lagen.nu

RH 1995:151

Skadestånd har med hänsyn till omständigheterna i vissa fall tillerkänts behandlingspersonal på ett ungdomshem enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).

M.R. och H.E. åtalades för våld och hot mot tjänsteman för att de på Bärby ungdomshem förgripit sig mot behandlingsassistenter i deras myndighetsutövning, H.E. genom att hota C.L. med att "jag skall slå ihjäl dig och hugga upp dig samt skära dig i strimlor samt att jag skall göra det bakifrån", H.E. genom att med en mejsel rispa och hugga C.L. i ryggen, slå ett glas i huvudet på honom samt skalla honom i huvudet, H.E. genom att skalla L.J. i pannan och knäa honom mot ena höften och M.R. genom att sparka J.E. två gånger i huvudet medan denne legat på golvet och hållit fast H.E. på grund av brotten mot C.L..

Målsägandena yrkade i brottmålet skadestånd - såvitt nu är av intresse - enligt följande: C.L. av H.E. med 20 000 kr, varav 12 000 kr för kränkning och 8 000 kr för sveda och värk, L.J. av H.E. med 2 000 kr, varav 1 500 kr för kränkning och 500 kr för sveda och värk samt J.E. av M.R. med 20 000 kr, varav 12 000 kr för kränkning och 8 000 kr för sveda och värk.

Såväl M.R. som H.E. förnekade vad åklagaren lade dem till last samt bestred skadeståndsskyldighet. Som skäligt skadestånd i och för sig vitsordade H.E. 2 000 kr till C.L. och 500 kr till L.J., allt avseende sveda och värk, och M.R. 4 000 kr till J.E. för sveda och värk.

Uppsala tingsrätt (1994-02-08, rådmannen Ann-Christine Lindblom samt nämndemännen Evy Forsen, Ulf Dahlberg och Ingamaja Rosman) ogillade åtalet mot H.E. såvitt denne påstods ha skallat C.L. men fann det i övrigt styrkt att H.E. och M.R. förgripit sig på målsägandena på sätt åklagaren gjorde gällande. I skadeståndsdelen förpliktade tingsrätten H.E. att ersätta C.L. med skäliga ansedda 6 000 kr för sveda och värk och M.R. att ersätta J.E. med vitsordade 4 000 kr för sveda och värk. L.J:s yrkande om ersättning för sveda och värk ogillades eftersom - som det får förstås - de skador han hade åsamkats befanns vara alltför obetydliga för att grunda någon rätt till skadestånd. Tingsrätten ogillade slutligen målsägandenas yrkande om ersättning för kränkning och anförde härvid: För behandlingspersonal på ungdomshem av Bärbys typ kan det inte anses oväntat att konfronteras med hot och våld från de intagna ungdomarna. Personalen torde i detta avseende kunna jämställas med andra utsatta yrkesgrupper såsom poliser och väktare. För att kränkningsersättning enligt skadeståndslagens 1 kap. 3 § skall utgå till sådan personal krävs enligt tingsrättens mening att hotet eller våldet varit av särskilt allvarlig art eller att omständigheterna i övrigt varit ytterligt kränkande. Så har inte varit fallet i detta mål och yrkandena om ersättning för kränkning skall därför lämnas utan bifall.

C.L., L.J. och J.E. överklagade domen med yrkande om bifall till begäran om kränkningsersättning. L.J. yrkade även bifall till sin begäran om ersättning för sveda och värk. M.R. bestred ändring medan H.E. inte lät höra av sig. - Målet behandlades i hovrätten som tvistemål. Prövningstillstånd meddelades.

Svea hovrätt (1995-11-30, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring samt hovrättsråden Per-Anders Broqvist och Karl Bergkvist, referent) ändrade tingsrättens dom på så sätt att H.E. förpliktades utge skadestånd till L.J. med 500 kr för sveda och värk samt tillerkände hovrätten C.L. och J.E. kränkningsersättning; C.L. med 5 000 kr att utges av H.E. och J.E. med 6 000 kr att utges av M.R..

Hovrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande:

Bestämmelser om rätt till skadestånd för det lidande eller den kränkning som någon tillfogar annan genom brott ges i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det lidande som ersätts enligt lagrummet avser känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som personskada.

Ersättning för sådant lidande som det här är fråga om utgår inte vid varje våldshandling; det finns en undre gräns, jfr NJA 1994 s. 395. Så t.ex. måste en polisman vara beredd på att mötas med visst våld och får därför förutsättas ha en större mental beredskap för det än andra. Detsamma gäller vissa andra yrkesutövare som ordningsvakter men också vårdare på kriminalvårdsanstalter och vissa sjukvårdsinrättningar.

J.E., L.J. och C.L. grundar sin talan på att de har utsatts för brott i sina arbeten som behandlingsassistenter på ungdomshemmet Bärby. Detta är ett s.k. § 12-hem. På ett sådant tvångsvårdas unga som utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende och som på grund härav behöver stå under särskilt noggrann tillsyn. Personalen på ett § 12-hem får sägas ha långtgående befogenheter. Så t.ex. får personalen hindra den unge från att lämna hemmet och utföra kroppsbesiktning och i övrigt besluta om och verkställa den begränsning av rörelsefriheten som är nödvändig för att vården skall kunna genomföras.

Med hänvisning till vad som har anförts finner hovrätten att J.E., L.J. och C.L. i sin egenskap av behandlingsassistenter på ett § 12-hem skall hänföras till den kategori yrkesutövare som får förutsättas ha mental beredskap att möta visst våld i sin yrkesutövning. Frågan blir då om det våld de har utsatts för och det lidande de har åsamkats är större än vad de rimligen haft anledning att räkna med i sitt arbete. Är så fallet skall ersättningsbeloppet bestämmas utan hänsynstagande till den skadelidandes yrke.

Det är klarlagt att M.R. sparkat J.E. två gånger i huvudet, vilket ledde till att J.E. ådrog sig en hjärnskakning. Enligt ett intyg utfärdat av leg. psykologen J.F. har J.E. efter händelsen drabbats av sömnstörningar, koncentrationssvårigheter och närminnesstörningar samt haft mardrömmar.

Detta oprovocerade våld går långt utöver vad J.E. haft att räkna med. Han är därför berättigad till ersättning för det lidande som han har tillfogats. Skadeståndet kan skäligen bestämmas till 6 000 kr.

Enligt den överklagade domen uppgav L.J. vid tingsrätten att han knappt märkte det våld han utsattes för under själva händelsen men att han efteråt hade ett blåmärke på höften samt huvudvärk någon dag. Någon annan utredning om följderna av det brottsliga angreppet mot L.J. föreligger inte. Enligt hovrättens bedömning är L.J. inte berättigad till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för lidande. Den smärta som han tillfogades av misshandeln är däremot inte så ringa att den inte berättigar honom till ersättning för sveda och värk. Tvist råder inte om storleken av det ersättningsbeloppet.

I målet är utrett att H.E. hotade C.L. med misshandel, rispade och högg honom med en mejsel i ryggen och dessutom slog ett glas i huvudet på honom. Det våld som C.L. sålunda utsattes för går avgjort utöver den gräns som gäller här. Våldet och omständigheterna kring detta är sådant att han enligt hovrättens mening är berättigad till ersättning för den kränkning han utsatts för. Skadeståndet kan skäligen bestämmas till 5 000 kr.

Målnummer T 330/94

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1995-11-30
Målnummer
T330-94
Lagrum
1 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207)
Rättsfall
NJA 1994 s. 395
Litteratur
SOU 1992:84, särskilt s. 87 ff, s. 104 ff, s. 137 ff, s. 145 ff och s. 201 ff.
Sökord
Skadestånd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation