NJA 1990 s. 210

Domskäl

TR:n (tingsfiskalen Wiklund samt nämndemännen Westin och Wiklund) anförde i dom d 24 nov 1988, såvitt nu är i fråga:

Domskäl. - - - F.H. har erkänt gärningen men bestritt ansvar under åberopande av att han handlat i nödvärn. Han har, för det fall rätten skulle finna att det våld han brukat varit uppenbart oförsvarligt, gjort gällande att situationen varit sådan att han svårligen kunnat besinna sig. Han har slutligen, för det fall han skulle fällas till ansvar för misshandel, hävdat att denna ej är att bedöma som grov enär han med hänsyn till omständigheterna inte visat särskild hänsynslöshet och råhet.

F.H. har bestritt det enskilda anspråket men vitsordat som skäliga i och för sig samtliga belopp utom såvitt avser sveda och värk och lyte och men. I sistnämnda hänseende har han som skäligt vitsordat 1 000 kr.

På åklagarens begäran har förhör ägt rum med F.H., målsäganden M.N., född 1971, samt vittnena M.E., född 1969, C.S., född 1973, X.X., född 1965, samt I.N., född 1964.

Åklagaren har vidare som bevisning åberopat rättsintyg och fotografi samt företett M.N:s jeansjacka och träningsoverallsjacka.

I målet har till en början följande framkommit: F.H., som är invandrare från Etiopien, hade varit på fest tillsammans med landsmän på Metropol, som ligger på Köpmangatan. Han lämnade Metropol tillsammans med I.N. strax före kl 1 på natten. De gick upp Nybrogatan och svängde in på Storgatan. De passerade därvid ett gäng ungdomar, bl a M.E., C.S., X.X. och M.N.. På gatan låg en flaska. F.H. tog flaskan och kastade den så att den krossades. Ungdomarna hörde ljudet av glas som krossades. De utgick från att det var F.H. som krossat någonting och X.X. skrek och frågade vad han sysslade med. X.X. och M.N., som båda var alkoholpåverkade, följde efter F.H., som skyndade på stegen, nedför trapporna mellan Storgatan och Köpmangatan. F.H. hade i bröstfickan en kniv. Han tog fram kniven och viftade med den. Utanför Metropol träffades M.N. av en skärande rörelse med kniven så att tre blödande sår uppkom, ett vid tinningen, ett över kinden och ett på halsen. F.H. sprang därefter från platsen.

M.N. har berättat: X.X. började springa efter F.H. och han själv följde efter. Nedanför trapporna stannade F.H. och de pratade med honom. M.N. minns inte så mycket av vad som hände men han tror inte att det kom till handgripligheter där. - F.H. gick vidare och han och X.X. gick samma väg, på väg mot Nybron. När de kommit runt hörnet mötte de ett gäng mörkhyade personer. Det blev bråk. Han upptäckte plötsligt att han blödde i ansiktet och antog att han blivit knivskuren. Han vet inte hur eller varför bråket började eller om han själv var inblandad. Han såg aldrig att F.H. hade kniv. Han vet inte hur skadorna på jeansjackan uppkommit, men vet att den var oskadad tidigare och att han inte varit i bråk med någon annan under kvällen. - Läkarna har sagt att ärren kommer att försvinna mer och mer, men att de aldrig försvinner helt.

F.H. har berättat: När han såg att han var förföljd började han och I.N. gå fortare. Vid trappan kom M.N., hans kompis och en flicka ifatt dem. Han sprang nedför trappan. Flickan började prata med I.N.. M.N. och hans kompis följde efter F.H.. Någon av dem sparkade F.H., som hamnade mot väggen, och slog honom på halsen. I.N. kom och han sprang därifrån, mot Metropol. Vid hörnet tog han fram kniven. Han vände sig, medan han sprang, mot M.N. och hans kompis, och viftade med kniven mot dem för att skrämma dem och förmå dem att stanna. Bakom M.N. och hans kompis kom flera andra springande. Vid Metropol hann M.N. och den andre upp honom. En av dem slog honom på halsen. M.N. boxade mot honom men träffade inte. F.H. viftade med kniven mot M.N:s ansikte och bröst för att få honom att backa, men M.N. kom emot honom hela tiden. F.H. hörde och såg de andra ur gänget närma sig. Han tittade mot gänget och såg hur många de var. När han hörde M.N. skrika förstod han att han hade träffat honom. Hans avsikt hade bara varit att hålla M.N. ifrån sig och skrämma honom med kniven. När M.N. skrek tittade M.N:s kompisar på honom och F.H. kunde springa därifrån. - Dagen därpå såg han M.N:s kompisar i en bil. Bilen vände och följde efter F.H., som blev rädd och sprang till polisstationen för att få hjälp. Där var låst och han sprang vidare till en pizzeria. Där slängde han kniven som han hade haft med sig kvällen innan. - F.H. har tidigare aldrig varit inblandad i bråk utan brukar springa när folk bråkar. Han har däremot kamrater som har blivit slagna. Han är rädd för att vara ute på gatorna och brukar åka taxi om han ska någonstans. När han såg M.N:s kompisar närma sig var han rädd att alla skulle komma och sparka och slå honom. - F.H. tror inte att han orsakat skadan på sidan av jackan eftersom han och M.N. stod mitt emot varandra.

TR:n gör följande bedömning.

I målet är utrett att F.H. med en kniv eller annat liknande föremål åsamkat M.N. tre blödande sår, ett vid tinningen, ett över kinden och ett på halsen. Det har inte påståtts annat än att detta skett genom en enda skärande rörelse. F.H. har hävdat att han viftade med kniven enbart för att hålla M.N. ifrån sig och att hans avsikt inte var att skada honom. Inget av vittnena har sett exakt när eller hur M.N. träffades av kniven och M.N. själv har sagt sig sakna minne av vad som hände i detta skede. Det kan således inte anses visat att F.H. hade direkt avsikt att skada M.N.. Med hänsyn till vad F.H. uppgivit om den situation han befann sig i måste emellertid hållas för visst att han skulle ha handlat på samma sätt om han vetat att han skulle träffa M.N.. Han har därför haft i vart fall eventuellt uppsåt att skada M.N. och således gjort sig skyldig till misshandel.

Vad därefter gäller frågan om F.H. handlat i nödvärn och på grund härav skall gå fri från ansvar är följande att beakta: I målet är utrett att F.H., efter det att han krossat flaskan, förföljdes av i första hand X.X. och M.N.. F.H. har därvid påstått att dessa sparkat och slagit honom nedanför trappan mellan Storgatan och Köpmangatan. M.N. har något svävande, och med hänvisning till sitt dåliga minne, förklarat att han inte tror att det blev några handgripligheter vid detta tillfälle. X.X. har uppgivit att det uppstod ett tumult, men att det inte hände något speciellt. M.E. hade inte hunnit fram till hörnet ned mot trappan förrän F.H. redan befann sig vid hörnet mot Köpmangatan och både M.E. och C.S. har uppgivit att de inte sett om något inträffade vid trappan. I.N., som befann sig strax bakom F.H., har däremot berättat att hon sett att en av förföljarna tog tag i F.H. och knuffade honom mot väggen, att F.H. slet sig loss och sprang nedför trappan och att förföljarna nedanför trappan sparkade och slog F.H., som föll på knä. Hon har vidare berättat att F.H. kom upp och sprang iväg, att hon bad M.N. låta F.H. vara, men att M.N. knuffade henne åt sidan och sprang vidare. - I.N. har varit mycket bestämd i sin uppfattning om vad som hände i och nedanför trappan, medan X.X. och M.N. svarat mer svävande och undvikande. TR:n finner därför, genom I.N:s vittnesmål, att F.H:s påstående att han blivit angripen vid trappan är styrkt. - Beträffande händelseförloppet därefter har F.H. uppgivit att han vid hörnet mot Köpmangatan tog fram sin kniv och viftade med den för att skrämma M.N. och X.X. och få dem att stanna samtidigt som han fortsatte i riktning mot Metropol. Utanför Metropol har de emellertid, enligt F.H., hunnit ifatt honom och någon av dem givit honom ett slag mot halsen. I.N. har berättat att M.N., när hon bad honom låta F.H. vara ifred, sa att det inte spelade någon roll om F.H. hade gjort något; eftersom han var svartskalle skulle han "lära sig". X.X. och M.E. har berättat att de sett F.H. och M.N. "fäkta mot varandra". Dock har X.X. uppgivit att han uppfattade att M.N. backade undan och såväl X.X. som M.E. och C.S. uppfattat att M.N. "hamnade mot en bil" och därav dragit slutsatsen att F.H. knuffat honom. - F.H:s påstående att han utanför Metropol träffades av ett slag mot halsen är inte vederlagt. Han har blivit förföljd från Storgatan, angripen vid trappan och därefter uppenbarligen förföljd på nytt. Han har mitt emot sig haft M.N. som, med hänsyn till bl a dennes uttalande till I.N., måste ha haft för avsikt att använda våld mot F.H.. X.X:s uppfattning att M.N. var den som backade och det förhållandet att M.N. efter att ha träffats av kniven av någon anledning hamnade mot bilen kan inte påverka den bedömningen. TR:n finner därför att F.H. befunnit sig i en nödvärnssituation och att han haft rätt att försvara sig även genom att använda kniv. Annat har emellertid inte framkommit än att M.N. var obeväpnad och det måste anses ha varit uppenbart oförsvarligt av F.H. att vifta så med kniven att M.N:s ansikte träffades med de risker för i vart fall mycket svåra skador som detta kunnat innebära.

Vad slutligen gäller frågan om situationen varit sådan att F.H. svårligen kunnat besinna sig gör TR:n följande bedömning.

F.H. har uppgivit att han i det avslutande skedet varit mycket rädd. Han har haft M.N. mitt emot sig och X.X. i närheten medan resten av gänget närmade sig. Han har uppenbarligen haft fog för antagandet att han skulle kunna bli utsatt för misshandel. F.H:s och M.N:s "fäktande mot varandra" i detta avslutande skede har emellertid pågått under en viss tid, varunder F.H. även skadade M.N:s jacka på ett flertal ställen. F.H. har visserligen förnekat att han orsakat skadorna i sidan på jackan men TR:n finner det uteslutet att någon av skadorna uppstått på annat sätt än genom F.H:s handlande. Händelseförloppet kan därför inte anses ha varit så snabbt och situationen så akut att F.H. inte skulle ha kunnat besinna sig i sådan grad att han undvikit att knivskära M.N. i ansiktet. F.H. kan följaktligen inte undgå att fällas till ansvar för misshandel.

Misshandeln har förövats med kniv. Av rättsintyget framgår bl a att skadan varken var lindrig eller livsfarlig, att skärsåret i halsen låg över trakten av halspulsådern och venen, men att såret var av ytlig karaktär och att någon risk för M.N:s liv av det såret inte fanns. - M.N:s skador har såsom framgått av rättsintyget inte varit livshotande. Riskerna för mycket allvarliga skador måste dock ha varit stora och F.H. måste, genom att använda ett livsfarligt vapen i ansiktet på M.N., trots omständigheterna, anses ha visat sådan särskild hänsynslöshet och råhet att misshandeln är att bedöma som grov.

Vid denna utgång i ansvarsdelen är F.H. skadeståndsskyldig gentemot M.N.. Tvist råder enbart om fordrat belopp för sveda och värk och lyte och men. TR:n finner i den delen att yrkade 3 000 kr får anses skäliga med hänsyn till de skador som uppstått och till att M.N. med all sannolikhet kommer att ha kvar ett synligt ärr i ansiktet. Skadeståndsyrkandet skall således bifallas i sin helhet.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde F.H. jämlikt 3 kap 6 § BrB för grov misshandel och jämlikt 8 kap 2 § BrB för snatteri till skyddstillsyn.

Vidare förpliktades F.H. att till M.N. utge skadestånd med yrkade 4 040 kr.

Nämndemannen Samuelsson var av skiljaktig mening rörande den aktuella åtalspunkten om grov misshandel och anförde: Lika med majoriteten finner jag att F.H. handlat uppenbart oförsvarligt men finner att omständigheterna måste anses ha varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. F.H. skall följaktligen ej dömas till ansvar. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HovR:ns domskäl. - - - F.H. har i HovR:n redovisat samma inställning till åtalet för grov misshandel som han gjort vid TR:n. Åklagaren har å sin sida i första hand hävdat att någon nödvärnssituation inte förelegat och i andra hand godtagit TR:ns bedömning. Vidare har alternativyrkandet om ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott, vidhållits av åklagaren.

I HovR:n har förebragts samma bevisning som vid TR:n, varvid förnyade förhör upptagits med målsäganden M.N., F.H. samt vittnena I.N., M.E., C.S. och X.X..

Utredningen ger inte HovR:n anledning att frångå TR:ns bedömning av ansvarsfrågan. F.H. är alltså på sätt TR:n funnit skyldig till grov misshandel.

F.H., som vid denna utgång är skadeståndsskyldig gentemot M.N., har i HovR:n intagit samma inställning till de yrkade beloppens skälighet i och för sig som han gjort vid TR:n. HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning även såvitt avser skadeståndets storlek.

- - -

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på det sätt överklagade domen att påföljden bestäms till fängelse 8 månader.

Nämndemännen Norberg och Lundberg var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och fastställde TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. F.H. har i målet gjort två skilda invändningar mot åtalet. Han har dels hävdat att han inte uppsåtligen tillfogat M.N. någon kroppsskada, dels gjort gällande att gärningen begåtts i nödvärn och därför inte skall medföra något ansvar. Vid sitt försvar har han lagt tyngdpunkten på invändningen om nödvärn.

Händelseförloppet i målet är delvis oklart. Till en början behandlar därför HD frågan vad som gäller beträffande bevisbörda och beviskrav när invändning om nödvärn framförs.

Under 1920-talet intog HD ståndpunkten att den tilltalades uppgift att en nödvärnssituation hade förelegat skulle godtas, om den inte vederlades av omständigheterna i målet (se särskilt NJA 1928 B 170). Detta innebar att bevisbördan lades på åklagaren. Under förarbetena till de ändringar i nödvärnsreglerna som gjordes år 1937 utgick man från det, och framhöll vidare att om den till talades uppgift beträffande nödvärn inte hade blivit vederlagd, så kunde den tilltalade inte heller i någon mån vara bevisskyldig för att han inte hade överskridit gränserna för nödvärnsbefogenheten i det givna fallet (NJA II 1937 s 424). Straffrättskommittén anslöt sig till den uppfattningen (SOU 1953:14 s 389). Att BrB:s ikraftträdande inte medfört någon ändring i angivet hänseende framgår också av bland annat rättsfallen NJA 1969 s 425, 1970 s 58 och 1971 s 442, vilka avgöranden ger uttryck för uppfattningen att åklagaren har bevisbördan även med avseende på invändning om nödvärn. I litteraturen har hävdats att denna ståndpunkt inte till fullo slagit igenom i underinstanserna (se Wallén i tidskriften Advokaten 1987 s 156 ff och 253 ff).

Det är helt klart att åklagaren måste bevisa att nödvärn inte har förelegat för att ett åtal skall kunna bifallas. Detsamma måste anses gälla en invändning av den tilltalade, att en nödvärnshandling visserligen varit uppenbart oförsvarlig men omständigheterna varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig (24 kap 5 § BrB). I en del situationer kan frågan komma upp hur mycket bevisning som måste förebringas från åklagarens sida för att bemöta en nödvärnsinvändning. Man kommer därmed in på spörsmålet vilket beviskrav som gäller för åklagaren i detta läge.

I doktrinen har beträffande nödvärnsinvändningar uttalats att det är tvivelaktigt om man därvidlag bör upprätthålla lika höga krav på bevisningens styrka som man gör för den åtalade gärningen (Ekelöf, Rättegång IV, 5 uppl, s 128, jfr även Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl, s 681).

Under senare år har HD vid flera tillfällen formulerat beviskravet beträffande den åtalade gärningen så att den tilltalades skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel (se bla NJA 1980 s 725 och 1982 s 164). Självfallet kan ett så högt ställt krav i praktiken vara mycket svårt att fullgöra vid vissa nödvärnsinvändningar, särskilt när situationen är sådan att det skall bevisas att någonting inte har inträffat. I detta läge passar inte en sådan formulering av beviskravet. Om exempelvis en misshandel ägt rum på en enslig plats kunde invändningen om nödvärn inte sällan bli omöjlig att vederlägga. Vad som då bör krävas av åklagaren är snarare att han förebringar så mycket bevisning att nödvärnsinvändningen framstår som obefogad, vilket många gånger kan framgå redan av den allmänna situation där handlingen företagits; samma beviskrav bör här ställas på åklagaren vid den förut berörda invändningen att den tilltalade svårligen kunnat besinna sig.

Av utredningen i målet framgår att händelseförloppet i stora drag varit följande. F.H., som är eritrean, var tillsammans med sin flickvän I.N. på väg hem från en fest på restaurang Metropol i Härnösand. När de gick Storgatan norrut passerade de en pizzeria där en grupp svenska ungdomar uppehöll sig. F.H. krossade en flaska mot gatan varvid en av de svenska ungdomarna ropade åt honom. Därefter följde målsäganden M.N. och vittnet X.X. efter F.H., som började springa tillsammans med sin flickvän och vek av Pumpbacksgatan västerut. I en avsats i en trappa på Pumpbacksgatan hann M.N. och X.X. upp F.H., som då fick motta flera slag. F.H. lyckades komma loss, sprang vidare och vek av Köpmangatan söderut. Efter det att F.H. sprungit omkring trettio meter in på Köpmangatan blev han upphunnen av M.N., som måttade ytterligare slag mot honom. F.H., som hade tagit fram en tapetkniv, viftade med den mot M.N., varvid denne fick dels flera skärskador på sin jeansjacka, dels de skärsår i ansiktet och på halsen som angetts i åklagarens gärningsbeskrivning.

Riksåklagaren har vidhållit åtalet för grov misshandel men har mot bakgrund av det angivna händelseförloppet vitsordat att F.H. befann sig i en nödvärnssituation. Riksåklagaren har hävdat att det våld F.H. gjort sig skyldig till mot M.N. var uppenbart oförsvarligt och har tillagt att HovR:ns tillämpning av 24 kap 5 § 2 st BrB (nödvärnsexcess) inte ifrågasätts. Däremot är gärningen enligt riksåklagaren inte straffri på grund av bestämmelsen i första stycket nämnda lagrum.

F.H. har i HD berättat att han redan på Storgatan förföljdes av ett antal svenska ungdomar med M.N. och X.X. i spetsen. Under förföljandet skrek någon "niggerdjävel". Efter det att han lyckats komma loss från M.N. och X.X. i trappan, tog F.H. fram tapetkniven för att avskräcka M.N. och X.X. från vidare förföljelse. De sprang emellertid trots detta ikapp honom igen på Köpmangatan, varvid F.H. vände sig om och viftade med tapetkniven mot M.N. för att försvara sig. Han avsåg dock inte att skada M.N. och märkte inte heller att han träffade denne med kniven. Han såg visserligen några eritreaner något längre bort på andra sidan gatan men hade ingen möjlighet att komma fram till dem.

F.H. har tillagt att det vid den aktuella tidsperioden rådde motsättningar i Härnösand mellan å ena sidan eritreanska flyktingar och å andra sidan en del svenska ungdomar. Dessa motsättningar hade lett till uppträden och rentav misshandel. F.H. hade själv tidigare varit förföljd men lyckats undkomma. Detta medförde att han blev rädd då han förföljdes av tio till femton svenska ungdomar med M.N. och X.X. i spetsen, särskilt som man också skrek "ta fast niggern" eller något liknande. Vid det avslutande skedet på Köpmangatan kom först M.N. och X.X. mot honom men bakom dem kom ytterligare ett antal svenska ungdomar. F.H. var då mycket rädd och trodde att han riskerade att bli ihjälslagen.

HD gör följande bedömning.

Av F.H:s egna uppgifter framgår att han ansåg sig vara i en mycket trängd situation då han blev angripen ånyo å Köpmangatan. Hur knivskärningen närmare tillgått är i viss mån oklart. Utredningen visar emellertid att han i detta skede måste ha träffat M.N. flera gånger med tapetkniven, låt vara att själva kroppsskadorna kan ha orsakats av ett enda knivsnitt. Anförda omständigheter visar att F.H. då var helt likgiltig för om han skulle komma att träffa M.N. med kniven och till foga honom sådana skador som angetts i gärningsbeskrivningen. Därmed har F.H. uppsåtligen tillfogat M.N. skadorna.

F.H:s berättelse om bråk och uppträden mellan eritreaner och svenska ungdomar stöds av övrig utredning i målet. De uppgifter I.N. lämnat i sitt vittnesmål utgör stöd för F.H:s uppgift att han redan på Storgatan förföljdes av ett antal svenska ungdomar med M.N. och X.X. i spetsen, varvid hotelser uttalades i kränkande form mot F.H.. I.N. har berättat att hon blev omsprungen i trappan på Pumpbacksgatan av ett antal ungdomar som förföljde F.H. in på Köpmangatan. Uppgifter som lämnats i andra vittnesförhör går visserligen i annan riktning och innebär närmast att F.H. var ensam med M.N. när knivskärningen inträffade. Dessa senare vittnesuppgifter är emellertid inte sådana att de kan anses vederlägga den version av händelseförloppet som F.H. lämnat och som i betydande utsträckning stöds av vittnet I.N:s berättelse.

Det anförda innebär att det kan ha gått till så som F.H. själv berättat. Hans berättelse skall därför läggas till grund vid bedömningen av frågan om hans gärning är straffri på grund av bestämmelserna i 24 kap 1 § eller 5 § 1 st BrB.

Den nödvärnsrätt som föreligger enligt 24 kap 1 § begränsas såtillvida att handlingen inte får vara uppenbart oförsvarlig. Under förarbetena uttalades av straffrättskommittén (SOU 1953:14 s 397) att av bestämmelsen följde att en försvarsåtgärd kunde vara lovlig även om den inte var nödvändig men av den angripne med skäl kunde anses som nödvändig. Kommittén framhöll också att det låg i uttrycket "uppenbart oförsvarligt" att man borde räkna med en relativt bred marginal till förmån för den angripne vid bedömningen huruvida han hållit sig inom gränserna för nödvärnsrätten (se även NJA II 1962 s 344 f).

F.H. var förföljd inte bara av M.N. och X.X. utan av en hel grupp svenska ungdomar, som enligt vad han inte utan fog kunde anta var fientligt inställda mot de eritreanska flyktingar som fanns i Härnösand. Han befann sig i ett mycket trängt läge och fruktade uppenbarligen att när som helst bli utsatt för allvarlig misshandel av ett flertal svenska ungdomar. Det våld han utövade mot M.N. var emellertid allvarligt. Den kniv han använde var mycket skarp och M.N. kunde ha tillfogats mycket allvarliga skador. HD finner därför att det var uppenbart oförsvarligt av F.H. att utöva våld mot M.N. med kniven.

Frågan är emellertid om omständigheterna var sådana att F.H. "svårligen kunde besinna sig" (24 kap 5 § 1 st BrB). Härvid får de omständigheter som tidigare beaktats vid tillämpning av 24 kap 1 § BrB ånyo betydelse. Särskild vikt får nu fästas vid F.H:s förmåga att kunna bedöma vilka handlingsmöjligheter som stod honom till buds.

F.H. hade plötsligt försatts i en situation där han blev tvungen att snabbt fatta beslut. Han hade blivit utsatt för misshandel i trappan på Pumpbacksgatan. Hans åtgärd att visa för förföljarna att han var beväpnad med en kniv hade - som han måste ha uppfattat det - inte på något sätt avskräckt förföljarna. Av stor betydelse vid prövningen är slutligen att det inte finns någon anledning att betvivla F.H:s uppgift att han var mycket rädd och fruktade att bli utsatt för allvarlig misshandel - en reaktion som med hänsyn till omständigheterna inte var obefogad.

På grund härav anser HD, att situationen varit sådan att F.H. svårligen kunnat besinna sig. Atalet i denna del skall därför enligt 24 kap 5 § 1 st BrB lämnas utan bifall.

M.N:s talan om skadestånd grundas enbart på. att F.H. begått en brottslig gärning. Regeln i 24 kap 5 § 1 st utgör en obligatorisk straffrihetsregel (NJA II 1962 s 362). F.H. har alltså inte begått någon brottslig gärning och skadeståndstalan kan därmed inte bifallas.

F.H. har genom TR:ns dom, som i den delen inte överklagats, fällts till ansvar för snatteri. HD bestämmer påföljden för det brottet till trettio dagsböter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i ansvarsdelen ogillar HD åtalet för grov misshandel samt dömer F.H. jämlikt 8 kap 2 § BrB för snatteri till 30 dagsböter om 20 kr.

Med ändring av HovR:ns dom också i skadeståndsdelen ogillar HD den mot F.H. förda skadeståndstalan.