RH 1995:26

Åklagaren yrkade vid Malmö tingsrätt ansvar å C.H. och Y.T.A. för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. brottsbalken under följande påstående. C.H. har natten till den 12 november 1994 i Rörsjöparken i Malmö tvingat en 25-årig kvinna till samlag genom våld och hot som för kvinnan framstått som trängande fara. Våldet och hotet har bl.a. bestått i att C.H. överfallit målsäganden och släpat in henne i ett buskage och när hon sökt att bryta hans fingrar har han yttrat "du vet att jag dödar dig om du gör mig illa" samt tagit grepp om hennes hals och slitit av henne kläderna på underkroppen samtidigt som han yttrat att han skulle döda henne om hon inte samarbetade. Y.T.A. har omedelbart därefter tvingat samma kvinna till samlag genom våld eller hot samt genom av C.H. tidigare genomfört våld och uttalat hot, vilket allt sammantaget för henne framstått som trängande fara. Y.T.A. har således haft sexuellt umgänge med kvinnan genom att otillbörligt utnyttja att hon befunnit sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd. Brotten är grova med hänsyn till visad hänsynslöshet och tillvägagångssätt.

Malmö tingsrätt (1994-12-29, rådmannen Ulla Nilsson samt nämndemännen Birgit Aulin, Kjell Frohm, Margareta Rosén, Awe W Melin och Roland Rosengren) dömde C.H. för våldtäkt av normalgraden till tre års fängelse och Y.T.A. för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. brottsbalken till fyra års fängelse. Tingsrätten förordnade vidare bl.a. att Y.T.A. skulle utvisas ur landet för en tid av 15 år. Tingsrätten anförde i domskälen - efter att ha redovisat vad målsäganden, C.H. och Y.T.A. uppgivit vid förhandlingen - att åtalet mot C.H. för våldtäkt skulle bifallas.

Tingsrätten anförde i övrigt beträffande C.H. följande. När det gäller brottets rubricering konstaterar tingsrätten att C.H. inte använt den typ av våld som kan betecknas som livsfarligt. Målsäganden har inte tillfogats någon allvarlig kroppslig skada eller sjukdom. Vad som skulle kunna kvalificera brottet som grovt är att C.H. utnyttjat sina kunskaper i brottning för att angripa en ensam, oskyddad kvinna på väg hem på natten. Denna omständighet gör att brottet är mycket allvarligt men inte att det skall rubriceras som grov våldtäkt. Tingsrätten fann att åtalet även beträffande Y.T.A. var styrkt. Tingsrätten anförde i denna del vidare. När det gäller rubriceringen av det brott som Y.T.A. gjort sig skyldig till så har han efter att först ha framstått som en person som skulle komma till undsättning genom att tillkalla polis, utnyttjat målsägandens chockade tillstånd för att tilltvinga sig samlag med henne. Han har därigenom visat sådan särskild hänsynslöshet att brottet skall rubriceras som grov våldtäkt.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande. Straffminimum för våldtäkt av normalgraden är fängelse i två år. Straffvärdet för det brott som C.H. gjort sig skyldig till är så högt att påföljden inte kan stanna vid brottets straffminimum. Straffminimum för grov våldtäkt är fängelse i fyra år. Påföljden för Y.T.A. kan stanna vid fängelse i fyra år.

Åklagaren yrkade beträffande C.H. att hovrätten skulle bedöma gärningen som grov våldtäkt och, i vart fall, skärpa straffet.

Åklagaren yrkade beträffande Y.T.A. att hovrätten skulle skärpa straffet och förordna att Y.T.A. förbjuds att för all framtid återvända till Sverige.

Y.T.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller, i vart fall, bedöma gärningen som sexuellt utnyttjande eller i andra hand som våldtäkt av normalgraden. Han yrkade att hovrätten i vart fall skulle sätta ned straffet.

Parterna bestred varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-02-21, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, nämndemännen Birgitta Carlberg och Inga-Lisa Eklund) ändrade tingsrättens domslut på det sätt att hovrätten dömde även C.H. för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § 3 st. brottsbalken och bestämde påföljden för såväl C.H. som för Y.T.A. till fem års fängelse. Vidare förbjöd hovrätten Y.T.A. att för all framtid återvända till Sverige.

Hovrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

Skuldfrågan

Enligt tingsrättens i denna del inte överklagade dom har C.H. befunnits skyldig till den åtalade gärningen.

I den del av målet som avser den straffrättsliga bedömningen av vad åklagaren lägger Y.T.A. till last har målsäganden, C.H. och Y.T.A. hörts på nytt. Målsäganden och C.H. har i alla väsentliga delar av händelseförloppet berättat i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. Y.T.A., som vitsordat att han i tingsrätten berättat i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrätten dom, har däremot i hovrätten berättat att han numera - eftersom han varit berusad vid det tillfälle som avses med åtalet - inte vet om han haft samlag med målsäganden. Han har tillagt att han senare sett att en mörkhyad kamrat till honom haft samlag med målsäganden och att målsäganden då flera gånger ropat: No, no, no.

Målsäganden har berättat på ett mycket trovärdigt sätt. Hovrätten finner mot bakgrund av utredningen i övrigt i målet att målsägandens uppgifter har sådant bevisvärde att hennes uppgifter skall läggas till grund för bedömningen.

Sammanfattningsvis framgår av målsägandens uppgifter delvis sammanställda med C.H:s följande. Bilden av det initiala skedet av de sexuella övergreppen är att en för målsäganden totalt främmande men brottarutbildad person på en upplyst och centralt belägen gata attackerar henne bakifrån och låser henne i ett grepp, där allt våld i övrigt från den som inleder det som sedermera övergår till en serievåldtäkt är helt obehövligt. Sedan släpas målsäganden in i en park, som för övrigt ligger tvärs över gatan till polishuset i Malmö. Gärningsmannen nr 1, dvs C.H., tar ett sådant grepp mot hennes strupe att hon känner stor andnöd och tror att hennes nacke skall knäckas. Han släpper sedan ned henne på den stelfrusna marken. Han sliter av henne kläder. Sedan hotar han vid upprepade tillfällen henne på vad som möjligtvis är en stereotyp engelska att han skall döda henne. Han tränger in i henne och påbörjar ett samlag. Under tiden kommer den mörkhyade och blivande gärningsmannen nr 2, dvs. Y.T.A. från Togo, fram och sätter sig på knä vid målsäganden och frågar henne - allt under det att gärningsmannen nr 1 utför sitt sexuella övergrepp - om han skall ringa polisen. Målsäganden förklarar förtvivlat att hon vill det. Hela tiden tror målsäganden att hennes sista stund är kommen och att hon inte kommer att levande lämna den aktuella parken. Gärningsmannen nr 1, dvs. C.H., uttrycker en viss irritation över att den blivande gärningsmannen nr 2 stör situationen och uttalar ordet "stick". C.H. slutför ändå det sexuella övergreppet. C.H. reser därpå på sig och går två till tre steg bort från övergreppsplatsen. När han därefter - efter bara några sekunder - vänder sig om ser han att Y.T.A. har tagit hans tidigare plats och att denne då - liggande ovanpå målsäganden - har samlag med henne. Under de båda övergreppen gråter målsäganden högljutt.

Hovrätten gör i fråga om den straffrättsliga klassificeringen av den åtalade gärningen följande bedömning.

Våldtäkt är i två hänseenden kvalificerad form av sexuellt tvång. Kvalifikationen gäller dels tvånget och dels den sexuella kränkningen. Brottet sexuellt utnyttjande förutsätter däremot inte sådant tvång från gärningsmannens sida som vid våldtäkt (prop. 1991/92:35 s. 8).

Vad gäller kvalifikationen tvång förutsätts enligt gällande rätt att gärningsmannen använt våld eller allvarligt hot för att uppnå sitt syfte. Med våld avses i första hand misshandel men också fall då mannen betvingar kvinnans kroppsliga rörelsefrihet. Som exempel nämns i förarbetena att kvinnan försöker värja sig genom att knipa ihop med benen och gärningsmannen utövar ett våld som består i att han tvingar isär kvinnans ben. Detta innebär att även ringa fall av fysiskt våld blir hänförligt till sådant våld som kan föranleda ansvar för våldtäkt (prop. 1983/84:105 s. 18). Enligt gällande lag kan tvånget även bestå av hot som framstår som trängande fara. Med uttrycket trängande fara avses här som i andra sammanhang fara för ett omedelbart förestående angrepp av allvarligare beskaffenhet. Faran måste gälla angrepp mot liv eller hälsa eller något därmed jämförligt betydelsefullt intresse. Ett hot bör kunna anses föreligga även om gärningsmannen inte uttalar några hotelser. I praktiken har, enligt vad departementschefen uttalat, förekommit fall där en gärningsman tilltvingat sig sexuellt umgänge genom att utnyttja en situation som tett sig som omedelbart hotande från motpartens synpunkt. Även sådana fall bör, om hotet framstått som en trängande fara, rubriceras som våldtäkt (prop. 1983/84:105 s. 19).

Nyssnämnda proposition baseras i allt väsentligt på sexualbrottskommitténs arbete. Enligt vad kommittén uttalat förhåller det sig inte sällan på det sättet att gärningsmannen faktiskt inte uttalat några hotelser utan i stället beter sig eller uppför sig på ett sätt som kvinnan uppfattar som en allvarlig hotelse. Situationen som sådan kan i dessa fall mycket väl jämställas med uttryckliga allvarliga hotelser. Kommittén har konkretiserat innehållet i sin syn på vad som skulle kunna kallas hotrekvisitet med följande exempel. En kvinna vaknar nattetid av att en man befinner sig i hennes sovrum i färd med att stjäla. Mannen går fram till sängen och konstaterar att han gärna vill ligga med kvinnan. Han säger därefter till kvinnan att ställa sig på alla fyra varefter han genomför ett samlag utan att använda något våld. Kvinnan i fråga är skräckslagen och har inte förmåga att göra annat än att omedelbart lyda mannen. Enligt den bedömning kommittén redovisat är det självklart att situationer av detta slag skall ses som våldtäkt (SOU 1982:61 s. 73).

Vad gäller det nu aktuella brottet framgår av utredningen att gärningsmannen nr 2, dvs. Y.T.A., inte bara utnyttjat det våld och hot som utövats av gärningsmannen nr 1 utan även att Y.T.A. genom sin blotta närvaro förstärkt det allvarliga hot som målsäganden känt sig utsatt för. Vad gäller den straffrättsliga klassificeringen av Y.T.A:s gärning finner hovrätten därför att gärningen är att bedöma som våldtäktsbrott och inte - som i målet hävdats - brottet sexuellt utnyttjande.

I målet har åklagaren hävdat att såväl Y.T.A:s som C.H:s gärning är att bedöma som grov våldtäkt. Åklagaren har i denna del visserligen som ett led i utredningen av åtalet åberopat C.H:s beteende efter det egna övergreppet. Han har emellertid inte justerat sin gärningsbeskrivning på motsvarande sätt. Nyssnämnda omständighet kan därför inte läggas till grund för bedömningen av hur C.H:s brott skall graderas.

I frågan hur gärningarna skall graderas kan anföras följande. Som departementschefen framhållit bör man i första hand ta hänsyn till arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen har använt samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Som departementschefen ävenledes framhållit bör den objektiva karaktären av övergreppet ha en grundläggande betydelse vid bedömningen. Det måste även göras en helhetsbedömning av den föreliggande situationen (prop. 1983/84:105 s. 23).

Vid bedömandet av våldet skall särskilt beaktas om detta varit livsfarligt eller om det medfört allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annat sätt visat särskild råhet. S.k. gruppvåldtäkter bör enligt departementschefen uppenbarligen många gånger bedömas som grov våldtäkt. Är offret ett barn, en invalid eller en på annat sätt hjälplös person får ofta, enligt departementschefen, anses att gärningsmannen visat särskild råhet (prop. 1983/84:105 s. 52). Enligt vad justitieutskottet framhållit är en bedömning av våldets och hotets art alltid det grundläggande. Och naturligtvis måste, enligt justitieutskottet, en gärning där våldet eller hotet varit av allvarlig karaktär regelmässigt falla in under den strängare straffskalan oavsett omständigheterna i övrigt (JuU 1983/84:25 s. 17). I ett senare lagstiftningsärende har bl.a. uttalats att upprepade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som använts, som så brutala att de måste anses vara utslag av en sådan hänsynslöshet och råhet som klart går utöver vad som kännetecknar våldtäktsbrotten i allmänhet. Detsamma gäller vissa andra situationer då den som begått gärningen gått till väga på ett hänsynslöst sätt, t.ex. när offret är invalid eller på annat sätt befinner sig i ett utsatt läge. Hit hör, enligt departementschefen, naturligtvis också den typ av gruppvåldtäkter, där offret måste uppfatta situationen som utomordentligt skrämmande och förenad med total hjälplöshet. Ett sådant övergrepp är, enligt departementschefen, en ytterst allvarlig integritetskränkning, även om det inte förekommit någon allvarligare misshandel eller inslag av direkt förnedrande behandling utöver det som övergreppet i sig innebär (prop. 1991/92:35 s. 14).

Enligt vad departementschefen uttalat stämmer de gällande kriterierna för när en våldtäkt skall bedömas som grov nära överens med motsvarande kriterier för när en misshandel är att bedöma som grov. I likhet med vad som gäller vid misshandel är de exempel på omständigheter som särskilt skall beaktas inriktade på gärningens farlighet och konkreta skadeverkningar (prop. 1991/92:35 s. 13).

Som framgår av redovisningen i det föregående har målsäganden upplevt de olika på varandra följande våldtäkterna som utomordentligt skrämmande och förenade med total hjälplöshet. Gärningarna har därför inneburit en ytterst allvarlig integritetskränkning. Övergrepp nr 1 har föregåtts av att målsäganden överfallits på en belyst, trafikerad och centralt belägen, dvs. på en allmän plats där hon har haft anledning att känna sig någorlunda trygg. Hon har därefter släpats in i buskagen och utsatts för brutalt våld, vilket bl.a. medfört att hon trott att hennes nacke skulle brytas av. Målsäganden har under händelseförloppet känt dödsångest. Y.T.A. har varit väl medveten om att han avlöst C.H.. Gärningarna kan därför närmast karakteriseras som ett led i en serievåldtäkt, där gärningsmannen nr 2 omedelbart fortsatt det av gärningsmannen nr 1 inledda sexuella övergreppet.

Vid de nu angivna förhållanden är våldtäktsbrotten att bedöma som grova brott.

Påföljdsfrågan

Påföljden skall bestämmas till fängelse. Såväl C.H:s brott som Y.T.A:s brott har ett straffvärde som med minst ett år överstiger minimistraffet för grov våldtäkt. Någon anledning att särskilja deras gärningar ur straffvärdesynpunkt föreligger inte. Sådan i 29 kap. 5 § brottsbalken omnämnd omständighet som utöver brottets straffvärde skall beaktas vid straffmätningen föreligger inte heller.

Övriga frågor

Y.T.A. saknar all anknytning till landet. Brottet är med hänsyn till den kränkning gärningen inneburit för målsäganden så allvarligt att Y.T.A. skall utvisas utan tidsbegränsning.

Hovrättsrådet Jarl-Inge Svensson var skiljaktig och anförde: C.H. och Y.T.A. har båda gjort sig skyldiga till våldtäkt i enlighet med gärningspåståendena - därom är jag ense med majoriteten. Fråga är om brotten är att bedöma som grova eller av normalgraden. Något närmare stöd för bedömningen i den ena eller andra riktningen står inte att få i den publicerade överrättspraxisen; möjligen kan rättsfallet NJA 1988 s. 40 ge en viss vägledning. Klart är emellertid att en våldtäkt av typ, då en kvinna gående ensam på en nästan folktom gata mitt i natten plötsligt och oväntat blir överfallen av en för henne totalt okänd man som brutalt angriper henne, släpar in henne i ett parkbuskage och våldtar henne, är av allvarligt slag. Enligt min mening måste dock tillkomma ytterligare omständigheter av den art som anges i 6 kap. 1 § 3 st. brottsbalken för att ett sådant brott skall kunna bedömas som grovt.

Av skäl som tingsrätten angett vad gäller C.H. är den våldtäkt denne gjort sig skyldig till inte att bedöma som grov utan faller, ehuru av allvarlig art, under normalgraden. Vad gäller Y.T.A. finns ej anledning bedöma dennes brott som svårare än C.H:s (jfr. straffskalan för grovt sexuellt utnyttjande, till vilken brottsbeskrivning gärningspåståendena delvis knyter an).

Det har i målet upplysts att C.H. inom kriminalvårdens ram genomgår särskild psykiatrisk behandling för problem som har samband med det sexualbrott som han har begått och att han själv har tagit initiativet till behandlingen. Från denna synpunkt är det angeläget att straffet inte sätts längre än det tingsrätten utmätt. Straffet för Y.T.A., som utvisas för all framtid, bör ha samma längd, tre års fängelse. I övriga frågor har jag samma uppfattning som majoriteten.

Målnummer B 83/95