RH 1995:32

Göteborgs tingsrätt dömde genom dom den 16 november 1992 T.S. till fängelse två år för bl.a. grov förskingring bestående i att han den 12 mars 1992 i Mölndal överlämnat en leasingbil till J.W. som säkerhet för ett lån i strid mot ett i leasingkontraktet upptaget äganderättsförbehåll. Enligt gärningsbeskrivningen var gärningen att bedöma som grov, då den ingått som ett led i en omfattande och organiserad brottslighet. Tingsrättens dom vann laga kraft och T.S. avtjänade det honom genom domen ådömda fängelsestraffet.

Genom dom den 4 januari 1993 dömde Göteborgs tingsrätt J.W. mot sitt förnekande för medhjälp till förskingring av leasingbilen till villkorlig dom jämte dagsböter.

Den vid tingsrätten anförda gärningsbeskrivningen i åtalet mot J.W. skiljde sig från gärningsbeskrivningen i åtalet mot T.S. på det sättet att åklagaren i första hand hävdade att det var genom ett överlåtelseavtal som leasingbilen i strid mot äganderättsförbehållet överlämnats till J.W. Endast i andra hand påstods att besittningsövergången var en följd av ett pantavtal. Åklagaren gjorde vidare gällande att gärningen var att bedöma som ett grovt brott inte endast därför att den ingått som ett led i en omfattande och organiserad brottslighet utan även därför att gärningen varit av särskilt farlig art då J.W. planerat att föra bilen ur landet.

J.W. intog vid tingsrätten den ståndpunkten att han visserligen mottagit bilen som pant för ett lån till T.S. men att han inte visste att fråga varit om en leasingbil. Han förnekade helt att han skulle ha köpt bilen av T.S.

Till styrkande av åtalet åberopade åklagaren vid tingsrätten förutom skriftlig bevisning förhör med medtilltalade T.S., som där vidhöll att han överlämnat bilen till J.W. endast som pant för ett lån, samt vittnesförhör med kriminalinspektören A.G. A.G. lämnade vid tingsrätten enligt vad som finns antecknat i dess dom under vittnesed följande uppgifter:

Den 14 mars 1992 ringde en person till polisen i Mölndal och uppgav att J.W. köpt en Peugotbil billigt av en kamrat och att han den 17 mars skulle föra ut bilen till Polen. Uppgiftslämnaren uppgav att bilen troligen skulle föras ut via Karlskrona på en nyöppnad färjelinje till Gdansk. Uppgiftslämnaren är en för A.G. känd person men har begärt att få vara anonym. Uppgiftslämnaren är en oförvitlig och ostraffad person och han har uppgett att han fått informationen från en säker källa. A.G. vill inte uppge om uppgiftslämnaren är en bekant till J.W. A.G. vet varifrån uppgiftslämnaren fått sin information men vill inte avslöja något om detta, eftersom uppgiftslämnarens identitet då skulle kunna röjas.

I sin fällande dom mot J.W. fann tingsrätten - efter ett längre resonemang rörande bevisvärdet av den skriftliga bevisningen och trovärdigheten av de uppgifter J.W. och T.S. lämnat - styrkt att J.W. köpt bilen av T.S. samt att J.W. måste ha varit införstådd med att bilen var en leasingbil som T.S. inte hade rätt att överlåta. I detta resonemang finns emellertid också inskjutet det uttalandet att även A.G:s vittnesmål talar för att J.W. inte fått bilen i pant utan att han köpt den av T.S. Däremot fann tingsrätten inte styrkt vare sig att J.W. känt till att T.S:s förskingringsbrott ingått som ett led i en större brottslig verksamhet eller att J.W. planerat att föra bilen ur landet, i följd varav tingsrätten inte ansåg sig kunna bedöma förskingringsbrottet som grovt.

J.W. fullföljde talan mot tingsrättens dom med yrkande i första hand att bli frikänd. Åklagaren överklagade däremot inte.

Hovrätten påbörjade huvudförhandling i målet den 25 augusti 1993. Åklagaren vidhöll därvid sitt påstående att den förment brottsliga transaktionen var ett köp och att han först i andra hand gjorde gällande att fråga varit om ett pantavtal. Åklagaren förklarade vidare att han godtog tingsrättens bedömning att han inte förmått styrka de omständigheter han i stämningsansökningen åberopat till stöd för att gärningen skulle vara att anse som grovt brott.

Vid huvudförhandlingen åberopade åklagaren såsom muntlig bevisning, förutom förhör med T.S., omförhör med A.G. till styrkande av sitt förstahandspåstående att J.W. köpt den personbil som omfattas av åtalet.

I sitt vittnesmål vidhöll A.G. vad han sagt vid tingsrätten. Till förtydligande av sin utsaga förklarade A.G. att hans vittnesmål bygger på uppgifter från en person, uppgiftslämnaren, som stödde sin berättelse på vad han fått höra av en tredje person, källan, som i sin tur direkt av J.W. skulle ha hört uppgiften att fråga varit om en bilförsäljning. A.G. vägrade att besvara frågor angående uppgiftslämnarens identitet.

Med anledning av vittnets ställningstagande yrkade J.W. att hovrätten med tillämpning av 36 kap. 21 § rättegångsbalken skulle förelägga A.G. vid vite eller vid äventyr av häkte att besvara frågan om uppgiftslämnarens identitet.

Med anledning av denna framställning hävdade A.G. att han får anses ha giltigt skäl att vägra att besvara frågan. Till stöd för denna inställning anförde han att han lovat sin uppgiftslämnare, som eljest inte skulle ha tagit kontakt med polisen, att få vara anonym på grund av vederbörandes rädsla för repressalier från någon som J.W. kunde komma att anlita. A.G. tillade att polisens spaningsarbete till stor del byggde på att anmälare kunde garanteras anonymitet, varför det vore ett allvarligt avbräck i polisarbetet om ett sådant löfte inte fick hållas.

Huvudförhandlingen inställdes i anledning av vad som sålunda förekommit.

Hovrätten för Västra Sverige (1993-09-15, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Anne-Marie Krantz Westerberg, referent, hovrättsassessorn Britta Ekström samt nämndemännen Ingrid Bullarbo och Maj-Britt Andersson) avslog J.W:s yrkande om att hovrätten skulle ingripa med tvångsmedel enligt 36 kap. 21 § rättegångsbalken mot A.G.

I sina skäl redogjorde hovrätten först för innehållet i 36 kap. 3 §, 5 §, 6 §, 7 §, 10 §, 11 §, 17 § och 21 §rättegångsbalken samt anförde vidare.

Frågan om anonymitet för vittnen har under senare tid aktualiserats i skilda sammanhang. En av Rikspolisstyrelsen tillsatt arbetsgrupp, den s.k. KRIPUT-gruppen, föreslog i en rapport (Vittnesskydd RPS rapport 1990:4) att identitetsuppgifter för ett vittne, som kunde befaras bli utsatt för repressalier, skulle kunna hemlighållas för den misstänkte medan identiteten under tystnadsplikt skulle vara känd för polis, åklagare, försvarare och domstol.

Våldskommissionen, som bl.a. hade till uppgift att utreda hur vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i anslutning till förundersökning och rättegång, kom i sitt betänkande Våld och brottsoffer (SOU 1990:92) till slutsatsen att problemen inte är av den art och omfattning att det är motiverat med åtgärder som rubbar de principer om offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk rättsordning omfattar.

Rikspolisstyrelsen tog i en förnyad framställning upp frågan om anonymitet för vittnen. Frågan kom därefter att behandlas i Justitiedepartementets promemoria Brottsoffren i blickpunkten - åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning (Ds 1993:29). I promemorian övervägs frågan om gällande rätt kan ändras för att förbättra skyddet för målsägande och vittnen mot våld och hot om våld utan att man kommer i konflikt med de grundläggande principerna för ett rättssamhälle. Enligt promemorian skulle det emellertid föra för långt att ändra de nuvarande reglerna om sekretess eller om parts rätt till insyn i förundersöknings- och processmaterialet, eftersom de utgör de minimikrav som rättssäkerheten föreskriver i förevarande sammanhang. Övervägandena utmynnade i stället i ett förslag att rättegångsbalken skulle ändras så att uppgifter om målsägandes eller vittnes ålder, yrke och bostadsadress inte skulle delges den tilltalade när stämningsansökan delges. Förslagen i promemorian är för närvarande föremål för remissförfarande.

Av betydelse för ställningstagandet i frågan om anonymitet för vittnen är Sveriges anslutning till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Enligt artikel 6 § 3 (d) i Europakonventionen skall envar som blivit anklagad för brottslig gärning äga rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom. I två fall (Kostovski och Windisch) har Europadomstolen funnit det strida mot den angivna regeln att domstol till grund för fällande dom lagt uppgifter som lämnats av anonyma vittnen. Konventionen ansågs också åsidosatt i det något annorlunda fallet Lüdi där en vittnesutsaga härrörde från en polisinfiltratör som inte hördes vid domstolarna för att hans identitet inte skulle avslöjas.

I fallet Kostovski hade en person dömts till sex års fängelse för grovt rån. Till grund för den fällande domen hade domstolarna lagt uppgifter lämnade av två anonyma vittnen. Vittnena hade hörts av polis, och ett av vittnena även av två rannsakningsdomare men inte vid någon av huvudförhandlingarna. I stället föredrogs de uppgifter vittnena lämnat vid förhör inför polis och rannsakningsdomare ur handlingarna. Därutöver hördes polis och rannsakningsdomare vid domstolarna. Vittnenas identitet var och förblev okänd för rannsakningsdomarna, domstolarna, åklagaren, försvararna och de tilltalade.

I fallet Windisch hade en person dömts till tre års fängelse för inbrott. Till grund för den fällande domen hade domstolarna lagt uppgifter lämnade av två vittnen som hörts under förundersökningen. Vid domstolarna fick de polismän som hört vittnena berätta vad dessa sagt till polisen. Den tilltalades begäran att få höra vittnena inför rätta avslogs av domstolarna med den motiveringen att polisen hade lovat vittnena, som fruktade vedergällning, att inte avslöja deras identitet.

Hovrätten gör följande överväganden.

I målet är till en början fråga om A.G. har haft giltigt skäl för sin vägran att under vittnesmålet i hovrätten uppge sin sagesmans identitet.

Som ett skäl för sin vägran har A.G. åberopat att han under förundersökningen lovat sagesmannen anonymitet. Utan vidare torde kunna konstateras att den omständigheten, att ett vittne måhända skulle uppfatta det som vanärande att bryta sitt löfte om anonymitet, för vittnet inte är något giltigt skäl för vägran. Det finns inte heller något författningsstöd för att ett löfte om anonymitet skall kunna ges. Den omständigheten att A.G. vittnat i egenskap av polisman ger inte skäl till annan bedömning och detta oavsett om hans ställningstagande skulle vara förankrat hos någon myndighet. Situationen är alltså inte densamma som i fallet Windisch, nämligen att de nationella domstolarna ansåg sig bundna av att den regionala polismyndigheten inte befriat den vittnande polismannen från sitt löfte att inte avslöja sagesmannens identitet, en invändning som för övrigt inte synes ha tillmätts någon betydelse vid Europadomstolens prövning. Det löfte som polismannen A.G. givit är alltså inte något giltigt skäl för honom att vägra yttra sig i identitetsfrågan.

Som ytterligare skäl för sin vägran har A.G. uppgivit att sagesmannen på ett sätt som A.G. upplevde som äkta gav uttryck för sin rädsla för att han skulle komma att utsättas för repressalier, om hans identitet blev känd.

Några undantag från vittnesplikten, som uttryckligen tar sikte på att ett vittne löper risk att utsättas för repressalier, finns inte i gällande svensk rätt. I detta sammanhang kan visserligen erinras om 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen (1980:100), enligt vilken bestämmelse sekretess gäller i polismyndighets och åklagarmyndighets verksamhet för anmälan eller utsaga från enskild, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Detta sekretesskydd kan dock endast i begränsad utsträckning göras gällande mot en tilltalad. Enligt 14 kap. 5 § 2 st. samma lag får sekretess nämligen inte innebära någon begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalken att få ta del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende om den misstänkte har enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken en ovillkorlig rätt att ta del av vad som förekommit under förundersökningen.

Vad gäller frågan om betydelsen av befarade repressalier mot vittnen har i doktrinen uttalats, att även om uttrycket giltigt skäl främst tar sikte på de i 36 kap.1-6 §§rättegångsbalken angivna reglerna, det inte helt kan uteslutas att uttrycket kan ges sådan innebörd att rätten har en viss möjlighet att ta hänsyn till andra vägande skäl vid bedömning av frågan om sanktion skall tillgripas mot ett vittne samt att det därför borde finnas en möjlighet för rätten att avstå från att tillgripa sanktioner, om ett vittne utsatts för mycket allvarligt hot och det finns starka skäl att anta att hotet kan sättas i verket om vittnet uttalar sig (se Heuman i SvJT 1983 s. 695).

Ett viktigt argument för vittnesanonymitet är att det framstår som orimligt att ett vittne skall tvingas fullgöra sin vittnesplikt trots att det finns anledning befara att det inte kan ske utan att han löper risk att utsättas för våld eller hot om våld. I lagstiftningssammanhang i vissa länder och i den allmänna debatten har också gjorts gällande att detta problem har förvärrats genom framväxten av en internationaliserad, organiserad brottslighet, vars utövare inte tvekar att på ett eller annat sätt tysta besvärande vittnen.

Argument av detta slag har emellertid inte vunnit något gehör hos Europadomstolen. Domstolen slog i de nämnda fallen fast att försvaret utan kännedom om vittnenas identitet berövats möjligheten att pröva tillförlitligheten av vittnesberättelserna och att misstänkliggöra vittnenas trovärdighet. Härtill kom att domstolen hindrats från att iaktta vittnenas uppträdande under förhören och därmed också från att bilda sig en egen uppfattning om deras trovärdighet. I linje med denna ståndpunkt har någon nämnvärd betydelse tydligen inte tillmätts sådana exempelvis i Kostovskifallet åberopade förhållanden som att försvaret utnyttjat en av magistratsdomaren erbjuden möjlighet att ställa skriftliga frågor till de anonyma vittnena, att en polisman och två magistratsdomare i något varierande ordalag bedömde de hörda vittnena som tillförlitliga och vittnenas farhågor för repressalier som välgrundade, att även de nationella domstolarna delade denna bedömning, att det inte fanns anledning att betvivla att de nationella domstolarna ålagt sig försiktighet vid bedömningen av bevisvärdet hos de anonyma vittnesutsagorna, att landets högsta domstol i en rad avgörande under 1980-talet tillåtit anonyma vittnesmål samt att en lagstiftningskommitté i enlighet med sina direktiv framlagt ett förslag att bevisning genom anonyma vittnen skulle kunna tillåtas, om vittnet löpte inte godtagbar risk för det fall att hans eller hennes identitet avslöjades.

Självfallet kan inte uteslutas att en alltmer svårbemästrad brottslighet kan leda till viss omprövning av de värderingar som hittills givits företräde i Europakonventionen och i gällande svensk rätt. Mot bakgrund av det anförda och särskilt de entydiga uttalandena från Europadomstolen kan hovrätten emellertid inte finna att de nuvarande reglerna medger att någon hänsyn tas till att ett vittne som åberopas vid domstol vid fullgörandet av sin vittnesplikt löper risk för repressalier och detta oberoende av storleken och arten av denna risk.

Det nu sagda innebär att hovrätten inte kan finna att A.G. haft giltigt skäl att hemlighålla sin sagesmans identitet.

Vad sedan gäller frågan angående vittnespliktens sanktionerande gör hovrätten följande överväganden.

Bestämmelserna om tvångsmedel i 36 kap. 21 § rättegångsbalken anses ha samma fakultativa grundkaraktär som andra tvångsmedelsbestämmelser (se NJA II 1943 s. 486 och Fitger, Rättegångsbalken II s. 36:48). Detta medför att vid tillämpningen gäller de s.k. legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna. Den sistnämnda principen innebär att ett tvångsmedel får tillgripas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den tvångsmedlet riktas mot eller något annat motstående intresse. Tvångsåtgärden skall alltså i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.

Inför en bedömning av denna fråga finns anledning att erinra om vad som i förevarande brottmål skall bevisas genom en utsaga från det hemlighållna vittnet. Åklagarens intresse har här begränsats till att visa att J.W. köpt bilen, ehuru åklagaren samtidigt synes mena att det egentligen är likgiltigt för bifall till hans talan, om J.W. mottagit bilen som pant. Genom att åklagaren frånfallit sitt påstående om grovt brott ingår inte längre påståendet att J.W. planerat att föra bilen ut ur landet i bevistemat. J.W:s grundläggande invändning mot åtalet är att han inte känt till att bilen var belagd med leasingspärr. För denna invändning saknar emellertid vittnesmålet all betydelse. Däremot kan han förmodas ha intresse av att kunna vid ett förhör inför rätta ifrågasätta vittnets tillförlitlighet för att därigenom vinna gehör för sin egen uppgift om att han mottagit bilen i pant.

I detta sammanhang bör uppmärksammas att de av Europadomstolen i de nämnda fallen fastslagna principerna inte synes vara helt undantagslösa. I fallet Kostovski erinrade sålunda domstolen att även klagandens motpart godtagit att den fällande domen "i avgörande mån" grundade sig på de anonyma vittnesuppgifterna. Detta fall har föranlett den slutsatsen att ett domstolsavgörande, som uteslutande eller nästan uteslutande grundas på det slag av indirekt bevisning varom var fråga, inte överensstämmer med kravet på en rättvis rättegång, såvida inte på ett eller annat sätt en adekvat möjlighet till motsaga och motbevisning stått till buds (van Dijk-van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2 u., s. 323). I fallet Windisch underströk Europadomstolen att det inte funnits någon annan oberoende och för den tilltalade besvärande bevisning än de anonyma vittnesmålen. De två vittnena var i detta fall den enda bevisning som pekade på att den tilltalade funnits på brottsplatsen och de nationella domstolarna hade i stor utsträckning i sin fällande dom förlitat sig på denna bevisning.

Yrkandet om att tvångsmedel skall tillgripas mot A.G. har till syfte att tvinga denne att röja identiteten på en person, som i andra hand befordrat vissa för J.W. besvärande upplysningar till polisen, så att J.W. skall kunna påkalla förhör med denna person vid huvudförhandling i målet. Vid bedömningen av hur angeläget detta syfte är i förhållande till det intrång som användningen av tvångsmedel skulle innebära måste inledningsvis beaktas den grundläggande princip som gäller i brottmålsprocessen, vilken kommit till uttryck i ovan redovisade artikel i Europakonventionen, nämligen att den som åtalats för en brottslig gärning skall ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom. Eftersom de upplysningar som personen lämnat har åberopats i målet, låt vara indirekt genom vittnesförhör med A.G., måste uppgiftslämnaren anses vara ett sådant vittne. Härvid bör även anmärkas att kännedom om vittnets identitet inte bara är av betydelse för att kunna åberopa förhör med denne i rättegången, utan även på så sätt att det utan sådan kännedom kan vara omöjligt för den åtalade att påvisa att vittnet har förutfattade meningar, är fientligt inställt eller av annan anledning inte pålitligt.

Emellertid måste vid intresseavvägningen beaktas att åklagaren till stöd för åtalet åberopat annan såväl skriftlig som muntlig bevisning. Härtill kommer att de upplysningar som det anonyma vittnet lämnat är uppgifter som inte kommer direkt från J.W. utan via en annan person. Sådana i andra hand inhämtade upplysningar kan rent allmänt, och särskilt i ett brottmål, inte tillmätas något större bevisvärde och kan därmed inte heller förväntas få någon nämnvärd betydelse för domstolens ställningstagande i själva saken. Enligt hovrättens mening får vittnesmålet därför karaktär av stödbevisning i förhållande till övrig av åklagaren åberopad bevisning. Att mot denna bakgrund ingripa med tvångsmedel mot A.G. kan inte anses stå i rimlig proportion till syftet med åtgärden. J.W:s yrkande i nu aktuellt hänseende skall därför avslås.

Målnummer B 194/93