzluU32 s. 25). Bestämmelsen i 2 å narkotikastrafflagen borde därför enligt deras uppfatt- ning ändras så att den endast blir tillämplig vid hantering av obetydliga mängder narkotika.

Utskottets majoritet fann dock inte skäl att inskrida mot den rådande ord- ningen. Majoriteten betonade betydelsen av en enhetlig rättstillämpning, men anförde samtidigt att vissa variationer fick accepteras i ett system med självständiga domstolar. Som majoriteten såg på saken var det också viktigt att man frigjorde sig från ett strikt mängdtänkande i narkotikamål. Riks- dagen följde utskottsmajoriteten (rskr. 323).

2.2. Smuggling av narkotika

Smuggling av narkotika bestraffas enligt reglerna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som trädde i kraft den 1 januari 1961 (prop. 1960: 1 15, bet. 19602FLU utl.34, rskr. 348). När det gäller narkotikasmugg- ling har lagen fått en utformning som i allt väsentligt stämmer överens med narkotikastrafflagen och de båda lagarna har delvis haft en parallell utveck- ling.

För varusmuggling döms bl.a. den som utan att ge det till känna hos ve- derbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods. för vilket tull. annan skatt eller avgift skall erläggas till staten eller som enligt stadgande i lag eller någon annan författning inte får införas eller utföras. Enligt huvud- regeln sträcker sig straffskalan för brott enligt mellangraden från böter till fängelse i högst två år (1 å). Vid ringa brott är påföljden - också som en hu- vudregel — böter. Vid bedömningen av om brottet är ringa beaktas godsets värde och övriga omständigheter (2 å). För grov varusmuggling är den all- männa straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år (3 å).

När varusmuggling avser narkotika gäller särskilda straffskalor som sva- rar mot bestämmelserna i 1—3 åå narkotikastrafflagen. Vid varusmuggling enligt mellangraden är det alltså fråga om fängelse i högst tre år, vid ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader och vid grov varusmuggling fängelse i lägst två och högst tio år.

Den straffskala som gäller när narkotikasmugglingen bedöms som ringa brott har varit i kraft sedan den 1 mars 1985 (prop.1984/85:46. bet. 1984/852JuU12. rskr. 103). Lagändringen skedde parallellt med de ovan nämnda ändringarna av 1 och 2 åå narkotikastraftlagen. Som skäl för ändringen av 2 å varusmugglingslagen anfördes (a. prop. s.19) att vissa straffskalor i lagen var anpassade till narkotikastraftlagen och att en sådan anpassning borde ske även i detta sammanhang. Man ville således åstadkomma en enhetlig straffmätning för narkotikahantering och den skulle gälla oberoende av om den ena eller andra lagen var tillämplig. När det gällde gränsdragningen mellan brotten enligt 1 och 2 åå varu- smugglingslagen hänvisade föredragande statsrådet till de uttalanden som

• Sida 11
•  Original

han hade gjort under förarbetena till motsvarande bestämmelser i narkotika- PTOP- 1992/931142

strafflagen.

I detta sammanhang kan det framhållas att 1986 års Varusmugg- lingsutredning föreslår att alla straffbestämmelser om otillåtna förfaranden med narkotika skall finnas i narkotikastrafflagen. Gärningsfomiema i lagens 1 å skulle då utvidgas till att omfatta även fall där någon olovligen till landet inför eller ur landet utför narkotika (SOU 1991:84 s. 287 ff., 540 f.).

2.3. Särregleringen vid eget bruk

Narkotikakonsumtionen som sådan var inte kriminaliserad enligt den ur- sprungliga lydelsen av narkotikastrafflagen. Frågan om en kriminalisering diskuterades inte heller under lagförarbetena. Frågan om en kriminalisering av eget bruk av narkotika behand- lades av riksdagen vid några tillfällen före lagändringen år 1988. (bet. 1981/82:1uU47 s. 16 och bet. 1984/85zJuU26 s. 20. 25 f.).

Genom en ändring som trädde i kraft den I juli 1988 kriminaliserades det egna bruket (prop.]987/88z71, bet. 1987/88:JuU13, rskr. 280). Den sär- skilda straffskalan för detta brott omfattar enbart böter. Ett starkt intresse av att missbrukare sökte vård frivilligt utgjorde motiv för en särskild regel om ansvarsfrihet, när gärningen uppdagades i samband med att gärningsmannen sökt eller underkastat sig vård eller någon annan behandling.

Flera motionärer har kritiserat den lägre straffskalan med enbart böter. Enligt deras mening har straffskalan lett till att kriminaliseringen av det egna bruket har blivit verkningslös; endast med fängelse i straffskalan kan erforderliga tvångsmedel komma till användning. De anser också att straff- skalan för eget bruk måste svara mot gämingens straffvärde jämfört med straffvärdet av andra brott.

Frågan har fler gånger behandlats av Justitieutskottet och då gett upphov till delade meningar (bet. 1989/9OZJUU16 s. 19. bet. l989/90:JuU30 s. 4 f. och ber. 1990/91:JuU32 s. 16 f.). En minoritet inom utskottet har tillstyrkt motionerna och åberopat de skäl som däri anförs. De har tillagt att en straffskala med fängelse gör det möjligt att döma brukaren till vård.

Rikspolischefen har fört fram liknande tankar i anslutning till Riks- polisstyrelsens anslagsframställning för budgetperioden 1992/93—1994/95 (s. 29 f., bil. 13 s. 1 ff.).

2.4. Kontroll av drogfrihet vid verkställighet av påföljd 2.4.1 Kriminalvård i anstalt

Lagbestämmelser om urinprovstagning infördes ursprungligen är 1979 (prop.1978/79:62, bet. 1978/79:JuU15, rskr. 90). Urinkontroller hade redan dessförinnan förekommit inom kriminalvården men då på frivillig basis.

En allmän möjlighet att genomföra urinprover och annan drogkontroll in- fördes år 1982 och gäller alltjämt (prop.1981/82:141, bet. 1981/822JuU49 och 60. rskr. 361).

• Sida 12
•  Original

Enligt 52 d % lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, KvaL, är en PTOP intagen skyldig att på anmaning lämna urinprov för kontroll av om han är påverkad av narkotika samt utandningsprov för kontroll av om han är på- verkad av alkohol. Undantag från dessa skyldigheter gäller vid medicinska eller liknande skäl. Om den intagne utan godtagbar anledning vägrar att lämna urinprov eller om provet är positivt kan det påverka hans möjligheter att få regelbunden permission. När frågan om korttidspermission är under övervägande skall det nämligen beaktas om den intagne har nyttjat eller för- farit olagligt med narkotika eller om han utan giltigt skäl vägrat att lämna urinprov (32 & KvaL). Den intagne kan ockå straffas disciplinärt (47 å). Därtill kan provtagningen få betydelse för hans möjligheter till obevakade besök och vistelse utanför anstalt.

Enligt uppgifter från Kriminalvårdsstyrelsen tas omkring 70 000 urin— prov per år på kriminalvårdsanstalterna. Vidare uppskattar Kriminalvårds- styrelsen att drygt 40 procent av de intagna är narkotikamissbrukare.

Kriminalvårdsstyrelsen har genom allmänna råd preciserat när urinprov skall tas och hur själva genomförandet skall gå till (ARK l991:3). Prov- tagning genom stickprovskontroll bör ske vid ankomsten till en krimi- nalvårdsanstalt liksom när det föreligger misstanke om narkotikamissbruk. Vidare bör samma typ av kontroll ske när den intagne har haft ett obevakat besök eller när han har vistats utanför anstalten. Kontroll av samtliga in- tagna vid en avdelning eller en anstalt bör ske när narkotika har påträffats där eller när det föreligger misstanke om att narkotika förekommer. För dem som har lämnat ett negativt ankomstprov bör därutöver bara stick- provskontroller förekomma om han inte är eller har varit känd som missbrukare. För avdelningar eller anstalter som är avsedda för behandling av narkotikamissbrukare gäller särskilda råd om täta kontroller.

Beträffande sjäva provtagningen innebär råden att noggranna rutiner måste tillämpas. Om analysen är utförd vid en anstalt skall provet sändas till Statens rättskemiska laboratorium för verifikationsanalys innan det får läg- gas till grund för bestraffning eller ingripanden mot den intagne.

Påföljdsutredningen har i sitt betänkande, SOU 1991:45, bl.a. uppehållit sig vid frågan om urinanalysemas värde. Enligt utredningen beror tillförlit- ligheten av tre faktorer.

För det första måste sjäva provtagningen ske under betryggande former så att manipulationer och förväxlingar inte kan förekomma.

För det andra är tillförlitligheten beroende av analysmetoden. Flera olika metoder förekommer och säkerheten är varierande.

Den tredje faktorn av betydelse är tolkningen av analysresultatet." Provresultatet kan påverkas av olika faktorer och resultatet måste ses i be- lysning av provgivarens individuella förhållanden.

Mot bakgrund av det anförda anser utredningen att det finns anledning att ställa sig tvivlande till analysresultatens tillförlitlighet och att man därför bör vara restriktiv med att lägga urinanalyser till grund för en sanktion. Utredningen föreslår också att varje intagen bör ha en kontaktman, något som enligt utredningens mening bör kunna öka möjligheterna att upptäcka narkotikamissbruk hos de intagna. Till det anförda kommer att provtag—

• Sida 13
•  Original

ningen — med utredningens sätt att se på saken — innebär ett långtgående in- trång i den intagnes personliga integritet.

Utredningens slutsats är att det alltjämt bör finnas möjligheter att genom- föra urinprover och att någon lagändring således inte bör ske. Särskilt gäller detta med hänsyn till att positiva urinprov endast i begränsad utsträckning ligger till grund för disciplinpåföljder. Utredningen hänvisar också till det gynnsamma resultat som kan antas bli följden av förslaget om kontaktmän. Avslutningsvis anför utredningen att respekten för de intagnas integritet måste väga mycket tungt när det gäller att styra utvecklingen.

Av remissinstansema har det stora flertalet instämt i utredningens slutsats att ingen lagändring bör ske. Socialstyrelsen har emellertid förordat en ökad användning av urinprover. Enligt styrelsens uppfattning är proverna ett utmärkt pedagogiskt instrument i kampen mot narkotika på anstalterna.

Kriminalvård utanför anstalt innehåller många gånger ett inslag av behand— ling mot missbruk. Detta gäller såväl vid verkställighet av ett fängelsestraff som vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn.

Vistelse utanför anstalt kan medges en intagen med stöd av 34 & KvaL. Ett sådant medgivande förutsätter att den intagne genom vistelse utanför anstalt kan bli föremål för särskilda åtgärder som kan antas underlätta hans anpassning i samhället och att det dessutom föreligger särskilda skäl för medgivandet. Det skall särskilt beaktas om den intagne behöver vård eller någon annan behandling mot missbruk.

När en person är villkorligt frigiven från ett fängelsestraff kan det meddelas föreskrifter om vad han har att iaktta under prövotiden (26 kap. 15 % brottsbalken). Sådana föreskrifter får meddelas när det finns skäl att anta att den frigivne för sin anpassning i samhället behöver det stöd som föreskrifterna kan innebära. Föreskrift får avse vistelseort, arbetsanställning och liknande förhållanden, men även läkarvård. nykterhetsvård eller annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller någon annan dylik inrättning. Motsvarande gäller vid skyddstillsyn (28 kap. 6 % brottsbalken).

Vad gäller skyddstillsyn finns det därutöver skäl att särskilt framhålla möjligheten att inom ramen för denna påföljd döma till s.k. kontraktsvård. Kontraktsvård kan tillämpas i fall där missbruk av beroendeframkallande medel eller något annat särskilt förhållande som påkallar vård eller annan behandling, i väsentlig grad har bidragit till att brottet har begåtts och den tilltalade har förklarat sig villig att undergå lämplig behandling som enligt en för honom uppgjord plan kan anordnas i samband med verkställigheten. Om domstolen i ett sådant fall dömer till kontraktsvård skall den meddela en föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. En sådan behandlingsplan får. i motsats till vad som gäller vid en vanlig dom på skyddstillsyn. innehålla föreskrifter om att den dömde är skyldig att genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning för kontroll av att han inte har missbrukat beroendeframkallande medel (28 kap. 6 a % brottsbalken).

• Sida 14
•  Original

Möjligheten att kontrollera drogmissbruk har alltså fått en uttrycklig lagreglering vid kontraktsvård. Föredragande statsrådet framhöll (prop. 1986/87:106 s. 91 f.) som skäl härför att det med hänsyn till bestämmel- serna om skydd mot bl.a. påtvingat kroppsligt ingrepp i 2 kap. 6 & regeringsformen kunde göras gällande att en ordning som innebar att den dömde under här ifrågavarande förhållanden åtog sig en skyldighet att underkasta sig kontroller av angivet slag kräver uttryckligt lagstöd. Motsvarande lagreglering saknas för frivården i övrigt.

Påföljdsutredningen har i sitt betänkande, SOU 1991:45. även tagit upp frågan om urinprovskontroller m.m. vid s.k. & 34-placering och inom frivår- den (s. 186 ff., 199. 207 f. ). Utredningen förslår en ändring av 34 & KvaL. så att provtagning får ske utanför anstalt. Därvid beaktar utredningen att en vistelse enligt 34 & företer många likheter med kontraktsvård, därju prov- tagning får genomföras. Likheterna blir särskilt påtagliga när den intagne skall vistas i ett behandlinghem eller i en liknande inrättning. Det har anta- gits att den intagne skall samtycka till sådana åtgärder och hans situation är snarlik den som råder när någon samtycker till provtagning inom ramen för kontraktsvård. En annan likhet är att det finns ett hot om verkställighet i kriminalvårdsanstalt, för det fall att den dömde inte uppfyller de krav som ställs på honom.

Enligt utredningens uppfattning skall provtagning kunna ske endast vid vistelse i behandingshem eller annan liknande inrättning. Bakgrunden till förslaget i den delen är de höga krav som enligt utredningens mening måste ställas på själva provtagningen. Utredningen anför vidare att det bör an- komma på vårdgivaren att avgöra om provtagningen är väsentlig för den behandling som skall genomföras; provtagningen skall således i första hand utgöra ett led i behandlingen och inte ett instrument för att kontrollera den dömde.

När det gäller villkorlig frigivning från ett fängelsestraff och skyddstill- syn som inte har formen av kontraktsvård är utredningens slutsats att ingen lagändring bör komma till stånd. Utredningens uppfattning är att provtag- ning bara bör få ske om den är så effektiv att den uppväger integritets- kränkningen.

Påföljdsutredningens förslag har gett upphov till delade meningar bland remissinstansema. Flertalet av dem har dock tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

3. Allmän motivering

3.1. Allmänna utgångspunkter

Missbruket av narkotika har under de senaste decennierna utvecklats till ett av samhällets allvarligaste och mest svårlösta problem. De som direkt eller indirekt kommer i kontakt med missbruket åsamkas svåra lidanden och missbruket ger upphov till många personliga tragedier. I missbrukets köl- vatten följer ofta en allt grövre kriminalitet.

• Sida 15
•  Original

Det allmänna avsätter stora resurser i kampen mot narkotikan. Det har skett omfattande satsningar på narkomanvården. Det förebyggande arbetet har utvidgats. Olika samhällsorgan har tillsammans med ideella organisatio- ner försökt sprida inforrnation och upplysningar om narkotikans skade- verkningar till ungdomar och andra som riskerar att komma i kontakt med narkotika.

Det är viktigt att samhället uttrycker ett avståndstagande från varje olov- lig befattning med narkotika. Konsumtionen är ytterst en förutsättning för all narkotikabrottslighet. Kriminaliseringen av det egna bruket år 1988 rik- tade uppmärksamheten mot missbrukama. Det är nu angeläget att förbättra deras möjligheter till vård.

Utöver behandlingsinsatser och förebyggande arbete spelar det straff- rättsliga sanktionssystemet en central roll i narkotikabekämpningen. Sedan narkotikastrafflagen trädde i kraft år 1968 har den ändrats ett flertal gånger och det har genomgående varit fråga om skärpningar; det straffbara området har successivt utvidgats och straffskaloma har blivit strängare.

Flera ändringar har gällt de allvarligaste formerna av narkotikabrottslig- het. Av stor betydelse är emellertid också att reglerna om de mindre allvar- liga narkotikabrotten får en ändamålsenlig avgränsning och utformning. Tillämpningen även av det ringa brottet måste präglas av fasthet och kon- sekvens. Ofta är det vid de mindre allvarliga narkotikabrotten man kommer närmast själva missbruket och har de största möjligheterna att komma till rätta med ett begynnande narkotikaberoende. Genom ett ingripande kan man för den enskilde markera allvaret i situationen och dessutom överväga vilka former av hjälp och stöd som behövs. Liknande synpunkter gör sig för övrigt gällande när missbruket är längre gånget.

I det följande (avsnitt 3.2) redovisar jag mina synpunkter avseende gränsdragningen mellan ringa brott och brott av norrnalgraden. Det har funnits tecken på att bestämmelsen om ringa brott fått en i mitt tycke alltför vid tillämpning. I syfte att främja en enhetlig och restriktiv tillämpning bör lagtexten i 2 5 första meningen narkotikastrafflagen ändras.

De rättstillämpande myndigheterna saknar möjlighet att säkra bevisning med hjälp av tvångsmedel, som en följd av den lägre straffskalan vid eget bruk av narkotika. Straffskalan lämnar dessutom inte utrymme för vårdinriktade påföljder. Jag kommer att i det följande (avsnitt 3.4) att ta upp förslag till ändring av särregleringen vid eget bruk.

Det är viktigt att insatserna mot narkotika kan fortsätta inom ramen för brottspåföljdema. Om den dömde är missbrukare bör man försöka att komma till rätta med hans drogproblem så långt detta är möjligt. Åtgärder av olika slag kan då bli aktuella. Vårdinsatser är givetvis särskilt viktiga. Även direkta kontrollåtgärder kan vara av stort värde. Exempelvis kan en analys av kroppsvätskor eller utandningsluft under vissa förhållanden visa om provgivaren har brukat något beroendeframkallande medel. Enligt den rådande ordningen kan sådana kontroller bara ske inom en del av kriminal- vården. Enlig min mening bör befogenheterna utsträckas så att provtagning blir möjlig även i övriga fall. Jag kommer att i det följande (avsnitt 3.5) redovisa de ändringar som bör göras på detta område.

• Sida 16
•  Original

3.2. Ringa narkotikabrott

Mitt förslag: Bestämmelsen i 2 & första meningen narkotikastraffla- gen preciseras så att det i lagtexten anges vilka huvudsakliga omstän— digheter som kan medföra att ett brott bedöms som ringa. I lagtexten nämns uttryckligen som sådana omständigheter arten och mängden narkotika men också andra omständigheter skall kunna beaktas vid bedömningen av brottets svårhetsgrad.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer vad avser be- dömningen av det ringa brottet i princip med mitt förslag. I promemorian föreslås dock endast en viss språklig justering av lagtexten.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser med undantag för Insti- tutet för social forskning, Riksförbundet för hjälp är läkemedelsmissbrukare och Verdandi Arbetarnas nykterhetsförbmrd, har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Ett fåtal remissinstanser har framhållit att den mycket begränsade språkliga justering av lagtexten som föreslås i prome- morian framstår som redaktionell och att syftet med ändringen inte går att utläsa av själva lagtexten.

Skälen för mitt förslag: Det har under senare år framförts kritik av inne- börd att det ringa narkotikabrottet i 2 & narkotikastrafflagen kommit att till- lämpas i alltför stor utsträckning. Vad som särskilt har ingett oro är att det funnits förhållandevis stora lokala och regionala skillnader i praxis vid be- dömningen av det ringa brottet. Under senare tid synes, enligt vad jag har er- farit. rättstillämpningen ha stabiliserats.

Såsom nedan kommer att redovisas föreslås i detta lagstiftningsärende att den hittillsvarande straffrättsliga särregleringen vad avser eget bruk upphävs. Detta skall ses som ett uttryck för att lagstiftaren ser allvarligt även på de narkotikabrott som begås i missbrukarledet. Det finns enligt min uppfattning också skäl att i detta sammanhang genom ändringar och förtydligande av re- kvisiten för ringa narkotikabrott säkerställa att bedömningen av när ett nar- kotikabrott skall anses som ringa sker enhetligt och med tillbörlig restriktivi- tet. Genom lagändringen bör klargöras att beteckningen ringa narkotikabrott skall vara förbehållen de allra lindrigaste gämingama. Jag vill dock samtidigt påpeka att denna syn inte på något drastiskt sätt skiljer sig från den praxis vad avser ringa narkotikabrott som under senare tid utvecklats i domstolarna.

Jag föreslår att som rekvisit för att bedöma ett narkotikabrott som ringa skall anges att hänsyn skall tas till arten och mängden av narkotika samt till övriga omständigheter. Avsikten är att markera att ett brott skall anses som ringa endast om det med hänsyn till samtliga omständigheter framstår som lindrigt och att därvid arten och mängden narkotika har särskild betydelse.

Om brottet avser innehav för eget bruk synes i dag som en yttersta gräns för när brottet kan bedömas som ringa gälla att mängden inte överstiger 80 gram cannabisharts eller 8 gram amfetamin. Jag menar att dessa gränser snarast bör sänkas något. När innehav avser mängder som närmar sig de angivna nivåerna kan det dock ofta visas att narkotikan innehas i överlå-

• Sida 17
•  Original

telsesyfte. Gärningen kan då, på sätt som redovisas nedan, inte bedömas som PFOP- 1992/931142 ringa. Om innehavet avser heroin eller kokain måste de mycket farliga och vanebildande egenskaperna hos dessa preparat beaktas. Utrymmet för att till- lämpa det ringa brottet bör därför i dessa fall vara ytterst litet. Ett brott bör

inte bedömas som ringa annat än vid enstaka innehav av en helt obetydlig mängd. Även hanteringen av en hallucinogen drog som LSD måste på mot-

svarande sätt bedömas strängt.

Utöver arten och mängden bör särskilt beaktas vilken typ av befattning med narkotika det är fråga om. Det ringa brottet bör i huvudsak vara förbe- hållet gärningar som består i eget bruk eller innehav för eget bruk. Har narkotika överlåtits eller har narkotika innehavts i överlåtelsesyfte bör tillämpningen av det ringa brottet i princip vara utesluten. Undantag bör kunna göras endast för överlåtelser av mycket små mängder, motsvarande någon enstaka bit cannabisharts eller dylikt inom en sluten krets av miss- brukare.

I enlighet med rådande synsätt bör hantering av narkotika på kriminal- vårdsanstalt bedömas strängt oavsett om narkotikan är avsedd för eget bruk eller inte. Dagens praxis torde här även fortsättningsvis kunna vara vägle- dande.

3.3. Smuggling av narkotika

Förslaget i departementspromemorian innehåller en språklig omformu- lering av 2 % varusmugglingslagen i syfte att markera att förutsättningama för att tillämpa det ringa brottet avses bli något mindre.

Remissinstanserna: Generaltullsorrelsen, som är en av de få remissin— stanser som har yttrat sig i denna fråga, biträder förslaget. Några remissin- stanser framför samma kritik mot denna del av förslaget som mot förslaget om en mer restriktiv tillämpning av 2 & narkotikastrafflagen. dvs. att det principiellt är betänkligt att den i och för sig önskade begränsningen av tillämpningsområdet för ringa brott endast kommer till uttryck i förarbetena och inte kan utläsas i lagtexten.

Mina utgångspunkter: Reglerna om varusmuggling har sedan några år varit anpassade till narkotikastrafflagen. Avgränsningen av det ringa smugglingsbrottet har i princip följt samma normer som den lägre graden av narkotikabrottet. Den främsta fördelen med en sådan ordning är att bedömningen av det enskilda brottets straffvärde inte blir beroende av vilken lag som är tillämplig.

Jag delar dock remissinstansemas kritik av att den mycket begränsade språkliga justering av lagtexten som föreslås i promemorian, framstår som redaktionell och att syftet med lagändringen inte går att utläsa av själva lagtexten. Med hänsyn till det samband som finns mellan varusmugglings- lagen och narkotikastrafflagen finns det skäl att förvänta sig att den allmänt strängare synen på gränsdragningen mellan 1 och 2 åå narkotikastrafflagen, som redovisats i föregående avsnitt, får visst genomslag också vid tillämp- ningen av motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen. Jag finner därför inte anledning att föreslå någon ändring av 2 & varusmugglingslagen.

17 2 Riksdagen 1992/93. 1 saml. Nr 142

• Sida 18
•  Original

3.4. Särregleringen vid eget bruk

Mitt förslag: Den lägre straffskalan i 2 & narkotikastrafflagen för eget bruk utmönstras och den allmänna straffskalan med böter eller fäng- else i högst sex månader skall gälla även för eget bruk av narkotika. Likaså slopas den särskilda ansvarsfrihetsregeln.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Stockholms tingsrätt påpekar när det gäller den särskilda ansvarsfrihetsre- geln vikten av att lagföring även fortsättningsvis bör undvikas i dessa situa— tioner. Riksförbundet frivilliga samhällsarbetare anser att en förändring av särregleringen kan få förödande konsekvenser för den frivilliga narkoman- vården genom att missbrukare då kommer att undandra sig möjligheterna till effektiva behandlingsinsatser. Samma remissinstans avvisar bestämt de förändringar av processuell natur som ett slopande av särregleringen inne- bär i forrn av tvångsmedel som husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. BRÅ anser att ansvarsfrihetsregeln är befogad och bör behållas bl.a. för att det är viktigt att den som frivilligt söker vård inte skall uppleva att han motarbetas från myndigheternas sida.

Skälen för mitt förslag: Enligt den nuvarande lydelsen av bestämmel- sen i 2 å narkotikastrafflagen har det egna bruket en lägre straffskala med enbart böter. Dessutom innehåller samma bestämmelse en ansvarsfrihetsre- gel. som gäller när bruket har uppdagats vid en vård- eller behandlingskon- takt.

Jag anser att en särreglering av detta slag är främmande för det straff- rättsliga systemet. eftersom den inte är knuten till några omständigheter vid brottet utan till förhållanden som kan inträffa långt senare.

Straffskalan med enbart böter speglar enligt min bedömning inte brottets straffvärde. Om man ser på straffskalan för jämförbara brott står en naturlig parallell att finna i en annan straffbar hantering av narkotika som är avsedd för eget bruk, främst innehav. Här gäller allmänt att hanteringen i sådana fall bedöms mildare än hantering som syftar till eller innefattar spridning av narkotika. Detta förhållande kommer inte till uttryck i straffskaloma utan beaktas vid straffmätning och påföljdsval inom ramen för de allmänt tillämpliga straffskaloma. I viss utsträckning kan hanteringens art få bety- delse även för brottsrubriceringen.

Visserligen föreligger det en mindre skillnad mellan innehav för eget bruk och bruket i sig såtillvida som innehavaren har möjlighet att ändra sina planer och överlåta narkotikan till någon annan medan förbrukad narkotika inte kan ges någon spridning. Jag anser det dock vara fråga om mer en grad- skillnad än en artskillnad. l påföljdshänseende är det naturligt att innehavs- brottet kan behandlas strängare än eget bruk. men skillnaden kan knappast anses så betydande att den motiverar olika straffskalor. Det kan i detta sam- manhang finnas anledning att erinra om att de rättstillämpande myndig-

• Sida 19
•  Original

heterna fastställer påföljden med hänsyn till det särskilda brottet. Om brottet ligger på bötesnivå skall påföljden bestämmas i enlighet härmed även om fängelse ingår i straffskalan.

Den skillnad som alltså finns mellan innehav och bruk kan ibland bli mycket liten därför att innehavet endast utgör ett förled till en konsumtion, som för gärningsmannnen är ändamålet med innehavet. Gränsen mellan gärningsformema är då ganska artificiell. I sådana fall får typen av gärning marginell betydelse för straffmätningen och skillnaden i fråga om straff- skalor kan då framstå som alltför teoretisk.

Jag anser att det finns vägande skäl som talar för en mer differentierad påföljdspraxis. Huvudregeln bör dock alltjämt vara att eget bruk skall be- straffas med böter. En mer differentierad påföljdsbestämning förutsätter emellertid att straffskalan innehåller fängelse.

Det har från några remissinstanser invänts att konsekvenserna för narko- manvården blir betänkliga om särregleringen tas bort. Det finns dock inte anledning anta att de rättstillämpande myndigheterna vid ett ringa narkoti- kabrott skulle agera på ett sådant sätt att möjligheterna till vård spolierades. Som Lagrådet har anmärkt ger reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 & rättegångsbalken samt i lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare åklagaren stort utrymme att underlåta åtal i de fall som omfattas av den nuvarande ansvarsfrihetsregeln. Jag delar Lagrådets bedömning att det beträffande dessa fall knappast torde uppkomma någon skillnad i lagföringshänseende över huvud taget. Lagrådet har även påpekat att en vårdsökande i de flesta fall av förevarande slag skyddas av sekretess- lagen (1980:100) mot att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagare, polis eller annan utredande myndighet.

Om brottet ligger på fängelsenivå är domstolens möjligheter att döma till skyddstillsyn av stor betydelse. Enligt 30 kap. 9 & brottsbalken kan rätten som särskilt skäl för skyddstillsyn beakta om den tilltalade undergår be- handling för missbruk som kan antas ha samband med hans brottslighet.

Med hänsyn till vad jag har anfört ovan bör därför den lägre straffskalan utmönstras ur 2 % narkotikastrafflagen.

Motivet för ansvarsfrihetsregeln är detsamma som för den lägre straff- skalan. något som talar för att båda föreskrifterna bör behandlas på samma sätt.

Jag anser med hänvisning till vad jag har sagt i det föregående att över- vägande skäl talar för att också regeln om ansvarsfrihet bör upphävas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att om särregleringen slopas får detta genomslag för tillämpningen av ett flertal bestärmnelser av processuell natur. I synnerhet gäller det ändringen av straffskalan, eftersom Hera be- stämmelser endaSt är tillämpliga på brott som kan föranleda fängelse. Hit hör vissa regler om tvångsmedel som husrannsakan. kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med den föreslagna ordningen skulle dessa regler bli till- lämpliga vid misstanke om eget narkotikabruk som utgör ringa brott. När det gäller kroppsbesiktning kan det bli aktuellt att söka efter färska stickmärken på kroppen eller att ta urinprov.

• Sida 20
•  Original

Jag vill dock här betona att användningen av tvångsmedel skall följa sed- Pr0p. 1992/931142 vanliga bestämmelser. som proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a % rätte- gångsbalken samt, vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning, de särskilda regler om förfarandet som finns i 28 kap. 13 & rättegångsbalken.

3.5. Kontroll av drogfrihet vid verkställighet av påföljd 3.5.1 Kriminalvård i anstalt

Mitt förslag: Den intagnes generella skyldigheter enligt 52 d & KvaL att lämna olika prover för drogkontroll utvidgas till att omfatta även blodprov.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Kriminali'årdsstyrelsen ställer sig tveksam till om det föreligger något behov av blodprovstagning för att kontrollera missbruk. eftersom de metoder som finns i dag bedöms som fullt tillräckliga.

Skälen för mitt förslag: Jag anser att det är en mycket angelägen uppgift för kriminalvården att söka komma till rätta med det drogmissbruk som förekommer inom anstalterna. Det är givetvis oacceptabelt att en intagen kan påbörja eller fortsätta ett missbruk av t.ex. narkotika eller alkohol under den tid han verkställer ett fängelsestraff. I synnerhet vid drog- relaterad brottslighet är det viktigt att anstaltstiden utnyttjas för att motivera missbrukare till behandling. Framgångsrika åtgärder av detta slag kan avsevärt förbättra den intagnes förutsättningar att klara ett drogfritt liv utanför anstalten och hans möjligheter att avhålla sig från nya brott.

Det har under senare år förts en målmedveten kamp mot drogrnissbruket inom anstaltsvården. Det har bl.a. lett till s. k. narkotikafria avdelningar eller anstalter. Särskilda avdelningar och anstalter som är avsedda för behandling av narkotikamissbrukare har också byggts upp. Att denna sats- ning innefattar kontrollåtgärder är ofrånkomligt. Liksom vid bekämpningen av andra beroendeframkallande medel har analys av kroppsvätskor eller utandningsluft betydelse i detta sammanhang.

Det finns anledning för mig att här särskilt uppehålla mig vid urinprovs- tagningama. 1 och för sig är det ovedersägligt att provtagningen utgör ett in- trång i den personliga sfären. Jag anser dock att intresset av drogfrihet väger så tungt att det motiverar intrånget i den dömdes integritet.

De olägenheter som är förknippade med provtagningen kan enligt min bedömning i någon mån motverkas. Detta kan bl.a. ske genom en omsorgs— full rekrytering av den personal som skall övervaka provtagningen. Det är betydelsefullt att personalen har vana vid liknande situationer och kan upp- träda på ett sätt som gör att åtgärden blir så lite kränkande som möjligt. Lokalerna bör vara så inrättade att provet kan lämnas utan insyn av någon

• Sida 21
•  Original

obehörig. Av vikt är också att den intagne blir väl insatt i syftet med urin- provstagningen. Han bör få klart för sig att provtagningen inte bara har till ändamål att kontrollera om han följer gällande regler utan att den också ut- gör ett led i behandlingen av hans drogberoende. Om den intagne själv inser syftet med kontrollen, kan han uppfatta provtagningen som mindre in- gripande.

Jag vill här betona att kriminalvården redan i dag tillämpar noggranna ru- tiner, som har utarbetats av Kriminalvårdsstyrelsen. De svårigheter som är förenade med urinprovstagningama finns det således möjligheter att över- brygga. När provtagningen sker under ordnade former utgör analyserna ett värdefullt inslag i narkotikabekämpningen.

Påföljdsutredningen har i sitt förslag hänvisat till att varje intagen skall ha en egen kontaktperson. Utredningens förslag är i den delen inte föremål för överväganden inom ramen för detta lagstiftningsärende. Min uppfattning är att oavsett om förslaget genomförs eller inte, kan det inte ersätta den kontroll som genom urinproverna sker på kemisk väg.

Enligt min mening bör det alltjämt ankomma på kriminalvården att ta ställning till hur befogenheten att kräva olika prover närmare skall utnyttjas. Det är angeläget att narkotikabruket bekämpas med kraft och konsekvens. En annan utgångspunkt skulle få svåra återverkningar för den intagne och i längden vara förödande för tilltron till kriminalvården. Detta förhållande bör dock inte leda till att urinproverna i första hand används som grund för bestraffningsåtgärder. Självfallet är det angeläget att de utgör ett led i en be- handling och får tjäna som motivation för den intagne att sluta med sitt missbruk.

Jag anser vidare att den nu gällande skyldigheten att lämna utandnings- prov för kontroll av alkoholpåverkan bör behållas. Intresset av att motverka missbruk gör sig gällande även på detta område. Här finns inte heller samma betänkligheter från integritetssynpunkt, eftersom förfarandet inte in— nefattar lika ingripande moment.

Drogpåverkan kan även kontrolleras genom blodanalys. Det är en brist att inte 52 d 5 KvaL medger den typen av kontroll. Blodanalys är vanligt fö- rekommande vid utredning av trafiknykterhetsbrott och kontrollmetodema är tillförlitliga. Blodprovet skall dock inte ses som något mera heltäckande alternativ till urinprovet för att kontrollera narkotikapåverkan. Dels är blod- analysen kostsam och dels saknas tillgängliga resurser för en provtagning i större skala.

Det sist sagda utesluter dock inte att blodprov någon gång kan utgöra ett värdefullt komplement till de andra kontrollmetodema. Jag anser därför att det finns skäl att utvidga den intagnes generella skyldigheter enligt 52 d & KvaL till att omfatta även blodprover.

• Sida 22
•  Original

Mitt förslag: Bestämmelser införs om att den dömde vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn liksom vid placering enligt 34 & KvaL skall vara skyldig att lämna blod-, urin- eller utandningsprov för kon- troll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Förslaget i departementspromemorian överensstämmer i sak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget. Några remissinstanser framhåller dock att det måste finnas garantier för att prov- tagningen kan äga rum under betryggande former och med beaktande av den enskildes integritet. Öven'akningsnämnden i Malmö menar att det kan komma att bli svårt att i praktiken genomföra en meningsfull drogkontroll, eftersom provtagningen inte kan ske på ett lämpligt sätt. BRÅ framhåller att provtagningen vid urinprovskontroll är förenad med betydande kostnader och att det råder osäkerhet vad gäller tolkningen av analyssvaren. Enligt BRÅ bör värdet av dessa kontroller undersökas närmare innan en utvidgning sker. Sveriges advokatsamfund anser vad gäller dem som är villkorligt fri- givna och dem som dömts till skyddstillsyn utan kontraktsvård inte att de skäl som anförs i promemorian är sådana att de uppväger det allvarliga in- grepp i den personliga integriteten som en utvidgad drogkontroll innebär.

Skälen för mitt förslag: Jag finner det vara av utomordentligt stor vikt att den dömde avhåller sig från drogmissbruk även när kriminalvården sker utanför anstalt. Vid frivård är det dessutom ofta så att påföljden är direkt avpassad till en drogrelaterad brottslighet. Möjligheterna att komma till rätta med gärningsmannens drogproblem har då varit avgörande för påföljdsvalet och den bärande tanken bakom valet blir förfelad om miss- bruket fortgår under verkställighetstiden.

Jag anser att behovet av kontroll är väl så stort inom frivården som vid kriminalvård i anstalt. Den dömde ärju på fri fot och har generellt sett fler tillfällen att komma i kontakt med droger. Särskilt påtagligt är kontrollbe- hovet när den dömde undergår någon form av vård eller behandling inom ramen för en brottspåföljd. Så kan t.ex vara fallet när han medges rätt att vistas utanför anstalt med stöd av 34 & KvaL. Vidare utgör ofta vård eller behandling ett centralt inslag i en skyddstillsyn, inte bara när den har for- men av kontraktsvård utan också i andra fall. Även vid villkorlig frigivning kan sådana åtgärder aktualiseras. Många gånger är det fråga om en tids vis— telse på behandlingshem. Det är inte ovanligt att analys av t.ex. blod- eller urinprover ingår som ett led i behandlingen. När någon vistas där på grund av en brottmålsdom är det dock tveksamt om det är förenligt med gällande lagstiftning att han åtar sig en skyldighet att lämna prov. Uttryckligt lagstöd finns bara vid kontraktsvård.

[ övriga situationer saknas förutsättningar att särskilt besluta att den dömde skall lämna prov. Det får också anses osäkert i vilken mån ett med- givande från hans sida verkligen kan läggas till grund för provtagning.

• Sida 23
•  Original

Den rådande osäkerheten kan inte anses tillfredsställande. Enligt min be- dömning finns det ett starkt behov av möjligheter till kontrollåtgärder vid s.k. & 34-placeringar och inom frivården.

Påföljdsutredningens förslag innebär att provtagning för drogkontroll skall kunna ske i större utsträckning än hittills. Förslaget är dock begränsat till % 34-placeringar och för de fallen är förslaget knutet till vistelse i be- handlingshem eller någon annan liknande inrättning.

Det finns vissa mindre, praktiska svårigheter som talar mot en mera ge- nerell drogkontroll genom analys av kroppsvätskor eller utandningsprover. Av annan natur är de invändningar som avser respekten för den dömdes person och tillförlitligheten av analysresultatet. Jag vill dock peka på att såväl kränkningen som felkälloma kan begränsas genom ändamålsenliga rutiner. När det finns förutsättningar att genomföra kontrollerna under betryggande former, anser jag att det bör vara möjligt att utföra drog- kontroller inom frivården. Enligt min bedömning måste intresset av drogfrihet anses väga så tungt att det motiverar intrånget i den dömdes integritet, givetvis under de tidigare angivna förutsättningama att kontrollen i det enskilda fallet är av väsentlig betydelse för en behandling och dessutom kan genomföras under godtagbara former.

Jag är medveten om att dessa förutsättningar kan vara högst varierande inom frivården. I vissa fall är de goda. Vid en del behandingshem för nar- komaner. alkoholister eller andra missbrukare är drogkontroller vanligt fö- rekommande och personalen har fått en avsevärd vana att bemästra de olika problem som kan uppkomma. Även polikliniska program kan vara av stort värde och provtagningar som sker i lämpliga former kan utgöra ett betydel- sefullt led i dessa.

Jag anser inte att det finns något bärande skäl för att skilja mellan olika fomer av frivård. Drogkontroller bör kunna komma till stånd inom ramen för de olika påföljderna om det är motiverat från behandlings- och kontroll- synpunkt samt under förutsättning att ordnade former för provtagning och analys står till buds. Det är alltså behovet av drogkontroller och möjligheten att tillgodose detta behov som bör ges den avgörande betydelsen.

Jag vill betona att det oavsett om den dömde vistas i behandlingshem el— ler inte bör vara så att drogkontrollerna knyts till en föreskrift om vård eller behandling av något slag. Utfallet av proverna måste följas upp och sättas in i sitt sammanhang. I annat fall kommer proverna att fungera som en ren- odlad kontroll av den dömdes vilja och förmåga att rätta sig efter gällande regler. En sådan kontroll kan 'i sig vara värdefull men bör underordnas ansträngningarna att finna en mera långsiktig lösning på den dömdes drog- problem.

För att uppnå en verkningsfull drogkontroll anser jag att det är tillräckligt med analys av kroppsvätskor eller av utandningsluft. Härigenom ges möj- ligheter att undersöka om vederbörande är påverkad av droger under verk- ställighetstiden. Däremot finns det inte i dessa utgångspunkter något mera uttalat behov av att söka igenom kläder, väskor eller liknande för att efter- forska om han tar någon annan befattning med droger. Det syns inte heller vara nödvändigt att vid sidan av provtagningen utföra besiktningar av krop-

• Sida 24
•  Original

pen. Tvärtom är det angeläget att begränsa kontrollformerna till vad som direkt är motiverat av syftet att motverka droganvändning. De nu gällande reglerna om kontraktsvård medger visserligen sådana åtgärder (28 kap. 6 aå brottsbalken). Av motiven till reglerna (prop. 1986/87:106 s. 51 f.) framgår dock att de tar sikte på kontroller just i form av blod-, urin- eller utandningsprov. Sådana kontroller får därför anses vara tillräckliga.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att skälen för en mer generell drogkontroll gör sig gällande vid alla sorter av beroendeframkallande me- del, således inte enbart narkotika.

Vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn bör den dömdes skyldighet att medverka vid provtagning åläggas genom en särskild föreskrift. Den bör ses som ett komplement till en föreskrift om att han skall underkasta sig läkar- vård, nykterhetsvård eller någon annan vård eller behandling

i eller utom sjukhus eller vid annan dylik inrättning. Självfallet kan en sådan föreskrift också ingå i en behandlingsplan som ligger till grund för kontraktsvård.

När skyldigheten åläggs i en föreskrift blir följden att provtagningen i likhet med övriga inslag i behandlingen står under överinseende av över- vakningsnämnd, kriminalvårdsnämnd eller frivårdsmyndighet. Det får där- för normalt ankomma på dessa myndigheter att efter samråd med vårdgivaren eller någon annan avgöra om provtagning bör utgöra ett led i behandlingen. Därvid har myndigheterna att beakta om provtagningen är ägnad att göra behandlingen mera effektiv, liksom att pröva om prov- tagningen kan ske under godtagbara fomer. Jag gör den bedömningen att det hos dessa myndigheter finns den sakkunskap och inte minst den kännedom om enskilda vårdinrättningar, som erfordras för ett avgörande av de aktuella frågorna. Vid skyddstillsyn får även domstolen befogenhet att föreskriva om provtagning. Ibland torde det finnas förutsättningar för ett sådant förordnande i domen. Om domstolen, som ofta förekommer, lämnar en allmän föreskrift om att den dömde skall underkasta sig den vård som frivårdsmyndigheten efter samråd med läkare, vårdgivare eller någon annan finner erforderlig, bör emellertid frågan om denna föreskrift bör förenas med en skyldighet att genomgå provtagning inte tas upp av domstolen. Den frågan får i stället prövas senare under verkställigheten.

Om den dömde vägrar att medverka till provtagningen blir det att se som en form av misskötsamhet, eftersom han då har åsidosatt vad som har ålegat honom inom ramen för påföljden. Liksom vid provtagning i anstalt bör han dock kunna slippa om det föreligger medicinska eller liknande skäl. Vid misskötsamhet finns det möjlighet att inskrida med varning eller andra på— följder (26 kap. 18 och 19 55 samt 28 kap. 7 och 8 åå brottsbalken). Ytterst kan det alltså bli fråga om att förklara en villkorligt medgiven frihet förver- kad eller att undanröja en dom på skyddstillsyn och förordna om någon an- nan påföljd. Jag vill här återigen betona att arbetet i första hand bör inriktas på att den dömde skall bli bättre motiverad för vård. Sådana åtgärder skapar ofta en bättre grogrund för långsiktiga lösningar än vad bestraffningar gör.

När det gäller & 34-placeringar bör förutsättningama för drogkontroller vägas in i bedömningen av om placering kan ske utanför anstalt. Om drog-

Prop

• Sida 25
•  Original

kontrollen ses som ett väsentligt inslag i den enskildes vård. bör kontrollen utgöra ett villkor för medgivande om & 34-placering. Även här måste beak- tas att det i enstaka situationer kan finnas medicinska eller liknande hinder mot provtagningen.

3.6. Ikraftträdande m.m.

De föreslagna ändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hän- syn till den tid som kommer att förflyta innan riksdagen fattar beslut i lagstiftningsärendet torde en lämplig tidpunkt vara den ljuli 1993.

De nya reglerna om drogkontroll i brottsbalken och KvaL bör bli ome- delbart tillämpliga. Detta innebär alltså att beslut om drogkontroll kan fattas även i fall där någon har börjat verkställa påföljden innan lagändringen har trätt i kraft. Ett under verkställighetstiden tillkommande beslut om drogkon- troll innebär formellt sett inte att en redan ådömd påföljd skärps i efterhand och möter därför inte något principiellt hinder.

3.7. Kostnadsfrågor

Inom Justitiedepartementet har beräkningar gjorts av vilka effekter ett ge- nomförande av förslagen skulle få. Borttagandet av särregleringen för eget bruk medför en något ökad belastning på kriminalvården, även om utgångspunkten alltjämt skall vara att det egna bruket bestraffas med böter.

Jag anser inte att det är nödvändigt att öka resurserna hos de brottsbe— kämpande myndigheterna av det skälet att ytterligare tvångsmedel blir till- lämpliga vid misstanke om konsumtion som utgör ringa narkotikabrott. Någon markant ökning av antalet lagföringar är inte att vänta och förbätt- rade bevismöjligheter torde i viss mån kunna motverka sanningslösa föme- kanden och på så sätt medföra en förenkling av lagföringen.

Den i någon mån ökade tillämpningen av andra påföljder än böter kan komma att medföra ett visst merarbete för rättsväsendet, främst genom att strafföreläggande är uteslutet vid andra påföljder än böter. De fall som det är fråga om synes emellertid inte bli av mera komplicerad eller resurskrä- vande natur. Det är däremot uppenbart att det förhållandet att saken förs till domstol i stället för att avgöras genom strafföreläggande medför ökade kostnader för såväl åklagarväsendet som domstolsväsendet.

En ökning av antalet drogkontroller inom kriminalvården kan i någon mån föra med sig högre kostnader. Själva provtagningen är förenad med vissa utgifter. I stor utsträckning går det dock att bygga vidare på nuvarande ordning. Vid kriminalvård i anstalt tillämpas drogkontroller sedan länge. När det gäller & 34-placering och frivård bör, i enlighet med vadjag har sagt ovan. drogkontroller främst komma i fråga vid vårdhem och liknande inrätt- ningar där kontroller redan ingår som ett inslag i behandlingen, liksom vid poliklinisk eller annan vård där kontroll anordnas under betryggande for- mer.

• Sida 26
•  Original

Jag bedömer att samtliga dessa kostnader kommer att rymmas inom P1"OP ramen för befintliga medel genom omprioriteringar inom Justitiedeparte- mentets anslagsrarn.

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Justitiedepartementet upprät- tats förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

3. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64). Förslagen har granskats av Lagrådet

5. Specialmotivering 5.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

26 kap. 15 5

Ändringen innebär att paragrafen tillförs en bestämmelse om drogkontroll. Bestämmelsen sätts in som ett nytt andra stycke och medför därigenom en förskjutning av de regler som hittills har utgjort paragrafens andra respek- tive tredje stycke.

Den nya bestämmelsen knyter an till redan befintliga möjligheter att fö- reskriva vård eller behandling enligt första stycket 3. Det är alltså fråga om läkarvård, nykterhetsvård eller någon annan vård eller behandling i eller utom sjukhus eller vid annan dylik inrättning. Om den frigivne har med- delats en sådan föreskrift, får det bestämmas att han skall vara skyldig att lämna blod—, urin- eller utandningsprov för kontroll av att han inte är påverkad av beroendeframkallande medel.

Drogkontrollen är således att se som ett inslag i en vård eller en behand— ling som vederbörande skall genomgå i anslutning till en villkorlig frigiv- ning. Ett beslut om drogkontroll skall grundas på en bedömning av den fri- givnes missbrukssituation och den vård eller behandling som är aktuell. En sådan kontroll som således kan ske utan samtycke av den frigivne, bör be- slutas bara om den kan antas i väsentlig mån bidra till en effektivare vård eller behandling. Detta innebär att ett kontrollförfarande inte bör föreskrivas om det saknas ett vårdprogram för honom.

En ytterligare omständighet som skall vägas in i bedömningen är de praktiska förutsättningama för själva provtagningen. Framför allt när det gäller urinproverna har formema för provtagningen stor betydelse och det är angeläget att intrånget i den frigivnes integritet blir begränsat. Drogkontroll får förekomma bara om provtagningen kan genomföras på ett lämpligt sätt, något som självfallet gäller även en provtagning som avser blod eller utandningsluft. Det har inte ansetts nödvändigt att ta in en erinran om det i lagtexten.

• Sida 27
•  Original

Om frivårdsmyndigheten finner att de angivna förutsättningama är för handen, kan saken på myndighetens initiativ tas upp i övervakningsnämn- den.

Provtagningen kan omfatta blod, urin eller utandningsluft. Vanligen blir det fråga om urinprov när kontrollen avser narkotikapåverkan och utand- ningsluft när fråga är om ett alkoholtest. Blodprov kan komma till använd- ning vid olika sorters drogkontroller. Av de skäl som jag har anfört i min allmänna motivering (avsnitt 3.5.1) torde det inte bli aktuellt att använda blodprover i någon större omfattning. Den föreslagna bestämmelsen ger dock inte försteg för någon kontrollmetod framför andra eller någon koppling mellan en viss metod och en viss sorts drog. Det finns därför utrymme för beslut som kan anpassas till vad som är mest ändamålsenligt i det enskilda fallet. Av beslutet bör emellertid framgå vilken kontrollforrn som är aktuell, så att detta står klart för den frigivne.

I enlighet med vad som anges i den sedan tidigare gällande bestämmel- sen i 52 d & KvaL skall provtagningen avse den dömdes påverkan av be- roendeframkallande medel.

28 kap. 6 5

Paragrafen innehåller en hänvisning till vissa regler i 26 kap. brottsbalken om villkorlig frigivning från fängelsestraff. Hänvisningen avser bl.a. 15 å och omfattar således den nya bestämmelsen om drogkontroll i andra stycket. Härigenom blir det möjligt att föreskriva drogkontroll vid varje form av skyddstillsyn och den dömde kan åläggas skyldighet att lämna blod-. urin- eller utandningsprov som ett led i en vård eller behandling av honom.

Vad som har anförts i specialmotiveringen till 26 kap. 15 % gäller i till- lämpliga delar vid skyddstillsyn. När det gäller denna påföljd kan även domstolen föreskriva att den dömde skall underkasta sig vård eller behandling. Denna befogenhet skall även omfatta föreskrifter om drogkontroll. En hänvisning även till det nya stycket i 26 kap. 15 & tas därför in i tredje meningen i förevarande paragraf. De föreskrifter som meddelas av domstol är vanligen ganska allmänt hållna; vid kontraktsvård blir det dock fråga om att meddela en föreskrift om den behandlingsplan som den dömde har åtagit sig att följa. Den föreslagna regleringen om drogkontroller hindrar inte att föreskrifterna i ett domslut ges en mera allmän utformning. Frivårdsmyndigheten har att uppmärksamma frågan om drogkontroll även efter en dom på skyddstillsyn med föreskrift. Vid domstolens prövning kan det — utom vid kontraktsvård — ofta saknas förutsättningar för de förhållandevis detaljerade bedömningar som skall ske vid ett beslut om drogkontroll.

28 kupong?

Den särskilda regeln om kroppsvisitation och kroppsbesiktning vid kon- traktsvård upphävs. Genom den hänvisning som finns i 28 kap. 6 & brotts- balken blir de allmänna reglerna i 26 kap. 15 & tillämpliga vid skyddstillsyn.

• Sida 28
•  Original

Detta gäller inte bara vid kontraktsvård utan även vid skyddstillsyn i övrigt. Hithörande frågor har jag behandlat i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5.2). liksom i specialmotiveringenti1126 kap. 15 å och 28 kap. 6 5.

5.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

345

Paragrafen utökas med en regel om drogkontroll. En bestämmelse härom förs in i andra stycket. Innebörden av regeln är att den som medges vistelse utanför anstalten får åläggas skyldighet att lämna blod-, urin— eller utand- ningsprov. Härigenom blir det möjligt att kontrollera om den dömde är på- verkad av beroendeframkallande medel under den tid som verkställighet sker utanför anstalt.

Liksom vid villkorlig frigivning och skyddstillsyn skall kontrollen utgöra en del av en behandling som den dömde undergår. Drogkontroll bör medges bara när den i det enskilda fallet framstår som ett värdefullt inslag i vården och det dessutom är möjligt att ordna godtagbara förhållanden för själva provtagningen.

52115

Den intagnes skyldighet att medverka vid provtagning utvidgas enligt för- slaget till att avse även blodprover. Som framgått av vad jag har sagt i det föregående (avsnitt 3.5.1) är avsikten att blodprover skall kunna utgöra ett komplement vid drogkontrollerna. Däremot torde det inte bli aktuellt att använda blodprover mera regelmässigt. Blodprover kan — som nämnts — komma till användning vid olika sorters droger. Lagbestämmelsen har därför omformulerats så att provtagning kan avse varje form av beroendeframkallande medel och någon specificering av medlet sker inte längre genom lagtexten. Genom de vidtagna ändringarna får bestämmelsen ett innehåll som svarar mot föreskrifterna om drogkontroll i 26 kap. 15 å och 28 kap. 6 5 brottsbalken samt 34 & KvaL.

5.3. Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

25

Den särskilda regleringen av eget narkotikabruk upphävs. Andra och tredje meningarna i den senast gällande lydelsen får därför utgå ur lagtexten. Straffskalan kommer därmed att omfatta böter eller fängelse i högst sex må— nader.

Som rekvisit för att bedöma ett narkotikabrott som ringa införs att hänsyn skall tas till arten och mängden narkotika samt till övriga omstän- digheter. Frågan om gränsdragningen mellan det ringa brottet och brott av normalgraden har jag behandlat utförligt i den allmänna motiveringen

Prop

• Sida 29
•  Original

(avsnitt 3.2). Här kan dock särskilt framhållas att med övriga omständig- Prop heter avses t.ex. typen av befattning.

Det ringa brottet reserveras huvudsakligen för gärningar som endast in- nefattat eget bruk eller innehav av narkotika för eget bruk.

6. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställerjag att regeringen föreslår riks- dagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i brottbalken.

2. lag om ändring i lagen (1974z203) om kriminalvård i anstalt,

3. lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64).

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram. '

4 Riksdagen 1992/93. 1 mm!. Nr 142

• Sida 30
•  Original