om ändring i brottsbalken m.m. (sexualbrotten)
Regeringens proposition
1983/84: 105
om ändring i brottsbalken m. m. (sexualbrotten);
beslutad den 2 februari 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar OLOF PALME
STEN WICKBOM
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås omfattande ändringar i 6 kap. brottsbalken, som behandlar brott som på olika sätt har anknytning till sexuallivet. Våldtäktsbegreppet utvidgas bl.a. på det sättet att det kommer att omfatta även övergrepp som innefattar sexualhandlingar jämförliga med samlag. Be-
stämmelsen om våldtäkt görs könsneutral. En särskild straffskala införs
för grova våldtäktsfall. Minimistraffet för normalfallet av våldtäkt blir även i fortsättningen två års fängelse, men enligt en särskild regel skall fängelse
på kortare tid kunna dömas ut, om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt framstår som mindre allvarligt.
Nuvarande bestämmelse om våldförande upphävs, och offrets handlande
före övergreppet eller förhållande till gärningsmannen saknar betydelse för brottsrubriceringen.
Förslaget innebär vidare att den gällande bestämmelsen om frihetskränkande otukt ersätts med bestämmelser om sexuellt tvång och sexuellt
utnyttjande. Vidare införs i stället för den nuvarande bestämmelsen om otukt med ungdom en bestämmelse om straff för sexuellt utnyttjande av underårig, som i vissa hänseenden avviker från den tidigare kriminaliseringen. En särskild straffskala införs för grova fall av detta brott.
Att ha sexuellt umgänge med barn under femton år blir enligt förslaget straffbart liksom tidigare. Nuvarande bestämmelser om straff för incest
behålls också. Straffet skärps för fall då någon har sexuellt umgänge med
egen avkomling under 18 år. Enligt förslaget blir det vidare till skillnad från
f.n, straffbart att förmå ett barn under 15 år att företa eller medverka i en
handling med sexuell innebörd även om det inte är fråga om sexuell beröring eller sexuellt umgänge. Den nuvarande kriminaliseringen av blot-
tande och liknande förfaranden behålls. |
1 Riksdugen 1983/84.1 saml. Nr 105
Bestämmelserna om straff för koppleri skärps. Nuvarande krav på att ett sådant brott skall ha skett vanemässigt eller för att bereda gärningsmannen vinning slopas. Ett särskilt straffansvar införs för fastighetsägare med sikte på fall då en upplåten lägenhet väsentligen används för prostitution och fastighetsägaren inte gör vad som skäligen kan begäras av honom för att få upplåtelsen att upphöra. Genom ändringar i hyres- och bostadsrättslag- . stiftningen ökas möjligheterna att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare i fall då en lägenhet används på sådant sätt.
Straffbarhet för sexualbrott på försöks-, och förberedelse- och stämplingsstadiet utvidgas. De nuvararde särskilda reglerna om krav på angivelse och om preskription vid våldtäkt och liknande brott tas bort.
Stöd och hjälp till personer som utsatts för sexualbrott skall inom ramen för tillgängliga resurser lämnas av sjukvårdens och socialtjänstens organ. Genom en ändring i rättegångsbalken får en målsägande som behöver personligt stöd i samband med rättegången möjlighet att under denna vara åtföljd av lämplig person som sådant stöd. Härutöver avses vanliga regler gälla om rättshjälp för den målsägande som för egen talan. Särskilt material för utbildning och information beträffande förfarandet vid förundersökning och rättegång i mål om sexualbrott skall arbetas ut.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1984.
1 Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 §& och 6 kap. brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Den som eljest, medelst olaga Den som, i annat fall än som tvång eller vilseledande, föranleder avses i I eller 2§, genom olaga att någon kommer i krigs- eller ar- tvång eller vilseledande, föranleder betstjänst eller annat dvlikt tvångs- att någon kommer i krigs- eller artillstånd eller förmår någon att be- betstjänst eller annat sådant giva sig till eller kvarstanna å tvångstillstånd eller förmår någon utrikes ort, där han kan befaras all bege sig till eller stanna kvar på bliva utsatt för förföljelse eller ut- utrikes ort, där han kan befaras bli nyttjad till otuktigt levnadssätt eller på annat sätt råka i nödläge, dömes för tillfälliga sexuella förbindelser för försättande i nödläge till eller på annat sätt råka i nödläge, fängelse, lägst ett och högst tio år. döms för försättande i nöd-
läge till fängelse, lägst ett och
högst tio är.
Är brottet mindre grovt, dömes till böter eller fängelse i högst två år.
6 kap. Om sedlighetsbrott Om sexualbrott
Tvingar man kvinna till samlag Den som tvingar annan till samlag genom våld å henne eller genom eller därmed jämförligt sexuellt hot som innebär trängande fara, umgänge genom våld eller genom dömes för våldtäkt tull fängelse, hot som innebär eller för den hotalägst två och högst tin år. Lika med de framstår som trängande fara, våld anses att försätta Åvinnan I döms för våldtäkt till fängelse. vanmakt eller annat sådant till- lägst två och högst sex år. Lika med stånd. våld anses att försätta någon i van-
makt eller annat sådant tillstånd.
Är brottet med hänsyn till kvin- Är brottet med hänsyn till våldets nans förhållande till mannen eller eller hotets art och omständigheeljest att anse som mindre grovt, terna I övrigt att anse som mindre dömes för våldförande till fäng- allvarligt, döms ull fängelse i högst else i högst fyra år. fyra år.
Är brottet grovt, döms för grov
våldtäkt till fängelse, lägst fyra
och högst tio år. Vid bedömande av
om brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om våldet var livsfarligt
eller om den som begått gärningen
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tillfogat allvarlig skada eller allvar-
lig sjukdom eller annars visat sär-
skild råhet.
2 8
Den som, i annat fall än i I $ Den som, i annat fall än som sägs, förmår någon till samlag eller avses i I $, genom olaga tvång förannut könsligt umgänge medelst mår någon till sexuellt umgänge.
olaga tvång eller genom grovt döms för sexuellt tvång till missbruk av dennes beroende ställ- fängelse i högst fyra år.
ning eller övar könsligt umgänge
med någon under otillbörligt utnyttjunde av att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst till-
stånd eller är sinnessjuk eller sin-
nesslö, dömes för frihetskränkande otukt till fängelse i högst fyra år.
3§
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att grovt miss-
bruka hans eller hennes beroende
ställning eller genom att otillbörligt
utnyttja att han eller hon befinner
sig i vunmakt eller annat hjälplöst
tillstånd eller är psykiskt sjuk eller
PSNVkiSkt utvecklingsstörd, döms för
sexuellt utnyttjande rillfäng-
else i högst fyra är.
38 48 Har någon könsligt umgänge med Har någon sexuellt umgänge med
barn under femton år, dömes för den som är under arton år och som otukt med barn till fängelse i är hans avkomling eller står under högst fyra år. huns fostran eller för vars vård eller
tillsvn han har att svara på grund
av myndighets beslut, döms för
sexuellt utnyttjande av un-
derårig till fängelse i högst fyra
är.
Om gärningsmannen förgripit sig Om den som har begått gärningsärskilt hänsynslöst mot barnet el- en har handlar särskilt hänsynslöst ler brotuet eljest är att anse som mot den underårige eller om brottet grovt, skall dömas till fängelse. i annat fall är att anse som grovt, lägst två och högst åtta är. skall dömas för grovt sexuellt
utnyttjande av underårig till
fängelse, lägst två och högst åtta är.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
48!
Har . någon könsligt umgänge med den som är under aderton år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller annan inrättning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lvdnad eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra år.
Ss 2
$
Har någon samlag med eget barn Har någon. i annat fall än som eller dess avkomling, dömes för avses I 4 §, samlag med eget barn otukt med avkomling till eller dess avkomling, döms för fängelse i högst två år. sexuellt umgänge med av-
komiling till fängelse i högst två
år.
Den som har samlag med sitt hel- Den som har samlag med sitt helsyskon, dömes för otukt med syskon, döms för sexuellt umsyskon till fängelse i högst ett år. gänge med syskon till fängelse
i högst ett år.
Vad i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörlig sätt.
6 §
Har någon, i annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med burn under femton
år. döms för sexuellt um-
gänge med barn till fängelse i
högst fyra år.
6 § 78
Den som berör barn under fem- Den som, i annat fall än som won år på sedlighetssårande sätt, avses förut i detta kapitel, sexuellt dömes, om gärningen ej är belagd berör barn under femton år eller med straff enligt vad förut i detta förmår barnet att företa eller medkapitel är sagt, för otuktigt be- verka i någon handling med sexuell teende till böter eller fängelse i innebörd, döms för sexuellt högst ett år. ofredande till böter eller fängel-
se I högst ett år.
Detsamma skall gälla; om någon Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sätt som är blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest ägnat att väcka anstöt celler eljest
! Senaste lydelse 1978: 103. ? Senaste lydelse 1973: 648.
Nuvarande lIydelse Föreslagen lydelse
genom ord eller handling som up- genom ord eller handling på ett uppenbart sårar tukt och sedlighet penbart — sedlighetssårande = sätt uppträder anstötligt mot annan. uppträder anstötligt mot annan.
78 83
Om någon vanemässigt eller för Den som främjar eller på ett otillatt bereda sig vinning främjar eller börligt sätt ekonomiskt utnyttjar att utnyttjar annans otuktiga levnads- annan har tillfälliga sexuella försätt eller om någon förleder den bindelser mot ersättning, döms för som är under tjugo år till sådant koppleri till fängelse i högst fyra levnadssätt, dömes för koppleri år. till fängelse i högst fyra år.
Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och underlåter han att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, skall han. om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket.
Är brottet grovt, skall dömas till Är brott som avses i 8 § grovt.
fängelse, lägst två och högst sex år. skall dömas för grovt koppleri Vid bedömande huruvida brottet är till fängelse, lägst två och högst sex grovt skall särskilt beaktas, om gär- år. ningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. Om någon för att bereda sig sär- Vid bedömande av om brottet är skild vinning främjar tillfällig köns- grovt skall särskilt beaktas, om den förbindelse mellan andra, dömes som har begått gärningen främjat för främjande av otukt till tillfälliga sexuella förbindelser mot böter eller fängelse i högst sex må- ersättning 1 större omfattning eller nader. hänsynslöst utnyttjat annan.
. 8 sy 10 §
"Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker ee ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindeise skaffa sig tillfälligt sexuellt ummed någon som är under aderton gänge med någon som är under arår, dömes för förförelse av ton år, döms för förförelse av ungdom till böter eller fängelse i ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader. högst sex månader.
3 Senaste lydelse 1969: 162. + Senaste lydelse 1978: 103.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
9 § 11 § Ansvar som i detta kapitel är Ansvar som i detta kapitel är fö-
stadgat för gärning som begås mot reskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådö- någon under viss ålder skall ådö-
mas även den som icke insåg men mas även den som inte insåg men
hade skälig anledning antaga att hade skälig anledning anta att den
den andre ej uppnått sådan ålder. andre ej uppnått sådan ålder.
10 § 12 §
För försök till våldtäkt, våldfö- För försök till våldtäkt, grov rande, otukt med barn eller otukt våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utmed ungdom dömes till ansvar en- nyttjande, sexuellt utnyttjande av ligt vad i 23 kap. stadgas. underårig, grovt sexuellt utnyttjan-
de av underårig, sexuellt umgänge
med barn, koppleri och grovt kopp-
leri döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs 1 23 kap. Detsamma gäl-
ler i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våld-
täkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.
us 13 §
Våldtäkt eller våldförande eller
försök till sådant brott, så ock fri-
hetskränkande otukt må åtalas av åklagare allenast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Sedan sex månader förflutit efter
det brottet begicks må åklagare ej
väcka åtal, med mindre angivelse skett före utgången av sagda tid eller laga förfall för angivelse visus hava förelegat eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Efter utgången av nämnda tid må ej heller målsägande väcka åtal för brottet, om ej laga förfall visas hava
förelegat.
Är vid otukt med barn eller otukt Är vid sexuellt umgänge med
med ungdom eller vid försök till så- barn eller försök till sådant brott
dant brott ringa skillnad i ålder och eller vid sexuellt ofredande enligt
utveckling mellan gärningsmannen 7 § första stycket skillnaden i ålder och den mot vilken gärningen för- och utveckling mellan den som har
övats, må åtal ej väckas av åklaga- begått gärningen och barnet ringa, re, med mindre åtal finnes påkallat får åtal väckas av åklagaren endast ur allmän synpunkt. om åtal är påkallat ur allmän syn- '
punkt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att i rättegångsbalken skall införas en ny paragraf, 20 kap. 15 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
20 kap.
I5Sa 8
Målsägande, som hörs med an-
ledning av åklagarens talan och
som med hänsyn till brottets art el-
ler annars kan antas vara i behov
av personligt stöd under rättegång-
en, får åtföljas av lämplig person
som sådant stöd.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
3 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 kap.
428 Hyresrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att uppsäga avtalet, :
1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar utöver två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hyresgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hyran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen.
2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hy-
resrällen eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,
3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, .
4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller
lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom-
! Omtryckt 1971: 1209. .12 kap. omtryckt 1979: 252, ” Senaste lydelse 1980: 893.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mer i lägenheten celler genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden därom bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,
5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller
annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosätter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse, 6. om i strid med 26 § tillträde till lägenheten vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt, 7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver
hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres,
8. om lägenheten helt eller till 8. om lägenheten helt celler till
väsentlig del nyttjas för närings- väsentlig del nyttjas för näringsverksamhet eiler därmed likartad verksamhet eller därmed likartad
verksamhet, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vil-
ken till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till-
fälliga sexuella förbindelser mot er-
sättning.
Hyresrätten är icke förverkad. om det som ligger hyresgästen till last är av ringa betydelse.
Uppsäges avtalet har hyresvärden rätt till ersättning för skada.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas även på avtal som har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt
första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens ikraftträdande.
4 Förslag till Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479)
Härigenom föreskrivs att. 33 § bostadsrättslagen (1971:479)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 § Nyttjanderätten till lägenhet som innehas med bostadsrätt och som
tillträtts är förverkad och föreningen således berättigad att uppsäga bostadsrättshavaren till avflyttning,
1. om bostadsrättshavaren dröjer med betalning av grundavgift eller upplåtelseavgift utöver två veckor eller den längre tid som kan vara be-
stämd i stadgarna från det att föreningen cfter förfallodagen anmanat
! Omtryckt 1982: 353.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen Iydelse
honom att fullgöra sin betalningsskyldighet eller om bostadsrättshavaren
dröjer med betalning av årsavgift utöver två vardagar efter förfallodagen, 2. om bostadsrättshavaren utan behövligt samtycke eller tillstånd upplåter lägenheten i andra hand,
3. om lägenheten användes i strid med 25 eller 31 §,
4. om bostadsrättshavaren eller den, till vilken lägenheten upplåtits i andra hand, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekommer i
lägenheten eller om bostadsrättshavaren genom underlåtenhet att utan oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om förekomst av ohyra i lägenheten bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,
5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om bostadsrättshavaren eller den. till vilken lägenheten upolåtits i andra hand, åsidosätter något av vad som enligt 28 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister
i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger bostadsrättshavare,
6. omi strid med 29 § tillträde till lägenheten vägras och bostadsrättshavaren ej kan visa giltig ursäkt,
7. om bostadsrättshavaren åsidosätter skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt denna lag, och det måste anses vara av synnerlig vikt för
föreningen att skyldigheten fullgöres: dock kan skyldighet för bostadsrättshavaren att inneha anställning i visst företag eller liknande skyldighet ej åberopas som grund för förverkande,
8. om lägenheten helt eller till 8. om lägenheten helt eller till
väsentlig del nyttjas för närings- väsentlig del nyttjas för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad verksamhet, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vilken till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till-
fälliga sexuella förbindelser mot er-
sättning.
Nyttjanderätten är icke förverkad, om det som ligger bostadsrättshavaren till last är av ringa betydelse. Inte heller är nyttjanderätten till en bostadslägenhet förverkad på grund av att en skyldighet som avses i första stycket 7 åsidosätts, om bostadsrättshavaren är en kommun och skyldigheten inte kan fullgöras av en kommun.
Uppsägning på grund av förhållande som avses i första stycket 2, 3 eller
5-7 får ske endast om bostadsrättshavaren underlåter att på tillsägelse
vidtaga rättelse utan dröjsmål.
Uppsäges bostadsrättshavaren ill avflyttning, har föreningen rätt till
ersättning för skada.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984 och tillämpas även på avtal som
har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt
första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens
ikraftträdande.
5 Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980: 100)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i Sekretess gäller hos domstol i mål om ansvar för sedlighetsbrott. mål om ansvar för sexualbrott, ututpressning, brytande av post- eller pressning, brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning ersättning för skada med anledning av sådant brott, för uppgift om en- av sådant brott. för uppgift om enskilds personliga eller ckonomiska skilds personliga eller ekonomiska förhållanden. om det kan antas att förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäl- om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte för uppgift om vem ler dock inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i må- som är tilltalad eller svarande i målet. let.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
! Omtryckt 1982: 1106.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
| vid regeringssammanträde
1983-09-15
Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I. Carlsson. Lundkvist. Feldt, Gustafsson, Leijon, Peterson, Rainer, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Thunborg
Föredragande: statsrådet Rainer
Lagrådsremiss om ändring i brottshalken m. m. (sexualbrotten).
1 Inledning
I 6 kap. brottsbalken (BrB) behandlas sedlighetsbrotten, dvs. brott som på olika sätt har anknytning till sexuallivet. I november 1971 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande en sakkunnig! för att se över brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott. Den sakkunnige, som antog namnet sexualbrottsutredningen, fick enligt sina direktiv i uppdrag att se över kapitlet om sedlighetsbrott i dess helhet. Utredningen avlämnade 1976 betänkandet (SOU 1976:9) Sexuella övergrepp. Betänkandet remiss-
behandlades”.
Vissa delar av betänkandet väckte såväl vid remissbehandlingen som i
den allmänna debatten stor uppmärksamhet och föranledde en delvis ganska häftig kritik. I anförande till regeringsprotokollet den 3 februari 1977 uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att betänkandet enligt
hans uppfattning inte i det föreliggande skicket kunde läggas till grund för lagstiftning. Departementschefen erhöll regeringens bemyndigande att till-
kalla en kommitté för förnyad översyn av sedlighetsbrotten, och en sådan
kommitté tillkallades omedelbart därefter. Kommittén. som antog namnet 1977 års sexualbrottskommitté, har tidigare avgett delbetänkanden som lagts till grund för lagstiftning (se prop.
1977/78:69, JuU 26, rskr 155 och prop. 1981/82:43., JuU 18, rskr 104). Den
! Dåvarande hovrättspresidenten Björn Kjellin. > En redovisning av sexualbrottsutredningens förslag och remissyttrandena över detta finns intagen i SOU 1982: 61 s. 37—47.
har också låtit publicera rapporten (SOU 1981: 64) Våldtäkt — en kriminologisk kartläggning av våldtäktsbrottet.
Kommittén avlämnade i december 1982 betänkandet (SOU 1982:61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Betänkandet innehåller förslag till
ändringar i 6 kap. BrB och till vissa följdändringar i andra författningar. Kommitténs sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1. De av kommittén framlagda
lagförslagen bör fogas till protokollet som bilaga 2.
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren
(RÅ), rikspolisstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen. skolöverstyrelsen, statens in-
vandrarverk, ärkebiskopen, universitets- och högskoleämbetet, statens ungdomsråd, brottsförebyggande rådet (BRÅ), jämställdhetsombudsman-
nen (JämO), utredningen (Ju 1977: 08) om barnens rätt, Riksförbundet för
sexuell upplysning (RFSU), Riksförbundet för sexuellt likaberättigande
(RFSL), utredningen (S 1977:21) om de homosexuellas situation i samhäl-
let, invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04), landstingsförbundet,
Stockholms, Malmö och Örebro kommuner, Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Moderata
kvinnoförbundet, Moderata ungdomsförbundet, Centerns kvinnoförbund, Centerns ungdomsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Vänsterpartiet kommunisterna, kvinnopolitiska utskottet, Svenska kvinnors vänsterförbund, Kommunistisk ungdom, Landsorgani-
sationen i Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges do-
mareförbund, Svenska läkaresällskapet, Sveriges advokatsamfund, Yrkeskvinnors riksförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges socialchefer, Fredrika-Bremerförbundet, Husmodersförbundet Hem och Samhälle, Alla kvinnors hus,
Sveriges frikyrkoråd, Rädda barnens riksförbund, Sveriges fastighetsäga-
reförbund och Hyresgästernas riksförbund.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagarna i Göteborgs och
Malmö åklagardistrikt samt länsåklagarna i Stockholms och Gotlands,
Jönköpings, Södermanlands, Kopparbergs och Norrbottens län. Universitets- och högskoleämbetet har gett in yttranden från juridiska fakultetsnämnden och institutionen för sociala linjen — socialhögskolan vid Stockholms universitet, juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet samt juridiska, medicinska och samhällsvetenskapliga fakultetshnämnderna vid Lunds universitet. I anslutning till remissbehandlingen har yttranden också avgetts av Svenska Hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund,
> Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter hovrättslagmannen och ordföranden i arbetsdomstolen Johan Lind, ordförande, riksdagsledamöterna Gunilla André och Eva Hjelmström, fil. lic. Britta Bergström, pol. mag. Bengt Märtensson och avdelningschefen Turid Ström.
Lärarnas riksförbund, Sveriges psykologförbund, Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund samt Sveriges bostadsrättsföreningars centralorganisation.
Härutöver har åtskilliga yttrand2n från organisationer och enskilda personer kommit in.
En sammanställning av remissyttranden har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Dnr 200-83).
2 Allmän motivering
2.1 Bakgrund
Bestämmelserna om sedlighetsbrott i 6 kap. brottsbalken, som i vissa fall härleder sitt ursprung långt tilbaka i tiden, har med några undantag behållits oförändrade sedan balkens ikraftträdande år 1965.
16 kap. 1§ finns bestämmelser om våldtäkt och våldförande. För våldtäkt skall dömas när en man tvingar en kvinna till samlag genom våld eller genom hot som innebär trängande fara. Lika med våld anses att försätta kvinnan i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Om brottet med hänsyn till kvinnans förhållande till mannen eller annars är att anse som mindre grovt skall man inte döma för våldtäkt uran i stället för våldförande.
Om någon på annat sätt än sam anges i 1§ tilltvingar sig sexuellt umgänge genom olika former av våld, hot eller missbruk av beroende ställning blir det fråga om ansvar för frihetskränkande otukt (6 kap. 258).
Vissa typer av sexuella förbinde!tser med barn och ungdom straffbeläggs i 6 kap. 3 och 4 §§ som otukt med barn och otukt med ungdom.
Har cen person samlag med sitt eget barn eller barnets avkomling skall man enligt 6 kap. 5§ BrB (den s.k. incestparagrafen) döma för otukt med avkomling. Enligt samma lagrum döms för otukt med syskon, när någon har samlag med sitt helsyskon. Straff enligt 6 kap. 5§ ifrågakommer dock inte beträffande den som har förrnåtts till gärningen genom olaga tvång eller på annat otillbörligt sätt.
Berör någon barn under 15 år på sedlighetssårande sätt, skall enligt 6 kap. 68 BrB dömas för otuktigt bet2ende, om gärningen inte är belagd med straff enligt annan tidigare angiven bestämmelse i 6 kap. BrB. För otuktigt beteende döms också, om någon blottar sig för annan på ett sätt som är ägnat alt väcka anstöt eller om någon annars genom ord eller handling, som uppenbart sårar tukt och sedlizhet, uppträder anstötligt mot annan.
I 6 kap. 7 och 8§§ finns bestämmelser om straff för koppleri. främjande av otukt och förförelse av ungdom.
Enligt 6 kap. 9§ BrB skall ansvar som i kapitlet är föreskrivet för gärning som begås mot någon under viss ålder äådömas också den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att den andre inte hade uppnått sådan älder.
Försök till våldtäkt, våldförande, otukt med barn eller otukt med ung-
dom är straffbart enligt vad som framgår av 6 kap. 10§ BrB.
6 kap. 118 BrB upptar vissa åtals- och preskriptionsregler. Enligt första
stycket får våldtäkt eller våldförande eller försök till sådant brott liksom också frihetskränkande otukt åtalas av åklagare bara om målsäganden
anger brottet till åtal eller åtal anses påkallat ur allmän synpunkt. Andra
stycket innebär att åklagaren inte får väcka åtal för nyssnämnda brott när
sex månader förflutit efter det att brottet begicks, för så vida inte brottet angivits till åtal före den tiden eller det har förelegat laga förfall för
angivelse eller också åtal anses påkallat ur allmän synpunkt. Efter utgången av sexmånaderstiden får inte heller målsägande väcka åtal för brottet om inte laga förfall har förelegat.
Finns det vid otukt med barn eller otukt med ungdom eller vid försök till sådant brott ringa skillnad i ålder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen förövats, får enligt tredje stycket åtal inte
väckas av åklagaren såvida åtal inte anses påkallat ur allmän synpunkt.
En revidering av kapitlet om sedlighetsbrott har av flera skäl sedan länge framstålt som en angelägen reform. I vissa delar präglas otvivelaktigt
bestämmelserna av en äldre tids moralföreställningar i sexuella frågor,
föreställningar som numera ter sig främmande för stora delar av befolkningen. Till en del grundas också bestämmelsernas utformning på en diskriminerande kvinnosyn som står i direkt strid med strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män. Ytterligare ett skäl för en översyn är intresset av att ta till vara den moderna sociologiska och kriminologiska forskningen på området som bl. a. har belyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, främst våldtäkt och koppleri samt sexuella övergrepp mot barn.
Sexualbrottskommitténs förslag innebär i korthet följande. Kapitlet fö-
reslås få rubriken ”Om sexuella övergrepp”. Brott som innebär att någon
med våld eller hot tvingar sig till sexuellt umgänge indelas i tre svårhets-
grader, våldtäkt, grov våldtäkt och sexuellt tvång. Våldtäktsbegreppet
görs könsneutralt och utvidgas i förhållande till gällande rätt. Nuvarande bestämmelse om våldförande avskaffas. Fall där någon har missbrukat annans beroende ställning e.d. för att förmå den andra till sexuellt umgänge utan att använda våld eller hot betecknas som sexuellt utnyttjande.
"Kommittéförslaget innebär vidare att barn och ungdom skyddas genom särskilda bestämmelser om sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexucellt utnyttjande av underårig och sexuellt umgänge med barn. Liksom enligt gällande rätt uppställs ett absolut förbud för vissa vuxna att ha sexuellt umgänge med barn eller ungdomar som de har under sin vård eller tillsyn. Den nuvarande 15-årsgränsen för sexuellt umgänge behålls. För att barn skall skyddas mot sexuella handlingar av mindre ingripande natur införs en särskild bestämmelse om 'sexuellt ofredande av barn. Blottande och liknande handlingar som riktar sig mot vuxna skall däremot inte längre
bestraffas som sexualbrott. Bestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med syskon — den s.k. incestparagrafen — upphävs, liksom de särskilda angivelse- och preskriptionsbestämmelserna för våldtäkt och
liknande handlingar. De som har blivit offer för sexuella övergrepp skall erbjudas bättre hjälp och skydd från samhällets sida.
Någon kriminalisering av prostitutionen föreslås inte av kommittén. Däremot skärps enligt förslaget koppleribestämmelserna, bl. a. genom att ett särskilt straffansvar införs för hyresvärdar i fall då en lägenhet helt eller
till väsentlig del används för prostitution.
Om man bortser från förslaget att upphäva incestparagrafen, har betänkandet i det stora hela fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen.
Själv anser jag att kommitténs förslag i allt väsentligt tillgodoser de synpunkter som har åberopats till stöd för önskemålet om en översyn av det aktuella brottsbalkskapitlet och finner det väl ägnat att läggas till grund för
lagstiftning. Till vissa enskildheter i förslagen där det bl. a. med hänsyn till vad som har kommit fram vid remissbehandlingen kan finnas skäl att
avvika från vad kommittén har förordat återkommer jag. I det följande behandlar jag först. våldtäkt och sexucilt tvång (avsnitt 2.2) och därefter sexuellt utnyttjande (2.3), sexuella övergrepp mot barn och ungdom (2.4). incest (2.5) samt sexuellt ofredande (2.6). Jag behandlar
sedan angivelse- och preskriptiorsreglerna (2.7) och koppleri (2.8). I ett särskilt avsnitt (2.9) tar jag så upp frågan om stöd och hjälp till våldtäkts-
offer under rättegång m. m. |
2.2 Våldtäkt och sexuellt tvång
Mitt förslag: Gärningsbeskrivningen för våldtäktsbrottet utformas så,
att den kommer att omfatta — förutom samlag — även med samlag
jämförligt sexuellt umgänge, som framtvingats genom våld eler hot
som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Bestäm-
melsen görs könsneutral. Minimistraffet blir som förut fängelse i två år
och maximistraffet sex år. Om brottet med hänsyn till våldets eller
hotets art och omständigheterna i övrigt framstår som mindre grovt, -
skall straffet bestämmas till fängelse i högst fyra år. För särskilt allvarliga fall av våldtäkt införs en ny brottsbeteckning, grov våldtäkt, med en straffskala om fängelse lägst fyra och högst tio år. Bestämmelsen om
våldförande upphävs, och offrets handlande före övergreppet eller för-
hållande till gärningsmannen skall sakna betydelse för brottsrubriceringen. Den som genom olaga tvång förmår någon till sexuellt umgänge utan att rekvisiten för våldtäkt är uppfyllda, skall dömas för sexuellt
tvång till fängelse i högst fyra år.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag utom med avseende på straffskalorna. Enligt kommittéförslaget skall sålunda
minimistraffet för våldtäkt vara endast fängelse i ett år och för grov våldtäkt endast fängelse två år. Någon möjlighet till nedsättning av straffet under ett år finns å andra sidan inte enligt förslaget.
Remissinstanserna: Remissinstanserna godtar i huvudsak den föreslagna
konstruktionen av våldtäktsbrottet. Så gott som samtliga instanser är
positiva till att den nuvarande bestämmelsen om våldförande slopas. En
del instanser anser att det föreslagna minimistraffet om ett år är för lågt, medan andra anser att det är för högt för vissa typer av övergrepp som
enligt kommitténs förslag skall kunna bedömas som våldtäkt. Beträffande
brottet sexuellt tvång har inte framförts några erinringar.
Skäl för mitt förslag: Den sexuella handlingen
Enligt gällande rätt krävs för våldtäktsansvar att det skall vara fråga om
en gärning förövad av en man mot en kvinna och alltså om ett heterosexu-
ellt samlag. Däremot krävs inte att detta är fullbordat: det är tillräckligt att
parternas könsdelar har berört varandra.
Våldtäktsdefinitionen har brukat kritiseras såsom alltför snäv, och denna kritik har enligt min uppfattning åtskilligt fog för sig. Det finns uppenbarligen andra sexualhandlingar än samlag som med hänsyn till den kränkning som offret utsätts för kan te sig väl så straffvärda och där beteckning- en våldtäkt framstår som adekvat. Detta gäller främst vad som ibland kalias för anala och orala samlag, dvs. inträngande i motpartens analöppning eller mun.
I en ny våldtäktsbestämmelse bör slås fast att även ett sexuellt över-
grepp där den sexuella handlingen är av sådan karaktär att den kan jämföras med samlag kan föranleda ansvar för våldtäkt. Som en särskild fördel med cen sådan utformning av bestämmelsen ser jag att de rättsvårdande myndigheternas undersökningar i vissa fall kan begränsas.
Enligt min mening bör vidare bestämmelsen göras könsneutral, vilket
pet kan vara av såväl heterosexuell som homosexuell natur.
Det synes knappast vare sig lämpligt eller möjligt att i detalj ange vilka slags sexualhandlingar som kan vara att jämföra med samlag: ett försök i
denna riktning från kommitténs sida har fått ett mycket blandat mottagan-
de vid remissbehandlingen. Att s.k. anala och orala samlag som regel
måste räknas dit står emellertid klart. När det gäller andra sexualhandling-
ar får man med ledning av omständigheterna avgöra om handlingen kan anses jämförlig med samlag. Av betydelse är här sådana omständigheter som om Övergreppet har varit förenat med smärta. om det har varit av kortare eller längre varaktighet etc. Det bör krävas att handlingen skall ha
2 Riksdagen I1983/84.1 saml. Nr 105
varit av klart samlagsliknande karaktär för att brottet skall bedömas som våldtäkt. Denna beteckning bör även i fortsättningen reserveras för de
allvarligaste formerna av sexuell kränkning. Bestämmelsen om våldtäkt bör, som jag återkommer till, kompletteras med en straffbestämmelse för situationer då någon i annat fall förmår
annan till sexuellt umgänge genom olaga tvång. Brottsbeteckningen bör här lämpligen vara "sexuellt tvång”. Brott där våld eller allvarligt hot kommit till användning men där själva sexualhandlingen inte kan jämställas med samlag bör hänföras uncier denna bestämmelse. Det kommer att gälla vissa sexualhandlingar som enligt gällande rätt bedöms som frihets-
kränkande otukt. Som exempel kan nämnas samlagsrörelser när parterna är påklädda, tvingande av den andra parten att beröra gärningsmannens könsdelar och liknande handlingar.
Tvånget
För att våldtäkt skall föreligga förutsätts enligt gällande rätt att gärningsmannen använt våld eller allvarligt hot för att uppnå sitt syfte, s.k. rån-
tvång. Med våld avses i första hand misshandel. Vidare avses fall då
mannen betvingar kvinnans kroppsliga rörelsefrihet. Som exempel nämns i förarbetena till nuvarande regler att kvinnan försöker värja sig genom att knipa ihop benen och gärningsmannen utövar ett våld som består i att han tvingar isär kvinnans ben. Detta innebär att även ringa fall av fysiskt våld
blir hänförligt till sådant våld som kan föranleda ansvar för våldtäkt. I
likhet med kommittén anser jag art denna ordning bör gälla även i fortsättningen.
I brottsbalkéns nu gällande våldtäktsparagraf likställs med våld att gärningsmannen försätter offret "i vanmakt eller annat sådant tillstånd”. Ett
praktiskt exempel som brukar anföras är att mannen lurar kvinnan att inta något som henne ovetande innehåller alkohol eller narkotika i sådan
mängd att hon blir medvetslös och därefter förgriper sig mot henne. Även denna regel bör finnas kvar i fortsättningen med den ändring som följer av att våldtäktsbestämmelsen blir könsneutral.
Enligt gällande lag kan tvånget också bestå av hot som innebär trängan-
de fara. Det bör självfallet gälla också i fortsättningen. I likhet med vad
som skett beträffande bestämmelsen om rån i 8 kap. 5 & BrB bör emellertid göras ett tillägg av innebörd att det inte behöver röra sig om verklig fara utan att det räcker att hotet för den hotade framstår som trängande fara. Med uttrycket trängande fara avses här som i-andra sammanhang fara för ett omedelbart förestående angrepp av allvarligare beskaffenhet. Faran måste gälla angrepp mot liv eller hälsa eller något därmed jämförligt betydelsefullt intresse. Hotet riktar sig av naturliga skäl i regel mot offret.
Ibland kan det emellertid riktas mot annan person som är närvarande, t.ex. offrets barn. |
Prop. 1983/84: 105 . 19
Ett hot bör kunna anses föreligga även om gärningsmannen inte uttalar
några hotelser. I praktiken har, som påpekats både av kommittén och :
under remissbehandlingen, förekommit fall där en gärningsman tilltvingat sig sexuellt umgänge genom att utnyttja en situation som tett sig som omedelbart hotande [rån motpartens synpunkt. Även sådana fall bör, om hotet framstått som en trängande fara, kunna rubriceras som våldtäkt, förutsatt givetvis att gärningsmannens uppsåt omfattat hotets karaktär. Till skillnad från RÅ finner jag det inte nödvändigt att uttryckligen ange detta i lagtexten.
Med hänsyn till att våldtäktsparagrafen enligt förslaget blir könsneutral
kan givetvis våldet eller hotet utövas av en kvinna mot en man liksom av en person mot en annan av samma kön. Att förmå någon till sexuellt umgänge genom rättsstridigt tvång bör
liksom hittills vara straffbart, även om gärningsmannen inte har använt
våld och inte heller hot som är så allvarligt att det kan medföra ansvar för våldtäkt. Enligt gällande lag omfattas sådana fall av brottsbeskrivningen för frihetskränkande otukt. Av vad jag förut har anfört följer att fall av
detta slag i fortsättningen kommer att hänföras under den särskilda straffbestämmelse om sexuellt tvång som jag förordar. Liksom nuvarande bestämmelse om frihetskränkande otukt avses den nya bestämmelsen nämli-
gen träffa fall då någon utan att göra sig skyldig till våldtäkt förmår annan
till sexuellt umgänge genom olaga tvång.
Beteckningen olaga tvång återfinns i 4 kap. 4 § brottsbalken. Enligt detta
lagrum skall den dömas för olaga tvång som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla
eller underlåta något. Vidare hänförs dit fall då tvånget består i hot att åtala
eller ange annan för brott eller hot om att lämna menligt meddelande om den andra, under förutsättning att tvånget framstår som otillbörligt.
Av vad jag förut har anfört framgår att fall då samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge har framtvingats genom våld eller hot om allvarligare våld kommer att medföra ansvar för våldtäkt. Bestämmelsen
om sexuellt tvång kommer att träffa bl.a. fall då sexuellt umgänge har
framkallats genom annat hot om brottslig gärning liksom sådant utpress-
ningstvång som består i att någon genom hot om avslöjanden av olika slag
förmår en person att delta i en sexuell handling. Som medel för att framtvinga en sexuell handling torde sistnämnda typ av hotelser alltid framstå som otillbörliga och därmed innebära olaga tvång. Det innebär att hand-
lingen kan bestraffas som sexuellt tvång.
Begreppet våldförande slopas
Våldtäkt är eu brott som man sedan gammalt har sett mycket strängt på.
Det är också i alla kända rättsordningar belagt med höga straff. Detta gäller även för vårt land. Det för våldtäkt föreskrivna minimistraffet på två års
fängelse är strängare än det som gäller för flertalet andra våldsbrott.
Ett minimistraff på två års fängelse har emellertid ansetts vara för
strängt för alla de fall som i och för sig uppfyller rekvisiten för våldtäkt. I
våldtäktsparagrafen finns därför en särskild bestämmelse om våldförande,
för vilket brott straffskalan omfattar fängelse i högst fyra år utan angivande
av minimitid. Som våldförande skall rubriceras en gärning som i och för sig uppfyller lagens rekvisit för våldtäkt men som med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller eljest är att anse som mindre grovt. Andra omständigheter än kvinnans förhållande till mannen som kan vara av betydelse är enligt förarbetena att kvinnan underlåtit att tillkalla hjälp när
detta har varit möjligt eller att hon föranlett eller tillåtit närmanden från
mannens sida. Att bestämmelsen om våldförande kom till skall bl. a. secs mot bakgrund av att tilltvingat sexuellt umgänge inom äktenskapet blev
straffbart i samband med att brottsbalken infördes.
När det har gällt att bedöma om en gärning skall betecknas som våldtäkt eller våldförande har en något varierande rättspraxis förekommit. Ett sexuellt övergrepp har emellertid i allmänhet bedömts som våldförande. om parterna vid gärningstillfället hade eller tidigare hade haft en stadigvarande sexuell relation till varandra. Men även andra omständigheter, såsom att kvinnan följt med en man. som hon endast varit ytligt bekant med, till hans bostad eller att hon liftat eller följt med en raggarbil, har åtminstone tidigare inte sällan medfört att domstolen valt den mildare brottsbeteckningen och detta även i fall där våldet eller hotet varit av mycket allvarligt
slag. Vidare har man oftast sett mildare på övergrepp som föregåtts av
vissa intimiteter mellan parterna.
Med hänvisning till denna praxis föreslog sexualbrottsutredningen på sin tid en uttrycklig regel om att man vid bedömningen av om brotuct skulle anses som mindre grovt skulle beakta ”den tvingades handlande före övergreppet”. Det var otvivelaktigt den delen av utredningsförslaget som väckte den häftigaste kritiken vid remissbehandlingen och i den allmänna debatten. Inom ramen för denna kritik framfördes bl. a. att förslaget kunde uppfattas så att en del av skulden till ett inträffat övergrepp lades på kvinnan och att det skydd som lagstiftningen borde ge framför allt kvinnor inte kunde få vara beroende av kvinnans handlande före övergreppet.
Mot denna bakgrund är det inte förvånande att sexualbrottskommittén
utförligt uppehåller sig vid betydelsen av kvinnans beteende före övergreppet. Sammanfattningsvis uttalar kommittén i denna del att bestämningen
av våldtäktsbrottet måste göras utifrån den principiella synpunkten att offrets handlingssätt före övergreppet liksom relationen mellan offret och gärningsmannen saknar rättslig betydelse. Vad som inträffat före övergreppet kan emellertid, menar kommittén, någon gång få betydelse vid avgörandet av om uppsåtsrekvisitet är uppfyllt och vidare kan gärnings-
mannens sinnestillstånd och allmänna situation vid tiden för övergreppet päverka valet av påföljd.
Även remissinstanserna har uppehållit sig utförligt vid betydelsen av kvinnans handlande före övergreppet och parternas relationer till varandra. Meningarna går emellertid isär på denna punkt. Åtskilliga instanser, främst de olika kvinnoförbunden., uttrycker sin tillfredsställelse med kommitténs ställningstagande. Andra instanser däremot, främst sådana med anknytning till rättsväsendet, menar däremot att kommitténs synsätt är alltför onyanserat. .
Det är främst ur tre skilda aspekter som man vid remissbehandlingen har diskuterat den nu aktuella frågan. Det har gällt hur kvinnans beteende före övergreppet och liknande faktorer skall beaktas vid brottsutredningen, i vad mån de skall påverka brottsrubriceringen och om de skall ha någon betydelse vid straffmätningen.
Vad först gäller frågan om brottsutredningarna vill jag till en början slå fast att det givetvis vid våldtäkt liksom vid andra brott för en fällande dom måste krävas att gärningsmannens skuld är bevisad bortom rimligt tvivel. Eftersom det vid misstanke om våldtäkt ofta förekommer motstridiga uppgifter, står det klart att en förhållandevis ingående undersökning ofta blir nödvändig. Härvid kan man inte undgå att även komma in på förhållanden som ligger före det misstänkta övergreppet. Händelseförloppet måste få en fullständig belysning för att åklagaren skall kunna utforma sin gärningsbeskrivning liksom för att domstolen skall kunna rätt värdera bevisningen i målet både vad gäller sakförhållandena och i fråga om gärningsmannens uppsåt. Men den omständigheten att stora krav måste ställas på brottsutredningarna hindrar självfallet inte — som jag skall återkomma till — att förhören med målsäganden uppfyller anspråken på respekt för den personliga integriteten.
Vad gäller den rättsliga betydelsen i övrigt av omständigheter som har föregått ett sexuellt övergrepp är jag ense med kommittén och flertalet remissinstanser om att dessa omständigheter inte bör få inverka på brottsrubriceringen. Lagstiftningen får inte ha en sådan inriktning att man som nu riskerar att uppmärksamheten i stället för att fokuseras på själva övergreppet kommer att till betydande del inriktas på hur kvinnan har uppträtt.
Utgångspunkten måste vara att kvinnan i varje situation har rätt att bestämma över sin egen sexualitet. och att hennes önskan att inte ha samlag eller annat sexuellt umgänge ovillkorligen skall respekteras. Att uppsåtligen tilltvinga sig samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge med våld eller genom hot som innebär eller framstår som en trängande fara utgör därför en synnerligen grov kränkning av den personliga integriteten och måste som jag ser det bedömas som våldtäkt helt oberoende av parternas relationer och de omständigheter som har föregått övergreppet.
Bestämmelsen om våldförande bör av nu angivna skäl upphävas.
Vad jag uttalat nu utgår från det vanliga fallet. nämligen att gärningsmannen är en man och offret en kvinna. Resonemanget gäller givetvis i tillämpliga delar även andra våldtäktssituationer.
Till frågan om vilka faktorer som bör beaktas vid straffmätningen återkommer jag strax.
Straffskalor
Med hänvisning främst till den utvidgning av våldtäktsbegreppet som föreslås har kommittén förordat att minimistraffet för våldtäkt sänks från
nuvarande minimum, fängelse i två år till fängelse i ett år. Kommittén har
framhållit att detta inte får uppfattas som att den generellt vill se mildare på
våldtäktsbrotten än enligt gällande rätt och att avsikten inte är att få till
stånd någon mildare straffmätning än som f.n. förekommer beträffande gärningar som både enligt gällande rätt och enligt kommitténs förslag utgör
våldtäkt.
Själv ansluter jag mig till kommitténs uppfattning så till vida att jag anser varje anledning saknas att se mildare än hittills på gärningar av den allvarliga karaktär som våldtäktsbrottet representerar. Snarare finns det fog för en skärpning av den allmänna synen på denna sorts brottslighet. Vi vet numera betydligt mera om brottenas skadeverkningar än när de nuvarande bestämmelserna kom till, och det finns enligt min mening starka skäl att
skärpa samhällets syn på våldsbrottsligheten (jfr prop. 1982/83: 100 bil. 4 s.
19 och 24—26).
Med denna utgångspunkt har jag svårt att godta kommitténs förslag om en sänkning av minimistraffet. Som flera remissinstanser, främst åklagar-
myndigheterna, har framhållit kan det antas att förslaget, om det genomförs, i realiteten skulle leda till en strafflindring, eftersom domstolarna genomgående visar en benägenhet att ådöma straff som ligger på eller nära straffminimum för brottet. Nägra instanser, t.ex. Socialdemokratiska kvinnoförbundet och Centerns kvinnoförbund, anser att det nuvarande
minimistraffet på fängelse två år bör behållas. Jag instämmer i denna
bedömning.
Att behålla det nuvarande minimistraffet ter sig så mycket mera motiverat som en sänkning skulle föra med sig vissa särskilda konsekvenser som inte är önskvärda. Bl.a. bör uppmärksammas den särskilda regeln i sekretesslagen (1980: 100) om att den sekretess som gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inie hindrar att anmälan görs till åklagareller polismyndighet i fråga om ett brott för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse två år (se 7 kap. I och 4 §§ samt 14 kap. 2 § sekretesslagen). Som har påpekats vid remissbehandlingen innebär kom-
mittéförslaget att denna regel inte längre skulle gälla för våldtäktsbrott. En likartad konsekvens skulle uppkomma när det gäller möjligheten att höra advokater, läkare, vissa kuratorer m.fl. som vittnen i mål om ansvar för
våldtäkt, när fråga är om uppgifter som har anförtrotts dem på grund av
deras ställning eller som de i samband därmed har fått reda på (fr 36 kap.
5 § rättegångsbalken). Man synes inte heller kunna underlåta att beakta att
den särskilda presumtionsregeln om häktning i 24 kap. I $ tredje stycket rättegångsbalken inte skulle kunna tillämpas, om straffskalan sänks.
Prop. 1983/84: 105 to [ye
Även om jag alltså inte i denna del kan godta kommittéförslaget, har jag en viss förståelse för kommitténs motivering. En del förfaranden, som nu
hänförs till de lindrigare brotten frihetskränkande otukt eller våldförande kommer nämligen enligt såväl kommitténs som mitt förslag att i fortsättningen bedömas som våldtäkt. Uppenbart är att fängelse i två år skulle vara cn alltför sträng påföljd för vissa sådana fall. Detta kan emellertid
beaktas i lagstiftningen utan att man därför behöver sänka det normala
straffminimum. Jag föreslår i stället att våldtäktsparagrafen kompletteras
med en särskild bestämmelse av det innehållet att om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna 1 Övrigt är mindre grovt,
gärningsmannen skall dömas till fängelse i högst fyra år. I likhet med sexualbrottskommittén och flertalet remissinstanser anser
jag vidare att det bör finnas en särskild bestämmelse för grov våldtäkt. Vid bedömningen av om ctt våldtäktsbrott skall anses grovt bör särskilt beaktas om det våld som gärningsmannen har utövat var livsfarligt eller har medfört allvarlig skada eller: sjukdom eller om gärningsmannen på annat
sätt har visat särskild råhet. Straffer för grov våldtäkt bör lämpligen vara lägst fyra och högst tio år. Straffmaximum för normalfallet av våldtäkt bör då kunna sättas till fängelse i sex år. Jag återkommer till vissa tillämpningsfrågor i-specialmotiveringen.
Jag har nu senast uppehållit mig vid frågan vilka faktorer som främst bör beaktas när man bedömer om ett våldtäktsbrott skall föras under en lägre straffskala än den för normalfallet eller under den strängare straffskala som avses gälla för grova fall. Vad jag har uttalat i denna det bör också ge en anvisning om vilka omständigheter som generellt sett bör tillmätas vikt vid
straffmätningen.
I första hand bör man även här ta hänsyn till arten och graden av det våld eller hot som gärningsmannen har använt samt arten och graden av den sexuella kränkningen. Det är att märka att de gärningar som kommer att falla in under våldtäktsbestämmelsen kan uppvisa stora variationer: från
fall där våldet har bestått i att gärningsmannen med fysiskt tvång skilt
kvinnans ben åt och den sexuella handlingen endast inneburit att könsdelarna berört varandra till situationer där offret har behandlats grovt förnedrande med sadistiska inslag och blivit utsatt för upprepade och långtgående sexualövergrepp.
Den objektiva karaktären av övergreppet bör alltså ha grundläggande
betydelse vid bedömningen. Som har påpekats vid remissbehandlingen
måste här liksom i andra sammanhang en helhetsbedömning göras av den
föreliggande situationen.
Därvid kan man självfallet inte bortse från de omständigheter som har föregått ett övergrepp eller som anknyter till parternas personliga relatio-
ner; sådana faktorer ingår alltid som en del i helhetsbilden när en domstol skall bestämma påföljd i ett brottmål. I vad mån och på vilket sätt man skall beakta sådana faktorer låter sig inte beskrivas i en enkel formel.
Man kan t. ex. som jag ser det inte — som BRÅ har gjort vid remissbehandlingen — generellt hävda att våldtäkter av överfallskaraktär bör föran-
leda strängare straff än fall där kontrahenterna har varit bekanta med varandra, även om man naturligtvis kan ha förståelse för ett sådant syn-
sätt. Men i det förra fallet kan bedömningen påverkas av att våldtäkten visar sig ha varit utslag av en sjuklig inriktning av sexualdriften, och i det senare kan situationen vara den att gärningsmannen grovt har svikit ett förtroende som visats honom, något som ju i princip bör verka i straffhö-
jande riktning. Det går inte heller att ge något entydigt besked om hur man skall se på
den omständigheten att parterna vid tiden för ett övergrepp sammanlevde i
en sexuell relation. Utrymme för att inom ramen för straffskalan beakta ett
sådant förhållande i mildrande riktning kan i linje med vad domareförbun-
det har framhållit finnas i fall då övergreppet varit av engångskaraktär och
det våld som förekommit varit av lindrig beskaffenhet.
En annan situation, som RFSU har pekat på, kan vara att kvinnan grovt
förödmjukat mannen med den följden att han förlorat besinningen och handlat på ett sätt som han inte skulle ha kunnat göra under normala
förhållanden. Å andra sidan kan i fall då parterna sammanlevt mannen ha
utsatt kvinnan för upprepade och förnedrande övergrepp under läng tid
och med hänsyn härtill ett särskilt strängt straff vara motiverat.
Vad angår förutsättningarna för att föra ett brott in under den lindrigare
straffskalan utan särskilt angivet straffminimum vill jag betona att den
avfattning som jag nyss har föreslagit innebär att en bedömning av våldets eller hotets art alltid blir det grundläggande och att alltså en gärning där våldet eller hotet har varit av allvarlig karaktär avses falla in under den strängare skalan oavsett omständigheterna i övrigt.
Innan jag lämnar denna fråga vill jag ytterligare framhålla att den omständigheten att en helhetsbedömning måste göras i dessa fall givetvis inte innebär att man i förundersökningen och processen får dra in förhållanden som saknar rättslig relevans. Hit hör uppgifter om hur kvinnans levnadssätt har varit. Viktigt är vidare att den omständigheten att en kvinna exempelvis har följt med en man i hans bil eller till hans bostad eller medgett vissa närmanden från hans sida inte ses som om hon därmed skulle vara i någon mening medvållande till ett inträffat övergrepp. Sådana
omständigheter får således inte tillåtas påverka hennes rättsskydd. Skulle man se saken på det sättet, riskerar förundersökningen och brottmåls-
processen såväl som den rättsliga bedömningen att snedvridas. Över huvud taget bör den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna inte leda till en mildare bedömning.
Vad jag har sagt senast har främst syftat på den vanligaste situationen,
nämligen då gärningen förövas av cn man mot en kvinna. I tillämpliga delar
avser det anförda givetvis även andra fall.
Prop. 1983/84: 105 LES An
2.3 Sexuellt utnyttjande
4 Mitt förslag: Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka den andres beroende ställning eller genom att otillbörligt utnyttja att den andra befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd skall
dömaäs för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år.
Kommitténs förslag. Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig särskilt över förslaget i denna del. RÅ föreslår att brottet uppdelas i två grader.
sexuellt utnyttjande och grovt sexuellt utnyttjande. Hovrätten för Västra
Sverige ifrågasätter om bestämmelsen är för omfattande och anser att i vart fall straffskalan är för sträng.
Skäl för mitt förslag: I tidigare avsnitt har behandlats sexuella övergrepp som karakteriseras av att de har framtvingats genom väld eller hot. En sexuell kränkning kan emellertid också komma till stånd genom utnyttjan-
de av en svagare part. Denna typ av övergrepp bestraffas idag som fri-
hetskränkande otukt, otukt med ungdom eller otukt med barn. 1 detta
avsnitt kommer jag att ta upp sexuella utnyttjanden som kan vara straffbara oberoende av offrets ålder. De särregler som bör gälla till skydd för barn och ungdom behandlas i avsnitt 2.4.
Den nuvarande bestämmelsen om frihetskränkande otukt tar sikte på —
förutom situationer då olaga tvång kommit till användning — tre olika fall,
nämligen dels grovt missbruk av den som i förhållande till gärningsmannen
intar en beroende ställning, dels otillbörligt utnyttjande av den som befinner sig i hjälplöst tillstånd och dels sädant utnyttjande av den som är
psykiskt sjuk eller psykiskt utvecklingsstörd.
Det led i bestämmelsen som avser grovt missbruk av annans beroende ställning tillämpas mycket sällan, vilket delvis torde sammanhänga med att det ofta är förenat méd bevissvårigheter att visa att någon har blivit
föremål för sådant missbruk. Vid remissbehandlingen har från något håll ifrågasatts om det bör finnas kvar.
Jag anser emellertid själv att bestämmelsen i denna del har en funktion
att fylla, främst då det gäller missbruk av ungdomars beroendeställning. Jag tänker då bl.a. på det fallet att en lärare eller någon annan med
liknande anknytning till skolväsendet inleder ett sexuellt förhållande med
någon av eleverna vid den skola där han eller hon är verksam. Mot detta gäller f.n. enligt 6 kap. 4 § ett kategoriskt förbud, som enligt vad jag
kommer att utveckla under 2.4 bör avskaffas. När sådana fall förekommer
i praktiken torde det emellertid inte sällan vara fråga om grovt missbruk av
beroendeställning och förfarandet bör då kunna bestraffas som sexuellt utnyttjande.
Prop. 1983/84: 105 | 26
Det kan också tänkas andra situationer där ungdomar står i sådant
beroendeförhållande till en vuxen person att den vuxne kan få till stånd sexuellt umgänge med den unge genom att grovt missbruka dennes beroende ställning. Man kan t.ex. inte utesluta möjligheten av att arbetsgivare
eller arbetsledare — t.ex. genom att förespegla särskilda förmåner eller genom att hota med ogynnsam behandling — kan tänkas förmå underåriga
arbetstagare till sexuellt umgänge. Vid avgörandet av huruvida missbruket
i sådana situationer skall avses grovt bör man fästa stor vikt vid dels arten
av beroendeförhållandet och dels i förekommande fall åldersskillnaden mellan den unge och gärningsmannen.
En bestämmelse av aktuellt slag kan emellertid få betydelse även i fall då båda parter är vuxna. Som exempel kan nämnas fall då någon som stått i vårdnadsförhållande eller liknande till en vuxen uppnått myndig ålder men
fortfarande befinner sig i en stark beroendeställning. Ett annat tänkbart fall
är förhållandet lärare—elev där eleven såsom t.ex. i de högsta gymnasie- |
klasserna celler vid universitetsstudier, uppnått myndig ålder. Bestämmel-
sen kan också få tillämpning på fall då en vuxen är intagen tvångsvis i någon anstalt eller institution, t.ex. fängelse, psykiatriskt sjukhus eller institution för missbruksvård.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att man fortfarande bör ha en bestämmelse som bestraffar sexuelli utnyttjande genom grovt missbruk av
annans beroende ställning. Den andra situation som omfattas av paragrafen, nämligen utnyttjande av en person som befinner sig i hjälplöst tillstånd, torde ha sin största
praktiska betydelse i situationer då någon på grund av kraftig berusning eller narkotikapåverkan inte har förmåga att uppfatta att han eller hon utsätts för sexuella närmanden. Det kan också vara fråga om sexuella närmanden till en sovande eller er: person som på grund av sjukdom eller kroppsskada inte kan bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gärningens innebörd. Slutligen avses sexuellt umgänge med psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda. Självfallet bör psykiskt utvecklingsstörda och
psykiskt sjuka människor ha rätt till ett sexualliv precis som andra människor. Det kan emellertid inte uteslutas att de kan ha särskilda svårigheter
att värja sin sexuella och personliga integritet. Även de fall som avses nu bör alltså omfattas av den aktuella kriminaliseringen, i den mån gärningen
inte bör rubriceras som våldtäkt.
2.4 Sexuella övergrepp mot barn och ungdom
Mitt förslag: Vissa personer, nämligen sådana som har barn eller ungdom under sin fostran eller vård eller som har tillsyn över dem på grund av myndighets beslut åläggs ett absolut förbud mot sexuellt umgänge
med den som står under deras vård eller tillsyn. Detsamma skall gälla
vårdnad eller tillsyn. Den som överträder detta förbud döms för sexu-
elit utnyttjande av underårig till fängelse i högst fyra år eller i grova fall
för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse lägst två och
högst åtta år. Till skillnad mot vad som f.n. är förhållandet omfattar:
emellertid det kategoriska förbudet inte lärare och motsvarande. Den som har sexuellt umgänge med barn under 15 år döms för sexuellt
umänge med barn till fängelse i högst fyra år. Den nuvarande möjlighe-
ten att underlåta åtal vid ringa skillnad i ålder och utveckling mellan
gärningsmannen och barnet behålls.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Maximistraffet för sexuellt umgänge med barn föreslås dock vara endast två år och åtal för brott skall kunna underlåtas även i det fallet att gärningen utgör ett led i en fastare förbindelse mellan gärningsmannen och barnet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag eller lämnar det utan erinran. Flera menar emellertid att de nuvarande obligatoriska förbuden mot sexuellt umgänge mellan lärare och elever bör
behållas. Åtskilliga instanser är negativa till kommitténs utformning av
åtalsregeln för sexuellt umgänge med barn. Ett par instanser anser att den av kommittén föreslagna straffskalan för detta brott är för mild.
Skäl för mitt förslag: Inledningsvis vill jag framhålla att de allmänna bestämmelser om sexuella övergrepp som jag tidigare har föreslagit givetvis också avses gälla övergrepp mot underåriga. Barn och ungdomar behöver emellertid ett väsentligt utökat skydd mot att utsättas för sexualhandlingar
som de inte är mogna för. Många gånger kan en underårig tänkas bli indragen i ett sexuellt förhållande utan att man kan säga att det är fråga om ett direkt fysiskt eller psykiskt tvång. Det kan vara fråga om övertalning
eller annat utnyttjande av det faktiska överläge som en vuxen person intar i förhållande till den underårige.
Här bör man särskilt uppmärksamma de olika former av sexuella övergrepp inom familjen som i dagligt tal går under beteckningen incest. Det är då vanligen fråga om sexuella övergrepp från en faders eller styvfaders
sida mot en dotter eller styvdotter, men även andra fall förekommer. Under senare år har denna typ av sexuella utnyttjanden kommit att upp-
märksammas mer än tidigare. Det har därvid kommit fram omständigheter
som tyder på att dessa slags övergrepp är vanligare i praktiken än vad man tidigare allmänt har antagit.
Sådana övergrepp är givetvis ägnade att medföra skador för barnet. Barnet kan få svårigheter att knyta normala kontakter med andra männi-
skor både när det gäller sexualliv2t och på andra områden. Ibland uppstår
också. särskilt om det är ett litet barn, rent fysiska skador. Det är angeläget att man i den straffrättsliga lagstiftningen med eftertryck gör klart att övergrepp inom familjen skall beivras. |
I detta sammanhane vill jag också understryka vikten av att samhällets insatser för att stödja och hjälpa de barn som har råkat ut för övergrepp av aktuellt slag intensifieras. Enligt vad jag har inhämtat har man inom socialstyrelsen tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att utarbeta riktlinjer för omhändertagande av barn som utsätts för sexuella övergrepp inom
familjen. Även inom kommunerna har man börjat ägna ökad uppmärksam-
het åt denna typ av övergrepp och möjligheterna att ingripa inom ramen för socialtjänsten.
Sexuella övergrepp mot barn och ungdomar förekommer givetvis också
utanför familjens ram. Även i dessa fall kan barnet eller ungdomen åsam-
kas betydande skador. Lagstiftningen måste konstrueras så att även denna
typ av övergrepp motverkas.
Sexualbrottskommittén har som utgångspunkt för sitt lagförslag ställt upp tre principer, nämligen att lagstiftningen skall — straffa alla former av sexuella handlingar inom familjen som riktas mot
barn och ungdomar
— straffa också handlingar med sexuell irnebörd som sker utanför familjen och riktas mot barn
— straffa sexuellt umgänge med ungdomar när det sexuella umgänget sker
i situationer där man typiskt har att räkna med en risk för att det kan
innebära ett övergrepp.
Jag instämmer i dessa principer. Liksom kommittén anser jag att man som huvudregel bör utgå från en bestämmelse om sexuellt utnyttjande av underårig. Med underårig avses alla barn och ungdomar under I8 år.
Den nuvarande straffbestämme:!sen om otukt med ungdom 1 6 kap. 4 § BrB straffbelägger generellt fall då någon har sexuellt umgänge med den
som är under 18 år och som står under hans tillsyn vid skola, anstalt eller
annan inrättning eller annars står under hans övervakning, vård eller
lydnad. Även i fortsättningen bör man uppställa ett absolut förbud för vissa personer att ha sexuellt umgänge med underåriga som de har 'spe-
ciella relationer till. I dén mån detta förbud överträds skall det untantagslöst betraktas som sexuellt utnyttjande. Man behöver alltså inte föra bevisning om i vad mån omständigheterna i det särskilda fallet kan anses
innebära att den underårige utnyttiats. |
När det gäller frågan vilken personkrets som skall omfattas av ett sådant
förbud är det av skäl som jag tidigare har anfört till en början uppenbart att
man bör straffbelägga sexuella förbindelser mellan föräldrar och barn som
inte har uppnått myndig ålder. Detsamma bör gälla annan person som har
anförtrotts rollen som vårdnadshavare och därmed också har övertagit
ansvaret för barnets fostran. Även om förhållandena kan gestalta sig olika beroende på en rad faktorer allteftersom barnet lever i en traditionell
under särskild förordnad förmyndares vårdnad, är det angeläget att sexuella förbindelser mellan barnet och dess vårdnadshavare motverkas. Varje sådan förbindelse bör därför vara underkastad straffansvar. Avgörande bör inte vara den rättsliga vårdnaden utan förbudet bör avse varje person som står i ett vårdnadsförhållande till barnet, t. ex. en fosterförälder eller en man som inte är barnets far men som modern sammanlever med och barnet bor hos. .
Kommittén har i sitt lagförslag uttryckt saken så att den som har sexuellt
umgänge med någon som är under 18 år och som står under hans fostran
skall bestratfas. I motiveringen anförs att straffbestämmelsen avses inbegripa även en biologisk förälder som visserligen inte har del i den juridiska
vårdnaden men som har umgängesrätt eller taktiskt umgås med barnet.
Flera remissinstanser, bland dem RÅ, har påpekat att begreppet fostran varken i den mening det används i föräldrabalken eller från rent språklig synpunkt täcker denna situation. Denna anmärkning är befogad. För att
missförstånd skall undvikas bör därför I straffbestämmelsen uttryckligen anges att den avser även fall då någon har sexuellt umgäng med egen
avkomling under 18 år. Härigenom kommer straffbestämmelsen att omfatta alla biologiska föräldrar samt mor- och farföräldrar oavsett om dessa har
del i vårdnaden av barnet eller inte. Till frågan om kriminaliseringen i
övrigt av incest återkommer jag (avsnitt 2.5).
Jag föreslår alltså att ett förbud av aktuellt slag till en början får omfatta att någon har sexuellt umgänge med egen avkomling eller den som står
under hans fostran. Även andra personer kan emellertid inta en sådan position i förhållande till en underårig att de bör vara underkastade ett absolut förbud mot att ha sexuella relationer med denne. Jag syftar då närmast på vissa särskilda typer av vård- och tillsynssituationer.
Socialt störda ungdomar, som på grund av missförhållanden i hemmet. kriminalitet, missbruk eller av annan liknande orsak har blivit föremål för
åtgärder inom social- eller kriminalvården står i ett uttalat beroendeförhållande till sina vårdare eller övervakare. De ungdomar det här gäller befin-
ner sig redan som en följd av samhällets ingripande mot dem i en särskilt
känslig situation och har ofta allvarliga personliga problem av skilda slag.
Dessa ungdomar kan lätt bli offer för sexuellt utnyttjande. Den vuxne kan här locka den unge till sexuellt umgänge genom att utlova särskilda förmåner eller genom att hota med sämre behandling eller andra åtgärder som den unge vill slippa ifrån. Situationen kan också vara den att den unge inlåter sig på eller kanske till och med inbjuder till en sexuell förbindelse av
detta slag därför att han eller hon tror sig därigenom kunna utverka '
förmåner eller på annat sätt påverka sin situation. Dessa ungdomar är i
särskilt hög grad i behov av skydd mot att bli sexuellt utnyttjade av de vuxna personer som har cen vård- eller tillsynsfunktion. -Detta bör tillgo-
doses genom att man på samma sätt som när-det gäller vuxna familjemed-
lemmar uppställer att straffsanktionerat förbud för personer tillhörande
den vård- och tillsynspersonal som här åsyftas att över huvud taget ha sexuellt umgänge med ungdomar under 18 år som står under deras vård
eller tillsyn.
De situationer som jag här avser är främst när underåriga är föremål för vård eller behandling enligt lagen (1980:621) om vård av unga, lagen (1966: 293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall eller den s.k. omsorgslagen (1967: 940). Motsvarande gäller naturligtvis fall då behandlingen regleras av frivårdsförordningen (1983:250), lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt eter lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall, även om dessa författningar mera sällan tillämpas i fråga om underåriga.
Den nuvarande bestämmelsen om otukt med ungdom straffbelägger
också generellt fall då någon har sexuellt umgänge med den som är under
18 år och som står under hans tillsyn vid en skola eller motsvarande. Kommittén anser att denna kriminalisering inte bör behållas. Flertalet remissinstanser lämnar kommittéförslaget I denna del utan erinran, och
förslaget tillstyrks uttryckligen bl. a. av statens ungdomsråd. Vissa instanser, bland dem rikspolisstyrelser., hovrätten för Västra Sverige. socialsty-
relsen. skolöverstyrelsen, JämO och Lärarnas riksförbund, förordar emellertid att det nu gällande absoluta förbudet för lärare att ha sexuellt um-
gänge med en underårig elev behålls.
Naturligtvis måste det som regel anses olämpligt och många gånger direkt stötande om en lärare skulle ha en sexuell förbindelse med en elev som inte har uppnått myndighetsåldern. Ett generellt straffansvar för sådana fall går emellertid enligt min mening för långt. Flertalet ungdomar undergår numera någon form av högre skolutbildning. Skolformerna är
många och varierande. Inte sällan, särskilt med hänsyn till att man i rätt stor utsträckning anlitar unga vikarier, är det relativt liten åldersskillnad
mellan lärare och elever. Det nu gällande förbudet tillkom under en tid då skolan var väsentligt mer auktoritär och beroendeförhållandet mellan lärare och clever mera markerat än vad som är fallet i dag. Man kan numera inte utgå från att det i alla skolformer och i alla situationer finns ett uttalat
beroendeförhållande mellan lärare och elev. I de fall där ett förbud kan te sig motiverat, exempelvis där det är stor åldersskillnad mellan parterna
och eleven är starkt beroende av lärarens betygssättning eller motsvarande. torde den allmänna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande vara till-
räcklig för ett ingripande. Jag ansluter mig därför till kommittéförslaget.
Domstolsverket och Föreningen Sveriges statsåklagare anser att förbudet mot sexuella förbindelser med ungdomar också bör omfatta personal på institutioner, t.ex. psykiatriska sjukhus, där ungdomar har tagits in på frivillig väg. Även för sådana fall anser jag emellertid att de allmänna bestämmelserna om sexuellt utnyttjade utgör ett tillräckligt skydd.
Sammanfattningsvis anser jag alltså att skyddet mot sexuellt utnyttjande av ungdomar bör utformas så att den som här sexuellt umgänge med någon som är under 18 år och är hans avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut
skåll straffas.
Den av kommittén föreslagna straffskalan om fängelse i högst fyra år, som överensstämmer med nu gällande straffskalor för otukt med barn och otukt med ungdom, synes vara väl avvägd. I likhet md kommittén anser jag att man dessutom bör införa en strängare straffskala för fall då gärningsmannen har handlat på ett särskilt hänsynslöst sätt mot den underårige eller brottet i annat fall är att anse som grovt. Som exempel på grovt brott
kan nämnas fall då en vuxen person i en familjerelation under lång tid har
utnyttjat en underårig sexuellt. Brottet bör betecknas grovt sexuellt utnytt-
jande och föranleda fängelse i lägst två och högst åtta år.
Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av ungdom blir sålunda tillämplig
bara när den underårige står i ett bestämt förhällande till den vuxne. Det
skydd som bestämmelsen erbjuder är otillräckligt då det gäller barn eller ungdomar i de lägre tonåren. som i regel saknar den mognad som förutsätts för att ett sexuellt umgänge inte skall vara förenat med en allvarlig risk för
skadeverkningar. När det gäller ännu yngre barn är risken för fysiska och
psykiska skador uppenbar. I sådana fall kan man f.ö. knappast tala om
frivillighet från barnets sida eftersom dess förmåga att förstå innebörden
av sexuella handlingar är begränsad. i
Enligt gällande rätt är det straffbart att inleda sexuell förbindelse med ett barn under 15 år även om förbindelsen skulle vara helt frivillig från barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte: Denna
åldersgräns infördes för flickor år 1864 och för pojkar år 1937.
Såväl sexualbrottsutredningen som sexualbrottskommittén har fört utförliga resonemang kring denna regel. Därvid har bl. a. diskuterats möjligheten av att i stället för att ange en åldersgräns knyta straftbarheten till om
det i det särskilda fallet har förekommit övertalning i sådana former eller sådan risk för skador att förfarandet framstår som straftfvärt. Både sexual-
brottsutredningen och sexualbrottskommittén har emellertid avvisat denna
tanke. Själv finner jag det också klart att en lösning av detta slag inte bör
väljas. Bl. a. gäller att den skulle vara förenad med avsevärda lagtekniska
svårigheter och att stora bevissvärigheter skulle uppstå vid tillämpningen.
Diskussionen har också gällt frågan om åldersgränsen bör sänkas bl. a med hänsyn till att den genomsnittliga äldern för pubertetens inträde markant har nedgått sedan den nuvarande regeln ursprungligen kom till.
Sexualbrottsutredningens förslag innebar också en sänkning av gränsen till 14 är, men dewua förslag avstyrktes av flertalet remissorgan.
Sexualbrottskommittén konstaterar att. oavsett vid vilken ålder gränsen sätts, en straffbestämmelse kommer att träffa ett inte obetydligt antal fall
som inte är straffvärda. Det gäller framför allt då en flicka strax under åldersgränsen har samlag eller annat sexuellt umgänge med en bara några
år äldre pojke. Antalet sådana fall blir uppenbarligen större ju högre
åldersgränsen sätts. Samtidigt kommer ett inte ringa antal fall att falla
utanför det straffbara området, nämligen fall då unga flickor i åldrarna
strax ovanför gränsen efter övertalning inlåter sig på sexuellt umgänge med
betydligt äldre män, trots att de egentligen inte vill vara med om det. Antalet sådana fall blir högre ju lägre åldersgränsen sätts. Enligt kommit-
tén bör den nuvarande regeln behållas.
Socialstyrelsen framhåller i sitt remissvar att den nuvarande åldersgrän-
sen kan utgöra ett stöd för unga flickor när det gäller att värja sig mot
sexuella närmanden från pojkar och män och att det för övrigt också är önskvärt att ungdomar avhåller sig från sexuella förbindelser åtminstone tills de fyllt 15 år. Socialstyrelser. anser också att nuvarande lagregel ger
stöd för föräldrar och andra fostrare när de ställs inför frågor om gräns-
dragning för sexualdebut.
Jag kan ansluta mig till dessa synpunkter. Med hänsyn härtill och till att 15-årsgränsen torde ha en mycket stark förankring i det allmänna rättsmedvetandet finner jag liksom det helt övervägande antalet remissinstanser skäl saknas att frångå den nuvarande lagstiftningen på denna punkt.
I enlighet med kommitténs förslag bör det säledes vara strattbart att ha
sexuellt umgänge med barn under 15 år. Brottsbeteckningen bör lämpligen
vara sexuellt umgänge med barn. Den nuvarande strafflatituden fängelse i
högst fyra år bör behållas. Någon anledning att ha en särskild bestämmelse för grova fall finns inte. I de fall handlingen är så straffvärd av fyra års
fängelse ter sig otillräcklig torde den regelmässigt vara att hänföra till våldtäkt eller grovt sexuellt utnyttjande av ungdom.
Som jag redan tidigare har varit inne på är det inte ovanligt att ungdomar i åldrarna strax under 15 år har sexuellt umgänge med obetydligt äldre motparter. Det är naturligtvis inte meningen att man regelmässigt skall ingripa med straff i sädana fall. Man måste ta hänsyn till att det finns stora
skillnader i utvecklingen mellan olika tonåringar och att deras fysiska och psykiska mognad är högst varierande. Den nu gällande regeln om att åtal endast när det är påkallat från allmän synpunkt skall väckas, om det är
ringa skillnad i älder och utveckling mellan gärningsmannen och den mot vilken gärningen har förövats, bör därför behällas.
Sexualbrottskommittén har föreslagit' att en motsvarande åtalspröv-
ningsregel införs för fall då gärningen utgör ett led i en fastare förbindelse
mellan gärningsmannen och barnet. I likhet med åtskilliga remissinstanser
anser jag mig inte kunna godta förslaget. Att en sexuell förbindelse med ett
barn under 15 år är fast gör den inte mindre olämplig; i många fall, särskilt om det är betydande åldersskillnad mellan parterna, måste det anses. vara
tvärtom.
2.5 Incest
Mitt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 5 § BrB — den s.k.
incestparagrafen — om straff för den som har samlag med avkomling
eller syskon behålls i princip oförändrad. Brottet betecknas sexuellt
umgänge med avkomling.resp. sexuellt umgänge med syskon.
Kommitténs förslag: Bestämmelserna om otukt med avkomling och otukt med syskon upphävs.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna anser att den nuvarande
bestämmelsen bör behållas. Några instanser anser emellertid att den bör kompletteras med en åtalsprövningsregel. Skäl för mitt förslag: Kommitténs motivering för förslaget att upphäva incestparagrafen är i korthet att övriga bestämmelser ger tillräckligt skydd
för straffvärda sexuella förbindelser inom familjen, nämligen sådana fall där den ena parten är underårig eller där ett beroendeförhållande har
missbrukats. Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna personer bör enligt kommittén inte bestraffas även om parterna är nära släkt.
Förslaget har fått ett i huvudsak mycket negativt mottagande av remissinstanserna. Några instanser. bland dem företrädare för universiteten, några politiska kvinno- och ungdomsförbund liksom ett par åklagarmyndigheter och Svenska läkaresällskapet, har emellertid i princip godtagit förslaget. .
De argument som har framförts mot kommitténs förslag är i huvudsak följande. En avkriminalisering av incest anses sakna stöd i det allmänna
rättsmedvetandet. Etiska liksom sannolikt också arvsbiologiska skäl sägs
tala mot en sådan förändring. Om incest blir tillåtet, har ifrågasatts om inte också vissa familjerättsliga regler borde ändras. Slopas förbudet mot incest
för vuxna, kan detta undergräva en allmänt omfattad tabuföreställning och
därigenom medföra att antalet incestuösa förbindelser även med unga
personer ökar. Vad gäller förhållandet mellan föräldrar och barn har slutligen pekats på att ett barn även cfter det att det har fyllt 18 år ofta står i ett starkt beroendeförhållande till sina föräldrar.
Åtskilliga av de remissinstanser som har avstyrkt förslaget — bland dem
RÅ. hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket. utredningen om barnens rätt och RFSU — har emellertid förordat att incestparagrafen kompletteras med en regel av innebörd att åtal skall väckas endast när det är påkallat från allmän synpunkt eller att åtal skall kunna underlåtas för
3 Riksdagen 1983/84.1 sand. Nr 105
Prop. 1983/84: 105 | 34
ömmande fall. Som exempel på fall då åtal inte borde väckas nämns förbindelser mellan vuxna helsyskon som. då de inledde förbindelsen, inte kände till att de var släkt.
Själv vill jag först hänvisa till att jag i det föregående har föreslagit ett kategoriskt förbud mot att ha sexuellt umgänge med egen avkomling som inte fyllt 18 år. Om : mitt förslag godtas, kommer ett sådant brott att bestraffas som sexuellt utnyttjande av ungdom, som har en strängare straffskala än den nuvarande incestparagrafen.
När det gäller frivilliga förbindelser mellan vuxna kan man kanske ha en viss förståelse för de resonemang som ligger till grund för kommitténs förslag. Erfarenheten visar att det kan komma upp fall i praktiken — särskilt om kontrahenterna är vuxna syskon — då det kan diskuteras om en lagföring är nödvändig. Vid en samlad bedömning finner jag emellertid att åtminstone en del av de skäl som har framförts till stöd för att behålla nuvarande ordning väger långt tyngre. Enligt min mening bör den nuvarande kriminaliseringen behållas.
Naturligtvis kunde det övervägas att införa en åtalsprövningsregel .på området (jfr JuU 1977/78:26 s. 10-11. Den av kommittén redovisade statistiken visar emellertid att under perioden 1974-1981 lagföringar för det aktuella brottet har förekommit endast i nio fall. Bl.a. med hänsyn härtill finner jag det inte tillräckligt motiverat med en åtalsprövningsregel. I fall som av ett eller annat skäl framstår som mindre straffvärda har ju domstolen möjlighet att välja exempelvis villkorlig dom som päföljd. Någon gång kan också möjlighet finnas att underlåta åtal med stöd av den allmänna regeln i 20 kap. 7 § första stycket 3 RB eller att efterge påföljd.
I överensstämmelse med den terminologi som i övrigt har använts i förslaget bör brottet i fortsättningen lämpligen benämnas sexuellt umgänge med avkomling resp. sexuellt umgänge med syskon.
De nuvarande straffsatserna bör behållas oförändrade.
2.6 Sexuellt ofredande
Mitt förslag: Den nu gällande bestämmelsen om otuktigt beteende (6 kap. 6 & BrB) behålls i vad den avser berörande av barn under 15 år på ett sedlighetssårande sätt. Straffansvaret utvidgas till att avse fall då någon förmår barnet att företa eller medverka i handling med sexuell
innebörd. t. ex. i samband med posering e.d. Även i fråga om sedlig-
hetssårande uppträdande, främst blottande, mot vuxna personer behålls kriminaliseringen. Brottet betecknas som sexuellt ofredande.
Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag sävitt avser sexuellt ofredande av barn. Däremot föreslås att bestämmelsen om sedlighetssårande uppträdande mot vuxen upphävs.
Prop. 1983/84: 105 [0 tin
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga har de flesta godtagit bestämmelsen om ofredande av barn men ansett att blottande o.d. alltjämt bör vara straffbart. Skäl för mitt förslag: Enligt gällande lagstiftning skyddas barn under 15 år även mot andra sexuella beröringar än sådana som kan anses innefattas i
begreppet sexuellt umgänge. I denna del bör uppenbarligen kriminaliseringen behållas. .
Klart är emellertid att det finns vissa andra sexuellt färgade beteenden
som kan vara skadliga för barn. Jag tänker då särskilt på fall där ett barn
utnyttjas som modell för framställning av pornografiska bilder genom att
man förmår det att företa en handling med sexuell innebörd. I fråga om
sådana handlingar gäller f.n. att de är straffbara endast om gärningsman-
nen har uppsåt att sprida bilden (jfr 16 kap. 10a & BrB), vilket ju inte: behöver vara fallet. Det kan även förekomma att barn förmås att posera på
liknande sätt utan att avsikten är att framställa pornografiska alster. Hand-
lingar av detta och liknande slag är som jag ser det klart straffvärda. Jag
anser i likhet med kommittén att en bestämmelse om skydd för barn mot andra sexuella handlingar än sexuellt umgänge bör omfatta fall då någon
sexuellt berör barn under 15 år eller förmår barnet att företa eHer medverka i handling med sexuell innebörd. . |
Även blottande och liknande anstötliga handlingar bör givetvis vara
straffbara när de riktar sig mot barn. Frågan om sådana handlingar alltjämt
bör vara straffbelagda då de riktar sig mot vuxna är mera tveksam. Som
skäl för att upphäva nu gällande kriminalisering i denna del kan med sexualbrottskommittén anföras att handlingar av aktuellt slag som regel
kan bestraffas som förargelseväckande beteende (16 kap. 16 § BrB) eller
ofredande (4 kap. 7 § BrB). |
Många remissinstanser, främst kvinnoorganisationerna, har emellertid framhållit att blottande ofta upplevs som synnerligen obehagligt och är ägnat att skrämma inte bara barn utan också kvinnor som blir utsatta för det. RÅ har framhållit att det är viktigt att dylika beteenden registreras”
som sexualbrott för att, i den mån så erfordras, utgöra spaningsmaterial
vid grövre sexuella övergrepp. |
Om man i enlighet med kommittéförslaget skulle hänföra en stor grupp av de här aktuella gärningarna under bestämmelsen om förargelseväckan-
. de beteende, skulle detta i viss mån innebära en återgång till den ordning som gällde före ikraftträdandet av brottsbalken. När kriminaliseringen
genom brottsbalken fick sin nuvarande utformning, åberopades bl,a.
intresset av att vid behov kunna underkasta gärningsmännen behandling. Härvid pekades särskilt på risken för att de stundom skulle kunna tänkas göra sig skyldiga till allvarligare sexualbrott. De undersökningar på området som sexualbrottsutredningen har redovisat (se SOU 1976:9 s. 71-72) ger visserligen vid handen att dessa synpunkter var något överdrivna: s.k.
blottare är som regel ofarliga.
Helt har dock som jag ser det knappast synpunkterna förlorat sin giltighet. Med hänvisning till det anförda och till vad som har anförts under remissbehandlingen anser jag tillräckliga skäl saknas att ändra den nuvarande kriminaliseringen i denna del.
De brott som jag nu senast sar behandlat benämns enligt gällande lagstiftning otuktigt beteende. Som ny brottsbeteckning föreslår jag sexuellt ofredande. Straffet bör som hittills vara böter eller fängelse i högst ett år.
2.7 Angivelse- och preskriptionsreglerna
Mitt förslag: De nu gällande särskilda angivelse- och preskriptionsreg-
lerna (6 kap. I1 § första och andra styckena BrB) upphävs.
Kommitténs förslag: Överensstäm mer med mitt förslag. Remissinstanserna tillstyrker enhälligt förslaget. Skäl för mitt förslag: Vid våldtäkt, våldförande och frihetskränkande otukt uppställer lagen f. n. krav på målsägandeangivelse för att åklagaren skall få väcka åtal. om åtal inte anses påkallat från allmän synpunkt. Denna regel liksom den motsvarande åtalsregel som tidigare gällde vid misshandel på enskild plats, tillkom främst som ett skydd för målsäganden. Vad gäller våldtäkt ansåg man att cn våldtäktsrättegång mot kvinnans vilja kunde innebära ett så svårt lidande för kenne att en önskan från hennes sida att slippa en sådan normalt borde respekteras.
De skäl som har legat till grund för införandet av angivelseregeln är enligt min mening inte hållbara, och de har som jag ser det haft olyckliga konsekvenser för rättstillämpningen på området. Det bör vara en ovillkorlig skyldighet för samhället att beivra våldsbrott av den allvarliga karaktär som det här är fråga om. Att låta kvinnan själv ta ställning till om en formell angivelse skall göras eller inte kan innebära en svår psykisk press för henne. Särskilt svår kan situationen vara när gärningsmannen är en kvinnan närstående person eller någon som på annat sätt är bekant med henne. Vidare ger den gällande ordningen möjlighet för gärningsmannen att på det ena eller andra sättet utöva påtryckning mot kvinnan i syfte att förmå henne att låta bli att ange brottet till åtal eller återta anmälan. Av en kriminologisk undersökning som kommittén har presenterat framgår också att angivelse uteblev eller återtogs vid en fjärdedel av de våldtäktsbrott som under 1970-talet kom till polisens kännedom.
Med hänsyn till vad jag nu har anfört anser jag liksom kommittén och remissinstanserna att den nuvarande angivelseregeln bör avskaffas.
I fråga om de brott som avses nu finns också en särskild preskriptionsregel, som innebär att åtal inte annat än när det är påkallat från allmän
synpunkt får väckas sedan sex månader har förflutit från brottet. om inte
angivelse skett dessförinnan eller laga förfall har förelegat. Regeln har tillkommit främst för att man har velat förhindra att kvinnan utövar ut-
pressning genom att under längre tid hota med att anmäla brottet. Som
kommittén har påpekat kan regeln därmed sägas vara en reflex av synsättet att man har skäl att vara misstänksam mot kvinnor som uppger sig ha
blivit våldtagna. Det är svårt att se varför risken för utpressning annars
skulle vara större vid denna särskilda brottstyp än vad den är vid alla andra fall av allvarliga brott där målsäganden har möjlighet att hota gärningsman-
nen med att låta brottet komma till polisens kännedom. I likhet med
kommittén och remissinstanserna anser jag att även denna regel vilar på
ohållbara grunder och bör avskaffas.
2.8 Koppleri m.m.
Mitt förslag: Prostitutionen som sådan kriminaliseras inte, vare sig för den prostituerade eller för kunden. Lagstiftningen inriktas i stället på alt prostitutionen skall motverkas genom ökade möjligheter till ingri-
pande mot koppleri. För sådant brott döms enligt förslaget den som
främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan har
tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Till skillnad mot vad som
f.n. gäller krävs inte att främjandet sker vanemässigt eller i syfte att få
ekonomisk vinning. Fastighetsägare åläggs att göra vad som skäligen kan begäras för att få hyresavtalet eller motsvarande upplåtelse att upphöra, om fastighetsägaren får veta att en upplåten lägenhet helt eller till väsentlig del används för prostitution. Gör inte fastighetsägaren det, kan han straffas för koppleri. I den föreslagna utformningen kommer koppleribestämmelserna att ta sikte endast på att försvåra olika former av manlig eller kvinnlig prostitution. Det fordras alltså att ena parten ger den andra ersättning för den sexuella förbindelsen.
Sexualbrottskommitténs förslag: Överensstämmer i sak väsentligen -med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar kommitténs stånd-
punkt att prostitution inte bör kriminaliseras. Några instanser — Örebro
kommun, Centerns kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Svenska
kvinnors vänsterförbund, Kommunistisk ungdom, Svenska hälso- och
sjukvårdens tjänstemannaförbund, Yrkeskvinnors riksförbund, Frikyrkorådet och Alla Kvinnors Hus — anser emellertid att kunderna bör bestraffas. Även ärkebiskopen och JämO anser att en kriminalisering av de
prostituerades kunder är en tänkbar väg. Sveriges socionomers, personal- & förvaltningstjänstemäns riksförbund föreslår införandet av ett allmänt.
inte straffsanktionerat förbud mo”: könshandel. Även i fråga om koppleriansvaret har de flesta remissinstanser godtagit kommitténs förslag. Några
instanser — hovrätten för Västra Sverige, juridiska fakulteten vid Lunds universitet, BRÅ och Sveriges domareförbund — anser emellertid att det bl. a. vad gäller kriminaliseringen gentemot fastighetsägare är alltför långt-
gående. Till vissa enskildheter som påtalats vid remissbehandlingen åter-
kommer jag i specialmotiveringen. Skäl för mitt förslag: Av de kartläggningar som har presenterats i olika sammanhang — bl.a. av prostitutionsutredningen i betänkandet (SOU 1981: 71) Prostitutionen i Sverige — framgår att prostitutionen i ett brett
perspektiv har samband med sociala förhållanden och strukturer liksom naturligtvis med människors och då kanske främst mäns syn på det motsat-
ta könet. Prostitutionen är uppenbarligen en företeelse med sådana negativa verkningar i samhället att den bör bekämpas med kraft. Verksamheten
är inte bara på flera olika sätt skadlig för många av de inblandade kvinnor-
na. Den är också oförenlig med strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor och män och ägnad att negativt påverka sexualsynen i allmänhet.
De sociala åtgärdernas betydelse för att minska prostitutionen kan knap-
past överskattas. Utan sådana åtgärder finns sannolikt inte förutsättningar
att nå varaktiga resultat. I ett mera långsiktigt perspektiv kan insatser som
syftar till att förändra människors inställning till sexualitet och könsrolls-
mönster och som är ägnade att främja jämställdheten mellan män och kvinnor leda till att prostitutionen blir en sällsynt företeelse.
Bör prostitutionen kriminaliseras?
En särskild fråga i den debatt som har förts rörande åtgärder mot
prostitutionen har varit om prostitutionen skall kriminaliseras eller inte. Enligt gällande rätt är det inte straffbart att sälja sexuella tjänster. Det är
inte heller annat än undantagsvis straffbart att köpa sådana tjänster. En-
dast i de fall den prostituerade är under 18 år kan det bli aktuellt att betrakta en prostitutionskontakt som en straffbar handling för kunden. Det är nämligen straffbart som förförelse av ungdom att genom att utlova eller ge ersättning skaffa eller söka skaffa sig tillfällig sexuell förbindelse med
den som är under 18 år (6 kap. 8 § BrB). Den som gör sig skyldig till sådan
handling kan dömas till böter elier fängelse högst sex månader. Andra
bestämmelser kan givetvis ibland bli aktuella. Exempelvis är det straffbart
som frihetskränkande otukt att ha sexuellt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjande av att deane befinner sig i vanmakt eller annat
bjälplöst tillstånd, t. ex. till följd av kraftig berusning.
Ett allmänt förbud mot prostitution skulle som jag ser det med största
sannolikhet få övervägande negativa effekter. Visserligen skulle kanske prostitutionen minska något, men de kvinnor som trots ett förbud skulle komma att ägna sig åt prostitution skulle för att över huvud taget finna
Prop. 1983/84: 105 . 39
kunder vara tvungna att anlita särskilda mellanhänder. Dessa skulle där-
med göra sig skyldiga till koppleri. Men eftersom en förbjuden prostitution och den därtill hörande ytterligare kriminaliteten skulle komma att ske i det fördolda, finns anledning anta att möjligheten att upptäcka brott i
anslutning till prostitution inte skulle bli stor. Därutöver skulle de inblan-
dade kvinnorna i än högre utsträckning än vad som är fallet i dag kunna bli beroende av den eller de personer som tjänstgör som kopplare.
En ytterligare negativ effekt som sannolikt skulle bli följden av en allmän kriminalisering är att rättsvårdande och socialvårdande myndigheter skulle
ställas inför ökade svårigheter att få kunskap om prostitutionens utbred-
ning. Samhällets möjligheter att hjälpa kvinnorna i deras svåra situation skulle minska. Med andra ord skulle de kvinnor som efter en allmän
kriminalisering fortfarande ägnar sig åt prostitution bli svårare att finna och därmed svårare att hjälpa.
Till detta kommer att en kriminalisering som riktar sig mot den prostituerade själv skulle te sig ytterligt inhuman och kunna uppfattas som en form
av klasslagstiftning. Från de sist angivna synpunkterna möter det naturligtvis inte några betänkligheter med en kriminalisering som riktar sig mot endast dem som
utnyttjar de prostituerades tjänster. Även en sådan kriminalisering skulle
sannolikt leda till en viss minskning av prostitutionen, men för de kvarva-
rande prostituerade skulle den leda till samma behov av mellanhänder som om straftbarheten hade omfattat den prostituerades eller båda parters
handlande. Också denna form av kriminalisering skulle vidare säkerligen bidra till att göra prostitutionen osynlig med de konsekvenser som jag nyss har berört. Man kan kanske inte heller helt bortse från risken för att en
sådan ordning skulle kunna bilda grogrund för olika slags utpressnings- . verksamhet.
I den allmänna debatten har också förespråkats andra lösningar, däribland en kriminalisering av fall där någon utnyttjar en prostituerad som bedriver verksamheten i syfte att få pengar till köp av alkohol eller narkotika. Här är det naturligtvis fråga om ett särskilt hänsynslöst handlande från kundens sida som i och för sig väl skulle förtjäna en straffrättslig
sanktion. Samtidigt står det klart att en sådan kriminalisering skulle bli
mycket svår att praktiskt hantera till följd av bevissvårigheter, det inom
straffrätten gällande kravet på uppsåt. etc. För de inblandade kvinnorna skulle sannolikt en kriminalisering även i detta hänscende få övervägande negativa konsekvenser. .
Sammanfattningsvis kommer jag till samma slutsats som sexualbrottskommittén, nämligen att det med hänsyn främst till de i prostitutionen
inblandade kvinnorna skulle vara olyckligt att ens för vissa speciella fall
utöka kriminaliseringen rörande prostitutionskontakter. Det finns däremot inte anledning att ändra den bestämmelse som f.n. kriminaliserar fall när
någon försöker få prostitutionskontakter med ungdomar under 18 år. Som
jag redan har nämnt är det också straffbart som frihetskränkande otukt att
otillbörligt utnyttja att någon på grund av berusning befinner sig i hjälplöst tillstånd. Den kriminaliseringen bör i enlighet med vad jag tidigare förordat
(avsnitt 2.3) behållas. |
Jag har hittills huvudsakligen uppehållit mig vid den kvinnliga prostitutionen. Vad jag har anfört har emellertid uppenbarligen i stort sett samma
tillämpning på manlig prostitution.
Koppleri
Straffbestämmelsen rörande koppleri 1 6 kap. 7 § första stycket BrB omfattar följande tre gärningstyper |
a) att vanemässigt främja eller utnyttja annans otuktiga Jevnadssätt
b) att för att bereda sig vinning främja celler utnyttja annans otuktiga levnadssätt
c) att förleda den som är under tjugo år till otuktigt levnadssätt.
I bestämmelsens andra stycke finns en särskild straffskala för grova brott. Vid bedömande av om brottet är grovt skall man särskilt lägga vikt vid om gärningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.
Som jag tidigare har konstaterat är det ett samhällsintresse att i största möjliga utsträckning söka förhindra prostitutionen och begränsa skadeverkningarna av den. Ett sätt att göra det är att minska möjligheterna för personer att tjäna pengar på andras prostitution. Detta kan åstadkommas
genom effektivt verkande straffbestämmelser som riktas mot koppleriverksamhet av olika slag.
Med denna utgångspunkt står det, som jag ser saken, klart att man i princip bör behålla den nu gällande? kriminalisering som gör det möjligt att inskrida med straff mot kopplare. Starka skäl talar också för att något
utvidga det straffbara området, så att man kan få till stånd effektivare
ingripanden mot koppleriverksamheten.
Inte sällan förhåller det sig så i den praktiska hanteringen att det är svårt för polis och åklagare att utreda om viss person som främjat prostitution
har gjort sig skyldig till koppleriverksamhet. Åklagaren måste bevisa an-
tingen att prostitutionen har främjats vanemässigt eller också att den som
främjat den haft ekonomisk vinning av sitt handlande.
Enligt min mening är det inte nödvändigt att kräva att främjandet skall ha varit vanemässigt eller att det skall ha medfört ekonomisk vinning. Prostitutionen är, som tidigare framhållits, eu samhällsont som måste
bekämpas. För att straffbarhet skall inträda bör det vara tillräckligt att
någon främjar prostitution. Jag föreslår därför att man slopar det nuvaran- . de kravet på att främjandet skall ha varit vancmässigt eller att det skall ha lett till ekonomisk vinning. I brottsaalken bör i stället föreskrivas att det är
straffbart som koppleri att främja att annan har tillfälliga sexuella förbin-
delser mot ersättning. Främjande kan givetvis ske även genom psykisk
Prop. 1983/84: 105 : 41
påverkan, och för flertalet fall blir det därmed straffbart även att förleda någon till prostitution oavsett personens ålder. Någon särskild bestämmelse om detta behövs inte. Gällande rätt innebär vidare att det är straffbart som koppleri att utnyttja
annans otuktiga levandssätt. Även beträffande denna form av koppleribrott krävs emellertid att det har skett vanemässigt eller för att ge gärningsmannen ekonomisk vinning, I fråga om denna typ av koppleribrott bör man för straffbarhet lämpligen kräva att någon på ett otillbörligt sätt ekonö-
miskt utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning. Med en på detta sätt utformad straffbestämmelse bör det i praktiken vara
något lättare att komma åt olika typer av sutenörverksamhet. |
Både sexualbrottskommittén och remissinstanserna har särskilt upp-
märksammat frågan om åtgärder mot fastighetsägare som hyr ut lokaler
till prostituerade. Uthyrning av lokal för användning som bordell, massageinstitut eller
dylikt kan f.n. vara straffbart som koppleri. När en sådan uthyrning
varken sker vanemässigt eller för vinnings skull gör sig fastighetsägaren enligt gällande rätt inte skyldig till brott. Dessutom har fastighetsägaren f.n. i praktiken inte så stora möjligheter att få hyresförhållandet att upphöra annat än när det står klart att lägenheten har använts för brottslig
verksamhet. |
Enligt min uppfattning är det önskvärt att i så stor omfattning som möjligt försvåra de s.k. massageinstitutens verksamhet. Denna prostitutionsform är för sin existens helt beroende av att det finns för ändamålet
lämpliga lokaler. Ju större svårigheter man skapar för dem som vill bedriva sådan verksamhet att få lokaler, desto mindre omfattning torde denna typ
av prostitution få i framtiden.
Med den uppbyggnad av kriminaliseringen som jag har förordat i det föregående blir det i princip straffbart för en fastighetsägare att upplåta en
lägenhet med uppsåt att den helt eller väsentligen skall användas för
prostitution. Den fastighetsägare som hyr ut en lokal med sådant uppsåt
måste nämligen anses ha främjat verksamheten och kommer alltså normalt .
att kunna straffas för koppleri. |
Om man som ett resultat av förslaget i denna del åstadkommer att sådan
prostitution som bedrivs under täckmantel av ”massageinstitut”, ”poseringsateljé”” e. d. motverkas, torde detta leda till en minskning av prostitu-
tionen totalt sett. Jag anser att denna fördel överväger den nackdel som ligger i att ett mindre antal kvinnor som i dag prostituerar sig på massageinstitut i stället kanske i varje fall temporärt övergår till gatuprostitution.
Det räcker emellertid inte med att straffbelägga förfaranden då en fastighetsägare hyr ut en lägenhet med uppsåt att hyresgästen väsentligen skall använda lägenheten för prostitution. Man måste också kunna komma åt den situation då fastighetsägaren var i god tro vid uthyrningen men så småningom får reda på att lägenheten används för prostitutionsverksam-
het. I det sammanhanget bör man observera att det kan ligga till så att
fastighetsägaren faktiskt visste vad det var fråga om vid uthyrningen av lägenheten men bestrider detta, varefter åklagaren får svårigheter att överbevisa fastighetsägaren. Det underlättar därför polisens och åklagarens insatser mot prostitutionen, om man skapar cen straffsanktionerad förpliktelse för fastighetsägare att vidta de åtgärder som skäligen kan begäras för att få hyresavtalet att upphöra, om han efter upplåtelsen får reda på att lägenheten väsentligen används för prostitution.
Den s.k. hyreslagen (12 kap. jordabalken) innehåller i 42 § bestämmel-
ser om förverkande av hyresrätten. Sedan den I januari 1981 gäller att en hyresgäst har förverkat sin hyresrätt och att hyresvärden således har rätt att säga upp hyresavtalet, om lägenheten helt eller till väsentlig del utnytt-
jas för näringsverksamhet, vilken utgör eller i vilken till ej oväsentlig del
ingår brottsligt förfarande. Bestämmelsen kom till i första hand för att olika former av olagligt spel skulle kunna motverkas mer effektivt. men den är
även avsedd att kunna användas vid koppleri (se prop. 1979/80: 179 s. 29).
Denna bestämmelse kan emellertid inte användas i fall då en prostituerad själv använder en lägenhet för prostitutionsverksamhet utan att koppleri eller annan brottslig verksamhet bedrivs i lägenheten. Jag anser
att bestämmelsen bör utvidgas så ett förverkande kan ske även i dessa fall.
Jag vill betona att avsikten inte är att göra det omöjligt eller försvåra för prostituerade att få bostad. Om man i bestämmelsen ställer upp det kravet
att lägenheten skall helt eller till väsentlig del användas för tillfälliga
sexuella förbindelser mot betalning, träffas i praktiken inte det fallet att
den prostituerade använder lägenheten till permanent bostad (jfr prop. 1979/80: 179 s. 102).
Efter cn sådan ändring av hyreslagen kommer sannolikt seriösa fastighetsägare i allmänhet att säga upp hyresgäster som använder lägenheten
väsentligen för prostitutionsverksamhet. Man har emellertid självfallet att
räkna med att det också finns fastighetsägare som inte skulle anse sig ha anledning att ingripa med uppsägning utan låta prostitutionen fortsätta. Som förut nämnts bör man emellertid genom ändringar i strafflagstiftning-
en åstadkomma att fastighetsägaren tvingas att vidta åtgärder.
Ett sådant resultat kan åstadkommas genom att man efter mönster av vad som f.n. gäller om dobbleri (16 kap. 18-:5 BrB) för in en särskild regel i brottsbalken som tar sikte på det fallet att en hyresvärd får veta att en uthyrd lägenhet helt eller till väsentlig del används för prostitution. Bestämmelsen bör få den innebörden att hyresvärden i sådant fall anses
främja tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning, om prostitutionsverksamheten fortsätter eller återupptas och värden underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra.
Vad jag har sagt om hyresavtal bör naturligtvis på motsvarande sätt gälla
i fråga om upplåtelse av bostadsrätt. Till vissa särskilda tillämpningsfrågor återkommer jag i specialmotiverin2en.
Prop. 1983/84: 105 . : 43
En speciell fråga med generell räckvidd är om man bör inskrida med straff för koppleri även i andra situationer än när det är fråga om prostitution. Nuvarande regler om koppleri är naturligtvis i första hand inriktade på att förhindra prostitution. I lagtexten används emellertid uttrycket ”otuktigt levnadssätt”. Detta uttryck har mer vidsträckt omfattning än vad som brukar inrymmas i begreppet prostitution. Det är alltså möjligt att med straff inskrida mot den som underlättar för andra att ha tillfälliga förbindelser utan att det är fråga om någon prostitution. Som exempel kan anges att någon mot särskild ersättning lånar ut sin lägenhet till sina vänner och bekanta för att de skall kunna ha sexuellt umgänge med tillfälliga partners i lägenheten.
I denna del får bestämmelserna anses bygga på ett föråldrat synsätt. Tillfälliga sexuella förbindelser som inte har karaktären av prostitution bör inte beröras av strafflagstiftningen. Det kan inte vara befogat att upprätthålla ett straffrättsligt skydd för den allmänna sedligheten. Koppleribe-
former av prostitution, vare sig det är fråga om manlig eller kvinnlig prostitution.
Straffet för koppleri är f. n. fängelse i högst fyra år. Till skillnad från ett par remissinstanser finner jag ingen anledning att ändra den straffskalan. På samma sätt som är fallet enligt gällande rätt bör det också vara möjligt att döma till högre straff då brotter ter sig särskilt allvarligt, dvs. dä det är fråga om grovt koppleri. Straffskärpning bör komma i fråga då gärningsmannen främjat prostitution i stor omfattning eller om han behandlat den prostituerade på ett särskilt hänsynslöst sätt.
2.9 Stöd och hjälp till våldtäktsoffer under rättegång m. m.
| Mitt förslag: Material för information och utbildning beträffande förfa-
randet vid förundersökning och rättegång i mål om sexualbrott arbetas ut av de ansvariga myndigheterna. Behovet av hjälp och stöd åt den som varit utsatt för sexualbrott tillgodoses inom ramen för tillgängliga resurser hos socialtjänsten och sjukvärden och avses kunna ske bl.a. genom att en kontaktperson förordnas enligt socialtjänstlagstiftningen. Genom en särskild ändring i rättegångsbalken skapas utrymme för att kontaktpersonen eller annan som lämnar en målsägande biträde med personligt stöd skall kunna göra detta även under rättegången. |
Kommitténs förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag. Dock föreslås ingen ändring i rättegångsbalken. Remissinstanserna: Remissinstanserna är över lag positiva till kommittéförslaget. Från flera håll föreslås dock att en kvinna som varit utsatt för våldtäkt skall ha rätt till juridiskt biträde i rättegången.
4 Prop. 1983/84: 105
Skäl för mitt förslag: I den allmänna debatten har inte sällan kritik riktats mot det sätt på vilket förundersökningsförfarandet och rättegången genomförs när det är fråga om våldtäktsbrott. Man har påpekat att förfarandet ofta blir mycket påfrestande för kvinnan, att de som leder förhören inte har känsla för den svåra situation hon befinner sig i och därför inte behandlar henne med den hänsyn och urskillning som är på sin plats. Förslag har också väckts om att juridiskt biträde bör lämnas kvinnan framför allt under : rättegången men även under förundersökningsförfarandet.
Allmänt om det rättsliga förfarandet
Om mitt förslag i det föregående genomförs kommer en del av grundvalen för den kritik som har nämnts nyss att falla bort. Jag vill här särskilt hänvisa till att jag i det föregående har betonat att sådana faktorer som exempelvis hur kvinnans levnadssätt har varit får anses irrelevanta för den rättsliga bedömningen. Den del av förundersöknings- och rättegångsförfarandet som hittills ibland har inriktats på sådana faktorer blir därmed så gott som alltid onödig. I sammanhanget bör understrykas att det är mycket angeläget att domstolens ordförande under rättegången vakar över att rättegången inte glider in på ett spår där frågan närmast blir hur kvinnans levnadssätt har varit och inte heller inriktas på henne beteende i samband med den åtalade gärningen i den mån det saknar rättslig relevans. Kommer frågor av den typen från försvararens eller åklagarens sida, åligger det ordföranden att inom ramen för sin processledning se till att processen inte kommer på sned.
I detta hänseende behövs inte några särskilda lagregler. Det följer nämligen av 46 kap. 4 § rättegångsbalken (RB) att rätten skall se till att man inte drar in i målet någonting som inte har betydelse.
Självfallet gäller motsvarande beträffande förundersökningsförfarandet. Under förundersökningen skall man utreda vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om tillräckliga skäl finns för åtal mot honom. Man skall vidare bereda målet så att man kan förebringa bevisningen vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Vid förundersökningen skall beaktas inte bara de omständigheter som talar rnot den misstänkte utan också de som är gynnsamma för honom. Bevis som är till den misstänktes förmån skall tas tillvara. Vidare gäller att undersökningen skall bedrivas så att ingen onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet (23 kap. 4 § RB). Härav följer givetvis bl.a. att förundersökningen inte får medföra olägenheter för kvinnan cxempelvis genom att hon i onödan utsätts för närgångna och kränkande frågor.
Bl. a. med hänsyn till att våldtäkt är ett mycket allvarligt brott, står det dock klart att en förhällandevis ingående undersökning till belysning av vad som verkligen har hänt ofta är nödvändig. Men den som leder ett polisförhör måste kunna ställa sina frågor med den hänsyn situationen kräver utan atv för den skull ge avkall på förhörets syfte. Av värde är
naturligtvis också om den åklagare som har att ta ställning till om åtal skall väckas eller ej vid ett personligt samtal med kvinnan underrättar henne om beslutet och om innebörden i olika brottsrubriceringar, liksom om vad som händer vid en rättegång. I de fall då åtal inte väcks på grund av att åklagaren inte anser sig kunna bevisa brott är det ofta viktigt att kvinnan får kännedom om bakgrunden till beslutet. Hon bör inte få tro att ett sådant beslut innebär någon sorts anklagelse mot henne.
Inför en rättegång finns anledning att från domstolens sida ägna eftertanke åt det förhållandet att det för kvinnan kan vara en svår påfrestning att möta den man som utsatt henne för ett övergrepp. Självfallet kan inte annat än rent undantagsvis ett möte helt undvikas. Det bör dock i de flesta fall finnas möjligheter att ordna de praktiska detaljerna inför rättegången så att kvinnan och mannen inte behöver tillbringa pauser eller annan väntetid i samma lokaler. Det kan också finnas anledning att informera kvinnan om hennes möjligheter att på samma sätt som vad gäller ett vittne få lämna sin berättelse utan att den åtalade mannen är närvarande (se 46 kap. 7 & RB) och om att rättegången kan hållas inom stängda dörrar (se 5 kap. I & RB).
Inte bara de situationer kvinnan ställs inför i samband med polisförhör och rättegång kan utgöra påfrestningar för henne. Den läkarundersökning som normalt sker i nära anslutning till själva övergreppet utgör givetvis ett känsligt moment. Bl.a. gäller erfarenhetsmässigt att det är av värde att personalen ser till att hon inte lämnas ensam under väatan på undersökningen. Det är också klart att den undersökande läkaren bör informera kvinnan om undersökningens syfte och i förväg berätta om hur den skall utföras. .
Om riksdagen godkänner föreliggande förslag, är det min avsikt att för regeringen anmäla frågan om att ge socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen, RÅ och domstolsverket i uppdrag att i samarbete utarbeta lämpligt material för information och utbildning på området. Detta överensstämmer med kommitténs förslag. Det finns anledning för myndigheterna att samråda med RFSU för att utnyttja den kunskap på området som vuxit fram där under de senaste åren. Jag vill också nämna att det enligt min uppfattning bör särskilt anges att samråd bör ske med Sveriges advokatsamfund. Uppenbarligen är det nämligen av stor vikt att kanaler skapas för att informationsmaterialet skall nå ut till advokater som kan komma i fråga som offentliga försvarare för personer som misstänks för sexualbrott. Den information som arbetas ut på området bör över huvud taget riktas till all personal inom rättsväsendet samt hälso- och socialvården som kan tänkas komma i kontakt med offer för sexualbrott liksom naturligtvis i lämplig utsträckning även till dem som utsatts för sådana brott.
Personligt stöd åt den som har blivit utsatt för sexualbrott
Jag har i det föregående understrukit vikten av att de som har blivit utsatta för sexualbrott erhåller en insiktsfull och hänsynsfull behandling i
samband med den rättsliga handläggningen. I praktiken gäller det mest kvinnor men vad som sägs i det följande kan även avse män eller barn som blivit offer för. sexuella övergrepp.
Man måste vara medveten om att övergrep av detta slag ofta kan aktualisera konflikter, oavsett om de rättsvårdande instanserna agerar invändningsfritt från angivna utgångspunkter. Ofta kan naturligtvis kvinnans närmaste vara hennes stöd och hjälpa henne att bearbeta konflikten. I andra fall kan kvinnan vara I behov av stöd utifrån. Hur ett sådant stöd lämpligen bör utformas torde variera kraftigt bl.a. beroende på hur kvinnan upplevt övergreppet.
Eftersom de insatser som det här gäller alltså inte kan utformas lika för alla kvinnor synes övervägande skäl tala för att någon särskild vårdorganisation inte bör inrättas på området utan att samhällets reguljära organ bör tas i anspråk. Det kan exempelvis vara så att en våldtäkt aktualiserar en konflikt i kvinnans äktenskap. I ett sådant fall kan samhället erbjuda hjälp i form av familjerådgivning. I andra fall kan samhället behöva hjälpa till med en ny bostad. Händelser av aktuellt slag kan också för mycket unga flickor
hjälpbehov ett våldtäktsoffer kan ha kan göras lång. Om man bortser från fall då psykiatrisk hjälp eller annan läkarvård behövs, bör behovet av hjälp och stöd oftast tillgodoses inom ramen för socialtjänsten.
Socialtjänsten skall tillgodose medborgarnas behov av stöd och hjälp på det sociala området. Det finns anledning att ta avstånd från vissa uttalanden som har gjorts bl.a. vid remissbehandlingen av sexualbrottskommitténs betänkande av innebörd att det skulle vara i en eller annan mening chikanerande för en kvinna som blivit utsatt för brott att ta socialtjänstens tjänster i anspråk. Sädana uttalanden — som bottnar i ett synsätt som jag trodde vi hade kommit bort från — grundas på en missuppfattning av den moderna socialtjänstens mål och metoder. Socialtjänsten är till för alla medborgare och har ett genereilt uppdrag att på demokratins och solidaritetens grund främja bl. a. människors sociala trygghet.
En speciell svårighet i just detta sammanhang är att ge en kvinna som har varit utsatt för sexualbrott kunskap om den hjälp samhället kan ge. Kvinnan bör därför erbjudas kortakt med någon som har kunskap om vad man på den ort där kvinnan bor kan ge i form av stöd och hjälp. Liksom sexualbrottskommittén finner jag det angeläget att den befattningshavare inom polisen som leder ett förhör med en våldtagen kvinna känner till vilka psykiatriska öppenvårdsmottagningar, distriktsläkarmottagningar, vårdcentraler, ungdomsmottagningar, familjerädgivningsbyråer, socialbyråer, kvinnojourer, kvinnohus m.m. som finns och deras telefonnummer och öppettider.
Den våldtagna kvinnan bör i ett tidigt skede av förundersökningen ges en kort information om vilken hjälp hon kan få och om att det i den situation hon just då befinner sig är helt naturligt om hon är i behov av särskild
omsorg. Hon bör också informeras om möjligheten att hos socialtjänsten begära en kontaktperson (se 10 § socialtjänstlagen).
En särskild fråga gäller möjligheterna för ett brottsoffer att få hjälp eller stöd av det allmänna under själva rättegången. Såvitt avser juridiskt biträ-
de är här i första hand reglerna i rättshjälpslagen (1972:429) av intresse.
Enligt den lagen gäller med vissa undantag att rättshjälp kan beviljas
personer som behöver sådant bistånd i rättsliga angelägenheter. Den enskilde skall erlägga en avgift som baserar sig på hans eller hennes ekono-
miska förhållanden. Om den enskilde inte själv eller med hjälp av någon som på grund av tjänsteställning har att biträda honom eller henne kan ta
tillvara sin rätt, kan inom ramen för rättshjälpen biträde förordnas.
En grundförutsättning för att rättshjälp skall kunna beviljas är sålunda att sökanden behöver hjälp i en rättslig angelägenhet. Den omständigheten
att någon som målsägande eller vittne skall höras i en rättegång anses inte
innebära att en rättslig angelägenhet i denna mening föreligger.
Om emellertid målsäganden — dvs. den som har blivit utsatt för brottet.
— framställer ett eget yrkande i rättegången, är grundförutsättningen för
rättshjälp uppfylld. Ett sådant yrkande kan t. ex. gå ut på att målsäganden biträder åtalet och begär att gärningen skall rubriceras på annat sätt än vad åklagaren gjort. Om åklagaren beslutat att inte väcka talan eller att inte överklaga en frikännande dom, kan målsäganden vidare väcka enskih åtal
eHer själv överklaga domen. Det är dock inte säkert att rättshjälp med biträdestförordnande för målsäganden beviljas i dessa situationer: det beror på omständigheterna i det särskilda fallet om så anses kunna ske.
Har målsäganden skadeståndsanspråk på grund av bröttet. är åklagaren enligt 22 kap. 2 § RB skyldig att föra ersättningstalan för målsägandens
räkning, om det kan ske utan olägenhet och under förutsättning att målsägandens anspråk inte är obefogat. Denna rätt för målsäganden att få åklagaren alt utföra ersättningstalan anses normalt vara en fördel för
målsäganden, eftersom det betyder att målsäganden inte behöver riskera få
nägra egna rätltegångskostnader. Om emellertid målsägandens skade-
ståndstalan inte utförs av åklagaren, kan allmän rättshjälp med biträdesför-
ordnande beviljas målsäganden.
Möjligheterna för den som har varit utsatt för ett sexualbrott eller någon
annan brottslig gärning att inom ramen för rättshjälpen få rättsligt biträde på det allmännas bekostnad är alltså rätt begränsade och knutna till speci-
fika fall. När frågan har behandlats i den allmänna debatten och under ' remissbehandlingen av sexualbrottskommitténs betänkande har det inte heller varit behovet av juridiskt biträde för utformning av ansvars- eller skadeständstalan som stått i förgrunden. Vad man snarare har pekat på är behovet för målsäganden att få personligt stöd i samband med de förhör som hon eller han mäste undergå liksom under domstolsförfarandet i övrigt.
Jag har stor förståelse för dessa önskemål. Det är allmänt omvittnat att
den som för första gången kommer i kontakt med ett rättegångstörfarande
kan uppleva domstolsproceduren som påfrestande. Det formaliserade förfarandet, den främmande atmosfären och den tyvärr i viss mån kvardröjande benägenheten hos de i rättegången inblandade juristerna att använda svårbegripliga fackuttryck bidrar säkerligen härtill.
För den som är målsägande och alltså har blivit utsatt för det brott som
rättegången gäller kan påfrestningen av flera skäl bli särskilt stark. Målsäganden upplever helt naturligt ofta situationen så att hon eller han har ett befogat krav på upprättelse och kompensation för det övergrepp eller den kränkning som har förekommit. I rättegången — där det måste klarläggas om åtalet är styrkt eller inte — tvingas emellertid målsäganden i stället att underkasta sig ofta detaljerade förhör och 'korsförhör. Detta blir naturligtvis särskilt besvärande när den tilltalade förnekar gärningen och dennes försvarare från sina utgångspunkter kanske därför söker ifrågasätta trovärdigheten av målsägandens uppgifier. Redan den omständigheten att måls-
äganden måste konfronteras med den som begått brottet innebär f.ö. säkerligen ofta i sig en svår påfrestning. -
Vad som har sagts nu gäller för målsägande i allmänhet. Har målsäganden blivit utsatt för ett brott som innefattar en allvarlig personlig kränkning — såsom sexualbrott men även exempelvis vissa former av misshandel — måste situationen ofta vara särskilt obehaglig. Den speciella påfrestning som kvinnor erfarenhetsmässigt ofta har upplevt som målsägande i mål om våldtäkt och andra sexualbrott måste generellt sett minska, om mina förslag i det föregående genomförs. Att ett behov av personligt stöd för målsäganden under själva rättegången kommer att finnas kvar i en hel del av dessa fall står dock klart. Detsamma gäller för vissa andra situationer.
Jag tänker här t. ex. på vissa rättegångar om kvinnomisshandel.
När det gäller frågan i vilka former detta behov skall tillgodoses finns det som nämnts förespråkare för att get bör ske genom att ett juridiskt biträde förordnas för målsäganden. Jag är medveten om att en sådan ordning
förekommer i Danmark och Norge såvitt gäller våldtäktsmål.
Som jag ser det kan det på goda grunder ifrågasättas om just denna form
av hjälp är mest adekvat annat än för fall då det är frågor av rent juridisk
natur som målsäganden behöver hjälp med. Det gäller ju här inte att rättsligt styrka åtalet för det brott som är aktuellt: den uppgiften ankommer på åklagaren. F. ö. kan det som jag har antytt nyss inte sällan förhålla sig så att de i rättegången deltagande juristernas infallsvinklar på problemen
bidrar till att göra en rättegång påfrestande för målsäganden.
Om den som blivit utsatt för sexualbrott, vid behov får en kontaktperson förordnad åt sig enligt socialtjänstlagen, förefaller det vidare opraktiskt att
i elt senare skede koppla in en annan person på fallet. Detta gäller i
synnerhet om kontaktpersonen har närvarit som förhörsvittne vid de för-
hör som hållits med målsäganden under förundersökningen.
Mera ändamålsenligt är då som jag ser det att bereda utrymme för den som i övrigt biträder målsäganden med personligt stöd att göra detta även i rättegången liksom att över huvud taget skapa utrymme för sådant biträde. F.n. saknas nämligen uttryckliga regler om rätt för en målsägande som
med hänsyn till brottets karaktär eller eljest är i behov av personligt stöd
under rättegången att ha någon vid sin sida för att hjälpa till i detta
hänseende.
Jag anser detta vara en brist och förordar att saken rättas till genom en särskild regel i rättegångsbalken. En sådan regel bör naturligtvis inte ta sikte enbart på en kontaktperson som förordnats enligt socialtjänstlagen
utan utformas generellt, så att även t. ex. företrädare för kvinnojourer eller
kvinnohus eller närstående kan medverka på angivet sätt. Jag återkommer i specialmotiveringen till hur en sådan regel bör utformas.
Men det är inte bara i själva rättegången som en målsägande kan behöva personligt stöd. Erfarenheten visar att sådant stöd kan behövas redan vid
polisanmälan om brottet. Detsamma gäller naturligtvis som jag nyss var
inne på vid förhören under förundersökningen. Varken under förundersök- ' ningen eller rättegången är det fråga om uppgifter som i första hand kräver
juridiska kunskaper. Vad som krävs är framför allt psykologiska och
sociala insikter och erfarenheter. Jag anser att det personliga stöd som
mälsäganden behöver ges bäst av ett biträde som besitter sådana kvalifika-
tioner.
Jag är emellertid medveten om att man kan se frågan om i vilken form
målsäganden bör få biträde i här aktuella fall på olika sätt. Det är angeläget att uppmärksamt följa effekterna av den nya lagstiftningen i stort och av de former för hjälp åt framför allt kvinnor som varit utsatta för sexualbrott som jag här har förordat. Om det skulle visa sig behövas, är jag beredd att ta upp frågan om juridiskt biträde till omprövning.
Jag vill slutligen påpeka att jag är väl medveten om att ett sexualbrott — liksom kanske i ännu högre grad kvinnomisshandel i olika former — kan vara en utlösande faktor till att ett behov för målsäganden av juridisk hjälp uppkommer för skilda ändamål — det kan gälla försäkringsproblem, skilsmässofrågor, bodelning etc. Här skall naturligtvis behovet av juristhjälp tillgodoses enligt allmänna regler.
3 Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring rättegångsbalken.
3. lag om ändring i jordabalken, 4 Riksdagen 198384. I saml. Nr 105
4. lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479),
5. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).
Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3.
4 Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
4kap. 38
Den föreslagna ändringen är föranledd av att begreppet otukt genomgå-
ende avses bli utmönstrat ur brottsbalken. Någon ändring i sak beträffande paragrafens räckvidd är inte avsedd.
6 kap.
Kapitelrubriken
Det i den nuvarande rubriken använda begreppet ”sedlighetsbrott”
framstår språkligt som något föråldrat. Sexualbrottskommitténs förslag "Om sexuella övergrepp” synes av olika skäl — bl.a. med hänsyn till 5 § — inte fullt adekvat. Mitt förslag innebär i stället att kapitlet rubriceras
”Om sexualbrott”.
18 Första stycket
Förslaget innebär flera förändringar i förhållande till den nuvarande
lydelsen av stycket. De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas I avsnitt 2.2.
samlag för att ett sexuellt övergrepp skall rubriceras som våldtäkt. Någon definition av begreppet samlag har inte lämnats. Klart är emellertid att enligt gällande rätt åsyftas endast sexuella handlingar mellan personer av
olika kön. Av förarbetena framgår vidare att man inte kräver att samlaget skall ha lett till att mannen haft sädesavgång. Den vedertagna uppfattningen är att ansvar för fullbordad våldtäkt kan ådömas, om mannens och kvinnans blottade könsdelar har kommit i beröring med varandra.
Förslaget innebär en förändring i detta avseende. Ansvar för våldtäkt
skall nämligen kunna komma i fråga också vid sådant sexuellt umgänge
som är jämförligt med samlag. Med sexuellt umgänge avses detsamma som
med gällande rätts uttryck ”könsligt umgänge”, dvs. handlingar vilka typiskt sett avser att tillfredsställa eller uppväcka bådas eller enderas sexuella drift. Exempel på beteenden som nomalt bör kunna jämställas
med samlag erbjuder fall då en man berör kvinnans analöppning med sin
manslem eller tvingar kvinnan att suga på den (s.k. anala och orala samlag). Alla former av sexuellt umgänge kan emellertid inte anses jämför-
liga med samlag. Exempelvis kan det normalt inte jämställas med samlag
att en man tvingar en kvinna att onanera åt honom.
En annan förändring består i att brottsbeskrivningen har gjorts kKönsneutral. Ett homosexuellt övergrepp liksom ett övergrepp av en kvinna mot en
man blir sålunda att betrakta som våldtäkt, om förutsättningarna för detta i övrigt är uppfyllda. Kravet på att handlingen skall ha föregåtts av våld eller hot som innebär trängande fara bibehålls. I överensstämmelse med vad som gäller beträf-
fande rån (8 kap. 5 & BrB) har emellertid gjorts ett tillägg. Detta innebär att man med hot som innebär trängande fara skall likställa hot som för den hotade framstår som trängande fara. -
Med hänsyn till att en särskild straffskala har införts för grov våldtäkt
har straffmaximum för normalfallet av våldtäkt saus till fängelse i sex år. Minimum är som förut fängelse i två år. När det gäller att avgöra vilket straff inom skalan som skall tillämpas i det särskilda fallet blir våldets och hotets beskaffenhet liksom den sexuella kränkningens art av grundläggande betydelse. Härutöver gäller givetvis liksom i andra sammanhang att
straffmätningen måste ske med utgångspunkt i en helhetsbild av den situation som föreligger till bedömning i det särskilda fallet. Jag får i detta
avscende hänvisa till vad som har anförts i den allmänna motiveringen.
Andra stycket .
Stycket ger möjlighet att döma till ett lindrigare straff än fängelse två år, om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt framstår som mindre grovt. Av styckets avfauning följer att våldets
eller hotets art alltid skall beaktas vid bedömningen av om brottet kan hänföras under denna regel. En helhetsbedömning av den åtalade gärningen måste dock alltid göras. varvid givetvis även den sexuella kränkningens
art får betydelse. Till skillnad från gällande rätt innehåller lagtexten ingen-
ting som hänsyftar på förhållandet mellan offret och gärningsmannen. Detta saknar, liksom offrets beteende före övergreppet, över huvud taget betydelse när det gäller frågan om ett brott skall rubriceras som våldtäkt eller inte. Sådana faktorer avses också sakna självständig betydelse för frågan om ett brott skall hänföras under andra stycket, men ibland kan de naturligtvis liksom andra omständigheter utgöra en del av helhetsbilden.
Generellt gäller emellertid att allmänna uppgifter om exempelvis offrets vandel och levnadssätt måste anses sakna relevans för bedömningen. Här
som eljest är det som sexualbrottskommittén har uttalat gärningsmannens
handling och vad som har föranlett honom att utföra den som skall stå i centrum för den rättsliga bedömningen.
Tredje stycket
I stycket finns upptagen en särskild straffskala för grova fall av våldtäkt. Minimistraffet är angivet till fyra års fängelse och maximistraffet till tio års
fängelse. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om det medförde allvarlig skada eller sjukdom eller om gärningsmannen på annat sätt visat särskild råhet. Som exempel på fall när våldtäkt normalt bör bedömas som grov kan nämnas situationer när gärningsmannen hotat med något livsfarligt vapen, t.ex. skjutvapen, eller övergreppet har varit förenat med långvarigt frihetsberövande. Sadistiska inslag i samband med övergreppet eller grovt förnedrande handlingar mot offret är andra exempel på omständigheter som bör föranleda att gärningen bedöms som grov våldtäkt. S.k. gruppvåldtäkter bör uppenbarligen många gånger bedömas som grova. Är offret ett barn, en invalid eller en på annat sätt hjälplös person får ofta anses att gärningsmannen visat särskild råhet. Hit hör också fall då offret utsatts för särskilt allvarlig misshandel liksom normalt också situationer då våldet eller hotet har skett med vapen, kniv eller annat farligt tillhygge.
2 och 3 88
Det nuvarande brottet frihetskränkande otukt har delats upp på två brott, varav det ena, sexuellt tvång (2 § enligt förslaget) avser det fallet att någon genom olaga tvång förmår annan till sexuellt umgänge utan att fråga är om våldtäkt och det andra, sexuellt utnyttjande (förslagets 3 §), avser grovt missbruk av annans beroende ställning eller otillbörligt utnyttjande av annans hjälplösa tillstånd, psykiska sjukdom eller psykiska utvecklingsstörning.
I fråga om rekvisiten har endast språkliga ändringar gjorts i förhållande till 2 §i dess gällande lydelse, och kriminaliseringens räckvidd blir sålunda i princip densamma som tidigare. Med samlag jämförliga former av sexuellt umgänge har hänförts till I $ för fall då våld eller hot som innebär trängande fara kommit till användning. De faller således utanför tillämpningsområdet för nya 2 §. Avgränsningen gentemot våldtäktsbrottet består i att sexuellt tvång tar sikte även på fall då annat olaga tvång än s.k. råntvång har kommit till användning och på fall där fråga har varit om annat sexuellt umgänge än sådant som kan jämställas med samlag.
Beträffande 3 § skall här endast påpekas att den nuvarande straffbestämmelsen i 4 § för fall då någon har sexuellt umgänge med en person under 18 år som står under hans tillsyn vid en skola eller annan inrättning saknar motsvarighet i förslaget. Sådana handlingar kan emellertid vara att hänföra under straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande. om fråga har varit om ett grovt missbruk av den andras beroende ställning. För att ett sådant fall skall anses vara för handen bör generellt sett krävas att handlingen framstår som ett maktövergrepp mot en svagare person.
48 Första stycket
De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.4.
I stycket straffbeläggs som sexuellt utnyttjande av underårig till en början att någon har sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år. Med hänsyn till att paragrafens straffskala omfattar fängelse upp till fyra år innebär detta en straffskärpning för vissa sådana incestfall då en förälder utan del i vårdnaden har sexuellt umgänge med ett eget barn mellan 15 och 18 år. Enligt gällande rätt har i det fallet, om fråga inte har varit om frihetskränkande otukt, straff kunnat ådömas endast enligt 5 § för otukt med avkomling, varvid straffet varit maximerat till fängelse i två år.
Den som har sexuellt umgänge med någon som är underårig och står under hans fostran döms enligt stycket likaledes för sexuellt utnyttjande av underårig. Förbudet avser i första hand sexuellt umgänge mellan en underårig och hans eller hennes vårdnadshavare i de fall då vårdnadshavaren inte tillika är biologisk förälder. Fråga kan exempelvis vara om adoptivförhållande. Även en vuxen person som formellt inte har del i vårdnaden men som faktiskt intar en vårdnadsposition gentemot den unge omfattas av förbudet. Som exempel kan nämnas den som sammanbor eller är gift med den underåriges vårdnadshavare eller utan myndighets beslut tjänstgör som fosterförälder för den unge.
Bestämmelsen innebär vidare att den som enligt myndighets beslut har att svara för vård eller tillsyn av underåriga inte får ha sexuellt umgänge med den underårige. Härmed avses sådana situationer då vård eller tillsyn av den unge anordnas enligt särskild lagstiftning. För den ålderskategori det här gäller är det i första hand fråga om vård enligt lagen (1980: 621) med särskilda bestämmelser om vård av unga med placering i enskilt hem eller hem för vård eller boende. Även behandling enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, enligt den s.k. omsorgslagen (1967: 940) eller inom kriminalvårdens ram omfattas av bestämmelsen. Detta betyder att vuxna personer, som enligt det beslut som har meddelats svarar för vård av eller tillsyn över den underårige under inga omständigheter får ha sexuellt umgänge med honom eller henne, således inte ens om han eller hon helt frivilligt inlåter sig på den sexuella förbindelsen. 1 tillsyn inbegrips olika former av övervakning.
En särskilt förordnad förmyndare som av domstol anförtrotts vårdnaden om ett barn har ju också att enligt myndighets beslut svara för vård och tillsyn av barnet. En sådan förmyndare faller under straffbestämmelsen redan på den grunden att barnet står under hans fostran.
Stycket är tillämpligt på både hetero- och homosexuella handlingar. Det har i vissa hänseenden en snävare räckvidd än nuvarande 4 3. I förslaget saknas nämligen bl.a. direkt motsvarighet till det nuvarande kategoriska förbudet för en lärare att utöva sexuellt umgänge med en elev i åldern 15-17 år. Som förut har påpekats (avsnitt 2.4) gäller emellertid generellt
för fall av denna typ att den som har ett starkt inflytande över den unge och grovt missbrukar den unges beroendesituation till att skaffa sig sexuellt umgänge kan straffas enligt 3 §. För sexuellt utnyttjande av underårig kan dömas till fängelse högst fyra år. Samma straffskala gäller i dag för otukt med ungdom.
Andra stycket
Enligt stycket föranleder grova fall av sexuellt utnyttjande av underårig
fängelse inom latituden två till åtta år. Bestämmelsen är avsedd att i viss
utsträckning ersätta nuvarande 6 kap. 3 § andra stycket BrB. Bestämmelsen innebär en straffskärpning för grova övergrepp mot ungdomar mellan
15 och 18 år. Stycket tar bl. a. sikte på fall när en vårdnadshavare eller den som har del i den underåriges fostran utnyttjat denne sexuellt vid upprepade tillfällen. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall hänsyn också tas till om
barnet lidit psykisk eller fysisk skada av övergreppet.
Ett annat skäl till att brottet bör bedömas som grovt kan vara att det innefattar ett förfarande som avses i 2 eller 3 §. I ett sådant fall skall brottet enligt allmänna principer inte bestraffas även enligt någon av de paragraferna. Innefattar gärning sådant tvång till samlag eller motsvarande som
avses i I $ skall man också normalt döma enbart för grovt sexuellt utnytt-
jande av underårig. Detta gäller dock inte om gärningen är att hänföra till
grov våldtäkt. Om i det fallet just den omständigheten att brottet innefattar
sexuellt utnyttjande av underårig har beaktats när väldtäktsbrottet bedömts som grovt, skall gärningsmannen enligt vanliga principer för kon-
kurrens dömas enbart för grov våldtäkt och alltså inte även för grovt
sexuellt utnyttjande av underårig. :
Ansvar skall enligt 11 § ådömas även den som inte insåg men hade skälig anledning antaga att den unge inte hade uppnått 18 års ålder.
5§
De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.5.
Paragrafen motsvarar nuvarande 5 § utan någon egentlig ändring i sak. Med hänsyn till att begreppet otukt i övrigt genomgående har utmönstrats i
förslaget har brottsbeteckningarna dock ändrats till "sexuellt umgänge med avkomling” resp. ”sexuellt umgänge med syskon”. I fortsättningen
liksom nu inriktas emellertid kriminaliseringen endast på samlag.
Eftersom sexuellt umgänge med egen avkomling under 18 år alltid blir straffbart som sexuellt utnyttjande av underårig enligt 4 8, har fall som avses i 4 § uttryckligen undantagits från tillämpningsområdet för första stycket.
6§
De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.4.
Enligt paragrafen, som motsvarar nuvarande 3§ i kapitlet, straffas den som har sexuellt umgänge med barn som inte fyllt 15 år. Straffskyddet för barn under 15 år är ovillkorligt. Liksom tidigare kan åtal underlåtas då skillnaden i ålder mellan gärningsmannen och barnet är obetydlig. Om detta finns en regel i 138.
För att straff skall ifrågakomma räcker det med att ett sexuellt umgänge med barn under 15 år har förekommit. Beträffande innebörden av begreppet sexuellt umgänge hänvisas till vad som har anförts vid I $. För straffbarhet fordras också att gärningsmannen haft uppsåt. vilket bl.a. innebär att han i princip skall ha känt till att barnet inte har fyllt 15 år. I detta hänseende har emellertid i [1§ (nuvarande 98) en jämkning gjorts såtillvida att ansvar skall ådömas också den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att barnet inte hade fyllt IS år.
Omständigheterna vid brottet kan naturligtvis variera mycket beroende på bl.a. barnets ålder och känslighet samt det sexuella övergreppets art. De allvarligaste sexuella övergreppen mot barn innefattar så gott som alltid moment som gör att gärningen inte skall hänföras till sexuellt umgänge med barn utan till något annat brott som regleras i 6 kap. BrB. Det kan t.ex. bli fråga om ansvar för våldtäkt, sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande av underårig. Liksom sexualbrottskommittén anser jag därför att en särskild straffskala för grova fall kan undvaras. Däremot har jag liksom bl.a. socialstyrelsen funnit anledning saknas att i enlighet med kommittéförslaget sänka straffskalan för normalfallet enligt nuvarande 38. Skalan omfattar alltså liksom tidigare fängelse i högst fyra år.
För att bedömningen av konkurrensfrågor skall förenklas anges i paragrafen uttryckligen att den skall tillämpas endast när gärningen inte faller under någon av de tidigare straffbestämmelserna 1 kapitlet.
7§
De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.6.
Första stycket
För sexuellt ofredande döms enligt förslaget när någon sexuellt berör barn under 15 år, utan att det kan anses som sexuellt umgänge. I denna del överensstämmer förslaget i sak med första stycket i gällande rätts straffbestämmelse mot otuktigt beteende (6 kap. 6§ BrB).
Vad som skall anses som sexuellt umgänge framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 2.1 och specialmotiveringen till 18. Alla beröringar med sexuell inriktning är sålunda inte att betrakta som sexuellt umgänge. Som exempel på en handling som utgör sexuellt ofredande men inte sexuellt umgänge kan tas det fallet att en vuxen person av sexuellt intresse mer flyktigt berör ett barns könsorgan.
Kriminaliseringen enligt förevarande stycke går emellertid längre än gällande rätt så till vida att den avser även gärningar som innebär att någon förmår ett barn att företa eller medverka i handlingar med sexuell innebörd. Det skall med andra ord röra sig om en handling som utan att innefatta beröring har en klar och för en vuxen person otvetydig sexuell prägel.
Ett typexempel på en sådan handling som avses här är att barnet utnyttjas som modell för framställning av pornografisk bild. Den som skildrar barn i en sådan bild kan i dag dömas för barnpornografibrott enligt 16 kap. 10a§ BrB. En förutsättning för ansvar enligt den bestämmelsen är dock att gärningsmannen har uppsåt att bilden sprids. I typfallet innebär detta att gärningsmannen har ett kommersiellt intresse av fotograferingen. Saknas spridningsuppsåt kan gärningen f.n. inte bestraffas, Enligt förevarande stycke blir framställandet av sådan bild straffbart även då spridningsuppsåt saknas, under förutsättning att bilden framställs efter levande modell. Stycket kommer därmed att omfatta bl.a. handlingar som innebär att någon framställer pornografiska bilder av barn för eget bruk.
Även i de fall ett barn förmås till sexuell posering utan samband med att det avbildas i pornografisk bild skall man döma för sexuellt ofredande av barn. Detta gäller också i fall då barnet inte utsatts för vare sig tvång eller annan otillbörlig påverkan för att medverka.
Det är viktigt att understryka att straff för sexuellt ofredande enligt förevarande stycke kan förekomma endast när den vuxnes handling har sexuell inriktning i den meningen att det är fråga om att söka reta eller tillfredsställa den vuxnes sexualcrift eller om att förmå barnet till handlingar med klar och otvetydig sexuell innebörd. Om sålunda, för att ta ett exempel, vuxna under lek med barn kommer att beröra barnets blottade könsorgan blir det inte fråga om straffansvar. Detsamma gäller självfallet om en vuxen person fotograferar ett naket barn utan att fotografiarrangemanget har sexuell innebörd.
Om de i detta stycke angivna rekvisiten är uppfyllda och brottet dessutom innebär att gärningsmannen har skildrat ett barn i pornografisk bild med uppsåt att sprida bilden blir även straffbestämmelsen i 16 kap. 10a§ BrB tillämplig. I detta fall torde normalt brottskonkurrens föreligga, vilket innebär att gärningsmannen skall dömas både för sexuellt ofredande och
för barnpornografibrott.
Andra stycket
Stycket, som behandlar exhibitionistiska beteenden och uppenbart sedlighetssårande uppträdande mot annan, motsvarar nuvarande 68 andra stycket med endast språkliga ändringar. Brottsbeteckningen blir enligt förslaget även här sexuellt ofredande.
8§
De allmänna övervägandena bakom förslaget redovisas i avsnitt 2.8.
Första stycket
För koppleri döms enligt stycket den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att annan upptar tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. |
Med främjande avses detsamma som i den nu gällande koppleribestämmelsen. Främjandet kan ske på många olika sätt. Det kan exempelvis ske genom att någon lämnar anvisning på prostituerades adresser eller genom att någon håller en bordell. Även en psykisk påverkan på annan varigenom denne beslutar sig för prostitution kan utgöra ett främjande. I ett sådant fall får dock krävas att den psykiska påverkan inte är alltför obetydlig: den måste verksamt ha bidragit till den andres beslut att prostituera sig (jfr rättsfallet NJA 1982 s. 198). Det krävs inte att gärningsmannens åtgärd i det enskilda fallet lett till att annan haft prostitutionsförbindelser. Det är tillräckligt att övriga brottsrekvisit är uppfyllda och att gärningsmannen skapat möjlighet eller underlättat för annan att ha tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning.
Gällande rätts krav på att främjandet eller utnyttjandet skall ha skett vanemässigt eller för att bereda gärningsmannen vinning har slopats. Enligt förslaget blir främjande generellt straffbart medan det för ekonomiskt utnyttjande förutsätts för straffbarhet att utnyttjandet har skett på ett otillbörligt sätt. Sistnämnda rekvisit får som regel anses uppfyllt i och med att någon på annans verksamhet som prostituerad skaffar sig fördelar utan vederlag eller mot vederlag som står i missförhållande till vad han å sin sida presterat. Den typiska formen av koppleri där gärningsmannen inte aktivt främjar annans verksamhet som prostituerad men ändå utnyttjar verksamheten är ju när en man, som sammanbor eller är gift med prostituerad, låter sig underhållas av kvinnan. Även den som vid ett enstaka tillfälle ekonomiskt utnyttjar en prostituerad gör sig emellertid enligt förslaget skyldig till koppleri under förutsättning att utnyttjandet framstår som otillbörligt.
Däremot kan, som sexualbrottskommittén har anfört, straffbarheten inte anses omfatta fall då exempelvis en hyresvärd mot normal hyra upplåter en vanlig lägenhet som bostad åt en prostituerad. En sådan åtgärd kan inte anses innebära vare sig ett främjande eller ett otillbörligt utnyttjande.
Vad som skall främjas eller utnyttjas för att straffbarhet skall föreligga är enligt gällande rätt ”annans otuktiga levnadssätt”. Enligt förslaget byts uttrycket ut mot ”att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning”. Av uttryckssättet framgår att fråga måste vara om mer än en tillfällig sexuell förbindelse. Några vid remissbehandlingen särskilt nämnda fall som inte ansetts böra träffas av kriminaliseringen faller därmed utanför det straffbara området. Det gäller situationer då någon vid ett
enstaka tillfälle förmedlar kontakt med en prostituerad genom att t. ex. lämna över ctt telefonnummer eller då en taxichaufför på begäran av en kund kör denne till en gata där han kan få kontakt med prostituerade.
Som förut har framgått innefattar uttrycket ”främja” också vissa former av psykisk påverkan, främjandet kan — för att använda uttryckssättet i 23 kap. 48 BrB — ske ”med råd eller dåd”. Med hänsyn härtill och till den utvidgning som har föreslagits för normalfallet av koppleri har den nuvarande särskilda bestämmelsen i 7 § första stycket för fall då någon förleder den som är under 20 år till otuktigt levnadssätt ansetts kunna undvaras.
Enligt gällande rätt är det straffbart att främja eller utnyttja annans otuktiga levnadssätt, dvs. vanemässiga utomäktenskapliga förbindelser av tillfällig natur. Förslaget däremot tar enbart sikte på åtgärder som främjar eller utnyttjar att annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Fill skillnad från sexualbrottskommittén avser jag då ersättning även i andra former än kontant betalning eller motsvarande. Att främja eller utnyttja andra sexuella kontakter än prostitutionskontakter blir emellertid inte straffbart som koppleri. I enlighet med denna inställning har också det särskilda brottet främjande av otukt — 6 kap. 73 tredje stycket BrB — slopats. Förfaranden av det slag som avses då någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse mellan andra blir emellertid straffbara som koppleri, så snart det är fråga om främjande av sexuella förbindelser mot ersättning.
Andra stycket
Tidigare har konstaterats att kriminaliseringen inte omfattar det fallet att en hyresvärd mot normal hyra upplåter en vanlig lägenhet som bostad åt en prostituerad. Om däremot en hyresvärd upplåter en lägenhet inte för bostadsändamål utan till att helt eller väsentligen användas för prostitutionsverksamhet — exempelvis under täckmantel av poseringsateljé e. d. — torde någon tvekan inte kunna råda om att han har främjat verksamheten på ett sådant sätt att han gjort sig skyldig till koppleri enligt första stycket. Detta förutsätter naturligtvis att han vid upplåtelsen hade uppsåt omfattande den avsedda användningen av lägenheten (jfr lagrådets yttrande beträffande en likartad fråga såvitt angår dobbleri; prop. 1979/80: 179 s. 110). Vad som har sagts nu gäller även när fråga är om upplåtelse av en lokal eller bostadslägenhet mot marknadsmässig hyra. Någon bestämmelse om detta torde inte behövas. och i själva verket kan det göras gällande att en uttrycklig föreskrift i ämnet skulle kunna föranleda till tillämpningsproblem genom att ge upphov till motsatsslut (jfr nyssnämnda yttrande av lagrådet).
I förevarande stycke regleras i stället det fallet att en hyresvärd först efter det att han med hyresrätt har upplåtit en lägenhet får kunskap om att lägenheten av hyresgästen inte används som bostad utan helt eller väsentligen för prostitutionsverksamhet.
I det följande föreslår jag en ändring i hyreslagen enligt vilken en hyresgäst skall anses ha förverkat hyresrätten till sin lägenhet, om den väsentligen används för prostitutionsverksamhet. Den nu ifrågavarande straffbestämmelsen har tillkommit för att lägga på hyresvärden cn rättslig skyldighet att begagna sig av hyreslagens möjlighet att säga upp hyresavtalet med den hyresgäst som använder lägenheten för prostitutionsverksamhet. Enligt bestämmelsen krävs att en hyresvärd för att undgå straffansvar skall antingen förmå hyresgästen att upphöra med prostitutionsverksamhet i den förhyrda lägenheten eller också göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra. För straffbarhet krävs vidare att hyresvärden visas ha fått kunskap om vad lägenheten används till.
Tillägget i denna del ökar möjligheten att på ett effektivt sätt motverka poseringsateljéer och bordeller. När polisen eller de sociala myndigheterna får kännedom om att sådan verksamhet förekommer i en lägenhet, kan hyresvärden underrättas om förhållandet. Hyresvärden blir då — givetvis förutsatt att uppgifterna är riktiga — i princip skyldig att göra vad som skäligen kan begäras för att få bort hyresgästen från lägenheten, såvida han inte kan få garantier för att lägenheten inte längre kommer att användas på aktuellt sätt.
Vad som skäligen kan begäras av hyresvärden är i första hand att han — under åberopande av den särskilda förverkandegrunden i hyreslagen — säger upp hyresavtalet och, om det behövs, begär handräckning för att få hyresgästen att avflytta.
För att med framgång kunna säga upp ett hyresavtal på den grund som avses nu måste hyresvärden emellertid kunna bevisa att lägenheten väsentligen har använts för prostitutionsverksamhet. I annat fall löper han risk att förlora en efterföljande rättegång och att få betala kostnaderna i målet. Om det är fråga om en annan lägenhet än bostadslägenhet. kan hyresvärden dessutom få betala skadestånd enligt 12 kap. 57 § jordabalken.
Dessa förhållanden måste hållas i minnet när man bedömer vad som skäligen kan begäras av hyresvärden. Det är alltså inte meningen att han skall behöva göra någon mera omfattande egen utredning i saken. Någon skyldighet att säga upp ett hyresavtal föreligger naturligtvis inte heller. om han inte kan styrka förverkandegrunden. I klara fall bör emellertid skyldighet att säga upp avtalet föreligga. |
Ett exempel erbjuder den situationen att det av en lagakraftvunnen brottmålsdom rörande koppleri framgår att lägenheten väsentligen har använts för prostitutionsverksamhet. I andra fall kan de socialarbetare som har varit inkopplade på frågan tänkas vara beredda att avlägga vittnesmål i en eventuell rättegång. Det kan ju också tänkas att hyresgästen inte förnekar förhållandet.
Har hyresvärden kännedom om att lägenheten används för koppleri, bör det skäligen kunna begäras av hyresvärden att han anmäler brottet till polis- eller åklagarmyndighet, om förundersökning inte redan har inletts.
Resulterar en sådan anmälan sedermera i'en fällande dom, får hyresvärden möjlighet att fullfölja sitt agerande genom att säga upp hyresgästen, om det behövs för att fortsatt prostitutionsverksamhet skall kunna förhindras.
Vad jag nu har sagt om hyresförhållanden har motsvarande tillämplighet på bostadsrättsförhållanden. Jag föreslår i det följande att en ny förverkanderegel av förut nämnt innehåll förs in även i bostadsrättslagen (1971: 479).
I paragrafen behandlas grova fall av koppleri. Bedömningen av i vilka fall koppleri är att anse som grovt skall ske enligt samma kriterier som enligt gällande rätt. Som exempel har i lagtexten angivits fall där koppleriverksamheten haft stor omfattning eller där gärningsmannen hänsynslöst utnyttjat annan. Ett sätt att hänsynslöst utnyttja annan kan vara att begagna sig av eller åstadkomma drogberoende hos en kvinna för att förmå henne att prostituera sig till vinning för gärningsmannen. Ett annat sätt kan vara att utsätta henne för misshandel i syfte att få henne att inleda eller fortsätta en verksamhet som prostituerad.
Straffskalan för grovt koppleri är densamma som enligt gällande rätt.
10 §
Denna bestämmelse kriminaliserar prostitutionskontakter med den som är under 18 år. I likhet med vad som är fallet i gällande rätt är sådana förbindelser straffbara. I sak överensstämmer stadgandet helt med nuvarande 6 kap. 8§ BrB.
Denna bestämmelse motsvarar helt nuvarande 6 kap. 98.
12 §
Enligt paragrafen skall försök vara straffbart vid brott mot 1—4, 6, 8 och 988. Detta innebär en utvidgning i förhållande till gällande rätt som straffbelägger försök enbart vid brott mot nuvarande 1. 3 och 4 §§ (väldtäkt eller våldförande, otukt med barn och otukt med ungdom). Den praktiska effekten blir främst att sådana gärningar som i dag skulle bedömas som försök till frihetskränkande otuk: eller koppleri och i enlighet härmed är straffria fortsättningsvis blir kriminaliserade som försök till antingen sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande eller koppleri.
Inga sedlighetsbrott är i dag straffbara på förberedelse- eller stämplingsstadiet. Enligt förevarande paragraf skall förberedelse och stämpling till brott vara straffbart vid brott mot 13 samti mot 4§ andra stycket och 98 (våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri).
Handlingar som utgör förberedelse eller stämpling till brott utan att gärningsmannen uppnått försökspunkten kan tänkas förekomma i vissa
fall. Ett exempel kan vara att några män tillsammans planlägger en gruppvåldtäkt, utser ett offer, lyckas få offret till en från gärningsmännens synpunkt lämplig plats men ändå blir avbrutna innan något övergrepp har inletts. Det kan också röra sig om ett fall där någon eller några personer anskaffar lokaler för bordellverksamhet och söker knyta lämpliga kontakter med presumtiva kunder men där planerna på bordellverksamhet av någon oförutsedd anledning inte realiseras.
Mitt förslag i denna del, som överensstämmer med sexualbrottskommitténs. föranleds i första hand av den principiella uppfattningen att en kriminalisering på försöks- och förberedelsestadiet skall ske när det gäller så pass allvarliga brott som det här är fråga om. Det kan erinras om att försök till misshandel samt förberedelse och stämpling till grov misshandel utgör straffbelagda handlingar.
13 §
Paragrafen motsvarar tredje stycket av nuvarande 11§. Första och andra styckena i sistnämnda paragraf har upphävts av skäl som har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).
I paragrafen regleras möjligheten att underlåta åtal vid brott riktat mot den som är under 15 år.
I gällande rätt finns möjlighet för åklagare att underlåta åtal vid otukt med barn och otukt med ungdom samt försök till sådant brott när gärningsmannen är obetydligt äldre än målsäganden och åtal inte är påkallat ur allmän synpunkt.
Förslaget innebär vissa jämkningar i förhållande till gällande rätt.
Brottet sexuellt utnyttjande av underårig har betydligt snävare tillämpningsområde än gällande rätts bestämmelse om otukt med ungdom. Vid detta brott torde anledning att avstå från åtal i praktiken aldrig föreligga. Av denna anledning är paragrafen inte tillämplig vid brottet sexuellt utnyttjande av underårig.
De brott där åklagare i vissa fall skall underlåta åtal har i förslaget begränsats till sexuellt umgänge med barn och försök till sådant brott samt sexuellt ofredande av barn enligt 7§ första stycket. Dessa brott har sina närmaste motsvarigheter i gällande rätts bestämmelser rörande otukt med barn och otuktigt beteende enligt nuvarande 6 § första stycket. Sistnämnda brott omfattas inte av den nuvarande särskilda åtalsregeln. Ätalsregeln har I överensstämmelse med gällande rätt begränsats till fall då fråga är om sexuella handlingar mellan två tonåringar som skiljer sig obetydligt i ålder och utveckling.
Åtal skall emellertid väckas när det är påkallat ur allmän synpunkt. Som exempel på sådana fall kan nämnas att en 17-årig pojke använder en 14-årig flicka som modell-för framställning av pornografisk bild utan att använda sig av tvång men i fullt medvetande om att hon hyser motvilja mot handlingarna.
Anledning saknas att i enlighet med kommittéförslaget uttryckligen ange att åtalsregeln även gäller när fråga är om medverkan till brott av här aktuellt slag.
Ikraftträdande
Några särskilda övergångsregler vid ikraftträdandet av den nya lydelsen av 6 kap. BrB föreslås inte. Därav följer att allmänna bestämmelser rörande införande av ny lag på straffrättens område blir att tillämpa. De bestämmelser som är av intresse i detta sammanhang är 5 och 7 §§ lagen (1964: 163) om införande av brottsbalken (BrP).
I 5 § andra stycket BrP föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när domen meddelas, skall — bortsett från ett undantagsfall som här saknar aktualitet — den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff. Det bör framhållas att lagrummet förutsätter att man vid bedömandet av om en ny lag leder till lindrigare straff skall göra en jämförelse mellan de resultat till vilka man kommer i det konkreta fallet genom tillämpning av äldre resp. ny lag. I vissa fall kan man emellertid generellt avgöra om ny eller äldre lag leder till det lindrigare straffet eller till att gärningen är straffri. .
Mitt förslag innebär att den särskilda angivelsebestämmelsen och den därtill knutna preskriptionsbestämmelsen i nuvarande 6 kap. 11 § första och andra styckena skall upphävas. Beträffande gärningar begångna före ikraftträdandet som enligt äldre lag skall rubriceras som våldtäkt, våldförande eller försök till sådant brott eller som frihetskränkande otukt kommer dessa regler att gälla även efter den nya lagens ikraftträdande. Detta följer av 7 § BrP och den princip som kommer till uttryck i 12 § samma lag.
4.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 20 kap. 15 §
I det nya andra stycket, som berörts i avsnitt 2.9 i den allmänna motiveringen. regleras målsägandens rätt att vid behov biträdas av en lämplig person som kan lämna henne eller honom personligt stöd under
domstolsförhandlingen. |
Bakgrunden till stycket är att det erfarenhetsmässigt inte sällan förhåller sig så att målsäganden upplever rättegången som en stark påfrestning. Detta gäller naturligtvis särskilt om brottet har inneburit en allvarlig personlig kränkning. som fallet är när det gäller våldtäkt och liknande sexualbrott. Detsamma kan givetvis gälla även andra brottstyper, t.ex. kvinnomisshandel. Målsäganden tvingas till konfrontation med den som begått brottet. och denne har regelmässigt en försvarare vid sin sida. Åklagaren har till uppgift att styrka åtalet ur.der iakttagande av sin objektivitetsplikt, och det ingår ju inte direkt i åklagarens uppgift att lämna stöd åt målsägan-
den. I synnerhet, när det gäller brott som inneburit en allvarlig personlig kränkning och dessutom kan ge upphov till starka psykiska reaktioner av skilda slag hos målsäganden — såsom vid våldtäkt och liknande sexualbrott — är det därför uppenbart att målsäganden kan vara i behov av
särskilt stöd under rättegången.
Vid våldtäktsbrott och vid andra brott av här aktuellt slag — ett annat
typexempel utgör kvinnomisshandel — har i den allmänna motiveringen pekats på möjligheten att en kontaktperson förordnas för målsäganden enligt socialtjänstlagen. I andra fall kan målsäganden tänkas få hjälp genom exempelvis närstående, kurator vid sjukhus eller skola eller företrädare för kvinnojour eller kvinnohus. I dessa fall är det ju som regel naturligt att den
"som biträder målsäganden på angivet sätt vid behov får vara närvarande vid förhören under förundersökningen enligt de regler som gäller om
förhörsvittnen, se 23 kap. 10 §& RB och 7 § förundersökningskungörelsen
(1947:948). Detta kan ske redan nu. och nägra ändringar i de angivna reglerna har jag inte bedömt som nödvändiga.
Vad som däremot saknas i dag är en uttrycklig regel om rätt för den som biträder målsäganden med personligt stöd i anledning av brottet att fullgöra
den uppgiften även under rättegången. Det förekommer säkerligen ofta att rätten ändå medverkar till en sådan ordning men stöd i någon uttrycklig
föreskrift härom saknas.
I det nya andra stycket föreskrivs att en målsägande som hörs i anled-
ning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art eller eljest
kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången i sådant hänseende får biträdas av någon lämplig person. Med "rättegången" för-
stås i detta sammanhang varje tillfälle då målsäganden hörs, dvs. — för-
utom huvudförhandlingen — även exempelvis häktningsförhandling, om målsäganden har inkallats till denna.
Biträdets uppgifter är begränsade till vad som faller inom ramen för beredande av personligt stöd. Biträdet bör uppenbarligen normalt anvisas
plats bredvid målsäganden i rättssalen. Rättens ordförande bör kunna tillåta lågmält samtal mellan biträdet och målsäganden under förutsättning
att rättegången inte störs, på samma sätt som vanligen sker när det gäller
parter och ombud. Inom ramen för biträdets uppgifter får också anses ligga
att för målsägandens räkning exempelvis framföra till rätten att målsäganden för tillfället inte orkar svara på flera frågor eller av annat skäl behöver
en paus i förhandlingen. Det bör falla inom ramen för biträdets uppgifter att undantagsvis vid behov fästa rättens ordförandes uppmärksamhet på att en fråga till målsäganden kan bedömas vara av särskilt påfrestande art.
Däremot har biträdet givetvis inte till uppgift att i egentlig mening medver-
ka vid utredningen av ansvarsfrågan under domstolsförhandlingen. Någon ersättning i särskild ordning av statsverket avses inte utgå till den
som lämnar biträde enligt förevarande paragraf.
4.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken
12 kap. 42 8
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen.
Punkt 8 innebär i gällande lydelse att hyresrätten till en lägenhet är
förverkad och hyresvärden berättigad att säga upp avtalet. om lägenheten helt eller till väsentlig de! använcs för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet vilken utgör eller i vilken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande. Denna bestämmelse är regelmässigt tillämplig i fall då hyresrätten tillkommer en person som gjort sig skyldig till koppleri genom att upplåta lägenheten för prostitution (jfr prop. 1979/80: 179 s. 29). I den nya lydelsen blir emellertid punkten tillämplig även i andra fall då en lägenhet helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbin-
delser mot ersättning. Det gäller här i praktiken ofta fall då prostitutions-
verksamheten sker under täckmantel av en poseringsateljé, ett massageinstitut e. d.
Används lägenheten till stadigvarande bostad av en prostituerad som
dessutom tar cmot kunder i lägenheten, kan förverkanderegeln i praktiken
knappast bli tillämplig; kravet på att prostitutionsverksamheten skall utgö-
ra hela eller den väsentliga användningen torde då inte kunna anses upp-
fyllt. Något uttryckligt undantag för detta fall har inte ansetts motiverat. Ofta är emellertid i denna situation annan förverkandegrund tillämplig
(närmast någon av punkterna 3 och 5).
Enligt 43 § andra stycket skall uppsägning på förevarande grund ske
senast två månader från det hyresvärden fick kännedom om förhållandet. För fall då fråga varit om brottslig verksamhet finns dock en särskild möjlighet till förlängning. (Jfr prop. 1979/80: 179 s. 30).
I fråga om ikraftträdandebestämmelsen får jag hänvisa till ovannämnda
proposition s. 112.
4.4 Förslaget till lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479)
Jag får i denna del hänvisa till vad jag har anfört i anslutning till 12 kap.
4.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)
Ändringen är redaktionell.
5 Hemställan Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i brottsbalken,
RM lag om ändring i rättegångsbalken, WW lag om ändring i jordabalken, RB lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479),
vi lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
5 Riksdagen 1983/84. I saml. Nr 105
Prop. 1983/84: 105 | 66
Utdrag
LAGRÅDET : PROTOKOLL
vid sammanträde
1983-12-15
Närvarande: justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet
Rydin.
Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 15 september
1983 har regeringen på hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
"lag om ändring i rättegångsbalken,
WP lag om ändring i jordabalken, BB Jag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479) och nn . lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita Meyerson.
I ärendet har från före detta råémannen Harald Ljungström i Vällingby till lagrådet inkommit fyra särskilda skrifter, dagtecknade den 20 septem-
ber, den 8 och den 13 oktober samt den 29 november 1983, jämte vid
skrifterna fogade handlingar, allt rörande förslaget till ändring i 6 kap. brottsbalken.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 4 kap.
38 Paragrafen har i det remitterade förslaget undergått en redaktionell ändring med anledning av att begreppet otukt avses bli utmönstrat ur brottsbalken. Sålunda har uttrycket ”utnyttjad till otuktigt levnadssätt” ersatts med "sexuellt utnyttjad”. Det senare uttrycket svarar dock inte helt mot det förra till innebörden. Bl.a. kan det omfatta även det fallet att
mannen eller kvinnan blir sexuellt utnyttjad av endast en person såsom partner till denne. Dessutom leder det tanken till det i förslaget upptagna
särskilda brottet sexuellt utnyttjande 16 kap. 3 §, jfr även 4 §. Med det nuvarande uttrycket otuktigt levnadssätt åsyftas vanemässiga utomäkten-
skapliga förbindelser av tillfällig natur, i fträmsta rummet den mer eller
mindre yrkesmässiga, kvinnliga eller manliga prostitutionen (se NJA II 1962 s. 189). För att den nya lydelsen skall bättre svara mot vad som avses
torde, med anknytning till uttryckssättet i 6 kap. 8 och 9 §§ i förslaget,
väljas formuleringen ”utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser”.
Även andra redaktionella jämkningar har vidtagits I paragrafen. Bl.a. ersätts ordet ”eljest” i första meningen med uttrycket ”i annat fall”. Om det träffande ordet ”eljest” måste bytas ut mot annat uttryck, bör detta
med hänsyn till lydelsen av 4 kap. 2 § här vara ”i annat fall än som avses i I eller 2 §”.
6 kap.
1§
Första stycket. Enligt gällande rätt krävs för att våldtäkt skall föreligga att övergreppet förövas av en man mot en kvinna och att kvinnan tvingas till samlag. Denna innebörd av väldtäkt har ansetts för snäv och även . förmenats ge upphov till gränsdragningsproblem i rättstillämpningen. Kritik har sålunda anförts mot att brottsutredningarna måst inriktas på den svårutredda frågan, om handlingsförloppet kan anses ha inneburit samlag.
I det remitterade förslaget utvidgas våldtäktsbegreppet till att omfatta även annat sexuellt övergrepp än påtvingat samlag. Också sexuella övergrepp av kvinnor mot män eller av homosexuell natur — mellan män eller mellan kvinnor — skall kunna hänföras under straffbestämmelsen för våldtäkt. Förslaget tar därmed i första hand sikte på den allvarliga kränkning av offrets personliga och sexuella integritet som gärningen innebär. Kränk-' ningen anses vara av principiellt samma slag vare sig en man tvingar en
kvinna till samlag eller han gör sig skyldig till allvarligt sexuellt övergrepp
av annat slag. Exempel på hithörande allvarliga kränkningar anförs i kom-
mittébetänkandet (s. 71 och 148) och i remissprotokollet (avsnitt 2.2 och 4.1). | Mot en utvidgning av våldtäktsbegreppet enligt de tankegångar som '
ligger bakom lagförslaget i denna del finner sig lagrådet inte böra rikta någon erinran. Däremot vill lagrådet till närmare prövning ta upp den teknik som valts för den nya straffbestämmelsens utformning.
För att ge uttryck åt den vidgade innebörden av våldtäktsbegreppet används i förslaget lydelsen "samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge”. Med en sådan bestämning avses också att vinna den fördelen att de rättsvårdande myndigheterna inte behöver undersökå i detalj hur övergreppet gick till. Av betänkandet och remissprotokollet framgår emellertid att inte allt sexuellt umgänge åsyftas. Som också lagtexten ger vid handen kommer endast sådant sexuellt umgänge i fråga som kan anses jämförligt
med samlag. Annat sexuellt umgänge faller utanför straffbestämmelsen.
Det kan i stället bli hänförligt under 2 § i förslaget. Även exempel på
sexualhandlingar som inte är jämförliga med samlag anförs i betänkandet (s. 148) och i remissprotokollet (avsnitt 2.2 och 4.1). .
Förslaget kan väl sägas upphäva de gränsdragningsproblem som gällan-
de rätt medfört i praxis. Men i stället skapas nya liknande problem, i det att
Prop. 1983/84: 105 | 68
förslaget drar en gräns mellan sådant sexuellt umgänge som är. jämförligt med samlag och sådant sexuellt umgänge som inte är det. Av betänkandet och remissprotokollet att döma blir i många fall av betydelse vilken del av
kroppen som berört eller berörts av den enas eller den andras könsorgan.
Både utrednings- och bedömningssvårigheter uppkommer härmed, när det skall avgöras om handlingen är jämförlig med samlag eller inte. Delade meningar om den föreslagna utformningen har också kommit till uttryck —- under remissbehandlingen av kommittéförslaget. Gränsdragningen försvåras av att jämförelsen enligt den föreslagna lydelsen skall hänföra sig till själva den sexuella handlingen. Det ligger nämligen något främmande i att jämföra här ifrågavarande sexuella handlingar, som kan vara av vitt skilda
slag,-med samlag, som är uttryck för könsakten mellan man och kvinna i samförstånd. I remissprotokollet framhålls att det bör krävas att handling-
en skall ha varit av klart samlagsliknande karaktär för att brottet skall
bedömas som våldtäkt. Med detta synsätt kan svårligen till våldtäkt hänföras t. ex. sexuella övergrepp som består i att något främmande föremål förs
in i kvinnan eller som har ett sadistiskt inslag och som kan vara väl så
kränkande som ett påtvingat samlag. Om man vill utvidga våldtäktsbrottet
till att omfatta allehanda sexuella övergrepp hellre än att belägga dessa med samma straff under annan beteckning. synes det vara riktigare att vid bedömningen av övergreppet ta sikte på den sexuella kränkningens natur i stället för själva sexualhandlinger. som sådan. Jämförelsen bör med andra
ord avse det sexuella övergreppe: i fråga, å ena sidan, och det övergrepp som består i påtvingat samlag, å den andra. I sin framställning rörande innebörden av begreppet våldtäkt begagnar sig också kommittén av en jämförelse just med påtvingat samlag (bet. s. 71).
I enlighet med det anförda synes det vara att föredra att den grundläg-
gande bestämmelsen om våldtäkt får utformas så att den i en första mening
innehåller att den som tvingar annan till samlag genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara, döms för
våldtäkt till fängelse lägst två och högst sex år. I en andra mening torde få följa tilläggsbestämmelsen, att lika med våld anses att försätta den andra i
vanmakt eller annat sådant tillstånd. Därefter torde i en tredje mening föreskrivas att för våldtäkt döms också när någon genom våld eller hot som
nu sagts mot annan begår annat sexuellt övergrepp, vilket med hänsyn till
kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförligt med påtvingat samlag.
Andra stycket. Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av väldtäktsbegreppet föreslog sexualbrottskommittén en sänkning av minimi-
straffet för våldtäkt från två till ett års fängelse. Denna ändring fick inte,
betonade kommittén, uppfattas som att kommittén allmänt ville se mildare
på våldtäktsbrottet eller leda till mildare straffmätning än för närvarande. I remissprotokollet har föredragance statsrådet anslutit sig till kommitténs uppfattning och anfört att det snarare fanns fog för en skärpning av den
Prop. 1983/84: 105 | 69
allmänna synen på denna sorts brottslighet. Med denna utgångspunkt har föredragande statsrådet förklarat sig ha svårt att godta kommitténs förslag till sänkning av minimistraffet. Som emellertid en-del förfaranden, som nu : hänförs till de lindrigare brotten frihetskränkande otukt eller våldförande, kommer att enligt förslaget bedömas som våldtäkt var det enligt föredragande statsrådet uppenbart att fängelse i två år skulle vara en alltför sträng påföljd för vissa sådana fall. Detta har i det remitterade förslaget beaktats på det sättet att i våldtäktsparagrafen tillfogats en särskild bestämmelse, som ett andra stycke, av innehåll att om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är mindre grovt gärningsmannen skall dömas till fängelse i högst fyra år.
Det föreslagna uttrycket ”mindre grovt” är enligt lagrådets mening inte så lämpligt för avsedda fall med hänsyn till att paragrafen i det följande, i ett tredje stycke, upptar en särskild bestämmelse för brott som uttryckligen betecknas som grovt och som är förenat med förhöjt straff, fängelse lägst fyra och högst tio år. Andra styckets bestämmelse kan med hänsyn härtill läsas som om det avser brott som är ”mindre grovt” i förhållande till ' tredje styckets grova brott. Lagrådet förordar därför den jämkningen att andra stycket får avse fall då brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som "mindre allvarligt”.
Meningen med den tillfogade bestämmelsen i andra stycket är av remissprotokollet att döma att för vissa fall skapa möjlighet att döma till lindrigare straff än det lägsta straffet för normalbrottet, fängelse två är. Bestämmelsen upptar emellertid en särskild straffskala. nämligen fängelse i högst fyra är. Denna sammanfaller som synes till en del med straffskalan för normalbrottet, vilken är fängelse lägst två och högst sex år. Detta i förening med bestämmelsens utformning i övrigt skapar intryck av att andra stycket avser ett särskilt brott med egen straffskala. lät vara att det inte fått egen beteckning utan skall rubriceras som våldtäkt. Därmed bevaras föreställningen om att det fortfarande skall finnas en särskild, lindrigare form av sexuellt övergrepp motsvarande det nuvarande brottet våldförande, något som man eljest velat komma ifrån i förslaget. Till undvikande av en sådan föreställning bör andra stycket utformas som en undantagsbestämmelse i fråga om straffmätningen och gå ut på att straffet i vissa fall kan sättas lägre än straffskalan för normalbrottet. Ett särskilt maximistraff är heller inte påkallat för hithörande fall. Lagrådet föreslår att bestämmelsen ges det innehållet att om brottet med hänsyn till våldets eller hotets art och omständigheterna I övrigt är att anse som mindre allvarligt fär dömas till fängelse på kortare tid än som sägs i första stycket.
Med en sådan utformning vinns också den fördelen i förhållande till det remitterade förslaget att domstolen aldrig behöver tveka om tillämpningen av första eller andra stycket i paragrafen. Anledning att åberopa andra stycket kommer i fråga endast i fall då straffet anses böra sättas under
fängelse två år. |
Prop. 1983/84: 105 | 70
Det föreslagna andra stycket innehåller en ny bestämmelse av innebörd att den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet och som får vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning anses främja denna verksamhet, om den fortsätter eller återupptas i lägenheten och han underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra. I anslutning härtill föreslås en ändring i bl. a. 12 kap. 42 § jordabalken (hyreslagen) av innehåll att en hyresgäst skall anses ha förverkat hyresrätten till sin lägenhet, om denna väsentligen används för prostitutionsverksamhet.
Förevarande straffbestämmelse i 6 kap. 8 § i förslaget har enligt motiven till syfte att ålägga hyresvärden en rättslig skyldighet att begagna sig av de i hyreslagen genom förslaget tillskapade möjligheterna att säga upp hyresåvtalet med den hyresgäst som använder lägenheten för prostitutionsverksamhet. För att undgå straffansvar enligt bestämmelsen skall en hyresvärd, enligt vad som sägs i remissprotokollet, antingen förmå hyresgästen att upphöra med prostitutionsverksamhet i den förhyrda lägenheten eller också vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra. Såvitt uttalandet gäller skyldighet för hyresvärden att söka förmå hyresgästen att upphöra med prostituttonsverksamhet saknar det täckning i den föreslagna bestämmelsen. En sak för sig är att hyresvärden kan undgå den skyldighet att uppsäga hyresförhållandet som bestämmelsen föreskriver, om han förmår hyresgästen att upphöra med prostitutionsverksamheten.
I remissprotokollet anförs vidare bl.a. att, om hyresvärden har kännedom om att lägenheten används för koppleri, det skäligen bör kunna begäras av honom att han anmäler brottet till polis- eller åklagarmyn- dighet. Resulterar en sådan anrnälan sedermera i en fällande dom. får hyresvärden — heter det vidare — möjlighet att fullfölja sitt agerande ' genom att säga upp hyresgästen, om det behövs för att fortsatt prostitutionsverksamhet skall kunna förhindras. Även detta uttalande synes alltför långtgående i den mån det avser att utsäga att hyresvärdens skyldighet enligt bestämmelsen omfattar anmälan till polis- eller åklagarmyndighet. Den skyldighet den föreslagna bestämmelsen ålägger upplåtaren sträcker sig inte längre än till åtgärder med avseende på själva upplåtelsen. Han skall sålunda vidta de åtgärder som krävs för att han skall få upplåtelsen att upphöra. Däremot ålägges den föreslagna bestämmelsen, sådan den är utformad, inte hyresvärden att vid straffansvar göra polisanmälan för att få till stånd en närmare utredning i saken. Bestämmelsen skiljer sig sålunda från bestämmelsen i 23 kap. 6 § brottsbalken om straffansvar för den som underlåter att avslöja brott. Denna senare bestämmelse tar sikte just på bl.a. anmälan av brott genom sin lydelse ”Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja brott ... |
Det nyss återgivna uttalandet i remissprotokollet föranleder likväl viss tvekan om den föreslagna bestämmelsens innebörd. Bestämmelsen har sitt
mönster i den år 1980 antagna nya 18 § 1 16 kap. brottsbalken angående
straffansvar för hyresvärd, som inte vidtar åtgärder för att få hyresförhål-
landet att upphöra när lägenheten används för dobbleri. I motiven till den
bestämmelsen sägs, att upplåtaren i princip skall handla så att han omedel-
bart eller längre fram kan bringa upplåtelsen att upphöra. Vidare anförs att den naturliga åtgärden. när en hyresvärd har fått veta att illegal spelverk-
samhet bedrivs i en lägenhet som tillhör honom, bör vara att ange brottet till åklagarmyndigheten eller polisen (NJA II 1980 s. 399). Dessa uttalanden i förening kan ge intryck av att bestämmelsen skulle innefatta skyldighet för hyresvärden att anmäla verksamheten till åklagarmyndigheten eller polisen. En sådan vidsträckt innebörd kan dock inte utläsas av den lydelse
paragrafen fått. Detsamma måste anses gälla den nu föreslagna bestämmel-
sen. Men om meningen är att skyldigheten skall omfatta även andra åtgärder än sådana som "hänför sig till själva upplåtelsen, t.ex. anmälan till
åklagarmyndighet eller polis, bör bestämmelsen förtydligas i denna del.
Även i ett annat hänseende skiljer sig den nu föreslagna bestämmelsen från den i 23 kap. 6 § brottsbalken. Enligt den senare gäller det allmänna
uppsåtsrekvisitet med avseende på det brott som är i fråga, dvs. att eventuellt uppsåt är tillräckligt. Uppsåtsrekvisitet anses med andra ord uppfyllt redan vid misstanke om att brott är å färde; om det kan hållas för visst att den som hyser misstanken skulle ha underlåtit att avslöja brottet
även om han varit säker på att detta skulle begås därest han inte avslöjade det (se kommentaren till brottsbalken II, 5 uppl. 1982, s. 660). Den nu
föreslagna bestämmelsen förutsätter däremot vetskap hos hyresvärden,
vilket är ett starkare krav i fråga om det subjektiva rekvisitet. Bestämmelsen överensstämmer även på denna punkt med 16 kap. 18 § brottsbalken, och i motiven till denna bestämmelse anförs, att det i kravet på vetskap ligger en begränsning av ansvaret på så sätt att enbart misstanke om att dobbleri förekommer inte är tillräckligt för ansvar (NJA II 1980 s. 399). Det
kvalificerade kravet på uppsåt enligt den föreslagna bestämmelsen får
tydligen anses innebära, att hyresvärden skall ha sådan kännedom om verksamheten i lägenheten att han kan med framgång föra en uppsägningstalan mot hyresgästen. Av det tidigare anförda framgår att bestämmelsen inte innebär skyldighet för hyresvärden att vid uppkommen misstanke göra polisanmälan för att den vägen skaffa sig visshet om verksamheten i lägenheten.
Att märka är slutligen den skillnad som föreligger mellan det fallet då
lägenheten används för koppleri och det då den används för enbart prosti-
tution. I det senare fallet kan aldrig uppkomma fråga om att skapa visshet
genom polisanmälan eller liknande, eftersom verksamheten inte är brotts-
lig. N |
I redaktionellt hänseende skiljer sig den föreslagna bestämmelsen från
motsvarande bestämmelse i 16 kap. I8 § brottsbalken. Lagrådet vill föror-
da en lydelse som närmare ansluter sig till denna bestämmelse. I enlighet
härmed torde den nya bestämmelsen få lyda att. om den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet får vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning och han underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra, han skall, om verksamheten fortsätter eller återupptas i lägenheten, anses ha främjat verksamheten och dömas till ansvar enligt första stycket. Genom den här förordade lydelsen blir det tydligt att — såsom i fråga om dobbleri — en brottsförutsättning är att verksamheten förekommer i lägenheten efter det att hyresvärden har underlåtit att vidta sådana åtgärder för att avbryta lägenhetsupplåtelsen som skäligen varit påkallade (se NJA II 1980 s. 399).
Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 20 kap. 15 §
1 lagstiftningsärendet har ägnats stor uppmärksamhet ät frågan, hur den som blivit utsatt för sexuellt övergrepp skall på lämpligaste sätt beredas hjälp under efterföljande förundersökning och rättegång. Lagrådsremissen innehåller redogörelse för förslag om att stöd i angivna hänseenden skall lämnas av sjukvårdens och socialtjänstens organ. Förslagen omfattar också att material för utbildning och information om det rättsliga förfarandet skall utarbetas. Dessa förslag föranleder inte nägon erinran från lagrådets sida.
Kommittén har också tagit upp frågan, om det behövs särskilda bestämmelser om rätt för kvinnor som blivit utsatta för sexualbrott att få juridiskt biträde bl.a. i en påföljande rättegång. Enligt kommitténs mening saknas åtminstone för närvarande anledning att införa bestämmelser härom. Kvinnans behov av någon som ger henne stöd och hjälp kan enligt kommittén i stället tillgodoses genom att en person inom socialtjänstens ram förordnas att vara stödperson åt henne, såväl i rättegången som utanför denna. |
Lagrådsremissen upptar inte något förslag till särskilda regler om juridiskt biträde åt målsäganden i mål angående sexualbrott. Däremot föreslås. som ett andra stycke i förevarande paragraf, en ny bestämmelse av innehåll att en målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art eller annars kan antas vara i behov av
personligt stöd under rättegången, i sådant hänseende får biträdas av
någon lämplig person. Bestämme!sen gäller brottmål över huvud men är närmast avsedd för mål om ansvar för sexualbrott och kvinnomisshandel. I remissprotokollet framhålls särskilt att biträdets uppgifter är begränsade till vad som faller inom ramen för beredande av personligt stöd.
Lagrådet kan ansluta sig till de tankegångar som ligger bakom den
föreslagna bestämmelsen. Denna ger emellertid upphov till vissa praktiska spörsmål som bör klarläggas. I anslutning härtill bör framhållas att, eftersom kommitténs betänkande inte upptog något motsvarande förslag, nå-
gon bestämmelse i ämnet inte varit föremål före remissbehandling. Det
hade varit värdefullt med synpunkter från domar-, åklagar- och advokathåll på det praktiska behovet och den närmare utformningen av en lagregel.
Enligt den föreslagna lagtexten får målsäganden under rättegången ”bi-
trädas” av någon lämplig person. I motiveringen till bestämmelsen talas
också om ”biträdet”. Detta ger intryck av att fråga är om juridiskt biträde, dvs. en person som skall kunna medverka vid förhandlingen ungefär på
samma sätt som sådant rättegångsbiträde som avses i 12 kap. 22 § rätte-
balken). Som framgått är emellertid stödpersonens uppgift enligt förslaget inskränkt uteslutande till att ge målsäganden stöd på det personliga planet.
Någon rättegångshandling äger stödpersonen sålunda inte företa. Han får t.ex. inte ställa frågor vid förhör med målsäganden, den tilltalade eller
vittnen. Målsäganden får inte heller rådgöra med honom om hur frågor under målsägandeförhöret skall besvaras. Enligt remissprotokollet bör det falla inom biträdets uppgifter att vid behov fästa rättens uppmärksamhet på att en fråga till målsäganden kan bedömas vara särskilt påfrestande art. I anslutning härtill bör framhållas att det däremot ligger utanför den stöd-
jande personens uppgifter att ta ställning till om en fråga till målsäganden
är av betydelse för prövningen av åtalet eller förd skadeståndstalan. En
sådan bedömning ankommer på parterna och deras ombud eller juridiska
biträden samt, ytterst, på rätten (se 46 kap. 4 § rättegångsbalken).
Saken kommer självfallet i ett annat läge, om den person som åtföljer målsäganden vid förhandlingen gör detta i egenskap av rättegångsbiträde enligt reglerna i 12 kap. rättegångsbalken. Vid förhandlingens början måste därför, om målsäganden för egen talan, klargöras vilken ställning den medföljande personen avses skola inta i rättegången.
Ett spörsmål är om det åligger rätten att i förväg pröva huruvida det finns behov av stöd åt målsäganden vid en kommande förhandling och, om
sådant behov anses föreligga, ta initiativ till att någon lämplig person
infinner sig vid förhandlingen. Remissprotokollet ger ingen antydan om att
en sådan aktivitet från rättens sida är avsedd. Som den föreslagna regleringen är utformad ligger det också närmast till hands att i princip överlåta åt målsäganden att, i samråd med de sociala organ som kan vara inkoppla-
de, själv bedöma om stöd behövs.
En ytterligare fråga är om rätten skall utfärda kallelse på den som, enligt vad som har anmälts för rätten, skall tjänstgöra såsom stöd åt målsäganden
vid förhandlingen. Det förefaller naturligt att rätten skickar underrättelse om förhandlingen till personen i fråga. I praktiken torde det emellertid i
allmänhet komma att gå till så, art stödpersonen utan några formaliteter infinner sig till förhandlingen vid målsägandens sida. En fråga som rätten kan få anledning att ta ställning till är, om avsaknaden av personligt stöd åt målsäganden skall anses utgöra hinder för huvudförhandling.
Några närmare kvalifikationskrav på den som skall tjänstgöra som stöd åt målsäganden har inte uppställts. Det krävs endast att han är lämplig. Någon särskild prövning av lämpligheten torde i normala fall inte behöva göras av rätten.
J mål om ansvar för sexualbrott är det ej ovanligt att huvudförhandlingen åtminstone till någon del hålls inom stängda dörrar. När så sker får det förutsättas att den som har' följt med såsom stöd åt målsäganden äger närvara under förhandlingen i samma utsträckning som målsäganden.
Enligt förslaget skall ersättning av statsverket inte utgå till den som lämnar en målsägande stöd i enlighet med förevarande 15 §. Om målsäganden har fört ansvars- eller skadeståndstalan mot den tilltalade, kan det tänkas att målsäganden av denne vill begära ersättning för rättegångskostnad bestående i gottgörelse åt stödiaersonen. Det synes tveksamt om sådan gottgörelse avses utgöra ersättninpsgill rättegångskostnad (fr 18 kap. 8 § och 31 kap. 11 § rättegångsbalken). Ett klargörande på denna punkt är önskvärt. .
Mot bakgrund av de övriga förslag till stödåtgärder som berörts i det föregående ter det sig tveksamt, om det finns tillräckligt behov av en särskild bestämmelse i ämnet. Lagrådet vill dock inte motsätta sig att en bestämmelse införs. |
Under hänvisning till vad som sagts förut får lagrädet, när det gäller lydelsen av den föreslagna regeln. föreslå att orden ”i sådant hänseende biträdas av någon lämplig person” utbyts mot ”åtföljas av lämplig person som sådant stöd”.
Enligt det remitterade förslaget har bestämmelsen fått sin plats i 20 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken. Denna paragraf reglerar nu frågan om ersättning till målsägande för inställelse i rättegång. Den nya bestämmelsen har föga samband med denna regel. Den synes därför böra få sin plats i en särskilt paragraf i kapitlet, närmast efter 15 §.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan crinran.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL 1984-02-02
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Boström, Bodström, Gradin, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Wickbom
Proposition om ändring i brottsbalken m. m (sexualbrotten)
I Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken. 2. lag om ändring i rättegångsbalken,
3. lag om ändring i jordabalken, 4. lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479) och
S. lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
2 Förslaget till lag om ändring av brottsbalken
4 kap. 3 §
Jag godtar lagrådets förslag till justeringar beträffande denna paragraf.
6 kap. I $
Första stycket
Förslaget i lagrådsremissen innebär bl.a. att gärningsbeskrivningen för
våldtäktsbrottet utvidgas på det sättet att ansvar för våldtäktsbrott skall
kunna komma i fråga inte bara vid övergrepp som har innefattat samlag
utan också när fråga har varit om därmed jämförligt sexuellt umgänge.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammunträde den 15 september 1983.
Lagrådet har sagt sig inte ha någon erinran mot en utvidgning av våld-
täktsbegreppet enligt de tankegångar som ligger bakom förslaget i denna del. Enligt lagrådet kan förslaget sägas upphäva de gränsdräågningsproblem
som gällande rätt har medfört i praxis. Lagrädet har emellertid pekat på alt
nya liknande problem uppkommer. Med hänvisning bl. a. härtill har lagrå-
det förordat att regleringen utformas så alt väldtäktsansvar skall kunna
komma i fråga när någon mot annan begår eu övergrepp som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförligt med påringar samlag. Jämförelsen kommer därmed att avse det sexuella över-
greppet i fråga å ena sidan och det övergrepp som består i ett påtvingat
samlag å den andra. Denna ordning synes enligt lagrädet riktigare, om man
vill utvidga våldtäktsansvaret till ätt omfatta allehanda sexuella övergrepp
hellre än att belägga dessa med samma straff under annan beteckning.
Med anledning av vad lagrådet sålunda har uttalat vill jag framhälla au
förslaget i lagrådsremissen inte i första hand har förestavats av önskemålet att undvika gränsdragningsproblem — sådana torde kunna uppkomma
vavsett hur regleringen utformas - utan av intresset att övergrepp som till sin natur är likartade blir före mål för samma rättsliga bedömning. Avsikten har däremot inte varit att låta våldtäktsparagrafen omfatta allehanda över-
grepp med sexuell anknytning så snart fråga är om en allvarlig kränkning.
Som jag ser det skulle en reglering efter dessa linjer ge alltför stort utrym-
me för subjektiva bedömningar. Rättsläget på området kan då bli osäkert. Jag anser att man bör hålla fast vid vad som uttalats i remissprotokoliet
om att ett övergrepp skall ha haft klart samlagsliknande karaktär för att det rättsligt skall bedömas som våldtäkt. Olika övergrepp av sadisitiskt slag
med sexuell anknytning — som t. ex. det av lagrådet berörda fallet att något
främmande föremål förs in i kvinnan — synes därför inte utan vidare böra bedömas som våldtäkt, även om en sådan bedömning naturligtvis kan vara
rimlig i vissa fall med hänsyn till handlingens syfte och omständigheterna i
övrigt. I de situationer där ett sådant övergrepp inte kan anses jämförligt med samlag kan i stället — beroende på förhållandena i det särskilda fallet — ansvar för sexuellt tvång eHer grov misshandel bli aktuellt. Däremot får
som konstaterats i lagrådsremissen samlagsliknande handlingar av oralt eller analt slag som regel anses vara jämförliga med samlag vare sig fråga är
om ett heterosexuellt eller homosexuellt övergrepp.
Av det anförda framgär att jag på denna punkt vidhäller det remitterade
förslaget.
Andra stycket
Förslaget i remissen innebär att. när ett våldtäktsbrott med hänsyn till
våldets eller hotets art och omständigheterna I Övrigt är att anse som mindre grovt, straffskalan blir fängelse i högst fyra år.
Jag biträder lagrådets förslag au uttrycket ”mindre grovt” ersätts av uttrycket "mindre allvarligt. |
Jag biträder lagrådets förslag att uttrycket ”mindre grovt” ersätts av uttrycket ”mindre allvarligt”. .
Lagrådet har beträffande detta stycke också föreslagit att något maximistraff för här avsedda fall inte skall sättas ut utan att stycket endast skall ge möjlighet att underskrida eljest gällande straffminimum. Denna lösning synes emellertid avvika från den lagstiftningsteknik som brukar användas i brottsbalken (se t.ex. 4 kap. 1—3 §§). Vidare får ett maximistraff anses vara ägnat att understryka brottets allvarliga karaktär även när det gäller de här avsedda fallen. Jag anser därför inte att det finns skäl att frångå remissförslaget i detta hänseende.
6 kap. 8§ .
Det föreslagna andra stycket innehåller en ny bestämmelse av innebörd att den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet och som får vetskap om att lägenheten helt eller till väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning anses främja denna verksamhet. om den fortsätter eller återupptas i lägenheten och han underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra. I anslutning härtill har min företrädare i remissprotokollet uttalat att en hyresvärd, för att i den aktuella situationen undgå straffansvar, antingen måste förmå hyresgästen att upphöra med prostitutionsverksamhet i lägenheten eller också göra vad som skäligen kan begäras för att få upplåtelsen att upphöra. Enligt lagrådet saknar detta uttalande täckning i bestämmelsen såvitt avser det första alternativet. Som lagrådet också har framhållit undgår emellertid . hyresvärden den skyldighet att söka få upplåtelsen:att upphöra som bestämmelsen föreskriver, om han förmår hyresgästen att upphöra med prostitutionsverksamheten. Det berörda uttalandet i remissprotokollet synes mig därför vara riktigt.
I remissprotokollet har vidare anförts bl.a. att, om hyresvärden har kännedom om att lägenheten används för koppleri, det i vissa fall skäligen bör kunna begäras av honom att han anmäler brottet till polis- eller åklagarmyndighet. Resulterar en sådan anmälan sedermera i en fällande dom, får hyresvärden nämligen möjlighet att fullfölja sitt agerande genom att säga upp hyresgästen, om det behövs för att fortsatt prositutionsverksamhet skall kunna förhindras. Lagrådet har betecknat detta uttalande som alltför långtgående och framhållit att den föreslagna bestämmelsen. sådan den är utformad, inte ålägger hyresvärden att vid straffansvar göra polisanmälan för att få till stånd en närmare utredning i saken.
Uttalandet i remissprotokollet skall emellertid inte förstås så att hyresvärden har en direkt skyldighet att göra polisanmälan. Vad som avsetts är endast att peka på att, om hyresvärden vet att lägenheten används för koppleriverksamhet men saknar bevisning om detta, han kan ha möjlighet att få fram den utredning som behövs om verksamheten genom att göra polisanmälan. Han kan sålunda i här aktuella situationer inte utan vidare
frita sig från ansvar genom att förebära utredningssvårigheter. Kan han skaffa utredning på annat sätt än genom att göra polisanmälan och avvakta
resultatet av denna, står det givetvis honom fritt. | Det förtjänar i anslutning härtill anmärkas att — som lagrådet har påpekat — bestämmelsen uppställer krav på kvalificerat uppsåt för hyresvärdens del: han skall ha vetskap om att prostitutionsverksamhet förekommer och enbart en misstanke är inte tillräcklig. Med anledning av vad lagrådet har uttalat i anslutning härtill vill jag emellertid framhålla att kravet på att
hyresvärden skall ha vetskap om verksamheten inte i sig avses inbegripa att han med framgång kan föra cn uppsägningstalan mot hyresgästen. Det kan ju förhålla sig så att hyresvärden är väl medveten om att lägenheten
väsentligen används för koppleri men saknar bevisning om förhållandet. Det är just för sådana fall som det i remissprotokollet har pekats på
möjligheten att få fram utredning via en polisanmälan och en efterföljande fällande dom av domstol. Det synes i normalfallet kunna skäligen begäras av hyresvärden att han skaffar fram utredning på det sättet, om han inte kan åstadkomma bevisning på annat vis. Däremot instämmer jag i vad
lagrådet anfört om att bestämmelsen inte ålägger hyresvärden att redan vid misstanke från hans sida om koppleri göra polisanmälan enbart för att själv
skaffa sig visshet om verksamheten i lägenheten.
Jag har inte någon erinran mot den redaktionella justering av paragrafen
som lagrådet har föreslagit.
3 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
Det remitterade förslaget till ett nytt andra stycke i 20 kap. 15§ rätte-
gångsbalken innebär att en målsägande, som hörs med anledning av åkla-
garens talan och som med hänsvya till brottets art eller annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången, i sådant hänseende får
biträdas av någon lämplig person. Lagrådet här anslutit sig till de tankegångar som ligger bakom den
föreslagna bestämmelsen. Mot bakgrund av de övriga förslag till stödätgärder som berörs i det föregående ter det sig.cmellertid enligt lagrådet tveksamt. om det finns tillräckliga behov av en särskild bestämmelse i
ämnet. Lagrådet har dock inte motsatt sig förslaget. Själv anser jag att förslaget tillgodoser ett angeläget behov inte bara när
det gäller mål om ansvar för sexualbrott utan också för en del andra mål,
t.ex. sådana som gäller kvinnornisshandel. I fråga om behovet av en
bestämmelse i ämnet får jag hänvisa till vad min företrädare har anfört i remissprotokollet. Jag vill tillfoga att den omständigheten att en mäls-
ägande enligt förevarande paragraf vid behov kan åtföljas av någon för att få personligt stöd givetvis inte avses innebära någon inskränkning i målsä-
gandens rätt enligt rättshjälpslagstiftningen at även få juridiskt biträde, för
det fall han eller hon för egen talan i målet. I de fallen finns erfarenhetsmässigt ofta ett mycket starkt behov av juridisk hjälp som naturligtvis måste tillgodoses inom ramen för gällande regler om rättshjälp. Detta gäller även om — vilket naturligtvis är tänkbart — stödpersonen skulle ha juridisk utbildning.
Som min företrädare anförde i remissprotokollet är det angeläget att man uppmärksamt följer effekterna av den nya lagstiftningen i stort och av de former för hjälp åt framför allt kvinnor som varit utsatta för sexualbrott som här har förordats. Min avsikt är att ta initiativ till en utvärdering av bur de nya reglerna har fungerat i praktiken sedan någon tid har förflutit efter ikraftträdandet. Om det skulle visa sig behövas, bör frågan om utvidgade möjligheter att ge målsäganden rätt till juridiskt biträde tas upp till omprövning.
Om en målsägande som åtföljs av någon för personligt stöd har fört ansvars- eller skadeståndstalan mot den tilltalade, kan det tänkas att målsäganden av denne vill begära ersättning för rättegångskostnad. bestående i gougörelse åt stödpersonen. Lagrådet har funnit det tveksamt om en sådan gottgörelse avses utgöra ersättningsgill rättegångskostnad. I den mån målsäganden undantagsvis har ådragit sig betalningsskyldighet gentemot stödpersonen och kostnaden har varit skäligen påkallad för tillvaratagande av målsägandens rätt bör emellertid som jag ser det ersättningsskyldighet kunna åläggas den tilltalade enligt allmänna regler.
Mot vad lagrådet i övrigt har anfört om tillämpningen av den nya regeln har jag ingen erinran. Inte heller har jag någon erinran mot den redaktionella justering som lagrådet har föreslagit. Jag godtar också lagrådets förslag att den nya regeln tas upp i en särskild paragraf närmast efter 20 kap. 15 8.
4 Övriga frågor
Utöver vad jag nu har anfört bör några ändringar av redaktionell natur göras I förhållande till det remitterade förslaget.
Ikraftträdandet bör flyttas till den I juli 1984.
Jag vill i detta sammanhang slutligen nämna att, om de ändringar som föreslagits i 6 kap. 8 § brottsbalken genomförs, detta möjliggör att Sverige kan tillträda FN-konventionen från år 1949 ”for the Suppression of the "Traffic in Persons and of the Exploitation of the Prostitution of Others”.
3 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna ändringar.
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I
Sammanfattning av sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982: 61) Våldtäkt och andra sexuella övergrepp
Sexualbrottskommittén föreslår att brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott ändras. Syftet med förslaget är främst följande.
1. Att skärpa samhällets reaktion mot det allvarliga övergrepp som en
våldtäkt innebär. |
2. Att skydda barn och ungdomar mot sexuella övergrepp i och utom
familjen.
3. Att minska prostitutionens skadeverkningar genom att utvidga straffansvaret för koppleri. .
4. Att undvika ingripanden i det frivilliga sexuallivet mellan vuxna människor även om parterna skulle vara släkt med varandra.
Kommittén föreslår att terminologin moderniseras. Rubriken till 6 kap. brottsbalken (BrB) föreslås erhålla lydelsen ”Om sexuella övergrepp”.
Kapitlet inleds med bestämmelser rörande gärningar som innebär att någon med våld eller hot tvingar sig till sexuellt umgänge. Brottet indelas i tre svårhetsgrader. För normalbrottet och den grövre brottstypen bibehålls gällande rätts brottsbeteckning, våldtäkt. Den nuvarande bestämmelsen rörande våldförande avskaffas.
Till normalbrottet våldtäkt hänförs de sexuella övergrepp som är vanli-
gast. Hit hör gärningar då någon med våld eller allvarligt hot tvingar annan
till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Som exempel på sexuellt umgänge som är jämförligt med samlag kan nämnas analt eller oralt samlag. Något krav på visst kön hos offer eller gärningsman finns inte i kommitténs förslag. Även homosexuella övergrepp kan därför bli att betrakta som våldtäkt. '
För särskilt grova fall av våldtäkt föreslås benämningen grov våldtäkt.
Som grova brott bör enligt kommittén betraktas fall där våldet var livsfarligt eller medförde allvarlig skada eller sjukdom eller då gärningsmannen
på annat sätt visat särskild råhet. Särskild råhet kan innebära t. ex. för
offret starkt förnedrande handlingar eller att hon utsätts för en gruppvåldtäkt.
Den lindrigare brottstypen, sexuellt tvång, är avpassad främst för fall då
något våld inte har förekommit utan samlag eler därmed jämförligt sexuellt
umgänge kommit till stånd efter mindre allvarliga hotelser från gärnings-
mannens sida. Det är således fråga om fall där gärningsmannen inte använt
vare sig våld eller hot som innebär trängande fara men ändå tvingat offret till sexuellt umgänge t.ex. genom att hota att ange offret för brott. För sexuellt tvång skall även enligt förslaget dömas då våld eller allvarligt hot kommit till användning men då det sexuella umgänget inte varit samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. 6 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 105
Förslaget innebär straffskärpningar beträffande vissa gärningar, främst
då de gärningar som enligt gällande rätt bedöms som våldförande och i dag kan föranleda straff på fängelse 14 dagar—fyra år. Våldförande kommer nämligen enligt förslaget att bedömas som våldtäkt och föranleda straff på
fängelse ett-sex år. Vidare härförs till väldtäkt — och därmed till en
strängare straffskala — en del handlingar som i dag utgör frihetskränkande
otukt, t.ex. homosexuella våldtäkter och fall då en person tvingas att delta
i orala eller anala samlag.
Sådana fall där någon begagnar sig av sitt överläge för att förmå annan till sexuellt umgänge utan att använda våld eller hot behandlas i kommitténs förslag i 3—48§. Brotten benämns sexuellt utnyttjande. sexuellt utnyttjande av underårig och grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
Till sexuellt uttnyttjande hänförs fall där någon genom att grovt missbru-
ka annans beroende ställning eller genom att otillbörligt utnyttja att annan
på grund av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller annan orsak befinner Sig i hjälplöst tillstånd skattar sig sexuellt umgänge med den andre. Gärningar av denna typ rubriceras 1 gällande rätt som frihetskränkande
otukt. som har samma straffskala som den som föreslås gälla för sexuellt utnyttjande.
Förslagets 438 tar sikte på att skydda underåriga mot att bli sexuellt utnyttjade. Vissa personer åläggs ett absolut förbud mot sexuella kontakter med vissa underåriga. Detta absoluta förbud gäller för föräldrar i förhällande till sina barn. Förbudet gäller även för styvförälder eller adop-
förhållande till fosterbarn. Vidare förbjuds den som på grund av myndighets beslut om den underåriges omhändertagande eller om övervakning eller tillsyn har att svara för en underårigs övervakning eller tillsyn att ha sexuellt umgänge med den underårige.
Straffskalan överensstämmer rmed vad som i dag gäller för otukt med
ungdom. Antalet straffbara relaticner har dock inskränkts. För närvarande
finns ett absolut förbud för lärare att ha sexuellt umgänge med elever under 18 år. Detta absoluta förbud avskaffas enligt förslaget. Skulle emellertid en lärare utnyttja sitt överläge till att förmå en elev till sexuellt umgänge kan enligt förslaget gärningen straffas som sexuellt utnyttjande.
För vissa grova fall av sexueilt utnyttjande av underårig föreslås en särskild brottsbeteckning — grovt sexuellt utnyttjande av underårig — med
en straffskala på fängelse lägst två år och högst åtta år. Straffskalan
motsvarar vad som i dag gäller för grov otukt med barn. Enligt förslaget föreligger grovt sexuellt utnyttjande av underårig då gärningsmannen
handlat särskilt hänsynslöst eller då brottet eljest är grovt. Som exempel
på vad som bör anses vara grovt brott är upprepade fall av sexuellt
umgänge mellan far och underårig dotter eller styvfar och underårig styv-
dotter. För sådana handlignar kornmer den föreslagna straffskalan att leda
till en preskriptionstid om tio år.
" Att minimistratfot för detta brott satts så högt som fängelse två år visar
att kommittén ser lika allvarligt på dessa handlingar som på grov väldtäkt.
Sexuellt umgänge med barn utgör ett viktigt avsnitt i betänkandet. Den
nuvarande 15-årsgränsen bibehålls, dvs. det generella förbudet för den
som själv fyllt 15 år att ha sexuellt umgänge med den som inte uppnått denna älder bör enligt kommittén finnas kvar. I likhet med vad som är fallet enligt gällande rätt ges i förslaget möjlighet för åklagare att i vissa fall
underlåta åtal. Det gäller fall där äldersskillnaden mellan kontrahenterna är
liten och fall där det sexuella umgänget utgör ett led i en fastare förbindel-
se. Den särskilda bestämmelsen rörande sexuellt umgänge med barn är avsedd att tillämpas enbart i fall där tvång eller utnyttjande inte har förelegat och det inte heller är fråga om någon familjerelation. Här gär-
ningsmannen däremot använt sig av tvång eller grovt missbrukat barnets beroende ställning skall enligt förslaget dömas för våldtäkt, sexuellt tvång eller sexuellt utnyttjande. Har gärningsmannen missbrukat sin ställning som barnets fostrare eler sin tillsynsställning 1 anledning av beslut om omhändertagande av barnet skall han dömas för sexuellt utnyttjande av
underårig eller i vissa fall grovt sexuellt utnyttjande av underårig.
För att skydda barnen är det emellertid enligt kommitténs mening inte tillräckligt att förbjuda sexuellt umgänge med minderåriga. Man måste även skydda barnen mot sexuella handlingar av mindre ingripande natur. Kommittén har därför föreslagit ett särskilt stadgande rörande sexuellt
ofredande av barn med en straftskala som överensstämmer med vad som i
dag gäller för otuktigt beteende. Den som i sexuellt syfte berör ett barn sexuellt eller som i sådant syfte blottar sig inför barnet skall enligt förslaget straffas för sexuellt ofredande av barn. Även den som utan att röra vid barnet eller blotta sig för barnet förmår barnet att företa eller medverka i handling med sexuell innebörd skall straffas. Som exempel på den sistnämnda typen av handlingar kan nämnas s. k. posering.
Kommittén föreslår också vissa avkriminaliseringar. Det skall inte
längre enligt förslaget vara straffbart som sexuellt övergrepp att blotta sig
inför den som fyllt 15 år. Däremot kan en sådan handling straffas som
förargelseväckande beteende.
Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna individer skall vidare enligt kommitténs förslag aldrig kunna utgöra en straffoar handling för någondera parten, inte ens när kontrahenterna är nära släkt med varandra. Kommittén har tidigare i ett delbetänkande (Ds Ju 1977:7) föreslagit en sådan avkriminalisering. I samband med detta uppstod ett missförstånd. Många trodde antagligen att Kommitténs förslag skulle leda till att sexuella förbin-
delser mellan vuxna och barn/ungdomar i en familj skulle tillåtas. Detta var
en beklaglig missuppfattning. Enligt kommitténs förslag kommer dessa förbindelser att bestraffas som sexuellt utnyttjande av underårig eller grovt sexuellt utnyttjande av underårig. Förslaget innebär också att straff in-
Prop. 1983/84: 195 | 84
träder om en fader har sexuell förbindelse med sin vuxna dotter om
förbindelsen kommer till stånd genom att fadern otillbörligt utnyttjar det emotionella övertag han har i förhållande till dottern. Om en fader under
längre tid haft sexuell förbindelse med sin underåriga dotter blir alltså inte förfarandet stafftritt bara därför alt dottern fyllt 18 år. utan kommer att
straffas som sexuellt utnyttjande.
För närvarande gäller särskilda processuella bestämmelser för våldtäkt
och andra sexuella övergrepp mot vuxna. Offret måste göra angivelse senast sex månader från det att hon utsattes för brottet. I annat fall har äklagaren små möjligheter att väcka åtal. Kommitténs förslag upptar inte
några sådana processuella regler. Det kommer därför inte att krävas någon målsägandeangivelse för att åklagaren skall kunna åtala. Inte heller kom-
mer någon speciell preskriptionstid att gälla för denna typ av brott utan i ställer kommer de generella reglerna rörande preskription att gälla. Enligt dessa generella regler kommer möjligheten att döma för t. ex. våldtäkt att försvinna först tio år efter att brottot begicks och för grov väldtäkt femton år efter att brottet begicks.
Kommittén har övervägt hur samhället skall fjälpa dem som blir offer för sexuella övergrepp. Sådan hjälp bör enligt kommitténs mening komma
till stånd enligt följande riktlinjer.
— Personal inom rättsvårdande myndigheter och sjukvårdsinrättningar bör
genom upplysning och utbildning göras bättre rustade att möta den som
utsatts för ett sexuellt övergrepp. — Hos de myndigheter som vanligtvis först kommer I kontakt med ett
våldtäktsoffer bör särskilda rutiner komma till stånd för att förmedla
upplysning om vilka hjälpmöjligheter samhället kan erbjuda. = I fall där så behövs bör möjligneten att förordna kontaktperson enligt
socialtjänstens regler tas till vara.
En väsentlig del av kommitténs uppdrag har varit utt överväga vilka straffbestämmelser som bör finnas för att förhindra att människor utnyttjas i prostitutionsverksumhet. I dag är det straffbart att skaffa sig en prostitutionsförbindelse med den som är under 18 är. Kommittén har stannat för att inte föreslå nägon utökad. kriminalisering för den som tar kontakt med
en prostituerad i syfte att skaffa sexuellt umgänge. Denna ståndpunkt baserar sig på inställningen att en sådan kriminalisering skulle driva prosti-
tutionen under jorden och därmed motverka möjligheterna att finna och hjälpa dem som ägnar sig åt prostitution.
Den som främjar eller utnyttjar annans prostitution kommer emellertid
enligt kommitténs förslag att i vidare omfattning än i dag göra sig skyldig till straffbar handling. Gällande rätt intar den ståndpunkten att ansvar för koppleri kan komma i fråga endast för den som vanemässigt eller för att
bereda sig vinning främjar eller utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Kommittén föreslår att den som främjar annans prostitution skall dömas till ansvar även om främjandet inte sker vanemässigt. Vidare skall den som
på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar annans prostitution dömas för
koppleri. Kommittén utvidgar även straffansvaret för den som förleder
annan till prostitution på det sättet att straff skall inträda oberoende av den
förleddes ålder. | En viktig nyhet i kommitténs förslag är att hyresvärd skall kunna dömas
för koppleri om han tillåter annan att bedriva prostitutionsverksamhet i en förhyrd lägenhet. Straffansvar i dessa fall skall inträda oberoende av om hyresvärden betingar sig extra ersättning utöver normal hyra. Förslaget bör göra det lättare att komma åt bordellverksamhet och poseringsateljéer.
Samtidigt som kommittén utökar kriminaliseringen för främjande och utnyttjande av annans prostitution inskränks straffbarheten i ett annat avseende. Kommitténs förslag till koppleri blir tillämpligt enbart på handlingar i anslutning till prostitution. Den som främjar att annan har andra typer av tillfäluga utomäktenskapliga sexuella kontakter kan enligt kommitténs förslag inte dömas för koppleri. I linje härmed upptar förslaget
ingen straffbestämmelse om främjande av otukt.
Sammanfattningsvis kommer kommitténs förslag i denna del att leda till en viss utvidgning av straffbarheten för den som främjar annans prostitution. Vidare kommer straffbarhet att inträda för dessa handlingar redan på försöksstadiet och — när det gäller grovt koppleri — även för förberedelse
och stämpling till brott.
Bilaga 2
Sexualbrottskommitténs lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 4 kap. 3 § samt 6 kap. skall ha följande lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
4 kap. Om brott mot frihet och frid
Den som eljest. medelst olaga Den som i annat fall, genom tvång eller vilseledande. föranleder olaga tvång celler vilseledande, föratt någon kommer i krigs- eller ar- anleder att någon kommer i krigsbetstjänst eller annat dvlikt tvångs- elter arbetstjänst eller annat sådant
tillstånd eller förmår någon att be- tvångstillstånd eller förmår någon giva sig till eller kvarstanna å att bege sig till eller stanna kvar på
utrikes ort. där han kan befaras utrikes ort, där han kan befaras bli
bliva utsatt för förföljelse eller ut- utsatt för förföljelse eller utnyttjad
nyttjäd till otuktigt levnadssätt eller för tillfälliga sexuella förbindelser
på annat sätt räka i nödläge. dömes mot betalning eller på annat sätt
för försättande i nödläge till fängel- råka i nödläge. dömes för försätse, lägst ett och högst tio år. tande i nödläge till fängelse. lägst ett
och högst tio är.
Är brottet mindre grovt. dömes till böter eller fängelse i högst två år.
6 kap. Om sedlighetsbrott Om sexuella övergrepp
Tvingar man kvinna till samlag Den som tvingar anman till samlag genom väld ä henne eller genom eller därmed jämförligt sexuellt hot som innebär trängande fara. umgänge genom att bruka våld, dömes för våldtäkt tll fängelse. framställa hot. som innebär eller
lägst två och högst tio år. Lika med för den hotade framstår som Wäng-
våld anses att försätta kvinnan i ande fara, eller genom att försätta vanmakt eller annat sådant till- den andra i vanmakt eller annat såstånd. dant tillstånd, dömes för våldtäkt
till fängelse, lägst ert och högst sex
är. |
Är brottet med hänsyn till kvin- Är brottet grovt, dömes för grov nans förhållande till mannen eller våldtäkt till fängelse, lägst två och eljest att anse som mindre grovt, högst tiv år. Vid bedömandet av om
dömes för våldförande till fängelse i brottet är grovt skall särskilt beak-
högst fyra år. tas, om våldet var livsfarligt eller
om der medförde allvarlig skada el-
ler sjukdom eller om gärningsman-
nen på annat sätt visat särskild rå-
het.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
[ES pd
Den som, i annat fall än i I $ Den som, ti annat fall än som sägs, förmår någon till samlag eller avses i I 8. genom olaga tvång förannat könsligt umgänge medelst mår någon till sexnaellt umgänge,
olaga tvång eller genom grovt miss- dömes för sexuellt tvång till fängelse bruk av dennes beroende ställning i högst fyra år. eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt utnyttjan-
de av att denne befinner sig i van-
makt eller annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö.
dömes för frihetskränkande otukt till fängelse i högst fyra år.
Den som förmår annan till sexuellt umgänge genom att grovt missbruka den andras beroende stillning eller genom att otillbörligt utnyttja att den andra till följd av psykisk sjukdom, utvecklingsstörning eller annan orsak befinner sig i hjälplöst tillstånd, dömes för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra är.
38 485 Har någon könsligt umgänge med Har någon se.xuellt umgänge med
barn under femton år dömes för den som är under arton år och som otukt med barn till fängelse i högst står under hans fostran eller för fyra år. vars vård, övervakning eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut om den underåriges omhändertagande eller om övervakning eller tillsyn av den underårige dömes, om gärningen inte är belagd med straff enligt 1—3 §§. för sexuellt utnyttjande av underårig till
fängelse i högst fyra år.
Om gärningsmannen förgripit sig Om gärningsmannen handlat särsärskilt hänsynslöst mot barnet el- skilt hänsynslöst mot den underåri-
ler brottet eljest är att anse som ge eller om brottet tannat fall är alt
grovt. skall dömas till fängelse, anse som grovt, skall dömas för lägst två och högst ätta år. grovt sexuellt utnyttjande av under-
årig till fängelse, lägst två och högst
ålla är. även om gärningen är belagd med straff enligt I $ första stycket, 2 § eller 3 8.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§ 58 Har någon könsligt umgänge med Har någon, i annat fall än som
den som är under aderton år och avses förut i detta kapitel, sexuellt som står under hans tillsyn vid sko- umgänge med harn under femton la, anstalt eller annan inrättning el- år, dömes för sexuellt umgänge med ler som eljest står under hans över- barn till fängelse i högst vå år. vakning, vård eller Ivdnad eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underäriges beroende ställ-
ning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst fyra är.
58 Har någon samlag med eget
barn eller dess avkomling dömes
för otukt med avkomling till fängelse i högst två år.
Den som har samlag med sitt helsyskon, dömes för otukt med syskon
till fängelse i högst ett år.
Vud i denna paragraf sägs gäller ej den som förmåtts till gärningen
medelst olaga tvång eller på annat
otillbörligt sätt.
Den som berör barn under fem- Den som sexuellt berör barn unton år på sedlighetssårande sätt, der femton år eller som förmår bardömes, om gärningen cj är belagd net att företa eller medverka i med straff enligt vad förut i detta handling med sexuell innebörd eller kapitel är sagt, för otuktigt beteen- som i sexuellt syfte blottar sig inför de till böter eller fängelse i högst ett harnet, dömes för sexuellt ofreår. dande av barn till böter eller fängel-
sc i högst ett år. Detsamma skall gälla, om någon
blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som uppenbart sårar tukt och sedlighet
uppträder anstötligt mot annan.
Om någon vanemässigt eller för Den som främjar eller på ett otillatt bereda sig vinning främjar eller börligt sätt ekonomiskt utnyttjar att utnyttjar annans otuktiga levnads- unnan har tillfällig sexuell förbinsätt eller om någon förleder den delse mot betalning dömes för
som är under tjugo år till sådant koppleri till fängelse i högst fyra år. levnadssätt, dömes för koppleri till Detsamma gäller om någon förfängelse i högst fyra år. leder annan att mot betalning ha
tillfällig sexuell förbindelse med en
tredje person.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Får den som med nyttjanderätt
har upplåtit en lägenhet vetskap
om att lägenheten väsentligen an-
vänds för prostitution, anses han
främja tillfälliga sexuella förbindelser mot betalning om prositu-
tionsverksamheten fortsätter eller
återupptas och han underlåter att
göra vad som skäligen kan begäras
för att få upplåtelsen att upphöra.
85 Är brottet grovt, skall dömas till Är brott som avses i 7 § grovt, fängelse, lägst två och högst sex år. dömes för grovt koppleri till fängel- Vid bedömande huruvida brottet är se, lägst två och högst sex år.
grovt skall särskilt beaktas, om gär- Vid bedömande av om brottet är ningsmannen främjat otuktigt lev- grovt skall särskilt beaktas, om gär-
nadssätt i större omfattning eller ningsmannen = främjat — tillfälliga
hänsynslöst utnyttjat annan. sexuella förbindelser mot betalning
i större omfattning eller hänsyns-
löst utnyttjat annan.
Om någon för att bereda sig sär-
skild vinning främjar tillfällig köns-
förbindelse mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter el-
ler fängelse i högst sex månader.
8§ 98
Den som genom att utlova eller: Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker ge ersättning skaffar celler söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse skaffa sig tillfälligt sexuellt um-
med någon som är under aderton gänge med någon som är under arår, dömes för förförelse av ungdom ton år, dömes för förförelse av ungtill böter eller fängelse i högst sex dom till böter eller fängelse i sex
månader. månader.
98 108
Ansvar som i detta kapitel är Ansvar som 1 detta kapitel är fö-
stadgat för gärning som begås mot reskriver för gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådö- någon under viss älder skall ådömas även den som icke insåg men mas även den som icke insåg men hade skälig anledning antaga att hade skälig anledning antaga att den andre ej uppnått sådan ålder. den andre ej uppnått sådan ålder.
10.5 118
För försök till våldtäkt, våldfö- För försök till våldtäkt, grov rande, otukt med barn eller otukt våldtäkt, sexuellt tvång. sexuellt utmed ungdom dömes till ansvar en- nyttjande, sexuellt utnyttjande av ligt vad i 23 kap. stadgas. underårig, grovt sexuellt utnyttjan-
de av underårig, sexuellt umgänge
med barn, koppleri och grovt kop- 7 Riksdagen 1983184.1 saml. Nr 105
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
pleri dömes till ansvar enligt vad
som föreskrivs 123 kap. Detsamma gäller i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våld-
täkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.
118 Våldtäkt eller våldförande eller
försök till sådant brott, så ock frihetskränkande otukt må åtalas av
åklagare allenast om målsägande
angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Sedan sex månader förflutit efter
det brottet begicks må åklagare ej väcka åtal, med mindre angivelse skett före utgången av sagda tid
eller laga förfall för angivelse visas
hava förelegat eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt. Efter
utgången av nämnda tid må ej he!ler målsägande väcka åtal för broitet, om ej laga förfall visas hava förelegat.
12 8 År vid otukt med barn eller otukt Sexuellt ungänge med barn, för-
med ungdom eller vid försök till sö- sök eller medverkan till sådant umdant brott ringa skillnad i ålder och gänge, sexuellt ofredande av barn utveckling mellan gärningsmannen och medverkan till sådant brott får och den mot vilken gärningen för- inte åtalas av åklagare om övats, må åtal ej väckas av åklaga- 1. skillnaden 1 ålder mellan gärre, med mindre åtal finnes påkallat ningsmannen och barnet är oberyd-
ur allmän synpunkt. ligt, eller
2. gärningen utgör ett led i en
fastare förbindelse mellan gär-
ningsmannen och barnet.
Utan hinder av första stycket
skall åtal väckas om åtal är påkallat
ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken skall ha följande lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
42 8
Hyrcesrätten är förverkad och hyresvärden således berättigad att upp-
säga avtalet. :
I. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar
utöver två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 8, dock, i fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad, endast om hyresgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande
hyran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen.
2, om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hy-
resrätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i
andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,
3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 '$ och hyresgästen icke
efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,
4. om hyresgästen eller annan. till vilken hyresrätten överlåtits eller
lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom-
mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden därom bidrager till att ohyran sprides i fastigheten,
5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosät-
ter något av vad som enligt 25 § skall iakitagas vid lägenhetens begagnande
eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse, 6. om I strid med 26 § tillträde till lägenhet vägras och hyresgästen cj
kan visa giltig ursäkt,
7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel. och det måste anses vara av synnerlig vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres,
8. om lägenheten helt eller till väsentlig del nyttjas för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet, vilken utgör eller i vilken till ej oväsentlig del ingår brottsligt förfarande.
9. om lägenheten helt eller vä-
sentligen nyttjas för prostitutions-
verksamhet.
Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är
av ringa betydelse.
Uppsäges avtalet, har hyresvärden rätt till ersättning för skada.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980: 100) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sedlighetsbrott, mål om ansvar för sexuella överutpressning, brytande av post- eller grepp. utpressning, brytande av telehemtlighet, intrång i förvar eller post- eller telehemlighet, intrång i olovlig avlyssning samt i mål om förvar eller olovlig avlyssning samt ersättning för skada med anledning i mål om ersättning för skada med av sådant brott, för uppgift om en- anledning av sådant brott, för uppskilds personliga eller ekonomiska gift om enskilds personliga eller förhållanden, om det kan antas att ekonomiska förhållanden, om det den enskilde eller någon honom kan antas att den enskilde eller nånärstående lider skada eller men gon honom närstående lider skada om uppgiften röjs. Sekretessen gäl- eller men om uppgiften röjs. Sekler dock inte för uppgift om vem retessen gäller dock inte för uppgift som är tilltalad eller svarande i må- om vem som är tilltalad eller svalet. rande i målet.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den
Bilaga 3
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken att 4 kap. 3 § samt 6 kap.
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
Den som eljest, medelst olaga Den som i annat fall, genom
tvång eller vilseledande, föranleder olaga tvång eller vilseledande. för-
att någon kommer i krigs- eller ar- anleder att någon kommer i krigsbetstjänst eller annat dylikt tvångs- eller arbetstjänst eller annat sådant tillstånd eller förmår någon att be- tvångstillstånd eller förmår någon giva sig till eller kvarstanna å alt bege sig ull eller stanna kvar på
utrikes ort, där han kan befaras utrikes ort, där han kan befaras bli
bliva utsatt för förföljelse eller ut- utsatt för förföljelse eller sexuellt
nyttjad till otuktigt levnadssätt eller utnyttjad eller på annat sätt råka i på annat sätt råka i nödläge dömes nödläge döms för försättande i nödför försättande i nödläge till fängel- läge till fängelse. lägst ett och högst
se, lägst ett och högst tio år. - tio år.
Är brottet mindre grovt. dömes till böter eller fängelse i högst två år.
6 kap. Om sedlighetsbrott Om sexualbrott
Tvingar man kvinna till samlag Den som tvingar annan till samlag genom väld å henne eller genom eller därmed jämförligt sexuellt hot som innebär trängande fara, umgänge genom våld eller genom dömes för våldtäkt till fängelse, hot. som innebär eller för den hota-
lägst två och högst rio år. Lika med de framstår som trängande fara, våld anses att försätta Åvinnan 1 döms för våldtäkt till fängelse, lägst vanmakt eller annat sådant till- två och högst sex år. Lika med våld
stånd. anses att försätta den andra i van-
makt eller annat sådant tillstånd. Är brottet med hänsyn till kvin- Är brottet med hänsyn till våldets
nans förhållande till mannen eller eller hotets art och omständigheeljest att anse som mindre grovt. terna i övrigt att anse som mindre dömes för våldförande till fängelse i grovt, döms till fängelse i högst fyra
högst fyra år. år. Är brottet grovt, döms för grov
våldtäkt till fängelse, lägst fyra och
högst tio år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beak-
tas, om våldet var livsfarligt eller
om det medförde allvarlig skada el-
ler sjukdom eller om gärningsman-
nen på annat sätt visat särskild rå- .
het.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Den som, i annat fall än i 1 § Den som, 1 annat fall än som sägs, förmår någon till samlag eller avses i I $, genom olaga tvång förannat könsligt umgänge medelst mår någon till sexuellt umgänge. olaga tvång eller genom grovt döms tör sexuellt tvång till fängelse i
missbruk av dennes beroende ställ- högst fyra år.
ning eller övar könsligt umgänge med någon under otillbörligt tut-
nyttjande av utt denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst till-
stånd eller är sinnessjuk eller sinnesslö, dömes för frihetskränkande
otukt till fängelse i högst fyra år.
$
Den som förmår annan till sexu-
ellt umgänge genom att grovt miss-
bruka den andras beroende ställ- .
ning eller genom att otillbörligt ut-
nyttja att den andra befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller är psykiskt sjuk eller utvecklingsstörd, döms för sexuellt
utnyttjande fill fängelse i högst fyra
år.
38 4§ Har någon könsligt umgänge med Har någon sexuellt umgänge med
barn under femton år, dömes för den som är under arton år och som otukt med barn till fängelse i högst är hans avkomling eller står under fyra år. hans fostran eller för vars vård eller
tillsvn han har att svara på grund
av myndighets beslut, döms för
sexuellt utnyttjande av underårig till
fängelse i högst fyra är.
Öm gärningsmannen förgripit sig Om gärningsmannen har handlat särskilt hänsynslöst mot barnet cl- särskilt hänsynslöst mot den underler brottet eljest är att anse som årige eller om brottet i annat fall är grovt. skall dömas till fängelse, att anse som grovt, skall han dömas lägst två och högst åtta år. för grovt sexuellt utnyttjande av un-
derårig till fängelse, lägst två och högst åtta år.
48!
Har någon könsligt umgänge med den som är under aderton år
och som står under hans tillsyn vid
skola, anstalt eller annan inrätt-
! Senaste lydelse 1978: 103.
Prop. 1983/84: 105 . 95
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
ning eller som eljest står under hans övervakning, vård eller lydnad eller sker det under utnyttjande i annat fall av den underåriges beroende ställning, dömes för otukt med ungdom till fängelse i högst Kra år.
sö
Har någon samlag med eget barn Har någon, i annat fall än som eller dess avkomling, dömes för avses i 4 §. samlag med eget barn otukt med avkomling till fängelse i eller dess avkomling. döms för högst två år. sexuellt umgänge med avkomling till
fängelse i högst två år.
Den som har samlag med sitt hel- Den som har samlag med sitt helsyskon, dömes för otukt med sys- syskon, döms för sexuellt umgänge kon till fängelse i högst ett år. med syskon till fängelse i högst ett
år.
Vad i denna paragraf sägs gäller cj den som förmåtts till gärningen medelst olaga tvång eller på annat otillbörlig sätt.
Har någon, It annat fall än som
avses förut i detta kapitel, sexuellt
umgänge med barn under femton
år, döms för sexuellt umgänge med
barn till fängelse i högst fyra år.
6 § 7§
Den som berör barn under fem- Den' som. i annat fall än som ton år på sedlighetssårande sätt, avses förut i detta kapitel, sexuellt dömes, om gärningen ej är belagd berör barn under femton år eller med straff enligt vad förut i detta förmår barnet att företa eller medkapitel är sagt, för otuktigt beteen- verka i någon handling med sexuell de till böter eller fängelse i högst ett innebörd. döms för sexuellt ofreår. dande till böter eller fängelse i högst
ett år.
Detsamma skall gälla, om någon Detsamma skall gälla, om någon blottar sig för annan på sält som är blottar sig för annan på sätt som är ägnat att väcka anstöt eller eljest ägnat att väcka anstöt eller eljest genom ord eller handling som up- genom ord eller handling på eft uppenbart sårar tukt och sedlighet penbart — sedlighetssårande — sätt uppträder anstötligt mot annan. uppträder anstötligt mot annan.
78 85
Om någon vanemässigt eller för Den som främjar eller på ett otill- ” att bereda sig vinning främjar eller börligt sätt ekonomiskt utnyttjar att utnyttjar annans otuktiga levnads- annan har tillfälliga sexuella för-
= Senaste lydelse 1973: 648. > Senaste lydelse 1969: 162.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
sätt eller om någon förleder den bindelser mot ersättning, döms för
som är under tjugo år till sådant koppleri till fängelse i högst fyra är.
levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse i högst fyra år. Får den som med nyttjanderätt har upplåtit en lägenhet med vet-
skap om att lägenheten helt eller till
väsentlig del används för tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, anses han främja denna verksamhet, om den fortsätter eller
återupptas i lägenheten och han underlåter att göra vad som skäli-
gen kan begäras för att få upplåtel- 'sen att upphöra.
95 Är brottet grovt, skall dömas till Är brott som avses i 88 grovt,
fängelse, lägst två och högst sex år. skall dömas för grovt koppleri till
Vid bedömande huruvida brottet är fängelse, lägst två och högst sex år.
grovt skall särskilt beaktas. om gär-
ningsmannen främjat otuktigt lev-
nadssätt i större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan. Om någon för att bereda sig sär- Vid bedömande av om brottet är skild vinning främjar tillfällig köns- grovt skall särskilt beaktas, om gärförbindelse mellan andra, dömes ningsmannen främjat tillfälliga sex-
för främjande av otukt till böter e!- uella förbindelser mot ersättning i ler fängelse i högst sex månader. större omfattning eller hänsynslöst utnyttjat annan.
83 10 §
Den som genom att utlova eller Den som genom att utlova eller
giva ersättning skaffar eller söker ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse skaffa sig tillfälligt sexuellt um-
med någon som är under aderton gänge med någon som är under ar-
år. dömes för förförelse av ungdom ton år, döms för förförelse av ungtill böter eller fängelse i högst sex dom till böter eller fängelse i högst månader. sex månader.
9 § "ns
Ansvar som i detta kapitel är Ansvar som i detta kapitel är fö-
stadgat för gärning som begås mot reskrivet för gärning som begås mot
någon under viss ålder skall ådö- någon under viss ålder skall ådö-
mas även den som icke insåg men mas även den som inte insåg men
hade skälig anledning antaga att hade skälig anledning anta att den
den andre ej uppnått sådan ålder. andre ej uppnått sådan ålder.
+ Senaste lydelse 1978: 103.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 § 12. $ För försök till våldtäkt. våldfö- För försök tll våldtäkt, grov
rande, otukt med barn eller otukt våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utmed ungdom dömes till ansvar en- nyttjande, sexuellt utnyttjunde av
ligt vad i 23 kap. stadgas. underårig, grovt sexuellt utnyttjan-
de av underårig, sexuellt umgänge
med barn, koppleri och grovt kopp-
leri döms till ansvar enligt vad som
föreskrivs 123 kap. Detsamma gäl-
ler i fråga om förberedelse och
stämpling till våldtäkt, grov våld-
täkt, grovt sexuellt utnyttjande av
underårig och grovt koppleri.
118 13.5 Våldtäkt eller väldförande eller
försök till sådant brott, så ock fri-
hetskränkande otukt må åtalas av
åklagare allenast" om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Sedan sex månader förflutit efter
det brottet begicks må åklagare ej väcka åtal, med mindre angivelse
skett före utgången av sagda tid
eller laga förfall för angivelse visas hava förelegat eller ock åtal finnes
påkallat ur allmän synpunkt. Efter
utgången av nämnda tid må ej hel-
ler målsägande väcka åtal för brottet, om ej laga förfall visas hava
förelegat.
Är vid otukt med barn eller otukt Är vid sexuellt umgänge med
med ungdom eller vid försök till så- barn eller försök till sådant brott dant brott ringa skillnad i ålder och eller vid sexuellt ofredande enligt utveckling mellan gärningsmannen 7 § första stycket skillnaden i ålder
och den mot vilken gärningen för- och utveckling mellan gärningsövats, må åtal ej väckas av åklaga- mannen och burnet ringa, får åtal
re, med mindre åtal finnes påkallat väckas av åklagaren endast om åtal ur allmän synpunkt. är påkallat ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984.
2 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 § rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 8!
Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.
Målsägande som höres med an-
ledning av åklagarens talan och
som med hänsyn till brottets art el-
ler annars kan antas vara i behov
av personligt stöd under rättegång-
en. får I sådant hänseende biträdas
av någon lämplig person.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984.
3 Förslag till
Lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs att 12 kap. 42 § jordabalken! skall ha nedan an-
givna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
12 kap.
42 §
Hyresrätten är förverkad och kyresvärden säledes berättigad att upp-
säga avtalet,
1. om hyresgästen dröjer med betalning av hyra som utgår i pengar utöver två vardagar efter förfallodagen och annat ej följer av 53 §, dock, i
fall då hyran skall betalas i förskott för längre tid än en månad. endast om hyresgästen dröjer med betalning av den på en kalendermånad belöpande hyran utöver två vardagar efter månadens början eller, såvitt angår hyran
för första kalendermånaden under hyresförhållandet, efter förfallodagen,
2. om hyresgästen utan behövligt samtycke eller tillstånd överlåter hy-
resrätten eller eljest sätter annan i sitt ställe eller upplåter lägenheten i
andra hand och ej efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål, 3. om lägenheten användes i strid med 23 eller 41 § och hyresgästen icke efter tillsägelse vidtager rättelse utan dröjsmål,
! Senaste lydelse 1954: 432. !t Omtryckt 1971: 1209. 12 kap. omtryckt 1979:252. > Senaste lydelse 1980: 893.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
4. om hyresgästen eller annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller
lägenheten upplåtits, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekom-
mer i lägenheten eller genom underlåtenhet att underrätta hyresvärden därom bidrager till att ohyran sprides i fastigheten. |
5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om hyresgästen eller
annan, till vilken hyresrätten överlåtits eller lägenheten upplåtits, åsidosät-
ter något av vad som enligt 25 § skall iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger hyresgäst och
rättelse icke utan dröjsmål sker efter tillsägelse.
6. om i strid med 26 8 tillträde till lägenhet vägras och hyresgästen ej kan visa giltig ursäkt. :
7. om hyresgästen åsidosätter avtalsenlig skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt detta kapitel, och det måste anses vara av synnerlig
vikt för hyresvärden att skyldigheten fullgöres,
8. om lägenheten helt eller till 8. om lägenheten helt eller till väsentlig del nyttjas för närings- = väsentlig del nyttjas för närings-
verksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad verksamhet, vilken utgör eller i vil- — verksamhet. vilken utgör eller i vil-
ken till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till-
fälliga sexuella förbindelser mot er-
sättning.
Hyresrätten är icke förverkad, om det som ligger hyresgästen till last är
av ringa betydelse.
Uppsäges avtalet har hyresvärden rätt till ersättning för skada.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1984 och tillämpas även på avtal som har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt
första stycket 81 dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens
ikraftträdande.
4 Förslag till
Lag om ändring i bostadsrättslagen (1971: 479)
Härigenom föreskrivs att 33 § bostadsrättslagen (1971:479)! skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
33 §
Nyttjanderätten till lägenhet som innehas med bostadsrätt och som tillträtts är förverkad och föreningen således berättigad att uppsäga bo-
stadsrättshavaren till avflyttning,
1. om bostadsrättshavaren dröjer med betalning av grundavgift eller upplåtelseavgift utöver två veckor eller den längre tid som kan vara be-
! Omtryckt 1982: 353.
Prop. 1983/84: 105 | 100
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stämd i stadgarna från det att föreningen efter förfallodagen anmanat
honom att fullgöra sin betalningsskyldighet eller om bostadsrättshavaren
dröjer med betalning av årsavgift utöver två vardagar efter förfallodagen, 2. om bostadsrättshavaren utan behövligt samtycke eller tillstånd upplåter lägenheten i andra hand,
3. om lägenheten användes i strid med 25 eller 31 §,
4. om bostadsrättshavaren eller den, till vilken lägenheten upplåtits i andra hand, genom vårdslöshet är vållande till att ohyra förekommer i
lägenheten eller om bostadsrättshavaren genom underlåtenhet att utan oskäligt dröjsmål underrätta styrelsen om förekomst av ohyra i lägenheten bidrager till att ohyran sprides i fastigheten.
5. om lägenheten på annat sätt vanvårdas eller om bostadsrättshavaren eller den, till vilken lägenheten upplåtits i andra hand, åsidosätter något av
vad som enligt 28 § skall takttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn som enligt nämnda paragraf åligger bostadsrättshavare,
6. omi strid med 29 § tillträde till lägenheten vägras och bostadsrättsha-
varen ej kan visa giltig ursäkt,
7. om bostadsrättshavaren åsidosätter skyldighet, som går utöver hans åligganden enligt denna lag, och d2t måste anses vara av synnerlig vikt för föreningen att skyldigheten fullgöres; dock kan skyldighet för bostadsrättshavaren att inneha anställning i visst företag eller liknande skyldighet ej
åberopas som grund för förverkande,
8. om lägenheten helt eller till 8. om lägenheten helt eller till väsentlig del nyttjas för närings- väsentlig del nyttjas för näringsverksamhet eller därmed likartad verksamhet eller därmed likartad
verksamhet, vilken utgör eller i vil- verksamhet, vilken utgör eller i vil-
ken till ej oväsentlig del ingår ken till ej oväsentlig del ingår
brottsligt förfarande. brottsligt förfarande, eller för till-
fälliga sexuella förbindelser mot er-
sättning.
Nyttjanderätten är icke förverkad, om det som ligger bostadsrättshavaren till last är av ringa betydelse. Inte heller är nyttjanderätten ull en bostadslägenhet förverkad på grund av att en skyldighet som avses i första stycket 7 åsidosätts, om bostadsrättshavaren är en kommun och skyldigheten inte kan fullgöras av en kommun.
Uppsägning på grund av förhållande som avses i första stycket 2, 3 eller 5-7 får ske endast om bostadsrättshavaren underlåter att på tillsägelse vidtaga rättelse utan dröjsmål.
Uppsäges bostadsrättshavaren till avflyttning, har föreningen rätt till ersättning för skada.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984 och tillämpas även på avtal som har slutits före lagens ikraftträdande. Till grund för förverkande enligt första stycket 8 i dess nya lydelse får läggas endast förfarande efter lagens ikraftträdande.
5 Förslag till
Lag om ändring i sekretesslagen (1980: 100)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 16 § sekretesslagen (1980: 100)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 kap.
16 §
Sekretess gäller hos domstol i Sekretess gäller hos domstol i
mål om ansvar för sedlighetsbrott, mål om ansvar för sexualbrott, ut-
utpressning, brytande av post- eller pressning, brytande av post- eller
telehemlighet, intrång i förvar eller telehemlighet, intrång i förvar eller olovlig avlyssning samt i mål om olovlig avlyssning samt i mål om ersättning för skada med anledning ersättning för skada med anledning
av sådant brott, för uppgift om en- av sådant brott, för uppgift om en-
skilds personliga eller ekonomiska skilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att förhållanden, om det kan antas att
den enskilde eller någon honom den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäl- om uppgiften röjs. Sekretessen gäl-
ler dock inte för uppgift om vem ler dock inte för uppgift om vem som är tilltalad eller svarande i må- som är tilltalad eller svarande i målet. let.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den I januari 1984.
! Omtryckt 1982: 1106.