RH 1995:143

P.S. föddes 1982. Hans far, R.S., och mor, G.A., bodde då tillsammans. När P.S. var tre och ett halvt år gammal, började han på daghem. Dessförinnan hade han en dagmamma. Föräldrarna flyttade i sär när P.S. var fyra år. Efter separationen bodde P.S. hos sin mor men umgicks mycket med fadern. Till en början vistades P.S. hos denne i stort sett vartannat veckoslut. Hans mor hade ofta nattarbete och med tiden blev det därför alltmer så att P.S. var hos fadern de nätter hon arbetade, eller sammanlagt upp till tio gånger i månaden.

När P.S. var sju år gammal, började han skolan och året därpå gick han också på ett fritidshem. På fritidshemmet fick personal höra P.S. berätta att fadern begick sexualhandlingar med honom.

Socialförvaltningen anmälde saken till polisen. Åklagaren anhöll R.S. i dennes frånvaro. P.S. undersöktes av rättsläkare och hördes av polis. R.S. greps och häktades. Strax därefter togs P.S. in akut på barnpsykiatrisk klinik. Sedan P.S. hörts ytterligare tre gånger av polisen, försattes R.S. på fri fot. Åklagaren fann att brott inte kunde styrkas och lade ned förundersökningen.

P.S. omhändertogs med stöd av socialtjänstlagen. Han placerades på ett utredningshem och flyttades senare till ett annat behandlingshem. När P.S. var elva år gammal, två år efter det första gripandet av R.S. och det akuta omhändertagandet, berättade han både för sin mor och för personal på behandlingshemmet om sådant som tydde på att fadern förgripit sig sexuellt mot honom. Efter anmälan av socialförvaltningen inleddes en ny förundersökning varunder P.S. åter hördes av polisen.

Åklagaren yrkade vid Handens tingsrätt ansvar å R.S. med följande påstående: R.S. har från någon gång under sommaren 1985 till och med någon gång i januari 1991 i familjens dåvarande gemensamma bostad, i sin egen bostad efter separationen i juni 1986, i sovkupen på ett tåg mellan Stockholm och Sollefteå 1991-01-02 och hos P.S:s farmor i Sollefteå vid ett flertal tillfällen haft sexuellt umgänge med sin biologiske son P.S., född 1982, då pojken varit mellan 3,5 och 9 år gammal. Det sexuella umgänget har bestått av anala samlag, där båda vid skilda tillfällen varit mottagande part, samt annat sexuellt umgänge då fadern smekt sonens penis med sin hand, gnidit sin penis mot sonens bröstvårtor, lagt sin nakna penis mot sonens och förmått sonen att onanera åt honom när de varit i badrummet. Brottsligheten bedöms som grov enär R.S. under lång tid vid upprepade tillfällen utnyttjat sin underårige son sexuellt och förfarandet lett till psykisk och fysisk skada.

P.S. yrkade skadestånd av fadern.

R.S. förnekade gärningen och bestred skadeståndsyrkandet.

Som bevisning vid tingsrätten spelade åklagaren upp videoband från de förhör som polisen höll med P.S. under förundersökningen. Vidare hölls på åklagarens begäran förhör med P.S:s mor samt vittnesförhör med personal från det daghem där P.S. vistats, med personal från det fritidshem där P.S. vistats, med P.S:s skollärare samt med personal från det behandlingshem där P.S. vårdats. Förhören avsåg iakttagelser beträffande P.S. - hans beteenden, uttalanden och berättelser.

Åklagaren åberopade också vittnesförhör med en psykolog, en överläkare med specialitet i barn- och ungdomspsykiatri, en psykoterapeut och en docent i rättsmedicin. Dessa hördes beträffande deras sakkunniga bedömning av sina kontakter med P.S..

Sakkunnigförhör hölls med en vittnespsykolog. Denne hade också träffat och samtalat med P.S..

R.S. åberopade vittnesförhör med en fd. överläkare, med specialitet i allmän psykiatri, angående dennes sakkunniga bedömning av vad som i målet kom fram om P.S:s beteenden, uttalanden och berättelser.

Vid tingsrätten åberopades också viss skriftlig bevisning.

Handens tingsrätt (1994-03-11, rådmannen Paul Arnell samt nämndemännen Britt Gerdes, Rigmor Marklund, Katja Gyllenberg och Karl-Erik Nylen) fann åtalet styrkt, utom såvitt avsåg påståendet om sexuellt umgänge hos farmodern i Sollefteå och påståendet om att R.S. skulle ha lagt sin nakna penis mot sonens, fällde R.S. till ansvar för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och bestämde påföljden till fängelse tre år. Dessutom förpliktades R.S. att betala det skadestånd till P.S. som denne yrkat, 150 000 kr jämte ränta, varav 30 000 kr för sveda och värk och 120 000 kr för kränkning.

R.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla såväl åtalet som sonens skadeståndstalan. Till stöd för sin talan i hovrätten åberopade R.S. bl.a. att vad som i målet kommit fram om P.S:s beteenden och uttalanden genom åren mycket väl kan förklaras av att P.S. lider av en organisk hjärnskada och att P.S:s beteenden och uttalanden alltså kan bero på en psykisk störning som inte har något samband med verkliga händelser.

Åklagaren och P.S. bestred ändring.

I hovrätten lade parterna i allt väsentligt fram samma bevisning som vid tingsrätten. Därutöver åberopade R.S. bl.a. ett skriftligt läkarutlåtande enligt vilket en organisk hjärnskada skulle kunna ge förklaring till ett sådant avvikande beteende som omvittnats beträffande P.S..

Svea hovrätt (1994-11-11, fd. hovrättslagmannen Christer Rune, hovrättsrådet Owe Matton, tf. hovrättsassessorn Egon Abresparr, referent, samt nämndemännen Solveig Fridh och Tore Gustavsson) fastställde tingsrättens domslut och anförde i sina domskäl i enlighet med följande:

Bevisläget är väsentligen detsamma här som inför tingsrätten.

Åklagaren gör gällande att P.S:s beteenden och uttalanden under årens lopp inte rimligen kan ha annan orsak än de väsentligen emotionella traumata som faderns sexuella övergrepp vållade. R.S:s ståndpunkt innebär att anklagelserna, absurda som de är, utgör rena fabuleringar som måste bero på en av organisk hjärnskada betingad psykisk störning hos sonen och att ingen annan förklaring finns till dennes avvikande beteenden och påståenden om sexuella övergrepp.

Det för skuldfrågan grundläggande spörsmålet blir sålunda huruvida P.S:s beteenden och uttalanden kan ges någon annan förklaring än den att fadern utnyttjat honom sexuellt.

Liksom tingsrätten konstaterar hovrätten att det endast är P.S. och R.S. som kan veta vad som faktiskt har utspelat sig mellan dem. P.S. har inte kunnat höras inför rätta, men genom hans videobandade utsagor inför polis samt genom vad hans mor och de vittnen och den sakkunnige som träffat och iakttagit honom omvittnat, har hans beteenden och berättelser blivit tydligt skildrade och återgivna.

Om P.S:s beteenden och uttalanden m.m.

Hovrätten sluter av såväl moderns som vittnenas och den sakkunniges framträdande här att de uttalat sig vederhäftigt om sina iakttagelser. Med utgångspunkt däri finner hovrätten att följande blivit utrett om P.S:s för åtalet relevanta beteenden och uttalanden m.m.

Tiden från tre och ett halvt års ålder till skolstarten

Kort efter att P.S. vid tre och ett halvt års ålder hade kommit till daghemmet, började han bete sig egendomligt. Han kunde ofta vara hyperaktiv men i stället ibland sitta som i trans. Han tycktes vara sexualfixerad i det han gjorde sexuella utspel som starkt avvek från det normala för barn i den åldern (t.ex. tog han män i skrevet, sög på andra barn samt klädde av en mindre kamrat och slickade denne uppifrån och ned). Han gav också uttryck för självdestruktivitet som exempelvis hot om att kasta sig framför tunnelbanetåg. Han föreföll kontaktstörd samt osäker på barns och vuxnas skilda roller, samtidigt som han var intellektuellt och motoriskt normalutvecklad för åldern. Som helhet tyder denna utredningsbild, sammanställd också med vad R.S. själv sagt, på att tydliga sexualgränser inte var satta för P.S..

P.S. var genomgående positivt stämd inför sina besök hos fadern, men de närmaste dagarna efter besöken i stället orolig, rastlös, okoncentrerad och benägen att bära sig illa åt mot omgivningen. Besöken gjorde honom tydligen inte bara väl utan också illa.

Skoltiden fram till akutintagningen på barnpsykiatrisk klinik

Problemen fortsatte även sedan P.S. börjat skolan. Han hade koncentrationssvårigheter men inte fördenskull svårigheter att lära. Innan höstterminen 1990 började, hade han varit mycket hos fadern och mådde inte bra. Under terminen umgicks han mindre än vanligt med denne. Då gick det ganska bra för honom i skolan och han kunde leka med kamraterna där. Mot slutet av terminen började han åter umgås med fadern och blev några veckor före jul plötsligt sämre. Han blev okoncentrerad och återupptog beteendet att klänga på kamrater och i övrigt bete sig närgånget.

I mitten av december 1990 sade P.S. till personal på fritidshemmet att han var bög, för att han hade "bögat med en kille". En måndagsmorgon när fadern lämnade P.S. på fritidshemmet, berättade P.S. spontant att han hade "knullat med pappa". Efter det att R.S. gått därifrån, berättade P.S. att det var sant att han hade "knullat med pappa i natt" och beskrev händelsen närmare. Vidare berättade han för personalen på fritidshemmet bl.a. att han "hade lekt med pappas snopp" samt förklarade att han med "mjölka" menade att när han "leker med pappas snopp så kissar han" och att "när jag pruttar så måste jag mjölka pappa". P.S. var också rädd för att behöva bada när han var hos pappa, ty han "grät" när han "var tvungen att bada med pappa, för då mjölkade dom". Han sade också att "jag gnider snoppen så att den blir stor och röd" och att "om man tvålar in, brukar det gå bättre". Att "knulla med pappa" - det var vad P.S. kallade sin "hemlighet".

Efter akutintagningen

Kort efter det att R.S. berövades friheten i februari 1991 och P.S. själv tagits in akut på sjukhus för observation och barnpsykiatrisk bedömning, förnekade P.S. inför polisen att han skulle ha "knullat" med fadern. Han sade att han hade ljugit för modern och bara skojat med personalen på fritidshemmet. Av videobanden framgår klart att P.S. drog sig för att berätta något och var bekymrad över att fadern var i fängelse; han synes ha upplevt det som sitt eget fel. Han betonade det naturliga i att tycka om sin egen far och undrade slutligen om pappa hade erkänt.

Under tiden på sjukhuset fortsatte P.S. att uppvisa ett för åldern onormalt, starkt sexualiserat beteende. Han verkade också osäker på sin identitet och vågade inte visa något av sig själv. Han företedde alltså symptom som hos barn brukar förknippas med sexuella övergrepp mot dem.

Den rättsmedicinska undersökningen

I februari 1991 konstaterade läkare att P.S. hade två läkta sprickor i ändtarmsöppningen. Hovrätten är inte beredd att räkna med att dessa kunnat uppstå som en följd av att P.S. - som han då sagt - skulle ha torkat sig slarvigt i stjärten, suttit på något järnrör eller satt sig på en knopp under gymnastiklektion i skolan. Dessa förklaringar framstår som alltför sökta. P.S. skall aldrig ha haft problem med förstoppning; hans avföring kan knappast ha haft med sprickornas uppkomst att göra. Kliande i stjärten på grund av den mask i magen som P.S. fick efter läkarundersökningen ger inte heller rimlig förklaring till sprickorna.

Tiden på behandlingshem

På sjukhuset konstaterades att P.S. var psykiskt störd och behövde kvalificerad hjälp. När han sedan kom till behandlingshem fortsatte han att visa sexuella beteenden och gav uttryck för en ständig rädsla att försvinna; han visade alltså även här symptom som hos barn brukar förknippas med sexuella övergrepp mot dem. Efter en tid på behandlingshemmet sade P.S. vid några tillfällen att han hade "knullat med pappa". Han återtog sedan påståendena men återkom med dem efter ytterligare någon tid.

Småningom lämnade P.S. en mer innehållsrik berättelse och om sitt hemliga språk där "napp" betydde snopp, "mugg" stjärt och "ugn" mun. Han förklarade att det hemliga språket skulle göra det lättare att prata om sådant. För personal på hemmet berättade han bl.a. att "pappa har haft sin napp i min mugg" och att "pappas napp har varit på mina gelehallon". För modern berättade han bl.a. att det gjorde fruktansvärt ont när pappas snopp var i hans stjärt och att "det värsta var att det var så mörkt under täcket att man ingenting såg".

P.S. hördes på nytt av polisen. Han var då lugn och samlad. Han berättade återhållsamt om anala samlag i samband med att han och fadern "gosat" med varandra, pussats och kramats. Han berättade om detaljer och uttalanden av fadern i samband med samlagen. Hans berättelser ger mer intryck av att vara försök att redogöra för vad han verkligen upplevt än av att utgöra fabulering.

Förklaringar till P.S:s beteenden och utsagor

Som redan sagts står i denna sak två förklaringar till P.S:s manifesterade onormala beteenden och berättelser om sexualhandlingar med fadern emot varandra. Det skulle antingen vara fråga om verkningar av en organisk skada i pojkens hjärna eller också verkningar av emotionellt traumatiska upplevelser av det slag åklagaren påstår. Till den tänkbara förklaringsbilden bör då även höra möjligheten av en kombination av sådana orsaker.

Hovrätten går ut ifrån att - som också sakkunniga vittnesmål gett vid handen - emotionellt traumatiska upplevelser av svåra integritetskränkningar, såsom sexuella övergrepp av incestuös karaktär, kan yttra sig i sådant abnormt sexuellt intresse som P.S. lagt i dagen. För hovrätten framstår detta också erfarenhetsmässigt som begripligt nog. Att enbart en organisk hjärnskada skulle kunna utlösa sådana verkningar ställer sig hovrätten skeptisk till, trots att den av R.S. åberopade psykiatriskt sakkunnige uttalat sig för detta. Det är nämligen så svårt att finna övertygande sammanhang och mening i en sådan förklaring att hovrätten inte kan ta intryck därav.

Hovrätten övergår nu till tre påfallande inslag i bevisbilden från vilka det ej är möjligt att bortse.

(1) Berättande, återtagande och självpåtagande

Det har tydligt framgått att P.S. hela tiden var mycket fäst vid sin far. De avslöjanden han gjorde före de första polisförhören 1991 kan knappast förstås som annat än resultat av att han inte förmådde hålla tyst om sin "hemlighet". Den enda rimliga förklaringen till att P.S. sedan återtog sina uppgifter är att han också var lojal med sin far och ville värja denne genom att ta på sig ansvaret för vad som hänt. Detta är omvittnat vanligt när barn blivit utsatta för sexuella övergrepp av närstående vuxna och är inte svårt att förstå. Hovrätten är dessutom förtrogen med fenomenet från andra sexualbrottmål.

(2) Parallellitet

P.S. mådde bättre de tider då han inte umgicks så mycket med sin far. Efter det att han umgåtts med fadern gjorde han uttalanden om sexuella övergrepp och mådde sämre. Han mådde åter bättre sedan han i samband med polisförhören berättat vad som hänt. Det föreligger en påtaglig parallellitet mellan å ena sidan P.S:s omvittnade beteenden och hälsa samt å andra sidan umgänget med fadern och de tillfällen då P.S. tycks ha lättat sitt hjärta.

(3) Lojaliteten med fadern och utpekandet av denne

P.S. har gett uttryck för att ha kommit till insikt om att det han och pappa gjort var något som var förbjudet. Denna insikt måste ha kommit som en svår emotionell och moralisk påfrestning för honom. Likväl sökte han därefter ta fadern i försvar och har, såvitt utredningen ger vid handen, inte röjt en tillstymmelse till agg mot denne, tvärtom. Att P.S. trots detta konsekvent, om också med intermittenta återtaganden, berättat att fadern utförde sexualhandlingar med honom kan inte rimligen tillskrivas annan förklaring än att han också varit med om detta.

Sammanfattning i skuldfrågan

Det som kommit fram om P.S:s beteenden och uttalanden och det som han berättat vid polisförhör ger, med den bevisvärdering som förut utvecklats, fullt stöd för de delar av åklagarens gärningsbeskrivning som tingsrätten funnit styrkta. Också hovrätten kommer alltså fram till att R.S. utnyttjade P.S. många gånger under dennes tidiga barndomsår. Därav måste pojken ha lidit både fysisk skada och, inte minst, allvarlig mental skada av svåröverskådlig räckvidd. Övergreppen var sålunda grova. R.S. skall följaktligen, som tingsrätten funnit, dömas för grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

Målnummer B 1057/94