SOU 1992:84

Ersättning för kränkning genom brott : delbetänkande

Till statsrådet och chefen för J ustitiedepartementet

Genom beslut den 1 december 1988 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet, dåvarande statsrådet Laila Freivalds, att tillkalla en kommitté för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m.

Med stöd av bemyndigandet förordnades den 1 oktober 1989 dåvarande riksdagsledamoten f.d. statsrådet Gertrud Sigurdsen som ledamot och ord- förande. Hon entledigades den 19 november 1991 från detta uppdrag och efterträddes samma dag som ledamot och ordförande av justitierådet Edvard Nilsson, som tidigare tjänstgjort som sakkunnig i kommittén.

Som övriga ledamöter förordnades den 13 november 1989 dåvarande riks- dagsledamötema chefsjuristen Stig Gustafsson, fru Evy Möller, barnläkaren Ingrid Ronne-Björkqvist och f.d. arbetsförmedlaren Martin Segerstedt samt dåvarande kanslichefen hovrättsrådet Per Olding. Evy Möller avled den 23 januari 1991 och efterträddes den 12 mars 1991 som ledamot av dåvarande riksdagsledamoten f.d. hovrättsrådet Allan Ekström. Den 9 januari 1992 förordnades som ytterligare ledamöter riksdagsledamötema Kjell Eldensjö och Gunnar Thollander.

Som sakkunniga förordnades den 13 november 1989 nuvarande departe— mentsrådet Helena Starup samt förut nämnde Edvard Nilsson, som den 26 november 1991 efterträddes som sakkunnig av nuvarande kanslirådet Göran Karlstedt.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 13 november 1989

direktören Alf Eckerhall, ombudsmannen Börje Grahn, förbundsjuristen

Lennart Gustafson, byråchefen Maria Renmyr, direktören Ola Schönning, byrådirektören Marie Svendenius och försäkringsjuristen Eva Tidefelt samt den 24 januari 1990 advokaten Ove Lind. Den sistnämnde entledigades på egen begäran den 3 juni 1991 från sitt uppdrag och efterträddes den 29 november 1991 som expert av advokaten Bo Victor.

Till sekreterare förordnades den 13 november 1989 hovrättsassessom Agneta Carlquist. Till biträdande sekreterare förordnades den 4 april 1990 nuvarande hovrättsassessom Krister Maxedius.

Kommittén har antagit benämningen Kommittén om ideell skada.

Sedan kommittén i mars 1991 överlämnat delbetänkandet (SOU 1991;34) HIV—smittade - ersättning för ideell skada, överlämnar kommittén nu ytterli— gare ett delbetänkande, som har rubriken Ersättning för kränkning genom brott.

Reservation har lämnats av ledamoten Allan Ekström. Särskilda yttranden

har avgetts av ordföranden Edvard Nilsson och experten Marie Svendenius.

Stockholm i augusti 1992

Edvard Nilsson

Allan Ekström Kjell Eldensjö Stig Gustafsson Per Olding Ingrid Ronne-Björkqvist Martin Segerstedt

Gunnar Thollander

/Agneta Carlquist

Krister Maxedius

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid. Förkortningar ............................... 9 Litteraturförteckning ........................... 1 1 Sammanfattning .............................. 15 Summary .................................. 19 Lagförslag .................................. 23 1 Inledning ................................. 31 2 Utredningsarbetet ........................... 37 2.1 Utredningsuppdraget ....................... 37 2.1.1 Bakgrund ......................... 37 2.1.2 Huvuddirektiven ..................... 38 2.1.3 Tilläggsdirektiven .................... 40 2.2 Utredningsarbetets bedrivande ................. 42 2.3 Det fortsatta utredningsarbetet ................. 45 3 Skadeståndets utveckling ....................... 49 3.1 Från hämnd till bot ....................... 49 3.2 Från bot till skadestånd ..................... 52 3.3 Från skadestånd till försäkring ................ 56 3.4 Från försäkring till bot? .................... 61 4 Ersättning för ideell skada inom olika rättsområden ..... 65 4.1 Ideell skada vid personskada enligt 5 kap. 1 & skadestånds- lagen (l972:207) ......................... 65 4.2 Ideell skada vid vissa integritetskränkningar ........ 67 4.2.1 1 kap. 3 & skadeståndslagen (l972:207) ....... 67

4.2.2 5 5 lagen (l974z515) om ersättning vid frihetsin- skränkning ......................... 67

4.2.3 23 & datalagen (1973:289) ............... 71 4.2.4 21 & kreditupplysningslagen (197311173) ...... 72 4.2.5 18 & inkassolagen (1974:182) ............. 73 4.3 Ideell skada vid intrång i immateriella rättigheter e.d. . . 74

4.3.1 54 5 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk .................. 74 4.3.2 17 5 lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild . 75 4.3.3 3 & lagen (1978:800) om namn och bild i reklam . 75

4.3.4 23 & namnlagen (l982:670) .............. 77 4.3.5 58 5 patentlagen (19671837) .............. 77 4.3.6 7 5 lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter .................... 79 4.3.7 9 5 lagen (1990:409) om skydd för företagshemlig— heter ............................ 80 4.4 Ideell skada vid kränkning av arbetsrättsliga intressen . . 82 4.4.1 Allmänt skadestånd ................... 82 4.4.2 55 5 lagen (1976:580) om medbestämmande i arbets- livet ............................. 84 4.4.3 38 5 lagen (1982z80) om anställningsskydd ..... 84 4.4.4 Bestämmelser i andra arbetsrättsliga lagar ...... 85 5 Ersättning för kränkning genom brott .............. 87 5.1 Bakgrunden till 1 kap. 3 & skadeståndslagen ........ 87 5.2 Förhållandet till ersättning för personskada ......... 91 5.3 Ersättningsgrundande brott ................... 100 5.3.1 Allmänt .......................... 100 5.3.2 Brott mot person ..................... 104 5.3.3 Förmögenhetsbrott .................... 122 5.3.4 Brott mot allmänheten .................. 127 5.3.5 Brott mot staten ...................... 128 5.4 Ersättningsprinciper ....................... 133

5.4.1 Allmänt .......................... 133

5.4.2 Sexualbrott ........................ 135 5.4.3 Våldsbrott ......................... 137 5.4.4 Ärekränkningsbrott .................... 141 5.5 Ersättningens storlek ...................... 141 5.5.1 Allmänt .......................... 141 5.5.2 Sexualbrott ........................ 142 5.5.3 Våldsbrott m.m. ..................... 145 5.5.4 Ärekränkningsbrott .................... 146 5.6 Ersättningens bestämmande .................. 148 5.6.1 Ersättningsprövande organ ............... 148 5.6.2 Domstol .......................... 148 5 6 3 IK .............................. 154 5.6.4 Försäkringsbolagen ................... 154 5.6.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd ...... 156 5.6.6 Brottsskadenämnden ................... 158 5.7 Utländska förhållanden ..................... 162 5.7.1 Norden ........................... 162 5.7.2 Övriga Europa ...................... 170 5.7.3 USA ............................ 180 Skyddet för den personliga integriteten ............. 187 6.1 Begreppet personlig integritet ................. 187 6.2 Integritetsskyddet i svensk rätt ................. 189 6.3 Integritetsskyddet i utländsk rätt ................ 196 Överväganden ............................. 201 7.1 Allmänna utgångspunkter .................... 201 7.2 Ersättningens syfte och funktion ............... 212 7.3 Gränsdragningen i förhållande till ersättning för person— skada ................................ 214 7.4 Brott som förutsättning för rätt till ersättning ........ 220 7.5 Ersättningsgrundande brott ................... 227

7.6 Ersättningsprinciper ....................... 233

7.6.1 Allmänt .......................... 233 7.6.2 Sexualbrott ........................ 237 7.6.3 Våldsbrott ......................... 241 7.6.4 Ärekränkningsbrott .................... 246 7.6.5 Lagtekniska frågor .................... 250 7.7 Ersättningens storlek ...................... 251 7.8 Ersättningens bestämmande .................. 256 7.9 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde ..... 257 7.10 Kostnadskonsekvenser ...................... 261 8 Specialmotivering ........................... 263 8.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207) ................................ 263 8.2 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (1978: 413) ................................ 282 Reservation ................................. 287 Särskilda yttranden ............................ 291

Bilagor Rättsfall om ersättning för kränkning genom brott

1. Sverige ............................. 297 2. Danmark ............................ 375 3. Norge .............................. 383

4. Tyskland ............................ 389

FÖRKORTNINGAR

AD Arbetsdomstolens dom AP-nämnden Ansvarsförsäkringens personskadenämnd bet. betänkande BrB Brottsbalken BrN Brottsskadenämnden Dir. Kommittédirektiv Ds Ju J ustitiedepartementets departementsserie JK Justitiekanslern JT Juridisk tidskrift JuU Justitieutskottets betänkande LU Lagutskottets betänkande lLU Första lagutskottets betänkande mot. riksdagsmotion NFT Nordisk Försäkringstidskrift NIR Nordiskt immateriellt rättsskydd NJA Nyttjuridiskt arkiv, avd. 1 NJA II Nyttjuridiskt arkiv, avd. 11 NJM Förhandlingarna vid Nordiska juristmötet prop. proposition

prot. riksdagens protokoll

rf. rättsfall i bilagorna till detta betänkande RFS rättsfallssamlingen Rättsfall Försäkring och Skadestånd, utgiven av Försäkringsbranschens Service AB RH Rättsfall från hovrätterna rskr. riksdagsskrivelse Rt. Norsk Retstidende

SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning

TfR Tidsskrift for rettsvitenskap UfR Ugeskrift for retsvaesen

LITTERATURFÖRTECKNING

Anders Agell, Erstatning for ideell skade, i NJM 1969 s. 367-370 Anders Agell, Skadeståndsansvaret för operativt ingrepp utan patientens samtycke, iJT 1990—91 5. 439—451 Anders Agell, Patientens samtycke än en gång, i JT 1991—92 5. 382-383

Nils Beckman - Carl Holmberg - Bengt Hult - Madeleine Löfmarck - Ivar Strahl, Brottsbalken I. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 5 uppl., 1987 Nils Beckman - Carl Holmberg — Bengt Hult - Ivar Strahl, Brottsbalken II. Brotten mot allmänheten och staten m.m., 5 uppl., 1982

Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978 Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1985—1988, i SvJT 1990 s. 54—72

Bertil Bengtsson - Ulf Nordenson — Erland Strömbäck, Skadestånd, 3 uppl., 1985

Trygve Bergsåker Bo von Eyben - Carl Martin Roos - Thomas Wilhelmsson, Udviklingen af reglerne om erstatning for personskade. Rapport afgivet til den nordiske embedsmandskomité for lovgivnings- sporgsmål, 1989 (stencil)

Ulf Bernitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare -— det glömda rättsområdet, i Festskrift till Jan Hellner, 1984, s. 115-145 Robert Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, iSvJT 1967, 5. 81-109 Thorsten Cars - Peter Danowsky, Pressen inför rätta, 1982 Erland Conradi, Ersättning av lidande på grund av incest — en HD-dom, i SvJT 1986 s. 453-456 Erland Conradi, Inlägg i SvJT 1987 s. 415-417 Erland Conradi, Ur brottsskadenämndens praxis, i Festskrift till Lars Welamson, 1988 Erland Conradi, Brottsskadelagen, 1989 Erland Conradi, Några rättsfall om intressekollision, i SvJT 1989 s. 225-234 Bill W. Dufwa, Vår komplicerade trafikskaderätt och framtiden, i SvJT 1979 s. 401-490 Bill W. Dufwa, Frivilliga försäkringar farligt alternativ, i Konsumenträtt 1979:4 s. 23-26 Bill W. Dufwa, Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skade- ståndsrättsliga spörsmål i ett internationellt perspektiv, i Festskrift till Sveriges advokatsamfund, 1987, s. 173—215 Per Olof Ekelöf, Straffet, skadeståndet och vitet, 1942 Olle Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977 Bo von Eyben, Erstatningsudmåling, 1984 E.G. Flensburg, Kommentar öfver strafflagen, 1907

Kurt Grönfors, Om rättsskydd för affektionsvärden, 1 T fR 1963 s. 597-605 Kurt Grönfors, Personlighetsskyddet och massmedia, i NJM 1966 bil. 10 E. Hagerup Bull, Den okonomiske skade, i TfR 1920 s. 155—205 Johan Hagströmer, Svensk straffrätt, 1906 Jan Hellner, Värderingar i skadeståndsrätten, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 299-335 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl., 1976 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl., 1985 Lars Heuman, Målsägande, 1973 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 4 uppl., 1968 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1972 Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott - det "klara" ansvarsom- rådet, iJT 1989—90 5. 650-659 Claes Kring - Sten Wahlqvist, Datalagen med kommentar, 1989 Marianne Levin, Rätt till egen bild — om oauktoriserad personbildsan- vändning i massmedier, 1986 Michael Lerche, Erstatning og godtgorelse for personskade i sager om overtraedelse af straffeloven, 1990 A. Vilhelm Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten. Förra delen: Culparegeln, 1935 Peter Lodrup, Larebok i erstatningsrett, 2 uppl., 1987

Ake Lögdberg, Personlighetsrätt, 1972 Robert Malmgren, Lärobok i rättskunskap för blivande landsfrskaler, 1925 David Nehrman, Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756

Edvard Nilsson, Missuppfattningar om KFL, i Försäkringstidningen 6-7/81 s. 10-12 Edvard Nilsson, Ideell skada — ersättningsrätt och ersättningsnivå, i NJM 1990 s. 105-150 Ulf K. Nordenson, Trafikskadeersättning, 1977 Ulf K. Nordenson, Ersättning för ideell skada vid misshandel - orsaksfrågor m.m., i JT 1/1990—91 s. 89—97 Nils Nygaard, Skade og ansvar, 3 uppl., 1985 Carl Oldertz, Nye synspunkter og utviklingstrekke i erstatningsutmålingen ved personskader, vid Nordiska skadeförsäkringskongressen i Oslo 1987, avhandlingstema nr 4, s. 53-78 Carl Oldertz - Eva Tidefelt, Compensation for Personal Injury in Sweden and other Countries, 1988 Ulf Persson, Skada och värde, 1953 Carl Martin Roos, Ersättning för ideell skada - ett internationellt perspektiv, i SvJT 1989 s. 356-364 Carl Martin Roos, Ersättningsrätt och ersättningssystem, 1990

Elisabeth Rynning, Patientens samtycke - rättsligt relevant eller bara medi- cinskt etiskt?, iJT 1990-91 5. 630—643 Elisabeth Rynning, Oklart om samtycket också efter HD—dom, i Läkartid- ningen 1992 s. 363-365 Hans Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 med tillägg 1983 Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, 2 uppl., 1857 Fredrik Stang, Erstatningsansvar, 1927 Ivar Strahl, Utvecklingen av den svenska skadeståndsrätten på det utom- obligatoriska området, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, s. 874—912 Ivar Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948 Stig Strömholm, Integritetsskyddet - ett försök till internationell lägesbe- stämning, i SvJT 1971 s. 695-736 Stig Strömholm, Integritetsskydd i massmedia, i NJM 1978 bil. 7 Stig Strömholm, Individens skyddade personlighetssfär, i Om våra rättigheter. Antologi utgiven av Rättsfonden, 1980, s. 23-39 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott — en översikt av brottsskadenämndens praxis, i SvJT 1988 s. 64-70 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott - en översikt av brottsskadenämndens praxis efter den 1 juli 1988, i SvJT 1990 s. 386-392 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott - en översikt av brottsskadenämndens praxis, i SvJT 1991 s. 807-810 Henry Ussing, "Bod" og Godtgorelse for Lidelse og Tort, i UfR 1939 s. 93-100 Henry Ussing, Hvilka arter af skade skal erstattes efter aldmindelige regler om Erstatning udenfor Kontraktsforhold7, i SvJT 1941 s. 741-754 Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 3 uppl., 1976 Anders Vinding Kruse, Preventionen i ersättningsrätten — finns den?, i SvJT 1987 s. 397-411 Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 5 uppl., 1989 Anders Vinding Kruse - Jens Moller, Erstatningsansvarsloven med kommentarer, 2 uppl., 1989 A.O. Winroth, Föreläsningar i straffrätt, 1889 A.O. Winroth, Strödda uppsatser IV. Om skadestånd, 2 uppl., 1907

SANIMANFATTNING

Enligt våra direktiv skall vi överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller i första hand ideell skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller annat sta- digvarande men samt olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 & skadeståndslagen). Vi skall emellertid också ta ställning till om de ersättningsbelopp som be- talas ut för den kränkning som vissa slags brott innebär (se 1 kap. 3 5 ska- deståndslagen) kan anses tillräckligt fylla syftet med ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla en del andra frågor som rör ersätt- ningen för sådana kränkningar. I tilläggsdirektiv som vi fick i november 1990 har vidare framhållits att vi skall överväga en förändring av ersätt— ningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott.

I detta betänkande behandlar vi frågan om ersättning för kränkning genom brott. Denna ersättning skiljer sig från den ersättning för ideell skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. l & skadeståndslagen. För- utom att ersättningen för kränkning genom brott har till syfte att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt vår mening ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk etc. som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats en personskada.

En utgångspunkt för våra överväganden har varit att brottsoffrens ställning bör stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts för sexual- brott eller annat våld i hemmet. Våra förslag är inriktade enbart på er- sättning för kränkning genom brottsliga handlingar. Förslagen avser alltså

inte sådana kränkningar av den personliga integriteten som ej är straffbara.

Frågan om integritetsskyddet för enskilda personer bör förstärkas i dessa fall övervägs för närvarande i särskild ordning.

Den som har kränkt någon genom brott saknar i regel möjlighet att ersätta denna kränkning av egna medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från det överfallsskyddsmoment i hem— eller villahemförsäkringen som de flesta skadelidande håller sig med eller, om de inte har ett sådant skydd, av Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan sådan ersättning inte ges vid alla slags kränkningar genom brott. Enligt vår mening bör ersättning komma i fråga endast vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som föror— sakar ett "lidande", och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande. Dessa brott beskrivs i vårt lagförslag som brott mot annans person, frihet, frid eller ära. Sådana brott är bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränknings— brott.

Våra förslag avser däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Den kränkning som ett brottsligt angrepp på någons egendom kan innebära bör lika litet som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida inte brottet samtidigt innebär en kränkning av den skadelidandes personliga integritet. Exempel på förmögenhetsbrott som kan anses integritetskränkande och be- rättiga till ersättning för denna kränkning är rån, s.k. väskryckning och utpressning. Även inbrottsstölder kan enligt vår mening utgöra en integri- tetskränkning som bör ersättas när den är av allvarligare slag. Så är fallet inte bara när den bestulne var hemma då inbrottsstölden begicks utan också när han eller hon vid hemkomsten fann bostaden skövlad eller utsatt för en omfattande förstörelse. Ersättning för den kränkning som en inbrottsstöld utgör bör vidare kunna ges när inbrottsstölden har haft andra särskilt skänd— liga inslag av liknande beskaffenhet.

På den senaste tiden har ersättningarna för kränkning genom brott höjts väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig uppfattning torde dock vara att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är

låg i dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom

andra rättsområden visar också enligt vår mening att ersättningsnivån även om den för det stora flertalet kränkningar får anses väl avvägd — är för låg vid sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till dem. Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå — 40 000 kr vid våldtäktsbrott samt 70 000 kr vid incestbrott och grova våldsbrott — är dock enligt vår mening inte motiverad. Vi anser också att den nuvarande ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott — 5 000 — 25 000 kr — bör höjas något. De skade- ståndsbelopp som förekommer inom arbetsrätten vid obefogade uppsägning- ar och avskedanden — minst 30 000 respektive 40 000 kr —— kan därvid ut- göra ett riktmärke.

Vi föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när er- sättning för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa omstän- digheter är att kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit miss— bruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan ses som ett uttryck för vår uppfattning att skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills.

Förslagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.

SUMlVIARY

Our terms of reference require us to consider whether, and if so to what extent, the level of consideration for non—financial damages should be rai— sed. This applies primarily to non—financial damages connected with per- sonal injury, i.e. pain and suffering, disfigurement or other permanent disadvantages, as well as general inconvenience (see Chap. 5, Section 1 of the Damages Act). We are also required, however, to consider whether the amounts of compensation paid for the violation implied by certain kinds of crime (see Chap. 1, Section 3 of the Damages Act) can be deemed to serve adequately the purpose of compensation in these cases. In this connection we have been instructed to consider a number of other questions relating to compensation for such violations. In supplementary terms of reference is— sued to us in November 1990, furthermore, we have been instructed to con- sider a change in the level of compensation and the rules concerning dama— ges for rape victims and victims of other crimes of violence.

In the present report we deal with the question of compensation for vio- lation through crime. This compensation differs from compensation, under Chap. 5, Section 1 of the Damages Act, for non-financial damages in con- nection with personal injury. In addition to the compensation for criminal violation being intended to alleviate the effects of the violation and to give the victim a chance of altering his situation in life, it includes an element of reinstatement for the degrading and outrageous treatment or injustice to which the victim has been subjected. The actual violation ought in our opinion to qualify for separate compensation, over and above the compensa- tion for pain and suffering etc. to which the injured party may be entitled if, at the same time, he or she has sustained a personal injury.

One point of departure for our deliberations has been that the position of victims of crime should be strengthened. This applies, not least, to women and children who have been subjected to sexual offences or other violence

in the home. Our proposals are concerned solely with compensation for vio—

lation through criminal acts. Thus they are not concerned with non—punis- hable encroachments on personal privacy. The question of stronger safe— guards for the privacy of individual persons in these cases is currently a topic of separate deliberations.

As a general rule, a person who has harmed another through a criminal act is in no position to provide compensation for this violation out of his own resources. Instead, in practice, the compensation is paid out of the assault coverage included in the household insurance which most injured parties have taken out or, falling such coverage, is provided by the Criminal Injuries Compensation Board. For economic reasons, compensation of this kind cannot be provided for all kinds of criminal violations. In our opinion, compensation should only be considered for serious violations, i.e. those causing "suffering" and only when the violation has been committed through certain crimes which are typically regarded as outstanding encroachments on personal privacy. These crimes are described in our statutory draft as crimes against the person, liberty, peace or reputation of another. They include, for example, sexual offences and other violent crimes, as well as crimes of defamation.

On the other hand, our proposals do not refer, for example, to crimes against property. The violation which a criminal assault on somebody*s pro- perty can imply should not, any more than at present, establish a right to non—financial compensation, unless at the same time the crime amounts to a violation of the injured party's personal integrity. Crimes of property which can be deemed violations of privacy and can qualify for compensation for such violation include, for example, robbery, bag-snatching and extor— tion. Burglary thefts can also, in our opinion, constitute a violation of privacy for which, in particularly serious cases, compensation should be payable. This is the case not only when the victim of the theft was at home at the time of the burglary theft being committed, but also when he or she, on returning home, found the place devastated or subjected to extensive de-

struction. Compensation for the violation constituted by a burglary theft

should also be payable when the theft has included other particularly offen— sive elements of a similar kind.

Compensation rates for criminal violation have recently been substantially increased, especially where sexual offences and more serious crimes of vio- lence are concerned. It would seem to be & commonly held view, however, that the level of compensation in Sweden for these cases remains low. Com— parisons with rates of compensation applying in other countries and in other sectors of the law show, in our opinion, that the level of compensation — even though, for the great majority of violations, it can be termed appro- priate — is too low for sexual offences and aggravated crimes of violence. The severe violation which crimes of these kinds regularly imply for the in- jured party should be more adequately reflected than at present by the com- pensation which that party is awarded. We see no justification, however, for more than doubling the rate of compensation compared with the present level, viz SEK 40 000 for rape offences and SEK 70 000 for incest offences and aggravated crimes of violence. We also feel that the present level of compensation for crimes of defamation —— SEK 5 000—25 000 — should be increased somewhat. The amounts of damages occurring in labour law for unfair notice and dismissal — at least SEK 30 000 and 40 000 respectively can provide a benchmark for this purpose.

We recommend that the law specifies certain circumstances which should be specially taken into account when determining the level of compensation for criminal violation. These circumstances are for the violation to have had elements of humiliation or atrocity, to have been calculated to cause serious fear for life or health, to have been directed at a person having special dif- ficulty in safeguarding their personal privacy, to have implied abuse of a re- lationship of dependence or trust, or to have been calculated to arouse wide- spread attention. Highlighting of these circumstances can be taken as an ex- pression of our view that damages for these cases should be paid at higher rates than hitherto.

The intention is for the proposals to enter into force on lst July 1993.

LAGFÖRSLAG

1. Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (l972:207)

Härmed föreskrivs att 1 kap. 3 &, 2 kap. 1-5 55, 3 kap. 1 och 2 55 samt 5 kap. 6 & skadeståndslagen (l972:207)1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Bestämmelserna i denna lag om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också ifråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som inne- fattar brott, genom brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

(Se 2 kap. 5 5)

'Lagen omtryckt 1975z404.

1 kap.

3ä2

Föreslagen lydelse

(Se 2 kap. 3 &)

För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning enligt denna lag enbart på den grund att strajjC för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 5 första stycket brottsbalken.

Var och en som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan, så— vida icke annat följer av denna lag.

(Se 2 kap. 4 5)

(Se 1 kap. 3 s)

25

Vållar någon som ej fyllt aderton år person— eller sakskada, skall han ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande an- svarsförsäkring och andra ekono- miska förhållanden samt övriga omständigheter.

353

Den som vållar person- eller sakskada under påverkan av en allvarlig psykisk störning skall ersätta skadan i den mån det är

3Lydelse enligt 1991:1555.

2 kap.

16

Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan.

2?)

Den som vållar ren förmögenhets- skada genom brott skall ersätta skadan.

35

Den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta det

lidande som kränkningen medför.

4€

Den som ifall som avses i 1—3 55 vållar skada innan han har fyllt arton år skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, hand— lingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra eko— nomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Den som ifall som avses i 1—3 && vållar skada under påverkan av en allvarlig psykisk störning eller av en annan psykisk störning som

skäligt med hänsyn till hans sin- nestillstånd, handlingens beskaf- fenhet, föreliggande ansvarsför- säkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän— digheter. Detsamma gäller om någon vållar sådan skada under påverkan av en annan psykisk störning och störningen inte är själiförvållad och tillfällig.

45

Den som vållar ren förmögenhets— skada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1-3 åå är före- skrivet i fråga om person- och sakskada.

554

För skada som vållats genom un— derlåtenhet att avslöja brott utgår ej ersättning enligt denna lag en— bart på den grund att strajjr för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 5 första stycket brotts- balken.

Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten. Motsvarande gäller ifall då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada genom brott.

4Lydelse enligt 1975 :404.

3 kap.

inte är själiförvällad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens be— skaffenhet, föreliggande ansvars- försäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omstän- digheter.

(Se 2 kap. 2 5)

(Se 1 kap. 3 5)

Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta

1. person- eller sakskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom fel eller försummelse,

2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, eller

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndig- hetsutövning gäller vad nedan i detta kapitel sägs.

Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar.

3. lidande som arbetstagaren i tjänsten tillfogar annan genom kränkning som avses i 2 kap. 3 5.

I fråga om skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndig- hetsutövning gäller vad som före— skrivs i följande paragrafer.

Staten eller kommun skall ersätta

I . personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, eller

2. lidande som vid sådan myn- dighetsutövning tillfogas annan genom kränkning som avses i 2 kap. 3 5.

Vad som sägs i första stycket om kommun gäller också landstingskommun, kommunalförbund, församling och kyrklig samfällighet.

5 kap.

655

Skadestånd med anledning av kränkning som avses i 2 kap. 3 & bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till kränkningens art och varaktighet. Därvid skall sär- skilt beaktas om kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personli- ga integritet, inneburit missbruk

av ett beroende- eller förtroende- förhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka skadestånd för lidande som avses i 1 kap. 3 5 i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

2. Förslag till Lag om ändring i brottsskadelagen (19781413)

Härmed föreskrivs att 2, 5, 7 och 11 åå brottsskadelagen (1978z413) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2å1

Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfallet.

Bestämmelserna i denna lag om Ifall då någon har kränkt annan ersättning för personskada till— genom brott mot dennes person, lämpas också i fråga om lidande frihet eller frid utgår brottsskade- som någon tillfogar annan genom ersättning för det lidande som brott mot den personliga friheten kränkningen har medfört. eller genom annat ofredande som innefattar brott.

5 &

Brottsskadeersättning med anled- Brottsskadeersättning med anled— ning av personskada bestäms en- ning av personskada bestäms en— ligt 5 kap. 1—5 åå skadestånds- ligt 5 kap. 1-5 åå skadestånds- lagen (1972:207). lagen (1972:207). Livränta utgår

dock endast när ersättningen är av Livränta utgår endast när ersätt- väsentlig betydelse för den skade- ningen är av väsentlig betydelse lidandes framtida vård eller för- för den skadelidandes framtida sörjning. Livränta värdesäkras vård eller försörjning. Livränta enligt lagen (1973:213) om änd- värdesäkras enligt lagen (1973: ring av skadeståndslivräntor. 213) om ändring av skadestånds— livräntor.

lLydelse enligt 1988:255.

Brottsskadeersättning med anled- ning av kränkning som avses i 2 å andra stycket bestäms enligt 5 kap. 6 å skadeståndslagen (1972: 207).

Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 å skadeståndslagen (1972 : 207) .

Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 å skadeståndslagen (l972:207). Avräkning sker dock ej i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.

Vid bestämmande av brottsskade— ersättning med anledning av sak— skada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadeli- dande har rätt till på grund av skadan.

Vid bestämmande av brottsskade— ersättning med anledning av kränkning som avses i 2 å andra stycket eller med anledning av sakskada eller ren förmögenhets- skada avräknas, förutom skade- stånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

11 å2

Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersätt- ning som fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Brottsskadeersättning med anled— ning av sakskada och ren förmö- genhetsskada utgår med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Brottsskadeersättning med anled- ning av kränkning som avses i 2 å andra stycket eller med anledning av sakskada och ren förmögen- hetsskada utgår med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självrisk- belopp enligt 10 å första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka brottsska- deersättning för lidande som avses i 2 å andra stycket i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

1 INLEDNING

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Vad som är att hänföra till ekonomisk skada är i viss mån omtvistat, och gränsen till ideell skada är delvis flytande (se bl.a. Stang, 1927, s. 366, Strahl, 1948, s. 22 not 1, Persson, 1953, s. 327, Ekstedt, 1977, s. 42 f, Vinding Kruse, 1989, s. 346 f, Roos i SvJT 1989 s. 357 f och Nilsson i NJM 1990 s. 145). Så långt råder det emellertid enighet som att uttrycket syftar på ekonomiska förluster av olika slag (t.ex. kostnader, inkomstförlust, intrång i näringsverksamhet), medan ideell skada är en beteckning för skadeföljder av annan än ekonomisk natur (icke—ekonomisk skada).

Huvudregeln i svensk skadeståndsrätt är att ersättning lämnas endast för ekonomisk skada. För att ideell skada skall ersättas krävs i princip stöd i lag. En förklaring till obenägenheten att erkänna ett allmänt skadeståndsan- svar för en skada av detta slag kan vara att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som en ekonomisk skada.

Ersättning för ideell skada som uppkommit i samband med personskada förekom redan under medeltiden. Numera gottgörs den ideella skadan i ett sådant fall i form av ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadig- varande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan (5 kap. 1 å skade- ståndslagen). Även ersättning för lidande som tillfogas någon genom brott mot den personliga integriteten har gamla anor. Sådan ersättning utges nu— mera vid brott mot den personliga friheten, vid annat ofredande som inne—

fattar brott, vid brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar,

olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller vid ärekränkning eller dylik brottslig gärning (1 kap. 3 å skadeståndslagen).

Ersättning för ideell skada förekommer även på andra områden. Bestäm- melser om ersättning för lidande —— vilket uttryck syftar på det obehag som drabbar en enskild person genom ett angrepp på dennes personliga integritet eller något annat ideellt intresse (se prop. 1986/87:49 s. 29) — har sedan första hälften av 1900-talet funnits inom upphovsrätten och i särskild lag- stiftning om ersättning av staten till oskyldigt anhållna, häktade och dömda. Också inom arbetsrätten har en motsvarande ersättningsform, som där kallas allmänt skadestånd, använts sedan länge.

En utvecklingslinje inom svensk skadeståndsrätt under senare tid är att utrymmet för ersättning för ideell skada utanför personskadeområdet sakta utvidgas. Sålunda infördes bestämmelser om sådan ersättning under 1970— talet i datalagen (1973:289), kreditupplysningslagen (197311173), inkasso- lagen (1974:182) och lagen (1978:800) om namn och bild i reklam, under 1980—talet i patentlagen (1967z837) och lagen (l986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter samt under 1990—talet i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter. För närvarande övervägs om en motsva- rande ersättningsmöjlighet bör tillskapas när det gäller det allmännas ska- deståndsansvar (se Dir. 198952 5. 1 och 7 f) och skadeståndsansvaret vid intrång i rätten till varumärken och mönster (se Dir. 1989:62 s. 2 och 6; jfr prop. 1991/92:100 bil. 3 s. 34). Denna ersättningsform kan i framtiden bli aktuell inom ytterligare områden (se Nilsson i NJM 1990 s. 145).

Ersättning för ideell skada inom olika områden bärs delvis upp av skilda syften. Ett gemensamt syfte för denna ersättningsform, liksom för skade— stånd i övrigt, är i svensk rätt att gottgöra den skadelidande för den skada han har lidit. Visserligen kan en skada inte alltid kompenseras på ett fullgott sätt genom ersättning i pengar. Det gäller framför allt när skadan är av ideell natur. Men ersättningen kan i dessa fall bidra till att lindra verk-

ningarna av skadan. Man talar då om skadeståndets reparativa funktion.

Skadeståndet skiljer sig alltså från straffet bl.a. genom att det i regel bestäms efter den lidna skadan och inte efter skadevållarens större eller mindre skuld. Skadeståndet påverkas i det enskilda fallet i princip inte heller av skadevållarens ekonomiska förmåga. Skadeståndet blir alltså lika stort vare sig skadan har tillfogats genom brott eller ej och oavsett om det skall utges av en eller flera skadevållare. Den skadelidande skall med andra ord ha full ersättning för sin skada, men inte mer. Det system med s.k. punitive damages som förekommer i bl.a. USA och som innebär att skadeståndet av preventiva skäl förhöjs utöver den verkliga skadans belopp är främmande för svensk skadeståndsrätt.

Det hindrar inte att skadeståndet vid sidan av sin reparativa funktion kan ha en preventiv effekt, dvs. förhindra att skador uppkommer genom att av- hålla människor från att handla så att de döms att betala skadestånd. Denna preventiva verkan kan göra sig olika starkt gällande inom olika områden. Framför allt kan den få betydelse på områden där olika handlingssätt styrs av rent ekonomiska motiv. Risken för att drabbas av höga skadestånd kan då medföra att man väljer det från denna synpunkt minst kostsamma hand— lingssättet, dvs. det som bättre än andra alternativ kan förebygga skador. Detta brukar kallas ekonomisk prevention, till skillnad från en prevention som enbart har mera avskräckande eller moralbildande verkan. Utmärkande för den ekonomiska preventionen är att den ofta riktar sig mot andra än den som direkt orsakar en skada (t.ex. när ett företag svarar för skador som vållas av dess anställda).

När det gäller ideell skada är det något av en fiktion att tala om att skadeståndet utgör full ersättning för den lidna skadan. Vad är det egent- ligen för slags förluster som ersätts i dessa fall? Svaret varierar beroende på vilken form av ideell skada det är fråga om. Vid ideell skada i samband med personskada är syftet att kompensera de fysiska och psykiska påfrest- ningar i form av bl.a. smärta, oförmåga att leva ett normalt liv eller förlust av andra livskvaliteter som skadan för med sig. Vid andra integritetskränk-

ningar har ersättningen för ideell skada på ett annat sätt inslag av upprättelse

för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som skade- handlingen utgör.

Ersättning för ideell skada syftar ibland också till att täcka ekonomiska förluster som inte eller endast med svårighet går att bevisa. Ett ofta använt uttryck är att ersättningen då får tjäna som "plåster på såren" (se vidare Nilsson i NJM 1990 s. 145).

Ersättning för ideell skada har på senare tid tilldragit sig ett allt större intresse i den allmänna debatten. Det gäller bl.a. vid personskada och — inte minst — vid sådant lidande som avses i 1 kap. 3 å skadeståndslagen, särskilt i samband med sexualbrott. Ett uttryck för det ökade intresset för den ideella ersättningen i dessa fall är de riksdagsmotioner som ledde till att kommittén tillsattes. Frågan om denna ersättning har även därefter diskute- rats i riksdagen vid upprepade tillfällen.

En huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Sedan kommittén tillsatts har ersättningarna för lidande vid sexualbrott höjts kraftigt. Det hänger delvis samman med att Brottsskadenämnden — som ger statlig ersätt- ning för skador till följd av brott i fall då den skadelidande inte kan få ersättning av skadevållaren eller från någon försäkring — den 1 juli 1988 fick möjlighet att ge ersättning för lidande vid sådana brott. Nämnden har sedan dess vid återkommande tillfällen höjt ersättningsbeloppen. Samtidigt har domstolarna — sannolikt under inflytande av Brottsskadenämndens prax- is fortlöpande dömt ut allt högre belopp utan att något auktoritativt av- görande av Högsta domstolen har funnits. I dagarna har dock ett sådant av- görande kommit när det gäller lidande vid sexuellt övergrepp mot barn (se Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337). Även beträffande li- dande som tillfogats vid mordförsök och grov misshandel har ersättnings- nivån nyligen höjts väsentligt genom avgöranden av Högsta domstolen (se NJA 1991 s. 766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218).

Att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställning har blivit en allt mera angelägen uppgift i dagens samhälle. Bl.a. av detta skäl har önskemål vid skilda tillfällen framförts i riksdagen och av regeringen om att utrednings— arbetet i fråga om ersättning till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott bedrivs skyndsamt (se 1989/90zLU25 s. 16, Dir. 1990:66 s. 3, 1991/92: LU8 s. 7 och prot. 1991/92: 18 s. 27 0. På grund härav och även med hän— syn till den snabba utvecklingen på detta område har vi ansett det lämpligt att med förtur behandla frågan om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen. Frågan har bara i mindre utsträckning samband med våra övriga utredningsuppgifter och kan därför utan nämnvärd olägenhet redovi- sas i ett delbetänkande (se vidare avsnitt 7.1).

I det följande redogör vi i avsnitt 2 för utredningsuppdraget i de delar som behandlas i detta betänkande och för utredningsarbetets bedrivande i dessa delar.

Enligt våra direktiv skall vi klargöra syftet med ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. För att belysa denna fråga beskriver vi i avsnitt 3 översiktligt skadeståndets utveckling från äldsta tid fram till våra dagar. Vidare går vi i avsnitt 4 igenom den nuvarande regleringen av ideell skada inom olika rättsområden. Dessa avsnitt har betydelse även för våra överväganden i fortsatta delar av vårt utredningsarbete.

Av central betydelse för våra överväganden är givetvis nuvarande regler om ersättning enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen. Hit hör frågan om för— hållandet till ersättning för personskada och frågan om vilka brott som grundar rätt till ersättning. Vidare är det av stort intresse vilka ersättnings- principer som tillämpas i praktiken, vilka ersättningsnivåer som gäller för närvarande och hur ersättningen bestäms. Ett ställningstagande till en fram- tida lösning av dessa frågor påverkas även av behandlingen av motsvarande frågor i andra länder. En redogörelse för nuvarande förhållanden beträffan- de alla dessa frågor lämnar vi i avsnitt 5.

Gemensamt för de brott som grundar skadeståndsrätt enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen är att de innebär en kränkning av den skadelidandes per-

sonliga integritet. Det väcker frågan om även integritetskränkningar som inte utgör brott bör kunna ersättas. Som underlag för våra överväganden beträffande denna fråga behandlar vi i avsnitt 6 det skydd som gäller i dag för den personliga integriteten såväl i svensk som i utländsk rätt.

I avsnitt 7 följer så våra överväganden. Slutligen lämnar vi i avsnitt 8 våra kommentarer till de ändringar i nuvarande lagregler som våra överväganden mynnar ut i.

Sammanställningar av domstolsavgöranden i Sverige och några andra län- der rörande ersättning för kränkning genom brott återfinns i bilagorna 1-4.

2 UTREDNINGSARBETET 2.1 Utredningsuppdraget 2.1. 1 Bakgrund

Riksdagen behandlade i november 1986 olika frågor om ideell skada med anledning av motioner angående en höjning av skadeståndsbeloppens storlek vid sådan skada (se LU 1986/87z3). Riksdagen framhöll att det kunde finnas skäl att överväga i vad mån den nuvarande ersättningsnivån stod i överens— stämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Inte bara de ökade möjlig- heterna till en meningsfull fritid utan också andra livskvaliteter kunde för många människor i dag te sig mera betydelsefulla än förr. Enligt riksdagen var det därför tänkbart att ersättningsnivån allmänt ansågs för låg och inte gav tillräcklig kompensation för förluster av olika livskvaliteter. Bedöm- ningen av en lämplig ersättningsnivå här i landet borde främst ske med ut- gångspunkt i svenska förhållanden, varvid hänsyn måste tas inte bara till den skadelidandes intresse av att få en fullgod kompensation utan också till ska— degörarens intresse av att skadeståndsbördan inte blev oskäligt betungande. Riksdagen betonade även att de ekonomiska konsekvenserna för försäk- ringskollektivet i form av kostnader för försäkringspremier och för sam-

hället i övrigt måste beaktas.

Sammanfattningsvis uttalade riksdagen att de skadelidandes ställning när det gällde ersättning för ideell skada borde förbättras i vissa avseenden och att frågan borde bli föremål för översyn.

Liknande synpunkter framfördes vid en hearing som Justitiedepartementet anordnade i april 1987 med företrädare för berörda myndigheter och organi— sationer m.fl.

Riksdagen återkom till frågan om ersättning för ideell skada i november 1987 (se LU 1987/8814) och i november 1988 (se 1988/89zLU4). Med an- ledning av en motion, där utvecklingen av amerikansk skadeståndspraxis kritiserades, framhöll riksdagen vid det sistnämnda tillfället att man inte behövde hysa några farhågor för att skadeståndsbeloppen i vårt land skulle utvecklas i en motsvarande riktning (se 1988/89:LU4 s. 22).

2.1.2 Huvuddirektiven

I december 1988 beslöt regeringen direktiv för kommittén (Dir. 1988:76). I de delar som nu är av intresse innehåller direktiven i sammandrag föl-

jande.

Vid sin översyn av reglerna om ersättning för ideell skada är kommitténs huvuduppgifter att överväga dels om den nuvarande ersättningsnivån bör höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, dels hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas.

Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig er— sättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen för ideell skada. Bl.a. bör kommittén överväga om det finns skäl att beakta för- luster av andra livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan.

Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas åt ersättningen för li- dande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning har inslag av upp- rättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp kan anses tillräckligt fylla detta syfte.

Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör na- turligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i samhället. En väsentlig fråga för kommittén är om de allmänna höjningar av ersättnings-

nivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad.

Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. Där- vid bör kommittén dock kunna bortse från en sådan särpräglad skadestånds- praxis som har utbildats i bl.a. USA.

Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör kommit- tén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av den nu- varande ersättningsnivån kan få för försåkringstagarkollektivet i form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagamas och i samhällets intresse. Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes intresse av att få en så god kompensation som möjligt.

Till de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som kommittén skall över— väga hör frågan hur den ersättning för lidande, som den som t.ex. har våld— tagits eller misshandlats har rätt till enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen, förhåller sig till den ersättning som betalas ut om den skadelidande i sam- band därmed har tillfogats en personskada. Skall med andra ord den skade- lidande i ett sådant fall ha rätt till särskild ersättning enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt? Kommittén bör ta ställning till denna fråga, som det råder olika uppfattningar om (se bl.a. Conradi i SvJT 1986 s. 453 ff).

I detta sammanhang bör kommittén även överväga om ersättning enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott eller en omfattande skadegörelse. Möjligen går det redan i dag att få sådan ersätt- ning. Bland de brott som enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande ingår nämligen hemfridsbrott (se prop. 19725 5. 570). Frågan är dock hittills obesvarad i rättspraxis.

Några tabeller, motsvarande dem som tillämpas i fråga om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, har inte utbildats när det gäller ersätt- ning för lidande enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen. Det ligger också i sakens natur att denna ersättning inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i hög grad är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén bör dock försöka ge närmare riktlinjer för bedömningen. En om— ständighet som ofta bör kunna påverka ersättningens storlek är beskaffen— heten av skadevållarens handlande; tydligt är att den kränkning som skall gottgöras kan framstå som allvarligare ju grövre det brottsliga handlandet är (jfr NJA 1962 s. 458). Kommittén bör diskutera vilka andra omständig- heter som särskilt bör beaktas när ersättningen bestäms.

Det har ibland ifrågasatts om inte den oklarhet som i vissa avseenden råder om innebörden av 1 kap. 3 å skadeståndslagen till en del har sin grund i att paragrafen talar om ersättning för "lidande", en term som före— kommer också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang (jfr bl.a. prop. 1986/87:49 s. 29). Kommittén bör överväga om detta uttryck stämmer med

de syften som denna ersättning bör fylla eller om en annan terminologi bör väljas.

När det gäller frågan om fastställande av ersättningsnormer i de fall sådana bör användas har riksdagen uttalat att lagstiftning är ett trubbigt instrument för att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs smidigast och bäst i praxis (se LU 1986/87:3 s. 16). Kommittén bör emellertid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträ- dande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.

I direktiven sägs slutligen att kommittén, utöver de frågor som särskilt nämnts där, bör behandla sådana frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i övrigt kan vara av intresse från praktisk eller principiell synpunkt.

Den i direktiven nämnda frågan huruvida ersättning skall kunna ges för lidandei samband med bostadsinbrott e.d. återkom i motioner till 1988/89, 1989/90 och 1990/91 års riksmöten. I motionerna hävdades att många som drabbas av bostadsinbrott upplever brottet som en grov kränkning, varför lidande av denna att borde ersättas som ideell skada (se mot. 1988/891L624, 1989/90:L606, l989/90:L617 och 1990/91:L617; jfr mot. 1988/89zJu817, 1989/90:1u826 och 1990/912Ju825). Riksdagen hänvisade till att frågan redan övervägdes av kommittén (se 1988/89:LU25 s. 8 f, 1989/90:LU25 s. 16 och 1991/92:LU8 s. 7).

I samma riksdagsmotioner anfördes vidare att skadestånd borde kunna utgå för förlust av egendom med särskilt affektionsvärde. Vid behandlingen av motionerna förutsatte riksdagen att även denna fråga kom att aktualiseras under kommitténs utredningsarbete (se 1988/89zLU25 s. 8, 1989/90:LU25 s. 16 foch 1991/921LU8 s. 7).

2.1.3 Tilläggsdirektiven

Med anledning av en motion till 1989/90 års riksmöte, där det framhölls att högre skadestånd borde utdömas till kvinnor som utsatts för våldtäkt eller

misshandel (se mot. 1989/90:L619), anförde Lagutskottet följande (se 1989/90:LU25 s. 15 f):

"Utskottet vill för sin del framhålla att olika former av sexuellt tvång är djupt integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brottet förövas. Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och särskilt i de fall kvinnor utsätts för misshandel. De ersättningar som för närvarande utgår vid sexuella över- grepp och misshandel kan enligt utskottets mening inte anses utgöra en full- god kompensation för det lidande och obehag som brottet medför. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att det är angeläget att de drabbade ges rätt till högre ersättning för lidandet och detta oavsett om de tillfogas en personskada vid brottet eller ej. Utskottet kan också dela uppfattningen att i ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande att på olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på grund av brotten. Som redovisas ovan skall olika frågor om ersättningsnivån vid bl.a. sexuella övergrepp övervägas i samband med den pågående översynen av reglerna om ersättning för ideell skada. Enligt utskottets mening bör emellertid direktiven på denna punkt förtydligas så att det klart framgår att utred- ningsarbetet skall syfta till en höjning av ersättningsnivån som ger utrymme för inte bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring av livssituationen. Med hänsyn till vikten av att ersättningsmöjlighetema vid sexuella övergrepp och misshandel snarast förbättras vill utskottet under- stryka vikten av att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen så snart ske kan framlägger förslag till erforderliga lagändringar."

Riksdagen gav i april 1990 som sin mening till känna för regeringen vad Lagutskottet sålunda hade anfört (rskr. 1989/902853).

Med anledning av riksdagens uttalande beslöt regeringen i november 1990 tilläggsdirektiv för kommittén (Dir. 1990:66). Enligt tilläggsdirektiven bör kommittén överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger ut- rymme för inte bara en kompensation för lidandet utan också hjälp till en

förändring av livssituationen.

2.2 Utredningsarbetets bedrivande

Kommitténs utredningsuppdrag är vidsträckt och avser flera olika frågor. Det egentliga arbetet på dessa frågor kom igång i början av år 1990. På ett tidigt stadium anordnade vi en särskild "utbildningsdag", varvid våra sak- kunniga och experter redogjorde för nuvarande regler om ideell skada och deras tillämpning i praktiken. Sedan vi delat upp oss i fyra arbetsgrupper — en om tillämpningen av invaliditetstabeller, en om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen, en om ersättningsposten olägenheter i övrigt och en om den framtida ordningen för att bestämma personskadeer— sättning — påbörjade de tre förstnämnda arbetsgruppema sitt arbete under våren 1990. Detta arbete bedrevs i samråd med praktiskt verksamma försäk— ringspersoner samt företrädare för berörda nämnder och andra organ.

Utredningsarbetet inriktades alltså till en början på alla de frågor som omfattas av utredningsuppdraget. Efter en tid utkristalliserades emellertid vissa frågor som ansågs böra behandlas med förtur.

I början av hösten 1990 kom frågan om ersättning för ideell skada till HIV—smittade att aktualiseras inom kommittén. Bakgrunden till detta var att man i riksdagen och i den allmänna debatten hade ifrågasatt om den ersätt- ning som lämnats till dem som smittats av HIV inom sjukvården låg på en rimlig nivå. För kommittén framstod det som angeläget att för sina över- väganden beträffande ersättningsnivån vid ideell skada bilda sig en upp- fattning om hur sådana särpräglade skador som är en följd av HIV bör vär- deras i jämförelse med andra skador. Vi diskuterade därför vilken ersättning för ideell skada som de som har smittats av HIV genom en skadeståndsgrun- dande handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadestånds- rättsliga principer. Denna diskussion redovisades i ett delbetänkande, som kommittén lade fram i mars 1991 (SOU 1991:34).

Sedan kommittén i november 1990 genom tilläggsdirektiv fått i uppgift att skyndsamt överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid

skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott, prioriterade vi

frågan om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen. Efter önskemål från Justitiedepartementets sida beslöt vi under våren är 1992 att redovisa våra överväganden i denna del i ett särskilt delbetänkande.

Den arbetsgrupp som diskuterat frågan om denna ersättning har samman- trätt 13 gånger. Frågan har vidare behandlats av kommittén i dess helhet vid 12 sammanträdesdagar.

Till kommittén har knutits en referensgrupp, bestående av direktören Per Boöthius, ordföranden i Ansvarsförsäkringens personskadenämnd f.d. justi- tierådet Ulf Nordenson, ordföranden i Brottsskadenämnden f.d. rikspolis— chefen Holger Romander och kanslichefen vid samma nämnd hovrättsasses- som Karl Matz samt dåvarande ordföranden i Trafikskadenämnden f.d. lag- mannen Gunnar Stemer och kanslichefen vid samma nämnd hovrättsasses— som Solveig Almblad. Vår nuvarande ordförande och våra sekreterare har vid 5 sammanträden med denna referensgrupp diskuterat frågan om ersätt- ning för lidande enligt 1 kap. 3 å skadeståndslagen.

Kostnadskonsekvenser av olika förslag har diskuterats med chefsaktuarien vid Skandia Björn Ajne, förbundsjuristen vid Sveriges Försäkringsförbund Anders Beskow och förut nämnde Karl Matz, vilka tillsammans med kansli- chefen vid Ansvarsförsäkringens personskadenämnd Christina Sedlmayer tillhandahållit det underlag som behövts för dessa beräkningar.

De frågor som omfattas av vårt utredningsuppdrag har på senare tid fått allt större aktualitet också i andra nordiska länder. I Norge tillkallades i januari 1989 en särskild utredare för att överväga olika frågor om ersättning för ideell skada, bl.a. vid andra personliga kränkningar än vid egentlig per- sonskada. Detta utredningsarbete är ännu inte slutfört. Nya regler om ersätt- ning till barn som utsatts för sexuella övergrepp har dock införts i den norska skadeståndslagen i maj 1992. Vidare kan nämnas att man från finsk sida uttryckt intresse för att följa utredningsarbetet i Sverige och Norge genom en särskild observatör; någon motsvarande utredning är dock inte för närvarande aktuell i Finland. Inte heller i Danmark har man några planer

på att tillsätta en sådan utredning.

1 kommitténs direktiv sägs att det är naturligt att vårt utredningsarbete bedrivs i nordiskt samråd. Vi har för detta ändamål genom vår nuvarande ordförande och våra sekreterare överlagt om alla hithörande frågor dels i Oslo den 4 mars 1991 med företrädare för det norska justisdepartementet samt professorn Peter 145de och den särskilde utredaren universitetslektom Trygve Bergsåker, dels i Köpenhamn den 8 mars 1991 med företrädare för det danska justitsministeriet samt professorn Anders Vinding Kruse och kanslichefen vid den danska brottsskadenämnden dommeren Michael Lerche, dels i Helsingfors den 31 maj 1991 med företrädare för det finska justitieministeriet samt professorn Thomas Wilhelmsson, verkställande direktören vid Finska Försäkringsbolagens Centralförbund Matti L. Aho och gruppdirektören vid Pohjola-bolagen vicehäradshövdingen Antti Palmunen dels i Stockholm den 19 augusti 1992 med förut nämnde Trygve Bergsåker.

Våra sekreterare har vidare deltagit i en internationell konferens om ersättning för personskada, som arrangerades i London den 17 mars 1992 av Lloyd's of London Press. I samband därmed överlade sekreterarna med praktiskt verksamma jurister i England, liksom med kanslichefen för den engelska brottsskadenämnden Mr D.J . White.

Under utredningsarbetets gång har samråd skett med kommittén (Ju 1989:03) för översyn av det allmännas skadeståndsansvar beträffande sådana frågor som berör båda kommittéernas utredningsuppdrag. Samråd har även skett med grupptalanutredningen (Ju l991:04).

Föreliggande betänkande har författats av våra sekreterare och vår nuvar- ande ordförande. Av redogörelsen för utländska förhållanden grundar sig avsnitten om Tyskland och USA på material som har tagits fram av Dr. Jur. Verner Pfennigstorf respektive forskardocenten vid Lunds universitet J .D.Charles Phillips och avsnittet om Italien på uppgifter som tillhandahål- lits av redaktören Åke Malm.

För att få underlag för kommitténs ställningstaganden till frågorna om ersättningsprinciper och ersättningsnivån när det gäller lidande enligt 1 kap.

3 å skadeståndslagen har våra sekreterare gått igenom ett antal underrätts-

domar för åren 1990—1992. Dessa domar redovisas, tillsammans med några avgöranden som har publicerats i NJA, RH och RFS, i bilaga 1 till be— tänkandet. Bilagoma 2-4 innehåller referat av vissa domstolsavgöranden be- träffande ersättning för kränkning genom brott som har meddelats i Danmark, Norge och Tyskland.

Byråassistenten Gerd Andersson samt assistenterna Maud Magnusson och May-Louise Wounder har biträtt kommittén med utskriftsarbete och admini— strativa göromål.

Omslaget till detta betänkande, liksom till vårt förra betänkande, har

utformats av May-Louise Wounder.

2.3 Det fortsatta utredningsarbetet

Vårt utredningsuppdrag rör ett område som genomgår snabb förändring. Det har visat sig inte minst när det gäller de frågor som behandlas i detta betänkande. Även i övrigt har mycket hänt som på olika sätt påverkar vårt utredningsarbete.

Enligt kommitténs direktiv skall vi överväga om de medicinska invalidi- tetstabeller som används i dag för att bestämma ersättning för lyte och men utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en skadas framtida verk- ningar. De nuvarande tabellerna, som är gemensamma för försäkrings- branschen, fastställdes av Försäkringsbranschens Personskadekommitté år 1981. Tabellema har därefter setts över av en av Personskadekommittén bildad projektgrupp, vars arbete resulterade i en reviderad utgåva år 1988 och ett förslag till ett helt nytt tabellverk år 1991. Förslaget, som kallas Medicinsk invaliditet 1991, har remissbehandlats och därvid utsatts för kritik i vissa grundläggande delar. För oss är det av stort intresse att följa den vidare behandlingen av detta förslag, och vi avser att ge frågan om

dessa tabeller förtur i det fortsatta utredningsarbetet.

Kommitténs direktiv innebär även att vi bör ta ställning till om det är en lämplig ordning att de särskilda tabeller som försäkringsbolagen med ut- gångspunkt i de medicinska invaliditetstabellema — tillämpar för att be- stämma ersättningen för sveda och värk samt lyte och men fastställs endast av Trafikskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga. Denna utredningsuppgift, som vi ännu inte har tagit itu med, kan komma i ett delvis nytt läge till följd av de planer som finns i försäkringsbranschen på att slå samman Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Trafikförsäkringsföreningens styrelse har i juni 1991 beslutat att verka för en sådan sammanslagning och uppdragit åt en särskild arbetsgrupp att utreda bl.a. vilka eventuella sam- ordningsvinster som därvid skulle uppkomma. Vi avser att avvakta resultatet av planerna på denna sammanslagning innan vi börjar diskutera den fram- tida ordningen för att bestämma ersättning på personskadeområdet.

Det kan i detta sammanhang nämnas att dåvarande Försäkringsinspektio— nen under år 1989 gjorde en undersökning av skadehanteringen hos Kon- sortiet för patientförsäkring och i en skrivelse till konsortiet den 16 mars 1990 uttalade att det för att öka förtroendet för patientskadenämnden kunde vara motiverat att ytterligare stärka patienternas inflytande i nämnden. In— spektionen ansåg att det kunde vara lämpligt att kommittén behandlade frå— gan om sammansättningen av patientskadenämnden och överlämnade därför en kopia av skrivelsen till oss för eventuell åtgärd (se också 1991/92:LU27 s. 9).

På samma sätt som när det gäller de frågor vilka behandlas i detta betänk— ande pågår en utveckling i domstolspraxis beträffande flera av de frågor som vi i övrigt skall överväga enligt direktiven. Det gäller bl.a. frågan om ersättning till dem som drabbas av en chock med anledning av att en nära anhörig t.ex. har utsatts för ett allvarligt våldsbrott (se avsnitt 5.3.2). Enligt direktiven skall vi ta ställning till om nuvarande rättspraxis, som har intagit en restriktiv hållning i fråga om ersättning för sådan skada, är tillfredsstäl- lande. I en dom den 7 maj 1991, nr DT 2132, har Hovrätten över Skåne

och Blekinge uttalat att denna praxis innefattar en alltför snäv avgränsning av de fall där rätt till ersättning bör kunna komma i fråga. Domen har över- klagats till Högsta domstolen, som den 14 maj 1992 hänskjutit frågan till avgörande i plenum.

En annan fråga som vi enligt direktiven bör diskutera är om det går att dra en klarare gräns än för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olä- genheter i övrigt och å andra sidan de övriga ersättningsposter som är aktu— ella när någon har tillfogats personskada (framför allt ersättningen för kostnader och för lyte och men). Även beträffande denna fråga, som i den praktiska tillämpningen har blivit ett allt större problem, föreligger några domstolsavgöranden, dock ännu inget av Högsta domstolen.

I och med detta betänkande slutför vi en betydelsefull del av vårt utred- ningsarbete. Många viktiga frågor återstår emellertid, både de som vi nu har pekat på och andra som har omnämnts i våra direktiv. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på detta område är det angeläget att våra förslag i dessa delar kan läggas fram så snart som möjligt. Även om frågorna är svåra och kräver noggranna överväganden räknar vi med att kunna slutföra vårt

utredningsarbete före utgången av år 1993.

3. SKADESTÅNDETS UTVECKLING

3.1. Från hämnd till botl

I de äldsta nordiska ättesamhällena var hämnden den normala reaktionen mot oförrätter av olika slag. Om någon ur en ätt tillfogades en oförrätt av någon ur en annan ätt, uppfattades detta som nedsättande för hela hans ätt. Detta krävde i avskräckande syfte vedergällning i form av att en oftast större skada tillfogades angriparen eller någon annan inom dennes ätt. Hämnden var en plikt för i första hand den kränkte själv men åvilade även övriga medlemmar av hans ätt. Sedan denna hämnd utkrävts, framkallade det en ny hämnd från motsidan. På detta sätt kunde en ständig fejd under— hållas mellan ätterna.

Så småningom fick självhämnden delvis en annan innebörd. Den sida som hade blivit kränkt kunde låta sig försonas genom att godta en gottgörelse i form av ett förmögenhetstillskott som erbjöds av motsidan. Detta gällde framför allt vid kränkningar av mindre allvarlig beskaffenhet; det dröjde länge innan dråp kunde sonas på detta sätt. Den erbjudna gottgörelsen an- sågs utjämna följderna av kränkningen och därigenom medföra upprättelse för den förfördelade sidan. På så sätt uppnåddes en förlikning mellan par- terna. I de fall båda sidor hade tillfogats skada grundade sig förlikningen på

1Detta avsnitt bygger huvudsakligen på Ivar Strahls redogörelse för utvecklingen av den svenska skadeståndsrätten på det utomobligatoriska området i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, s. 874-912.

en jämförelse mellan dessa skador; den sida som hade lidit minst skada fick ersätta motsidan mellanskillnaden. Denna gottgörelse kom att benämnas bot (i pluralis böter), vars ursprungliga innebörd är förbättring (jfr ordet bota).

Allt eftersom samhällsmakten fick ökat inflytande gynnades förlikningen på självhämndens bekostnad. Utvecklingen mot hot i stället för hämnd full- följdes i de medeltida landskapslagarna, där böter var den vanligaste påfölj— den för en skadegörande handling. Syftet med denna påföljd var alltså inte i första hand att avhålla medborgarna från att begå sådana handlingar utan att inskränka självhämnden. Bötema tjänstgjorde delvis som straff men upp- fattades, åtminstone från början, framför allt som en gottgörelse för den kränkning som målsäganden hade utsatts för. Ett uttryck för detta är att boten ursprungligen helt tillföll denne.

Landskapslagarna innehöll detaljerade taxor över bötesbeloppen, vilka taxor troligen byggde på de belopp som hade brukat förekomma tidigare i liknande situationer. Bötema varierade för skilda skadetyper, men någon uppskattning av skadans Storlek i det enskilda fallet var det i regel inte fråga om. Det förekom att särskilda, till beloppet fixerade böter utgick för olika moment av skadan. Man skilde mellan sårabot, lytesbot och läkarbot. Det finns också exempel på en hot som utgick för den fömärmelse och frids- stöming som en skadegörande handling kunde medföra. Lytesboten och läkarboten tillföll målsäganden i sin helhet, medan övriga böter i allmänhet delades lika mellan konungen, häradet och målsäganden.

Bötema skulle betalas av den som hade orsakat skadan oavsett vilken skuld han hade till den. " Vådaverk", dvs. skada genom olyckshändelse, bedömdes dock ofta mildare än "viljaverk", dvs. uppsåtligen tillfogad skada. Utmär— kande för den tidens rättsuppfattning är också att det alltid måste finnas en ansvarig som betalade böterna, även om den verkligt skyldige inte kunde på- träffas. Bakgrunden till detta rättsläge, som innebar att ansvaret i dessa fall

var rent strikt, har beskrivits på följande sätt (se Strahl, 1934, s. 879):

"I den psykologiska bakgrunden till det ensidiga uppmärksammandet av ska— dan ingick våra förfäders starka ärekänsla, som ej gärna tillät dem att under- låta att beivra en kränkning. Egenartat träder detta fram i våra landskapsla— gars omsorg om att dräpt man icke skulle behöva ligga ogill; blev en man dräpt ute på marken och banemannen ej framskaffades, s.k. dulgadråp, fick jordägaren eller häradet erlägga böter för dråpet. Ett uttryck för tidens uppfattning ger den lärde ärkebiskopen Andreas Suneson, vilken dock var påverkad av romerskträttsliga och kyrkliga föreställningssätt, i sin parafras över Skånelagen, när han säger, att om någon icke uppsåtligen utan av olyckshändelse, causaliter, tillfogar någon sår, skall den sårade icke desto mindre erhålla full bot, då hans smärta icke blivit mindre därigenom att det förelåg olyckshändelse i stället för uppsåtlig gärning och då det icke för honom kan ligga mycken vikt uppå huruvida han blivit förorättad av våda eller av uppsåt."

Landskapslagarnas botsystem med vissa fixerade bötesbelopp för skilda ska— detyper och olika skadeföljder behölls inte bara i 1300- och 1400—talens stads- och landslagar utan också i 1734 års lag. Liksom tidigare tillföll flertalet böter till lika delar konungen, häradet eller staden och målsägan- den. I 1734 års lag infördes emellertid även bestämmelser som innebar att vissa kostnader och förluster ersattes efter en individuell uppskattning; för misshandelsfall föreskrevs vidare en rätt till ersättning för sveda och värk. Denna individuellt bestämda ersättning, som utgjorde en mer renodlad form av skadestånd än det gamla botsystemet, tillföll målsäganden vid sidan av de böter som han kunde ha del 1. Någon rätt till särskild ersättning utöver målsägarandelen i böterna fanns dock inte vid brott mot frihet eller ära. Om den som begått ett Sådant brott ådömdes en strängare påföljd än böter ("ur- bota straff") något som var vanligare än under medeltiden — blev alltså målsäganden helt utan ersättning.

Även om det medeltida botsystemet i sina huvuddrag levde kvar i 1734 års lag hade man redan dessförinnan böljat skilja mellan straff och skadestånd. I samband med att en särskild straffrätt växte fram kom tanken att ett ansvar borde förutsätta skuld, dvs. uppsåt eller oaktsamhet, att göra sig gällande alltmer tydligt. Ansvaret för vådaverk avskaffades så gott som helt i 1734 års lag. Samtidigt påverkades bötemas storlek av skuldgraden. Sålunda med-

förde uppsåtliga brott högre böter än oaktsamhetsbrott, och skillnad gjordes

även mellan olika grader av vårdslöshet.

3.2. Från bot till skadestånd

Under 1800—talet inleddes ett omfattande arbete för att reformera 1734 års lag. Skadeståndsrätten framträdde nu som ett skilt rättssystem vid sidan av straffrätten. Sålunda innehöll det förslag till en allmän civillag som 1811 års lagkommitté lade fram är 1826 särskilda bestämmelser om skadestånd som var avsedda att tas in i en ny handelsbalk. Dessa bestämmelser byggde på skuldprincipen (eller efter ett latinskt ord culpaprincipen), som innebär att skadeståndsskyldighet föreligger endast beträffande skador som har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Bland bestämmelserna fanns en allmän re- gel om skadeståndsskyldighet av innehåll att skada som någon lidit genom annans vållande skulle ersättas även i de fall då det inte särskilt angavs i lagen. I det reviderade förslag till handelsbalk som 1841 års lagberedning lade fram år 1850 tillades i förtydligande syfte att skada som skett av våda inte skulle ersättas i andra fall än då detta uttryckligen föreskrevs i lag eller avtal.

I det förslag till en ny straffbalk som lagkommittén avgav år 1832 och som i reviderat skick lades fram av lagberedningen år 1844 övergavs det gamla botsystemet helt, och i dess ställe föreskrevs bötesstraff såsom ett rent offentligrättsligt straff. Förslaget innehöll även vissa bestämmelser om ersättning för skada på grund av brott, vilka kom att ligga till grund för de skadeståndsregler som togs in i 1864 års strafflag när det visade sig att för- slaget till en allmän civillag inte kunde genomföras.

I 1864 års strafflag föreskrevs i 6 kap. 1 å att skada som någon tillfogat annan genom brott skulle ersättas av den brottslige, vare sig brottet hade skett uppsåtligen eller av vållande. Vidare angavs i 6 kap. 2 å att skadestånd

för kroppsskada skulle omfatta inte bara läkarlön och annan kostnad utan

också ersättning för "hinder eller brist i den skadades näring" (dvs. förlust av inkomst) samt ersättning för sveda och värk liksom lyte eller annat sta- digvarande men. Dessa regler — som redan dessförinnan hade tagits in i en förordning är 1861 angående mord, dråp och annan misshandel komplet- terades av en bestämmelse i 6 kap. 3 å om att också vedergällning skulle ges för lidande som kunde anses ha tillfogats någon genom brott mot per- sonliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gär— ning.

Genom införandet av dessa regler hade culpaprincipen definitivt slagit igenom i svensk skadeståndsrätt. Denna princip — som sedan länge gällt i de länder vilka byggde på den romerska rätten, där den hade utbildats — kom enligt den dåtida liberalismens uppfattning att betraktas som en lämplig rättsgrundsats med generell giltighet vid person— och sakskador. Även om det inte framgick av lagen ansågs dess skadeståndsbestämmelser alltså vara tillämpliga också i fall då en sådan skada hade vållats utan samband med en brottslig gärning. Någon motsvarande, från brott frikopplad skadeståndsrätt antogs däremot inte gälla i fråga om ren förmögenhetsskada (dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakska— da) eller beträffande sådant lidande som avsågs i 6 kap. 3 å strafflagen; för skyldighet att ersätta skador av detta slag har ända in i våra dagar gällt ett principiellt krav på att skadan vållats genom brott.

Mot slutet av 1800-talet började den moderna teknikens framväxt inom framför allt den industriella stordriften och kommunikationsväsendet med- föra sådana risker för omfattande skador att culpaprincipen inte ansågs motsvara de krav som kunde ställas på den som bedrev en sådan verksam- het. Vid sidan av culparegeln utbildades därför genom lagstiftning och rätts- praxis vissa regler och grundsatser om ett skadeståndsansvar för annans vållande (s.k. principalansvar). För särskilt riskfyllda verksamheter utveck- lades vidare regler om ett vållandeansvar med omvänd bevisbörda (s.k. pre-

sumtionsansvar) eller ett ansvar helt oberoende av vållande (s.k. strikt

ansvar). För sådana verksamheter återinfördes alltså det ansvar för "våda- ver " som hade gällt enligt landskapslagarna.

Sålunda uppställdes i slutet av 1800—talet och början av 1900-talet bestäm- melser om ett skärpt skadeståndsansvar i lagen (1886z7) angående ansvarig— het för skada i följd av jämvägsdrift, sjölagen (1891235 5. 1), lagen (1902z71 s. 1) om elektriska anläggningar, lagen (1916:3l2) angående an— svarighet för skada till följd av automobiltrafik och lagen (1922:382) an- gående ansvarighet för skada i följd av luftfart. Regler om ett strikt skadeståndsansvar togs därefter också in i en del andra lagar, t.ex. lagen (19332269) om ägofred och lagen (1943:459) om tillsyn av hundar.

Under 1940-talet påbörjades ett samnordiskt lagstiftningsarbete i syfte att successivt reformera skadeståndsrätten i de nordiska länderna. År 1946 ut- sågs särskilda utredningsmän i Danmark, Norge och Sverige för att förbe— reda det fortsatta samarbetet. Utredningsmännen fullgjorde sin uppgift år 1950 genom att i var sitt betänkande lägga fram gemensamma riktlinjer för detta arbete. Det principbetänkande (SOU 1950: 16) som den svenske utred— ningsmannen, professorn Ivar Strahl, avgav var på flera sätt banbrytande och kom att öva stort inflytande på arbetet på en framtida reformering av skadeståndsrätten i vårt land. Bl.a. framfördes här för första gången tanken att skadestånd i vidsträckt omfattning borde avlösas av försäkringsersättning (se avsnitt 3.3.).

På grundval av olika betänkanden som särskilt tillsatta kommittéer därefter avlämnade i Sverige (SOU 1958:43, 1963:33 och 1964z31) utarbetades prop. 19725 med förslag till skadeståndslag m.m. Lagförslaget antogs av riksdagen år 1972 (LU 1972:10, rskr. 192). Motsvarande skadeståndslagar antogs i Norge år 1969, i Finland är 1974 och i Danmark år 1984.

Genom skadeståndslagen (l972:207) fick Sverige äntligen skrivna regler med giltighet för hela skadeståndsrätten. Lagen är - utom när det gäller ren förmögenhetsskada och lidande genom vissa brott tillämplig oavsett om brott föreligger eller ej. Den bygger på culpaprincipen men innehåller även

regler om ett principalansvar för arbetsgivare, däribland staten och kommu-

ner, beträffande skador som anställda vållar i tjänsten. Lagens bestämmelser om skadestånd tillämpas dock inte om annat är särskilt föreskrivet eller föl- jer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden.

År 1975 kompletterades skadeståndslagen med nya regler om bestämman- de av skadestånd vid personskada m.m. (se SOU l971:83 och 1973:51, prop. 1975: 12, LU 1975: 16 och 23, rskr. 133 och 209 samt SFS 1975:404). Dessa regler, som också de hade tillkommit i nordiskt samarbete, ersatte de bestämmelser i 1864 års strafflag vilka hade förts över till 5 kap. skade- ståndslagen i huvudsakligen oförändrat skick i avvaktan på de nya reglerna. En bestämmelse om skadestånd med anledning av personskada, motsvarande 6 kap. 2 å i 1864 års strafflag, togs nu in i 5 kap. 1 å. En nyhet var att ersättning för ideell skada, som redan tidigare avsett sveda och värk samt lyte eller annat bestående men, utökades med posten olägenheter i övrigt till följd av skadan. Samtidigt fördes en bestämmelse om ersättning för lidande genom vissa brott, som hade motsvarighet i 6 kap. 3 å i 1864 års strafflag, över till 1 kap. 3 å.

Reformarbetet på skadeståndsrättens område var emellertid inte avslutat i och med tillkomsten av 1972 års skadeståndslag och 1975 års ändringar i denna lag. Det fortsatta arbetet har resulterat i bl.a. trafikskadelagen (l975:1410), jämvägstrafiklagen (l985zl92), miljöskadelagen (l986:225) och produktansvarslagen (l992:18), vilka alla _ liksom den tidigare till- komna atomansvarighetslagen (1968z45) — bygger på ett strikt skadestånds- ansvar. Närmast förestår nu en reformering av det allmännas skadestånds- ansvar och av reglerna om ideell skada i samband med personskada m.m.

Följande uttalande kan åskådliggöra skadeståndsrättens utveckling under 1900-talet (se Strahl, 1934, s. 912):

"De i den nutida skadeståndsrätten rådande principerna eller reglerna hava tillkommit och reformerats för att tillgodose skilda önskemål, till vilka de olika livsförhållandena giva anledning. Det är med detta för ögonen naturligt att tänka sig, att skadeståndsrätten ständigt kommer att vara underkastad en utveckling för att anpassas efter de krav som förhållandena vid varje tid ställa. I jämförelse med de under 1800-talet gängse högt spända förhopp-

ningarna att ha nått fram till en skadeståndsrätt, byggd på en enda, rätt— färdig och bestående princip, betecknar vår tids skadeståndsrätt och upp- fattningen av denna en återgång till äldre tiders mångfald av skadestånds- regler, var och en avpassad efter de förhållandens krav vilka den skall reglera."

Detta omdöme står sig alltjämt. Bilden kompliceras ytterligare, om man

även beaktar samspelet mellan skadestånd och försäkring.

3.3. Från skadestånd till försäkring

Den kraftiga utbyggnad som under senare hälften av 1900-talet skett både av den offentliga och av den privata försäkringen har särskilt på personska- deområdet medfört att andra ersättningsformer än skadestånd kommit att få allt större betydelse. Flertalet personskador ersätts numera, oberoende av skadeorsaken, till stor del av socialförsäkringen — dvs. den allmänna för- säkringen och arbetsskadeförsäkringen — samt olika former av enskilda för— säkringar på den skadelidandes sida. Dessa försäkringar ger emellertid i regel inte ersättning för ideell skada bestämd enligt skadeståndsrättsliga normer. Skadeståndets främsta uppgift på personskadeområdet har därför blivit att kompensera ideell skada. På sakskadeområdet finns inte någon motsvarighet till socialförsäkringssystemet, och skadeståndsrätten spelar därför här en mer framträdande roll. Särskilda försäkringar på den skade- lidandes sida vilka ger skydd mot olika skaderisker, såsom brand, stöld, vattenskada o.d. , är emellertid vanliga och medför att skadeståndsrätten inte heller på detta område har samma betydelse som tidigare.

Har en skada orsakats av någon som svarar för den enligt skadestånds- rättsliga regler, kommer försäkringsväsendet ofta in i bilden även beträf- fande skadeföljder som inte täcks av försäkring på den skadelidandes sida. Om den skadeståndsskyldige skyddas av en ansvarsförsäkring, betalas skade-

ståndet av försäkringsbolaget inom försäkringssummans ram. De flesta före—

tag håller sig med olika ansvarsförsäkringar av detta slag. Vidare har den övervägande delen av Sveriges befolkning man brukar räkna med 85- 90 % — hem- eller villahemförsäkringar i vilka ingår ett ansvarsmoment som skyddar de försäkrade mot risken att behöva betala skadestånd per- sonligen. På grund av den stora utbredning som ansvarsförsäkringen sålunda har både inom näringslivet och i rent privata förhållanden torde det vara betydligt vanligare att skadestånd utges från en sådan försäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel.

Om skadan har vållats genom en uppsåtlig (oftast brottslig) handling, är det av försäkringstekniska skäl inte möjligt att ersätta den ur en ansvarsför- säkring, även om skadevållaren till äventyrs skulle hålla sig med en sådan. Sedan början av 1970-talet innehåller emellertid hem— och villahemförsäk— ringarna i regel ett skydd för personskador vid överfall (s.k. överfalls- skydd). Detta försäkringsmoment, som brukar betecknas som ett slags om- vänd ansvarsförsäkring, ger ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer under förutsättning att den skadelidande har rätt till skadestånd av någon som är okänd eller inte kan betala skadeståndet. Och skadelidande som sak- nar hem- eller villahemförsäkring kan få ersättning enligt skadeståndsrätts- liga normer av den statliga brottsskadenämnden i fall då skadan har till- fogats genom brott av någon som är okänd eller inte har förmåga att betala skadestånd.

En utvecklingslinje inom den svenska personskaderätten under de senaste drygt 15 åren är framväxten av kollektiva försäkringssystem, som ger de skadelidande rätt till ersättning direkt från försäkringarna enligt huvud— sakligen skadeståndsrättsliga normer utan att behöva visa att skadan har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Dessa försäkringar kan sägas inta en mellanställning till ansvarsförsäkring och socialförsäkring.

Kollektiva försäkringar av detta slag är trygghetsförsäkringen för arbets- skador som infördes för större delen av arbetsmarknaden år 1974, patient— försäkringen som tillkom år 1975 och läkemedelsförsäkringen som trädde i kraft år 1978. Dessa försäkringar, som grundar sig på kollektiva åtaganden

av arbetsgivare, sjukvårdshuvudmän respektive läkemedelsföretag, är frivil- liga i den meningen att de inte har påbjudits i lag. Lagstiftaren bevakade emellertid under arbetet på försäkringarna att de fick ett tillfredsställande innehåll och var i annat fall beredd att ingripa med lagstiftning.

Det finns även exempel på lagreglerade försäkringar av liknande karaktär. Sålunda föreskrivs i 65 & miljöskyddslagen (19692387) att de som bedriver miljöfarlig verksamhet skall bekosta en kollektivt administrerad miljöskade- försäkring. Denna försäkring, som trädde i kraft år 1989, täcker det strikta skadeståndsansvar som gäller enligt miljöskadelagen ( 19861225) men ger er- sättning bara i fall då den skadelidande inte kan få ut detta skadestånd från skadevållaren därför att denne är okänd eller insolvent eller därför att skadeståndsanspråket är preskriberat. Av stor betydelse är vidare den i trafikskadelagen (1975 :1410) föreskrivna obligatoriska trafikförsäkringen, som bekostas av alla motorfordonsägare och som ger dem som skadas i tra- fiken rätt till s.k. trafikskadeersättning direkt från försäkringen. Denna ersättning, som bestäms enligt skadeståndsrättsliga normer, utgår i dessa fall på objektiv grund; ersättningsansvaret är med andra ord rent strikt.

De kollektiva försäkringssystem som nu har berörts innebär alltså att de skadelidande på väsentliga områden — arbetslivet, trafiken, hälso- och sjuk- vården —— garanteras en rätt till ersättning för personskada, oavsett om det finns någon som är ansvarig för skadan enligt den allmänna culparegeln eller ej. Till skillnad från socialförsäkringen ger dessa försäkringar rätt till ersättning även — och framför allt för ideell skada; mellan 70 och 80 % av de ersättningar som betalas från de "frivilliga" försäkringarna avser sådan skada (se Oldertz, 1987, s. 57; det kan nämnas att Oldertz är den egentlige upphovsmannen till dessa försäkringar).

En fråga som ofta ställs är varför just de som skadas på dessa områden skall ha rätt till ersättning enligt förmånligare regler än som gäller för dem som skadas i andra fall. Med en formulering som är snarlik den som redan ärkebiskopen Andreas Suneson använde under 1200-talet (se avsnitt 3.1)

brukar framhållas att behovet av ersättning är lika stort vare sig skadan har

vållats uppsåtligen respektive av vårdslöshet eller är resultatet av en ren olyckshändelse och oavsett om skadan har uppkommit i en verksamhet som är förenad med särskilda olycksrisker eller ej (jfr t.ex. SOU l950:16 s. 79 och 97, prop. 19725 5. 86 och 88, Hellner, 1972, s. 309 ff och 1985, s. 43 f samt Roos, 1990, s. 28).

Det finns egentligen inget annat svar på denna fråga än att det, när allt kommer omkring, år de ekonomiska realitetema som avgör vilken ersättning som kan utges i olika fall. Vid tillkomsten av 1972 års skadeståndslag dis- kuterades om inte socialförsäkringen kunde ge ersättning för ideell skada, vilket i så fall skulle medföra att skadeståndsrätten blev överflödig när det gäller personskada. Men samhällsresurserna ansågs inte räcka till för det (se prop. 1972:5 s. 83). Och kollektiva försäkringssystem som ger ersättning enligt särskilt förmånliga regler förutsätter att det finns ett klart urskiljbart kollektiv som kan bekosta ett sådant system; det är alltså inte möjligt att

införa försäkringssystem av detta slag annat än på vissa noga avgränsade

områden.

Den utveckling av personskaderätten som nu beskrivits — och som i inter— nationella skadeståndssammanhang har brukat betecknas den svenska model- len (se t.ex. diskussionen vid det internationella kollokviet i Uppsala är 1986, som redovisats i Oldertz-Tidefelt, 1988) kännetecknas av en prag- matisk inställning hos lagstiftaren som visar sig på två sätt. Dels har arbetet på särskilt förmånliga ersättningssystem inriktats på områden där det varit möjligt att införa sådana system, trots att skadelidande på andra områden inte har kunnat åtnjuta samma generösa regler. Dels har man avstått från lagstiftning om sådana regler införts på frivillig väg; huvudsaken har varit att dessa regler kommit till stånd, medan det ansetts vara av underordnad betydelse om det skett genom lagstiftning eller ej.

Denna inställning har inom rättsvetenskapen ibland mött kritik från rätts- politisk synpunkt. Kritiken går ut på att man inte bör införa särskilt för- månliga ersättningssystem för vissa skadelidande, så länge inte också andra skadelidande kan få samma generösa behandling (se Dufwa i SvJT 1979 s.

476 f och Bergsåker m.fl., 1989, s. 21), och att det innebär flera olägen- heter att lita till frivilliga försäkringslösningar i stället för lagstiftning (se Dufwa i Konsumenträtt 1979:4 s. 24 ff). Det har också framhållits att ut- vecklingen under senare år innebär att personskaderätten förvandlats till ett "lappverk" (jfr Dufwa i SvJT 1979 s. 473).

En invändning som långt tidigare riktades mot en utveckling, där skade— ståndsrättens ersättande funktion togs över av olika försäkringsanordningar, är att skadeståndets preventiva betydelse därmed försvagas. Redan under 1930-talet uttryckte Lundstedt (1935, s. 125 f) skepsis mot ansvarsför- säkn'ngen, eftersom den medför att den som vållat en skada inte behöver er- sätta skadan med egna medel. Så sent som på 1970—talet framförde Karlgren (1972, s. 13 f) liknande synpunkter.

Skadeståndets preventiva funktion är omstridd. Att skadestånd i vissa fall kan ha en preventiv verkan torde dock allmänt medges (jfr avsnitt 1). Det ärinte säkert att denna verkan upphör om skadeståndsskyldigheten täcks av en försäkring. Ett sådant resultat kan, åtminstone delvis, motverkas genom differentierade försäkringspremier, genom regler om självrisk och genom lämpligt utformade regler om regress från försäkringen mot särskilt för- sumliga skadevållare.

Klart är emellertid att utvecklingen på personskadeområdet under de se- naste årtiondena innebär att de skadelidandes behov av ersättning har satts i förgrunden och att intresset att utnyttja skadeståndets preventiva verkan inte har tillmätts samma vikt. En följd av denna utveckling är att skadestån- det har förlorat sin avgörande betydelse för den enskildes skydd mot följd- erna av uppkomna skador och i stället blivit en del i ett större system, som rymmer även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar och som har till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder (jfr prop. 1975112 5. 100 och 207). Skadeståndets främsta funktion på personskadeområdet är numera att utgöra en måttstock för be- räkningen av dessa skadeföljder och att fylla ut den del som inte täcks på

annat sätt. Det gäller, som tidigare påpekats, framför allt ideell skada.

3.4. Från försäkring till bot?

Som nämnts i avsnitt 1 skiljer sig skadestånd från straff och även från det äldre botsystemet sådant det efter hand kom att utveckla sig (se avsnitt 3.1) — genom att ersättningens storlek i princip bestäms efter den lidna skadan och inte efter graden av skadevållarens skuld. I fråga om ideell skada finns emellertid inga säkra hållpunkter för bedömningen av hur stor skadan skall anses vara. Det har därför ibland hävdats att det i detta fall finns större utrymme för att, främst av preventiva skäl, låta också det sätt på vilket skadan har tillfogats inverka på skadeståndets storlek. Man har inte heller varit främmande för tanken att komplettera eller rentav ersätta skadestånd för ideell skada med ett särskilt botsystem av i stort sett samma modell som tillämpades redan under medeltiden. Avsikten har då uppenbarligen varit att en sådan bot skulle drabba skadevållaren personligen och alltså inte kunna försäkras bort.

Ett lagförslag av denna innebörd lades fram i Danmark under 1930—talet. Enligt detta förslag skulle en bot kunna utdömas vid sidan av ersättning för sveda och värk, lyte och men samt "tort" när en rättskränkning hade skett genom otillbörliga handlingar som var uttryck för skadelystnad (" skadelyst") eller grov hänsynslöshet hos skadevållaren. Syftet med denna bot var att ge den skadelidande en effektiv upprättelse, särskilt i fall då dennes ekonomis- ka skada var svår att bevisa (se Ussing i UfR 1939 s. 93 ff; jfr SOU 1950:16 s. 152). Detta förslag genomfördes emellertid inte.

Tanken på ett botsystem med denna straffrättsliga karaktär, som kunde ut— nyttjas vid illasinnade och hänsynslösa rättskränkningar, togs på nytt upp i de riktlinjer för det framtida nordiska lagstiftningssamarbetet på skade- ståndsrättens område som föreslogs år 1950 (se avsnitt 3.2). Riktlinjerna innehöll en rekommendation om att man i detta arbete skulle överväga en hot som — i likhet med det danska förslaget — var ett mellanting mellan

straff och skadestånd och som kunde användas vid grova kränkningar (se

SOU 1950:16 s. 166). Några sådana överväganden gjordes dock inte i det fortsatta arbetet på samnordiska skadeståndslagar.

Liknande tankegångar framfördes vid 1969 års nordiska juristmöte. Bl.a. förespråkade professor Anders Age]! ett allmänt hållet stadgande i skade— ståndslagen vid sidan av bestämmelsen om ersättning för lidande till följd av vissa brott — av innehåll att ersättning för icke-ekonomisk skada kunde dömas ut även i icke särskilt angivna fall när personligt lidande hade vållats genom en brottslig handling av hänsynslös art (se NJM 1969 s. 370).

Svensk rättspraxis torde länge ha stått helt främmande för att bestämma skadestånd för ideell skada efter preventiva synpunkter av detta slag (se Ekelöf, 1942, s. 121). I rättsfallet NJA 1962 s. 458 uttalade emellertid Högsta domstolen att man vid fastställande av ersättning för sveda och värk, liksom gottgörelse för framtida men, borde fästa avseende vid att den skade— lidande hade tillfogats lidande genom brottslig gärning av synnerligen svår beskaffenhet. Innebörden av detta uttalande är inte helt klar, men en tolk— ning är att gämingens råhet är en omständighet i sig som bör verka höjande på ersättningen (se Ekstedt, 1977, s. 64 f, 113 f och 152 f). Rättsfallet är omdiskuterat (se Conradi i SvJT 1987 s. 416 f och Nilsson i NJM 1990 s. 125). Det har dock efterföljare även i senare tids praxis (se t.ex. RH 1985:37 och RFS A 19862).

På vissa områden är det helt klart att graden av skadevållarens skuld kan påverka inte bara skyldigheten att betala skadestånd för ideell skada utan också omfattningen av denna skadeståndsskyldighet. Inom arbetsrätten tog lagstiftaren visserligen år 1928 avstånd från tanken att skadeståndet skulle på grund av skadevållarens skuld kunna höjas utöver skadans verkliga be— lopp, men numera tillmäts skuldgraden viss betydelse vid bestämmandet av skadeståndets storlek på detta område (se avsnitt 4.4.1). Detsamma gäller på senare tid även inom immaterialrätten (se avsnitt 4.3.5 och 4.3.7), trots att lagstiftaren också där är 1960 uttalade att ett skadestånd som med karak- tär av privatbot vid sidan av ett straff var tämligen främmande för svensk

rättsuppfattning (se avsnitt 4.3.1).

Det finns vidare de som har förespråkat ett mera renodlat botsystem av medeltida modell för arbetsrättens del (se de litteraturhänvisningar som har gjorts av Nilsson i NJM 1990 s. 143) och när det gäller brott mot god pub— licistisk sed inom massmediaområdet (se Grönfors i NJM 1966 bil. 10 s. 14 ff och SOU 1980:8 s. 110).

I andra länder är det inte ovanligt att skadestånd för ideell skada bestäms bl.a. med hänsyn till graden av skadevållarens skuld. Så är numera fallet i övriga nordiska länder (se avsnitt 5.7.1), liksom i bl.a. England och Tyskland (se avsnitt 5.7.2) samt USA (se avsnitt 5.7.3). Särskilt i USA har skadeståndet i dessa fall inte bara ett preventivt utan också ett repressivt

syfte.

4. ERSÄTTNING FÖR IDEELL SKADA INOM OLIKA RÄTTSOMRÅDENI

4.1. Ideell skada vid personskada enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen (l972:207)

Ideell skada vid personskada avser för det första det direkta lidande och obehag som skadan för med sig i form av smärtor, rörelsebesvär och andra besvär i den dagliga livsföringen. Som ideell skada anses vidare i detta sammanhang mera indirekta psykiska påfrestningar, t.ex. de som följer av ett vanställt utseende eller minskade möjligheter att njuta av olika glädjeäm- nen i livet (såsom sällskapsliv, resor, sexualliv etc.), liksom psykiska besvär av annat slag. Till ideell skada i samband med personskada hänförs slutligen vissa andra skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell natur.

Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts enligt 5 kap. l & skadeståndslagen, som tidigare nämnts, i form av sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Den ideella karaktären är inte alltid

'Detta avsnitt bygger i vissa delar på Edvard Nilssons referat vid 1990 års nordiska juristmöte "Ideell skada - ersättningsrätt och ersättningsnivå", i NJM 1990 s. 105-150.

renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk.

Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas som varaktig. Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å andra sidan lyte eller annat men dras alltså i huvudsak vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt.

Med lyte avses vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlust av någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följ- der av skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller Obehag utan också sådana som gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att leva ett normalt liv. I denna form ersätts Sålunda förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är vanställande, t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av protes.

Även ersättningsposten olägenheter i övrigt avser i huvudsak skadeföljder efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts skadeföljder som i tidigare skadeståndsrättslig praxis gottgjordes än som ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara faktorer som all— männa besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt risken för att i framtiden förlora mera extraordinära inkomster, t.ex. genom övertidsarbete. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkom- ma i framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m.m. samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse.

Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel scha- blonmässigt. Försäkringsbolagen har genom Särskilda skadeprövningsnämn- der utbildat vissa tabellvärden för olika vanligen förekommande skador. Ersättningen enligt tabellerna, som har fastställts av Trafikskadenämnden

och regelbundet justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar, har

höjts mera allmänt vid ett par tillfällen. Några motsvarande tabeller används inte för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt, även om också denna ersättning numera grundas på vissa schabloner.

Det belopp som maximalt utgår för sveda och värk enligt dessa tabeller torde uppgå till ca 75 000 kr (jfr SOU 1991:34 s. 49), medan den högsta ersättningen för lyte och men enligt tabellerna utgör 275 000 kr. Vid vissa skador, Såsom total blindhet och svårare förlamningsfall, utges ersättning för sveda och värk och lyte och men som ett gemensamt belopp, som ligger Över de högsta tabellersättningama. I de svåraste fallen lämnas ersättning med 600 000 kr, vilket belopp kan överskridas i extrema fall.

4.2. Ideell Skada vid vissa integritetskränkningar

4.2.1 1 kap. 3 & skadeståndslagen (l972:207)

En närmare redogörelse för ersättning enligt 1 kap. 3 & Skadeståndslagen

lämnas i avsnitt 5, vartill här hänvisas. 4.2.2 5 & lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning

Bestämmelser om ersättning av staten till oskyldigt anhållna, häktade och dömda har funnits i svensk rätt sedan år 1886. En möjlighet till ersättning för det lidande som en frihetsinskränkning medfört infördes genom en lag är 1945. En förutsättning för denna ersättning var därvid att det fanns synnerliga skäl. Denna begränsning för rätten till ersättning slopades år 1974 när den nuvarande lagen kom till.

Lagtexten ger inte några anvisningar om hur ersättningen för detta lidande Skall bestämmas. I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagen föreslogs en ersättningsregel av schablonkaraktär, som innebar att ersätt-

ningen utgick efter en taxa baserad på frihetsberövandets längd och knuten

till basbeloppet (se SOU l972:73 s. 145 ff och 185 0. Detta förslag ansågs emellertid inte lämpligt med hänsyn till att förhållandena i samband med en frihetsinskränkning varierar kraftigt från fall till fall och genomfördes därför ej (se prop. 1974:97 s. 75).

Ersättningen för lidande bestäms i stället enligt allmänna skadeståndsrätts- liga principer och skall alltså motsvara den skada som har uppstått i varje enskilt fall. Vid ersättningens bestämmande Skall hänsyn tas till förhållanden som rör den skadelidandes person, frihetsberövandets längd, formerna för frihetsinskränkningen — t.ex. om grunden för ingripandet är ett påstått brott eller ett påstått vårdbehov —- liksom till graden av publicitet kring beslutet (prop. l974z97 s. 75 och Bengtsson, 1978, s. 191 ff). I förarbetena har för- utsatts att den ersättningsprövande myndigheten inte ställer för stora krav på den enskilde beträffande bevisningen om skadans storlek; det sätt på vil- ket skadan tillfogats har ansetts tala för att man visar generositet mot den drabbade (prop. 1974297 S. 76 och 91).

Anspråk på ersättning enligt lagen framställs hos JK. Den som inte är nöjd med den ersättning J K erbjuder kan väcka talan mot staten vid domstol. Så- dana mål är emellertid förhållandevis sällsynta.

I syfte att söka behandla likartade fall lika har JK i sin skadereglerings- praxis ställt upp vissa riktlinjer för handläggningen av dessa ärenden. Ut— gångspunkten vid prövningen skall enligt dessa riktlinjer vara frihetsberö- vandets längd, varefter vägs in om det föreligger omständigheter som med- för att ersättningen bör vara högre eller lägre än de schablonbelopp som anges i riktlinjerna. Om det lidande som tillfogats genom frihetsberövandet med hänsyn till omständigheterna har varit särskilt kännbart, beaktas detta genom att ersättningen höjs med vanligtvis en tredjedel i förhållande till vad som annars skulle ha utgått.

I rättsfallet NJA 1979 s. 297, som gällde ersättning för lidande på grund av frihetsberövande under 35 dagar, framhöll Högsta domstolen att det i och för sig var naturligt — och väl också nödvändigt — att den tillämpande

myndigheten sökte sig fram till vissa generella bedömningsgrunder för sådan

ersättning. Att tillämpa en taxa i detta ords vanliga mening borde emellertid enligt Högsta domstolen knappast komma i fråga annat än för vissa typer av fall. Vid bedömningen av det lidande som frihetsberövandet hade medfört beaktade Högsta domstolen att den skadelidande såsom häktad hade utsatts för publicitet i dagspressen och att denna publicitet gällde att han var misstänkt för förberedelse till mord. Ersättningen för lidande uppskattades till 3 000 kr, vilket enligt JK motsvarade ungefär en fördubbling av den "taxa" som han då tillämpade.

I rättsfallet NJA 1990 S. 808, som gällde ersättning för lidande på grund av frihetsberövande under 70 dagar, fann Högsta domstolen att en normal- ersättning för ett frihetsberövande av denna längd borde i maj 1988 vara 25 000 kr; detta belopp översteg med 10 000 kr den ersättning som utgick enligt JKzs riktlinjer i normala fall. Enligt Högsta domstolen borde er- sättningen dock på grund av omständigheterna höjas till 35 000 kr. I rätts- fallet gjorde Högsta domstolen följande uttalande:

"Utvecklingen under senare år inom skadeståndsrättens område känneteck— nas bl.a. av att ersättningarna för personligt lidande höjts jämfört med tidigare tillämpade ersättningsnivåer utöver vad som föranletts av föränd- ringar i penningvärdet. En motsvarande utveckling har skett i justitiekans- lems praxis rörande den nu aktuella lagen. Ersättningsbeloppen enligt denna lag framstår visserligen som låga vid en jämförelse med vissa typer av ideellt skadestånd som har ett klart preventivt syfte, framför allt inom arbetsrätten; något sådant syfte finns dock knappast på det nu aktuella om— rådet. Å andra sidan ter sig beloppen som generösa om man i stället jämför med ersättningspraxis angående sveda och värk på grund av personskada, exempelvis vid en sjukhusvistelse under motsvarande tid. De ojämnheter som förekommer vid beräkningen av olika typer av ideellt skadestånd kan väntas minska som följd av pågående lagstiftningsarbete på området."

Efter detta avgörande höjde JK år 1991 beloppet enligt sina riktlinjer till 12 000 kr för varje månad som ett frihetsberövande har pågått, dvs. 144 000 kr för ett års frihetsberövande. För den som har ålagts reseförbud

är ersättningen dock betydligt lägre.

I undantagsfall händer det att JK frångår riktlinjerna helt och tillerkänner den skadelidande avsevärt högre ersättning än som följer av riktlinjerna. Det gäller framför allt fall där omständigheterna kring brottsmisstanken varit mycket motbjudande eller på annat sätt avskyvärda eller vanhedrande, sam- tidigt som fallet har väckt exceptionellt stort uppseende och den skadelidan- de blivit utsatt för särskilt stor närgången massmedial uppmärksamhet. Ett sådant fall rörde en av de båda läkarna i det s.k. styckmordsmålet vilken hade varit berövad friheten i omkring fem månader. JK bestämde ersätt- ningen i detta fall till 150 000 kr (beslut 1989—09-22, Dnr 1957-89-41). Ett annat fall gällde Christer Pettersson, som efter nära tio månaders frihetsbe- rövande frikändes från ansvar för mordet på Olof Palme. JK ansåg att fri— hetsberövandet i detta fall hade medfört ett avsevärt lidande och bestämde ersättningen för detta lidande till 300 000 kr (beslut 1990-05-02, Dnr 3511- 89-41).

Det högsta belopp som hittills har betalats ut för lidande på grund av frihetsinskränkning är 400 000 kr, vilket belopp tillerkändes Keith Cederholm som efter att ha beviljats resning frikändes efter tre års frihetsbe— rövande (se RH 1988z9). Beloppet dömdes ut av hovrätten, sedan JK hade erbjudit 250 000 kr. Hovrätten betonade att lidandet på grund av särpräglade omständigheter var synnerligen svårt. Ordföranden var skiljaktig och be— stämde skadeståndet till 600 000 kr med motiveringen att vad rättsstaten brutit mot enskild man städse bör gottgöras med stor generositet.

När det gäller frihetsinskränkning genom reseförbud kan nämnas ett fall från år 1985 där JK tillerkände en person ersättning för lidande med 10 000 kr sedan denne på grund av misstanke om bedrägeri varit underkastad rese- förbud under cirka 14 månader; JK framhöll att det lidande som denne åsamkats genom reseförbudet visserligen varit av måttlig styrka men att frihetsinskränkningen varat under en förhållandevis lång tid (beslut 1985-12- 03, Dnr 3201—85—41).

4.2.3 23 & datalagen (1973:289)

Datalagen innehåller olika regler till Skydd för den personliga integriteten, bl.a. om rätt till skadestånd. Sådan rätt föreligger enligt 23 & dels när skada uppstår till följd av att personregister innehåller oriktig eller missvisande uppgift, dels när någon tillfogas skada genom vissa databrott. Vid bedöman- de om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn även tas till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Också ide- ell skada ersätts alltså (se prop. l973:33 s. 149 och 1986/87:116 s. 17 ff).

För att skadestånd skall utgå i ett konkret fall krävs att den skadelidande har blivit utsatt för en integritetskränkning som inte är obetydlig (se prop. 1986/87:116 s. 19). Det har överlämnats till rättstillämpningen att bedöma uppkommande skadeståndsfall mot bakgrund av allmänna skadeståndsrätts-

liga principer och de intressen som datalagen skall skydda.

Ursprungligen gav 23 å datalagen rätt till ersättning för ideell skada i fall när sådan skada hade uppkommit till följd av att ett personregister innehöll en felaktig uppgift. I förarbetena till bestämmelsen uttalade departements- chefen att han inte var beredd att utsträcka rätten till ersättning för ideell skada även till fall då en brottslig handling hade begåtts med avseende på datalagrat material utan att en personuppgift hade fått oriktigt innehåll (prop. 1973:233 3. 149).

Skadeståndsregeln i 23 & datalagen kom att tillämpas ganska sällan. Kritik riktades i olika sammanhang mot regeln och dess tillämpning. En del av kri- tiken gick ut på att de skadeståndsbelopp som dömts ut varit alltför låga. Det förelåg också oklarhet i frågan om skadeståndslagens regler om ersätt- ning för lidande i 1 kap. 3 & gav rätt till ersättning för ideell skada även vid brott som avsågs i datalagen (jfr SOU 198624 5. 46 f).

Bestämmelsen i 23 & datalagen ändrades år 1987. I anslutning till denna lagändring uttalade departementschefen att man borde bringa klarhet i rätts- läget genom att i datalagen uttryckligen föreskriva att ersättning för ideell skada kan utgå vid brott som avses i datalagen. Möjligheten att få ersättning för ideell skada var enligt departementschefen naturlig på ett område som detta, där skada ofta kan drabba i form av intrång i den personliga integri- teten. Att ge rätt till ersättning för ideell skada vid brott som avses i datalagen ansågs också ligga i linje med den allmänna utvecklingen på skadeståndsrättens område.

Enligt departementschefen borde bestämmelsen införas i datalagen och inte i skadeståndslagen. Skadeståndslagen borde i första hand reserveras för reg-

ler av mera allmän räckvidd, medan regler som endast berör ett speciellt område borde tas in i den särskilda lagstiftning som gäller på det området (prop. 1986/87:116 S. 20 i).

Den praxis som fInns när det gäller datalagens skadeståndsregel är ganska begränsad. Det övervägande antalet skadeståndsärenden har gällt anspråk riktade mot staten. I nästan samtliga fall har anspråken reglerats av JK, som därvid i regel bestämt ersättningen för lidande till belopp varierande mellan 500 och 5 000 kr; ersättningen bestämdes dock i ett fall till 7 500 kr och i ett annat fall till 10 000 kr (se Kring-Wahlqvist, 1989, s. 243 ff och SOU 1991:62 s. 97 ff).

I domstolspraxis har ersättning för lidande till följd av dataintrång i tre fall bestämts till 10 000 kr (Stockholms tingsrätts domar 1987-05-19, DT 435, och 1990-06-27, DT 35, samt Svea hovrätts dom 1990-01-31, DT 2). I det sistnämnda fallet var ordföranden skiljaktig och ville tillerkänna den skade- lidande yrkat belopp, 50 000 kr, med hänsyn bl.a. till att lidandet på grund av dennes egen psykiska instabilitet hade blivit extremt och att skadestånds— ansvaret, för att kunna fylla sitt reparativa syfte, inte fick tillåtas göra halt inför sådana fall.

I betänkandet (SOU 1991:62) Vissa särskilda frågor beträffande integritets- skyddet på ADB—området framhålls (s. 111) att skadeståndsbeloppen vid det Slag av integritetskränkning, som kommer i fråga vid brott mot datalagen, i vissa fall bör kunna jämställas med de belopp som utdöms för annan kränkning av personlig integritet, exempelvis i fall av fysiskt övervåld, och att ersättningsbeloppen i jämförelse med J Kzs praxis i dessa fall bör höjas

väsentligt.

4.2.4 21 5 kreditupplysningslagen (1973:]173)

Enligt 21 & kreditupplysningslagen ersätts Skada som till följd av kredit- upplysningsverksamhet tillfogas någon genom otillbörligt intrång i hans per— sonliga integritet eller genom att oriktig uppgift lämnas om honom, om inte

den som bedriver verksamheten kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet har iakttagits. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent eko- nomisk betydelse.

I rättsfallet NJA 1962 s. 31 utdömde Högsta domstolen 5 000 kr i Skade- stånd för lidande och ekonomisk förlust till följd av att vissa kreditupplys— ningar hade innehållit oriktiga uppgifter som inneburit ärekränkning. Av skadeståndsbeloppet, som i dagens penningvärde motsvarar nästan 40 000 kr, torde — i enlighet med kärandens yrkande hälften ha utgjort ersätt—

ning för lidande.

4.2.5 18 & inkassolagen (1974:182)

Enligt 18 5 inkassolagen ersätts skada som till följd av inkassoverksamhet tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan Otillbörlig in— kassoåtgärd. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hän- syn tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent eko- nomisk betydelse. Skadeståndsansvaret är strikt men är enligt vad Högsta domstolen har framhållit i rättsfallet NJA 1985 S. 143 -— begränsat till gan- ska kvalificerade fall, främst allvarliga integritetskränkningar.

I rättsfallet NJA 1990 s. 585 utdömde underdomstolama 10 000 kr i skadestånd för psykiskt lidande på grund av en otillbörlig inkassoåtgärd; yrkandet om detta skadestånd grundades på 18 & inkassolagen men tordei själva verket till stor del ha utgjort ersättning för sveda och verk enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Högsta domstolen meddelade inte prövnings— tillstånd i denna del.

4.3 Ideell skada vid intrång i immateriella rättig- heter e.d. 4.3.1 545 lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och

konstnärliga verk

Lagen (l9l9z381) om rätt till litterära och musikaliska verk innehöll ur— sprungligen i 24 5 en bestämmelse om att den som hade gjort sig Skyldig till en straffbar överträdelse av lagen skulle ersätta all skada. En motsvarande skadeståndsbestämmelse fanns i 15 5 lagen (1919:382) om rätt till verk av bildande konst. Eftersom det ansågs tveksamt om detta skadestånd inbegrep ersättning för personliga obehag och olägenheter samt det var önskvärt att även skada av annan än ekonomisk art kunde beaktas, tillfördes lagarna år 1931 nya paragrafer, 27 a 5 respektive 20 a 5, av innehåll att den brottslige skulle ersätta förlust, lidande eller annat förfång som hade tillskyndats måls— äganden genom den brottsliga gärningen (se NJA II 1931 s. 137 och 158).

Dessa lagar ersattes år 1960 av den nu gällande upphovsrättslagen, som i 54 & innehåller bestämmelser om skadestånd. Till skillnad från skade- ståndsreglema i de tidigare lagarna förutsätter inte dessa bestämmelser att det föreligger en straffbar kränkning av någons upphovsrätt. De innebär att den som utnyttjar ett verk i strid mot lagen skall utge skäligt vederlag för utnyttjandet och, om utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, även utge ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag liksom för lidande eller annat förfång. Också andra uppsåtliga eller oaktsamma upp— hovsrättsintrång medför skyldighet att ersätta förlust, lidande eller annat förfång av intrånget.

Vid upphovsrättslagens tillkomst diskuterades om inte det vederlag som ut- går vid ett obehörigt utnyttjande av ett verk borde kunna höjas till det dubbla när utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. I ett särskilt yttrande till det kommittébetänkande som låg till grund för lagen anfördes att ett sådant utnyttjande kunde medföra ett stort personligt obehag,

som dock knappast kunde sägas vara av den art att särskilt skadestånd för ideell skada borde utgå härför. Enligt yttrandet kunde det te sig stötande, om skadeståndet i ett sådant fall endast motsvarade vad den som obehörigt hade utnyttjat verket under alla förhållanden skulle ha betalt vid en lojal uppgörelse; att denne riskerade straff för Sitt obehöriga utnyttjande ansågs inte tillräckligt som påföljd, eftersom erfarenheten inom olika områden av immaterialrätten torde visa att detär skadeståndssanktionen som är den vik— tigaste i detta sammanhang (se SOU 1956:25 s. 503 0. Under remissbe- handlingen av betänkandet kritiserade en remissinstans tanken på ett tilläggs— skadestånd av detta slag som skulle utgå utöver gängse vederlag och ersätt- ning för ideell och indirekt skada, eftersom ett sådant skadestånd mer fick karaktär av privatbot vid sidan av Straffet (se prop. 1960: 17 s. 293). Depar- tementschefen instämde i detta uttalande och tillade att en sådan påföljd var tämligen främmande för svensk rättsuppfattning; samtidigt underströk han dock vikten av att man vid skadeståndets beräkning till fullo beaktade vad intrånget hade betytt i bl.a. ideellt avseende (se prop. l960:17 s. 294).

I rättspraxis har ersättning för lidande till följd av upphovsrättsintrång dömts ut med 10 000 kr i ett fall (NJA 1987 s. 266) och, tillsammans med ersätt- ning för ekonomisk skada, med 15 000 kr i ett annat fall (NJA 1984 s. 34).

4.3.2 17 & lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild

Lagen (1919:383) om rätt till fotografiska bilder innehöll i 8 5 en bestäm- melse om att den som hade gjort sig skyldig till en straffbar kränkning en- ligt lagen skulle ersätta all skada. Denna bestämmelse levde kvar i Oför- ändrat skick tills lagen är 1960 ersattes av den nu gällande lagen om rätt till fotografisk bild.

Denna lag innehålleri 17 & bestämmelser om skadestånd, bl.a. för lidande eller annat förfång, vilka motsvarar skadeståndsbestämmelsema i 54 & upp-

hovsrättslagen.

4.3.3 3 & lagen (1978:800) om namn och bild i reklam

Lagen om namn och bild i reklam skyddar enskilda mot att obehörigen ut-

nyttjas i reklamsammanhang. Enligt 3 & första stycket skall den som bryter

mot lagen utge skäligt vederlag till den vars namn eller bild har utnyttjats och, om utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, ersätta också annan skada. Vid bedömande om och i vad mån sådan skada har uppstått skall skälig hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse.

Den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet bryter mot lagen kan också ådömas böter. Sakligt sett ligger tyngdpunkten emellertid klart på de civil- rättsliga påföljderna. I det kommittébetänkande som låg till grund för lagen anfördes att erfarenheterna från utländsk rätt gav vid handen att lidande var den mest typiska och frekventa skadan i detta sammanhang och att det också var sådan ideell Skada som medfört att höga skadeståndsbelopp hade ut- dömts utomlands (se SOU 1976:48 s. 44). I betänkandet framhölls vidare att frågan om möjlighet att få skadestånd till följd av missbruk av annans identitet i reklam var av sådan vikt att den inte borde lämnas öppen och bli beroende av framtida domstolspraxis (se SOU 1976:48 s. 53).

Vid lagens tillkomst diskuterades om det fanns skäl att ha en straffsanktion vid sidan av de civilrättsliga påföljderna. I kommittébetänkandet åberopades som främsta skäl för en kriminalisering att ersättning enligt allmänna skade— ståndsrättsliga regler annars inte skulle kunna utgå för ideell skada och ren förmögenhetsskada samt att det var främmande för svensk rättstradition att upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning av icke-eko— nomisk skada (se SOU 1976:48 s. 44). I enlighet härmed föreslogs i betänk- andet att en särskild bestämmelse om förbud mot att uppsåtligen använda annans bild eller namn i reklam togs in i 4 kap. brottsbalken och att skade— ståndsbestämmelsen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen kompletterades med en hänvisning till denna straffbestämmelse.

Under remissbehandlingen ifrågasatte några remissinstanser denna anknyt- ning av skadeståndsrätten till vållande genom brott (se prop. l978/79:2 s. 26 och 28 t). Departementschefen ansåg emellertid i likhet med kommittén att man inte i ett så begränsat sammanhang som det då var fråga om borde upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning för ideell skada; frågan om det motiverade i att som princip ha en sådan koppling borde i stället prövas i ett annat och vidare sammanhang (se prop. l978/79:2 s. 49 i). Denna argumentering är — som lagrådet framhöll (se prop. 1978/79:2 s. 70) — svårbegriplig, eftersom departementsförslaget just innebar att en särskild lag tillskapades med regler om straff och skadestånd vilka inte var kopplade till varandra (jfr avsnitt 7.4).

I rättspraxis har en läkare, vars namn använts i en tidningsannons för ett s.k. naturmedel, tillerkänts 10 000 kri skadestånd för ekonomisk skada och lidande enligt lagen (RH 19882107).

4.3.4 23 & namnlagen (1982z670)

Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn är enligt 23 & namnlagen skyldig att ersätta den andres skada, om han har insett eller borde ha insett att förfarandet var till nackdel för denne. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och öv-

riga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Lika litet som den tidigare gällande namnlagen (19631521) — som i den motsvarande skadeståndsbestämmelsen talade om "förfång" i stället för "nackdel" — innehåller den nuvarande namnlagen någon straffsanktion för intrång i annans namnrätt. En så långtgående sanktionsform har inte ansetts påkallad inom namnrättens område (se SOU 1960:5 S. 83 f och 215 samt prop. 1963:37 s. 122 f).

4.3.5 58 & patentlagen (1967z837)

Enligt 58 & första stycket patentlagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget med- fört. Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 1986, tillades att vid bedömande av ersättningens storlek hänsyn skall tas även till patenthava- rens intresse av att patentintrång inte begås och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Bakgrunden till lagändringen var att de skadestånd som domstolarna hade dömt ut vid patentintrång sällan gav patenthavama full ersättning för den skada som intrånget hade medfört. Detta hängde samman med svårigheterna för en patenthavare att styrka skadans omfattning och den osäkerhet som

allmänt är förenad med att göra säkra antaganden om den förlust som in—

trånget medfört. Avsikten med tillägget om att ersättningen skall bestämmas med hänsyn inte bara till omständigheter som har rent ekonomisk betydelse för patenthavaren var att förbättra dennes möjlighet att få full ersättning för den skada han lider vid patentintrång (se prop. 1985/86:86 s. 30).

En omständighet som enligt förarbetena bör särskilt beaktas är om patent- havaren allmänt befinner sig i ett underläge mot intrångsgöraren. Det kan t.ex. röra sig om en situation där ett stort företag har använt ett patent som innehas av en uppfinnare med små ekonomiska resurser. I sådana fall kan det vara svårt att bedöma omfattningen av patenthavarens eventuella ute- blivna vinst. Skadeståndet kan då bestämmas under hänsynstagande till in- trångsgörarens vinst av att ha missbrukat patentet. I många fall torde det nämligen vara lättare att utreda omfattningen av denna vinst än att beräkna patenthavarens uteblivna vinst. Över huvud taget bör skadeståndet kunna sättas högre i de fall en ekonomiskt överlägsen part har utnyttjat sitt överläge på ett otillbörligt sätt än när intrånget har skett mellan mera jämbördiga parter. En liknande omständighet som kan tillmätas betydelse vid beräkningen av skadeståndet är om patenthavaren och uppfinnaren är samma person. Patentintrånget kan då sägas utgöra ett slags personlig kränkning liknande den som träffar en författare eller konstnär som t.ex. får sitt verk plagierat eller missbrukat på annat sätt. I många fall är dock patenthavaren en juridisk person, varför intrånget inte har någon karaktär av personlig kränkning. Skadeståndet bör därför kunna sättas högre när upp— finnaren själv är patenthavare. Också andra omständigheter kan påverka skadeståndets storlek, t.ex. intrångets varaktighet (se prop. 1985/86:86 s. 30 f och 44).

I förarbetena sägs att en förstärkning av skadeståndets reparativa funktion kan få betydelse även i preventivt hänseende, dvs. när det gäller att avhålla någon från att begå patentintrång. Skadestånden bör ligga på en sådan nivå att det aldrig är ekonomiskt fördelaktigt att kalkylera med patentintrång,

särskilt inte för företag med betydande resurser. Vidare bör uppsåtliga eller

grovt oaktsamma intrång kunna föranleda högre skadestånd än när intrånget framstår som mindre allvarligt (se prop. 1985/86:86 s. 31 och 45). Utgångspunkten är emellertid enligt förarbetena alltjämt att patenthavaren skall ha full ersättning för sin skada, men inte mer. lagändringen innebär endast att skadan kan bestämmas även med beaktande av sådana omständig-

heter av annat än ekonomiskt slag som nu har beskrivits (se prop. 1985/86: 86 s. 44).

4.3.6 7 & lagen (1986:1425) om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter

Enligt 7 & lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter är den som i strid mot lagen utnyttjar ett kretsmönster (s.k. datachips) skyldig att till den som innehar rätten till mönstret utge ersättning som utgör skäligt veder- lag för utnyttjandet. Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet skall ersättning utges också för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Vid be- stämmande av ersättningens storlek skall hänsyn tas även till innehavarens intresse av att intrång inte begås och till övriga omständigheter av annan än

rent ekonomisk betydelse.

I det förslag som remitterades till lagrådet föreskrevs efter mönster av 54 & upphovsrättslagenatt skadestånd kunde utges bl.a. för lidande eller annat förfång. Lagrådet framhöll att uttrycket "lidande" förekom också i 1 kap. 3 & skadeståndslagen och i skadeståndsbestämmelser på vissa speciella rättsområden samt då syftade på det obehag som drabbar en enskild person genom ett angrepp på dennes personliga integritet eller något annat ideellt intresse. Lagrådet ifrågasatte om en skada av detta slag fick någon aktualitet vid intrång i rätten till kretsmönster. I de allra flesta fall torde denna rätt innehas av ett företag, som genom anställningsavtal eller på annat sätt för- värvat den från mönsterskaparen, och då kom ersättning för lidande inte i fråga. Även om mönsterskaparen själv innehade rätten till mönstret kunde ett plagiat inte anses ägnat att leda till personligt obehag för honom på samma sätt som för upphovsmannen till ett litterärt eller konstnärligt verk. Lagrådet ställde sig alltså tveksamt till behovet av en regel om ersättning för icke ekonomisk skada vid intrång i rätten till ett kretsmönster och framhöll att det enda exempel som nämndes i motiven var förlust av goodwill. Lag— rådet påpekade att en sådan förlust i princip utgjorde en ekonomisk skada,

låt vara att det kunde vara svårt att uppskatta skadans storlek (prop. 1986/87:49 s. 29).

Departementschefen vidhöll att en möjlighet till ersättning för ideell skada borde finnas vid intrång i rätten till kretsmönster. På lagrådets förslag ut- formades dock bestämmelsen om denna ersättning i närmare anslutning till skadeståndsbestämmelsen i 58 5 första stycket patentlagen (prop. 1986/87: 49 s. 31 1).

4.3.7 9 & lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter

Lagen om skydd för företagshemligheter innehåller i 5-8 && bestämmelser om skyldighet att utge skadestånd för ett obehörigt angrepp på en näringsid— kares företagshemlighet. Vid bestämmande av skadeståndet skall enligt 9 & hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen ut- nyttjas eller röjs och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Bakgrunden till denna skadeståndsbestämmelse är —- liksom till dess före- bild i 58 5 första stycket patentlagen (se avsnitt 4.3.5) — att det ofta är mycket svårt att visa den ekonomiska skada som ett intrång i någon annans rätt medför för denne. I en sådan situation kan domstolen visserligen göra en skälighetsuppskattning enligt 35 kap. 5 & rättegångsbalken. Erfaren- hetsmässigt leder detta emellertid till ersättningsbelopp som inte täcker den verkliga skadan. Det behövdes därför en regel som gjorde skadeståndet till en verkligt effektiv sanktion (se prop. 1987/88:155 s. 26 och l989/90:LU 37 s. 52).

I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagen utformades skade- ståndsbestämmelsen så att skadan vid ett obehörigt angrepp på en företags- hemlighet skulle, om inte annat kunde visas, anses uppgå till gängse veder— lag för att nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden för att förvärva eller utveckla hemligheten. Ett uppslag som övervägdes var att i stället införa ett ideellt skadestånd. Detta uppslag övergavs emellertid, eftersom det ansågs knappast lämpligt att introducera denna påföljd i utom— obligatoriska förhållanden på ett område som inte angick personlig integritet (se SOU 1983:52 s. 276 och 339).

Utredningsförslaget mötte kritik från en del remissinstanser, som ansåg att det i vissa fall kunde vara stötande om den som hade gjort sig skyldig till ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet inte behövde betala högre skadestånd än vad det skulle ha kostat honom att förvärva hemligheten på lagligt sätt. Departementschefen delade denna uppfattning och ansåg att ett lämpligare sätt att undgå eller i varje fall minska de svårigheter som före- ligger för den skadelidande att styrka skadans omfattning var att ersättning— en sattes i relation även till andra omständigheter än sådana som hade rent ekonomisk betydelse för näringsidkaren (se prop. 1987/88:155 s. 26).

En riktpunkt för bestämmandet av detta skadestånd är enligt förarbetena att skadeståndet inte får bli så lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att göra ett obehörigt intrång i någon annans rätt än att förvärva rättigheten på ett legitimt sätt, exempelvis genom licens. Skadestånden bör ligga på en sådan nivå att det aldrig ter sig fördelaktigt att kalkylera med möjligheten att angripa någon annans företagshemlighet (se prop. 1987/88:155 s. 49).

De omständigheter som är av betydelse vid bestämmandet av skadeståndet hänför sig dels till parterna, dels till arten och graden av angreppet på företagshemligheten. Om den skadelidande näringsidkaren allmänt sett be- finner sig i underläge gentemot den som obehörigen utnyttjar företagshem- ligheten, är detta en omständighet som bör beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det kan t.ex. vara fråga om ett större företag som har ut- nyttjat en företagshemlighet hos ett litet företag med små ekonomiska re- surser för vilket företagshemligheten är av avgörande betydelse för kon- kurrenssituationen. Det kan i Sådana fall vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. Skadeståndet kan då påverkas av andra fak- torer såsom skadevållarens vinst. Oftast torde det vara lättare att utreda skadevållarens vinst än att beräkna det skadelidande företagets uteblivna vinst. Andra omständigheter som kan påverka skadeståndets storlek är in- trångets varaktighet och graden av skadevållarens skuld. Uppsåtliga eller grovt oaktsamma angrepp bör föranleda högre skadeståndsbelopp än går- ningar vilka framstår som mindre allvarliga. Utgångspunkten för skadestån- det är dock enligt förarbetena att det är den uppkomna skadan som skall ersättas (se prop. 1987/88:155 s. 49 f).

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. Denna jämkningsmöjlighet tar sikte främst på arbetstagare som är skadeståndsskyl—

diga enligt lagen; i övrigt bör jämkning av skadestånd komma i fråga bara i rena undantagsfall (se 1989/90:LU37 s. 52 f).

4.4. Ideell skada vid kränkning av arbetsrättsliga intressen 4.4.1 Allmänt skadestånd

Ersättning för ideell skada är en dominerande sanktionsform inom arbets- rätten. Bestämmelser om denna ersättning, som brukar kallas allmänt skade- stånd, infördes första gången i svensk rätt genom lagen (1928:453) om kollektivavtal och har därefter kommit att tas in i en rad andra arbets— rättsliga lagar. Rättsbildningen i fråga om det allmänna skadeståndets storlek styrs av arbetsdomstolen, som utgör sista instans för tvister om tillämp- ningen av dessa lagar.

En uppsägning eller ett avskedande i föreningsrättskränkande eller köns- diskriminerande syfte eller annars i strid mot lag eller avtal kan medföra obehag eller lidande av samma art som vid ärekränkning eller liknande brott mot den personliga integriteten. Skadeståndet för sådana lag- eller avtals— brott bestäms i första hand efter en uppskattning av den kränkning som den enskilde arbetstagaren har utsatts för. I arbetsdomstolens praxis har utbildats vissa normer eller taxor om man så vill — för denna uppskattning.

Allmänt skadestånd kan också utgå för att ett kollektivavtal eller en ar- betsrättslig lag inte har "hållits i helgd", alltså för avtalsbrottet eller lagbrottet som sådant. Ibland förekommer försök att ge förklaring åt denna form av skadestånd som inordnar den under ideellt skadestånd i vedertagen mening. Man talar om att den förfördelade parten har lidit moralisk skada,

förlorat i prestige inför sina medlemmar e.d. Det har också sagts att det

allmänna skadeståndet bör betraktas som ett "plåster på såret", jämförbart med ersättning för sveda och värk vid personskada. Å andra sidan finns det de som hävdar att det här över huvud taget inte rör sig om något slags ska- destånd för liden skada utan om ett rent privaträttsligt straff, en bot eller en plikt.

När en rätt till allmänt skadestånd infördes i 1928 års kollektivavtalslag tog föredragande statsrådet avstånd från en under lagstiftningsarbetet framförd tanke att skadeståndet skulle på grund av skadevållarens skuld kunna höjas utöver skadans verkliga belopp. En sådan regel kunde enligt hans mening uppfattas som om man införde ett straffrättsligt moment, något som borde undvikas på detta område (se prop. 1928:39 s. 124).

Det allmänna skadeståndet har otvivelaktigt det väsentliga draget gemensamt med en straffrättslig sanktion att det vid sidan av sin uppgift att ersätta ideell skada —-— i vissa fall har en utpräglat preventiv funktion. En viktig princip vid bestämmandet av skadeståndets storlek är att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagarnas rätt åt sidan till förmån för andra intressen (se prop. 1975/76: 105 Bil. 1 s. 302 samt AD 1982 nr 114 och 1988 nr 17). Särskilt påfallande är det preventiva inslaget hos det allmänna skadeståndet när det utdöms som påföljd för brott mot lag- eller kollektivavtalsbestämmelser med karaktär av säkerhets- eller ordnings— föreskrifter. Skadeståndets främsta syfte är här att inskärpa vikten av att också dessa formella föreskrifter iakttas.

En annan funktion hos det allmänna skadeståndet är att utgöra ett slags surrogat för ekonomisk skada. Det allmänna skadeståndet infördes ur- sprungligen bl.a. på grund av svårigheten att bevisa vilken ekonomisk skada som ett avtalsbrott framför allt en olovlig stridsåtgärd — hade medfört. Skadeståndet har alltså i denna del likhet med den särskilda form av skade- stånd för ideell skada som har börjat införas på immaterialrättens område (se avsnitt 4.3.5 - 4.3.7).

4.4.2 55 & lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet

Enligt 54 & medbestämmandelagen skall arbetsgivare, arbetstagare och or- ganisationer som bryter mot den lagen eller mot kollektivavtal ersätta upp- kommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall enligt 55 & medbestämmandelagen hänsyn tas även till dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Vid bestäm- melsens tillkomst underströks att en avsevärd skärpning av arbetsdomstolens tidigare praxis borde komma i fråga när det gällde lag- och avtalsbrott av betydelse (prop. 1975/76:105 Bil. l s. 303).

Vid kollektivavtalsbrott varierar det allmänna skadeståndet numera van— ligen mellan 5 000 och 25 000 kr. Vid grova avtalsbrott förekommer dock högre belopp, t.ex. 100 000 kr i ett fall (AD 1988 nr 17), 130 000 kr i ett annat fall (AD 1990 nr 48) och 150 000 kr i ett tredje fall (AD 1982 nr 114). Vid brott mot förhandlingsreglema i medbestämmandelagen utdöms ofta mellan 15 000 och 30 000 kr i allmänt skadestånd. Det är dock inte ovanligt med högre belopp, t.ex. 100 000 i ett fall (AD 1990 nr 67) samt 125 000 och 140 000 kr i ett annat fall (AD 1987 nr 93). Det högsta be— loppet uppgår till 300 000 kr, som tillföll tre fackförbund var; företaget förpliktades alltså att utge sammanlagt 900 000 kr (AD 1984 nr 75).

4.4.3 38 & lagen (1982:80) om anställningsskydd

Enligt 38 & anställningsskyddslagen skall arbetsgivare som bryter mot denna lag, liksom arbetstagare som inte iakttar föreskriven uppsägningstid, betala ersättning för den skada som uppkommer. Skadeståndet kan avse ersättning även för den "kränkning" som lagbrottet innebär, vilket uttryck syftar på det allmänna (ideella) skadeståndet (prop. 1981/82:71 s. 152).

Motsvarande bestämmelser” fanns i anställningsskyddslagens föregångare

från år 1974. Vid tillkomsten av bestämmelserna i den lagen uttalades att

det synsätt SOm har upp lagen borde återspeglas i den ersättning för ideell skada som dömdes ut och medföra att särskilt skadestånden för obefogade uppsägningar och ogrundade avskedanden sattes väsentligt högre än i ti- digare praxis (prop. 1973: 129 s. 186 och 283). Ersättningsnivån i dessa fall höjdes också tämligen omgående till det dubbla i arbetsdomstolens praxis (från 5 000 till 10 000 kr för ett ogrundat avskedande).

Det allmänna skadeståndet torde numera normalt uppgå till minst 30 000 kr för en obefogad uppsägning (se AD 1989 nr 102, 1990 nr 115 och 1991 nr 93; jfr AD 1988 nr 71, 1989 nr 26, 1990 nr 95 och 112 samt 1991 nr 27, 65 och 136) och 40 000 kr för ett ogrundat avskedande (jfr AD 1990 nr 24 och 1991 nr 111). Innefattar uppsägningen eller avskedandet samtidigt föreningsrättskränkning, blir det allmänna skadeståndet högre; det hittills högsta beloppet är 100 000 kr (AD 1988 nr 162).

4.4.4. Bestämmelser i andra arbetsrättsliga lagar

Utöver bestämmelserna i 55 & medbestämmandelagen och 38 & anställnings- skyddslagen finns bestämmelser om allmänt skadestånd i 8 5 andra stycket lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt, 20 & tredje stycket lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete, 10 5 första stycket lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, 13 & första stycket lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, 32 5 andra stycket semesterlagen (1977:480), 13 & första stycket lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m., 9 5 första stycket lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan, m.m., 8 & lagen (1986:163) om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för invandrare, 15 & första stycket (1987zl245) om styrelserepresentation för de privatanställda, 26 5 lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård och 25-27 55 jämställdhetslagen (1991:433). En hänvisning till skadeståndsbestämmelsen i 38 & anställnings- skyddslagen förekommer dessutom i 6 & lagen (1939:727) om förbud mot

arbetstagares avskedande med anledning av vämpliktstjänstgöring m.m. och i 16 kap. 7 5 första stycket lagen (1976:600) om offentlig anställning. Sistnämnda lag hänvisar vidare i 3 kap. 6 & första stycket till skadeståndsbe— stämmelsen i 55 å medbestämmandelagen.

Dessa skadeståndsbestämmelser — som på senare tid, i likhet med 38 & anställningsskyddslagen, vanligen har formulerats så att skadeståndet kan avse ersättning även för den kränkning som ett lagbrott innebär har tillämpats av arbetsdomstolen endast i ett fåtal fall. Skadestånden har för brott mot semesterlagen och brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt varierat mellan 1 000 och 3 000 kr (AD 1989 nr 39 och 135 samt 1990 nr 18). Högre skadestånd har dömts ut för brott mot den tidigare gällande lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet; skadeståndet för könsdiskriminering vid anställning torde normalt uppgå till 40 000 kr (AD 1989 nr 122).

5. ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING GENOM BROTT 5.1 Bakgrunden till 1 kap. 3 & skadeståndslagen

Av redogörelsen för skadeståndets utveckling i avsnitt 3 framgår att både ersättning för personskada enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen och ersättning för kränkning genom brott enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen har sina rötter i de medeltida landskapslagarnas botsystem. Dessa former av ersättning har emellertid därefter utvecklats efter delvis skilda linjer. Medan en särskild skadeståndsrätt så småningom tillskapades för personskadefallen, hade den som blivit kränkt genom brott mot sin frihet eller ära ännu i 1734 års lag bara en rätt till andel i de böter som dömdes ut vid sådana brott. Och eftersom andra straff än böter hade blivit vanliga vid denna tid, gick målsäganden ofta helt miste om ersättning för denna kränkning. Målsägan- den ansågs i stället tillräckligt gottgjord genom att brottslingen straffades. Följande uttalande torde återspegla den tidens uppfattning (se Nehrman, 1756, s. 324):

"Ty genom domarens rättwisa utslag, som straffar then brottslige, winner then, som skymfad är och orätt lidit, ersättning och förswar till sin heder, och om målet thet förtienar, warder then brottslige dömd, at, thessutom, giöra offentelig afbön . . . när then missfirmade är en sådan, som then andre lyda, wörda och hedra borde, eller eljest, när smädandet är groft. Bättre ersättning kan ej åstundas."

Ännu 100 år senare uttalades i doktrinen att skada som någon hade lidit till sin sundhet, frihet, ära eller annat av en högre och ädlare natur inte kunde i sträng mening ersättas, varför i många fall ersättning för sådan skada en- ligt svensk lag inte ägde rum (se Schrevelius, 1857, s. 391 i).

Först genom 1864 års strafflag tillkom en självständig rätt till skadestånd för lidande genom brott mot personliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning. En bestämmelse om denna ersättning togs in i 6 kap. 3 5. Som nämnts i avsnitt 3.2 grundade sig denna bestämmelse på ett förslag av 1811 års lagkommitté, som motiverade bestämmelsen på följande sätt (se Lag-Committéns förslag till allmän kriminallag, 1832, s. 33):

"Olaga häktning eller annat brott emot personlig frihet, och i synnerhet falsk angifwelse eller annan ärekränkande gerning, kunna i större eller mindre mån ofördelaktigt inwerka på den förnärmade personens wäl, utom det att, i wissa fall, omedelbar materiel förlust deraf kan orsakas. Ersättningar, lämpade efter det större eller mindre lidande, som ärekränkning, med afse- ende å personliga förhållanden och öfriga omständigheter, kan medföra, skola otwifwelaktigt i flera fall, mer än Sjelfwa straffen, afhålla från dylika brott; och främmande lagstiftningar, i synnerhet den Engelska, hafwa i så- dana mål, med fördel låtit bestraffningen till stor del bestå i skadeståndet."

Den möjlighet till ersättning för lidande genom vissa brott som infördes i 1864 års strafflag tog sikte endast på brottsliga angrepp på någons frihet eller ära (se Winroth, 1907, s. 145, Ekelöf, 1942, s. 110, Karlgren, 1968, s. 112 och Bengtsson, 1978, S. 143 f). Brott mot annans frihet reglerades i 15 kap., som avsåg angrepp på dels rörelsefriheten i inskränkt mening, dels rätten att fritt bestämma över sina äktenskapliga och andra sexuella förbindelser, dels handlingsfriheten över huvud taget (se Malmgren, 1925, s. 165). Falsk angivelse och annan ärekränkning reglerades i 16 kap. Vid 1948 års revision av strafflagen togs falsk angivelse inte längre med bland ärekränkningsbrotten i 16 kap., vilket medförde att brottstypen togs bort också i 6 kap. 3 5. Någon saldig ändring avsågs emellertid inte, utan falsk

angivelse kom i den bestämmelsen i stället att innefattas i uttrycket äre- kränkande gärning (se NJA II 1948 s. 237 f).

Ersättningsbestämmelsen i 6 kap. 3 5 torde inte ha varit tillämplig på sådana brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger, såsom misshandel eller rån (jfr Flensburg, 1907, S. 48 och prop. 1972:5 s. 570). Visserligen finns i äldre rättspraxis exempel på att ersätt- ning utdömts för kränkning genom misshandel (se NJA 1901 s. 380), men brottet torde i detta fall ha bedömts mera från ärekränkningssynpunkt (se Karlgren, 1968, s. 112 not 5 och prop. 1972:5 s. 121). Inte heller kränk- ning genom fridsbrott eller sedlighetsbrott synes ha grundat rätt till er— sättning enligt 6 kap. 3 5 (se NJA 1968 s. 211 och Karlgren, 1968, s. 112), såvida inte brottet undantagsvis var att anse som en ärekränkande gärning (jfr prop. 1972:5 s. 121).

Våldtäktsbrott intog en mellanställning så till vida att de i 1864 års strafflag hänfördes till frihetsbrotten i 15 kap. och alltså på denna grund kunde föranleda ersättning enligt 6 kap. 3 &. Det straffbara var emellertid framför allt frihetsberövandet som sådant — dvs. angreppet på en kvinnas rätt att bestämma över sin person, jämförbart med att binda eller spärra in henne — inte kränkningen av hennes kropp eller av hennes frid (se Winroth, 1889, s. 161 ff samt Hagströmer, 1906, s. 244 och 362). Ersättningen avsåg inte den förnedrande eller skändliga behandling som en våldtäkt enligt nu- tida synsätt innebär såsom ett sexualbrott och ett angrepp på den våldtagnas kroppsliga integritet.

Genom 1972 års skadeståndslag utvidgades möjligheterna till ersättning för kränkning genom brott. Den ersättningsbestämmelse som ursprungligen togs in i 5 kap. 1 5 men år 1975 flyttades över till 1 kap. 3 & gjordes tillämplig också på lidande genom ofredande av annat Slag än brott mot personlig fri- het. Uttrycket "brott mot den personliga friheten" förklarades innefatta även sedlighetsbrott som innebär angrepp mot person, t.ex. våldtäkt, medan ut- trycket "annat ofredande" syftade på hemfridsbrott och annat brottsligt hand-

lande som bereder liknande obehag, alltså inte enbart vad brottsbalken be— nämner ofredande i 4 kap. 7 5 (se SOU 1963133 5. 41 samt prop. 1972:5 s. 178 och 569). Genom denna utvidgning kom bestämmelsen att medge rätt till ersättning för lidande vid de flesta brott mot någons person, frihet, frid eller ära (jfr dock Lögdberg, 1972, s. 32 0.

År 1975 lades brotten brytande av post- eller telehemlighet, intrång i för— var och olovlig avlyssning till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott i 1 kap. 3 5. Detta tillägg, som gjordes samtidigt med att en straffbestäm— melse om olovlig avlyssning togs in i 4 kap. 9 a & brottsbalken, sades inne- bära att man fick en enhetlig skadeståndsrättslig lösning för alla hemfrids— brott och därigenom närmade sig t.ex. dansk rätt, där ideellt skadestånd medges för bl.a. kränkning av en persons fred eller ära (se prop. 1975:19 s. 89). Ändringen grundade sig delvis på ett utredningsförslag som hade lagts fram innan 1972 års skadeståndslag antogs. I och med att uttrycket "annat ofredande" vid lagens tillkomst fördes in i den bestämmelse som numera utgör 1 kap. 3 & torde denna bestämmelse även utan någon uttryck— lig föreskrift ha varit tillämplig på lidande genom de angivna brotten (jfr SOU 1970:47 s. 98 och 1974:85 s. 83). Ändringen var alltså strängt taget inte nödvändig.

År 1986 kompletterades uppräkningen av ersättningsgrundande brott i 1 kap. 3 & skadeståndslagen med brottet olaga diskriminering. Denna utvidg- ning, som förklarades ligga väl i linje med de principer som dittills hade tillämpats, föranleddes av att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 657 (bil. 1 rf. 90) hade funnit att bestämmelsen i dess tidigare lydelse inte gav rätt till ersättning för lidande genom olaga diskriminering annat än i den mån brottet utgjorde ärekränkning (se prop. 1985/86:98 s. 120; jfr prop. 1972:5 s. 571).

5.2. Förhållandet till ersättning för personskada

Som framgår av avsnitt 5.1 torde bestämmelsen i 6 kap. 3 & strafflagen ha gett rätt till ersättning för lidande endast vid sådana brott som inte för- utsätter att någon personskada uppstått. Den som tillfogats personskada ge- nom brott och alltså hade rätt till ersättning för denna skada enligt 6 kap. 2 & strafflagen kunde sannolikt inte dessutom få ersättning enligt 6 kap. 3 & strafflagen för den kränkning av den skadelidandes integritet som själva till- fogandet av personskadan kunde innebära. Möjligen kunde den skadelidande i ett sådant fall få en förhöjd ersättning för sveda och värk eller lyte och men, om denna integritetskränkning var av särskilt allvarligt slag (se Ekstedt, 1977, s. 65 f och Hellner, 1985, s. 295). De rättsfall som skulle kunna tyda på det (framför allt rättsfallet NJA 1962 s. 458) kan emellertid även förklaras på annat sätt (jfr avsnitt 3.4 och 5.4.1).

Till skillnad från bestämmelsen i 6 kap. 3 & strafflagen avser den mot— svarande bestämmelsen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen även lidande genom sådana brott som förutsätter eller ofta, men inte alltid, medför personskada. Sedan skadeståndslagen trätt i kraft uppkom frågan hur ersättning för li- dande enligt den bestämmelsen förhåller sig till den ersättning som betalas ut om den skadelidande samtidigt har tillfogats personskada. Kan ersättning för lidande genom brott utgå vid sidan av ersättningen för personskada? Eller skall ersättningen för lidande genom brott så att säga bakas in i er- sättningen för sveda och värk eller lyte och men, eventuellt i form av en förhöjning i det särskilda fallet av dessa ersättningsposter? Har ersättnings- beståmmelsen i 1 kap. 3 & med andra ord självständig betydelse bara när någon personskada inte har uppstått?

Förarbetena till skadeståndslagen ger ingen säker ledning för bedömningen av dessa frågor. Visserligen anförde departementschefen i prop. 1972:5 (s. 566) att ersättning för lidande genom brott avsåg ett annat lidande än sveda och värk eller lyte och annat framtida men, vilket skulle kunna tyda på att denna ersättning enligt hans uppfattning borde utges vid sidan av ersätt—

ningen för personskada. Även departementschefens genomgång av de brott som ger rätt till ersättning enligt den diskuterade bestämmelsen (se prop. 1972:5 s. 570) utgör visst stöd för en sådan slutsats. Vidare förklarade departementschefen att denna bestämmelse hade karaktär av helt självständig ansvarsregel, vilket enligt hans mening motiverade att den placerades före övriga bestämmelser i lagens avslutande kapitel och inte, som lagrådet hade föreslagit, efter de regler om personskada som då fanns i det kapitlet (se prop. 1972:5 s. 654). I samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen uttalade emellertid lagrådet att denna ersättningsbeståmmelse hade en begränsad omfattning och därför inte borde tas med bland de gemensamma bestämmelserna i lagens avslutande kapitel (se prop. 1975:12 s. 218). Bakom detta uttalande — som föredragande statsrådet instämde i (se prop. 1975:12 s. 226) — skulle möjligen kunna ligga uppfattningen att be— stämmelsens tillämpning är begränsad till de fall då någon personskada inte uppkommit.

I andra lagstiftningsärenden från samma tid har vissa uttalanden gjorts om förhållandet mellan ersättning för personskada och ersättning för det lidande som är en följd av en integritetskränkning. Vid tillkomsten av lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning — vilken lag ger rätt till ersättning för lidande till följd av en frihetsinskränkning men inte till er- sättning för personskada som ett frihetsberövande har medfört påpekade föredragande statsrådet att den som i ett sådant fall drabbats av en person- skada avseende den fysiska eller psykiska hälsan fick framställa anspråk på skadestånd för denna skada enligt skadeståndslagen (se prop. 1974:97 s. 71). Detta visar att lagstiftaren då inte var främmande för tanken att er- sättningar av detta slag kan utgå vid sidan av varandra.

De förarbetsuttalanden som nu har redovisats berättigar knappast till några säkra slutsatser i frågan hur ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen förhåller sig till ersättning för personskada enligt 5 kap. 1 & samma lag. Denna fråga behandlades emellertid på nytt vid tillkomsten

av brottsskadelagen (1978:413), och lagstiftaren tog då mera bestämd ställ-

ning. I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagen anfördes i denna del följande (se SOU 1977:36 s. 123 f):

"Ersättning för lidande kan utgå även i samband med sådana angrepp på den fysiska integriteten som leder till kroppsskada. Sådana handlingar, t.ex. misshandel, kan utgöra sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 & skade- ståndslagen. Ersättning för det personliga lidandet beaktas emellertid i dessa fall regelmässigt vid fastställandet av ersättning för sveda och värk eller för lyte och men till följd av kroppsskadan. Bestämmelsen i 1 kap. 3 & skade— ståndslagen har därför självständig betydelse endast i fall när det inte är fråga om personskada i egentlig bemärkelse. "

Enligt utredningen fanns det inte någon anledning att låta ett statligt er— sättningsåtagande för brottsskador avse — förutom egentliga personskador — också lidande som avsågs i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Det angrepp på den personliga integriteten som ett brott kan medföra ansågs nämligen nor— malt vara av den art att det utgjorde personskada och därmed kunna med- föra ersättning enligt de regler som gäller för ideell skada i samband med personskada. Denna uppfattning delades av departementschefen, som för- klarade att den omständigheten att brottsskadelagen inte innehöll någon motsvarighet till 1 kap. 3 & skadeståndslagen innebar att brottsskadeersätt- ning för lidande kunde utgå bara om brottet hade föranlett personskada i egentlig bemärkelse, varvid lidandet ersattes som sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller olägenheter i övrigt till följd av skadan (se prop. 1977/78:126 s. 40). Detta uttalande mötte inte någon erinran under lagstiftningsärendets fortsatta behandling.

Före brottsskadelagens tillkomst hävdade Hellner (1976, s. 271) att av- sikten med ersättningen enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen var — även om det knappast framgick av lydelsen att täcka ideell förlust som inte ersattes enligt 5 kap. 1 & samma lag, nämligen det psykiska lidande som kränkning- en innebar. I en senare upplaga (1985 , s. 300) uttrycker Hellner sig mera försiktigt, sannolikt under intryck av uttalandena i förarbetena till brottsska- delagen, och säger endast att det kan ifrågasättas om ersättning enligt 1 kap. 3 5 skadeståndslagen kan utgå även vid kroppsskada. Också enligt

Bengtsson m.fl. (1985, s. 66, 90 och 173) handlar ] kap. 3 & skadestånds- lagen om ersättning för ideell skada utan samband med personskada. Brottsskadenämnden följdei sin praxis uttalandena i förarbetena till brotts— skadelagen och gav ersättning för lidande genom brott i form av ersättning för sveda och värk när den skadelidande hade tillfogats personskada genom brottet (se t.ex. RFS B:7 l982:20, l984z7, 198512, 6 och 9 samt 198622, 5 och 7), samtidigt som nämnden i några fall inte lämnade sådan ersättning när någon personskada inte hade uppkommit (se t.ex. RFS B:7 19829). 1 ett av besluten (RFS B:7 1986z5) gjorde nämnden följande principuttalande:

"Själsligt lidande kan skadeståndsvägen ersättas såväl enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen som med stöd av 1 kap. 3 & samma lag. 5 kap. 1 & avser personskada. Enligt vedertagen uppfattning skall som personskada behandlas skada som utgör en medicinskt påvisbar effekt, under förutsättning åt- minstone i regel — att skadan uppstått genom fysiskt angrepp på personen i fråga. Medicinskt påvisbar är skadan t.ex. när den kan föranleda sjuk- skrivning eller läkar- (alt. psykolog-) behandling. Hit hör, vid själsligt lidande, depression, ångest, Sömnbesvär, sexuella svårigheter o.dyl. Enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen utgår ersättning för själsligt lidande vid vissa uppräknade typer av brott; dit anses incest höra. Av paragrafens avfattning framgår emellertid, att den är tillämplig endast i den mån personskada inte föreligger (jfr prop. 1977/78: 126 s. 39 f); vad som vid företagen undersök- ning visar sig vara att hänföra till personskada kan alltså inte ersättas med stöd av 1 kap. 3 5. Tillämplighetsområdet för paragrafen i fall sådana som det förevarande blir därigenom ganska inskränkt. I stort sett kan det bara bli fråga om sådana företeelser som allmän sorg över det inträffade, förbittring eller grämelse, som inte givit upphov till skada medicinskt sett. Man kan på goda grunder ifrågasätta, om det överhuvudtaget varit meningen, att 1 kap. 3 5 skulle komma till användning, när alla påtagliga yttre symtom redan er— sätts enligt 5 kap. Men även om detta teoretiskt skulle låta sig göra, måste man säga sig, att också den kränkning som i och för sig kunde inrymmas under 1 kap. 3 5 i incestfallen framstår som en inte urskiljbar del av en orsakskedja som lett fram till den flora av medicinska symtom som kon- stituerar personskadan enligt 5 kap. 1 &. Man kan inte tänka bort kränk— ningen, sorgen, fömedringen när man betraktar det medicinska resultatet. Med hänsyn härtill har brottsskadenämnden kommit till den uppfattningen, att utrymme i regel saknas för tillämpning av 1 kap. 3 & i fall sådana som det förevarande. Tankegången är f.ö. inte begränsad till incestfallen. Den gäller också för t.ex. våldtäkt, där frågan har väsentligt större allmänt intresse, eftersom hemförsäkrin gens överfallsskydd i princip inrymmer dessa

fall och reglerna följaktligen skall tillämpas vid försäkringsbolagens skadereglering. "

I rättsfallet NJA 1986 s. 319 (bil. 1 rf. 74) tillerkändes två flickor ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen för lidande till följd av otukt med barn respektive otukt med ungdom. Huruvida flickorna också tillfogats person- skada prövades inte av Högsta domstolen, som alltså inte kom in på frågan om sambandet mellan 1 kap. 3 5 och 5 kap. l & skadeståndslagen.

Rättsfallet föranledde emellertid Conradi, som vid denna tid tjänstgjorde som ordförande i Brottsskadenämnden, att diskutera denna fråga i SvJT 1986 s. 453 ff. Conradi underströk därvid nämndens uttalande att det vid sidan av ersättning som lämnas för personskada enligt 5 kap. 1 5 inte finns något utrymme för att ge ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 5. Som stöd för denna ståndpunkt anförde han bl.a. följande:

"När man diskuterade våldtäktsfall under förarbetena till skadeståndslagen i samband med de regler som nu återfinns i 1 kap. 3 5, tänkte man nog inte på att våldtäkt i regel ger upphov till personskada i form av själsligt lidande (”genom fysiska medel direkt tillfogat psykiskt lidande som utgör en medi- cinskt påvisbar effekt"). Såvitt jag kan förstå var avsikten att reglerna i 1 kap. 3 5 skulle bl.a. just för våldtäktsfall öppna möjlighet att ge önskvärd ersättning, som inte kunde beredas på annat sätt. Att ersättningen i dessa fall i regel skulle kunna ges i form av gottgörelse för sveda och värk tänkte man nog inte på.

För min del utgår jag från att det själsliga lidandet i följd av en skadehän- delse är en enhetlig företeelse. Att föreställa sig, att det skulle finnas ett abstrakt, i det blå svävande lidande, inte besudlat av de olikartade medi- cinska symtom, som ingår i sveda och värk — ett lidandets das Ding an sich så att säga ter sig för mig ganska verklighetsfrämmande. Brottsska— denämndens resonemang om att lidandet enligt 1 kap. 3 5 utgör en med- verkande faktor i den orsakskedja som leder fram till det påvisbara medi- cinska resultatet ger en juridisk möjlighet att i hithörande fall undgå tillämpning av denna paragraf. All erforderlig ersättning kan ges med stöd av 5 kap. 1 5."

I juni 1986 tillsattes en särskild utredare för att se över brottsskadelagen i syfte att förbättra möjligheterna för brottsoffer att få brottsskadeersättning.

En av de frågor som utredaren skulle överväga var om en motsvarighet till

1 kap. 3 & skadeståndslagen borde införas i brottsskadelagen. Utredaren — Brottsskadenämndens nuvarande ordförande Holger Romander — fann det väl motiverat att det ersättningsbara området enligt denna lag vidgades till att avse vissa av de ersättningsmöjligheter som omfattas av 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se Ds Ju l987zl s. 27). Departementschefen delade denna uppfattning men undvek att ta ställning till om en sådan lagändring behövdes för att ersättning för lidande som avses i nämnda bestämmelse skulle kunna utges vid sidan av ersättning för personskada. Enligt departementschefen var lagändringen påkallad redan av det skälet att det i Brottsskadenämndens praxis hade förekommit fall av våldtäkt där det inte hade förelegat någon personskada, varför brottsskadeersättning för lidande på grund av brottet inte hade kunnat lämnas (se prop. 1987/88:92 s. 6).

I samband med lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1988, gjorde departementschefen emellertid ett uttalande som har intresse för frågan om förhållandet mellan ersättning enligt 1 kap. 3 & och 5 kap. 1 & skadestånds- lagen. Detta uttalande löd på följande sätt (se prop. 1987/88:92 s. 13):

"Stadgandeti 1 kap. 3 & skadeståndslagen tar sikte på en särskild form av ideell skada, nämligen psykiskt lidande som orsakas av vissa brottsliga handlingar. Vilka dessa brott är anges i paragrafen dels genom uppräkning av särskilda brott, dels genom en mer allmän beskrivning. Gemensamt för de brott som grundar skadeståndsrätt enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen är att de innebär en kränkning av målsägandens personliga integritet. Den skada som skall ersättas är det lidande som kränkningen ger upphov till. Skadetypen skall skiljas från sådan ideell skada som är en följdskada till personskada och som ersätts enligt reglerna i 5 kap. 1 & skadeståndslagen om sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan."

Efter lagändringen började Brottsskadenämnden ge ersättning för lidande enligt den nya bestämmelsen vid sidan av ersättning för personskada. Ersätt— ning för sådant lidande utgavs regelmässigt vid våldtäktsbrott och sexual- brott mot barn men lämnades också vid rån och vissa misshandelsbrott. En

liknande praxis hade redan dessförinnan utbildat sig inom Ansvarsförsäk-

ringens personskadenämnd. Däremot var det förhållandevis sällsynt att dom- stolarna utdömde särskild ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skade— ståndslagen vid sidan av ersättning för sveda och värk eller lyte och men enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Över huvud taget framställdes sällan något yrkande om ersättning enligt 1 kap. 3 5 skadeståndslagen, och när det sedan Brottsskadenämndens nya praxis börjat bli mera känd — blev van- ligare brukade ersättning för sveda och värk samt "psykiskt lidande" oftast yrkas som ett gemensamt belopp. I regel dömde domstolarna också ut sådan ersättning utan att särskilt ange om någon del avsåg lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

Frågan om förhållandet mellan 1 kap. 3 5 och 5 kap. 1 & skadeståndslagen prövades första gången av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1990 s. 186 (bil. 1 rf. 91). Domstolen slog i detta rättsfall fast att det inte möter något hinder mot att lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen ersätts vid sidan av sveda och värk enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Denna ståndpunkt har därefter bekräftats i rättsfallen NJA 1991 s. 83 (bil. 1 rf. 53), 1991 s. 228 (bil. 1 rf. 77), 1991 s. 766 (bil. 1 rf. 2) samt Högsta domstolens domar den 15 april 1992, nr DT 218 (bil. 1 rf. 15) och den 2 juli 1992, nr DB 337 (bil. 1 rf. 62). Rättsläget får alltså på denna punkt numera anses klart.

Rättsfallen väcker emellertid i sin tur frågan hur gränsen skall dras mellan de olika ersättningarna. Vad som kan ge upphov till tvekan är att också er- sättningspostema sveda och värk samt lyte och men enligt vedertagen upp— fattning omfattar lidande av psykiskt slag, under förutsättning att de psy- kiska besvären utgör en medicinskt påvisbar effekt (se SOU 1977:36 s. 120 och Conradi, 1989, s. 23 och 27). För att förebygga oklarhet beträffande termen psykiskt lidande har Brottsskadenämnden använt benämningen "er- sättning för kränkning" när det gäller sådant lidande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

Det nämnda gränsdragningsproblemet har berörts i det principuttalande av Brottsskadenämnden och det uttalande av Conradi som har återgetts i det

föregående. Också Nordenson — som sedan år 1980 har tjänstgjort som ord-

förande i Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (AP-nämnden) — har kommit in på detta problem i en artikel med anledning av rättsfallet NJA 1990 s. 186. Han anförde där bl.a. följande (se JT 1990—91 s. 93):

"Frågan om gränsdragningen mellan 'psykisk sveda och värk' samt sådant lidande som avses i 1 kap. 3 & Skadeståndslagen aktualiseras ofta i brotts- skadenämndens och AP-nämndens verksamhet. Båda nämnderna torde till personskada hänföra sådana psykiska besvär eller störningar som står åt- minstone på gränsen till psykiska sjukdomstillstånd, under det att allmänna obehags- eller oroskänslor, förorsakade av en genom brottslig handling förövad kränkning av den personliga integriteten, normalt hänförs till sådant lidande för vilket ersättning utgår endast enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Själva termen 'sveda och värk” kan möjligen anses vara mindre väl ägnad som beteckning på psykiska störningstillstånd av det här slaget; AP-nämn— den har därför sökt undvika detta uttryckssätt och har i sina yttranden i stället talat om ”psykiskt men” eller ”psykiska stömingstillstånd' av över- gående natur. Detta är enbart en terminologisk fråga någon saklig olikhet i förhållande till brottsskadenämndens praxis, där man i dessa fall ger er- sättning för sveda och värk, är det inte fråga om."

I det angivna rättsfallet hade en kvinnlig polisaspirant i samband med ett omhändertagande blivit biten av den som omhändertagits, vilken i syfte att skrämmas sanningslöst påstått sig vara HIV-smittad. Högsta domstolen fann att polisaspiranten hade tillfogats sveda och värk dels genom fysiskt lidande och obehag på grund av bettet, dels genom hennes rädsla och oro för att ha blivit smittad med HIV-virus, vilken oro varit av så allvarlig natur att hon fått undergå särskild psykoterapeutisk behandling. Polisaspiranten ansågs vidare berättigad till ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndsla- gen till följd av den kränkande behandling hon hade utsatts för vid kontakter med andra människor, vilka betraktat henne som HIV-smittad eller i vissa fall som drabbad av aids.

I rättsfallet NJA 1991 s. 766 gjorde Högsta domstolen följande principiella uttalande om förhållandet mellan 1 kap. 3 & och 5 kap. 1 & skadestånds-

lagen:

"Syftet med regeln [i 1 kap. 3 & skadeståndslagen] om ersättning för per— sonligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden av ett brottsligt angrepp på den personliga integriteten. Däremot är det inte avsett att ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen skall lämnas för sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed är hän- förligt till personskada. Sådant lidande ersätts nämligen såsom sveda och värk enligt bestämmelsen därom i 5 kap. 1 & skadeståndslagen (jfr NJA 1990 s. 186)."

I rättsfallet tillerkände Högsta domstolen de skadelidande vilka hade ut- satts för ett brutalt mordförsök, varvid de blivit mycket svårt knivskurna — ersättning dels enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen för stort personligt lidande i form av stark dödsångest och betydande obehag, dels enligt 5 kap. l & skadeståndslagen för sveda och värk, bestående huvudsakligen i fysiskt och psykiskt lidande under akut sj ukdomstid; i sistnämnda hänseende beaktades att de skadelidande till följd av brotten hade fått allvarliga psykiska besvär bestående i ångest, sömnsvårigheter, depressiva reaktioner m.m.

I Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218, gjorde domstolen ett uttalande av liknande innebörd som det som nyss återgetts. Den skade- lidande som utsatts för grov misshandel och genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom fått ersättning för sveda och värk — tillerkändes av Högsta domstolen ersättning enligt 1 kap. 3 5 skadeståndslagen för den högst avsevärda kränkning av den skadelidandes integritet som brottet hade inneburit. '

En fråga som har nära samband med det nu behandlade gränsdragnings- problemet är i vad mån ersättningen för lidande i ett personskadefall bör ges som gemensamt belopp avseende både 1 kap. 3 5 och 5 kap. 1 & skade— ståndslagen eller redovisas i skilda poster, en för sveda och värk eller lyte och men enligt 5 kap. l 5 och en annan för lidande enligt 1 kap. 3 5. Enligt Conradi (1989, s. 28) bör man principiellt, i överensstämmelse med all— männa grundsatser i skadeståndsrätten, fastställa dessa ersättningar i skilda poster. Också Nordenson framhåller i JT 1990—91 3. 93 f och 96 f att man

bör tydligt redovisa vad som har bedömts vara "psykisk sveda och värk" respektive lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen, bl.a. för att man skall kunna få en enhetlig tillämpning av den sistnämnda ersättningsbestämmel- sen.

Såväl Brottsskadenämnden som Ansvarsförsäkringens personskadenämnd brukar också regelmässigt redovisa ersättningen enligt 1 kap. 3 & skade— ståndslagen som en särskild post vid sidan av ersättningen enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Däremot förekommer detta inte lika ofta i domstolspraxis, även om en uppdelning i dessa olika poster synes ha blivit vanligare på senare tid.

Inte i något av rättsfallen NJA 1990 s. 186, 1991 s. 83 eller 1991 s. 228 fann Högsta domstolen anledning att i just de fallen göra en sådan uppdel- ning. Domstolen uttalade dock i rättsfallet NJA 1991 s. 83 att det många gånger är av värde att det skadeståndsbelopp som tillerkänns den skade- lidande fördelas på de olika ersättningspostema. Och i rättsfallet NJA 1991 s. 766, liksom i Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337,

redovisades detta belopp — utan närmare motivering — i sådana skilda

poster. 5.3 Ersättningsgrundande brott 5.3.1 Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.2 skiljer sig bestämmelsen i 1 kap. 3 & skadestånds- lagen från bestämmelsen i 5 kap. l & skadeståndslagen genom att den för sin tillämpning förutsätter att skadan har vållats genom en brottslig hand- ling. Det krävs dock inte att den som vållat skadan har fällts till ansvar för brottet (se bl.a. NJA 1936 s. 207). Den skadelidande kan vidare ha rätt till skadestånd enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen även om gärningsmannen inte

kan straffas därför att det föreligger någon straffrihetsgrund eller därför att brottet är preskriberat (se prop. 1972:5 s. 574).

Bestämmelsen räknar upp vissa typer av brott som grundar rätt till ersätt— ning för lidande som tillfogats genom den brottsliga handlingen. Som nämnts i avsnitt 5.1 omfattade denna uppräkning från början brott mot den personliga friheten, annat ofredande som innefattar brott, ärekränkning och annan dylik gärning. Dessa uttryck hänvisar inte till bestämda brottsbe- skrivningar utan anger endast den allmänna arten av den brottslighet som åsyftas. Vid tillkomsten av bestämmelsen gjorde departementschefen föl-

jande genomgång av de brott som den var avsedd att omfatta (se prop. 1972:5 s. 570 f):

"Till brott mot den personliga friheten hör i första hand de i 4 kap. 1—4 55 BrB angivna brotten, nämligen människorov, olaga frihetsberövande, för- sättande i nödläge samt olaga tvång. Olaga hot (4 kap. 5 & BrB) och de brottstyper vid vilka sådant hot ingår samt hemfridsbrott (4 kap. 6 5 första stycket BrB) innefattar regelmässigt ofredande. Även olaga intrång (4 kap. 6 5 andra stkaet BrB) bör under vissa förhållanden kunna anses som ofre- dande i förslagets mening, däremot knappast tagande av olovlig väg (12 kap. 4 & BrB). Självfallet hör själva brottet ofredande enligt 4 kap. 7 & BrB hit.

I likhet med kommittén vill jag till brott mot den personliga friheten hänföra också sådana sedlighetsbrott som innebär angrepp på person. Hit hör våldtäkt och våldförande (6 kap. 1 & BrB) samt frihetskränkande otukt (6 kap. 2 & BrB). Däremot synes otukt med barn, ungdom, avkomling eller syskon (6 kap. 3-5 55 BrB) inte böra räknas hit. Dessa brott kan däremot undantagsvis innebära ofredande. Fastän otuktligt beteende (6 kap. 6 & BrB) inte innefattar angrepp på person, bör detta brott i princip betraktas som ofredande av den person mot vilken brottet är riktat, medan koppleri och främjande av otukt torde falla utanför denna kategori (6 kap. 7 5 BrB). För- förelse av ungdom (6 kap. 8 & BrB) bör undantagsvis kunna betraktas som ofredande men kan i flertalet fall inte räknas hit.

Brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger misshandel, rån etc. utgör uppenbarligen sådant ofredande som avses i förevarande lagrum. Att sådana brott dessutom kan innefatta ärekränkning får därigenom sällan självständig betydelse, men det är tydligt att en sådan omständighet kan beaktas vid bestämmande av ersättning för li- dande. Bland förmögenhetsbrott som samtidigt kan innebära ofredande bör också nämnas utpressning (9 kap. 4 & BrB) och försök till detta brott. Även

mordbrand (13 kap. 1 & BrB) och andra allmänfarliga brott enligt 13 kap. BrB kan i vissa fall bedömas som ofredande.

Förledande av ungdom (16 kap. 12 & BrB) kan ta sig uttryck, som innebär ofredande. Förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 & BrB) kan undantagsvis ske i sådana former, att brott mot tjänstemannens personliga frihet före- ligger. I många fall torde detta brott i varje fall innefatta ofredande.

Liksom i kommitténs förslag används i departementsförslaget ordet 'äre- kränkning i samma betydelse som i 5 kap. BrB. Hit hör alltså samtliga de brott som omfattas av nämnda kapitel. Med de avslutande orden ”dylik brottslig gärning” åsyftar jag i likhet med kommittén i första hand falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse, resp. obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse (15 kap. 57 55 BrB). Jag anser att även mened med uppsåt att skada oskyldig (15 kap. 1 & BrB) bör kunna räknas hit, liksom någon gång osann partsutsaga (15 kap. 2 & BrB). Det är tydligt att förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 & BrB) kan innefatta ärekränkning, om brottet inte är att anse som Ofredande. Missfirmelse mot tjänsteman (17 kap. 5 & BrB) torde undantagslöst innefatta ärekränkning och kan någon gång dessutom anses som ofredande. Åtskilliga våldsbrott kan som jag nyss nämnde innefatta ärekränkning. Övriga 1 16 kap. BrB angivna brott torde däremot falla utanför, varvid dock är att märka, att hets mot folkgrupp (16 kap. 8 & BrB), liksom även olaga diskriminering (16 kap. 9 & BrB), givetvis samtidigt kan innefatta ärekränkning av enskild person.

Självständigt ämbetsbrott torde endast i vissa undantagsfall kunna anses utgöra sådant brott som avses i förevarande paragraf. Tänkbart är i och för sig att vissa former av tjänstemissbruk (20 kap. 1 & BrB) och brott mot tyst- nadsplikt (20 kap. 3 5) kan vara att anse som ofredande eller som gärning vilken är att jämställa med ärekränkning. Avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant äm- betsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Så synes ibland kunna vara fallet när en tjänsteman missbrukar sin ställning till förfång för enskild eller när brott mot tystnadsplikt utgör överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse. Däremot torde t.ex. den omständigheten att ett tjänstefel medför att någon berövas den personliga friheten inte i och för sig föranleda att paragrafen blir tillämplig. En annan sak är att en sådan gärning samtidigt kan utgöra annat brott som enligt det föregående omfattas av bestämmelsen."

Departementschefen avslutade denna genomgång av ersättningsgrundande brott med uttalandet att uppräkningen inte gjorde anspråk på fullständighet och att det inte kunde uteslutas att ersättning för lidande borde utgå även vid andra brott än de här nämnda. Enligt departementschefen fick det ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för bestämmelsen och den—

nas lydelse avgöra hur långt man borde gå när det gällde att genom skade-

ståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden som innefattar angrepp på

den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande (prop. 1972:5 s. 571).

I anslutning härtill kan nämnas att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 657 (bil. 1 rf. 90) inte ansett olaga diskriminering utgöra en sådan kränk- ning av den diskriminerade personligen att grund för skadestånd förelegat enligt 1 kap. 3 åskadeståndslagen. Detta avgörande står i överensstämmelse med departementschefens förut återgivna uttalande att olaga diskriminering torde falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde, om brottet inte sam- tidigt innefattar ärekränkning av enskild person. Som nämnts i avsnitt 5.1 ledde rättsfallet till en lagändring år 1986 som innebar att brottet olaga dis— kriminering lades till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott i be- stämmelsen. Å andra sidan fann Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1986 s. 319 (bil. 1 rf. 74) att brotten otukt med barn och otukt med ungdom (nu- mera motsvarande brottet sexuellt utnyttjande av underårig) i allmänhet måste anses innefatta sådant ofredande som avses i bestämmelsen, trots att departementschefen uttalat att så endast undantagsvis kunde vara fallet. Här kan också hänvisas till rättsfallet NJA 1990 s. 186 (bil. 1 rf. 91), där den åtgärd som medfört en kränkning bestod i vissa i och för sig icke straffbara påståenden vilka dock gjorts i så nära anslutning till en misshandel och hade sådant samband med denna att kränkningen ansågs tillfogad genom misshan- delsbrottet.

De fall där bestämmelsen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen torde ha störst be- tydelse är vid våldtäkt och andra sexualbrott samt vid ärekränkning. På senare tid har bestämmelsen i ökad utsträckning tillämpats också vid miss— handel och andra våldsbrott samt vid rån och liknande förmögenhetsbrott som innefattar ofredande.

Bedömningen av om en skadevållande handling innefattar ett sådant brott som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen får göras med hänsyn till gällande straffrättsliga regler. Om dessa ändras kan det påverka bestämmelsens till- lämpningsområde. Strafflagstiftningen har också på senare tid ändrats några gånger i syfte att förstärka den enskildes skydd mot angrepp av integri- tetskränkande karaktär.

De överväganden som har gjorts i samband med den straffrättsliga regle-

ringen av olika integritetskränkande brott har betydelse också för den skade-

ståndsrättsliga bedömningen i vad mån ersättning bör utges för denna kränk- ning. I den följande redogörelsen för de brott som kan anses ersättnings— grundande återges därför uttalanden i förarbetena till lagstiftningen om vissa brott som har särskilt intresse i detta sammanhang. Det gäller framför allt de ändringar som på senare tid har gjorts i brottsbalken beträffande grov misshandel (3 kap. 6 5) och sexualbrotten (6 kap.).

1 det följande behandlas även några brott som inte, eller bara möjligen, omfattas av 1 kap. 3 & skadeståndslagen men som kan ge upphov till en kränkning av liknande slag som den som avses i bestämmelsen. Exempel på sådana brott är egenmäktighet med barn (7 kap. 4 & BrB), grov stöld genom bostadsinbrott (8 kap. 4 & BrB), vissa slags bedrägeribrott (9 kap. 1 & BrB) och hets mot folkgrupp (16 kap. 8 & BrB).

För att kunna bilda sig en uppfattning om vilka kostnadskonsekvenser en rätt till ersättning för kränkning genom olika slags brott kan få är det givetvis väsentligt att veta vilken omfattning dessa brott har. Beträffande de i praktiken viktigaste brotten redovisas därför några statistiska uppgifter om antalet polisanmälda brott. Uppgifterna har hämtats ur BRA-rapporten (1991 :6) Brottsutvecklingen 1990 och Statistiska Centralbyråns kriminalsta— tistik över anmälda och lagförda brott under år 1991.

5.3.2 Brott mot person Till kategorin brott mot person brukar räknas brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB), brott mot frihet och frid (4 kap. BrB), ärekränkningsbrott (5 kap.

BrB), sexualbrott (6 kap. BrB) och brott mot familj (7 kap. BrB). Till denna

brottskategori kan också hänföras överträdelse av besöksförbud.

Brott mot liv och hälsa (3 kap. BrB)

Utmärkande för brotten i 3 kap. BrB är att de tar sikte på angrepp mot en—

skilda personers fysiska integritet eller utgör en fara för sådana angrepp.

Brott som har medfört den skadelidandes död, dvs. mord (3 kap. 1 5), dråp (3 kap. 2 5), bamadråp (3 kap. 3 5) och vållande till annans död (3 kap. 7 5), är i detta sammanhang av mindre intresse. För den avlidne blir det ju inte aktuellt med någon ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Och något anspråk på denna ersättning kan enligt gällande rätt inte föras

över på den avlidnes arvingar innan ersättningen har fastställts.

Däremot kan anhöriga till den avlidne under vissa förutsättningar ha ett eget anspråk på ersättning — förutom för förlust av underhåll, se 5 kap. 2 & skadeståndslagen — för personskada som tillfogats dem i form av chock eller psykisk depression på grund av dödsfallet. Om de bevittnat dödsfallet eller i vart fall varit närvarande vid tillfället, torde de kunna få ersättning för personskadan enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen (se NJA 1971 s. 78 och Svea hovrätts dom den 13 september 1976 nr 12:DT 25). Frågan om de kan få ersättning även i fall då de drabbas av en personskada vid underrättelsen om dödsfallet har hittills besvarats nekande i rättspraxis (se NJA 1979 s. 620). Som nämnts i avsnitt 2.3 har Högsta domstolen nyligen hänskjutit denna fråga till avgörande i plenum.

Det är oklart om i liknande situationer också ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan utgå till nära anhöriga för den kränkning som kan ha tillfogats dem genom det brott som har lett till dödsfallet. Sådan ersättning har av Hovrätten över Skåne och Blekinge i en dom den 5 juli 1991, DB 3166, tillerkänts modern till en liten flicka som mördats av moderns sambo. Domen överklagades inte till Högsta domstolen.

Till ofredande som kan grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skade- ståndslagen räknas bl.a. sådana brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger (se avsnitt 5.3.1). Till den brottskate- gorien hör försök till mord eller dråp (se NJA 1991 s. 766 och övriga rätts- fall i bil. 1 avsnitt 2.1). Dessa brott är förhållandevis ovanliga. Under år 1991 polisanmäldes inte fullt 500 sådana brott.

Andra exempel på brott som utgör sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen är enligt förarbetena till bestämmelsen (se avsnitt 5.3.1) och enligt fast rättspraxis (se NJA 1990 s. 186 och Högsta domsto— lens dom den 15 april 1992, nr DT 218, samt övriga rättsfall i bil. 1 avsnitt 2.2) misshandel och grov misshandel (3 kap. 5 och 6 55 BrB). Under år

1991 polisanmäldes drygt 40 000 sådana brott. Detta utgör en markant ök— ning, nära 70 procent, sedan år 1980. Ökningen torde delvis kunna förklaras av en ökad anmälningsbenägenhet, särskilt när det gäller kvinnomisshandel. Antalet personer som dömts för misshandel eller grov misshandel är dock betydligt lägre, år 1991 drygt 5 000.

Misshandel föreligger, om någon tillfogar annan kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller all—

varlig sjukdom eller i övrigt visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

I 3 kap. 6 & BrB föreskrevs ursprungligen att brottet skulle anses grovt bl.a. om gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Detta rekvisit tolkades i praxis restriktivt, med följd att även mycket allvarliga fall av misshandel behandlades som misshandel som inte var att anse som grov. För att uppnå en gränsdragning mellan grov misshandel och annan misshan- del som bättre svarade mot det allmänna rättsmedvetandet ändrades bestäm- melsen år 1988 så att uttrycket "synnerlig" hänsynslöshet eller råhet byttes ut mot "särskild" hänsynslöshet eller råhet (Ds Ju l986:11, prop. 1987/88: 14, JuU 16, rskr. 84).

I förarbetena till ändringen anförde departementschefen följande (se prop. 1987/88:14 s. 5):

"Vid sidan av de fall då det har varit fråga om livshotande gärningar synes man kunna urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som ut— slag av en råhet eller hänsynslöshet, som går vida utöver vad som är känne— tecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet, när flera tillsammans misshandlar en annan person, en situation som enligt vad som förut angetts uppmärksammats redan i förarbetena till BrB. Det är främst Offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång, som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är Oprovocerad.

En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främst inom det s.k. ungdomsvåldet, är att ”spar- ka på den som redan ligger,, dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Gärningar av detta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan att gärningsmannen haft en klar upp- fattning av situationen. Det är inte i första hand i sådana fall, utan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är försvarslös

men ändå fortsätter misshandeln, som denna framstår som särskilt hänsyns- lös eller rå.

Vidare råder det inte någon tvekan om att våldshandlingar mot den som är fysiskt väsentligt svagare t.ex. ett litet barn eller en äldre person ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln på enbart dessa grunder kan anses som grov. Vid kvinnomisshandel — som i regel också avser en fysiskt svagare person består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och sparkar och är inte sällan förenat med hot. De synliga skadorna kan vara begränsade till blåmärken, svullnader, frakturer eller mindre tandskador. Pågår misshandeln under en längre tid eller utgör den ett led i upprepade och allvarliga övergrepp, framstår den ändå som utslag av särskild bruta- litet. Det försvårande momentet vid denna typ av misshandel ligger främst i den påtagliga integritetskränkningen liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär."

I förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen nämns inte vållande till kroppsskada eller sjukdom (3 kap. 8 & BrB) eller framkallande av fara för annan (3 kap. 9 & BrB) som exempel på brott som kan grunda rätt till er- sättning enligt bestämmelsen. Enligt Nordenson (1977, S. 129) synes det dock inte uteslutet att dessa brott i vissa fall bör räknas hit. Och i två hovrättsavgöranden har de ansetts tillhöra denna kategori (se bil. 1 rf. 84 och 85). År 1991 polisanmäldes ca 1 400 sådana brott.

Brott mot frihet och frid (4 kap. BrB)

De fyra första paragraferna i 4 kap. BrB behandlar brott som innebär kränk- ning av handlings- och rörelsefriheten. Redan enligt 6 kap. 3 5 i 1864 års strafflag ansågs motsvarigheten till människorov (4 kap. 1 5), olaga fri— hetsberövande (4 kap. 2 5), försättande i nödläge (4 kap. 3 ä) och olaga tvång (4 kap. 4 5) vara ersättningsgrundande. I förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen anges dessa brott som exempel på brott mot den personliga friheten som grundar rätt till ersättning enligt bestämmelsen (se avsnitt 5.3.1; jfr beträffande olaga tvång rättsfallen i bil. 1 avsnitt 3.1). Olaga

tvång innebär att någon genom misshandel eller annars med våld eller ge—

nom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något.

Övriga brott i 4 kap. BrB tar sikte på fridskränkningar. Olaga hot (4 kap. 5 5), liksom de brottstyper vid vilka sådant hot ingår, anses regelmässigt innefatta ofredande i den mening som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se avsnitt 5 .3.1 och rättsfallen i bil. 1 avsnitt 3.2). Olaga hot består i att någon lyfter vapen mot annan eller i övrigt hotar med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller för annans säkerhet till person eller egendom. År 1991 polisanmäldes drygt 20 000 fall av olaga hot.

För straffbarhet krävs inte att den hotade blir rädd. Från ansvar utesluts dock sådana fall där det var uppenbart för den hotade att hotet inte kunde vara allvarligt menat, liksom fall då hotet annars inte var ägnat att störa hans frid t.ex. därför att det var likgiltigt för honom om hotet verkställdes eller därför att han visste att han utan särskild olägenhet kunde avstyra hotet (Beckman m.fl., 1987, s. 199).

Även hemfridsbrott (4 kap. 6 5 första stycket) anges i förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen regelmässigt innefatta ofredande i den bestämmelsens mening (se avsnitt 5.3.1; jfr RH 1987:120). Hemfridsbrott föreligger om

någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig detär rum, hus, gård eller fartyg. År 1991 polisanmäldes ca 5 000 hem- fridsbrott.

Med bostad avses inte endast lokal eller annan plats där en person bor be- ständigt eller för längre tid. Även en tillfällig bostad, t.ex. ett hotellrum, en hytt på en båt eller ett tält, kan utgöra en persons bostad. Hemfridsbrott kan föreligga även om ingen bor i lokalen vid den tidpunkt då det olovliga in- trängandet eller kvarstannandet äger rum. Det krävs dock att lokalen inte anses övergiven. Straffskyddet avser förutom den egentliga bostaden även gård eller trädgård som hör till bostaden. Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad, om det framgår att området hör till bostaden. Även uthus och andra ekonomibyggnader som finns inom gården eller träd- gården liksom gårdsplanen omkring byggnadema omfattas av Straffskyddet, däremot inte mer avsides belägna byggnader (se SOU 1953:14 s. 167 f).

Om någon i annat fall än som nu nämnts obehörigen intränger eller kvar- stannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat sådant ställe, föreligger olaga intrång (4 kap. 6 5 andra stycket). Detta brott kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen under vissa förhållanden anses som ofredande i bestämmelsens mening (se avsnitt 5.3.1).

Av rättsfallet NJA 1990 s. 315 framgår att inbrott i annans bostadslägenhet bedöms som hemfridsbrott, om gärningsmannen saknar stölduppsåt och det väsentliga momentet i gärningen utgörs av kränkningen av hemfriden. I detta rättsfall uttalade Högsta domstolen vidare att den som genom inbrott tränger sig in i en annans bostadslägenhet typiskt sett får anses göra sig skyldig till en sådan kränkning av hemfriden och den personliga integriteten att hemfridsbrottet i regel bör bedömas som grovt.

Även ett bostadsinbrott i syfte att stjäla utgör i och för sig ett hemfrids- brott. Enligt allmänna regler om sammanträffande av brott bedöms gärning- en emellertid i detta fall enbart som grov stöld enligt 8 kap. 4 & BrB (se närmare om detta brott i avsnitt 5.3.3). I vad mån ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan ges för den chock och bestörtning som kan upp— levas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott är osäkert. I Brottsskadenämndens praxis finns exempel på att ersättning har lämnats för kränkning i samband med bostadsinbrott i fall då den skadelidande varit hemma och konfronterats med tjuven eller av fruktan för denne hållit sig gömd. Nämnden har dock inte ansett sig ha stöd i rättspraxis för att ersätta det obehag som den skadelidande kan uppleva om han kommer hem och fin- ner att det varit inbrott i bostaden. Något avgörande av Högsta domstolen beträffande denna fråga finns inte. Däremot har några tingsrätter ansett att inbrottsstöld som skett vid en tidpunkt då någon inte varit hemma inne— fattade ett sådant ofredande som medför ersättning enligt 1 kap. 3 & skade- ståndslagen (se bil. 1 rf. 21 och 23).

Brottet ofredande (4 kap. 7 &) utgör givetvis sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se avsnitt 5.3.1 samt NJA 1987 s. 746 och

rättsfallen i bil. 1 avsnitt 3.4). I straffrättslig mening innebär ofredande att

någon handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende i övrigt ofredar annan. En i praktiken van- lig form av ofredande är att någon genom telefonpåringningar stör annans nattro eller på annat sätt trakasserar denne. För att beteendet skall anses hänsynslöst krävs att det enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en känn- bar fridskränkning (Beckman m.fl., 1987, s. 207). Under år 1991 polisan— mäldes ca 13 000 fall av ofredande.

Det är möjligt att uttrycket "ofredande" i 1 kap. 3 & skadeståndslagen har en något vidsträcktare innebörd än enligt 4 kap. 7 & BrB. Enligt förarbetena till skadeståndslagen syftar uttrycket nämligen på "hemfridsbrott och annat brottsligt handlande som bereder liknande obehag, alltså inte enbart vad brottsbalken benämner ofredande i 4 kap. 7 &" (SOU 1963:33 s. 41; jfr prop. 1972:5 s. 178 och 569).

Brotten brytande av past- eller relehemlighet (4 kap. 8 å), intrång i förvar (4 kap. 9 &) och olovlig avlyssning (4 kap. 9 a &) nämns — efter en lagänd- ring år 1975 uttryckligen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Dessa brott torde emellertid regelmässigt innefatta ofredande och redan på denna grund om-

fattas av den bestämmelsen (se avsnitt 5.1).

Överträdelse av besöksförbud

Enligt 14 kap. 7 5 andra stycket äktenskapsbalken får domstolen i ett mål om äktenskapsskillnad förbjuda makarna att besöka varandra till dess att skillnadsfrågan har avgjorts.

Enligt lagen (1988:688) om besöksförbud — som syftar till att förbättra situationen för främst kvinnor som utsätts för förföljelse och trakasserier av män som de tidigare sammanlevt med kan besöksförbud meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Ett sådant förbud får meddelas, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet

avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt

trakassera den som förbudet avser att skydda. Vid bedömningen av om så— dan risk föreligger skall särskilt beaktas om den för vilken besöksförbudet avses gälla tidigare har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Kan det antas att ett besöksförbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till förbud att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas.

Överträdelse av ett besöksförbud enligt äktenskapsbalken eller lagen om besöksförbud är belagd med straff (se 24 å i den lagen). En sådan över- trädelse kan också grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. Bä skade- ståndslagen i de fall då brottet innefattar ofredande (se rättsfallen i bil. 1 avsnitt 3.5).

Ärekränkning (5 kap. BrB)

Uttrycket ärekränkning i 1 kap. 3 & skadeståndslagen har samma betydelse som i 5 kap. BrB. Samtliga ärekränkningsbrott är alltså ersättningsgrun- dande (se avsnitt 5.3.1).

Förtal (5 kap. 1 5) består i att någon pekar ut annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller på annat sätt lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Vid bedömande huruvida brottet utgör grovt förtal (5 kap. 2 5) skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller på annat sätt

var ägnad att medföra allvarlig skada.

För att förtal eller grovt förtal skall föreligga krävs att handlingen riktar sig mot viss person. I och för sig kan även yttranden som formellt avser t.ex. en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller en annan grupp utgöra ett sådant brott men bara om yttrandena kan förstås så att en eller flera be- stämda personer därigenom utpekas (Beckman m.fl., 1987, s. 231).

Förolämpning (5 kap. 3 5), vilket brott är subsidiärt till förtal, består i att

någon smädar annan genom kränkande tillmälen eller beskyllningar eller ge-

nom annat skymfligt beteende mot honom. Med förolämpning avses sådana handlingar som riktar sig direkt mot den angripne och som är ägnade att såra dennes egen känsla att vara aktad och ansedd. Exempel är skällsord (se NJA 1989 s. 374, i bil. 1 rf. 39).

Förtal av avliden (5 kap. 4 &) föreligger, om gärningen är sårande för de efterlevande eller om den i annat fall, med beaktande av den tid som för- flutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. I rättsfallet NJA 1966 s. 565 slog Högsta domstolen fast att de efterlevande i ett sådant fall hade rätt till ersättning enligt 6 kap. 3 & strafflagen, som numera motsvarar 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

I betänkandet (SOU l972z88) Ärekränkning föreslogs bl.a. att den rätt till ersättning som sålunda tillkommer efterlevande till den avlidne skulle bort— falla, eftersom de efterlevandes befogade intressen fick anses vara till- räcldigt tillgodosedda genom rätten att erhålla en straffdom på grund av förtalet (se bet. s. 82). Förslaget genomfördes dock inte.

Sexualbrott (6 kap. BrB)

Utmärkande för sexualbrotten är att de utgör en allvarlig kränkning av off- rets kroppsliga sexuella och personliga integritet. Flertalet sexualbrott grundar också rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se avsnitt 5.3.1 och rättsfallen i bil. 1 avsnitt 5). Att det kan råda viss osäkerhet beträffande några brott berörs i det följande.

Sexualbrotten är en förhållandevis liten brottskategori men med ett högt s.k. mörktal. År 1991 polisanmäldes 5 500 sådana brott, dvs. ca 0,5 procent av det totala antalet anmälda brottsbalksbrott. Av anmälningarna avsåg inte fullt 2 800 sexuellt ofredande, ca 1 400 våldtäkt och grov våldtäkt samt 1 200 sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Anmälningama har ökat sta- digt sedan mitten av 1970-talet. Under slutet av det årtiondet var det främst anmälningar av sexuellt ofredande (inklusive blottning) som stod för ök-

ningen, medan det från och med år 1984 har varit de grövre sexualbrotten som ökat mest. Framför allt har antalet polisanmälningar av sexualbrott mot barn ökat markant; av alla anmälda sexualbrott gäller mer än 30 procent brott mot barn under 15 år. Antalet personer som har dömts för sexualbrott är betydligt lägre än antalet polisanmälningar. Under år 1991 dömdes 400 personer för sådana brott, varav i det närmaste 150 för våldtäkt och grov våldtäkt.

År 1984 genomfördes omfattande ändringar av straffbestämmelsema om sexualbrott (SOU 1982:61, prop. 1983/84:105, JuU 25, rskr. 332). Skälen till ändringarna var bl.a. att de tidigare bestämmelserna ansågs präglade av en äldre tids moralföreställning i sexuella frågor och att bestämmelsemas utformning till en del grundades på en diskriminerande kvinnosyn. Ytter- ligare ett skäl för ändringarna var intresset att ta till vara den moderna sociologiska och kriminologiska forskningen på området som bl.a. har be- lyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, främst våld— täkt och koppleri samt sexuella övergrepp mot barn (se prop. 1983/84:105 s. 15).

År 1992 gjordes några andra ändringar beträffande vissa av sexualbrotten (Ds Ju 198916, prop. 1991/92:35, JuU7, rskr. 159, SFS l992:147). Det huvudsaldiga syftet med ändringarna som trädde i kraft helt nyligen, den 1 juli 1992 — var att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang samt att ytterligare markera det allvarliga i sexuella övergrepp mot barn.

Våldtäkt (6 kap. l 5) består i att någon tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som inne- bär eller för den hotade framstår som trängande fara. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Enligt paragrafens andra stycke skall en lindrigare straffskala tillämpas, om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt (angående gränsdragningen mellan brotten i första och andra styckena se NJA 1986 s. 122 och s. 414 samt 1988 s. 40).

Är brottet grovt, rubriceras det enligt paragrafens tredje stycke som grov våldtäkt. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var livsfarligt eller om den som har begått gärningen tillfogat all- varlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet

eller offrets låga ålder eller annars, visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

En nyhet vid 1984 års reformering var att en tidigare bestämmelse om våld- förande upphävdes. Som våldförande rubricerades en gärning som i och för sig uppfyllde lagens rekvisit för våldtäkt men som med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller i övrigt ansågs vara mindre grov än våldtäkt. Andra omständigheter som kunde vara av betydelse var att kvinnan under— låtit att tillkalla hjälp när detta varit möjligt eller att hon föranlett eller tillåtit närmanden från mannens sida. I rättspraxis bedömdes ett sexuellt övergrepp i allmänhet som våldförande, om parterna vid gämingstillfallet hade eller tidigare hade haft en stadigvarande sexuell relation till varandra. Men också andra omständigheter såsom att kvinnan följt med en man, som hon endast varit ytligt bekant med, till hans bostad eller att hon liftat eller följt med en raggarbil medförde inte sällan att brottet bedömdes mildare även om våldet och hotet varit av mycket allvarligt slag (se prop. 1983/84: 105 s. 20).

Som motivering till att slopa brottet våldförande anförde departements— chefen följande (se prop. 1983/84:105 s. 21):

"Lagstiftningen får inte ha en sådan inriktning att man som nu riskerar att uppmärksamheten i stället för att fokuseras på själva övergreppet kommer att till betydande del inriktas på hur kvinnan har uppträtt. Utgångspunkten måste vara att kvinnan i varje situation har rätt att bestämma över sin egen sexualitet, och att hennes önskan att inte ha samlag eller annat sexuellt umgänge ovillkorligen skall respekteras. Att uppsåtligen tilltvinga sig sam- lag eller därmed jämförligt sexuellt umgånge med våld eller genom hot som innebär eller framstår som en trängande fara utgör därför en synnerligen grov kränkning av den personliga integriteten och måste som jag ser det bedömas som våldtäkt helt oberoende av parternas relationer och de om- ständigheter som har föregått övergreppet."

Vid straffmätningen skall i första hand hänsyn tas till arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen har använt samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Härutöver gäller givetvis liksom i andra samman- hang att straffmätningen måste ske med utgångspunkt i en helhetsbild av den situation som föreligger till bedömning i det enskilda fallet (prop. 1983/84: 105 s. 23 och 51).

Vid denna helhetsbedömning kunde man enligt departementschefen inte bortse från de omständigheter som hade föregått angreppet eller som anknöt till parternas personliga relationer (se prop. 1983/84:105 s. 23). Den omständigheten att en helhetsbedömning måste göras innebar enligt hans mening dock inte att man i förundersökningen och processen fick dra in förhållanden som saknar rättslig relevans. Han fortsatte (se prop. 1983/84: 105 s. 24):

"Hit hör uppgifter om hur kvinnans levnadssätt har varit. Viktigt är vidare att den omständigheten att en kvinna exempelvis har följt med en man i hans bil eller till hans bostad eller medgett vissa närmanden från hans sida inte ses som om hon därmed skulle vara i någon mening medvållande till ett in— träffat övergrepp. Sådana omståndigheter får således inte påverka hennes rättsskydd. Skulle man se saken på det sättet, riskerar förundersökningen och brottmålsprocessen såväl som den rättsliga bedömningen att snedvridas. Över huvud taget bör den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna inte leda till en mildare bedömning."

Angående frågan i vad mån kvinnans förhållande till mannen och liknande omständigheter bör tillmätas betydelse vid straffrubriceringen och straff— mätningen i ett våldtäktsmål uttalade riksdagen emellertid en i viss mån annan mening än departementschefen (se JuU 1983/84:25 s. 17 f):

"Vad som här skall stå i centrum för den rättsliga bedömningen är, som departementschefen framhåller, gärningsmannens handling och vad som för— anlett honom att utföra den. Avsikten med förslaget i propositionen är att en bedömning av våldets och hotets art alltid skall vara det grundläggande. Och naturligtvis måste en gärning där våldet eller hotet varit av allvarlig karaktär regelmässigt falla in under den strängare straffskalan oavsett om— ständigheterna i övrigt. Helhetsbedömningen innebär emellertid att sådana faktorer som förhållandet mellan offret och gärningsmannen liksom vad som föregått övergreppet vid sidan av andra omständigheter inte kan frånkännas betydelse. Mot denna bakgrund anser utskottet att departementschefens ut- talande att den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna över huvud taget inte bör leda till en mildare be- dömning, ett uttalande som torde ha avseende på frågan huruvida brottet skall hänföras till den lindrigare straffskalan, är något onyanserat.

Utskottet vill här samtidigt peka på att omständigheter av det nyss nämnda slaget beroende på förhållandena också kan göra bedömningen strängare. Exempelvis kan i ett fall där parterna varit bekanta med varandra gärnings- mannen ha svikit ett förtroende, något som bör påverka brottets svårhets— grad i höjande riktning. Det förhållandet att man — här såsom eljest — måste göra en helhetsbedömning innebär naturligtvis inte att man i det rättsliga förfarandet får dra in omständigheter som saknar rättslig relevans. Som departementschefen säger gäller generellt att allmänna uppgifter om t.ex. kvinnans vandel och levnadssätt saknar betydelse för den rättsliga be- dömningen. "

Uttrycken "med hänsyn till tillvägagångssättet" och " särskild hänsynslöshet" i paragrafens tredje stycke infördes genom 1992 års ändringar för att tyd- ligare än tidigare markera att sådana omständigheter skall beaktas vid be- dömningen av om brottet är grovt. Detta medför en närmare anknytning till bestämmelsen om grov misshandel. Vid tillämpningen går det alltså att vinna viss ledning av förarbetena till detta brott (se om dessa förarbetsut- talanden avsnitt 5.3.2). I anslutning härtill uttalade departementschefen följande (se prop. 1991/92:35 s. 14; jfr också prop. 1983/84:105 s. 52):

"Sålunda torde det exempelvis ofta finnas anledning att uppfatta upp- repade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som an- vänts, som så brutala att de måste anses vara utslag av en sådan hänsynslös- het och råhet som går klart utöver vad som kännetecknar våldtäktsbrotten i allmänhet. Detsamma gäller vissa andra situationer då den som har begått gärningen gått till väga på ett särskilt hänsynslöst sätt, t.ex. när offret är invalid eller i annat fall befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Hit bör naturligtvis också den typ av s.k. gruppvåldtåkter, där offret måste uppfatta situationen som utomordentligt skrämmande och förenad med total hjälplös- het. Ett sådant övergrepp är en ytterst allvarlig integritetskränkning, även om det inte förekommit någon allvarligare misshandel eller inslag av direkt förnedrande behandling utöver det som övergreppet i sig innebär."

Genom 1992 års ändringar lades också uttrycket "offrets låga ålder" till i paragrafens tredje stycke för att ge uttryck för det särskilda skydd som mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp.

Sexuellt tvång (6 kap. 2 &) avser situationer där någon, i andra fall än genom våldtäkt, förmås till sexuellt umgänge (angående gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt tvång se RH 1991:120). Brottet skall enligt paragrafens andra stycke bedömas som grovt sexuellt tvång, om den som har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller brottet annars är att

anse SOm gI'OVt.

Exempel på grovt sexuellt tvång är enligt förarbetena att det har varit fråga om flera gärningsmän, att offret utsatts för förnedrande eller annan hän- synslös behandling i samband med övergreppet eller att övergreppet förövats mot någon som på grund av allvarligare sjukdom eller kroppsskada är för—

svarslös. Av betydelse kan också vara om offret tillfogats skador vid över- greppet. Har övergreppet riktats mot ett barn bör det leda till att brottet bedöms som grovt, liksom om gärningsmannen har utnyttjat en tvångssitua- tion under lång tid eller annars vid upprepade tillfällen (se prop. 1991/92:35 s. 23).

Sexuellt utnyttjande (6 kap. 3 5) innebär att någon förmår annan till sexuellt umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning eller att någon har sexuellt umgänge med annan genom att otillbörligt ut- nyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning. Brottet skall enligt paragrafens andra stycke bedömas som grovt sexuellt utnyttjande, om den som har begått gärningen

visat särskild hänsynslöshet eller brottet annars är att anse som grovt.

Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande har en funktion att fylla framför allt när det gäller missbruk av ungdomars beroendeställning. Arten av beroende— förhållandet och i förekommande fall åldersskillnaden mellan den unge och gärningsmannen är omständigheter som enligt förarbetena skall särskilt be— aktas vid avgörandet av om brottet skall anses som grovt. Bestämmelsen kan emellertid få betydelse även i fall då båda parter är vuxna, t.ex. då någon som står i vårdnadsförhållande eller liknande till en vuxen uppnått myndig ålder men fortfarande befinner sig i en stark beroendeställning (se prop. 1983/84:105 s. 26).

Andra situationer som omfattas av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande är utnyttjande av en person som befinner sig i hjälplöst tillstånd. Sin största praktiska betydelse i sådana situationer har bestämmelsen då någon på grund av kraftig berusning eller narkotikapåverkan inte har förmåga att uppfatta att han eller hon utsätts för sexuella närmanden. Bestämmelsen är också tillämplig vid sexuella övergrepp mot sovande personer eller en person som på grund av sjukdom eller kroppsskada inte kan bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gämingens innebörd. Slutligen avses sexuellt umgänge med psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda (se prop. 1983/84:105 s. 26). För straffansvar krävs inte i dessa situationer att den som begått gärningen har övervunnit ett motstånd från den andres sida eller ens att det är gär- ningsmannen som har tagit initiativ till det sexuella umgänget (se prop. 1991/92:35 s. 20).

Sexuellt utnyttjande av underårig (6 kap. 4 5) motsvarade före 1984 års ändringar brotten otukt med barn och otukt med ungdom. Enligt förarbetena

till 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan dessa brott inte räknas till brott mot den

personliga friheten och endast undantagsvis innebära ofredande (se avsnitt 5.3.1). I rättsfallet NJA 1986 s. 319 (bil. 1 rf. 74) uttalade emellertid Högsta domstolen att brotten i allmänhet måste anses innefatta sådant ofre— dande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. I rättspraxis finns också flera exempel på att ersättning enligt den bestämmelsen har dömts ut vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig (se bil. 1 avsnitt 5.4). Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig innefattar ett ovill- korligt förbud för någon att ha sexuellt umgänge med barn eller ungdom under 18 år som är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut. Straffansvar inträder även om den underårige samtyckt till den sexuella förbindelsen. Brottet skall enligt paragrafens andra stycke bedömas som grovt sexuellt utnyttjande av underårig, om den som begått gärningen hand- lat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller brottet på grund av dennes

låga ålder eller annars är att anse som grovt.

De allmänna bestämmelserna om sexuella övergrepp i 6 kap. 1—3 åå avser också övergrepp mot underåriga. Genom bestämmelsen om sexuellt utnytt- jande av underårig har barn och ungdomar fått ett väsentligt utökat skydd mot att utsättas för sexualhandlingar som de inte är mogna för. I förarbetena till 1984 års lagändringar framhålls särskilt att en underårig kan bli indragen i ett sexuellt förhållande utan att det är fråga om ett direkt fysiskt eller psykiskt tvång. I stället kan det röra sig om övertalning eller annat ut— nyttjande av det faktiska överläge som en vuxen person intar i förhållande till den underårige (se prop. 1983/84:105 s. 27 f).

Genom 1992 års ändringar fördes den underåriges låga ålder in i lagtexten som en omständighet att beakta vid bedömningen av om brottet är att anse som grovt. Avsikten var att på samma sätt som vid grov våldtäkt markera att låg ålder bör vara en av de omständigheter som är av betydelse vid denna bedömning. Enligt förarbetena finns det normalt anledning att se be- tydligt allvarligare på brottet om offret är ett litet barn än om det är en person som befinner sig nära 18-årsgränsen, bl.a. med hänsyn till att ett litet

barn befinner sig i en särskilt utsatt position och i allmänhet på ett helt annat sätt är ur stånd att värja sig (se prop. 1991/92:35 s. 15).

Sexuellt umgänge med barn (6 kap. 5 &) består i att någon, i annat fall än som avses i de tidigare paragraferna, har sexuellt umgänge med barn under 15 år. Straffansvar inträder även om förbindelsen är helt frivillig från barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte.

Brotten sexuellt umgänge med avkomling (6 kap. 6 & första stycket) och sexuellt umgänge med syskon (6 kap. 6 5 andra stycket) tar sikte på att någon, i annat fall än som avses i de tidigare paragraferna, har samlag med eget barn eller dess avkomling respektive med sitt helsyskon. Dessa brott motsvarade före 1984 års ändringar brotten otukt med avkomling respektive otukt med syskon. I förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen uttalas att brotten, lika litet som brotten otukt med barn eller otukt med ungdom, kunde räknas till brott mot den personliga friheten och endast undantagsvis innebära ofredande (se avsnitt 5.3.1). Något domstolsavgörande där ersätt- ning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen har dömts ut i ett sådant fall finns veterligen inte. Däremot har Brottsskadenämnden i några fall lämnat ersätt— ning vid brotten otukt med avkomling (respektive sexuellt umgänge med av- komling) och otukt med syskon (se bl.a. beslut 1989-04-19, Dnr 764/88, beslut 1991—06-26, Dnr 793/91, och beslut 1991-09-18, Dnr 1107/91).

I betänkandet (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp före- slog sexualbrottskommittén att de beteenden som avses i de nuvarande be— stämmelserna i 6 kap. 6 5 skulle avkriminaliseras. Kommitténs motivering var att de övriga bestämmelserna i BrB ger tillräckligt skydd för straffvärda sexuella förbindelser inom familjen. Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna personer borde därför enligt kommittén inte bestraffas även om par- terna är nära släkt. Förslaget mötte ett i huvudsak mycket negativt mot- tagande av remissinstanserna. De argument som framfördes mot kommitténs förslag var, förutom sociala och etiska värderingar, att ett barn även sedan det har fyllt 18 är ofta står i starkt beroendeförhållande till sina föräldrar. Bl.a. med hänsyn härtill ansåg departementschefen att den nuvarande krimi— naliseringen skulle behållas (se prop. 1983/84:105 s. 33 f).

Sexuellt ofredande (6 kap. 7 &) består enligt paragrafens första stycke i att någon sexuellt berör barn under femton år utan att det är fråga om sexuellt umgänge eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med

sexuell innebörd.

Bestämmelsen avser bl.a. det fallet att ett barn utnyttjas som modell för framställning av pornografisk bild utan att avsikten är att bilden sprids; har gärningsmannen ett sådant uppsåt föreligger i stället barnpomografibrott en— ligt 16 kap. 10 a 5 BrB (se avsnitt 5.3.5).

I paragrafens andra stycket straffbeläggs blottande och andra sedlighets— sårande handlingar.

Vid 1984 års ändringar väckte sexualbrottskommittén frågan om sedlighets- sårande handlingar som riktades mot vuxna personer behövde vara straffbe- lagda som sexuellt ofredande. Som skäl för att upphäva kriminaliseringen i denna del anfördes att handlingar av aktuellt slag som regel kan bestraffas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 & BrB) eller ofredande (4 kap. 7 & BrB). Många remissinstanser, främst olika kvinnoorganisationer, fram- höll dock att blottande ofta upplevs som synnerligen obehagligt och är ägnat att skrämma inte bara barn utan också kvinnor som blir utsatta för det. Med hänsyn bl.a. härtill ansåg departementschefen att tillräckliga skäl saknades att ändra den nuvarande kriminaliseringen i denna del (se prop. 1983/ 84: 105 s. 35 t).

Koppleri (6 kap. 8 5) består i att någon främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot er- sättning. Vid bedömande av om brottet utgör grovt koppleri (6 kap. 9 5) skall särskilt beaktas bl.a. om utnyttjandet har skett hänsynslöst. Enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen torde koppleri falla utanför den bestämmelsens tillämpningsområde (se avsnitt 5.3.1). Vad som gäller om grovt koppleri är en öppen fråga; bestämmelsen kom till först genom 1984 års ändringar av 6 kap. BrB. Något fall där ersättning lämnats vid dessa slags brott finns varken i domstolspraxis eller i Brottsskadenämndens praxis.

Förförelse av ungdom (6 kap. 10 5) består i att någon genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller försöker skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med annan som är under arton år. I förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen sägs att detta brott endast undantagsvis bör kunna betraktas som ofredande i den bestämmelsens mening (se avsnitt 5 .3. 1). Exempel sak-

nas också på att ersättning enligt bestämmelsen getts i ett sådant fall. Brott mot familj (7 kap. BrB)

Av de brott som regleras i 7 kap. BrB är det bara egenmäktighet med barn (7 kap. 4 &) som har intresse i detta sammanhang. Detta brott avser obe— höriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden om eller vården av barn. Där— emot omfattar brottet inte sådana handlingar mot barnet självt som innebär att barnet berövas friheten eller i övrigt försätts i tvångstillstånd eller

nödläge. För sådana gärningar blir i stället bestämmelserna om frihetsbrott tillämpliga (SOU 1953:14 s. 262).

I 1864 års strafflag behandlades motsvarigheten till brottet egenmäktighet med barn som ett frihetsbrott. Också i det förslag till brottsbalk som re- mitterades till lagrådet betraktades brottet som ett frihetsbrott och togs upp bland dessa brott, trots att det karakteristiska för gärningen förklarades vara att barnets rättmätige vårdnadshavare mot sin vilja skildes från vårdnaden (se prop. 1962le B 3. 105). På lagrådets inrådan flyttades dock bestäm- melsen om egenmäktighet med barn till 7 kap. om brott mot familj.

Vid gränsdragningen mellan egenmäktighet med barn och frihetsbrotten skall enligt förarbetena till bestämmelsen gärningsmannens motiv tillmätas betydelse. Till frihetsberövande av barn hänförs sålunda inte bara fall då barnet har nått viss mognad och självt motsätter sig att det bortförs eller kvarhålls utan också fall då barnet tas ur sin miljö för att på ett för dess vård onaturligt sätt kvarhållas på en avlägsen ort eller undangömt i hus eller liknande (se prop. 1962:10 B s. 419 f).

År 1983 infördes en särskild bestämmelse om grova fall av egenmäktighet med barn (7 kap. 4 5 tredje stycket). Denna bestämmelse tar framför allt sikte på det slag av egenmäktighet med barn som består i att en förälder obehörigen tar med sig sitt barn till ett annat land i avsikt att stanna där och hålla barnet undan från dess vårdnadshavare. Även om barnet i det nya lan- det inte hålls undangömt på ett för dess vård onaturligt sätt är det givet att barnet kan ta allvarlig skada av att hastigt ryckas upp från sin invanda miljö och tvingas att leva i det främmande landet utan att veta om det någonsin får träffa sin andra förälder. I de fall barnet inte hålls kvar i sådana former att gärningen bedöms som olaga frihetsberövande kan den enligt förarbetena utgöra ett grovt fall av egenmäktighet med barn (se prop. 1982/83:165 s. 22 och 39).

Även i andra fall än då barnet obehörigen förs ut ur landet kan brottet egenmäktighet med barn vara att anse som grovt. Förarbetena innehåller i denna del följande uttalande (se prop. 1982/83: 165 s. 39):

"Stor hänsyn bör tas till vilken inverkan bortförandet eller kvarhållandet haft och har på barnet. Av särskild betydelse är vilka relationer barnet har till sin vårdnadshavare eller vårdare och den som har begått egenmäktigheten. Även gärningsmannens lämplighet att ta hand om barnet får vägas in i be- dömningen. Beaktas bör också hur gärningsmannen har gått till väga när egenmäktigheten tog sin början. Även andra omständigheter kan ha betydel- se i det enskilda fallet när det gäller att avgöra om brottet är att anse som grovt."

5.3.3. Förmögenhetsbrott

Till förmögenhetsbrotten räknas tillgreppsbrott (8 kap. BrB), bedrägeribrott (9 kap. BrB), förskingringsbrott (10 kap. BrB), borgenärsbrott (11 kap. BrB) och skadegörelsebrott ( 12 kap. BrB).

Förmögenhetsbrott anses inte i sig grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock lämnas, om brottet samti-

digt innefattar ett brott som anges i den bestämmelsen. Så kan ibland vara

fallet. Även i andra fall kan förmögenhetsbrott ibland ge upphov till en kränkning av liknande slag som den som avses i 1 kap. 3 & skadeståndsla-

gen. Borgenärsbrotten torde dock sakna intresse i detta sammanhang.

Tillgreppsbrott (8 kap. BrB)

Stöld (8 kap. 1 5) innebär att någon olovligen tar vad som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig det, om tillgreppet innebär skada. Vid bedömande huruvida brottet utgör grov stöld (8 kap. 4 5) skall särskilt beaktas bl.a. om tillgreppet skett efter intrång i bostad eller om gärningen på annat sätt varit

av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Fram till år 1975 angavs inbrott i lagtexten vara en omständighet som kunde medföra att ett Stöldbrott bedömdes som grovt. Genom en lagändring nämn— da år mönstrades detta rekvisit ut som kvalifikationsgrund för grov stöld och ersattes med en föreskrift om att hänsyn skulle tas till om gärningen varit av särskilt hänsynslös art. Avsikten var att man vid bedömningen av om en stöld utgör grovt brott skulle fästa stor vikt vid den grad av integritetskränk- ning som brottet inneburit. Inbrottsstölder bedömdes nämligen dessförinnan inte sällan slentrianmässigt som grova, även om de begåtts i mindre integri- tetskånsliga utrymmen. Den personliga integriteten och tryggheten mot stör— ningar av vad som räknas till hemfriden hade kommit alltmer i förgrunden. Det ansågs naturligt att tonvikten därför i mindre mån lades på tillväga- gångsättet som sådant än på det obehag och lidande ett hänsynslöst till- vägagångsätt vid stölden medförde (se prop. 1975/76:42 s. 54 i).

Under riksdagsbehandlingen avvisades ett förslag om att inbrott i någons hem regelmässigt skulle bedömas som grov stöld. Avsikten med lagändring- en var enligt riksdagen att åstadkomma en påtagligt mera differentierad be- dömning. Det var därför nödvändigt att noga skilja mellan fall då männi- skors integritet och känsla av trygghet och säkerhet verkligen kränktes eller hotades på ett allvarligt sätt — som t.ex. vid inbrott i ett hem där det inte kunde uteslutas att någon uppehöll sig eller kunde komma tillstädes och fall där gärningsmannen i samband med tillgreppet gjorde sig skyldig till olovligt intrång i ett utrymme som visserligen används för bostadsändamål men där han ändå utgått från att de skadliga effekterna av hans handlingssätt endast kunde bli av ekonomisk och jämförelsevis begränsad natur. 1 situa- tioner av det förstnämnda slaget kunde det ofta bli aktuellt att rubricera brottet som grovt, medan detta sällan kunde bli fallet i situationer av det sistnämnda slaget. I varje enskilt fall borde avgörandet grundas på en all- sidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter (se reservationen i JuU 1975/76:16 s. 11 samt rskr. 1975/76:111).

År 1988 kompletterades lagtexten med rekvisitet intrång i bostad. I för- arbetena till ändringen framhålls att bostadsinbrott ofta är djupt kränkande för de personer som drabbas av dem samt att ett sådant brott, bortsett från de rent ekonomiska förlusterna, innebär ett angrepp mot den bestulnes per- sonliga sfär och ofta uppfattas som en allvarlig kränkning av dennes inte— gritet (se prop. 1987/88:14 s. 7). Vidare uttalas att den som återkommer t.ex. efter arbetstidens slut eller efter semester och finner sitt hem skövlat säkerligen inte anser att den omständigheten att inbrottet förövats under hans bortavaro bör peka i mildrande riktning (se prop. 1987/88: 14 s. 9). En hel- hetsbedömning måste dock göras. Vid sidan av andra omständigheter bör stor vikt fästas vid den grad av integritetskränkning, t.ex. i form av ett bostadsinbrott, som brottet inneburit (se JuU 1987/88:16 s. 7).

Begreppet bostad har i 8 kap. 4 & BrB en snävare betydelse än vid hem- fridsbrott. Härmed avses i första hand permanentbostäder och fritidshus. I förarbetena sägs att kränkningen för den som exempelvis finner sitt fritids- hus plundrat inför en helg eller semestervistelse ofta torde kännas lika svår som vid tillgrepp i permanentbostaden. Tillgrepp i tillfälliga bostäder, såsom hotellrum, tält, båtar eller husvagnar, faller däremot normalt utanför be- stämmelsens tillämpningsområde (se prop. 1987/88:14 s. 9).

År 1991 polisanmäldes drygt 22 000 inbrott i villa eller lägenhet och ca 12 000 inbrott i fritidshus. Omkring 1 500 personer dömdes under år 1991 för grov stöld.

Som nämnts i avsnitt 5 .3.2 råder det för närvarande osäkerhet om i vad mån ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan lämnas för den kränk- ning av hemfriden som ett bostadsinbrott ofta innebär.

Däremot kan sådan ersättning enligt fast praxis i Brottsskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd lämnas till den som utsatts för s.k. väskryckning, ett brott som ofta torde bedömas som grov stöld och som förekommer med viss frekvens; år 1991 polisanmäldes ca 2 000 sådana brott. Detta brott har av dessa nämnder ansetts innefatta ett ersättningsbe- rättigat ofredande. Något exempel på detta i domstolspraxis finns dock veterligen inte. Däremot har i ett fall stöld av en cykel med hänsyn till omständigheterna vid tillgreppet bedömts innefatta ett ofredande av detta slag (se RH 1989z52, i bil. 1 rf. 24).

Även rån (8 kap. 5 5) och grovt rån (8 kap. 6 &) innefattar enligt förar- betena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen regelmässigt ofredande och grundar

därmed rätt till ersättning enligt den bestämmelsen (se avsnitt 5.3.1 och rättsfallen i bil. 1 avsnitt 6.4; se också rättsfallet RFS A 1986:41). Rån är en form av stöld som sker medelst våld på person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han i övrigt visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning. Rånbrotten har på senare tid ökat mycket kraftigt. År 1991 polisanmäldes omkring 6 000 rånbrott, en ök- ning med 43 procent sedan år 1988. Den största ökningen kan hänföras till bank-, butiks- och taxirånen. År 1991 dömdes drygt 500 personer för rån

eller grovt rån.

Bedrägeribrott (9 kap. BrB)

Bedrägeri (9 kap. 1 &) anses inte grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se RFS 1985z59). För bedrägeri straffas den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vin— ning för gärningsmannen och skada för den vilseledde. Det straffbara består alltsåi förmögenhetsöverföringen, ej i själva vilseledandet som utgör endast medlet för denna förmögenhetsöverföring. Vilseledande som sådant är inte straffbart, även om den vilseleddes anseende därigenom skadas; i undantags- fall kan förfarandet möjligen betraktas som ärekränkning (jfr Heuman, 1973, s. 430 ff och 466).

Att bedrägeri i vissa fall kan vara integritetskränkande har framhållits i samband med överväganden om ändring i lagen (1988:609) om målsägande— biträde. Som nämnts i avsnitt 5.6.2 har en målsägande enligt denna lag möjlighet att på statens bekostnad få ett målsägandebiträde vid förunder- sökning och rättegång rörande vissa typer av brott. Rätten till sådant biträde gäller i första hand i mål om grova sexuella övergrepp men även, under vissa förutsättningar, i mål om en del andra typer av brott med inslag av våld och integritetskränkning. Vid 1990/91 års riksmöte uttalade riksdagen (se 1990/91:JuU21 s. 17) att det finns några brottstyper där inslag av

sexuellt eller annat våld saknas men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket betydande, t.ex. vissa fall av bedrägeri ("sol—och-vår"). Ett förslag till utvidgad rätt till målsägandebiträde i sådana fall har också nyligen lagts fram (se Ds 1992:24).

Utpressning (9 kap. 5 5) är däremot ett brott som enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan innefatta ofredande och därmed grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen (se avsnitt 5.3.1). Också detta brott nämndes av riksdagen vid 1990/91 års riksmöte som exempel på ett brott som kan vara mycket integritetskränkande (se 1990/91:JuU21 s. 17). För utpressning straffas den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för

den tvungne.

Förskingringsbrott (10 kap. BrB)

Utmärkande för förskingringsbrotten är att gärningen begås i en situation som ställer särskilda krav på lojalitet. En förutsättning för ansvar är i princip att gärningsmannen missbrukar en förtroendeställning (se Beckman m.fl., 1987, s. 544). Den vilkens förtroende har missbrukats kan naturligt- vis uppleva detta som kränkande. Brotten faller dock utanför de brott som är ersättningsgrundande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (jfr avsnitt 5.3.1).

Skadegörelsebrott (12 kap. BrB)

Inte heller skadegörelsebrotten hör till de brott som grundar rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock utges, om brottet begås under sådana omständigheter att det även innefattar ofredande (se bil. 1 avsnitt 6.5).

5.3.4. Brott mot allmänheten

Till brott mot allmänheten räknas allmänfarliga brott (13 kap. BrB), för— falskningsbrott (14 kap. BrB) samt mened och liknande brott ( 15 kap. BrB).

Allmänfarliga brott (13 kap. BrB)

Gemensamt för de allmänfarliga brotten — mordbrand, sabotage, kapning, allmänfarlig vårdslöshet m.m. är att de i regel framkallar fara för enstaka personer samtidigt som de hotar en mer vidsträckt krets av personer. Dessa brott kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen i vissa fall bedömas som ofredande i den bestämmelsens mening (se avsnitt 5.3.1). Det torde framför allt gälla beträffande dem som har utsatts för en konkret fara (jfr Heuman, 1973, s. 457).

Förfalskningsbrott (14 kap. BrB)

Förfalskning av t.ex. en skriftlig handling är inte i första hand straffbelagd för att skydda de enskilda personer som har utfärdat respektive mottagit handlingen, utan bestämmelserna i 14 kap. har en vidare syftning. Vissa föremål, bl.a. skriftliga handlingar, har en sådan funktion i rättslivet att var och en måste kunna lita på att de är äkta. Att falskeligen ändra en skriftlig handling är därför straffbart såsom förfalskning oavsett om någon i det en- skilda fallet lider skada genom detta eller ej (se Beckman m.fl., 1982, s. 58). I vissa fall kan ett sådant brott säkerligen upplevas kränkande av den enskilde, särskilt när en falsk handling framställs genom att dennes namn används. Förfalskningsbrotten utgör dock inte ett sådant brott som anses grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (jfr avsnitt 5.3.1).

Mened och liknande brott (15 kap. BrB)

Mened (15 kap. 1 5), dvs. att någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndsla— gen grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen, om det sker i avsikt att skada en oskyldig (se avsnitt 5.3.1). Detsamma kan enligt dessa förar- beten någon gång gälla osann partsutsaga (15 kap. 2 5), som innebär att nå- gon vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen.

Uttrycket "dylik brottslig gärning" i 1 kap. 3 & skadeståndslagen syftar på falskt eller obefogat åtal (15 kap. 5 5), falsk eller obefogad angivelse (15 kap. 6 5) och falsk eller vårdslös tillvitelse (15 kap. 7 5), vilka brott alltså

är ersättningsgrundande (se avsnitt 5 .3. 1).

5.3.5 Brott mot staten

Till brott mot staten räknas brott mot allmän ordning (16 kap. BrB), brott mot allmän verksamhet (17 kap. BrB), högmålsbrott (18 kap. BrB), brott mot rikets säkerhet (19 kap. BrB), tjänstefel m.m. (20 kap. BrB), brott av krigsmän (21 kap. BrB) och landsförräderi m.m. (22 kap. BrB). Endast 16,

17 och 20 kap. är av intresse i detta sammanhang.

Brott mot allmän ordning (16 kap. BrB)

De brott som regleras i 16 kap. 1-7 55 saknar intresse i detta sammanhang.

Hets mot folkgrupp ( 16 kap. 8 5) innebär att någon i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Detta brott kan enligt förarbetena

till 1 kap. 3 & skadeståndslagen grunda rätt till ersättning enligt den be-

stämmelsen endast om det samtidigt innefattar ärekränkning (se avsnitt 5.3.1).

Det har ibland gjorts gällande att det kan bli nödvändigt att införa en vidsträcktare möjlighet till ersättning vid detta brott, om Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt 1965 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (se SOU 1989: 14 s. 97 0. En komplika- tion är dock att skyddskretsen vid detta brott utgörs av en hel grupp och inte av enskilda individer; någon målsägande som kan väcka skadeståndstalan finns alltså inte (se NJA 1978 s. 3; jfr JuU 1979/80:7 och 1980/81:7, SOU 1981:38 s. 66 f, prop. 1985/86:98 s. 120 och Heuman, 1973, s. 474). Frå- gan om en möjlighet till grupptalan och en rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp har därför ansetts behöva övervägas ytterligare, och då i ett vidare sammanhang (se prop. 1989/90:86 s. 32).

Denna fråga behandlas nu av grupptalanutredningen (Ju l991:04). Enligt sina direktiv är utredningen oförhindrad att ange de ändringar i rättsregler av materiell karaktär som kan behövas för att göra det möjligt att införa t.ex. regler om grupptalan på ett visst rättsområde. I direktiven framhålls att det kan finnas skäl att överväga behovet av att ändra gällande skade— ståndsrättsliga principer särskilt beträffande frågor om bestämmande och fördelning av skadestånd (se Dir. 1991259 5. 9).

Olaga diskriminering (16 kap. 9 &) föreligger om en näringsidkare i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller homosexuella läggning genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Bestämmelsen riktar sig även mot den som handlar på en näringsidkares vägnar samt mot den som är an— ställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag, liksom mot anordnare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Som nämnts i avsnitt 5.1 lades brottet olaga diskriminering år 1986 till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Lagändringen föranleddes av att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 657 (bil. 1 rf. 90) ansett att olaga diskriminering inte kunde innefatta en personlig kränkning när brottet, som i detta fall, bestod i att styrelseleda— möter i en privat bostadsförening i förhandsbesked avstyrkt att en medlems

bostadsrätt överläts till en turkisk medborgare.

Tilläggeti 1 kap. 3 & skadeståndslagen motiverades av departementschefen på följande sätt (se prop. 1985/86:98 s. 120):

"Att diskriminera någon på grund av hans eller hennes etniska tillhörighet är uppenbarligen ett handlingssätt som ligger mycket nära de brottsliga handlingar som enligt gällande rätt grundar rätt till ersättning för psykiskt lidande. Sådan ersättning kan ju f.ö. redan i dag utgå vid olaga diskri— minering, om gärningen innefattar t.ex. ett sådant kränkande eller annat skymfligt beteende mot brottsoffret som avses i brottsbalkens bestämmelser om ärekränkningsbrott (5 kap.). Den utvidgning utredningen har förordat ligger således väl i linje med de principer som hittills tillämpats och med den nuvarande regleringen.

En regel som den föreslagna framstår som jag ser det som en befogad markering av samhällets syn på den aktuella brottsligheten. En sådan regel skulle också tillsammans med andra åtgärder kunna bidra till att motverka brottet olaga diskriminering. För den som ändå drabbas av brottet skulle ersättningen bidra till att ge viss upprättelse för det lidande som han har fått utstå."

Brott mot grifrefria' (16 kap. 10 å), dvs. gravskändning e.d., kan ofta såra de anhörigas pietetskänsla (jfr Heuman, 1973, s. 474) men torde knappast grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (jfr avsnitt 5.3.1).

Barnpornografibrott (16 kap. 10 a 5) består i att någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids eller att någon sprider sådan bild av barn. Detta brott kom till år 1979. Som skäl för kriminaliseringen hänvisades till den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster samt till att avbildandet, oavsett om det skett med barnets samtycke eller ej, innefattar en allvarlig kränkning av barnets integritet (se Ds Ju 1978:8 s. 22, prop. 1978/79:179 s. 8 och KU 1978/79:33 s. 3 D. Det är dock en öppen fråga om brottet utgör ett sådant brott som kan grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

Förledande av ungdom (16 kap. 12 &) avser spridande bland barn eller ungdom av skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller i övrigt medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Brottet har

i förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen ansetts kunna ta sig uttryck

som innebär ofredande och därmed grunda rätt till ersättning enligt den be- stämmelsen (se avsnitt 5.3.1).

Förargelseväckande beteende ( 16 kap. 16 5) är ett brott som riktar sig mot allmänheten och torde med hänsyn härtill inte i sig kunna grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen för enskilda personer som kan ha känt sig illa berörda av detta beteende (jfr Heuman, 1973, s. 469). Undantagsvis skulle brottet emellertid kunna innefatta ett ofredande som är

ersättningsgrundande.

Brott mot allmän verksamhet (17 kap. BrB)

Av intresse i detta sammanhang är de brott som regleras i 17 kap. 1, 2, 4 och 10 55.

Våld eller hot mot tjänsteman ( 17 kap. l 5) innebär att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på en person i hans tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd i denna utövning eller hämnas för sådan åtgärd. Våldet eller hotet innefattar ett sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen och kan alltså medföra ersättning enligt den bestämmelsen (se NJA 1990 s. 186 och övriga rättsfall i bil. 1 avsnitt 6.7).

Förgripelse mot tjänsteman (17 kap. 2 5) tar sikte på andra otillbörliga gärningar mot någon i hans myndighetsutövning vilka för honom medför li- dande, skada eller annan olägenhet. Brottet sägs i förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen undantagsvis kunna ske i sådana former att brott mot tjänstemannens personliga frihet föreligger; i många fall torde det i alla händelser innefatta ofredande eller ärekränkning (se avsnitt 5 .3. 1; jfr bil. 1 rf. 92 och 94).

Våldsamt motstånd (17 kap. 4 5) är också ett brott som innebär att någon brukar våld mot en person i hans tjänsteutövning och torde därför i och för sig kunna grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. En

annan sak är att våldet i många fall ligger inom ramen för vad tjänsteman-

nen får anses tåla i sin tjänsteutövning och därmed inte kan anses ha med— fört ett ersättningsberättigat lidande (se vidare avsnitt 5.4).

Övergrepp i rättssak (17 kap. 10 &) innebär att någon utsätts för våld eller hot om våld som hämnd för att han har uppträtt i en rättssak eller för att hindras från att uppträda i en sådan sak. I Brottsskadenämndens praxis har

ersättning för lidande lämnats vid denna typ av brott.

Tjänstefel m.m. (20 kap. BrB)

Enligt förarbetena till 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan ämbetsbrott endast i vissa undantagsfall grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen (se också NJA 1977 s. 43 och andra rättsfall i bil. 1 avsnitt 6.8). Exempel på sådana undantagsfall är att vissa former av tjänstefel (20 kap. 1 & BrB) —- vars motsvarighet vid tiden för skadeståndslagens tillkomst var tjänstemiss- bruk — och brott mot tystnadsplikt (20 kap. 3 &) kan tänkas vara att anse som ofredande eller som en gärning vilken kan jämställas med ärekränk- ning. Avgörande för den frågan är enligt förarbetena om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den en—

skildes personliga integritet som skyddsobjekt (se avsnitt 5.3.1).

I sammanhanget kan nämnas att reglerna om det allmännas skadeståndsan- svar för närvarande ses över av den kommitté (Ju 1989:03) som tillkallades för detta ändamål i november 1989. I direktiven för kommittén påpekas att sådana skadelidande som har rätt till ersättning enligt dessa regler sällan torde få full ersättning för den skada som har tillfogats dem genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning, eftersom det vid förmögenhetsskador ofta är svårt för den enskilde att visa storleken av denna skada. En av kommitténs uppgifter är därför att överväga om den ersättning som det all- männa skall betala till den enskilde på grund av skador som uppkommit i samband med myndighetsutövning bör bestämmas under hänsynstagande till även andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse; en sådan ändring av grunderna för beräkning av skadeståndet skulle bättre än vad nuvarande bestämmelser medger markera intresset av att kompensera den skadelidande fullt ut för skadan (Dir. 1989252 5. 1 och 7 f; se också 1988/89zLU31 s. 20).

Skulle reglerna om det allmännas skadeståndsansvar komma att ändras i denna riktning, innebär det att ersättning för ideella olägenheter kan lämnas bl.a. vid tjänstefel och brott mot tystnadsplikt även i fall då rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen inte föreligger.

5.4. Ersättningsprinciper

5.4.1. Allmänt

Vid skadeståndslagens tillkomst berördes frågan vilka normer som skall ligga till grund för prövningen av ersättning för sådant lidande som avses iden nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Departements- chefen uttalade beträffande denna fråga följande (se prop. 1972:5 s. 572):

"I första hand blir det fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen, men man måste i första hand lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund. Det spelar en väsentlig roll under vilka omständigheter kränkningen har skett, exempelvis om den ägt rum offentligen eller vid enskild samvaro. Det finns vidare skäl att beakta om ett kränkande uttalande har vunnit stor sprid— ning genom massmedia. Man kan räkna med att domstolarna redan nu tar hänsyn till omständigheter av detta slag, om också ersättningarna hos oss i allmänhet bestäms till jämförelsevis måttliga belopp. Utvecklingen bland annat på masskommunikationernas område bör otvivelaktigt medföra, att större ersättningsbelopp än hittills döms ut när allvarliga kränkningar har spritts genom massmedia. Förhållandena kan dock vara mycket varierande, och det torde inte vara möjligt att lagfästa generella normer eller göra mera preciserade uttalanden om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till tidens krav."

I domstolspraxis från senare tid har utvecklats en ganska rik flora av om- ständigheter som har beaktats vid bedömningen av ersättningens storlek. Sålunda kan man urskilja omständigheter som är hänförliga till själva gär-

ningen som sådan, till gärningsmannens eller offrets person, till förhållandet

mellan gärningsmannen och hans offer, till de yttre förhållandena etc. Av särskilt intresse är att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1991 s. 766 och i en dom den 15 april 1992, nr DT 218 (bil. 1 rf. 2 och 15) har uttalat att ersättningen enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen skall motsvara ett belopp som ätminstonei någon män kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för det lidande som han eller hon drabbats av, särskilt när detär fråga om brott med högt straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande för brottsoffret.

I sammanhanget kan nämnas att det i äldre rätt finns ett rättsfall (NJA 1962 s. 458) som antyder att gämingens råhet ("brottslig gärning av syn- nerligen svår beskaffenhet") är en omständighet i sig som bör verka höjande på ersättningen för lidande vid våldtäkt, även om rättsfallet i och för sig avsåg ersättning för sveda och värk (se avsnitt 3.4 och 5.2). Denna tanke har någon gång förts fram även i andra rättsfall (jfr t.ex. RH 198537 och RFS A 19862).

Närmast följer en redogörelse för sådana omständigheter som domstolarna särskilt har pekat på när de bestämt ersättning för lidande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Redovisningen har begränsats till de praktiskt mest betydelsefulla brotten, nämligen sexualbrott, våldsbrott och ärekränk- ningsbrott. Flertalet av dessa omständigheter brukar domstolarna emellertid beakta även vid andra slags brott.

Samma omständigheter som brukar beaktas vid den straffrättsliga bedöm— ningen av brott som har medfört en kränkning av den skadelidandes inte- gritet tillmäts ofta betydelse vid den skadeståndsrättsliga bedömningen av denna kränkning. De uttalanden som har gjorts i samband med den straff- rättsliga regleringen av sådana integritetskränkande brott (se avsnitt 5.3) har

alltså intresse även i detta sammanhang.

5.4.2. Sexualbrott

När domstolarna bestämmer ersättningen för lidande vid sexualbrott fäster de vanligtvis betydande vikt vid själva gärningen i sig. Något som särskilt brukar framhållas är om det har förekommit inslag av sadism (se bil. 1 rf. 58) eller om gärningen på annat sätt varit särskilt kränkande. Det senare har ofta ansetts vara fallet, om övergreppet innefattat analsex eller oralsex. I t.ex. rättsfallet RH 1989:156 (bil. 1 rf. 44) beaktades att en våldtäkt hade innefattat oralsex som hos den skadelidande framkallat intensiva känslor av äckel (se även bil. 1 rf. 47). Hänsyn har ibland också tagits till sådana om— ständigheter som att gärningen haft överfallsliknande karaktär eller utdraget förlopp (se bil. 1 rf. 51), liksom att det varit fråga om flera gärningsmän (se bil. 1 rf. 59). I något fall har den omständigheten att ett övergrepp do- kumenterats med ett fotografi ansetts som särskilt kränkande (se bil. 1 rf. 17).

En omständighet av väsentlig betydelse är om det varit fråga om upp— repade övergrepp, i synnerhet om övergreppen pågått regelbundet under en lång tidsperiod. Det senare utmärker t.ex. ofta sexuella övergrepp mot barn (se t.ex. bil. 1 rf. 71 och 74).

Även de yttre omständigheterna kring övergreppet brukar beaktas i stor utsträckning. Sålunda tar domstolarna regelmässigt hänsyn till om den skadelidande befunnit sig i en utsatt situation och inte kunnat tillkalla hjälp. Det kan ha gällt att den skadelidande överfallits efter mörkrets inträde på en ensligt belägen plats (se bil. 1 rf. 41) eller hållits inlåst i ett rum (se bil. 1 rf. 52).

En omständighet som tillmäts väsentlig betydelse är om övergreppet riktat sig mot någon som haft svårigheter eller saknat möjlighet att freda sig, så- som ett litet barn eller en person med förståndshandikapp (se t.ex. bil. 1 rf. 65, 66, 68 och 82). Särskilt graverande är det om gärningsmannen är en förälder eller annan nära anhörig till den skadelidande (se bil. 1 rf. 70 och

71). Det har då vanligtvis varit fråga om att gärningsmannen utnyttjat det

beroende— eller känsloförhållande som förelegat. I t.ex. rättsfallet NJA 1986 s. 319 (bil. 1 rf. 74) beaktade Högsta domstolen att gärningsmannen varit sambo med offrens moder och därigenom intagit en sådan position i familjen att offren saknat varje möjlighet att freda sig.

När det gäller barn betonas ofta att övergreppet eller övergreppen skett vid en tidpunkt som varit särskilt känslig för barnets fortsatta utveckling (se bil. 1 rf. 68 och 71). Hänsyn har också tagits till att ett barn i yngre tonåren tidigare inte haft någon sexuell erfarenhet (se bil. 1 rf. 46).

Att gärningsmannen utnyttjat ett beroende— eller annat liknande förhållande har beaktats även i fall då gärningsmannen inte har varit nära anhörig till den skadelidande. I detta sammanhang kan nämnas Högsta domstolens utta— lande i rättsfallet NJA 1991 s. 228 (bil. 1 rf. 77) att situationen för en åttaårig pojke som blivit sexuellt utnyttjad av sin tränare varit särskilt besvärlig på grund av den auktoritet som gärningsmannen haft i denna egen- skap. Det har även förekommit att utnyttjande av ekonomiskt beroende åbe- ropats som en omständigheter ägnad att påverka lidandets och därmed er— sättningens storlek (se bil. 1 rf. 45).

Något som domstolarna ofta tar stor hänsyn till är om ett övergrepp har framkallat olika slags psykiska besvär hos den skadelidande. Den skadeli- dande kan t.ex. ha blivit mörkrädd eller fått sömnsvårigheter (se bil. I rf. 44), drabbats av mardrömmar (se bil. 1 rf. 65) eller fått svårt att umgås naturligt med män (se bil. 1 rf. 44). Exempel finns också på att domstolen har beaktat att övergreppet lett till ett självdestruktivt beteende hos den skadelidande, som försökt ta livet av sig (se bil. 1 rf. 57).

De omständigheter som nu nämnts är sådana som domstolarna pekat på för att understryka att lidandet i det enskilda fallet varit särskilt påtagligt. Det förekommer emellertid också, om än i betydligt mindre utsträcknirg, att domstolarna framhåller omständigheter som ansetts ägnade att minska gra— den av lidande. I ett uppmärksammat rättsfall (RH l991:35, i bil. 1 rf. 49), som gällde sexualbrott riktat mot en prostituerad kvinna, bestämde hovrätten

ersättningen till ett förhållandevis lågt belopp med beaktade bl.a. av att

kvinnan varit villig att mot betalning ha samlag med mannen och att hon fortsatt att prostituera sig även efter våldtäkten; hovrätten var dock inte enig i denna fråga. Det har även förekommit att hänsyn tagits till att den skade- lidande varit bekant med gärningsmannen och självmant följt med honom till hans bostad (se bil. 1 rf. 48). I rättsfallet RH 1991:92 (bil. 1 rf. 73) beaktades vidare vid ett incestbrott att dottern hade tagit initiativet till den sexuella samvaron. Slutligen kan nämnas att Hovrätten över Skåne och Blekinge i ett fall ansett sig inte kunna bortse från att gärningsmannen och offret hade haft ett förhållande med varandra under flera års tid och såväl före som efter övergreppen haft ett normalt sexualliv med varandra (se bil. 1 rf. 56); jfr å andra sidan Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 1991 s. 83 (bil. 1 rf. 53) att den omständigheten att gärningsmannen och offret under den aktuella tidsperioden sammanlevt i en sexuell relation

saknade betydelse vid den straffrättsliga bedömningen av brottets svårhet.

5.4.3. Våldsbrott

Flera av de omständigheter som domstolarna tagit hänsyn till vid bestäm- mande av ersättning för lidande vid sexualbrott förekommer även vid vålds- brott och torde tillmätas betydelse i samma utsträckning. Sålunda är det vanligt att domstolarna även när det gäller våldsbrotten särskilt framhåller själva gärningen i sig och det sätt på vilket våldet utövats. Exempel är att gärningsmannen har använt sig av tillhyggen, att det har varit fråga om åter— kommande våldshandlingar under lång tid (se bil. 1 rf. 4 och 12) eller att våldet på annat sätt vittnat om betydande hänsynslöshet eller grymhet (se bil. 1 rf. 15). I detta sammanhang bör också nämnas Högsta domstolens ut- talanden i rättsfallet NJA 1991 s. 766 (bil. ] rf. 2) att brott som utgör angrepp på en medmänniskas liv tillhör de mest allvarliga som över huvud taget kan tänkas och innefattar en synnerligen allvarlig kränkning av den angripnes människovärde, som måste medföra ett stort personligt lidande för

den som utsätts för brottet i form av stark ångest och betydande obehag.

Likaså beaktar domstolarna vid våldsbrott om övergreppet riktat sig mot någon person i utsatt situation, såsom barn, åldringar eller andra för- svarslösa (se bil. 1 rf. 13). Även när det gäller misshandel av kvinnor framhålls ofta kvinnans försvarslösa ställning (se bil. 1 rf. 11). I ett sådant fall har domstolen särskilt beaktat att kvinnan, som var av utländsk här- komst, kommit till Sverige som mycket ung samt att hon här saknat egna släktingar som kunnat stöda och hjälpa henne och i Stället varit helt ut— lämnad åt makens — gärningsmannens — släktingar (se bil. 1 rf. 8). När det gäller barn har domstolen i några fall bedömt våld som likvärdigt med sexuella övergrepp (se bil. 1 rf. 1 och 13). Det finns emellertid också exempel på att domstolen har hänvisat till att den skadelidande var ett så litet barn att det inte kunde ha upplevt den form av kränkning som det var fråga om i det aktuella fallet, som gällde försök till mord (se bil. 1 rf. 3).

En annan omständigheter som återkommer och som är av betydelse även vid våldsbrott är att gärningsmannen har stått den skadelidande nära och varit t.ex. make, förälder eller nära vän (se bil. 1 rf. 4, 9 och 13).

Även platsen för övergreppet har ibland tillagts särskild betydelse. Det har gällt såväl när våldet utövats i den skadelidandes hem (se bil. 1 rf. 9 och 15) som när det skett på allmän plats (se bil. 1 rf. 1). I något fall har domstolen särskilt beaktat att våldet ägt rum inför ögonen på den skadeli- dandes grannar (se bil. 1 rf. 14).

Av rättsfallet NJA 1990 s. 186 (bil. 1 rf. 91) framgår att också andra kränkningar än de som den skadelidande upplevt vid själva brottstillfället kan beaktas. I det fallet var det fråga om en polisaspirant som blivit miss- handlad av en person som påstod sig vara HIV—smittad. Polisaspiranten ut- sattes efteråt för kränkande behandling av kollegor och andra personer, vilka betraktade henne som HIV—smittad eller i vissa fall som drabbad av aids. Högsta domstolen ansåg att omgivningens kränkande behandling var en förutsebar skadeföljd som grundade rätt till ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 åjgdeståridSIaxgen. I anslutning till detta rättsfall kan nämnas ett avgörande av Svea hovrätt, där domstolen särskilt beaktade det obehag som

den skadelidande på grund av händelsen efteråt utsatts för i form av för- frågningar från kamrater, kurator m.fl. (se bil. 1 rf. 1).

När det gäller våldsbrott har det väsentlig betydelse hur den skadelidande själv uppträtt, dvs. om han eller hon har varit provocerande eller ej. Så- lunda anförde Högsta domstolen i en dom den 15 april 1992, nr DT 218 (bil. 1 rf. 15) som en av flera omständigheter av betydelse för skadeståndets storlek att den skadelidande själv varit utan skuld till övergreppet.

Även i fråga om våldsbrott förekommer omständigheter som ansetts ägna- de att minska graden av lidande; en sådan har redan nämnts, nämligen att den skadelidande uppträtt provocerande. Brottsskadenämnden och Ansvars- försäkringens personskadenämnd har i flera fall ansett provokation t.o.m. utesluta rätt till ersättning (se beträffande Brottsskadenämndens praxis avsnitt 5.6.6). På liknande sätt har nämnderna resonerat när den skadelidan-

de frivilligt ingripit i ett pågående slagsmål.

I detta sammanhang kan nämnas ett fall som avgjorts av Ansvarsförsäkring- ens personskadenämnd den 6 september 1990 (Dnr 104/1990). Omständig- heterna i det fallet var i korthet följande. En person, 0, som uppmärksam— mat att hans kamrat blivit inbegripen i slagsmål med en okänd man, ingrep för att söka skilja de stridande åt. Han lyfte upp och bar bort den okände mannen, och när denne försökte undkomma fällde 0 honom till marken. När O därefter skulle resa upp mannen tilldelade denne honom ett knivstick i ena sidan, vilket försatte 0 i ett livsfarligt tillstånd på grund av den ymniga blödning som uppstod. Nämnden ansåg att någon ersättning för li— dande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen inte borde utgå och anförde som skäl härför:

"0 har frivilligt ingripit i det pågående slagsmålet — låt vara att han därvid handlat i det i och för sig vällovliga syftet att skilja de stridande åt. Han har sålunda medvetet utsatt sig för den risk att själv bli misshandlad som uppenbarligen förelåg, i första hand naturligtvis av den för 0 okände mannen. Med hänsyn till att det numera hur beklagligt detta än må vara inte är ovanligt att ungdomar i den ålder det här gäller är utrustade med kniv, särskilt när de besöker festplatser och i liknande sammanhang, och även är beredda att använda kniv när de råkar i delo med andra personer, har 0 haft att räkna med möjligheten av att han skulle bli indragen i ett knivslagsmål. Under dessa förhållanden kan det knivangrepp han utsatts för inte anses ha innefattat en sådan kränkning av hans personliga integritet som det aktuella lagstadgandet tar sikte på. Enligt nämndens mening bör därför någon ersättning i nu förevarande hänseende inte utgå."

Två av nämndens ledamöter var skiljaktiga och menade att det inte funnits någon Speciell anledning för 0 att misstänka att han skulle bli utsatt för ett knivangrepp utan att detta var en upptrappning av våldet som han rimligen inte behövt räkna med. Enligt dessa ledamöter måste knivmisshandeln därför anses ha innefattat en sådan kränkning av den personliga integriteten att ersättning för lidande borde utgå.

En omständighet som har påverkat ersättningen i sänkande riktning är att våldet riktat sig mot någon som mer eller mindre regelbundet konfronteras med våld, t.ex. en polisman eller väktare. I sådana fall har ersättning ibland inte utgått alls och ibland bestämts till betydligt lägre belopp än som annars skulle ha utgått (se bil. 1 rf. 93 och 94). I fallet med den bitna polisaspiran- ten (NJA 1990 s. 186, i bil. 1 rf. 91) utdömde Högsta domstolen, i likhet med underrätterna, ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen utan att beröra frågan i vad mån det fordras mer för en polis än för andra för att en ersättningsgill kränkning skall anses ha uppkommit. Enligt den praxis som kommit till uttryck hos Brottsskadenämnden fordras emellertid

särskilda skäl för att skadestånd skall utgå i sådana fall.

Som exempel kan nämnas ett beslut den 10 oktober 1990 (Dnr 593/90). Det gällde en civilklädd polisinspektör som uppmärksammat en kvinna i färd med att tillgripa en personbil och som, när han ingrep, tilldelades ett knivhugg i ena armen och ett slag mot huvudet med en större rörtång. Kvinnan dömdes med anledning härav av Svea hovrätt för grov misshandel. Brottsskadenämnden lämnade i sitt beslut polisinpektörens ansökan om er- sättning utan bifall med motiveringen att det ligger i polisyrkets natur att i viss utsträckning utsättas för faror och psykiska påfrestningar och att miss- handeln inte skett under sådana förhållanden att särskild ersättning för kränkning skulle utgå.

Samma bedömning gjorde Brottsskadenämnden i ett beslut den 28 novem- ber 1990 (Dnr 1429/909), som gällde ett fall där en sjuksköterska på en psykiatrisk akutmottagning hade blivit utsatt för försök till grov misshandel av en patient som vägrat att lägga in sig för vård. Nämnden framhöll att brott av detta slag inte kunde anses helt oväntade på en sådan sjukhusav- delning och att det med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt inte kunde utgå någon ersättning för kränkning av den personliga integriteten.

5.4.4. Ärekränkningsbrott

När det gäller förtal är det uppgifternas art och spridning som i första hand brukar beaktas vid bestämmandet av skadeståndets storlek. Detta står i över- ensstämmelse med de uttalanden som gjordes vid skadeståndslagens till— komst (se avsnitt 5.4.1; jfr också SOU 197288 3. 55). Ju allvarligare uppgifterna har varit till sitt innehåll och ju fler som har kunnat ta del av dem, desto större har lidandet ansetts vara (se NJA 1966 s. 565 och bil. 1 rf. 35 och 36). När det gällt förtal i television har t.ex. beaktats att det varit fråga om ett medium med synnerligen stor genomslagskraft och att pro- grammet varit av sådan art och sänts på sådan tid att det kunnat antas ha nått en mycket stor personkrets (se bil. 1 rf. 34). En annan omständighet som framhållits är att den skadelidande intagit en ansvarsfull ställning eller bedrivit en verksamhet som gjort honom särskilt känslig för nedsättande tal.

I rättsfallet NJA 1989 s. 374 (bil. 1 rf. 39), som gällde ansvar för föro- lämpning sedan en man kallat en kvinna av främmande etniskt ursprung för "jävla svartskalle", beaktade Högsta domstolen dels att den skadelidande på grund av tidigare upplevelser kunde ha påverkats särskilt starkt av det in- träffade och att detta var något som hade gått att förutse, dels att yttrandet stred mot en grundläggande samhällsvärdering, nämligen den att alla män-

niskors värde är lika oavsett ras, hudfärg och etniskt ursprung.

5.5. Ersättningens storlek

5.5.1. Allmänt

Det finns bara ett fåtal vägledande avgöranden av Högsta domstolen i frågan om vad som kan anses vara en skälig ersättning vid olika slags kränkningar. De mål som Högsta domstolen tidigare hade uppe till prövning var sällan

av det slag att de kunde ge någon ledning i nu berört avseende, eftersom

yrkandena var så utformade att frågan inte ställdes på sin spets. På senaste tiden har dock kommit några principiellt viktiga avgöranden av Högsta dom— stolen beträffande ersättningsnivån vid sexualbrott mot barn (se avsnitt 5.5.2) och vid grövre våldsbrott (se avsnitt 5.5.3). 1 övrigt råder alltjämt en brist på vägledande avgöranden.

Denna avsaknad av prejudikat från Högsta domstolen har medfört att fram- för allt Brottsskadenämndens praxis i stor utsträckning kommit att tjäna till ledning för underdomstolarnas bedömning. Det är inte ovanligt att dom- stolarna som skäl för en viss ersättning uttryckligen åberopar Brottsska- denämndens praxis (se t.ex. RH 1991:102, i bil. 1 rf. 13 och 61). Nämn- den, som årligen handlägger ett betydande antal ärenden angående ersättning för kränkning genom brott, redovisar sina viktigaste beslut i en bilaga till sin årliga verksamhetsberättelse. Även Ansvarsförsäkringens personskade- nämnd, som har en praxis liknande Brottsskadenämndens, gör en motsva— rande sammanställning.

Idet följande redogörs för den praxis som utvecklats vid domstolarna och dessa nämnder när det gäller ersättningsnivån vid olika slags kränkningar.

Beträffande en närmare redogörelse för utvecklingen av Brottsskadenämn- dens ersättningspraxis vid våldtäkt och andra sexualbrott kan hänvisas till Marie Svendenius i SvJT 1988 s. 64, 1990 s. 386 och 1991 s. 807; jfr Conradi, 1989, s. 28. Beträffande tidigare domstolspraxis rörande ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen se Bengtsson i SvJT 1990 s. 69 f och Nilsson i NJM 1990 s. 121 f.

5.5.2. Sexualbrott

Beträffande våldtäkt av barn som samtidigt utsatts för incest har i dagarna kommit ett avgörande av Högsta domstolen (se nedan). När det gäller våld— täkt av vuxna finns emellertid ännu inget prejudikat. I rättsfallet NJA 1991 s. 83 (bil. 1 rf. 53) fick Högsta domstolen visserligen ta ställning till ett

skadeståndsyrkande med anledning av misshandel och sexuella övergrepp

under en längre tid i ett samboförhållande, men avgörandet har inte i re- feratrubriken angetts som prejudicerande i den delen; det yrkade beloppet för sveda och värk och för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen, 70 000 kr, ansågs av domstolen inte vara för högt, vilket möjligen antyder att ett högre belopp hade kunnat dömas ut i detta fall.

I underrättspraxis har man under senare år kunnat skönja en utveckling mot allt högre ersättningsbelopp, en utveckling som uppenbarligen följt Brottsskadenämndens praxis. Under 1980-talets första hälft uppgick den ersättning som Brottsskadenämnden lämnade till våldtäktsoffer vanligtvis till 5 000 kr. Ersättningen avsåg sveda och värk som också innefattade ersätt- ning för lidande av det slag som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Sedan Brottsskadenämnden år 1988 fått möjlighet att utge särskild ersättning för sådant lidande har ersättningen successivt stigit och uppgår för närvarande till 40 000 kr, till vilket belopp vanligtvis kommer 10 000 kr för sveda och värk. Denna praxis, som också iakttas av Ansvarsförsäkringens personska- denämnd, torde i stor utsträckning ha anammats av underrättema (se t.ex. bil. 1 rf. 51,55 och 61).

I allvarligare fall av våldtäkt förekommer högre ersättningsbelopp. Det hittills högsta belopp som dömts ut är 130 000 kr (utöver 75 000 kr för sveda och värk och 75 000 kr för lyte och men), vilket Svea hovrätt till- erkände en kvinna som blivit utsatt för grova sexualbrott men också för olaga frihetsberövande, grov misshandel, misshandel och olaga hot (se bil. 1 rf. 45). Brottsskadenämnden tillerkände kvinnan brottsskadeersättning med samma belopp (Dnr 544/91).

Det finns samtidigt exempel på att domstolen bestämt ersättningen vid våldtäkt till lägre och —- i något fall — betydligt lägre belopp än "normalbe— loppet" 40 000 kr. Ett sådant fall (RH l991:35, i bil. 1 rf. 49) har gällt våldtäkt riktad mot en prostituerad kvinna, där ersättningen för lidande bestämdes till 10 000 kr.

Även när det gäller sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande saknas det

vägledande avgöranden från högsta instans. Inte heller underrättema har

annat än undantagsvis fått anledning att ta ställning till frågan om ersättning vid dessa typer av brott. I ett sådant fall, som gällde sexuellt tvång, be— stämdes ersättningen för lidande till 10 000 kr (se bil. 1 rf. 64) och i ett annat, som gällde sexuellt utnyttjande, fastställdes ersättningen till 50 000 kr (se bil. 1 rf. 65). I båda fallen tillkom ersättning för sveda och värk, med 15 000 kr respektive 10 000 kr. Avgörandena ger dock knappast någon led- ning när det gäller att bedöma vad domstolarna mera allmänt anser vara en skälig skadeståndsnivå vid dessa typer av brott. Brottsskadenämndens praxis innebär att ersättning i regel lämnas med samma belopp som vid våldtäkt.

Vid grövre sexualbrott mot barn inom familjen bestäms ersättningen för lidande till betydligt högre belopp, vanligtvis 70 000 kr (se bil. 1 rf. 68). Till det kommer normalt också 30 000 kr för sveda och värk. Detta mot- svarar Brottsskadenämndens praxis. Liksom beträffande andra brott före— kommer variationer beroende på omständigheter i det enskilda fallet. Som förut nämnts har Högsta domstolen i dagarna avgjort ett mål om grov våld— täkt och grovt sexuellt utnyttjande av underårig; skadeståndet bestämdes till 100 000 kr för lidande och 30 000 kr för sveda och värk (se Högsta dom— stolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337, i bil. 1 rf. 62). Bland de högsta belopp som dömts ut för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen vid övergrepp mot barn inom familjen är 200 000 kr, vartill kom 50 000 kr i sveda och värk, vilket Hovrätten över Skåne och Blekinge tillerkände en flicka som från åtta års ålder och under flera års tid tvingats till upprepade samlag med pappan (se bil. 1 rf. 57; jfr även bil. 1 rf. 72).

När det gäller sexuellt ofredande finns underrättsavgöranden där ersätt- ningen blivit så hög som 25 000 kr (se bil. ] rf. 82). Vanligtvis bestäms ersättningen dock till betydligt lägre belopp. Någon "normalersättning" kan man knappast tala om, inte heller i Brottsskadenämndens praxis.

I de fall brottet stannat vid försök bestäms ersättningen vanligtvis till lägre belopp än när brottet kommit till fullbordan. Brottsskadenämnden bestäm-

mer i dessa fall vanligtvis ersättningen för lidande till hälften eller drygt

hälften av ersättningen för fullbordat brott. Vid försök till våldtäkt uppgår ersättningen för lidande således i regel till 20 000 kr.

5.5.3 Våldsbrott m.m.

Som nämnts i avsnitt 5.5.1 har Högsta domstolen i två avgöranden tagit ställning till frågan om skälig ersättningsnivå vid grövre våldsbrott. I det ena fallet (NJA 1991 s. 776, i bil. 1 rf. 2) bestämde Högsta domstolen er- sättningen för lidande åt två brottsoffer som utsatts för försök till mord och därvid blivit mycket svårt knivskurna till 70 000 kr för var och en. I det andra fallet (Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218, i bil. 1 rf. 15) tillerkändes en man ersättning med ett motsvarande belopp, eller 75 000 kr, sedan han blivit utsatt för en synnerligen grov misshandel som satt hans liv i fara. Dessa båda avgöranden måste ses som en markering från Högsta domstolens sida att ersättningsnivån vid de allvarligaste våldsbrotten, som i Brottsskadenämndens praxis uppgick till omkring 15 000 kr för bara något år sedan, var för låg.

Beträffande misshandel som inte är grov samt rån saknas vägledande av- göranden av Högsta domstolen. Någon enhetlig underrättspraxis kan man heller knappast tala om. Klart är emellertid att ersättningsnivån generellt sett är betydligt lägre än vid sexualbrotten. Detta framgår också om man ser till Brottsskadenämndens praxis, som ju enligt vad tidigare nämnts i betydande utsträckning kommit att tjäna som riktmärke för underrättema. Brottsskade- nämnden lämnar vid dessa typer av brott ersättning för lidande med vanligt- vis standardiserade belopp 3 000 kr eller 5 000 kr. Att nämnden inte lämnar ersättning med lägre belopp än 3 000 kr är en följd av de uttalanden i motiven till 1988 års ändringar i brottsskadelagen (se prop. 1987/ 88:92 s. 7) som innebär att brottsskadeersättning skall lämnas endast vid allvarligare kränkningar. De fall när ersättning lämnas med 5 000 kr är företrädesvis vid grövre rån och när den skadelidande vid flera tillfällen har utsatts för miss—

handel eller annat kränkande brott av samma gärningsman. Beloppen har

varit oförändrade sedan den 1 juli 1988. Man kan emellertid på senare tid iaktta en tydlig tendens hos nämnden att i ökad omfattning fastställa er- sättningen för lidande till högre belopp än 5 000 kr i särskilt allvarliga fall.

När det gäller andra typer av ersättningsgrundande brott såsom olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, övergrepp i rättssak, hemfrids— brott, ofredande och våld mot tjänsteman kan man inte tala om någon stad- gad praxis i fråga om ersättningsnivån. Från underrättspraxis finns dock flera exempel på att ersättningen vid olaga hot, ofredande och våld mot tjänsteman bestämts till 3 000 kr eller rent av lägre belopp (se t.ex. bil. 1 rf. 20, 25, 26, 29 och 93). I fall när det varit fråga om upprepade kränk— ningar under lång tid har emellertid högre ersättningsbelopp förekommit (se t.ex. bil. 1 rf. 30 och 32, där ersättningen bestämdes till 10 000 kr res- pektive 30 000 kr; det sistnämnda fallet gällde ansvar även för överträdelse av besöksförbud). Brottsskadenämnden lämnar vid dessa typer av brott i

regel ersättning med standardbeloppen 3 000 eller 5 000 kr.

5.5.4. Ärekränkningsbrott

Även beträffande ärekränkning saknas vägledande rättsfall av Högsta dom— stolen från senare tid. Någon ledning i Brottsskadenämndens praxis går inte heller att få eftersom brottsskadeersättning inte kan utgå vid denna typ av brott.

I rättsfallet NJA 1966 s. 565 tillerkändes en efterlevande till Dag

Hammarskjöld ersättning för lidande på grund av förtal av avliden med

10 000 kr. I dagens penningvärde torde det motsvara mer än 50 000 kr.

I början av 1980—talet gjorde Stockholms tingsrätt i två domar följande likalydande uttalande (se Cars - Danowsky, 1982, s. 41 och 85):

"Den praxis som föreligger i fråga om skadeståndets storlek vid tryck- frihetsbrott innebär att skadeståndet är mycket begränsat. Detta kan möjligen ha sin förklaring i att skadeståndet utgör s.k. ideellt skadestånd, i vars natur ligger att det endast sällan finns direkt konkretiserade omständigheter som kan ligga till grund för beräkning av skadeståndets storlek. Svårigheten att

bestämma skadeståndets storlek skulle sålunda ha medfört att domstolarna varit benägna att bestämma skadeståndet till förhållandevis låga belopp. Den enskilde individens integritet skyddas genom att obefogade angrepp på denne är straffbara. Det är ett allmänt intresse som därigenom tillgodoses. För den förfördelade individen kan emellertid uttalanden såsom i detta fall innebära ett psykiskt lidande. Med hänsyn härtill och med hänsyn till vikten av att den personliga integriteten Skyddas samt även med beaktande av hur liknande skadeståndsfrågor bedöms i andra länder med i stort samma upp— fattning angående det personliga integritetsskyddet anser tingsrätten att skäl föreligger för en höjning av skadeståndets storlek när det gäller förtalsbrott i förhållande till vad hittills praktiserats."

I rättsfallet NJA 1987 s. 285 I (bil. 1 rf. 34), som rörde förtal i ett TV- program, uttalade Stockholms tingsrätt emellertid att det på senare tid märkts en tendens att något höja skadestånden utöver vad som svarade mot penningvärdets fall, något som tingsrätten ansåg riktigt.

I tryckfrihetsmål brukar numera i allmänhet mellan 5 000 kr och 25 000 kr dömas ut för lidande på grund av förtal. Högre belopp förekommer dock ibland. I rättsfallet NJA 1987 s. 285 I (bil. 1 rf. 34) tillerkändes två polismän, som i ett antal artiklar i en tidning utpekats som delaktiga i mordet på Olof Palme, ersättning för lidande med vardera 25 000 kr. I ett liknande mål vid Svea hovrätt år 1990 tillerkändes fyra polismän ersättning med mellan 5 000 och 15 000 kr (se bil. 1 rf. 36). I det fallet hade upp— gifterna också spritts i ett flygblad som distribuerats i 400 000 500 000 exemplar på olika platser i landet. Det högsta belopp som hittills dömts ut är 100 000 kr, som en tingsrätt tillerkände den s.k. 33—åringen som år 1986 under en tid var misstänkt för mordet på Olof Palme och vilkens namn och bild vid flera tillfällen publicerats i en tidning (se bil. 1 rf. 35).

Beträffande ersättning för lidande på grund av förolämpning kan nämnas ett avgörande av Högsta domstolen, där en kvinna av utländsk härkomst som kallats "jävla svartskalle" tillerkändes 2 000 kr (se NJA 1989 s. 374, i bil. 1 rf. 39), och ett tingsrättsavgörande år 1990, där en polisman som blivit förolämpad i samband med ett omhändertagande tillerkändes 1 000 kr (se bil. 1 rf. 40).

5.6. Ersättningens bestämmande 5.6.1 Ersättningsprövande organ

I princip är det allmän domstol som fastställer ersättning för kränkning genom brott (se avsnitt 5.6.2). Ersättningsanspråk som riktar sig mot staten kan dock prövas av JK på statens vägnar innan talan väcks vid domstol (se avsnitt 5.6.3). Vidare kan skadelidande som har en hem- eller villahemför- säkring med s.k. överfallsskydd vända sig till försäkringsbolaget med sitt ersättningsanspråk i fall då skadevållaren är okänd eller saknar förmåga att betala skadestånd (se avsnitt 5.6.4). Innan försäkringsbolaget beslutar i ersättningsfrågan inhämtar bolaget i vissa fall yttrande från Ansvarsför- säkringens personskadenämnd (se avsnitt 5.6.5). Skadelidande som saknar hem- eller villahemförsäkring kan i stället under vissa förutsättningar få ersättning av Brottsskadenämnden, som beslutar om ersättning av statsmedel

till dem som har tillfogats skada genom brott (se avsnitt 5.6.6).

5.6.2. Domstol

Allmänt

Om ett skadestånd inte fastställs genom frivillig uppgörelse mellan den skadeståndsskyldige och den skadelidande, kan denne vidta rättsliga åtgärder för att utkräva sin rätt. Efter ansökan om stämning på den skadeståndsskyl— dige kan skadeståndsfrågan handläggas vid allmän domstol som tvistemål. Har åtal väckts för brottet, kan skadeståndsanspråket i stället handläggas tillsammans med åtalet. Åklagaren är då skyldig att under vissa förutsätt- ningar, och utan särskild kostnad för den skadelidande, förbereda och utföra dennes talan. Brister dessa förutsättningar kan den skadelidande Själv föra sin skadeståndstalan i samband med åklagarens talan och därigenom dra för-

del av det utredningsmaterial som läggs fram i brottmålet.

Frågor om skadestånd på grund av brott prövas av tingsrätt som första instans. Hovrätt är överrätt i mål som fullföljs från tingsrätt. Mål som fullföljs från hovrätt prövas av Högsta domstolen som sista instans. Möjlig— heterna att genom överklagande få ett hovrättsavgörande överprövat i Högsta domstolen är emellertid starkt begränsade.

Beroende på om skadeståndsanspråket handläggs inom ramen för brottmål

eller separat som tvistemål gäller för handläggningen delvis olika regler.

Tvistemål

Skadeståndsanspråk på grund av brott kan enligt rättegångsbalken prövas som ett vanligt tvistemål efter ansökan om stämning. Målet handläggs enligt reglerna om dispositiva tvistemål. Detta innebär bl.a. att domstolen inte får tilldöma part mera eller annat än denne yrkat och inte heller får grunda domen på andra rättsfakta än parterna har åberopat. Skadevållarens med- givande medför att den skadelidandes talan bifalles utan vidare prövning, liksom parts utevaro leder till tredskodom.

Om skadeståndsbeloppet utgör högst ett halvt basbelopp, dvs. för när- varande 16 850 kr, kan tvisten handläggas enligt särskilda regler om tviste- mål om mindre värden. Syftet med dessa bestämmelser är att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas rättegångskost— nader. Förfarandet har utformats så att parterna skall kunna föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde, och kostnad för sådant biträde kan inte ersättas som rättegångskostnad. Möjligheterna till fullföljd till högre instans är också begränsade, vilket ytterligare är ägnat att minska rättegångskost— nadema.

Är den skadelidande i behov av biträde, kan han få rättshjälp under för- utsättning att hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs.

För närvarande ligger således gränsen vid 225 400 kr. Behov av biträde

föreligger om den enskilde inte kan ta till vara sin rätt på egen hand eller

med hjälp av någon som på grund av tjänsteställning har att biträda honom.

Brottmål

Vanligast är att ett Skadeståndsanspråk på grund av brott behandlas i sam- band med åtal för brottet. Det är åldagaren som beslutar om åtal för brott som hör under allmänt åtal, dvs. alla brott som inte uttryckligen är undan- tagna därifrån. Den som har blivit utsatt för ett brott har emellertid vissa möjligheter att själv medverka vid brottets beivrande, antingen vid sidan av

eller i stället för åklagaren.

Bestämmelser om målsägandens rättigheter i dessa hänseenden finns i 20 kap. rättegångsbalken. Om åklagaren beslutar att inte åtala ett brott som hör under allmänt åtal, kan målsäganden själv väcka åtal för brottet (20 kap. 8 5 första stycket). Denna rätt för målsäganden att föra talan om ansvar för brott har gamla traditioner i vårt land och motiveras väsentligen utifrån två synpunkter: den som har blivit kränkt genom ett brott bör ha möjlighet att dels skaffa sig upprättelse genom en process i vilken den brottslige fälls till ansvar (upprättelsefunktionen), dels kontrollera att åklagarna fullgör sina skyldigheter i fråga om att beivra brott och inte utan tillräcklig grund avstår från att åtala (kontrollfunktionen). Om åklagaren väcker åtal, har målsägan- den också möjlighet att biträda åtalet liksom att överklaga domstolens av- görande till högre rätt (20 kap. 8 & andra stycket). Om allmänt åtal läggs ned, får målsäganden under vissa förutsättningar överta åtalet (20 kap. 9 5).

Genom att handlägga ansvarsfrågan och frågan om det enskilda anspråket gemensamt når man ofta processekonomiska vinster. Den utredning som av- ser att styrka att den misstänkte har begått den brottsliga handlingen är nästan alltid gemensam. Genom den gemensamma handläggningen minskar man också riskerna för att det meddelas motstridiga domar beträffande de olika frågorna.

När talan om enskilt anspråk i anledning av brott behandlas i samband med ett åtal för brottet gäller i allmänhet reglerna om rättegången i brott—

mål. En konsekvens av att tvistemålsreglerna inte är tillämpliga är exem-

pelvis att tredskodom inte kan meddelas vid parts utevaro. I fråga om själva processmaterialet gäller dock samma regler som när skadeståndsanspråket handläggs självständigt i ett tvistemål. Om den tilltalade exempelvis medger skadeståndsyrkandet skall detta bifallas på grundval av medgivandet oavsett utgången i ansvarsdelen.

Vad angår bevisningen rörande det enskilda anspråket gäller samma bevis- krav som i tvistemål (jfr Boman i SvJT 1967 s. 83 och NJA 1962 s. 469, i synnerhet justitierådet Karlgrens särskilda yttrande). En parts erkännande gör i enlighet härmed bevisning överflödig i tvistemålsdelen men inte i brottmålsdelen. I fråga om sådan bevisning som har betydelse endast för det enskilda anspråket har domstolen inte större befogenheter än i ett dispositivt tvistemål.

Om domstolen i ett mål där åtal och skadeståndstalan handläggs gemen— samt finner att åtalet skall ogillas, kan domstolen ändå pröva om det före- ligger skadeståndsskyldighet på civilrättslig grund. Ett ogillande av åtalet medför således inte med nödvändighet att även skadeståndstalan skall ogil- las. Detta gäller såväl när gärningen icke är brottslig som när straff är t.ex. förfallet. Som exempel på en situation i vilken ett skadeståndsyrkande får bifallas trots att ansvarstalan ogillas kan nämnas att den tilltalade är åtalad för ett brott som kräver uppsåt medan skadeståndsskyldigheten grundas på culpa. Det kan också vara så att rätten i ansvarsdelen inte går in på skuld- frågan eftersom åtalet skall ogillas på grund av preskription. Särskilda bevisbörderegler kan också föranleda att förutsättningama för skadestånds- skyldighet är uppfyllda trots att något brottsligt förfarande inte kan läggas den tilltalade till last (se t.ex. 30 5 andra stycket avtalslagen 1915z218).

En talan om enskilt anspråk kan avskiljas från brottmålet, om domstolen finner att en fortsatt handläggning tillsammans med åtalet skulle medföra väsentliga olägenheter. I ett sådant fall gäller tvistemålsreglerna för den fortsatta handläggningen av det enskilda anspråket. Detsamma gäller när ett avgörande i lägre rätt överklagas endast beträffande skadeståndsdelen.

Oftast framför målsäganden sitt krav i brottmålet genom åklagaren. Denne har också i flesta fall en skyldighet att i samband med åtalet förbereda och utföra målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och an— språket inte är uppenbart obefogat.

När åklagaren utför en talan om enskilt anspråk är han inte i formellt hänseende att anse som ombud för målsäganden eller den som trätt i dennes ställe, även om hans befogenheter i stort sett är desamma som ett ombuds. Någon fullmakt utfärdas inte, utan åklagaren grundar sin behörighet på den tjänsteplikt som åläggs honom när målsäganden eller annan anmäler det en— skilda anspråket. Målsäganden kan när som helst själv inträda i en rättegång där åklagaren dessförinnan utfört hans talan.

Behörigheten för åklagaren att föra talan angående det enskilda anspråket gäller endast så länge åtalet och det enskilda anspråket handläggs i samma rättegång. Om rätten avskiljer det enskilda anspråket till behandling i den för tvistemål föreskrivna ordningen, bortfaller åklagarens behörighet. Be— hörigheten atti högre rätt föra målsägandens talan är beroende av huruvida talan i ansvarsfrågan fullföljs dit. Åklagaren kan sålunda inte fullfölja talan endast beträffande det enskilda anspråket. Fullföljer han talan i ansvars- frågan har han emellertid rätt att fullfölja talan även i fråga om det enskilda anspråket. Har den misstänkte själv fullföljt talan både i ansvarsfrågan och beträffande det enskilda anspråket, är åklagaren behörig att föra målsägan- dens talan i den högre rätten. Sådan rätt tillkommer emellertid inte åkla- garen om den misstänkte fullföljer talan endast beträffande det enskilda an- språket.

Lagen (1988:609) om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1 juli 1988, ger målsäganden möjlighet att i brottmål på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde ett målsägandebiträde. Ett sådant biträde kan för- ordnas när som helst under målets handläggning, både under förundersök- ningen och sedan åtal väckts. Biträde kan också förordnas först i högre rätt. Målsäganden behöver inte formellt vara part i rättegången, utan det är till- räckligt att han skall höras i anledning av åklagarens talan. Det är dock inte

vid alla slags brott som målsägandebiträde kan förordnas. Rätten till biträde gäller i första hand i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken men även, under vissa förutsättningar, i mål om en del andra typer av brott med inslag av våld och integritetskränkning.

Målsägandebiträdets uppgift är att ta till vara målsägandens intressen i målet och ge stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången. Bi- trädet kan även hjälpa målsäganden med att biträda åtalet och med att föra talan om enskilt anspråk. Det senare gäller dock inte om åklagaren för skadeståndstalan för målsägandens räkning. Målsägandebiträdet är inte heller behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan som förs i särskild ordning enligt reglerna för tvistemål. Om ansvars- och skade— ståndsfrågor från början har handlagts gemensamt i ett mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Målsägan— debiträdet kan emellertid, under förutsättningar som anges i rättshjälpslagen, förordnas till rättshjälpsbiträde i den fortsatta skadeståndsprocessen.

Förs måleti sin helhet vidare till högre rätt, är målsägandebiträdet genom sitt förordnande behörigt att bistå målsäganden även där. Om emellertid åklagaren avstår från att föra målet vidare i ansvarsdelen och alltså endast skadeståndsdelen överklagas, upphör målsägandebiträdets behörighet. Den som har varit biträde kan emellertid fortsätta att ta till vara målsägandens intressen i egenskap av ombud eller eventuellt som biträde enligt rätts-

hj älpslagen .

Förslag till utvidgad rätt till målsägandebiträde har lagts fram i en depar- tementspromemoria (Ds l992z24), som efter remissbehandling nu övervägs i justitiedepartementet. Förslagen innebär att målsäganden skall ha rätt till målsägandebiträde även vid vissa brottstyper där inslaget av sexuellt eller annat våld saknas men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket be— tydande, såsom i vissa utpressnings- och bedrägerimål. Vidare föreslås att målsägandebiträdets uppgifter att ta till vara målsägandens intressen i mål om skadestånd vidgas. Sålunda skall ett målsägandebiträde som förordnats i ett brottmål kunna fortsätta att bistå målsäganden med dennes skadestånds— talan även om denna talan avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål, utom när skadeståndsanspråket rör mindre värden och därför Skall

handläggas som s.k. förenklat tvistemål. Dessutom skall målsägandebiträdet i större utsträckning än för närvarande kunna bistå målsäganden om denne fullföljer sin skadeståndstalan till högre rätt.

5.6.3. JK

Det förekommer, om än i begränsad utsträckning, att JK prövar frågor om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Genom kungörel- sen (19721416) om statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall har JK tillerkänts befogenhet att reglera vissa Skadeståndsanspråk mot staten, bl.a. sådana som grundar sig på 2 kap. l & eller 3 kap. 1 eller 2 & skadestånds- lagen.

Den befogenhet som genom skaderegleringskungörelsen tillerkänts JK ut- gör inte hinder för den enskilde att väcka talan mot staten direkt vid dom-

stol. Staten företräds då i målet av JK.

5.6.4. Försäkringsbolagen

Man brukar räkna med att mellan 85 och 90 procent av de svenska hus— hållen skyddas av hem— eller villahemförsäkringar som består av olika mo- menti fast kombination. Sedan år 1973 ingår i de flesta sådana försäkringar ett moment som vanligen kallas överfallsskydd. Detta försäkringsmoment innebär att den som har tillfogats personskada genom misshandel eller annat uppsåtligt våld av någon som är okänd eller inte kan betala skadestånd kan få ut skadeståndet från sin egen försäkring. Hos Länsförsäkringar omfattar överfallsskyddet också skada till följd av oaktsamhetsbrott. En utförlig och till stora delar alltjämt aktuell redogörelse för överfallsskyddet återfinns i SOU 1977:36 (s. 57-62).

Överfallsskyddet kan sägas vara konstruerat som ett slags omvänd ansvars- försäkring, dvs. försäkringsbolaget svarar för skadan som om skadevållaren hade tecknat ansvarsförsäkring. Ersättningen beräknas alltså enligt skade—

ståndsrättsliga grunder. När den ersättningsbestämmelse som nu återfinns

i 1 kap. 3 & skadeståndslagen år 1975 flyttades över dit från det dåvarande 5 kap. uppkom emellertid tvekan om huruvida denna bestämmelse var till— lämplig beträffande ersättning från överfallsskyddet; villkoren för detta försäkringsmoment hänvisade nämligen bara till 5 kap. skadeståndslagen. Sedan en tid tillbaka är det dock klart att överfallsskyddet ger rätt till ersättning även enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

Överfallsskyddet gäller endast i fall då en person skadas i sin egenskap av privatperson. Skador som exempelvis har samband med yrkes- eller tjänste— utövning eller annan förvärvsverksamhet omfattas således inte av överfalls- skyddet.

Överfallsskyddet gäller inte heller om skadevållaren vid skadetillfället omfattas av samma försäkring som den skadelidande. Detta villkor har till- kommit för att undanta skadehändelser som inträffat mellan sammanboende personer, dvs. i de flesta fall familjemedlemmar. Skador som uppkommit vid bl.a. hustrumisshandel och nästan alla fall av sexuella övergrepp mot barn inom familjen faller därför utanför försäkringen.

Ersättning lämnas inte om en person utan skälig anledning utsatt sig för risken att skadas, dvs. framför allt då någon av vårdslöshet eller oaktsamhet eller oförsiktighet försätter sig i en situation där skaderisken är särskilt stor. Det ankommer på bolaget att visa att försäkringstagaren "utan skälig anled- ning" utsatt sig för risken att skadas. Enligt villkoren gäller ett ytterligare undantag, om den skadelidande var påverkad av alkohol, narkotika m.m. och inte kan visa att skadan saknade samband med denna påverkan. I den juridiska litteraturen har dock hävdats att villkoret om en sådan omvänd bevisbörda för den skadelidande torde strida mot 32 å andra stycket kon— sumentförsäkringslagen (1980:38) och därmed sakna rättslig verkan (se Nilsson i Försäkringstidningen 6-7/81 s. 12). Slutligen lämnas vanligtvis inte någon ersättning om den försäkrade har skadats i samband med att han utfört eller medverkat till ett uppsåtligt brott.

Försäkringsbolaget bedömer självständigt ersättningens storlek utifrån skadeståndsrättslig praxis i de fall domstol inte har sakprövat skadeståndet.

Detta innebär att ett av domstol utdömt, icke sakprövat skadestånd kan såväl höjas som sänkas av bolaget. I detta sammanhang är att notera att i de fall bolagen betalar ut högre ersättning än som utdömts i domstol någon regress— rätt inte finns gentemot gärningsmannen beträffande den del av ersättningen som överstiger det av domstolen utdömda beloppet.

När det sedan gäller sakprövade skadestånd råder det bland försäkrings— bolagen delade meningar i frågan om bundenheten av domen. Något bolag anser sig helt obundet av sakprövade skadeståndsdomar och kan ge såväl högre som lägre ersättning. Vissa bolag anser sig kunna höja ett av domstol sakprövat belopp men inte sänka det.

Ersättningens storlek bestäms enligt reglerna i skadeståndslagen. Åtagandet gäller dock regelmässigt intill ett högsta belopp vilket hos de flesta för- säkringsbolagen uppgår till 500 000 kr vid varje skada. Ersättning lämnas

efter avdrag för självrisk.

Under år 1990 anmäldes till försäkringsbolagen Skandia, Trygg-Hansa, Folksam, Wasa, Länsförsäkringar, Holmia och Ansvar sammanlagt 4 087 skador som omfattades av överfallsmomentet i hem- eller villahemförsäk- ring. Tillsammans betalade bolagen ut mer än 36 milj. kr i skadeersättning avseende ekonomisk och ideell skada. Uppgift om hur ersättningen förde- lade sig på ekonomisk och ideell skada har inte gått att få. År 1989 uppgick antalet skadefall till 3 985 och den sammanlagda utbetalda ersättningen till ca 32 milj. kr. För överfallsmomentet i hemförsäkringen utgjorde skadekost- naden båda åren ca 2,5 procent av den sammanlagt inbetalda försäkringspre— mien medan motsvarande siffra för villahemförsäkringen var 0,32 procent.

5.6.5. Ansvarsförsäkringens personskadenämnd

Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (AP-nämnden) inrättades år 1947 av ett flertal försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring. Nämnden har till uppgift att verka för en rättvis ersättning och en enhetlig personska- dereglering inom försäkringsbranschen och avger yttranden i bl.a. ärenden om ersättning ur överfallsskyddet i hem— eller villahemförsäkringar. Nämnd-

en yttrar sig till bolagen i fråga om ersättningens storlek men däremot inte

i vållandefrågor. Om bolaget inte vill följa ett yttrande, skall bolaget underrätta nämnden och den skadelidande om detta och om skälet till denna ståndpunkt. En skadelidande som inte är nöjd med nämndens yttrande eller bolagets ställningstagande kan alltid få saken prövad av domstol. Nämnden avger även yttranden på begäran av domstol eller annan myndigheti frågor som gäller ersättning för personskada.

I vissa situationer, t.ex. när den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad uppgår till minst 10 %, föreligger det en skyldighet för försäkringsbolagen att inhämta nämndens yttrande. Men även i andra fall skall bolagen inhämta nämndens yttrande om den skadelidande begär det eller det är påkallat av särskilda skäl. Så har ofta varit fallet när fråga uppkommit om ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen.

Nämnden består av ordförande och vice ordförande samt lägst sex och högst elva ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden, vilka utses bland personer som inte är anställda i försäkringsbranschen, skall vara lagkunniga och ha särskilda insikter i frågor angående personskadeersättning. Övriga ledamöter skall ha ingående erfarenhet av personskadereglering inom aktu- ella försäkringsgrenar. Samtliga ledamöter utses av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Nämnden har ett eget kansli som förestås av en kansli- chef.

I nämndens beslut deltar ordföranden och vice ordföranden eller en av dem samt minst tre — i enklare ärenden minst två — och högst sex bolags— ledamöter. Bolagsledamöterna får inte delta i behandlingen av det egna

bolagets ärenden.

Under de senaste fem åren har nämnden avgjort ca 450 ärenden per år. An— talet ärenden om ersättning för det slags lidande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen uppgick under perioden den 1 november 1990 - den 30 oktober 1991 till 65, varav 14 avsåg sexualbrott, 29 avsåg misshandelsbrott och resterande 22 avsåg andra ersättningsgrundande brott såsom rån och lik- nande. Den totala ersättningen för kränkning uppgick till 890 000 kr, varav 490 000 kr belöpte på sexualbrotten, 236 000 på misshandelsbrotten och 164 000 kr på övriga brott.

5.6.6. Brottsskadenämnden

Brottsskadenämnden inrättades i samband med att brottsskadelagen (1978: 413) trädde i kraft den 1 Oktober 1978. Nämnden prövar ärenden enligt brottsskadelagen om ersättning av statliga medel, s.k. brottsskadeersättning.

Nämnden består av en ordförande, två vice ordförande och tre andra leda- möter. Ordföranden och vice ordförandena Skall vara lagfarna och ha er— farenhet som domare. En av de andra ledamöterna skall vara väl förtrogen med frågor som rör skadereglering, medan de två övriga ledamöterna skall ha erfarenhet från olika sidor av samhällslivet. Nämnden har eget kansli som förestås av en kanslichef. Till kansliet är knutet ett antal handläggare med juristutbildning.

För att brottsskadeersättning skall lämnas krävs det att skadan har upp- kommit till följd av brott. Gärningsmannen behöver inte vara känd, men det måste framgå av utredningen att skadan har uppkommit till följd av brott och inte genom exempelvis en olyckshändelse.

Brottsskadeersättning lämnas för personskada och, i vissa fall, för sak- skada och ren förmögenhetsskada. Sedan den 1 juli 1988 kan brottsskade- ersättning också lämnas för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Brottsskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer med följande undantag.

Ersättning med anledning av personskada som fastställs i form av en- gångsbelopp utgår med högst tjugo gånger basbeloppet, dvs. för närvarande 674 000 kr, medan brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår med högst tio gånger basbeloppet, dvs. för när- varande 337 000 kr.

När brottsskadeersättning bestäms skall avräkning göras för skadestånd som har betalats eller bör kunna bli betalt liksom för annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Dessutom avräknas ett självriskbelopp, som bestäms med ledning av basbeloppet för det år under vilken skadan inträffade. För år 1992 uppgår självrisken till 800 kr. Före—

ligger särskilda skäl kan nämnden dock avstå från självriskavdrag. Så sker ofta vid exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller ungdom. Brottsskadelagen hänvisar beträffande jämkning av skadestånd till be- stämmelserna härom i 6 kap. 1 & skadeståndslagen men innehåller dessutom regler som går längre än dessa bestämmelser. Jämkning kan sålunda ske om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Vid sakskada eller ren förmögen- hetsskada kan ersättningen också jämkas, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.

Under verksamhetsåret 1990/91 jämkades ersättningen i 14 fall vid person- skada. Anledningen till jämkningen var i flertalet fall att den skadelidande uppträtt provocerande. Det var oftast fråga om ömsesidig misshandel av inte alltför allvarligt slag. Enligt nämndens praxis kan jämkning också ske vid fall av uppgörelser i brottskretsar i samband med narkotikahandel och lik— nande. Något sådant fall förekom dock inte till prövning under verksam— hetsåret 1990/91. Däremot jämkades ersättningen i en situation som inte tidigare bedömts av nämnden. Det gällde en man som nattetid besökt en il- legal klubb och där deltagit i hasardspel om pengar. I samband med att mannen, efter att ha vunnit en del pengar, lämnade lokalen blev han miss- handlad. Nämnden ansåg att mannen genom besöket på klubben hade utsatt sig för Särskild risk för våldshandlingar (Dnr 1200/90).

Om den som uppträtt provocerande har tillfogats särskilt allvarliga skador, t.ex. blivit illa knivskuren eller skottskadad, brukar nämnden av sociala skäl avstå från jämkning.

När jämkning sker är det enligt fast praxis bara den ideella ersättningen som jämkas, inte ersättning för kostnader eller inkomstförlust (se Brottsska— denämndens verksamhetsberättelse för år 1990/91, 5. 22; jfr SOU 1977:36 s. 183 och Conradi, 1988, s. 115 f).

Ansökan om brottsskadeersättning skall ha kommit in till nämndens kansli inom två år från det att brottet begicks. Om det föreligger särskilda skäl kan en ansökan emellertid prövas även om den har kommit in senare. Som sär— skilda skäl brukar godtas att skadans fulla omfattning har stått klar först

lång tid efter det att brottet begicks, att domstolsförfarandet i ansvars— och

skadeståndsdelen har tagit lång tid, att den skadelidande på grund av sjuk— dom varit förhindrad att ansöka om ersättning eller att den skadelidande inte har känt till systemet med brottsskadeersättning. Som en allmän förutsätt- ning gäller dock i dessa fall att det inte får vara fråga om låga ersättningsbe— lopp.

För att en ansökan skall prövas krävs vidare att brottet har polisanmälts eller att sökanden visar giltig anledning till att Så inte skett.

När en ansökan görs om brottsskadeersättning, har frågan om skadestånd på grund av brott ofta prövats av domstol. Eftersom brottsskadeersättning inte i alla avseenden följer samma regler som gäller för skadestånd, kan domstolens avgörande i skadeståndsfrågan inte utan vidare läggas till grund för bedömningen i brottsskadeärendet. Brottsskadenämnden är således inte bunden av vad en domstol kan ha förordnat i fråga ett skadestånds storlek utan måste göra en självständig prövning i ärendet. I förarbetena (prop. 1977/78:126 s. 44) framhålls dock att det ligger i sakens natur att domsto- lens avgörande i allmänhet kommer att bli vägledande vid denna prövning, under förutsättning att domstolen har gått in i saklig prövning av skade— ståndsfrågan och inte dömt ut Skadeståndet enbart på grund av medgivande av skadevållaren. Vidare sägs att det kan finnas skäl att underlåta att följa domstolens avgörande även i fall då omständigheter har tillkommit som inte var kända vid domstolsprövningen. I praktiken har Brottsskadenämnden ock— så kommit att godta sakprövade domar i mycket stor utsträckning och endast undantagsvis bestämt ersättningen till lägre belopp än domstolen utdömt. Däremot är det inte ovanligt att Brottsskadenämnden lämnar högre ersätt- ning än domstol bestämt.

Brottsskadenämnden är första och Sista instans i brottsskadeärenden. Nämndens beslut får alltså inte överklagas. Däremot är det ingenting som hindrar att ett ärende tas upp till omprövning. Detta kan ske på begäran av sökanden eller på nämndens eget initiativ.

Utgår brottsskadeersättning, inträder staten i den skadelidandes rätt till skadestånd. Staten har således en möjlighet att regressvis återkräva utgiven

brottsskadeersättning från den som har vållat Skadan. I förarbetena (prop. 1977/78:126 s. 31 f och 55 f) framhålls att olika synpunkter därvid gör sig gällande; samtidigt som detär angeläget att en brottslig skadevållare gör rätt för sig och inte kommer i bättre läge än andra skadevållare därför att brotts- skadeersättning utgår, är det viktigt att den som efter ett frihetsstraff eller annan vård skall anpassas i samhället inte förföljs av skulder som han inte kan klara av eller som hindrar honom att leva under normala förhållanden. Det måste därför i varje särskilt fall göras en avvägning mellan dessa in- tressen, varvid de vårdpolitiska synpunkterna bör tillmätas särskild bety— delse. Rätten till regress skall således tillämpas med stor försiktighet så att skadevållarens anpassning till samhället inte försvåras. Brottsskadenämnden har hittills också visat återhållsamhet med att regressa mot skadevållaren. Under de senaste verksamhetsåren har det skett endast i något enstaka fall. Av betydelse i sammanhanget är att Brottsskadenämn— den är skyldig att i varje ärende med känd gärningsman göra en bedömning av dennes betalningsförmåga; detta leder i en del fall till att ansökningen om brottsskadeersättning ogillas under hänvisning till att det bör gå att få ut skadeståndet av gärningsmannen. Regress aktualiseras därför bara i fall där det senare blir känt att gärningsmannens ekonomiska situation avsevärt har

förbättrats (se Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse 1990/91 5. 23).

Under verksamhetsåret 1990/91 kom det in 1 751 ansökningar om brotts— skadeersättning till Brottsskadenämnden (jämfört med 1 606 ansökningar under verksamhetsåret 1989/90), varav 998 (respektive 827) avsåg person- skador och 753 (respektive 779) avsåg sak- och förmögenhetsskador. Under samma tid betalades ut ca 21 milj. kr i brottsskadeersättning varav ca 19,8 milj. kr för personskador och ca 1,2 milj. kr för sakskador. En jämförelse med verksamhetsåret 1989/90 visar att ersättningarna för personskador ökade med ca 8 milj. kr, medan ersättningarna för sakskador minskade med ca 1 milj. kr. Förklaringen till den ökade medelsåtgången på personskadesi— dan är framför allt att det under verksamhetsåret avgjordes betydligt fler sexualbrottsärenden än under verksamhetsåret innan (173 respektive 120). Ytterligare en förklaring är att ersättningsnivån vid dessa typer av skadefall höjdes fr.o.m. den 1 juli 1990. Den sammanlagda ersättningen för ideell skada vid sexualbrott under verksamhetsåret 1990/91 uppgick till ca 11,7 milj. kr mot ca 5 milj. kr verksamhetsåret innan. Av beloppet 11,7 milj. kr

utgjorde 8 milj. kr ersättning för kränkning, att jämföra med 3,2 milj. kr verksamhetsåret innan. Ersättningama vid sexualbrott utgör således en allt större andel av medelsåtgången på personskadesidan och består till över- vägande del av ersättning för kränkning. Vid andra typer av brott, såsom misshandel, rån, hemfridsbrott, olaga hot m.fl. liknande brott mot den per- sonliga friheten, utgick verksamhetsåret 1990/91 ersättning för kränkning med ca 1,4 milj. kr jämfört med ca 450 000 kr verksamhetsåret innan (se Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse för 1990/91 5. 9 f).

5.7. Utländska förhållanden 5.7.1 Norden Danmark

Enligt 1 5 i den danska skadeståndslagen från år 1984 skall den som är skadeståndsskyldig utge ersättning bl.a. för "svie og smerte" och, om ska- dan har fått varaktiga följder, för "varigt me'n". Grunderna för dessa er- sättningar, som tidigare utvecklades i domstolspraxis, anges direkt i lagen

(se 3 och 4 55) i form av schabloner vilka är underkastade en årlig index-

reglering i administrativ väg.

Ersättning för "svie og smerte" utgår med vissa belopp för varje dag som den Skadelidande har varit sjuk. Ersättning för "varigt men" bestäms med hänsyn till skadans medicinska art och omfattning och till uppkomna olägen- heter i den skadelidandes dagliga livsföring. Vid mengrader under fem pro- cent utgår emellertid inte någon ersättning. Mentabellen omfattar en rad vanliga skador. Om det föreligger en skada som inte finns upptagen i ta— bellen, fastställs mengraden utifrån ett fritt skön på grundval av tabellen. Tabellen är en normaltabell, och avvikelse kan ske när det föreligger spe— ciella förhållanden. Hur stor ersättningen sedan blir vid de olika mengra- dema anges uttryckligen i lagen.

Enligt 26 & gäller vidare att den som är ansvarig för en rättsstridig

kränkning av någon annans frihet, fred, ära eller person skall betala den

förorättade gottgörelse för "tort" (dvs. oförrätt, förödmjukelse, skam e.d.). Härmed avses i första hand kränkningar av äran och självkänslan, dvs. en persons uppfattning av sitt eget värde och omdömet om honom. En kränk- ning kan ofta ta sig uttryck i beskyllningar och förolämpningar ("sigtelser og ringeagtsytringer") men också i sexualförbrytelser, våldsförbrytelser och i frids- och frihetskränkningar (Vinding Kruse, 1989, s. 444).

Något krav på att den rättsstridiga kränkningen är straffbar gäller inte. Ett sådant krav fanns tidigare men togs bort är 1972 framför allt för att öka skyddet för privatlivets fred. Detta krav ansågs nämligen olämpligt av föl- jande skäl. För det första medförde kravet rent processuellt att den skade— lidande för att få en privaträttslig upprättelse tvingades styrka att skadevålla— ren hade gjort sig skyldig till en straffbar gärning. För det andra kunde det finnas kränkningar som inte var straffbara men som likväl förtjänade en pri- vaträttslig reaktion. För det tredje skulle en möjlighet till ersättning för ideell skada kunna tjäna som ett surrogat för sådan ekonomisk skada som den skadelidande vid en oaktsam freds- eller ärekränkning ofta drabbades av men som inte kunde bevisas. För det fjärde låg en privaträttslig sanktion i form av ersättning för ideell skada vid kränkningar av privatlivets fred i linje med tendenserna i andra länder, särskilt Frankrike, Tyskland och USA, att öka personlighetsskyddet för de enskilda medborgarna (se Vinding Kruse, 1976, s. 405 foch i SvJT 1987 s. 404 f).

I begreppet rättsstridighet anses ligga att det skall vara fråga om en culpös kränkning av viss grovhet. Det senare innebär att kränkningen måste vara av viss betydenhet för att kunna anses rättsstridig. "Småchikanerier" och liknande faller således utanför det rättsstridiga området. Även när det är fråga om en brottslig handling utgår ersättning bara i grövre fall (Vinding Kruse, 1989, s. 444).

Vad som i övrigt ligger i kravet på rättsstridighet har inte preciserats i någon generell formel. Det har överlämnats åt domstolarna att avgöra frågan efter en avvägning i det enskilda fallet mellan å ena sidan kränkningens grovhet, privatlivets fred och hänsynen till den skadelidande i övrigt osv. och å andra Sidan de samhälleliga hänsyn som eventuellt talar för att hand- lingen får passera som rättsenlig, såsom offentlighetens intresse av en fri

nyhetsförmedling.

Det är inte avsikten att ersättning för "tort" skall utgå vid personskador i allmänhet (Vinding Kruse, 1989, s. 445 och Vinding Kruse - Maller, 1989, s. 339). Endast om personskadan har vållats under sådana omständigheter att den dessutom innefattar en särskild kränkning av den personliga inte— griteten finns möjlighet till ersättning för "tort". Det gäller framför allt vid sedlighetsbrott. I praxis kan visserligen spåras en tendens att ge ersättning för "tort" också vid vissa andra former av uppsåtligt tillfogad personskada (se von Eyben, 1984, s. 107). Förutsättningarna för ersättning för "tort" i Sådana fall är dock mycket begränsade. Det krävs nämligen att våldet har utövats under sådana särskilt kränkande, förödmjukande och hånande om— ständigheter som är ägnade att kränka den skadelidandes själv- och äre— känsla (se Lerche, 1990, s. 165 och där i not 158 åberopad litteratur samt 5. 191). De rättsfall som finns ger också uttryck för en anmärkningsvärd

restriktivitet på denna punkt (se t.ex. bil. 2 rf. 14, 19 och 20).

Tidigare kunde en grov kränkning medföra att motsvarigheten till ersättning för "svie og smerte" höjdes utöver den normala taxan för detta slags er- sättning. Detta är emellertid inte möjligt enligt 1984 års skadeståndslag. Behovet av att kunna ge ersättning för "tort" i dessa fall är därför numera större än förut. Det har emellertid framhållits att en ökad användning av ersättningen för "tort" för att uppnå en viss individualisering skulle stämma dåligt med strävandena bakom lagen att få till stånd en standardiserad, enkel uppgörelse av ersättningskrav. Samtidigt har medgetts att en ersättning för "tort" måhända kan få större självständig betydelse vid allvarliga våldsbrott, eftersom ersättningen för "varigt mén" avser endast fysiska funktionsin- skränkningar och inte ett psykiskt trauma till följd av brottet (se von Eyben, 1984, s. 108).

Frågan om ersättning för "tort" har i några fall uppkommit vid oriktig myn- dighetsutövning. Även om ersättning i ett sådant fall har getts för själva personskadan, har man i brist på skadevållarens uppsåt att tillfoga skadan inte ansett sig ha grund för att utdöma ersättning för "tort" (se von Eyben, 1984, s. 110).

Vid sådana ingrepp i den personliga integriteten som är rättsenliga bara

när samtycke föreligger till ingreppet kan ersättning för "tort" utdömas i fall

då samtycke inte har inhämtats. Ett exempel är operation och liknande me— dicinska ingrepp. Om ingreppet bidrar till att bota den skadelidande, kan annan ersättning än för "tort" knappast krävas (se von Eyben, 1984, s. 110).

Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till kränkningens allvarlighet, handlingens beskaffenhet och omständighetema i övrigt. Skadevållarens eko— nomiska förhållanden tillmäts i detta sammanhang inte någon betydelse.

Ersättningen torde för närvarande ligga omkring 30 000 DKR vid full- bordad våldtäkt och omkring 15 000 - 20 000 DKR vid försök till sådant brott. Nivån är ungefär densamma vid incestbrott (se rättsfallen i bil.2 avsnitt 1). Vid sådana allvarliga våldsbrott där ersättning för "tort" undantagvis dömts ut har ersättningen som mest uppgått till 20 000 - 25 000 DKR (se bil. 2 avsnitt 2). När det gäller ärekränkning och liknande gär- ningar varierar ersättningen för "tort" mycket starkt beroende på förhål-

landena i det enskilda fallet.

I ett fall från senare tid (UfR l986.405 Q) tillerkändes en kvinnlig sång— erska ersättning för "tort" med 50 000 DKR, sedan bilder som tagits med teleobjektiv när hon gått topless på en badstrand publicerats i en tidning som appellerade till läsarnas sexuella intressen och under former som gav intryck av att hon hade accepterat att vara med i tidningen.

Finland

Liksom i många andra länder har inställningen till ersättning för ideell skada varit restriktiv i Finland. Sådan ersättning anses inte kunna dömas ut utan direkt stöd i skriven lag.

Enligt 5 kap. 2 5 i den finska Skadeståndslagen från år 1974 är den som tillfogas personskada berättigad till ersättning för sveda och värk och för

lyte eller annat bestående men (5 kap. 2 5).

Med sveda och värk avses smärta och andra fysiska obehag men också så- dant psykiskt lidande som hänger samman med de fysiska obehagen. Ersätt-

ningen för lyte och men avser närmast bestående obehag, psykiskt lidande, mindervärdeskänslor, hinder att utföra dagliga sysslor, besvär att lägga om livsföringen etc. I motsats till vad som är fallet i fråga om ersättning för sveda och värk kan ersättningen för lyte och bestående men avse psykiskt lidande utan samband med fysiska obehag, t.ex. vid förlust av förmåga att musicera eller sporta.

Före skadeståndslagens tillkomst var det möjligt att döma ut ersättning för lidande utan samband med personskada endast när lidandet tillfogats genom våldtäkt, frihetsinskränkning eller annat dylikt. Däremot gav ärekränkning i allmänhet inte rätt till ersättning för ideell skada (se Saxén, 1975 , s. 84). Numera gäller emellertid enligt 5 kap. 6 & skadeståndslagen att bestämmel— serna om personskada skall tillämpas även i fråga om ersättning för lidande som har tillfogats genom brott mot frihet, ära eller hemfrid eller annat dy— likt brott. I likhet med vad som gäller i Sverige har således rätten till ersättning för lidande utan samband med personskada knutits till vissa brottsliga gärningar; till Skillnad från den motsvarande svenska bestämmel- sen anger dock den finska inte uttryckligen ofredande som ett ersättnings— grundande brott. Det har överlåtits åt rättstillämpningen att bestämma vad som är att anse som "annat dylikt brott". Som sådant brott anses i rätts— praxis t.ex. falsk angivelse, liksom kriminaliserad olovlig avlyssning eller observation (se Saxén, 1975 , s. 86). Däremot saknas exempel i rättspraxis på att ersättning för lidande dömts ut vid misshandel. Förmögenhetsbrott, t.ex. skadegörelse, utgör inte "annat dylikt brott" (se HD 1978:43 och Saxén, 1983, s. 400).

Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, varvid även gärningsmannens skuld är av betydelse. Det senare har ansetts naturligt eftersom man betraktar ersättningen som ett slags upprättelse, även om dess tyngdpunkt ligger i reparation. När dom- stolarna utdömer ersättning för ideell skada skiljer de sällan mellan er— sättning enligt 5 kap. 2 & och 5 kap. 6 & skadeståndslagen.

Ersättningsnivån vid lidande som avses i 5 kap. 6 & skadeståndslagen lig-

ger generellt sett lägre än i Sverige. Enligt uppgift finns det inte några

vägledande avgöranden i fråga om storleken av denna ersättning vid olika typer av brott. Det förefaller finnas en tendens hos domstolarna att döma ut något högre ersättningsbelopp än tidigare (se Saxén 1983, S. 399). Vid våld- täkt brukar ersättningen ligga kring 30 000 FMK, dvs. ca 40 000 kr. Samma belopp har i ett fall dömts ut av en hovrätt år 1980 för lidande till följd av att osakliga och partiska uppgifter lämnats i TV om en persons affärsföretag och dess verksamhet. I allmänhet torde dock lägre ersättningar dömas ut för brott mot ära eller kränkning av privatlivet (se Saxén, 1983, s. 399 f).

Norge

Enligt den norska skadeståndslagen från år 1969 kan den som lider person- skada kräva ersättning, förutom för ekonomisk skada i form av inkomstbort— fall och extrautgifter, för ideell skada. Ersättning för ideell skada lämnas i form av "ménerstatning" eller "oppreisning". Till skillnad från vad som gäller i övriga nordiska länder ersätts inte sveda och värk som en särskild post; sådan ersättning ingår emellertid, åtminstone delvis, i ersättningen för

"oppreisning " .

För att "ménerstatning" skall utgå fordras enligt skadeståndslagen & 3—2 att skadan är av medicinsk art, varaktig och betydande. Det senare kravet har uppställts för att man skall undvika tvister om småskador och därför att mindre betydande Skador inte ansetts i någon större utsträckning reducera den personliga livskvaliteten. Menersättningen bestäms av domstolarna efter fritt skön. Hänsyn skall därvid tas till menets medicinska art och storlek och dess betydelse för den personliga livsföringen. Däremot skall den skadeli- dandes ekonomiska förhållanden inte beaktas.

Vid sidan av bestämmelsen om "ménerstatning" gäller en regel i & 3-5 om "oppreisning", som utgör en engångsersättning för "tort" och smärta eller annan skada av icke-ekonomisk art. Enligt denna bestämmelse kan skyldig- het att utge "oppreisning" åläggas den som uppsåtligen eller av grov oakt-

samhet har tillfogat någon en personskada eller en kränkning genom falsk

anklagelse, våldtäkt och vissa andra sedlighetsbrott, vissa brott i familjeför- hållanden, brott mot den personliga friheten eller ofredande. Den som upp- såtligen eller av grov oaktsamhet har vållat någons död kan enligt 5 3-5 också åläggas att utge "oppreisning" till den dödes make, barn eller föräl-

drar.

En av justisdepartementet år 1988 tillsatt kommitté har i betänkandet (NOU 1992:16) Sterkere vern og akt stötte for kriminalitetsofre föreslagit att uppräkningen av ersättningsgrundande brott i 5 3-5 skall kompletteras med brotten "legemsfornaarmelse", inbrott, utpressning och rån; dessa brott anses nämligen kunna medföra sådan "tort og smerte" att det är rimligt att den skadelidande tillerkänns "oppreisning" (se bet. s. 62). Kommittéföreslaget innebär även att den som har levt i äktenskapsliknande förhållande med någon som dödats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet skall kunna få "opp— reisning" av skadevållaren.

Skyldighet att utge ersättning i form av "oppreisning" för skada av icke ekonomisk art kan vidare enligt 5 3-6 åläggas den som har kränkt någon annans ära eller privatlivets fred genom ett oaktsamt eller straffbart handlande. Vid ärekränkning kan "oppreisning" också tillerkännas juridiska personer.

"Oppreisning" skall bestämmas efter vad rätten finner skäligt. Bedöm- ningen skall göras utifrän såväl objektiva som subjektiva kriterier, dvs. både utifrån vad kränkningen typiskt sett kan anses föra med sig av "tort og smerte" och hur den skadelidande har upplevt kränkningen i det enskilda fallet. Andra moment som kan vara av betydelse för bedömningen är parter— nas, Särskilt skadevållarens, ekonomiska förhållanden och graden av skuld (se Ladrup, 1987, s. 365; jfr Nygaard, 1985, s. 139). I detta sammanhang kan nämnas att "oppreisning" inte täcks av en ansvarsförsäkring som skade- vållaren kan tänkas ha och att inte heller arbetsgivaransvaret omfattar denna typ av ersättning (se Ladrup, 1987, s. 365).

Rättspraxis under de senaste 50 åren visar att det inte är ofta som frågor om "oppreisning" är uppe till prövning i domstol. I äldre praxis var det

framför allt vid trafikbrott som sådan ersättning dömdes ut (se Nygaard,

1985, s. 140 f och Ladrup, 1987, s. 365 f). Under de tio senaste åren har det dock blivit vanligare att "oppreisning" döms ut i mål om sedlighetsbrott. Vid sådana brott förefaller ersättningsnivån också ha stigit i viss mån. Sålunda låg nivån vid våldtäkt i början av 1980-talet omkring 15 000 - 20 000 NKR, medan det år 1987 inte var ovanligt att ersättningen uppgick till 50 000 NKR. Normalt torde ersättningen dock för närvarande ligga vid 30 000 NKR.

Beträffande sexuella övergrepp mot barn visar en genomgång av rätts- praxis vid "lagmansrettene" i Norge under åren 1988 och 1989 på en nor- malersättning också den runt 30 000 NKR, även om beloppen från fall till fall varierar alltifrån 5 000 150 000 NKR. På grundval av ett förslag av en arbetsgrupp, som haft till uppgift att utreda bl.a. skadeståndsrättsliga frågor i samband med sexuella övergrepp mot barn, har nyligen genomförts en lagändring med syfte att höja nivån på ersättningen (se NOU 1991:13 och Ot.prp. 1991-92:20). Enligt den nya lagtexten skall domstolarna vid bestämmande av ersättningens storlek lägga särskild vikt vid handlingens art, hur lång tid förhållandet pågått, om handlingen innefattat ett missbruk av släktskapsförhållande, vårdnadsförhållande, beroende- eller förtroende- förhållande och om handlingen har förövats på ett särskilt smärtfullt eller kränkande Sätt.

Vid tillkomsten av lagändringen förutsatte justisdepartementet att den skulle medföra en väsentlig höjning av nivån för "oppreisning" vid all- varliga sexuella övergrepp mot barn och framhöll att ersättningen borde bestämmas utan hänsyn till det maximibelopp om för närvarande 150 000 NKR som gäller när den norska brottsskadenämnden utger ersättning för personskada vållad genom straffbar handling; belopp över denna nivå borde

emellertid bli aktuella bara i mycket allvarliga fall.

Arbetsgruppen jämförde bl.a. den ersättning som tidigare utgått med nivån på ersättningen för oberättigat frihetsberövande i fall där misstanken gått ut på sexuella övergrepp mot barn. Man pekade på ett fall där en man som varit oberättigat fängslad — misstänkt för incest med en dotter tillerkänts "oppreisning" med 100 000 NKR för kränkning och annan skada av icke-

ekonomisk art (Rt. 1988 s. 1169), och ett annat fall i vilket en man tiller- känts motsvarande belopp efter att ha blivit felaktigt åtalad och häktad misstänkt för sexuella övergrepp mot en dotter (Rt. 1990 s. 348). I det senare fallet hade forhorsretten bestämt ersättningen till 30 000 NKR med hänvisning till "normalerstatningen" till våldtäktsoffer. Hayesterett fann dock, utan att lämna några närmare skäl för detta, att en sådan jämförelse inte var träffande och bestämde som sagt ersättningen till 100 000 NKR. Arbetsgruppen framhöll att skadeverkningarna vid sexuella övergrepp mot barn var allvarligare än vid oriktigt åtal och oberättigat frihetsberövande och menade bl.a. därför att det var svårt att finna berättigade skäl till att ersättningsnivån skulle vara lägre vid sexuella övergrepp mot barn än vid oberättigade frihetsberövanden.

5.7.2. Övriga Europa

England

I England bygger skadeståndsrätten på oskrivna handlingsregler grundade på domstolsavgöranden (common law). Skadeståndets främsta syfte anses vara att kompensera den Skadade för det lidande denne fått utstå. Utgångs- punkten är att skadan skall kompenseras fullt ut.

När det gäller ersättning för personskada skiljer man mellan allmänt skadestånd ("general damages") och särskilt skadestånd ("special dama- ges"). Det särskilda skadeståndet avser inkomstförlust och kostnader av olika slag som den skadelidande hafti tiden mellan skadetillfället och dagen då skadeståndsfrågan avgörs. Det allmänna skadeståndet avser ekonomisk skada för tiden därefter samt ideell skada ("personal loss" eller "non— economic loss"). Som ideell skada ersätts invaliditet ("disablement"), sveda och värk ("pain and suffering") och förlust av glädjeämnen ("loss of

amenities").

Ersättning för "disablement" avser själva skadan som sådan, dvs. förlusten eller funktionsnedsättningen av en kroppsdel eller funktionsnedsättningen av kroppen i dess helhet. Denna ersättningspost motsvarar närmast den svenska posten "lyte och annat stadigvarande men".

"Pain" syftar på fysisk smärta som skadan för med sig. Ersättningen här— för bestäms vanligtvis med hänsyn till hur lång tid smärtan varar. Man beaktar emellertid även graden av medvetande hos den skadade personen. "Suffering" syftar mera på psykiska besvär av påtagligt slag. För ersättning i sistnämnda hänseende fordras i princip att det är fråga om en konstaterad psykisk sjukdom eller skada. Känslomässiga reaktioner av sorg och fömed- ring berättigar däremot inte i sig till skadestånd.

Om den skadelidande avlider till följd av skadan och efterlämnar nära anhöriga är dessa däremot berättigade till skadestånd för sorg och saknad, s.k. "bereavment damages". Sådant skadestånd utgår i England till den av- lidnes make eller, om den avlidne var under 18 år, till dennes föräldrar. Skadeståndets storlek är angiven i lag och uppgår för närvarande till ett standardiserat belopp motsvarande ca 75 000 kr.

"Loss of amenities" syftar på olika följder av skadan som alla utmärks av att de innebär en begränsning, tillfällig eller permanent, av den skadelidan- des möjligheter att njuta av livet eller att livsglädjen mer eller mindre går förlorad. Under denna post ersätts det lidande som följer av att den skade- lidande på grund av skadan t.ex. inte längre kan ha ett fungerande sexualliv men också skadans inverkan på yrkesliv och fritidsaktiviteter. När det gäller skadans betydelse för arbetslivet beaktas alltifrån ökad anspänning i arbetet till förlust av en lovande yrkeskarriär. Under denna post tas också hänsyn till sådana omständigheter som minskade utsikter för den skadelidande att bli gift eller att skadan leder till skilsmässa. Om och i vad mån ersättning utgår är i hög grad beroende av den skadelidandes personliga förhållanden. Skadeposten har alltså stora likheter med den svenska posten "olägenheter i övrigt".

Ersättningen för ideell skada bestäms i varje enskilt fall med ledning av tidigare avgöranden av jämförbara fall. Detta underlättas av att nya av— göranden av betydelse varje månad refereras i en särskild publikation.

Ofta bestämmer domstolarna ersättningen för ideell skada till ett samlat belopp och skiljer således inte mellan olika slags ideell skada. Skiljelinjen går i stället mellan allmänt och särskilt skadestånd. Detta torde till stor del kunna förklaras med att räntesatserna inte är desamma.

Vid sidan av den typ av skadestånd som nu nämnts och som har till enda syfte att kompensera den skadelidande har man i England vissa andra slags skadestånd. Således kan nominellt eller symboliskt skadestånd ("nominal damages") utgå när någon lidit intrång i sina lagliga rättigheter men inte kan visa att han lidit någon förlust eller Skada.

En annan typ av skadestånd är "exemplary damages", som kan utgå vid skadeståndsgrundande handlingar av särskilt skymflig eller kränkande art. Syftet med detta skadestånd är första hand att straffa gärningsmannen men

i viss mån också att gottgöra det lidande som kränkningen inneburit för den skadelidande. Detta slags skadestånd är avsett främst för sådana fall då någon gjort sig skyldig till maktmissbruk eller när det är fråga om olagliga handlingar företagna i profitsyfte. På grund av det straffande inslaget be- stäms skadeståndsbeloppet till väsentligt högre belopp än vad som skulle fordras för att enbart gottgöra den skadelidande. Tanken är att skadeståndet skall användas mycket restriktivt och endast i sådana fall då det finns ett klart straffvärt beteende. När det förekommer är det mestadels vid förtal i massmedia. Till belysning av att det förekommer även i andra sammanhang kan emellertid nämnas att en domstol nyligen tillerkände en 73-årig kvinna skadestånd av det här slaget med ett belopp motsvarande cirka 500 000 kr, sedan kvinnan blivit utsatt för brutalt polisvåld.

Vidare förekommer s.k. "aggravated damages", vilket närmast är ett slags förhöjt skadestånd på grund av försvårande omständigheter i det en— skilda fallet. Detta skadestånd förekommer i princip endast vid sexuella övergrepp och är avsett att kompensera den skadelidande för dennes sårade känslor. Till skillnad från "exemplary damages" anses denna typ av skade- stånd inte ha till syfte att straffa gärningsmannen.

Möjligheten till ersättning för lidande av det slag som vi i Sverige avser med 1 kap. 3 & skadeståndslagen är således i England i princip begränsad till sexualbrott, ärekränkningsbrott och olika slag av myndighetsmissbruk. Vid sexualbrotten ersätts lidandet i form av ett förhöjt allmänt skadestånd, "aggravated damages", medan det vid ärekränkningsbrott och myndighets- missbruk ersätts inom ramen för "exemplary damages".

Frågan om skadestånd på grund av brott blir sällan föremål för prövning i domstol. Till en del torde detta kunna förklaras med att skadeståndstalan i regel inte handläggs gemensamt med åtalet. Den skadelidande är i de flesta fall hänvisad att väcka talan i tvistemål. Sådan talan väcks dock endast i de undantagsfall då det visar sig att gärningsmannen har förmåga att betala nå— got skadestånd.

Någon motsvarighet till det överfallsskydd som ingår i den svenska hem- och villahemförsäkrin gen finns inte. Däremot kan de skadelidande vända sig till en statlig brottsskadenämnd, Criminal Injuries Compensation Board (CICB). Denna nämnd tillämpar i allt väsentligt samma skadeståndsrättsliga principer som domstolarna. För att ersättning skall utgå fordras dock att det är fråga om personskada som uppkommit till följd av våldsbrott och att skadan är av sådant slag att den kan värderas till minst 1 000 pund, dvs. ca 10 000 kr. Nämnden prövar varje år ett mycket stort antal ärenden, och dess praxis har kommit att få stor betydelse när det gäller skadeståndsnivån i England.

Ersättningen vid våldtäkt har nyligen höjts ganska kraftigt av nämnden och uppgår numera vanligtvis till ett belopp motsvarande ca 80 000 kr, vilket belopp inkluderar ersättning för sveda och värk. Det förekommer dock variationer såväl uppåt som nedåt. Den främsta anledningen till höjningen av ersättningen har varit den oro för HIV-smitta som våldtäkter regelmässigt är förknippade med. I våldtäktsfallen finns ofta utredning om att det upp— kommit medicinskt påvisbar skada i form av psykiska besvär eller liknande. Men även om Sådan utredning saknas utgår nämnden från att övergrepp av detta slag regelmässigt medför medicinskt påvisbar skada.

När det gäller sexuella övergrepp mot barn delar nämnden in dessa i fyra olika kategorier, beroende på hur allvarliga övergreppen är. I de minst allvarliga fallen, dit man hänför enstaka tillfällen av beröring av eller blottande inför barn, utges inte någon ersättning, beroende på att domstolar- na vid denna typ av övergrepp bestämmer skadeståndet till mindre belopp än 10 000 kr. För den andra kategorin — som man benämner mindre allvar— liga övergrepp och till vilken hänförs sådana upprepade handlingar av typen masturbation, blottande och beröring av könsorgan som inte alls eller endast i mindre utsträckning har upprört den skadelidande — uppgår ersättningen till mellan 10 000 kr och 50 000 kr. I allvarliga fall ligger ersättningen mellan 50 000 kr och 120 000 kr. Hit hänförs bl.a. vissa våldtäkter samt

sexuella övergrepp som pågått under längre tid utan att för den skull ha

medfört psykiska störningar hos den skadelidande. Till de mycket allvarliga fallen, slutligen, hänförs upprepade sexuella övergrepp, såsom fullbordade samlag, oralsex, analsex och andra oanständiga handlingar med inslag av våld, allt under en längre tid och under förutsättning att övergreppet har lett till psykiska störningar hos den Skadelidande. I dessa fall ligger ersättningen mellan 125 000 kr - 200 000 kr. I alldeles exceptionella fall kan högre er- sättning komma i fråga. När det gäller denna typ av brott tas således Stor hänsyn till hur själva gärningen har förövats och inte bara till de fysiska och psykiska skador som uppkommit.

Till ytterligare belysning av nämndens praxis kan (nämnas två nyligen pub-

licerade avgöranden.

I ett beslut den 15 november 1991 tillerkände nämnden en flicka allmänt skadestånd (general damages) med ett belopp motsvarande ca 200 000 kr. Flickan hade under flera års tid utsatts för allvarliga sexuella övergrepp av sin fader och farfar. Farfadern hade börjat tafsa på flickans könsorgan redan när flickan var fem år gammal, och när flickan kommit upp något i åren hade han övergått till att frekvent ha samlag med flickan och även tvingat henne till oralsex och exhibitionism. Fadern hade tvingat flickan bl.a. till oralsex när hon vari 11- och lZ-årsåldern. Han hade också hotat att ta livet av sig ifall hon avslöjade vad som utspelat sig. Flickan tog psykiskt mycket illa vid sig av övergreppen och försökte vid tre tillfällen att begå självmord. Enligt läkarintyg uppvisade hon en svår och kronisk känslomässig störning, som sannolikt skulle göra det svårt för henne i framtiden i förhållanden till andra människor.

Ett beslut den 7 november 1991 gällde en flicka som från det hon var sex år gammal upp till 12-årsåldern tvingats till oralsex med sin fader två gånger i veckan. Fadern hade också upprepade gånger haft sina fingrar inne i flickans slida och vid ett tillfälle försökt ha samlag med dottern. Därutöver hade fadern tvingat dottern att skriva pornografiska brev som han hotade att visa upp ifall dottern avslöjade honom. När det hela uppdagades tog modern och den övriga familjen faderns parti, och dottern omhändertogs av de sociala myndigheterna. Flickan hade svåra känslor av skuld och hyste stark misstro mot män. Hon hade över huvud taget fått svårt att umgås med andra människor. Nämnden tillerkände flickan allmänt skadestånd (general dama— ges) med ett belopp motsvarande ca 165 000 kr.

När det gäller övergrepp mot småbarn har nämnden en praxis som innebär

att ersättning betalas ut endast i de fall då det finns skäl att anta att barnet

varit medvetet om övergreppet och kommer att minnas detta under sin upp- växt. I annat fall betalas någon ersättning inte ut. Anledningen härtill är att man från nämndens sida ser en risk i att utge ersättning till ett barn som inte förefaller få några men av övergreppet. Enligt nämnden skulle ersättning i ett Sådant fall kunna göra mer skada än nytta genom att väcka barnets nyfi- kenhet på pengarnas ursprung.

Nämnden särbehandlar inte sexuella övergrepp mot prostituerade.

När det gäller misshandel bestäms ersättningen i princip endast med hän- syn till den personskada som uppkommit och således utan beaktande av det sätt på vilket skadorna uppkommit. Den kränkning som misshandeln i sig innefattar berättigar således inte till ersättning.

Till belysning kan nämnas ett fall som nyligen var uppe till prövning. Det gällde en polisman som blivit biten av en person, vilken påstod sig vara smittad av HIV. Det stod tidigt klart att polismannen inte kunde ha smittats till följd av bettet. Polismannen var likväl själv mycket orolig över att ha blivit smittad och likaså hans hustru. Detta resulterade i skilsmässa mellan makarna. Polismannen behandlades med avståndstagande av olika personer i sin omgivning. Nämnden tillerkände polismannen allmänt skadestånd (general damages) med 1 000 pund, motsvarande ca 10 000 kr, för det li— dande i form av smärta som bettet i sig förorsakat. I övrigt ansåg nämnden inte att det förelåg någon ersättningsgill skada (jfr NJA 1990 s. 186, i bil. 1 rf. 91).

Vid ärekränkning kan ersättning inte lämnas av nämnden. Den skadelidande har i stället att vända sig till domstol. Skadeståndsfrågan prövas då av en jury bestående av 12 personer. I den här typen av mål, och framför allt när det gäller förtal i tryckt skrift eller andra media, ligger skadeståndsbeloppen betydligt högre än de belopp de allmänna domstolarna dömer ut vid person— skada. Ersättningsnivån är också avsevärt högre än den som gäller vid mot-

svarande brott i Sverige.

Det högsta belopp som dömts ut i England gällde en välkänd adelsman, som i massmedia blev beskylld för att i slutskedet av andra världskriget ha skickat tillbaka ett stort antal ryska desertörer till Ryssland till vad som

sades vara en säker död. Den utpekade tillerkändes i det fallet "exemplary damages" med 1,5 milj pund, dvs. cirka 15 miljoner kronor.

Ersättning för ideell skada är liksom i Sverige skattefri.

Italien

I Italien har den som tillfogas personskada genom brott rätt till skadestånd av gärningsmannen. Man skiljer i sammanhanget mellan tre slags skade- stånd, nämligen ekonomiskt skadestånd ("danno economico"), moraliskt skadestånd ("danno morale") och biologiskt skadestånd ("danno biologico"). Ekonomiskt skadestånd avser inkomstförlust och annan ekonomisk skada. Moraliskt skadestånd tar sikte på sveda och värk. Biologiskt skadestånd kan utgå vid angrepp på den fysiska eller psykiska integriteten och bestäms utan hänsyn till eventuell ekonomisk skada.

Frågan om skadestånd skall utgå tas normalt upp av domstolen i samband med brottmålsprocessen. Hur stort skadeståndet skall vara bestäms därefter i en civilprocess. I vissa fall finns dock laglig möjlighet att i brottmålspro- cessen få även frågan om skadeståndets storlek avgjord. Detta gäller t.ex. om det skulle förorsaka brottsoffret betydande ytterligare lidande att avvakta en civilprocess.

Storleken av det ideella skadeståndet bestäms efter vad som är skäligt i varje enskilt fall. Några bestämda kriterier efter vilka skadeståndet bestäms finns inte, utan lagen ger stort utrymme åt den enskilda domstolen att grun- da sitt avgörande på vad som framkommit under processen. Detta har lett till att det förekommer stora regionala skillnader i ersättningens storlek. Under det senaste årtiondet har det skett en markant utveckling beträffande skadeståndens storlek, särskilt vid våldtäktsbrott. Numera ligger ersättningen till våldtäktsoffer normalt i storleksordningen 50 000 - 100 000 kr. Högre

belopp förekommer även i vissa fall.

I en dom nyligen tillerkändes t.ex. en l9-årig svensk flicka, som till— sammans med två väninnor blivit våldtagen av två italienska ungdomar, skadestånd med ett belopp motsvarande ca 600 000 kr. När det gällde be- loppets storlek beaktades bl.a. att flickan sedan tidigare led av en sjukdom som satte ned hennes immunförsvar och att hon på grund därav hade blivit rådd av sin läkare att vara mycket försiktig vid sexuella relationer. Den ångest och det speciella lidande hon utstått efter övergreppen ansågs av domstolen kräva en alldeles Särskild ersättning.

Tyskland

Möjligheterna till ersättning för ideell skada i Tyskland är begränsade. Huvudprincipen är, som i flesta andra länder, att endast ekonomisk skada grundar rätt till skadestånd.

Enligt 847 & i Biirgerliches Gesetzbuch (BGB) har den som tillfogats skada till kropp eller hälsa eller lidit intrång i sin frihet rätt att få skälig ersättning även för annat än ekonomisk skada. Motsvarande gälleri fall när en kvinna utsatts för sexuellt övergrepp eller genom vilseledande, hotelser eller ut- nyttjande av beroendeförhållande har förmåtts till utomäktenskapligt sexuellt umgänge. För att ersättning skall utgå i sistnämnda fall fordras att det föreligger en sexuell handling som är att betrakta som ett brott enligt den tyska strafflagen, Strafgesetzbuch (StGB). Att brottsoffren är berättigade till ersättning för ekonomisk skada följer av 823 och 825 55 BGB.

I praxis har rätten till ersättning för ideell Skada vidgats till att omfatta även sådana fall när någons personliga rätt eller grundläggande värdighet har blivit allvarligt kränkt (jfr avsnitt 6.3). Hittills har det framför allt varit fråga om fall när någon utan tillstånd publicerat annans porträtt i kränkande sammanhang, som t.ex. i pornografiska eller andra liknande tidskrifter. Det finns emellertid också andra exempel på att ersättning för ideell skada utgått på denna grund.

Sålunda ansågs en gift man, som vilselett en kvinna att inleda en sexuell relation med honom genom att få henne att tro att han skulle skilja sig från sin hustru och gifta sig med henne, ha kränkt kvinnans personlighetsrätt, och förpliktades därför att ersätta henne för ideell skada med 5 000 DM

dvs. drygt 17 000 kr. (Oberlandesgericht Hamm, dom 1981-09-30; jfr också bilaga 4 rf. 7). I ett annat fall fann en underdomstol att motsvarande hand- lande inte innefattade någon kränkning (Landgericht Saarbriicken, dom 1986-01-15).

I fall när någon skadat annan genom brott är det enligt den tyska straffpro- cesslagen (Strafprozessordnung, StPO) möjligt för den skadelidande att välja mellan att framställa sitt anspråk i samband med brottmålet och att väcka talan i civilmål. Den domstol som handlägger brottmålet har dock möjlighet att vägra att pröva skadeståndsyrkandet i fall då det skulle möta betydande svårigheter. Sedan år 1987 finns också en möjlighet för domstolen att pröva själva ansvarsfrågan och hänskjuta frågan om skadeståndets storlek till avgörande i tvistemål.

I BGB anges inte vad det är för slags lidande som ersättningen avser att kompensera. I Tyskland anses emellertid syftet med ersättningen för ideell skada bl.a. vara att tjäna som ett slags tröst för den skadelidande eller att kompensera det lidandei form av sveda och värk, lyte och men, förnedring och förlust av glädjeämnen m.m. som den skadelidande får utstå. Samtidigt skall ersättningen tjäna som ett slags upprättelse för den skadelidande för den kränkande behandling han eller hon har blivit utsatt för. Dessutom anses skyldigheten att utge skadestånd vara en sanktion för ett felaktigt handlande, vilket innebär att skadestånd kan utgå även om den skadelidande på grund av medvetslöshet eller annan orsak är ur stånd att känna smärta, inse sin situation eller uppleva tillfredsställelse av ersättningen.

Lagen ger heller inte någon ledning i fråga om ersättningens storlek eller i fråga om vilka omständigheter som Skall särskilt beaktas när ersättningen bestäms. Av allmänna principer följer emellertid att ersättningen skall bestämmas efter skälighet och att det står domstolen fritt att beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Som en följd härav anses överrätterna förhindrade att ompröva frågan om ersättningens storlek utom då det ifrågasätts att underrätten på ett logiskt riktigt sätt har beaktat samtliga relevanta omständigheter.

I praxis har domstolarna vid bestämmandet av ersättningens storlek beaktat sådana omständigheter som skadans art och svårhetsgrad, dess konsekvenser i form av sjukhusvistelse eller annan behandling, den skadelidandes förmåga att känna smärta och hans medvetenhet om sin situation. Domstolarna har också beaktat graden av skuld hos gärningsmannen, liksom hur gärnings— mannen och den skadelidande uppträtt såväl före som efter skadetillfället. Att gärningsmannen efteråt visat ånger och försökt göra rätt för sig har således kunnat påverka ersättningens storleki sänkande riktning. Motsvaran- de gäller i fall då gärningsmannen har blivit straffad för sitt handlande eller själv lidit någon skada. Hänsyn har också tagits till gärningsmannens och brottsoffrets ålder, deras ekonomiska förhållanden och eventuellt försäk— ringsskydd. När det gäller sexuella övergrepp tas särskild hänsyn till allvaret i kränkningen, dvs. vad för slags övergrepp det är fråga om och den för- nedring som detta innebär. Likaså beaktas om övergreppet resulterat i chock eller långvariga känslomässiga störningar hos brottsoffret. I dessa fall har även beaktats att brottsoffrets utsikter till äktenskap kan ha gått förlorade eller minskat.

Ersättningen för ideell skada döms vanligtvis ut i en summa ett för allt. I regel framgår inte av avgörandena i vilken utsträckning ersättningen avser själva kränkningen av den personliga integriteten eller ideell skada i övrigt i form av sveda och värk etc.

Ersättningen för ideell skada vid våldtäkt varierar mellan 6 000 och 30 000 DM, dvs. mellan ca 21 000 kr och drygt 100 000 kr. Det vanligaste beloppet är 6 000 DM. Högsta domstolen i Tyskland har i en dom nyligen uttalat att ersättningsnivån framstår som låg med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som en våldtäkt regelmässigt innebär för den drabbade (Bundesgerichtshof, dom 1991—01—22).

Den ersättning som utgår vid andra skador av liknande slag men som inte förorsakats av något sexualbrott är något lägre. Någon betydande skillnad är det emellertid inte fråga om. Ersättningen har också ansetts låg i järn-

förelse med de skadeståndsbelopp som utgår för chock och bestörtning när

någon bevittnat en olyckshändelse eller fått mottaga ett meddelande om att en nära anhörig avlidit till följd av en olyckshändelse. I dessa fall uppgår ersättningen vanligtvis till 10 000 DM, dvs. ca 33 000 kr.

Ersättningen för ideell skada är i Tyskland skattefri. Avslutningsvis kan nämnas att den tyska brottsskadelagen inte berättigar till ersättning för ideell skada och att det inte finns någon motsvarighet till det överfallsskydd som ingår i den svenska hem- och villahemförsäkringen.

5.7.3. USA

I USA anses skadeståndsrätten (tort law) ha till syfte inte bara att kompense— ra den skadelidande för den lidna skadan utan även att avskräcka eller mot— verka vissa oönskade handlingar eller konsekvenser.

De grundläggande principerna för skadeståndsrätten är desamma i samtliga 50 delstater. Tillämpningen av skadeståndsrätten varierar dock i betydande grad från stat till stat.

Skadestånd kan utgå vid övergrepp av olika slag och kan avse såväl eko- nomisk som icke-ekonomisk skada. Till icke—ekonomisk skada hänförs sveda och värk ("pain and suffering"), psykiska påfrestningar och förnedring ("mental stress and humiliation"), olägenheter (" inconvenience"), invaliditet ("physical impairment") och lyte eller missprydande ärr ("disfigurement"). I vissa delstater kan den skadelidande även tillerkännas ett straffskadestånd ("punitive damages"). I vissa andra delstater, som inte tillåter straffskade— stånd, kan den skadelidande i stället berättigas till särskild ersättning för den förödmjukelse, förnedring, harm och förtrytelse som gärningen inneburit ("exemplary damages"). Detta skadestånd kan åläggas endast gärningsman- nen personligen men har inte till syfte att straffa gärningsmannen utan att kompensera ett lidande.

Vissa stater har lagstiftat om rätt till särskilt skadestånd vid sådana angrepp på den personliga integriteten som riktar sig mot annan på grund av dennes kön, ras, hudfärg, religion, sexuella läggning m.m. Vid detta

slags angrepp, som benämns "hate crimes", kan gåmingsmannen åläggas att utge dels ersättning för förödmjukelse och förnedring (exemplary damages) med ett belopp som bestäms av domstol, dels straffskadestånd (punitive damages) med ett i lagen angivet belopp, såsom i Californien 25 000 USD eller ca 150 000 kr.

I USA, liksom i många andra länder, finns det i praktiken ofta små ut- sikter att få ut skadestånd av gärningsmannen. Denne är i regel okänd eller saknar förmåga att utge något skadestånd. Och skulle han undantagsvis hålla sig med en ansvarsförsäkring, har den skadelidande ingen glädje av det; liksom i de flesta andra länder innehåller försäkringsavtalen, i den mån de omfattar personskada, normalt en undantagsklausul för uppsåtligt tillfogade skador. En väsentlig skillnad mot svenska förhållanden är att motsvarigheten till vår hem— och villahemförsäkring vanligtvis inte innehåller något över- fallsskydd. Däremot har nästan samtliga delstater en brottsskadenämnd, Crime Victim Compensation Board. Ersättning för ideell Skada lämnas dock endast i fyra delstater och då med begränsade belopp. I delstaten West Virginia t.ex. lämnas ersättning för ideell skada vid bestående fysisk eller psykisk skada med som mest 15 000 USD, dvs. ca 90 000 kr. I flesta fall ligger ersättningen emellertid kring 5 000 USD, dvs. ca 30 000 kr. Nämnderna finansieras genom avgifter som tas ut av varje person som döms för brott.

Utsiktema till skadestånd är däremot större i fall då någon tredje man, oftast en juridisk person, också kan hållas ansvarig för övergreppet ("third- party liability"). I flera av USA:s delstater gäller nämligen att en tredje man, som kan sägas ha visst ansvar för annans säkerhet och som brustit i detta ansvar, är solidariskt med gärningsmannen skadeståndsskyldig gent- emot brottsoffret. Till skillnad från anspråk som riktar sig mot gärnings- mannen grundar sig rätten till skadestånd mot tredje man inte på påstående om uppsåt utan om oaktsamhet. Brottsoffret måste visa att tredje mannen brustit i sin skyldighet att värna hans säkerhet och att skadan annars

sannolikt inte skulle ha uppkommit. En hyresvärd anses t.ex. i de flesta

delstaterna ha en skyldighet att tillse att hyresgästerna erbjuds en rimlig säkerhet mot övergrepp från utomstående. Har ett övergrepp underlättats t.ex. genom att hyresgästens dörr inte försetts med tillfredsställande lås eller genom att belysningen på platsen för övergreppet varit dålig, riskerar hyres- värden således att själv bli skadeståndsskyldig.

I ett fall nyligen hade en kvinnlig hyresgäst begärt tillstånd för att installera ett säkerhetslås på sin dörr men blivit nekad detta av fastighetsbolaget; hyreskontraktet stadgade att hyresgästerna inte fick installera egna lås. Senare bröt sig en man in i fastighetsbolagets lokaler och fann i ett olåst skåp en förteckning över samtliga hyresgäster tillsammans med lägenhets— nycklar. Med hjälp av förteckningen kunde han se att det bodde en ensam kvinna i en av lägenheterna. Med hjälp av nyckel tog han sig därefter in i kvinnans lägenhet och förgrep sig sexuellt på henne. Kvinnan gjorde gällan— de att övergreppet inte skulle ha inträffat, om inte fastighetsbolaget varit grovt oaktsamt, och fick bifall till sin talan. Hon tillerkändes skadestånd med ett belopp motsvarande flera miljoner svenska kronor.

Liknande ansvar har ansetts åvila t.ex. hotellägare, arbetsgivare och sjuk- hus. Från senare tid finns också exempel på att ett universitet ålagts skade- ståndsskyldighet på grund av en student blivit utsatt för ett sexuellt över- grepp i anslutning till universitetsbyggnaden.

1 fall som dessa finns det således en kapitalstark motpart att stämma, vilket kan göra den skadelidande motiverad att underkasta sig en långdragen pro- cess, ibland i flera instanser. I de allra flesta fall finns emellertid inte någon sådan tredje man, och den skadelidandes möjligheter till skadestånd är då i praktiken mycket liten. Vanligtvis bryr sig den skadelidande inte om att

Stämma gärningsmannen.

Det har hävdats att det tidigare var sällsynt att en våldtäktsman över huvud taget straffades (se Cooley Law Review, Vol 72193, 1990, s. 194). Synen på sexualbrotten präglades nämligen ända fram till början av 1970-talet av uppfattningen att kvinnan hade sig själv att skylla. Våldtäkt ansågs inte vara något särskilt allvarligt brott. I de fall åtal väcktes utsattes kvinnorna för en mycket misstänksam attityd från polis, åklagare och domare samt fick ofta utstå mycket ingående och förnedrande frågor om sin tidigare sexuella er- farenhet. Detta gjorde att det var svårt att få gärningsmannen dömd, sam-

tidigt som det avhöll kvinnor från att över huvud taget anmäla att de blivit utsatta för övergrepp. Sedan början av 1970-talet har emellertid synen på sexualbrotten sakta förändrats. I flera delstater började man då reformera lagstiftningen i syfte att ge brottsoffren större skydd framför allt under processen. Delstaten Michigan, som kom att tjäna som förebild i detta av- seende, lagstiftade bl.a. om förbud mot frågor kring brottsoffers sexuella förflutna. Detta försökte den åtalades försvarare dock kringgå på Olika sätt. En möjlighet som ibland utnyttjades var att, samtidigt som brottmålsproces- sen pågick, stämma kvinnan i en civilprocess för förtal och sedan dra nytta av de uppgifter som kom fram i denna process också i brottmålsprocessen. På så sätt kunde man även öva påtryckning på kvinnan att dra tillbaka be- skyllningen om våldtäkt. Numera har därför flera delstater i lag förbjudit den som Står åtalad för sexuella övergrepp att väcka civil talan mot kvinnan innan brottmålet är avslutat.

Antalet våldtäkter som anmälts i USA har sedan dess stadigt ökat för varje år. År 1967 uppgick antalet till 27 620, eller 14 våldtäkter på 100 000 per- soner, medan dessa siffror år 1987 hade stigit till 91 110 respektive 37,4.

Sedan början av 1980-talet har det blivit en ökad tendens att brottsoffer söker få ut skadestånd genom att väcka talan vid domstol. En bidragande orsak till denna tendens var ett domstolsavgörande i delstaten Michigan.

En man som våldtagit och svårt misshandlat ett butiksbiträde på hennes ar- betsplats bl.a. skar han henne i halsen med en krossad flaska så att hon var nära att förblöda — förpliktades av en jury, genom dom den 30 novem— ber 1982, att utge skadestånd till kvinnan med två miljoner USD (ca 12 milj. kr), varav hälften avsåg "exemplary damages" (dvs. den förnedring och kränkning som kvinnan utsatts för). Mannen saknade tillgångar att betala skadeståndet med, vilket både kvinnan och hennes advokat var väl medvetna om innan processen inleddes. Kvinnans syfte med processen var främst att höja ett varningens finger till andra som kunde tänkas begå liknande brott; hon ville få andra att tänka sig för mer än en gång (Cooly Law Review, Vol 7:193, 1990, s. 202).

I de fall skadeståndstalan väcks, vilket efter svenska förhållanden fort- farande är en mycket liten andel av fallen, är det en jury som i första instans avgör om skadestånd skall utgå och i förekommande fall med hur

stort belopp.

Skadeståndsprocessen inleds vanligtvis först sedan brottmålet är avgjort och måste väckas inom viss lagstadgad tid. 1 t.ex.delstaten Michigan är denna tid bestämd till tre år.

För brottmålsprocessen och civilprocessen gäller i flera avseenden olika regler. De civilprocessuella reglerna gynnar den skadelidande i vissa av- seenden. En betydande fördel med civilprocessen är att beviskravet är lägre. I brottmålsprocessen måste juryn finna saken ställt utom allt rimligt tvivel, medan det i en civilprocess är tillräckligt att den Skadelidande visar att över- vägande skål talar för hans eller hennes sak. Sålunda kan den skadelidande väcka skadeståndstalan även om brottmålet har resulterat i en frikännande dom. På grund av det lägre beviskravet har den skadelidande bättre möjlig- heter än i ett brottmål att övertyga juryn om att motparten är ansvarig för skadan. En annan fördel är att juryn i civilprocessen, till skillnad från vad som gäller i en brottmålsprocess, inte behöver vara enig. Civilprocessen innebär emellertid också nackdelar för den skadelidande. En betydande så- dan är att det är den skadelidande i egenskap av kärande som svarar för kostnaderna för förfarandet. Detta hindrar många från att väcka talan, efter- som de inte har ekonomiska möjligheter att göra det. En annan nackdel är att civilprocessen i regel tar flera år. Slutligen är den skadelidande i en civilprocess inte skyddad mot att hans eller hennes tidigare sexuella vanor och liknande blir föremål för ingående utredning.

Skadeståndets storlek beror av en rad olika omständigheter. Några tabeller eller andra riktlinjer finns inte. Domstolarna ser bl.a. till omständigheterna kring själva övergreppet, vilka följder det fått för den skadelidande, dennes ekonomiska förhållanden och hur många detär som skall betala skadestånd. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är också med vilken skicklighet den skadelidandes ombud uppträtt och kanske framför allt vilken inställning juryn får till den skadelidandes person.

När det gäller nivån på det ideella skadeståndet i USA är det inte möjligt att göra någon generalisering för landet i dess helhet eller ens för enstaka delstater. Ibland förekommer mycket höga skadeståndsbelopp, i synnerhet när omständigheterna från samhällelig synpunkt framstår som särskilt anstöt- liga. Dessa fall har stort nyhetsvärde och blir därför ofta omnämnda i mass- media. De är emellertid inte representativa för det stora flertalet fall, även

om man bortser från alla de fall där ersättning över huvud taget inte utgår.

Av betydelse är vidare att den skadelidandes ombudskostnader vanligtvis står i direkt relation till det erhållna skadeståndets storlek och inte sällan uppgår till 25 - 50 procent därav.

Inte bara ersättning för ideell skada utan även ersättning för ekonomisk

skada —- med undantag för inkomstförlust — är befriad från skatt.

6. SKYDDET FÖR DEN PERSONLIGA INTEGRITETEN 6.1 Begreppet personlig integritet

Termen integritet härrör från det latinska ordet integer (=ren) och kan sägas innebära okränkbarhet, oberoende och frihet från inblandning eller obehörig påverkan. I rättsliga sammanhang har denna term från början främst förekommit med avseende på sådana bestämmelser som slår vakt om den kroppsliga eller fysiska integriteten, t.ex. straffstadganden om misshandel. Med tiden har den emellertid alltmera kommit att avse också skydd för rent immateriella (ideella) värden. Till belysning av begreppets numera vidsträckta betydelse i rättsliga sammanhang kan nämnas att Tvångsmedelskommittén (se Ds JU 1981:22 s. 45 och SOU 1984254 5. 42) skilde mellan följande slags integritet, nämligen den rumsliga integriteten (hemfriden), den materiella integriteten (egendomsskyddet), den kroppsliga integriteten (skydd för liv och hälsa, mot ingrepp i eller mot kroppen), den personliga integriteten i fysisk mening (skyddet för den personliga friheten och rörelsefriheten) och den personliga integriteten i ideell mening (Skyddet för privatlivet och för personligheten inkl. den privata ekonomin).

Ett sätt att i stället negativt bestämma begreppet personlig integritet är att ange vilka handlingar som kan anses utgöra en integritetskränkning. Enligt Strömholm (1980, s. 30; jfr i SvJT 1971 S. 698) kan integritetskränkning-

arna delas in i följande tre huvudgrupper: 1) intrång i fysisk eller annan mening i en persons privata sfär; 2) insamlande av uppgifter om en persons privata förhållanden; 3) offentliggörande eller annan användning (t.ex. som bevisning i rättegång) av material om en persons privata förhållanden. Strömholm redovisar även följande mer detaljerade uppräkning av olika

kränkningar:

" 1. Tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egen- dom;

2. kroppsundersökning;

3. medicinska undersökningar, psykologiska tests osv.; 4 intrång i en persons privata sfär genom skuggning, spionerande, telefonterror o.d.;

5. (som ett speciellt kvalificerat eller, genom sina möjliga konsekvenser, speciellt farligt särfall till grupperna 1 och 4) ofredande genom företrädare för massmedierna, t.ex. i form av "snokreportage" men även påträngande och brutala intervjuer (av olycksoffer, dessas anhöriga eller eljest personer, som har svårt att värja sig);

6. olovlig ljudupptagning, fotografering eller filmupptagning;

7. brytande av brevhemligheten; 8 telefonavlyssning;

9. utnyttjande av elektronisk avlyssningsapparatur;

10. spridande av förtroliga uppgifter (t.ex. genom advokater, läkare, själasörjare o.d.); 11. avslöjande inför offentligheten av annans privata förhållanden;

12. olika former av nyttjande av annans namn, bild eller liknande identifieringsmedel; 13. missbruk av annans ord eller meddelanden (exempelvis genom förvrängda eller helt uppdiktade intervjuer); 14. angrepp på annans heder och ära."

Av dessa kränkningar är det framför allt tre grupper som under de senaste årtiondena har tilldragit sig särskilt intresse både i Sverige och i andra länder. Det gäller intrång — i form av avlyssning, övervakning, fotografe- ring eller ljudupptagning — med hjälp av modern teknik, intrång genom datateknik och intrång av massmedia i form av skandalreportage eller på

annat sätt.

Integriteten kan kränkas på många Olika sätt. Kränkningar kan komma från annan person eller från det allmänna. Gemensamt för alla kränkningar är att de innebär intrång i en skyddad zon som den enskilde är tillförsäkrad. Det anses vara en av grundpelama i vårt rättssystem att integritetsskydd i denna vida bemärkelse skall upprätthållas.

Detta rättsskydd kan principiellt uppnås på två skilda sätt. Ett är att positivt ange vilka intressen av personlighetsrättslig natur som rättsordning- en skyddar; ett åsidosättande av dessa intressen kan sedan medföra olika slags sanktioner, bl.a. skadestånd för ideell skada. Så har man förfarit i t.ex. tysk rätt där en allmän personlighetsrätt av detta slag utbildats (se avsnitt 6.3), och även i Sverige har denna metod använts inom immaterial— rätten. Ett annat sätt är att endast föreskriva sådana sanktioner vid vissa slags handlingar; rättsskyddet framgår då indirekt av sanktionen, som kan vara av civilrättslig eller offentligrättslig art. Denna metod har i Sverige, liksom i flera andra länder (se avsnitt 6.3), varit den vanliga utanför

immaterialrättens område.

6.2. Integritetsskyddet i svensk rätt

Svensk rätt innehåller inte någon allmän regel om skydd för den personliga integriteten. De bestämmelser som i olika avseenden ger integritetsskydd återfinns i skilda lagar inom olika rättsområden. Som kommer att framgår av det följande har dock i olika sammanhang diskuterats om man inte i Sverige borde införa en regel av mera allmän karaktär.

Det grundläggande rättsliga skyddet för personlig integritet finns i 2 kap. regeringsformen (RF), som reglerar skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheter vilka ansetts särskilt betydelsefulla för vårt demokratiska styres- skick. Genom RF:S rättighetskatalog har den enskilde garanterats ett inte- gritetsskydd gentemot myndigheter. Det gäller bl.a. skyddet för rätt till liv

och kroppslig integritet, personlig frihet, domstolsprövning och rättssäker-

het, privat- och familjeliv, tanke-, yttrande- och föreningsfrihet.

Utformningen av grundlagsskyddet för de i 2 kap. RF angivna fri- och rättigheterna har i stort påverkats dels av inhemskt lagstiftningsarbete med början i betänkandet (SOU 1941:20) med förslag till ändrad lydelse av 16 å i 1809 års regeringsform, dels av två internationella dokument sådana som Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948 och Europakonventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt konven- tionen har Sverige förbundit sig att ge såväl de egna medborgarna som de utlänningar som uppehåller sig här ett långtgående skydd för deras indi- viduella rättigheter. Sverige har också förbundit sig att underkasta sig den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas jurisdiktion. Nämnas bör vidare att Nordiska rådet antagit en rekommendation (nr 21/1971) enligt vilken regeringarna i de nordiska länderna uppmanats att vidta åtgärder för effektivt skydd av privatlivets fred.

Bestämmelserna är rättsligt bindande för offentliga organ. Vissa av be- stämmelserna är så utformade att de har betydelse främst för de normgiv- ande organen. Andra är genom sin avfattning riktade i första hand till de tillämpande organen och endast indirekt till de normgivande. I syfte att bestämmelserna skall vara rättsligt bindande har man valt att ge dem en preciserad innebörd. I RF har emellertid även tagits in de principer efter vilka den offentliga verksamheten skall utövas i samhället. En sådan princip har kommit till uttryck bland de s.k. målsättningsstadgandena i 1 kap. RF. Enligt 1 kap. 2 & tredje stycket skall det allmänna värna den enskildes privatliv och familjeliv. Stadgandet tillkom på förslag av 1973 års fri- och rättighetsutredning. Enligt denna utredning var vissa värden så grund— läggande för medborgama att de borde komma till allmänt uttryck i RF, däribland grundtanken om att den enskilde skulle ha rätt till en fredad sektor. Det ansågs dock inte möjligt att utforma en regel av sådan innebörd på ett så klart avgränsat sätt att den kunde göras rättsligt bindande. Man valde i stället att skapa just ett målsättningsstadgat skydd för den enskildes privatliv (se SOU 1975:75 s. 168 f och prop. 1975/76:209 s. 28 och s.

131). Trots att Stadgandet inte är rättsligt bindande har det grundläggande betydelse vid den offentliga maktutövningen. I detta ligger att det allmänna bör avstå från att obehörigen ingripa i den enskildes privatliv. Exempelvis bör enskilda inte utsättas för tvångsåtgärder utan positivt lagstöd.

Grundlagsskyddet för personlig integritet är inte orubbligt utan kan, i likhet med flertalet andra fri- och rättigheter i 2 kap. RF, begränsas genom lag. Begränsning får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den eller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som är en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (RF 2 kap. 12 å).

Skyddet för personlig integritet i 2 kap. RF gäller endast gentemot det allmänna och alltså inte gentemot enskilda. För att tillförsäkra enskilda rättsligt skydd mot integritetsangrepp från andra enskilda har den vanliga lagstiftningen ansetts tillräcklig. Bestämmelserna i 4 och 5 kap. brottsbalken i kombination med 1 kap. 3 & skadeståndslagen kan sägas vara gällande rätts huvudregler omfkydd för den personliga integriteten, ,I 4 kap. brottsbalken behandlas brott som riktar sig mot annans frihet i skilda hänseenden eller kränker andra rent personliga intressen som ej är av ekonomiskt slag och som kan sammanfattas under beteckningen frid. Här stadgas således om straff för bl.a. människorov och olaga frihetsberövande, hemfridsbrott och ofredande liksom för brott mot post- eller telehemlighet. Bestämmelserna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken avser att förhindra spridning av uppgifter som är ägnade att utsätta individen för andras missaktning, smädande eller annat skymfligt beteende. Offentliggörande av uppgifter om någons privata förhållanden uppfattas helt naturligt som kränkande just när uppgifterna avslöjar något som är nedsättande för hans anseende. Det är att märka att straff för förtal kan inträda även om den nedsättande uppgiften är

sann. Någon allmän rätt att sprida sanningar om andra finns inte. Av sär-

skild betydelse när det gäller skyddet för integriteten är att brottsbalkens förtalsbestämmelse (5 kap. 1 5) har sin motsvarighet i tryckfrihetsförord- ningens brottskatalog (7 kap. 4 5 punkt 14), liksom i yttrandefrihetsgrund- lagen (5 kap. 1 &) som tar sikte bl.a. på yttranden i radioprogram och filmer m.m.

Intresset av att värna den personliga integriteten, och kanske främst pri- vatlivets fred, har som tidigare framhållits lett till att regler av motsvarande innebörd kommit att införas även inom en rad andra rättsområden. Genom datalagen (1973:289) öppnades möjlighet att förebygga integritetsintrång vid insamlande och spridande av personuppgifter genom automatisk databehand- ling. Skydd för enskilda personers integritet i förhållande till den kommersi— ella kreditupplysnings- och inkassoverksamheten har skapats genom kredit- upplysningslagen (l973:1173) och inkassolagen (1974:182). Genom lagen (1990:484) om övervakningskameror, som trätt i kraft den 1 juli 1990 och ersatt 1977 års lag om TV-övervakning, har man sökt skapa ett tillfreds- ställande skydd mot integritetskränkningar i samband med användningen av optisk-elektronisk övervakningsutrustning. Regler till skydd för integriteten finns också inom immaterialrätten. I detta sammanhang avser skyddet när- mast upphovsmannens ideella rätt. Ett intrång anses kränka upphovsmannens skapande personlighet sådan den kommit till uttryck i verket. De lagar som tar sikte på att ge upphovsmannen ett sådant skydd är främst lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild. Andra lagar inom immaterialrätten avser i första hand att tillförsäkra ensamrätt i kommersiellt hänseende. Bakom de prestationer som tillerkänns sådant skydd ligger ofta betydande investeringar. Det har därför ansetts angeläget att rättighetshavama till- försäkras ett fullgott skydd mot att andra tillägnar sig resultaten av investeringarna i de fall dessa visar sig lyckosamma. Här kan nämnas ex- empelvis patentlagen (1967z837), mönsterskyddslagen (1970:485), varu- märkeslagen (1960:644) och firmalagen (1974:156). Ett något mera vid- sträckt skydd ger namnlagen (19821670), som ger möjlighet att ingripa mot

intrång i ensamrätten till ett egenartat efternamn även utanför näringsverk- samhet. Regler till skydd mot liknande intrång finns i lagen (1978:800) om namn och bild i reklam. Flertalet av dessa lagar erbjuder möjlighet till ersättning för ren förmögenhetsskada men också för ideell skada utan samband med brott (se avsnitt 4.3).

I Sverige har från tid till annan diskuterats om man inte borde sammanföra de bestämmelser som finns om angrepp på personligheten till en särskild lag av personlighetsrättslig natur. Vid nordiska juristmötet år 1966 tog professor Kurt Grönfors, i samband med att integritetsskyddet inom massmedia be- handlades, avstånd från tanken på att införa en allmän personlighetsrätt av detta slag (se NJM 1966 bil. 10 s. 13 ff). Han hänvisade till att personlig- hetsskyddet tar sig så skiftande uttryck, att det inte lämpligen låter sig sammanfattas på ett enhetligt sätt i en personlighetsrätt. Innehållet i en sådan allmän personlighetsrätt skulle också bli alltför obestämt för att en kränk- ning skulle få utgöra tillräckligt rekvisit för skadestånd. Dessutom, framhöll han, förfogar de skandinaviska länderna över lagstiftningsapparater som fun- gerar ganska raskt, och i dessa länder har man inte heller svårt att erkänna domstolarnas rättsskapande verksamhet. Det fanns därför enligt Grönfors inte samma behov i Sverige som i vissa andra länder av en personlighetsrätt. När det gällde frågan hur skyddet för den personliga integriteten borde vara sanktionerat framhöll Grönfors att skadestånd inte i alla delar var lämpat som sanktion på området, bl.a. på grund av att skadeståndet i svensk rätt av historiska skäl är sammankopplat med straffsanktionen. Grönfors uttryckte också farhågor för att en öppning av möjligheten att använda skadestånds- sanktionen vid kränkning av personlighetsskyddet skulle kunna medföra ett skadeståndsansvar utan begränsning, eftersom personlighetsskyddet är en etikett för så många och så olikartade företeelser, delvis av svårgripbart slag. Samtidigt pekade han emellertid på bristen i den svenska rättens prin- cipiella inställning att immateriell skada Skall kunna ersättas endast om det

finns ett uttryckligt lagstöd, vilket enligt honom innebar att domstolarna

kunde ställas inför, från samhällets synpunkt, ytterst klandervärda kränk- ningar av uppenbart skyddsvärda intressen utan att kunna reagera.

Vid nordiska juristmötet år 1978 hänvisade professor Stig Strömholm till att man i Danmark genom lagändring år 1972 tagit ett mycket stort steg i riktning mot den kontinentala rätten på området genom att man övergivit den tidigare gällande principen att skadestånd för icke-ekonomisk skada förutsätter brottslig gärning och skapat möjlighet till skadeståndsansvar för kränkningar av privatlivets fred vid Sidan av och utöver de straffrättsliga reglerna. Enligt Strömholm var det önskvärt att Sverige tog efter Danmark och införde motsvarande möjlighet till skadestånd för integritetskränkningar utan sammankoppling med brottslig gärning. Det skulle enligt Strömholm innebära en välbehövlig förstärkning av skyddet för den personliga inte- griteten (se NJM 1978 bil. 7 s. 22).

Förhoppningar om en utveckling av personlighetsrätten i civilrättslig rikt- ning har framförts även av Lögdberg (1972, s. 30 f och 150 f). Denne har emellertid ställt sig tveksam till om en allmän regel om personlighetsrätt ens i civilrättslig utformning skulle ha någon uppgift att fylla i svensk rätt eftersom rättspraxis här inte är lika omfattande som i exempelvis USA. Bristen på ledande rättsfall från högsta instans skulle enligt Lögdberg (1972, s. 17 f) på kort tid kunna leda till en betydande rättsosäkerhet.

Anknytningen av reglerna om ideell skada till att skadan vållats genom brott har vid återkommande tillfällen diskuterats även i lagstiftningssammanhang. Integritetsskyddskommittén tog upp frågan i delbetänkandet (SOU 1970:47) Skydd mot avlyssning men menade att en allmän regel om Skyldighet att ut- ge ersättning för ideell skada skulle, även om den begränsades till att gälla integritetskränkningar, föra mycket långt (se bet. s. 97). Kommittén före- slog därför en straffrättslig reglering vilket också ledde till att en ny paragraf (9 a) infördes i 4 kap. brottsbalken. Kommittén återkom till frågan i betänkandet (SOU 1974:85) Fotografering och integritet men förordade även då en straffrättslig lösning eftersom en skadeståndssanktion vid miss— bruk av optisk aparatur inte skulle förmå att ensam ge den enskilde till- räckligt rättsskydd. Kommittén framhöll att det inte sällan skulle vara svårt för den som utsatts för missbruk av optisk apparatur att påvisa att miss- bruket orsakat skada av betydelse och att skadeståndsanktionen därigenom skulle för presumtiva angripare komma att framstå som ett så rimligt pris

för intrång i andras integritet att det inte i nämnvärd utsträckning skulle avhålla dem från angreppshandlingar. Därtill kom, enligt kommittén, att missbruk av optisk apparatur till sin karaktär utgör en kränkning av den angripnes sinnesfrid som är att jämställa med sådana fridskränkningar som i vårt land sedan länge kunnat beivras på straffrättslig väg (se SOU 1974:85 s. 61 f).

Kommittén förordade en straffrättslig lösning även i sitt därpå följande betänkande (SOU 1976:48) Reklam och integritet. De argument som då framfördes och vilket mottagande dessa fick har berörts i avsnitt 4.3.3.

I kommitténs sista betänkande (SOU 1980:8) Privatlivets fred, som avsåg skydd mot publicering och spridning av integritetskränkande material, kunde kommitténs ledamöter inte ena sig i frågan om vilka åtgärder som påkalla- des för att förstärka skyddet på privatlivets område. Några ledamöter ansåg att den enskilde skyddades tillräckligt genom pressens egen självsanering, medan andra menade att det var påkallat med ett lagstadgat skydd för den enskildes privatliv. När det gällde hur skyddet skulle utformas —- dvs. om det skulle tillskapas genom straffrättslig lagstiftning eller regleras helt civilrättsligt — hänvisade några ledamöter till att kommittén i tidigare betänkanden föreslagit en straffrättslig reglering i fråga om olika slags anskaffning av integritetskänsligt material och att det därför var naturligt att också användningen av materialet kriminaliserades, eftersom spridning och publicering allmänt sett måste anses vara av allvarligare karaktär än anskaf- fandet. Dessa ledamöter framhöll vidare att tyngdpunkten i ett sanktionssys- tem som skall skydda privatlivet borde ligga på den preventiva effekten och att en kriminalisering skulle få större preventiv effekt än enbart ett civil- rättsligt skadestånd åtminstone så länge skadeståndsbeloppen höll sig kvar på en internationellt sett låg nivå. Med hänvisning bl.a. härtill föreslog ledamöterna att en särskild straffbestämmelse om kränkning av privatlivets fred skulle införas i brottsbalken, vilken i sin tur kunde grunda rätt till ersättning för ideell skada. En annan ledamot i kommittén förordade enbart en sådan ersättningsmöjlighet. Inget av dessa förslag ledde dock till lag- stiftning, utan betänkandet överlämnades till yttrandefrihetsutredningen för vidare överväganden.

I betänkandet (SOU l983:70) Värna yttrandefriheten lade yttrandefrihetsut- redningen fram förslag till en yttrandefrihetsgrundlag. Utredningen avrådde från att man lagstiftningsvägen förstärkte integritetsskyddet på något av de sätt som diskuterats inom integritetsskyddskommittén (se bet. s. 251). På grundval av detta betänkande utarbetades prop. 1986/87:151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. Där berördes också frågan om skydd för privatlivets fred. Enligt departementschefen borde man lita till de regler som gäller inom pressens självsanerande verksamhet och motsvarande regler på

radio- och TV-området mer än till lagstiftning. Att inskränka den grund- lagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt utan att det fanns någon mera allmän uppslutning bakom detta var för departementschefens del otänkbart (se prop. 1986/87:151 s. 44).

Under riksdagsbehandlingen av propositionen avslog riksdagen ett mo- tionsyrkande om översyn av gällande regler om bl.a. skadestånd vid kränk- ning av den enskildes integritet. Enligt riksdagen var det inte då påkallat med några åtgärder från statsmakternas sida i syfte att undvika publicitets- skador för enskilda. Riksdagen framhöll emellertid att det var angeläget att regeringen noggrant följde utvecklingen och återkom med förslag om det skulle visa sig erforderligt (se 1987/88zKU36 s. 15).

Frågor om integritetsskydd har även därefter behandlats av riksdagen, som vid 1989/90 och 1990/91 års riksmöten avslagit några motioner om lagstift- ning till skydd mot utnyttjande av personbilder utan den avbildades tillstånd (se 1989/901LU24 och 1990/91:LU25). Vid det senaste riksmötet konstate- rade riksdagen att flera remissinstanser som uttalat sig i frågan inte hade haft något att erinra mot en förnyad översyn men att oenighet alltjämt före- låg. Riksdagen underströk vikten av att regeringen noga följde den fortsatta utvecklingen och tog de initiativ som kunde visa sig bli erforderliga för att motverka publicitetsskador för enskilda (se 1990/91:LU25 S. 19).

6.3. Integritetsskyddet i utländsk rätt

Rättsskyddet för den personliga integriteten har i utländsk rätt följt två utvecklingslinjer. I några stater har rättsskyddet vuxit fram genom väg- ledande domstolsavgöranden grundade på konstitutionella rättsprinciper och allmänna skadeståndsrättsliga regler. Så är förhållandet i Frankrike, USA och Tyskland, där man erkänner en förhållandevis vidsträckt personlighets- rätt. Bland dem har USA utvecklat ett ganska omfattande skydd mot privat-_ livskränkningar främst genom skadeståndsrättsliga lösningar, medan tysk rätt

utgår från föreställningen om en allmän personlighetsrätt i vilken inte— gritetsskyddet ingår som en del. I andra stater, som t.ex. i våra nordiska grannländer, har man i syfte att omgärda privatlivet med rättsskydd mera litat till legislativa åtgärder.

Internationella deklarationer och överenskommelser har haft stor betydelse för olika länders lagstiftning om skydd för privatlivets fred. Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 har spelat stor roll liksom Europarådets konvention från år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Europakonventionens art. 8 ger ut- tryck för envars rätt till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Artikeln reglerar de fall i vilka inskränkningar i denna rätt för den enskilde får göras. Bl.a. godtas inskränkningar i syfte att underlätta brottsbekämpning och att tillgodose andra individers fri- och rättigheter.

Frågan om skydd för den enskildes privatliv väcktes tidigt i USA. I en artikel i Harvard Law Review 1890 pläderade två jurister, Samuel Warren och Louis Brandies, för erkännande av en "right of privacy". Bakgrunden till artikeln var utvecklingen inom den amerikanska pressen. Den s.k. gula pressen (the yellow press) hade börjat använda en "keyhole journalism" som riktade sig mot framgångsrika personer och gärna avslöjade skandaler som dessa kunde vara inblandade i. Författarna vände sig mot att tidningarna gjorde skvaller till en ekonomisk lönsam affär. Amerikansk rättspraxis och lagstiftning anses ha påverkats av Warren och Brandeis artikel. Domstolarna har med tiden, i huvudsak utan lagstöd, erkänt en allmän "right of privacy" av mycket omfattande innehåll. Utvecldingen har främst skett genom rätts- praxis inom skadeståndsrättens ram. I vissa fall har man funnit stöd i kon- stitutionella regler, vilka getts vittgående tolkningar.

I England har den enskilde inte något egentligt författningsenligt skydd mot integritetskränkningar. Vissa normer har dock utbildats som ger skydd för privatlivet. Till dessa hör regler om besittning, kränkningar och hem- frid, missbruk av förtroendeställning samt ärekränkning.

I Tyskland anses föreligga en allmän personlighetsrätt med utgångspunkt i den år 1949 antagna grundlagen. Med Stöd därav och en allmän skade— ståndsrättslig grundregel, & 823 i Bilrgerliches Gesetzbuch, kan ideellt skadestånd utdömas för integritetskränkningar.

I Frankrike anses en verklig personlighetsrätt (droit de la personnalité) vara utbildad. Denna har, som tidigare framhållits, utvecklats i rättspraxis. Grundvalen i domstolarnas avgörande har i främsta rummet varit den vid- sträckta allmänna skadeståndsregeln i Code civil, artikel 1382. Denna be- stämmelse avser såväl materiell som ideell skada. Dessutom torde några all- mänt hållna uttalanden i 1789 års deklaration om de mänskliga rättigheterna ha inverkat.

I Schweiz föreskrivs i artikel 28 i civillagboken från år 1907 att den som obefogat kränks i sina personliga förhållanden kan föra talan om att kränk— ningen skall upphöra. I vissa fall kan skadestånd utgå. Även ideell skada ersätts. Stadgandets räckvidd är betydande. Det skyddar såväl en persons åra, hans rätt till namn och egen bild som hans hemlighetssfär. Denna sfär består av alla faktiska förhållanden av privat, yrkesmässig och ekonomisk natur som inte är kända och inte heller kan iakttas av utomstående. Det fordrar därvid att den enskilde vill att förhållandena skall vara hemliga. Denna viljeriktning kan framgå av den enskildes uppträdande eller genom en bedömning av vad som är ett rimligt intresse för den enskilde.

I Danmark har domstolarna laglig möjlighet att på rent privaträttslig grund utvidga skyddet för privatlivet vid sidan av det straffrättsliga området. Förutsättningen är att den skadegörande handlingen kan karakteriseras som en rättsstridig frids- eller ärekränkning och att den företagits uppsåtligen eller av oaktsamhet. I sådana fall medför handlingen, även om den inte om- fattas av någon straffbestämmelse, rätt till ersättning för icke-ekonomisk skada (se avsnitt 5.7.1).

I Finland har man ett särskilt straffstadgande om kränkning av privat- livet, varmed avses att någon utan laga rätt med användande av massme—

dium eller på annat liknande sätt om annans privatliv offentligen sprider

uppgift, antydan eller bild som är ägnad att orsaka denne skada eller li— dande. Under förarbetena till Stadgandet erinrade Lagutskottet om att det var svårt att definiera begreppet privatliv och att det fick ankomma på dom- stolarna att närmare avgränsa begreppet. Möjlighet att döma ut skadestånd för ideell skada finns bara vid vissa straffbara kränkningar (se avsnitt 5 .7.1).

I Norge finns såväl ett flertal straffbestämmelser som oskrivna regler till skydd för den personliga integriteten. Åtgärder som innebär angrepp på den personliga integriteten och som företas av offentliga organ men också av enskilda kräver i allmänhet lagstöd. I strafflagen finns bestämmelser om kränkningar av privatlivets fred. Bestämmelserna kan bli tillämpliga i olika situationer, där någon genom att offentliggöra uppgifter om annans per- sonliga eller husliga förhållanden kränker privatlivets fred eller genom hänsynslöst beteende kränker annans frid (ofredande). Har kränkningen skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kan gärningsmannen också förpliktas att utge ersättning bl.a. för ideell skada. Även den som kränker annans ära eller privatlivets fred kan, om det skett av oaktsamhet eller genom straffbar handling, förpliktas utge skadestånd — även för ideell skada (se avsnitt 5.7.1).

7. ÖVERVÄGANDEN 7 .1 Allmänna utgångspunkter

Ersättning för ideell skada har gamla anor i svensk rätt (se avsnitt 3.1). Denna ersättningsform har dock först på senare tid börjat spela en mer framträdande roll. Sådan ersättning gavs länge bara i samband med per— sonskada och vid brott mot frihet och ära. Beloppen var också förhållande- vis blygsamma. Under de senaste årtiondena har emellertid en rätt till er— sättning för ideell skada börjat sprida sig till allt flera områden (se avsnitt 4), och beloppen har successivt höjts.

Det är naturligt om man i ett resursknappt samhälle inriktar sig på att täcka de grundläggande behoven och låter ersättning för ideell skada komma i andra hand. Med ett ökat välstånd växer kraven på denna ersättning. I dagens samhälle värderas förluster av olika s.k. livskvaliteter på ett annat sätt än förr. Exempelvis har fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor, och en skada som nedsätter möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av denna anledning mer kännbar än tidigare. Den standardhöjning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som har skett på senare tid skapar alltså ett tryck på högre ersättningar för ideell skada.

När det gäller personskada är förutsättningama för att utge skadestånd för ideell skada också numera helt andra än tidigare. De mest framträdande be—

hoven tillgodoses på annat sätt än genom skadestånd, nämligen genom

socialförsäkringen och olika former av enskilda försäkringar på den skade- lidandes sida. Skadestånd för personskada har därigenom utvecklats till att bli en restpost för huvudsakligen ideell skada (se avsnitt 3.3).

Önskemål har även vid olika tillfällen framförts om högre ersättningar för ideell skada i samband med personskada. Redan i en motion till riksdagen år 1949 (mot. 11:285) hävdades att ersättningsbeloppen för sveda och värk samt lyte och men var för låga. Motionen föranledde ingen åtgärd med hän- syn till den allmänna revision av skadeståndsrätten som då var att vänta (se lLU l949:9). Vid den revision som senare sattes igång i nordiskt samarbete (se avsnitt 3.2) behandlades emellertid frågan om ersättning för ideell skada bara i begränsad omfattning. Visserligen uttalade de nordiska utredningsmän som utsetts för att förbereda det fortsatta samarbetet att det borde vara en givande uppgift att diskutera erfarenheterna och önskemålen i fråga om er- sättning för icke ekonomisk skada (se SOU 1950:16 s. 166). Någon sådan diskussion kom dock inte till stånd i det nordiska lagstiftningssamarbete som därefter påbörjades och som i Sverige avslutades år 1975. Utvecklingen be- träffande reglerna om ersättning för ideell skada har i stället tagit sin egen väg i de olika nordiska länderna.

I Sverige intog domstolarna länge en försiktig hållning till önskemålen om en höjning av ersättningsbeloppen vid ideell skada i samband med person- skada. Högsta domstolen gav bl.a. i rättsfallet NJA 1969 s. 469 uttryck för ståndpunkten att ersättningen för ideell skada borde hållas nere. I ett särskilt yttrande till Högsta domstolens dom anförde justitierådet Conradi att det var av stor betydelse att utvecklingen på skadeståndsområdet inte tillåts skena i väg och att man borde iaktta återhållsamhet när det gällde höjning av er- sättningsbeloppen vid ideell skada; annars riskerade man att klyftan mellan socialförsäkring och skadeståndsrätt ytterligare vidgades med åtföljande ökade samordningssvårigheter. Enligt Conradi skulle en höjning av ersätt— ningsnivån vid ideell skada innebära en felaktig disposition av tillgängliga medel och dessutom direkt motverka strävandena att nå nordisk rättsenhet

i detta hänseende.

I betänkandet (SOU 1973:51) Skadestånd V framhöll skadeståndskommit— tén, där Conradi var ordförande, att man även i fortsättningen borde sträva efter att ersättningarna för lyte och men inte nådde alltför höga nivåer (se bet. s. 186). Detta betänkande låg till grund för 1975 års ändringar av per- sonskadereglema i skadeståndslagen (se avsnitt 3.2). I samband med dessa ändringar uttalade emellertid föredragande statsrådet att det i fråga om ersättning för ideell skada fanns skäl att ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än som dittills hade kommit till uttryck i praxis (se prop. 1975:12 s. 111 0. Detta uttalande, som godtogs av riksdagen, ledde till att ersättningen för sveda och värk samt lyte och men enligt de tabeller som fastställs av Trafikskadenämnden (se avsnitt 4.1) höjdes mera allmänt år 1976 respektive år 1977.

I motioner till 1985/ 86 års riksmöte hävdades att ersättningarna för ideell skada alltjämt var låga i vårt land (mot. 1985/86cL206 och L257). Med an- ledning härav uttalade riksdagen i november 1986 att det kunde finnas skäl att överväga i vad mån den nuvarande ersättningsnivån stod i överensstäm— melse med den allmänna rättsuppfattningen. Enligt riksdagen var det tänk- bart att ersättningsnivån allmänt ansågs för låg och inte gav tillräcklig kompensation för förluster av olika livskvaliteter (LU 1986/87:13 s. 15 f; se avsnitt 2.1.1). Efter dessa uttalanden beslöt Trafikskadenämnden att göra ytterligare en allmän höjning av ersättningen enligt tabellerna för sveda och värk samt lyte och men. Denna höjning trädde i kraft den 1 januari 1987.

Riksdagen har därefter vid olika tillfällen återkommit till frågan om ersättning för ideell skada, även sedan kommittén med anledning bl.a. av riksdagens uttalanden tillkallats i oktober och november 1989.

Kommitténs huvuduppgift är att överväga om och i så fall i vilken ut— sträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller framför allt ideell skada i samband med personskada. Enligt direktiven skall vi emellertid också ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp e.d. kan anses tillräckligt fylla syftet med

ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla en del andra

frågor som rör ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen (se avsnitt 2.1.2).

Som framgår av det förut anförda har det största intresset när det gäller ersättning för ideell skada knutits till sådan skada som uppkommer vid per— sonskada och som regleras i 5 kap. 1 & skadeståndslagen. På senare tid har emellertid även ersättning för den form av ideell skada som regleras i 1 kap. 3 & skadeståndslagen tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Ett uttryck för detta är de tilläggsdirektiv som vi fick i november 1990 och som innebär att vi skall överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott (se avsnitt 2.1.3).

Det finns flera förklaringar till att frågan om sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen inte uppmärksammats tidigare på samma sätt som nu; trots att bestämmelsen har sina rötter i de medeltida landskapslagar- na har domstolarna förut bara i begränsad omfattning fått ta ställning till anspråk på ersättning av detta slag. En orsak till detta kan vara att be- stämmelsen först genom den utformning den ficki skadeståndslagen år 1972 gav möjlighet till ersättning för den kränkning av den skadelidandes frid som ett sexualbrott eller våldsbrott kan innebära. Det dröjde också länge innan det klarlades att bestämmelsen har självständig betydelse även i det vanliga fallet att den skadelidande samtidigt har tillfogats en personskada; den osäkerhet som tidigare rådde beträffande denna fråga skingrades inte definitivt förrän genom rättsfallet NJA 1990 s. 186 (se avsnitt 5.2).

Det är vidare att märka att det först ganska nyligen har blivit möjligt att få ut sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen från en för- säkring eller från Brottsskadenämnden. En dom på denna ersättning har inte något större värde för den skadelidande så länge han eller hon enbart kan lita till att skadevållaren utger den utdömda ersättningen. Denne saknar nämligen i regel förmåga att betala skadestånd. Och eftersom det rör sig om ersättning för ett brottsligt, och därmed ofta uppsåtligt, handlande kan ersättning bara i undantagsfall utgå ur skadevållarens ansvarsförsäkring, om

denne till äventyrs skulle hålla sig med en sådan. Det rådde länge tvekan om det s.k. överfallsskydd som infördes i hem— och villahemförsäkringama i början av 1970-talet och som ger ersättning till försäkringstagaren för personskador vid överfall berättigar till ersättning även enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Sedan en tid tillbaka står det dock klart att försäkringsta- garen kan få sådan ersättning från försäkringens överfallsskyddsmoment (se avsnitt 5.6.4). Vidare fick Brottsskadenämnden, som kom till år 1978, inte möjlighet att ge en motsvarande ersättning förrän år 1988 (se avsnitt 5.2).

Framför allt i och med att Brottsskadenämnden fick denna möjlighet synes allmänheten ha blivit mera medveten om rätten till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Samtidigt har antalet polisanmälningar av sexuella övergrepp och annat våld i hemmet ökat markant. Det gäller särskilt sexu- ella övergrepp mot barn (se avsnitt 5.3.2). Det medför också ett växande antal krav på ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen vid domstolarna, liksom vid Brottsskadenämnden i fall då den utdömda ersättningen inte be- talas eller gärningsmannen är okänd; däremot täcker inte överfallsskyddet i hem- och villahemförsäkringama sexuella eller andra övergrepp inom familjen.

Under de senaste åren har Brottsskadenämnden höjt ersättningarna för li- dande vid sexualbrott ganska kraftigt. Också domstolarna har börjat döma ut allt högre ersättningar i dessa fall (se avsnitt 5.5). Denna utveckling har i dagarna godtagits av Högsta domstolen när det gäller lidande vid sexuella övergrepp mot barn (se Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337). Även beträffande lidande vid andra grova våldsbrott har ersättnings- nivån nyligen höjts betydligt genom några avgöranden av Högsta domstolen (se NJA 1991 s. 766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218). I rättsfallet NJA 1991 s. 766 uttalade Högsta domstolen att det ligger i linje med den utveckling som skett alltsedan skadeståndslagens tillkomst att ge regeln i 1 kap. 3 & skadeståndslagen om ersättning för lidande ett

större spelrum i den meningen att ersättningen tillåts uppgå till belopp som

åtminstone i någon män kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som han eller hon har drabbats av.

Vår avsikt var ursprungligen att redovisa våra överväganden beträffande ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen tillsammans med våra slut— satser rörande ersättning enligt 5 kap. l & skadeståndslagen. Som nämnts i avsnitt 1 har vi emellertid, bl.a. med hänsyn till den nu beskrivna ut- vecklingen, ansett det lämpligt att behandla frågorna om ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen med förtur och lägga fram våra förslag i den delen i ett särskilt betänkande. Vi anser inte att vi därmed föregriper våra ställningstaganden till frågorna om ersättning enligt 5 kap. 1 & skadestånds— lagen på ett sätt som kan visa sig olycldigt i vårt fortsatta arbete. Det rör sig nämligen i huvudsak om skilda frågor.

Sålunda har ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen på ett annat sätt än ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Ersätt- ningens syfte och funktion beskrivs närmare i avsnitt 7.2.

Så till vida föreligger visserligen ett samband mellan ersättning enligt 1 kap. 3 5 och ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen att gränsen mellan dessa ersättningar ibland kan vara svår att dra. Detta gränsdragnings— problem kan emellertid lika gärna behandlas i samband med övervägandena om ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen som i anslutning till dis— kussionen om ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Något avgöran- de hinder mot att man tar ställning till frågan redan nu finns därför enligt vår mening inte. Den berörs närmare i avsnitt 7.3.

Ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen förutsätter, till skillnad från ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen, att skadan har vållats genom en brottslig handling. Denna skillnad, som närmast har en historisk för- klaring, är från rättssystematisk synpunkt grundläggande men i praktiken kanske inte så stor. Frågan om man bör slopa kravet på brott som förutsätt- ning för rätt till sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen

diskuteras närmare i avsnitt 7. 4. Om man bör behålla ett sådant krav, upp-

kommer frågan vilka brott som bör grunda rätt till denna ersättning. Våra överväganden beträffande denna fråga redovisas i avsnitt 7.5 .

I den praktiska tillämpningen gäller skilda principer för att fastställa ersättning enligt 1 kap. 3 5 och ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndsla— gen. I det senare fallet bestäms ersättningen i stor utsträckning med ledning av tabeller och andra schabloner som har fastställts av Trafikskadenämnden. Det ligger i sakens natur att ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i större utsträckning är be- roende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt våra direktiv bör vi emellertid försöka ge närmare riktlinjer för bedömningen och diskutera vilka omständigheter som särskilt bör beaktas när ersättningen bestäms (se avsnitt 2.1.2). Denna fråga återkommer vi till i avsnitt 7. 6.

Inte heller när det gäller ersättningsnivån finns några närmare berörings- punkter mellan ersättning enligt 1 kap. 3 5 och ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Så till vida kan det visserligen finnas en koppling mellan dessa ersättningar, att en eventuell höjning av nivån för ersättningen enligt 1 kap. 3 5 skulle av sig själv kunna leda till att nivån drivs upp också för ersättningen enligt 5 kap. 1 &. I och för sig ser vi inte detta som någon egentlig nackdel. Visserligen saknar man då vid övervägandena av nivån för ersättningen enligt 1 kap. 3 & möjlighet att bedöma hur stor ersättningen sammanlagt kan komma att bli. En sådan överblick av den totala ersätt— ningsnivån är dock enligt vår mening inte nödvändig för att man redan nu skall kunna bilda sig en uppfattning om vilken ersättning enligt 1 kap. 3 & som betraktad för sig framstår som skälig. Den frågan behandlas i avsnitt 7. 7.

Ersättning enligt 1 kap. 3 5 och enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen be- stäms delvis av skilda organ. I princip är det visserligen allmän domstol som fastställer båda slagen av ersättning. Ett utmärkande drag för ersätt- ningen enligt 5 kap. 1 & är emellertid det stora inflytande som Olika skade— prövningsnämnder inom det enskilda försäkringsväsendet, framför allt

Trafikskadenämnden, har på råttsbildningen i fråga om bl.a. ersättningens

storlek. Antalet vägledande domstolsavgöranden är begränsat. När det där- emot gåller ersättning enligt 1 kap. 3 5 kan man märka en allt större ökning av antalet fall som avgörs av domstol, och flera prejudikat har tillkommit under de allra senaste åren. Samtidigt har Brottsskadenämnden en central roll på detta område; det finns ingen enskild domstol som avgör tillnär- melsevis lika många ärenden om ersättning för kränkning genom brott som Brottsskadenämnden. Förhållandet mellan nämnden och domstolarna berörs i avsnitt 7.8.

En särskild fråga, som inte alls rör ersättning enligt 5 kap. l & skade- ståndslagen och som egentligen inte heller har någon anknytning till er— sättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen, är om ersättning skall kunna ges för förlust av egendom med särskilt affektionsvärde. Frågan har uppmärk- sammats av riksdagen i samband med att ersättning för kränkning genom in- brottsstöld debatterats, och riksdagen har förutsatt att den kommer att behandlas av oss (se avsnitt 2.1.2). Det gör vi i avsnitt 7.9.

Slutligen redovisar vi i avsnitt 7.10 vilka kostnadskonsekvenser som våra förslag kan få.

Det finns en fråga som inte lämpar sig att behandla enbart i samband med övervägandena om ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Det gäller frågan huruvida anhöriga till någon som dödats genom en brottslig handling skall kunna få ersättning för den kränkning som kan ha tillfogats dem genom detta brott. En liknande fråga uppkommer beträffande ersättning en- ligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen i fall då anhöriga på grund av ett dödsfall drabbas av en chock eller psykisk depression som är att hänföra till per- sonskada. I rättspraxis har de anhöriga ansetts ha rätt till ersättning i ett sådant fall om de har bevittnat dödsfallet eller i vart fall varit närvarande vid tillfället, medan de hittills vägrats ersättning om denna personskada upp- kommit enbart vid underrättelsen om dödsfallet (se avsnitt 5.3.2). Enligt direktiven skall vi ta ställning till om denna praxis är tillfredsställande. Den frågan avser vi att behandla i vårt slutbetänkande om ersättning för ideell skada enligt 5 kap. 1 5. Frågan huruvida ersättning skall kunna utges till

anhöriga också enligt 1 kap. 3 5 har sådant samband med den nämnda frå— gan att de bör övervägas samtidigt, och vi sparar därför även den till vårt slutbetänkande. Ett särskilt skäl för detta är att gällande rätt beträffande ersättning enligt 5 kap. 1 5 kan komma att ändras inom en nära framtid; som nämnts i avsnitt 2.3 har Högsta domstolen nyligen hänskjutit en fråga av detta slag till avgörande i plenum.

Vårt utredningsuppdrag beträffande ersättning enligt 1 kap. 3 & skade- ståndslagen tangerar en del andra frågor som vi inte heller har funnit a_n- ledning att överväga närmare i detta betänkande. En sådan fråga är om en allmän förstärkning av integritetsskyddet för enskilda personer bör införas i svensk rätt. Visserligen skulle ett slopande av kravet på brott som för- utsättning för rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen delvis kunna få en sådan effekt. När vi i avsnitt 7.4 tar ställning till frågan om ett sådant krav skall behållas eller ej bör man emellertid enligt vår mening inte se den i ett så vidsträckt perspektiv. Det skulle nämligen spräcka ramen för vårt utredningsarbete i denna del och även föregripa de ställningstaganden som för närvarande görs inom regeringskansliet när det gäller frågan om en förstärkning av integritetsskyddeti svensk rätt (se 1991/92: LU25 s. 19).

En annan fråga som ligger utanför vårt utredningsuppdrag är om man bör införa en allmän möjlighet till ersättning för ideell skada i samband med oriktig myndighetsutövning. En ersättningsmöjlighet av detta slag kan visserligen förefalla befogad även i en del fall då någon enskild tjänsteman inte har gjort sig skyldig till ett sådant straffbart beteende som för när- varande kan grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen. Det ankommer emellertid på kommittén (Ju 1989:03) för översyn av det all- männas skadeståndsansvar att ta ställning till frågan om denna ersättnings- möjlighet (se Dir. 198952 5. 1 och 7 f; jfr 1988/89:LU31 s. 20).

En utgångspunkt för våra överväganden om ersättning för kränkning ge- nom brott är att brottsoffrens ställning bör stärkas på olika sätt. Vi har sett vårt arbete i denna del som ett led i strävandena att förbättra villkoren för

dem som utsätts för brott. Det gäller inte minst kvinnor och barn som blir

offer för sexuella övergrepp eller våld av annat slag i hemmet. Generösa er- sättningar kan bidra till att dessa brottsoffer ges en sådan möjlighet att förändra sin livssituation som kan vara nödvändig för att förhindra att de genom brottet får sin framtid helt förstörd.

Här kan inskjutas att det inte bara handlar om ersättning för själva den kränkning som har tillfogats ett sådant brottsoffer. Minst lika viktigt är att de som utsätts för brott får den terapeutiska hjälp som kan behövas för att lindra de psykiska verkningarna av denna upplevelse. För kostnaden för så- dan hjälp kan skadestånd utgå särskilt. Det återkommer vi till i specialmo- tiveringen (avsnitt 8.1). Det ligger emellertid utanför vårt uppdrag att gå närmare in på vilka åtgärder av detta slag som kan vara motiverade för att stärka brottsoffrens ställning.

En helt annan utgångspunkt för vårt arbete är att man inte bör sträva efter att ersätta alla slag av kränkningar som kan uppkomma i samvaron mellan människor. Det är oundvikligt att människorna i det dagliga umgänget råkar ut för olika förtretligheter och irritationsmoment; dessa måste man kunna tåla utan att få särskild ersättning för dem. Vi vill inte lägga fram förslag som skulle kunna uppmuntra till skadeståndsprocesser om bagateller. En rättsordning som ger ersättning även för bagatellartade fall skapar lätt en penningfixering, som kan leda till att ersättning begärs för i stort sett allt. Man närmar sig då även ett system där domstolarna i en accelererande ut- sträckning dömer ut allt högre skadestånd, så att de till slut när helt orealistiska nivåer.

Våra samhällsresurser är begränsade och bör användas där de bäst behövs. Det är alltså nödvändigt att göra prioriteringar. Det innebär att ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen bör ges bara vid vissa slags brott som typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande och att endast allvarligare kränkningar bör ersättas i dessa fall. Det motsvarar vad som gäller i dag. För att ett brott skall anses ge upphov till ett sådant lidande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen torde just krävas att brottsoffret har utsatts för en allvarligare kränkning (jfr prop. 1987/88:92 s. 7).

Slutligen har vi haft som utgångspunkt att man bör sträva efter att så långt möjligt uppnå nordisk rättslikhet på förevarande område. Som förut nämnts har reglerna om ersättning för kränkning genom brott utvecklats delvis olika i de nordiska länderna. Likheterna är dock betydligt större än skillnaderna, vilket förklaras bl.a. av att reglerna i alla länderna har samma historiska bakgrund. Också när det gäller ersättningsnivån är överensstämmelsen mel- lan länderna överraskande stor, även om utvecklingen i Norge och Sverige på senare tid synes gå mot något högre nivåer än i Danmark och Finland; några uppgifter om förhållandena i Island har vi dessvärre inte haft till- gängliga.

Självfallet bör man också beakta förhållandena i länder utanför Norden. Det är visserligen svårare att få något grepp om utvecklingen där. Vi har dock försökt kartlägga rättsläget i England, Italien, Tyskland och USA. Därvid har framkommit att de uppgifter som ibland förekommer i massme- dia om skyhöga skadestånd i några av dessa länder, framför allt USA, måste bedömas med stor försiktighet; i den mån sådana skadeståndsbelopp har dömts ut rör det sig om undantagsfall som inte berättigar till slutsatsen att ersättningsnivån i allmänhet ligger på sådana höjder.

I sammanhanget bör påpekas att något harmoniseringsarbete i fråga om be— stämmande av skadestånd inte har påbörjats i EG. Det är i och för sig för- vånande, eftersom man där har genomfört reformer på skadeståndsrättens område beträffande en del andra frågor. Vi tänker särskilt på det EG- direktiv om samordning av medlemsstaternas bestämmelser angående pro- duktansvar som antogs år 1985 och som medfört att de flesta medlemsländer numera har genomfört nationell lagstiftning i enlighet med direktivet; lag— stiftning som bygger på direktivets bestämmelser har för övrigt införts också i flera andra länder, däribland Sverige. Värdet av gemensamma regler om produktansvar i de olika länderna minskar givetvis när de skadeståndsbelopp som döms ut enligt dessa regler kan variera kraftigt mellan länderna. Det

gäller framför allt skadestånden vid personskada.

Det torde vara ofrånkomligt att man inom EG förr eller senare sätter igång ett arbete för att få till stånd gemensamma regler också när det gäller bestämmande av skadestånd. Men det kan förutsättas dröja så länge att vi inte har möjlighet att avvakta resultatet av ett sådant arbete, om vi skall kunna fullgöra vårt utredningsuppdrag inom den tid som står oss till buds. Hur som helst har vi inte kunnat hämta någon ledning i EG:s rättsskapande verksamhet när det gäller de förslag som vi lägger fram i detta betänkande.

7 .2 Ersättningens syfte och funktion

Skadeståndets funktion har länge varit omdiskuterad i Sverige, liksom i många andra länder. Främst har diskussionen rört frågan i vilken utsträck— ning skadeståndet har preventiv eller reparativ verkan (se avsnitt 1).

För inte sålänge sedan var det en utbredd uppfattning i vårt land att risken att drabbas av skadestånd är ett effektivt medel att förmå medborgarna att handla så att de inte tillfogar andra medborgare skador. Vid tillkomsten av skadeståndslagen ställde departementschefen sig emellertid skeptisk till tanken att skadestånd skulle ha någon särskild preventiv effekt, i varje fall när det gäller personskador (se prop. 1972:5 s. 80 f; jfr lagrådets uttalande s. 261). Också i den juridiska litteraturen från senare tid har en liknande inställning kommit till uttryck (se t.ex. Hellner, 1985, s. 35 ff och Roos, 1990, S. 45 ff).

Vi avstår emellertid från att här gå in på denna fråga och nöjer oss med att konstatera att förhållandena när det gäller sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen är delvis annorlunda än vid andra typer av skadestånd. En betydelsefull skillnad är att denna ersättning förutsätter straffbart förfarande. Den avhållande effekt som straffhotet kan medföra torde i regel ha större betydelse än risken att drabbas av skadeståndsskyldig-

het. Dessutom har den kategori skadevållare som dethär är fråga om sällan

möjlighet att betala ett utdömt skadestånd. Skadeståndet kan då inte gärna bli någon effektiv sanktion.

Vid vissa brottstyper, där straffhotet inte är särskilt framträdande, kan skadestånd enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen emellertid tänkas ha en större betydelse som avhållande faktor. Exempel på sådana brott är ärekränknings- brotten. Dessa skiljer sig i många hänseenden från andra brott som avses i den bestämmelsen. Ofta finns här en gärningsman med ekonomiska möjlig— heter att betala skadestånd. Detta gäller särskilt i de fall handlingen utgör ett tryckfrihetsbrott.

En princip inom skadeståndsrätten är att den skadelidande skall ha full kompensation för Sin skada. I förarbetena till 1975 års ändringar av skade- ståndslagen framhålls att denna princip gäller även beträffande ideell skada som uppkommer i samband med personskada (se prop. 1975:12 s. 111). Tanken är att den skadelidande genom ersättningen skall få tillfälle till rekreation eller annan förströelse som annars inte skulle vara möjlig och att de besvär skadan fört med sig därmed skall kunna neutraliseras.

Det lidande som ersätts enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen avser känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som personskada. Att utsättas för en kränkande och respektlös handling kan också medföra en känsla av att brista i personligt värde och ha till följd att den skadelidande utestänger sig själv från den sociala gemenskapen. Redan ovissheten hos den skadelidande om hur personer i den närmaste omgivningen kommer att rea— gera när kränkningen blir känd kan innebära ett lidande.

Ersättningen för en kränkning av det slag som avses i 1 kap. 3 & skade- ståndslagen bör enligt vår mening i första hand syfta till att lindra verk— ningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation. Det ligger visserligen i sakens natur att själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar. Ersättningen kan emellertid göra

det möjligt för den skadelidande att unna sig något som han eller hon annars

inte skulle ha haft råd med, exempelvis en längre resa eller liknande, och därmed skingra tankarna på kränkningen.

Ersättningen för den kränkning som en respektlös handling i de flesta fall innebär för den skadelidande bör emellertid inte ses enbart från reparativ synpunkt. Skadeståndet utgör otvivelaktigt också en kompensation för den oförrätt som den skadelidande har blivit utsatt för. Redan det förhållandet att den skadelidande tilldöms skadestånd utgör ett bevis inte bara för honom eller henne själv utan också för personer i omgivningen på att han eller hon har blivit förfördelad. Häri ligger en form av upprättelse som kan bidra till att återställa den skadelidandes självrespekt och självkänsla.

Skadeståndet uppfattas säkert av många som det enda rättsliga medlet som i praktiken står den skadelidande till buds. Andra rättsliga möjligheter, såsom den åtalsrätt som kan tillkomma en målsägande, torde för flertalet vara av underordnad betydelse. För den skadelidande är det i allmänhet vik— tigare att få ett generöst skadestånd som kan ge honom eller henne upprätt- else och bidra till att förändra vederbörandes livssituation. Skadeståndet bör

enligt vår mening ligga på en sådan nivå att detta önskemål kan tillgodoses.

7 .3 Gränsdragningen i förhållande till ersättning

för personskada

Som nämnts i avsnitt 5.2 rådde det länge osäkerhet om förhållandet mellan de olika bestämmelserna om ersättning för ideell skada i 1 kap. 3 5 och 5 kap. l & skadeståndslagen. Frågan gällde om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 5 skulle, i ett fall då personskada uppkommit, ingå i ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheteri övrigt enligt 5 kap. 1 & eller om detta lidande skulle ersättas vid sidan av dessa ideella ersättnings— poster. Osäkerheten beträffande denna frågan torde till viss del kunna till— skrivas bestämmelsemas historiska bakgrund (se avsnitt 5 .1 och 5.2). Ge—

nom sin formulering har bestämmelsen i 1 kap. 3 & vidare kunnat ge in—

trycket att det lidande som avses i bestämmelsen skall ersättas med till— lämpning av personskadebestämmelsen i 5 kap. 1 5, trots att detta knappast har varit avsikten (jfr prop. 1972:5 s. 569 och Hellner, 1976, s. 271).

Av skäl som redovisats i avsnitt 7.1 har bestämmelsen i 1 kap. 3 & skade- ståndslagen inte fått någon större praktisk betydelse förrän under senare tid. Det är därför knappast förvånande att osäkerheten om förhållandet mellan denna bestämmelse och 5 kap. 1 & skadeståndslagen skingrades först år 1990, då Högsta domstolen slog fast att det inte finns något hinder mot att tillämpa bestämmelserna vid sidan av varandra i ett personskadefall (se NJA 1990 s. 186). Rättsläget är alltså genom detta och även senare rättsfall (se NJA 1991 s. 83, 1991 s. 228, 1991 s. 766 och Högsta domstolens domar den 15 april 1992, nr DT 218, och den 2 juli 1992, nr DB 337) numera klarlagt. Den fråga som vi har att ta ställning till är emellertid om detta rättsläge kan anses tillfredsställande.

Av avsnitt 7.2 framgår att bestämmelsen om lidande i 1 kap. 3 & skade- ståndslagen delvis har ett annat syfte än bestämmelsen om ideell skada i samband med personskada i 5 kap. 1 & skadeståndslagen, nämligen att ge den skadelidande upprättelse för den kränkning som tillfogats honom eller henne genom en brottslig handling. Med hänsyn till dessa skilda syften är det naturligt att ersättning kan ges enligt båda dessa bestämmelser i fall då en personskada har uppstått. För övrigt skulle de vara svårt att nu — sedan ersättning för lidande som avses i 1 kap. 3 5 har blivit en etablerad ersätt— ningspost vid sidan av ersättning enligt 5 kap. 1 5 ta bort denna särskilda ersättningsmöjlighet i ett sådant fall. Vi ser därför ingen anledning att på denna punkt föreslå någon ändring i gällande rätt, sådan den har kommit till uttryck i Högsta domstolens praxis. Lagtexten bör dock förtydligas, så att det klart framgår att de båda ersättningarna kan utgå vid sidan av varandra.

Det lidande som ersätts enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen kallas ibland "psykiskt lidande". Detta är inte någon lyckad terminologi, eftersom psy— kiskt lidande också kan utgöra personskada. Med personskada förstås näm-

ligen enligt hävdvunnen uppfattning en skada som är av medicinskt påvis-

bart slag, vare sig den är av fysisk eller av psykisk natur. Det är framför allt detta förhållande som gör att det ibland kan vara svårt att dra en gräns mellan sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 5 och ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen.

Man kan fråga sig om det finns någon egentlig anledning att till varje pris skilja mellan dessa båda slag av ersättning för ideell skada. Det avgörande för den skadelidande är ju det totala belopp som tilldöms honom eller henne, medan det från denna synpunkt är mindre intressant vilken etikett som sätts på varje delpost. Det finns emellertid flera skäl som talar för att dessa ersättningar så långt möjligt redovisas särskilt, på samma sätt som är brukligt inom skadeståndsrätten beträffande andra ersättningsposter (se prop. 1975:12 s. 109 f, 145 och 211).

Ett skäl är att ersättningarna fastställs efter Olika kriterier. Ersättning för sveda och värk samt lyte och men relateras i skaderegleringen i regel till den sjukskrivningstid respektive den medicinska invaliditetsgrad som en per— sonskada har medfört. Också ersättning för olägenheter i övrigt brukar ob- jektiviseras på visst sätt. En sådan objektivisering är emellertid inte på samma sätt möjlig när det gäller ersättning för lidande som avses i 1 kap. 3 5 skadeståndslagen. Beträffande denna ersättning finns inga yttre om— ständigheter som kan tjäna till ledning för ersättningens bestämmande (bort— sett från beskaffenheten av den skadegörande handlingen, som emellertid bara delvis kan tjänstgöra som mätare av den kränkning vilken tillfogats den skadelidande). Här finns det inte heller anledning att göra den skillnad mellan akut sjukskrivningstid och bestående invaliditetstillstånd som skall iakttas vid bestämmandet av ersättning för sveda och värk respektive lyte och men (se prop. 1975:12 s. 149). Ersättning som avses i 1 kap. 3 5 får därför fastställas mera skönsmässigt. låt vara att det i den praktiska till— lämpningen kan tillskapas vissa schabloner för detta slags ersättning.

En tillämpning av dessa olika principer för att bestämma ersättning enligt 1 kap. 3 5 och enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen medför uppenbarligen att

ersättningarna måste fastställas var för sig. En redovisning av beloppen i

skilda poster underlättar också kontrollen av att de har fastställts på det sätt som förutsätts enligt gällande rätt. När det särskilt gäller sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & tillkommer att en separat redovisning av detta belopp givetvis är nödvändig för att en enhetlig praxis skall kunna utvecklas be— träffande de schablonbelopp som tillämpas i detta fall. Även processuella skäl talar för att olika ersättningsposter redovisas särskilt, t.ex. för det fall att domen överklagas endast beträffande någon av posterna.

I praktiken brukar Brottsskadenämnden och Ansvarsförsäkringens person- skadenämnd också regelmässigt redovisa ersättning enligt 1 kap. 3 & skade— ståndslagen som en särskild post vid sidan av ersättning enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. Detta förekommer däremot inte lika ofta i domstolarnas praxis, även om en uppdelning i dessa olika poster synes ha blivit vanligare på senare tid. I rättsfallet NJA 1991 s. 83 uttalade emellertid Högsta dom- stolen att det många gånger är av värde att det skadeståndsbelopp som till- erkänns den skadelidande fördelas på de olika ersättningspostema, och domstolen har själv nyligen gjort detta i några avgöranden (se NJA 1991 s. 766 och Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337).

I sammanhanget vill vi framhålla vikten av att den skadelidande preciserar sitt yrkande i dessa delar. Annars kan domstolen få bekymmer med denna fördelning. Ett exempel på detta erbjuder rättsfallet NJA 1991 s. 228, där det belopp som yrkats i ett för allt enligt såväl 1 kap. 3 5 som 5 kap. 1 & skadeståndslagen synes ha varit skäligt redan som ersättning enligt 1 kap. 3 5. Hur skall domstolen i ett sådant fall fördela det yrkade beloppet på sistnämnda ersättning och ersättning enligt 5 kap. 1 5? I det nämnda rätts- fallet uttalade Högsta domstolen att anledning saknades att göra en upp- delning av ersättningen på de olika posterna och bestämde skadeståndet till ett samlat belopp, som uppgick till vad som hade yrkats.

Som tidigare nämnts är det särskilt svårt att dra en gräns mellan å ena Sidan sådant psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart och alltså utgör personskada och å andra sidan lidande av det slag som avses i 1 kap. 3 &

skadeståndslagen. En medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att den

skadelidande blir sjukskriven för längre eller kortare tid med anledning av olika psykiska besvär till följd av skadan. Detta är dock ingen ovillkorlig förutsättning, utan de medicinska besvären kan styrkas också på annat sätt (se bl.a. NJA 1990 s. 186 och 1991 s. 766). Den som har utsatts för våld- täkt brukar erfarenhetsmässigt vara sjukskriven endast en kortare tid eller inte alls (se Svendenius i SvJT 1988 s. 65), och beträffande barn som har utsatts för incest blir det över huvud taget sällan aktuellt med någon läkarbehandling i anslutning till detta övergrepp som i regel upptäcks först efter lång tid. Likväl står det i de flesta fall klart att den skadelidande genom det sexuella övergreppet måste ha tillfogats vissa medicinska besvär i form av t.ex. depression, oro, ångest, Sömnbesvär, sexuella störningar m.m. I Brottsskadenämndens praxis lämnas i dessa fall regelmässigt ett schablonbelopp för sveda och värk vid sidan av ersättning för den kränkning som den skadelidande utsatts för genom brottet. En liknande praxis till- lämpas av Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Även många domstolar synes ha anslutit sig till denna praxis.

Vi delar uppfattningen att den som utsätts för ett sexuellt övergrepp i regel måste få allvarliga psykiska besvär genom denna händelse. Det är därför en- ligt vår mening befogat att ett sådant brottsoffer tillerkänns ersättning för sveda och värk (i förekommande fall också för lyte och men) med anledning av dessa psykiska besvär, även om de av olika skäl inte leder till sjukskriv- ning eller behandling av läkare eller motsvarande. Det torde vara ofrånkom- ligt att denna ersättning — i brist på närmare hållpunkter — fastställs tämligen schablonartat. Vi vill dock framhålla att man även i dessa fall bör så långt det går differentiera ersättningen med hänsyn till vad som fram- kommit Om dessa besvär i det enskilda fallet. En utgångspunkt för ersätt- ningens storlek är de tabeller som för närvarande används som mätare av ersättningen för sveda och värk (respektive lyte och men); vi återkommer i nästa etapp av vårt utredningsarbete till frågan om dessa tabeller kan anses ge en tillfredsställande kompensation för ideella skadeföljder av detta slag.

För att psykiska besvär till följd av andra handlingar än sexuella övergrepp skall kunna ersättas som personskada bör däremot i princip krävas att de har lett till sjukskrivning eller läkarbehandling. Här finns inte samma anledning som vid sexuella övergrepp att anta att handlingen regelmässigt medför psy— kiska besvär av medicinsk natur.

Det lidande som ersätts enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen är av annat slag än det som nu har beskrivits. Av avsnitt 7.2 framgår att denna ersättning tar sikte på själva kränkningen av den skadelidandes människovärde och bl.a. tjänar som ett medel att ge honom eller henne upprättelse. Ersättningen kan vidare ses som kompensation för allmänna känslor av rädsla, oro och obe- hag som inte är av det slaget att de föranleder sjukskrivning eller liknande och på den grunden kan gottgöras som personskada.

Vi återkommer i avsnitt 7.6 till de närmare principer som bör tillämpas när sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen bestäms. Re— dan här bör dock framhållas att man därvid i regel inte behöver undersöka hur de aktuella besvären har yttrat sig i det enskilda fallet. I stället bör man utgå från de besvär av detta slag som den skadevållande handlingen i all- mänhet kan antas medföra. Ersättningen bör alltså schabloniseras i bety— dande utsträckning, så som också har gjorts i den praktiska tillämpningen.

Sammanfattningsvis kan vi i allt väsentligt ansluta oss till den praxis som har utbildats beträffande gränsdragningen mellan sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen och ersättning för ideell skada i samband med personskada enligt 5 kap. 1 & skadeståndslagen. För att markera att det rör sig om lidande av olika slag bör man emellertid ange i lagen att ersättning för sådant lidande som avses i 1 kap. 3 & skadeståndslagen — i enlighet med vad som föreskrivs i dansk och norsk rätt — tar sikte på den kränkning som den skadelidande har utsatts för genom skadevållarens handlande.