RH 1994:9

Åklagaren yrkade vid Stockholms tingsrätt ansvar på A.S. i första hand för försök till mord och i andra hand för grov misshandel enligt följande: Den 30 augusti 1992 omkring kl 2.00 förde A.S. en minibuss av fabrikat Chrysler Voyager söderut på Uppfartsvägen mot korsningen med Sydkraftsvägen och förbi Restaurang Energikällan vid Tekniska Högskolan i Skrubba i Stockholm. I uppsåt att döda alternativt att tillfoga allvarlig kroppsskada påkörde A.S. därvid under kraftig acceleration P.K. och K.F., som uppehöll sig på Uppfartsvägen invid restaurangen. P.K. och K.F. undslapp emellertid av en lycklig tillfällighet livshotande skador. Fara för att P.K. eller K.F. dödats förelåg. Dock erhöll P.K. en sårskada i bakhuvudet och hjärnskakning medan K.F. tillfogades en sårskada på överläppen och hakspetsen, varjämte han erhöll en snedgående fraktur vid yttre högra fotknölen. A.S:s körning var alltså livsfarlig för P.K. och K.F. Genom sitt körsätt visade han särskild hänsynslöshet och råhet, varför misshandelsbrottet är att anse som grovt.

Slutligen påstod åklagaren att A.S. i vart fall gjort sig skyldig till vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik samt smitning, grovt brott, och lade till följande: Påkörandet har skett av grov oaktsamhet. A.S. har vid förandet av fordonet ådagalagt grov oaktsamhet eller uppenbar likgiltighet för andra människors liv. A.S. har efter påkörningen avlägsnat sig från trafikolycksplatsen utan att lämna namn och adress eller i övrigt vidta de åtgärder som olyckan skäligen bort föranleda.

Vid tingsrätten hördes A.S., målsägandena P.K. och K.F. samt vittnena M.E., B-Å.J., S.N., L.K., L.R. och P.R..

Stockholms tingsrätt (1993-03-09, hovrättsassessorn Alf Knutar samt nämndemännen Hans Anduren, Gunnar Ekelund och Mary Holmberg) dömde A.S. enligt 3 kap. 8 § andra stycket brottsbalken för vållande till kroppsskada, enligt 1 § andra stycket lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för grov vårdslöshet i trafik och enligt 5 § andra stycket sistnämnda lag för obehörigt avvikande från trafikolycksplats till fängelse i två månader.

Under rubriken domskäl anförde tingsrätten följande:

Ansvar

A.S. har förnekat uppsåt till brott eller att ha visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Ej heller har han framfört fordonet vid olycksögonblicket i kraftig acceleration. - A.S. har dock erkänt att han framfört fordonet vårdslöst, dock ej med grov vårdslöshet. Han har därför vidgått att hans handlande kan anses såsom vållande till kroppsskada, vårdslöshet i trafik och smitning, dock ej grova brott.

Mot åtalet i dess helhet har A.S. såsom ansvarsbefriande omständighet gjort gällande nödvärnsrätt i det han strax innan påkörningen utsatts för angrepp och våld från en grupp okända personer och kört från platsen för att undkomma ytterligare angrepp. Det tidigare angreppet mot honom har framkallat en panikartad rädsla som gjort att han i allt fall svårligen kunnat besinna sig.

Restaurang Energikällan är belägen i anslutning till Tekniska högskolans anläggning i Skrubba. Den aktuella kvällen var det diskotek. Detta besöktes av bl.a. A.S. och av honom åberopade vittnena. Där var även målsägandena P.K. och K.F. Diskoteket stängde kl 2 och i samband därmed strömmade folk ut ur lokalen.

Rätten har vid syn på platsen iakttagit förhållandena: Från Solkraftvägen leder en uppfartsväg rakt fram till högskolans byggnad. Ett stycke upp efter avtagsvägen efter en på höger sida befintlig "taxificka" är en parkeringsplats belägen, även den till höger. I anslutning härtill ligger restaurangbyggnaden. Uppfartsvägen och parkeringsplatsen är asfalterade. I övrigt omges de av grus- eller jordområden utan någon egentlig höjdskillnad till vägen. Det har vid synen upplysts att vid vägkanten placerade stenar lagts dit efter i målet aktuell händelse. Vidare är upplyst att uppfartsvägen slutar vid högskolans byggnad och att någon annan körväg därifrån inte finns.

A.S. har uppgett att han när han kom ut från diskoteket såg kamraten L.K. i bråk med någon, "Å.". När han därefter sökte lugna ned denne fick han ett knytnävsslag. Efter att ha lagt ned Å. och när denne åter kommit upp, fick han ytterligare slag mot sig. Även L.K. fick en smäll. Därefter försvann Å. in i diskoteket. Tillsammans med bl.a. L.K. gick han mot bilen som stod parkerad ytterst i hörnet mot uppfartsvägen. En grupp av 6-8 personer kom fram till bilen och började banka och ville in. De lyckades även öppna dörren. L.K. och hans syster sprang ut. Han var alltså ensam kvar. De utomstående började sparka och slå mot honom. Han blev liggande på golvet med sönderriven skjorta. Han försökte sparka sig fri. Det lyckades honom också att få igen skjutdörren. Därefter tog han sig till förarplatsen och startade bilen. Han var fruktansvärt rädd och ville bara komma därifrån. Han gjorde en u-sväng och körde uppfartsvägen fram mot högskolans byggnad, eftersom han trodde att det fanns en utfartsväg åt detta håll. När han upptäckte att så ej var fallet svängde han runt på gruset till höger om vägen. Längre ned på utfartsvägen fanns det folk som rörde sig. Han såg emellertid en "lucka" på vänster sida av vägen och bedömde att han kunde ta sig igenom. Han körde därför tillbaka uppfartsvägen och höll därvid något till vänster. Därefter märkte han att en person, P.K., "for över vindrutan" efter att antagligen ha träffats mitt på fronten av bilen. Han såg P.K. åka av bilen och försvinna. Av det följande händelseförloppet har han inget minne. Detta återkom när han befann sig i Skarpnäck. - Hela händelseförloppet var mycket snabbt och han kan inte närmare precisera om han gav full gas under nedfärden - han accelererade dock. Om han bromsade före den första påkörningen vet han inte.

Vad A.S. uppgett om bråk och även attack från en grupp personer vinner stöd av vad vittnena L.K., L.R. och P.R. uppgett. Någon uppgift om att målsägandena deltagit i angreppet föreligger inte.

A.S:s beskrivning av var, efter eller på uppfartsvägen, de personer som kom från diskoteket uppehöll sig när han startade nedfärden har helt varit koncentrerad till den "lucka" han iakttagit. Av övriga i målet hörda har lämnats något varierande uppgifter. Dock har alla hörda uppgett att det fanns personer, enstaka eller i grupper, i vägbanan. L.K. har uppgett att han befann sig något ovan parkeringen och ett stycke ut i vägbanan, K.F. att han befann sig vid taxifickan, även han i vägbanan, L.K. att han stod på vägbanan ungefär vid infarten till parkeringen. Det är även klarlagt att antalet besökare på diskoteket uppgått till något eller några hundratal personer. Följaktligen kan ett stort antal ha rört sig vid och på vägen. Att exakt fixera rörelser och positioner, som antagligen hela tiden ändrats, är dock av mindre betydelse.

Av betydelse är dock vad som framkommit om det sätt på vilket A.S. framförde bilen och om någon ansats funnits att söka stoppa honom.

P.K. har härvid uppgett att han "hörde" hur bilen accelererade under nedfärden. Den kom i riktning vänster. Själv stod han ytterst ett stycke ut i vägbanan. Några personer längre ut i vägbanan framför eller vid sidan av honom fanns ej. En kamrat hann endast ropa till och han hann ta ansatsen till ett steg innan han träffades. K.F. har uppgett att bilen med en sladd kom ut på vägen efter att ha svängt runt. Bilen svängde snett in mot den klunga där P.K. befann sig. Vägen var dock fri till höger. Därefter såg han hur P.K. flög upp i luften innan han själv påkördes. Det föreföll som bilföraren "siktat" på klungan. Även vittnet M.E., som dock befann sig i en bil ett stycke in på parkeringsplatsen, har uppgett att bilen körde snett in mot vänster trots att det fanns mycket utrymme till höger. Hastigheten bedömde han till kanske omkring 50 km/tim. Han såg inga bromsljus. - B-Å.J. stod vid sin bil vid taxifickan. Han iakttog hur bilen vände och "gav järnet" och liksom "studsade". Bilen körde rakt fram och han såg sig nödsakad att backa in i taxifickan bakom en annan bil. P.K. stod i kanten till vägen vid parkeringsplatsen. Det fanns dock andra personer längre ut på vägen. - S.N. stod parkerad i taxifickan. Det var folk runt omkring, på gräset och på vägen framför honom. Det "hördes" att bilen gav full gas. Den första påkörningen kunde han dock inte se. - L.K. har berättat att det var en klunga, kanske 4-6 personer, i mitten av vägen. Klungan skrek och gapade "stoppa den djäveln" eller "slå ihjäl den djäveln". Till vänster i körriktningen fanns en "lucka" av normal vägbanebredd. A.S. styrde också i denna riktning och han såg bromsljuset. - L.R. såg P.K. gå mitt i vägen med armarna uppsträckta. Därefter "landade" P.K. på honom efter påkörningen. Han hörde inte att P.R. sade något men andra skrek "stoppa den djäveln". Några personer sprang först också efter bilen. - P.R. såg att "de som bråkat" sprang efter bilen. Det fanns i övrigt folk som rörde sig på vägen och stod i spridda grupper.

Vad A.S. uppgett att han endast avsåg att ta sig från platsen för att undkomma eventuella förföljare och ej råka in i ytterligare bråk och misshandel får godtas. Han har efter vad han berättat närmast befunnit sig i ett panikartat tillstånd. Det är även fullt möjligt att han, när han vänt bilen i närheten av högskolans byggnad, iakttagit en "lucka" mot vänster i körriktningen som var fri från personer på vägbanan och trott sig kunna köra igenom där. Vad i övrigt framkommit ger ej tillräckligt stöd för att A.S. med uppsåt kört på P.K. eller K.F. Utredningen ger dock entydigt vid handen att A.S. hållit en för hög hastighet med hänsyn till den mängd personer som befann sig på eller vid sidan av vägen. Vetskapen härom har bort föranleda särskild uppmärksamhet och försiktighet vid framförandet. Detta har A.S. underlåtit.

A.S. har invänt att han befunnit sig i en nödvärnssituation. Det slagsmål eller överfall han berättat om har dock upphört i och med att han kört från platsen upp mot högskolans byggnad. A.S. har inte lämnat någon uppgift att ett nytt angrepp omedelbart förestod. Än mindre att risk för sådant förelåg från P.K. eller K.F. Invändningen om nödvärn saknar följaktligen relevans. Däremot bör med hänsyn till de omständigheter A.S. angett prövas om han befann sig i nöd. Även om han upplevde situationen sådan har det dock inte varit försvarligt, att med en förhållandevis stor bil, köra som han gjorde. Genom att först köra upp mot högskolans byggnad har han även haft möjlighet att besinna sig. A.S. har avlägsnat sig trots att han uppfattat att han kört på åtminstone en person. Å.S. är därför övertygad om vårdslöshet i trafik, vållande till kroppsskada samt smitning. Den oaktsamhet han ådagalagt har varit grov. Brotten är följaktligen att anse som grova.

Brotten är till sin art sådana att påföljden bör bestämmas till fängelse om inte starka personliga skäl talar däremot. Några sådana har ej framkommit.

A.S. vädjade mot domen och yrkade att hovrätten helt skulle ogilla åtalet. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle bestämma påföljden till villkorlig dom.

Till grund för sin inställning anförde A.S. i huvudsak följande. Han var vid tillfället utsatt för ett allvarligt brottsligt angrepp och svävade i livsfara. Hans åtgärd att försöka komma från platsen genom att föra bilen därifrån är företagen i nödvärn. Det brottsliga angreppet var alltjämt överhängande när han befann sig i bilen. Det fanns endast en väg från platsen. P.K. och K.F. försökte stoppa honom när han förde bilen och de var således angripare. Han har gjort vad som kan begäras av honom och har agerat försvarligt och i vart fall inte uppenbart oförsvarligt. Om det skulle anses att han har gjort mer än vad som kan anses tillåtet, var omständigheterna sådana att han svårligen kunde besinna sig och han skall därför gå fri från ansvar.

Åklagaren bestred ändringsyrkandena.

I hovrätten hördes A.S., P.K., K.F., L.K., L.R. och P.R. på nytt. Vidare spelades bandupptagningarna av förhören vid tingsrätten med M.E., B-Å.J. och S.N. upp.

Svea hovrätt (1993-11-26, hovrättsrådet Lars Hesser och t.f. hovrättsassessorn Anders Weihe, referent, samt nämndemännen Ulla Voss- Schrader och Stina Liesmark) lämnade åtalet utan bifall. Efter en redovisning av bevisningen och en värdering av den anförde hovrätten följande.

Hovrätten lägger med hänvisning till det nyss anförda följande till grund för bedömningen av åtalet. A.S. var utsatt för ett mycket allvarligt brottsligt angrepp genom att flera personer angrep och misshandlade honom. Det brottsliga angreppet var alltjämt överhängande när A.S. förde bilen tillbaka från högskolebyggnaden mot diskoteket. Ett stort antal personer, kanske ett 50-tal, befann sig på eller vid vägen utanför diskoteket när A.S. i bilen närmade sig detta. A.S. hade uppfattningen att samtliga eller i vart fall det stora flertalet av dem ville stoppa bilen, och han fruktade för sitt liv. A.S. såg en "lucka" bland människorna och trodde att bilen kunde passera genom den. Han försökte föra bilen genom luckan i folksamlingen i en hastighet om 40-50 km/tim och körde då på P.K. och K.F.

Tingsrätten har funnit att åtalet mot A.S. för försök till mord alternativt grov misshandel inte skall bifallas. Frågan här är således om A.S. skall dömas för de oaktsamhetsbrott som åtalet rör och för obehörigt avvikande från trafikolycksplats.

Vad hovrätten först har att pröva är om A.S:s medvetna handling att föra bilen på angivet sätt innebar att han med hänsyn till de omständigheter som förelåg förfor oaktsamt så som krävs för ansvar för vårdslöshet i trafik resp. vållande till kroppsskada. Hovrätten finner att det uppenbarligen, särskilt med hänsyn till att det var mörkt och till att många bland dem som befann sig på platsen måste antas ha varit alkoholpåverkade eller av andra skäl mindre uppmärksamma på trafiken, förelåg en påtaglig fara för personskada när A.S. försökte passera med bilen mitt bland de människor som stod på eller vid vägen. Till detta kommer att A.S. färdades på en väg där annan motortrafik, även om det var mitt i natten, kunde antas förekomma. Hovrätten finner med hänsyn till det anförda att A.S. objektivt sett betedde sig på ett sådant sätt att hans handlande var oaktsamt i den mening som avses i 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott och oaktsamt i förhållande till de skador som P.K. och K.F. ådrog sig till följd av påkörningarna. Med hänsyn till det sinnestillstånd som A.S. befann sig i, till följd av det angrepp han utsattes för omedelbart före körningen och till vad som förekom under den, måste hans förmåga att realistiskt bedöma de risker som var förenade med körningen anses ha varit starkt nedsatt. Hovrätten finner därför att den oaktsamhet som A.S. visade inte var grov i något av de angivna hänseendena.

När det sedan gäller A.S. handlande att avlägsna sig från platsen efter påkörningarna finner hovrätten att detta skett uppsåtligen så som krävs för ansvar för s.k. smitning enligt 5 § lagen om straff för vissa trafikbrott.

Hovrätten går så över till att pröva de invändningar som A.S. har framfört om att han handlat i nödvärn.

A.S. befann sig, när han påbörjade körningen och fram till dess att han avlägsnade sig efter påkörningarna, i en situation där han var utsatt för ett överhängande brottsligt angrepp. Han försökte köra från platsen för att undvika sina angripare. Körningen företogs således i syfte att avvärja det nämnda angreppet. Till den del A.S:s handlande riktade sig mot angriparna skall det därför bedömas enligt reglerna för nödvärn. Alla de personer som befann sig på eller vid vägen kan emellertid inte rimligen ha deltagit i, eller haft för avsikt att delta i, angrepp mot A.S. Detta innebär att helt utomstående personer också kom att utsättas för allvarlig fara genom A.S:s handlande vid körningen. Vid bedömningen av handlandet i den delen aktualiseras tillämpningen av reglerna om nöd.

A.S. har gjort gällande att samtliga personer som befann sig på vägen försökte stoppa honom och ville slå ihjäl

honom. När det gäller bedömningen av A.S:s förfarande i förhållande till P.K. och K.F. har det, som framgår av det nyss sagda, betydelse om dessa skall betraktas som angripare eller inte. Det kan enligt hovrättens mening inte anses klarlagt i målet hur P.K. och K.F. agerade på platsen i tiden innan de blev påkörda. Det har kommit fram omständigheter, bl.a. genom L.R:s uppgift att P.K. gjorde tecken åt A.S. att stanna, som kan tala för A.S:s uppfattning. I frågan om straffansvar måste i förevarande fall bevisbördan för att de två inte deltog i angreppet på A.S. läggas på åklagaren. Det framstår inte som helt osannolikt att P.K. och K.F. tillhörde angriparna. Åklagaren har inte förebragt utredning som gör att A.S:s påstående om att de deltog i angreppen ter sig som ogrundat. Hovrätten finner därför att P.K. och K.F. vid bedömningen av A.S:s invändning om nödvärn skall betraktas som angripare.

I enlighet med vad som tidigare har anförts utgår hovrätten från att A.S. uppfattade situationen så att han svävade i uppenbar livsfara, om han stannade bilen, och att han därför var tvungen att passera förbi de människor som stod på vägen för att kunna undgå att bli angripen. I målet är klarlagt att det inte fanns någon annan väg från platsen. Såvitt kommit fram saknade A.S. uppfattning om den fara han var utsatt för inte fog. Det kan därför inte begäras att A.S. skulle ha lämnat bilen och försökt springa därifrån. Det skall också beaktas att A.S. genom det överhängande angreppet på honom hade kommit i en mycket pressad situation, där möjligheterna att göra närmare överväganden om olika handlingsalternativ var starkt begränsade, och att han egentligen inte kunde göra på något annat sätt än att i bilen försöka passera folkhopen. Kraven på hans omdöme måste anpassas efter situationen. Utgångspunkten måste därför vara att det inte såvitt A.S. kunde bedöma fanns någon rimlig praktisk möjlighet att avvärja faran med mindre ingripande medel än som skedde. Enligt hovrättens mening kan A.S. därför inte anses ha handlat uppenbart oförsvarligt i förhållande till angriparna. Åtalet för vållande till kroppsskada skall därför ogillas.

När det gäller åtalet enligt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott skall beaktas att A.S. måste anses ha utsatt även utomstående för fara. A.S. uppfattade att han var angripen av samtliga som uppehöll sig på vägen. Enligt hovrättens mening var den uppfattningen, som tidigare har angetts, oriktig. A.S:s misstag kan, även om man beaktar situationen och den panik han har berättat att han kände, inte anses vara ursäktligt. Gärningen skall därför, när det gäller den nu aktuella oaktsamheten som A.S. visade och som innebar att tredje man utsattes för fara, bedömas enligt regeln i brottsbalken om nöd. Det innebär att handlandet inte skall föranleda ansvar, om det var försvarligt. Därvid skall, utöver de omständigheter som hovrätten har beaktat vid bedömningen av nödvärn, hänsyn tas till att A.S. försökte begränsa risken för skada och att inte någon som skall betraktas som utomstående skadades. Hovrätten finner med hänsyn till samtliga omständigheter att A.S:s handlande får anses ha varit rimligen motiverat och således inte oförsvarligt.

Det ligger i sakens natur, och det alldeles oavsett den bedömning som hovrätten gjort i fråga om ansvar i övrigt, att det inte kunde begäras att A.S. skulle stanna och vidta de åtgärder som i normalfallet krävs vid trafikolycka.

Med hänvisning till det anförda finner hovrätten att även åtalet enligt lagen om straff för vissa trafikbrott skall ogillas.

Hovrättsrådet Göran Rosenberg var skiljaktig i fråga om åtalet såvitt avsåg grov vårdslöshet i trafik och anförde: Jag är oense med majoriteten endast om bedömningen av huruvida ansvarsfrihet på grund av nöd föreligger beträffande den del av gärningen som skall anses innefatta oaktsamhet enligt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott och som innebär att tredje man har utsatts för fara. Enligt min mening kan A.S:s handlande i detta avseende, med hänsyn till det starka intresse som hänsynen till trafiksäkerheten utgör, inte anses försvarligt. Vad jag här avser är det sätt på vilket han förde fordonet på vägen där ett stort antal människor befann sig och där påkörningarna kom att inträffa. Jag finner alltså att hans handlande på denna punkt har gått längre än som enligt bestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken om nöd skall leda till ansvarsbefrielse. Omständigheterna var emellertid enligt min mening sådana att A.S. svårligen kunde besinna sig, dock inte i så hög utsträckning att han i det aktuella avseendet skall gå helt fri från ansvar. Med tillämpning av bestämmelsen i 24 kap. 5 § andra stycket brottsbalken om s.k. nödexcess finner jag sålunda att A.S. skall dömas för vårdslöshet i trafik, varvid brottets svårhetsgrad är sådant att påföljden kan bestämmas till ett lågt bötesstraff.

Målnummer B 1079/93