SOU 1990:92

Våld och brottsoffer : slutbetänkande

Våld och brottsoffer

Slutbetänkande av oåldskommissionen

Våld och brottsoffer

Slutbetänkande cw Cudtldslcornrm'ssionen

Statens offentliga utredningar

% 199092

& J ustitiedepartementet

Våld och brottsoffer

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvalmingskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress: Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 08/7 39 96 30 Telefax: 08/7 39 95 48

Publikationema kan också köpas i Inforrnationsbokhandeln, Malmtorgsgatan 5, Stockholm.

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av regeringens bemyndigande den 16 november 1989 tillkallades samma dag våldskommissionen. Den har bestått av f.d kommunalrådet Ingela Tuvegran, ordförande, lagmannen Inger Lindquist och docenten Leif G W Persson.

Expert i kommissionen har varit byråchefen Jerzy Sarnecki.

Till kommissionen har varit knutna ett antal kontaktpersoner vid olika myndigheter och organisationer.

Kommissionens sekretariat har bestått av rådmannen Bengt Gustavsson, huvudsekreterare (fr.o.m. den 1 december 1989), och hovrättsfiskalen Gerd Möllers (fr.o.m. den 1 mars 1990).

Våldskommissionen överlämnar härmed sitt slutbetänkande Vald och brottsoffer. Till betänkandet fogas som bilagor två prome— morior som kommissionen överlämnade till justitieministern i juni 1990. Göteborg i november 1990 Ingela Tuvegran Inger Lindquist Leif G W Persson

/Bengt Gustavsson

Gerd Möllers

' || .. "' "|||-Fl: '_l1l. .

iIHIJFIlfl

fh.”d#5 'MIUPHH'ä-på' ' _ . -;c;.*.i."_:'.-;|_;f,*"får"; uttag-'+'. tu. ".."f't'"'*'-""-

.. ".""|L' ***”C'I'J'L "w ": " ' *)”.- Tim.” || L'wäFr '; |'||' "':"

"...å-"m éuilr. LHR”. FMIHLFUJUI'IH "prlthhlliiJimJ _ .]

'un' 'i'-nu. Enlaän hiupnn J

* il'mu FIM-Dilwui. UE'J I'd-E%"; 'Whlrffnb'. "...-' "" "'

|. "" | ..

. _ _ |- »! - -,|'.' . ._ ._ .. .. : 1. innan-'i .. ..

. :;"-ill; * ;;; ;' ;'fj'r'if'.=_l.ri*_;'._1_.;|£-'l"3; ;;; Swim.-tumma m-...- m..... - '...' w."...u'l'tgr-öli- ' rr... m:... .,,- " " '”

! r _ —. '*""|" . :Lllfl' . '-

]. ... :-

| " ||-_|| | _ .|-|l ... . ' . _ "" .. ' ' !.. '.;P; "llr _ -- ' '. _ . -- -l l': -- . . H- ; '|-.||;;_.. I'M: 'm'li'. -. .1 -l7" 'I wall-NPA! ! ERPÖHIÖÖ .. _ ;;.' "F.... ,."Jt'l-l .; '

'v"'-"'.1a.|. "

Förkortningar ..................... Sammanfattning .................... Författningsförslag ................... 1 Inledning .................... 1.1 Uppdraget ................... 1.2 Kommissionens arbete ............. 1.3 Exempel på lokala projekt ........... 2 Våldsbrottslighetens omfattning och utveckling . 2.1 Den anmälda våldsbrottsligheten ........ 2.2 Problemet med den dolda brottsligheten . 2.3 Har våldet ökat eller minskat? ......... 2.4 Våldsbrottsligheten i Sverige; några viktiga kännetecken .................. 2.5 Risken att utsättas för våld eller hot ...... 2.6 Skillnader i risken att utsättas för våld eller hot mellan olika grupper av befolkningen . 2.7 Skador som orsakats av våld .......... 2.8 Rädslan för våld ................ 2.9 Den faktiska våldsbrottsligheten ........ 3 Åtgärder mot våldet ...... . ....... 3.1 Bakgrund .................... 3.2 Utgångspunkter för kampen mot våldet ..... 3.2.1 Föräldrar är föredömen ......... 3.2.2 Ökad jämställdhet ........... 3.2.3 Folklig förankring ........... 3.3 Påverkan av människors attityder till våld 3.4 Föräldrars delaktighet vid samhällets kontakter

med barn och ungdom ............. 3.4.1 Bakgrund ................ 3.4.2 Föräldrabalken ............. 3.4.3 Rättsvårdande myndigheter ....... 3.4.4 Socialtjänsten ..............

27

31 31 31 33

41 41 42 42

46 48

51 55 56 58

65 65 67 67 68 69 70

75 75 76 78 81

3.5

3.6

3.7

3.8

3.9

4.3 4.4

4.5

3.4.5 Skolan ................. 3.4.6 Förslag från en arbetsgrupp hos BRÅ. . 3.4.7 Våldskommissionens överväganden . . . Åtgärder för att förändra miljöer eller situationer där våld uppstår ........... Insatser mot gärningsmännen ......... 3.6.1 Längre fängelsestraff vid återfall . . . . 3.6.2 Ungdomsbrottslingar .......... 3.6.3 Punktmarkering ............ 3.6.4 Kriminalvården ............ 3.6.5 Psykiskt sjuka lagöverträdare ...... Misshandelsbrott ................ 3.7.1 Gällande rätt .............. 3.7.2 Förarbeten ...............

3.7.3 Våldskommissionens överväganden . . . Utlänningars och invandrares brottslighet . . . . 3.8.1 Vad statistiken visar .......... 3.8.2 Orsaker ................ 3.8.3 Våldskommissionens överväganden . . . Lokalt samarbete mot brott ........... 3.9.1 Våldskommissionens överväganden . . .

Brottsoffer ................... Det tidigare intresset för brottsoffer ...... Faktorer som påverkar risken att utsättas för brott ...................... Åtgärder .................... Särskilt om offer för stöld-, skadegörelse— och annan förmögenhetsbrottslighet ......... 4.4.1 Särdrag hos stöld— och skadegörelse— brotten ................. 4.4.2 Offerrisken ............... 4.4.3 Kritiska grupper ............ 4.4.4 Rädslan för brott ............ 4.4.5 Den ekonomiska förlusten ....... 4.4.6 Den faktiska brottsligheten ....... 4.4.7 Åtgärder för att hjälpa offer för stölder, skadegörelser och andra förmögenhetsbrott Våldskommissionens överväganden .......

Hot mot parter och vittnen ........... Våldskommissionens uppdrag ..........

82 83 84

90 94 95 96 97 98 99 100 100 101 102 111 111 113 115 120 123

131 131

134 136

141

142 143 144 146 146 147

149 152

157 157

5.3

5.4 5.5 5.6

6.2

6.3 6.4

6.5

6.6

Bilagor

Hur stort är behovet av skydd för parter och vittnen? .................... 5.2.1 Brottsanmälningar och lagföringar

5.2.2 Offerundersökningar m.m ........ 5.2.3 Våldskommissionens enkät ....... Gällande rätt .................. 5.3.1 Förundersökningen ........... 5.3.2 Rättegången .............. 5.3.3 Övergrepp i rättssak ..........

5.3.4 Viss lagstiftning till skydd för enskild som utsätts för eller riskerar att utsättas för trakasserier ......... Rikspolisstyrelsens utredning .......... 1983 års folkbokföringskommitté ........ Våldskommissionens överväganden .......

Övergrepp mot barn .............. Allmänt .................... 6.1.1 FN—konventionen om barnets rättigheter 6.1.2 Aga .................. 6.1.3 Särdrag hos familjevåldet ........ Brottslighetens utveckling och omfattning . . . 6.2.1 Våld mot barn i allmänhet ....... 6.2.2 Sexualbrott mot barn .......... 6.2.3 Gärningsmännen ............ 6.2.4 Offren ................. Barn till misshandlade kvinnor ......... Barn som misshandlas ............. 6.4.1 Orsaker ................ 6.4.2 Barns reaktioner på våld ........ Sexuella övergrepp mot barn .......... 6.5.1 BRÅ-projekt .............. 6.5.2 Forskningen kring sexuella övergrepp mot barn ................ Våldskommissionens överväganden .......

Alkohol och gatuväld .............

Bilaga 2 Ungdomar och brott .............

157 157 160 160 164 164 165 167

167 169 171 172

179 179 180 181 181 182 182 183 183 184 184 186 186 190 191 192

194 195

201 221

FÖRKORTNINGAR

BrB Brottsbalken BRIS Föreningen barnens rätt i samhället BRÅ Brottsförebyggande rådet BVC Barnavårdscentral Ds Departementsserien Ds Ju Departementsserien (justitiedepartementet) Ds S Departementsserien (socialdepartementet)

FUK Förundersökningskungörelsen (1947z948)

HD Högsta domstolen JuU Justitieutskottet Lgr 80 1980 års läroplan för grundskolan LSPV Lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall LUL Lagen (19641167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare LVM Lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall LVU Lagen (1990152) med särskilda bestämmelser om vård av unga NJA 1 Nytt Juridiskt Arkiv, avd I NJA 11 Nytt Juridiskt Arkiv, avd 11 prop. Proposition RB Rättegångsbalken rskr. Riksdagsskrivelse SCB Statistiska centralbyrån Seer. Sekretesslagen (1980:620) SOU Statens offentliga utredningar VUSK Vård utom skola

Inledning

Våldskommissionen redovisar i denna slutrapport sitt uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren. Kommis— sionens huvuduppgift har varit att fånga upp och stötta det breda engagemanget mot våldet och för brottsoffren. Det har vi gjort genom att sammanträffa med ett stort antal representanter för föreningar, organisationer och myndigheter. Dessa kontakter har gett oss uppslag och kunskaper som vi i vår tur har kunnat sprida till andra. I rapporten beskriver vi ett antal projekt som exempel på verksamheter ägnade att minska våldet.

Om man har ambitionen att minska våldsbrottsligheten i samhället, bör man ta reda på hur våldet ser ut, var det förekommer och vilka som är gärningsmän och offer. Vi har gjort det och be- skriver våldsbrottslighetens omfattning och utveckling i Sverige. Mot bakgrund härav lägger vi fram våra synpunkter på hur våldet kan motverkas. Vi diskuterar också hur stödet till brottsoffren kan förbättras.

Våldsbrottslighetens omfattning och utveckling

Vid beskrivningen av våldsbrottslighetens omfattning och utveck— ling är man hänvisad till huvudsakligen två informationskällor: brottsstatistiken och offerundersökningar. Båda är behäftade med vissa brister.

Brottsstatistiken bygger på antalet anmälda brott. Problemet är att många brott inte anmäls. Benägenheten att anmäla våldsbrott påverkas av i huvudsak två faktorer: våldets svårighetsgrad och relationen mellan offer och gärningsman. Detta innebär bl.a. att grövre våld och våld som utspelas mellan människor som inte känner varandra anmäls i högre utsträckning än lindrigare våld och våld som sker inom familjen eller i missbrukarkretsar. Vid offerundersökningar, dvs. undersökningar där ett urval ur befolk— ningen tillfrågas om de varit utsatta för våld, är felet likartat.

Tillförlitligheten hos våra uppgifter om våld är således varierande beroende på vilken typ av brott vi talar om. För mord, dråp och dödsmisshandel samt butiks-, post— och bankrån är tillförlitligheten mycket god. För andra brott däremot, som dess värre är betydligt

vanligare, är tillförlitligheten dålig. Kvinnomisshandel, barnmiss— handel, sexuella övergrepp inom familjen samt våld bland socialt utslagna människor utgör exempel på sådana brott.

Enligt brottsstatistiken anmäls för närvarande under ett år ca 85 000 fall av våld och hot. Drygt 38 000 av dessa är brott mot 3 kap. brottsbalken (BrB), dvs. mord, dråp, grov och annan miss— handel samt försök och förberedelser till sådana brott. Andelen fullbordade brott med dödlig utgång var 146 brott är 1988. Under samma år anmäldes utöver brotten mot 3 kap. BrB drygt 30 000 olaga hot, ofredanden m.m., ett par tusen våldtäkter och andra liknande sexuella övergrepp, drygt 4 000 rån samt 8 000 fall av våld och hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd m.m. Siffrorna för år 1989 kommer att hamna på ungefär samma nivå.

Enligt brottsstatistiken begås således ca 85 000 våldsbrott årligen. Enligt offerundersökningarna begås ca 800 000 fall av våldsbrott under ett år. Dessa brott drabbar 5 — 6 % av den vuxna befolk— ningen mellan 16 och 74 år. Om man kompletterar brottsstatistiken och offerundersökningarna med uppgifter från bl.a. olika special— undersökningar kan man konstatera att den faktiska våldsbrotts— ligheten är ännu mer omfattande. Det faktiska antalet våldsbrott av olika slag torde ligga i storleksordningen flera miljoner brott per år.

Den andel av den vuxna befolkningen mellan 16 och 74 år som under ett år utsätts för våld eller hot om våld överstiger 10 %. I flertalet av dessa fall handlar det om mindre allvarliga brott som ofta utspelas inom familjen och ytterst sällan anmäls.

Risken att utsättas för våld och hot varierar kraftigt mellan olika befolkningsgrupper.

Bland samhällets utslagna är våld och hot ett normalt inslag i det liv man lever. Vad gäller våldet mellan vuxna inom familjen är det ingen ovanlig händelse. För vissa ensamstående kvinnor med mindre barn kan det beskrivas som en relativt vanlig erfarenhet.

Detsamma gäller för unga män som vistas ofta i krogmiljöer och för vissa yrkeskategorier.

En grupp där risken för våld eller hot kan beskrivas som låg utgörs av ålderspensionärerna. Pensionärerna är paradoxalt nog samtidigt den grupp som är mest rädd för att utsättas för våld.

Var äger våldet rum? Ca 40 % av allt våld avser någon form av gatuvåld dvs. våld som äger rum på gator, torg, restauranger, dans— och nöjesställen, tåg, buss eller tunnelbana. Ca 30 % äger rum i lägenheter eller andra platser runt bostaden och ca 30 % inträffar på den egna arbetsplatsen.

En vanlig fråga när det gäller våldet är om det har ökat. Det anmälda våldet har ökat mycket starkt under de senaste decen— nierna. Det faktiska våldet har däremot inte ökat på samma sätt. Allt tyder på att toleransen för våld har minskat bl.a. till följd av debatterna om aga, mobbing, kvinnovåld och incest. När det gäller det s.k. familjevåldet finns det mycket som talar för att det i allt väsentligt varit oförändrat sedan år 1950. Det stora antalet våldsbrott tillhör denna kategori.

För vissa andra kategorier är det däremot klart att antalet brott har ökat eller ökat kraftigt. Detta gäller bl.a. det nöjeslivsan— knutna våldet bland ungdomar. Likaså våldet inom gruppen av missbrukare och kriminellt belastade människor. Antalet butiks—, post— och bankrån har också ökat kraftigt under den senaste 30— årsperioden.

Åtgärder mot våldet

Mot bakgrund av redovisningen av våldets omfattning och brotts- bild redovisar vi våra överväganden och förslag när det gäller kampen mot våldet. Våra utgångspunkter för den kampen kan sammanfattas enligt följande.

1. Våldsbrottsligheten är en del av ett större socialt problem

För de flesta våldsverkare ingår våldet i en bredare problembild. 1 den mån någon begår upprepade våldsbrott är det nästan alltid

fråga om en socialt utslagen person. Det finns ett klart samband mellan våld och tillhörigheten till en missbrukargrupp eller kriminell grupp. Kampen mot våldet måste därför utgöra ett led i kampen mot missbruk, kriminalitet och social utslagning. Om man lyckas minska nyrekryteringen av missbrukare, unga skadegörare eller tjuvar dämpas också våldsbrottsligheten.

2. Föräldrar är föredömen

Kampen mot våldet måste börjai barns mycket tidiga miljöer. Det är i första hand föräldrarna som kan ge barnet en mental bered- skap mot användande av våld. Föräldrarna är modeller och föredömen för barnet. De flesta föräldrar klarar av att vara goda föredömen. Det finns emellertid familjer som befinner sig i en svår situation och som behöver stöd i sin föräldraroll. Det gäller t.ex. ensamstående mödrar som befinner sig i en i övrigt utsatt social situation eller föräldrar som genom missbruk och kriminalitet inte förmår ge barnen en god start i livet. Enligt vår mening måste barnen skyddas i sådana situationer och tidigt ges möjlighet till en annan uppväxtmiljö. Barnen får inte utnyttjas som terapeutiska instrument i rehabiliteringen av föräldrarna.

3. Ökad jämställdhet

Ökad jämställdhet mellan könen är en viktig utgångspunkt för kampen mot våldet mot kvinnor. Kvinnomisshandel är det yttersta uttrycket för kvinnoförtryck. Ofta är gärningsmannen en socialt utsatt person med missbruksproblem och en svår psykologisk bakgrund. Insatserna mot kvinnovåldet måste därför bestå av både åtgärder som minskar det allmänna förtrycket av kvinnor och åtgärder som inriktar sig på de speciella grupper av män som misshandlar kvinnor.

4. Folklig förankring

En annan utgångspunkt för kampen mot våldet är att insatserna måste ha en bred folklig förankring. Kriminalpolitiken får inte fjärma sig från det allmänna rättsmedvetandet och allmänt vedertagna moralregler. Brott får aldrig löna sig. Våldsbrott måste

klaras upp av polisen. Hänsynslösa våldsbrott måste leda till kännbara påföljder. Hänsynen till gärningsmannen får inte gå före hänsynen till offret. Myndigheternas tolerans gentemot kriminalitet och missbruk får inte vara större än vanliga människors.

Det finns en stor vilja hos enskilda människor att hjälpa till att minska våldet. Till skillnad från många andra företeelser i samhället råder det inga delade meningar om våld. Allt fler människor tar aktivt avstånd från våld.

Folkrörelserna har i många sammanhang tagit ställning mot våldet eller mot företeelser som alstrar våld. Betydande insatser görs redan av kyrkan, nykterhetsrörelsen, Rädda Barnen och Röda korset för att nu nämna några.

Påverkan av människors attityder till våld

En av de viktigaste förutsättningarna för att barn skall växa upp till toleranta och hänsynstagande människor är att de redan i hemmet får trygghet och att de möts med respekt. Därför är insatser riktade till föräldrarna i syfte att stödja dem i fostrar- rollen angelägna åtgärder i det brottsförebyggande arbetet. En viktig förebyggande åtgärd är att ge föräldrar kunskap om hur egna vanor och uppfostringsmetoder kan påverka barns utveckling. Socialtjänsten bör sträva efter att tidigt upptäcka vilka barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt. Personal inom förskolor och skolan kan ofta identifiera socialt och känslomässigt störda barn. Sådana barn och deras föräldrar måste ges stöd och hjälp. På olika platser i landet förekommer insatser för att stödja föräldrar. Ett sådant projekt är det s.k. Karlskronaprojektet som pågått i mer än tio år. Socialstyrelsen bör se till att erfarenheterna från detta och liknande projekt sprids i kommunerna.

En angelägen målgrupp för socialtjänstens insatser är unga missbrukare. En rehabilitering av etablerade missbrukare och en uppbromsning av nyrekryteringen till gruppen skulle förutom öv— riga goda effekter för den enskilde och samhället också minska det faktiska våldet. Socialtjänsten bör ha ett mer aktivt och mindre erbjudande förhållningssätt gentemot unga missbrukare. Deltagan— de i arbetsträning eller vårdprogram bör komplettera ett fortsatt ekonomiskt stöd.

Föräldrars ansvar för barn i farozonen

Barnomsorg, skola och kommunala fritidsaktiviteter har under efterkrigstiden kommit att ta över delar av föräldrarnas ansvar för barnens uppfostran. Barnuppfostran har, kan man säga, profes— sionaliserats. Det har emellertid visat sig att varken personalen inom skolan eller barn- och ungdomsorganisationer kan ersätta föräldrarnas roll när det gäller att skapa en gynnsam utveckling av de unga.

Ungdomsbrottsligheten ligger på en oroväckande hög nivå. Det är därför viktigt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Föräldrarna är den största brottsförebyggande resurs samhället har.

Nu gällande lagstiftning utgår från att barn har behov av och rätt till att föräldrarna ställer upp vid deras sida vid motgångar och svårigheter. Enligt Våldskommissionens mening bör detta också komma till uttryck i föräldrabalken.

Våldskommissionen biträder det förslag som en arbetsgrupp inom BRÅ nyligen fört fram och som innebär en utvidgning av föräld- rars ersättningsansvar för sina barns skadegörande handlingar.

Om föräldrarna skall kunna ta del av barnens uppfostran, krävs det att föräldrarna också får veta vad barnen har för sig. Polisen har i dag rätt att köra hem barn under 15 år som vistas i olämpliga miljöer. Våldskommissionen föreslår att polisen skall ges befogenhet att informera föräldrar om missförhållanden som poli— sen känner till beträffande ungdomar mellan 15 och 18 år. Kommissionen föreslår vidare att föräldrarna alltid skall underrät— tas av domstolen, när en brottmålsförhandling rörande ungdomar under 18 år skall äga rum.

Åtgärder för att förändra miljöer där våld uppstår Undersökningar visar att det i det brottsförebyggande arbetet ofta är fruktbart att utgå från situationer och miljöer som erfaren— hetsmässigt utlöser brott och försöka förändra dessa.

Redan vid samhällsplaneringen i stort bör åtgärder vidtas. Stads—

planen bör utformas så att fler människor bor i städernas inner— områden. Härigenom får man en naturlig tillsyn över gator och platser där våld ofta förekommer. Vid trafikplaneringen bör man ta hänsyn till behovet av tillsyn över hållplatser och taxistationer. Kiosker och uppehållsplatser för trafikpersonal bör placeras så att personalen kan observera dem som uppehåller sig kring kom- munikationsanläggningen.

Det finns ett samband mellan utvecklingen av våldet utomhus och utvecklingen av antalet restauranger med serveringstillstånd. Antalet restauranger med serveringstillstånd har fördubblats under den senaste tioårsperioden. Under samma period har våldet på nöjeslokaler och runt omkring dessa ökat markant. Vi anser att åtgärder måste vidtas för att minska det bråk och den oordning som kan råda runt restauranger och andra nöjesställen. Det är rimligt att tillståndshavarens ansvar för olika olägenheter av serveringen vidgas till att gälla även förhållanden utanför lokalen och dess närmaste omgivning.

Tillståndshavaren bör svara för olika insatser för att folk som dras till lokalen inte råkar i bråk. Det kan vara t.ex. förbättrad belysning, staket, avskaffande av kösystemet eller anställande av förordnade ordningsvakter.

Närvaro av föräldrar och andra vuxna dämpar våldsbenägenheten bland ungdomar. På många platser i landet förekommer aktiviteter för att få ut vuxna på gatorna. Erfarenheterna från dessa aktivi- teter är goda och bör spridas till andra håll i landet.

Det är runt innerstadens nöjesställen som det s.k. gatuvåldet utspelas. Det är därför nödvändigt med effektiv övervakning från polisen och andra insatser som vi nyss nämnt. Detta innebär emellertid inte att insatser i ytterstadens problemområden är onödiga. Skadegörelse, moped- och biltillgrepp och källarinbrott är ofta grogrund för andra brott och startpunkter för en kriminell karriär. Bostadsområdena bör utformas så att sådana brott försvåras. Bättre möjligheter till utblick över entréer och gårdar, förrådsutrymmen i anslutning till bostaden i stället för i källare eller vindar och färre obevakade parkeringar minskar brottstill— fällena. Om bostadsbolagens personal arbetar i bostadsområdet, ökar kontrollen och risken för upptäckt. Kvarterspolis och

projekt av typ neighbourhood watch bidrar till att minska brotts— ligheten i ytterområdena.

Insatser mot gärningsmännen

Förebyggande åtgärder, som innefattar påverkan i tidig barndom, är det effektivaste sättet att motverka kriminalitet. Det är mycket svårt att påverka den redan kriminelle till ett laglydigt liv. För människor som gjort sig skyldiga till grova och många våldsbrott återstår vid återfall enligt vår mening bara långvariga frihets— straff. Andra metoder har inte visat sig ge något resultat. Våldskommissionen förordar således långvariga frihetsstraff vid återfall i våldsbrottslighet.

Ungdomsbrottslingar

När det gäller unga lagöverträdare har Våldskommissionen i juni 1990 i en promemoria Ungdomar och brott (intagen som bilaga till slutrapporten) föreslagit att det inrättas ett eller flera särskilda ungdomshem för de mest brottsbelastade ungdomarna. För att skapa en tydligare straffrättslig profil har kommissionen också föreslagit att en allmän domstol i ett brottmål skall kunna förordna om intagning på ett sådant hem under viss angiven tid.

Denna fråga och andra frågor som rör regelsystemet för unga lagöverträdare skall utredas av en under sommaren 1990 tillsatt parlamentariskt sammansatt kommitté.

Punktmarkering

På några platser i Sverige har s.k. punktmarkering av brottsbenäg- na personer prövats. Det innebär att polisen kartlägger och särskilt övervakar vaneförbrytare som befinner sig på fri fot. Erfarenheterna av punktmarkering är goda. Våldskommissionen föreslår att den används som ett medel i kampen mot våldsbrotts— ligheten.

Kriminalvården

Kampen mot våldet måste föras gemensamt med kampen mot missbruk och annan kriminalitet. Så gott som alla tunga miss— brukare hamnar förr eller senare - för det mesta återkommande- inom kriminalvården. Kriminalvården är när det gäller detta klientel den myndighet som har den långvarigaste kontakten och kanske största möjligheten att påverka. Våldskommissionen anser att kriminalvården måste satsa på ef tervården av de intagna. De intagna bör slussas ut successivt i samhället. Den successiva utslussningen förutsätter att den intagne ges möjlighet till yrkesutbildning, arbete och egen bostad.

Psykiskt sjuka lagöverträdare

Våldskommissionen anser att samhällsskyddet måste sättas i förgrunden när det gäller att bedöma om en farlig och psykiskt sjuk lagöverträdare skall få vistas ute i samhället. Skyddsintresset måste ges en framträdande plats i det lagstiftningsarbete som pågår rörande den psykiatriska tvångsvården.

Misshandelsbrott

Det har i debatten om gatu— och ungdomsvåldet förts fram tanken att Oprovocerad misshandel bör bestraffas hårdare än misshandel där gärningsmannen provocerats. Det har ibland gjorts gällande att Oprovocerad misshandel alltid bör bedömas som grov misshandel. Våldskommissionen anser att nuvarande utformning av bestäm— melsen om grov misshandel och förarbetena till denna ger en väl avvägd beskrivning av när grovt brott bör anses föreligga. Av dessa framgår bl.a. att hänsyn skall tas till sådana faktorer som att misshandeln varit Oprovocerad eller riktat sig mot en skyddslös person. Frågan om provokation är således en av flera faktorer som kan inverka på helhetsbedömningen. Bedömningen i det enskilda fallet måste ske med hänsyn till samtliga föreliggande omstän— digheter. Detter sig enligt Våldskommissionens mening främmande att bedöma ett ganska ringa våld som grovt enbart av den anledningen att det är oprovocerat.

Det är däremot, bl.a. mot bakgrund av förarbetena till bestämmel— sen om när grov misshandel skall anses föreligga, klart att straffvärdet av en oprovocerad misshandel är så högt att fängelse är normalpåföljden.

HD har nyligen i olika rättsfall (NJA I 1990 s. 84 11 och HD:s dom den 12 september 1990, DB 23) tagit upp frågan om straffmätning vid misshandel av normalgraden. Båda fallen gäller oprovocerad misshandel på nöjesställen. I det första fallet dömdes gärningsman— nen till villkorlig dom jämte böter. I det andra till fängelse.

Våldskommissionen anser att rättsfallet NJA I 1990 s. 84 11 kan ge domstolarna uppfattningen att icke frihetsberövande påföljd är normalpåföljden vid misshandel av normalgraden. En sådan uppfattning strider mot vad riksdagen vid upprepade tillfällen och senast år 1988 anfört. På grund härav och då det av rättsfallen att döma råder delade meningar inom HD i frågan, bör genom en lagändring förhållandena klarläggas. Våldskommissionen föreslår därför att 30 kap. 4 & brottsbalken ändras i detta syfte.

Utlänningars och invandrares brottslighet

De utländska medborgarna i Sverige begår brott oftare än svenska medborgare. Detta gäller särskilt de grova brotten såsom mord/dråp, våldtäkt och rån. De utländska medborgarna är också överrepresenterade som offer för våld.

Våldskommissionen anser att invandrarnas brottslighet måste kartläggas. En sådan kartläggning har inletts av BRÅ. Det är angeläget att den genomförs så fort som möjligt. Det är också viktigt att planerad forskning om invandrares levnadsvillkor kommer till stånd. Först när vi har tillgång till ändamålsenlig statistik och bättre kunskap om orsakerna till utlänningars kriminalitet är det meningsfullt att vidta mer ingripande åtgärder.

] avvaktan på sådan kunskap bör emellertid vissa andra utred- ningsinsatser genomföras. En sådan är en översyn av utlän— ningslagens bestämmelser om utvisning på grund av brott. Ett syfte med en sådan översyn är att undersöka hur reglerna har tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättstillämpning.

Våldskommissionen föreslår vidare - i likhet med terroristlagstift— ningskommittén - att ett svenskt medborgarskap som erhållits på falska uppgifter, skall kunna upphävas.

I dag sker ingen prövning av en utländsk medborgares tidigare vandel när han söker uppehållstillstånd. Dokumenterad brottslighet eller asocialitet beaktas inte ens i ärendet. Våldskommissionen anser att reglerna i utlänningslagen måste ses över i syfte att öka möjligheterna att hindra kriminella utlänningar att komma till Sverige. Det bör enligt kommissionens mening uppställas krav på en god vandel.

Det är troligt att vissa invandrares kriminalitet - kanske främst andra generationens invandrare — kan förklaras dels av att de vuxit upp i miljöer där de utsatts för påverkan av utslagna svenskar, dels av att de utsatts för olika former av rasism. Rasism och främlingsfientlighet måste bekämpas med kraft. Detta förutsätter en öppen och fri debatt om invandringspolitiken och om invandrare.

Invandrarnas egna organisationer bör engageras i arbetet mot våld och annan kriminalitet. Rekryteringen av invandrarungdomar till arbeten inom socialtjänst, polis och rättsväsende måste främjas.

Lokalt samarbete mot brott

Våldet är en angelägenhet för alla. Det är de enskilda människor— nas insatser som ytterst är avgörande när det gäller att motverka våldet. Det finns ett stort intresse bland allmänheten för åtgärder i deras närmiljö som gör deras liv och egendom säkrare. Samtidigt visar erfarenheterna från olika håll i landet att förutsättningen för att lyckas med brottsförebyggande arbete är samverkan på det lokala planet mellan olika myndigheter, förvaltningar, organisatio- ner, föreningar och företag.

För att fånga upp det folkliga engagemanget och för att få till stånd ett samarbete bör det skapas lokala brottsförebyggande organ i kommunerna.

Bland ett sådant organs uppgifter kan nämnas följande

0 att utgöra kontaktpunkt för enskilda, företag och organisationer som vill göra insatser,

o att förmedla kunskap om brottsförebyggande insatser t.ex. vid detaljplanering av den fysiska miljön,

0 att samordna kampanjer och åtgärder när särskilda problem kan iakttas i kommunen eller en del av denna,

o att snabbt förmedla information om behov av insatser mellan olika förvaltningar och organ samt

0 att kartlägga brottsligheten i kommunen eller del av denna och att kartlägga de brottsliga individerna eller nätverken

Polisen bör ha ansvaret för att verksamheten kommer igång. BRÅ bör hjälpa till med uppbyggnaden och förmedla den kunskap som finns inom BRÅ i frågor som rör det lokala organets uppgifter. Polis, socialtjänst och skola bör bilda kärnan i verksamheten.

Brottsoffer

Först mot slutet av 1970-talet har samhället börjat intressera sig för brottsoffer. Tidigare bestod stödet till offret av att brottet klarades upp och gärningsmannen straffades. Under 1960-talet ökade brottsligheten kraftigt och allt färre brott klarades upp. Samtidigt skulle enligt då rådande kriminalpolitiska mode gärnings— männen inte straffas utan hjälpas. Den humana kriminalpolitiken berövade offren den upprättelse de tidigare fått.

De första kraven på åtgärder för brottsoffer kom i mitten av 1970-talet i samband med den då pågående våldtäktsdebatten. Kvinnliga debattörer ställde frågan hur det kunde komma sig att en våldtäktsman kunde få hjälp av läkare och psykolog samma dag som han greps medan hans offer lämnades utan hjälp.

Under de senaste tio åren har insatserna för att hjälpa brottsoffer ökat väsentligt. De åtgärder som hittills satts in kan indelas i fyra olika kategorier:

- Förebyggande åtgärder som avser att skydda offrets fysiska och psykiska integritet.

Stödjande och hjälpande åtgärder av medicinsk, kurativ eller praktisk innebörd.

- Ekonomisk hjälp. - Juridisk hjälp.

Under senare år har, som komplettering av samhällets åtgärder, startats olika kvinnojourer och brottsofferjourer. Det finns för närvarande ca 120 kvinnojourer och ett 30—tal brottsofferjourer. De drivs på frivillig och ideell basis.

Våldskommissionen anser att det fortsatta arbetet för brottsoffer bör följa de linjer som redan lagts fast. Kommissionen föreslår att polisens, socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens insatser utvecklas ytterligare.

Våldskommissionen har på olika håll i landet informerat sig om kvinnojourernas och brottsofferjourernas verksamhet. Det är uppenbart att de fyller ett stort och viktigt behov. Deras styrka ligger i att de bygger på ett ideellt och frivilligt mänskligt engagemang och att de inte har det författningsreglerade för— hållningssätt som myndigheter måste ha.

Våldskommissionen föreslår att jourerna skall få stöd genom bidrag av staten. Primärkommuner och landstingskommuner bör stödja jourerna genom ekonomiska bidrag och genom hjälp med t.ex. lokal— och bostadsanskaffning.

Hot mot parter och vittnen

I samband med rättegången mot gärningsmannen uppträder brottsoffret ibland som målsägande. Han är då part i målet. Han kan också ha en ställning som liknar ett vittnes. Våldskommis- sionen har försökt göra sig en bild av hur utbrett det är med hot och trakasserier mot parter och vittnen.

Genom en enkät till olika polisdistrikt har vi fått uppfattningen att våld och hot mot parter och vittnen inte förekommer i någon större omfattning. Mycket tyder på att den motvilja mot att vittna som människor ibland har, beror på en allmän olust- och obehags— känsla över att uppträda offentligt eller på att de hört genom massmedia att vittnen och parter riskerar att utsättas för över— grepp och att de dessutom behandlas illa av advokater och åklagare.

De fall där hot och trakasserier förekommer gäller ofta människor som lever bland missbrukare och kriminella. Ett välkänt problem är intagnas behandling av s.k. tjallare.

Även inom en annan grupp förekommer hot om repressalier, nämligen bland människor som är inblandade i s.k. familjevåld. Det är förmodligen vanligt att kvinnor som misshandlas av anhöriga män också hotas med repressalier om de anmäler övergreppen.

Att parter och vittnen fritt och sanningsenligt kan avge sina utsagor inför polis och domstolar utgör ett av de fundament som den svenska rättsordningen vilar på. Angrepp mot parter och vittnen utgör angrepp mot samhället. Om samhället inte förmår skydda parter och vittnen hotas hela rättsordningen.

I Sverige är vi i stort sett förskonade från de värsta exemplen på övergrepp mot parter och vittnen. Det finns därför ingen anledning att vidtaga åtgärder som rubbar de principer om offentlighet och insyn i processmaterialet som svensk rättsordning omfattar. Åtgärderna i de allvarligaste fallen måste också i fortsättningen gå ut på fysiskt skydd och ökade möjligheter att byta identitet.

När det gäller de övergrepp som förekommer i samband med det s.k. familjevåldet har rätten till målsägandebiträde och möj- ligheterna att utverka besöksförbud förmodligen betytt en del.

I syfte att inskärpa hur allvarligt rättsordningen ser på övergrepp i rättssak föreslår kommissionen att bestämmelsen i brottsbalken om påföljd för normalgraden av övergrepp i rättssak anpassas till påföljden för mened. Det innebär att det för brott av normal- graden endast kan följa fängelse och att böter förbehålls gärningar som kan bedömas som ringa brott.

Våldskommissionen inskärper vikten av att domstolarna behandlar vittnen och målsäganden med omtanke och förståelse för att de uppträder i en ovan och för dem kanske skrämmande situation.

Övergrepp mot barn

Sexuella övergrepp och psykisk och fysisk misshandel som riktar sig mot barn, måste motverkas med all kraft. Det är viktigt att samhällets avståndstagande till dessa företeelser vidmakthålls och förstärks. Debatt och upplysning bringar fram missförhållanden i ljuset.

Myndigheter, som handlägger ärenden rörande övergrepp mot barn, har börjat samverka och har utvecklat sin kompetens. Det är angeläget att utvecklingsarbetet fortsätter och att samverkan sprids till fler platser i landet.

Ibland görs gällande att sekretessreglerna skulle hindra samverkan myndigheter emellan. Det bör klargöras för personalen inom mödravården, hälso- och sjukvården i övrigt, socialtjänsten och skolan att de har en direkt skyldighet att underrätta social- nämnden om missförhållanden som de uppmärksammar.

Övergrepp mot barn sker ofta i det fördolda. Barn saknar ofta kunskap om vart de kan vända sig när de blivit utsatta för övergrepp inom familjen. BRIS och Rädda Barnen har på ett skickligt sätt lyckats ge barn information om att de kan vända sig till dem.

Enligt Våldskommissionens mening bör socialtjänsten utveckla sin verksamhet så att socialtjänsten framstår som ett självklart stöd för barnet. Det är inte lätt för ett barn att förstå att det egentligen är socialtjänsten som i första hand skall se till barnets intresse. Tidigare gav åtminstone namnet, barnavårdsnämnd, en viss ledning. Socialtjänsten bör utveckla en lätt tillgänglig kontaktyta för barn. Det kan ske t.ex. genom att socialtjänsten inrättar ett barnombud hos sig och sprider information om ett sådant barn- ombud. Om barnen vet att det finns en särskild företrädare för dem blir det inte så svårt att söka kontakt.

F ÖRF ATTNINGSFÖRSLAG

1. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 & föräldrabalken skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap.

2 5

Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller av en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållan- den och skall se till att barnets behov enligt l & blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande utbildning.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållan- den och skall se till att barnets behov enligt 1 5 blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande utbildning. Barnets vårdnadshavare svarar vidare för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver om det riskerar att utvecklas ogynn— samt.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9 — 16 kap.

Denna lag träder i kraft den

2. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 17 kap. 10 & brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avgiva sådan utsaga.

17 kap.

105

Föreslagen lydelse

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgett utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst två är eller. om brottet är ringa. till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om man med annan gärning, som medför lidande, skada eller olägenhet, eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgett utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

Denna lag träder i kraft den

3. Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 30 kap. 4 & brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

30 kap. 4 5 Vid val av påföljd skall rätten fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 5.

Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Denna lag träder i kraft den

Som skäl för fängelse får rätten beakta

]. brottslighetens straff- värde,

2. att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för en annan påföljd eller

3. att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

1 INLEDNING

1.1 Uppdraget

Regeringen bemyndigade den 16 november 1989 chefen för jus— titiedepartementet att tillkalla en kommission med uppdrag att motverka våldet och förbättra stödet till brottsoffren.

Enligt direktiven (Dir 1989z58) skall kommissionen se som sin huvuduppgift att fånga upp och stötta det breda engagemanget mot våldet och för brottsoffren.

I uppdraget ligger enligt direktiven att öka skyddet för grupper som löper särskild risk att utsättas för våld, att främja åtgärder som är ägnade att motverka våldet, särskilt på gator och torg, samt att förbättra möjligheterna att ingripa mot våldsverkare. Bland utgångspunkterna för uppdraget nämns i direktiven

— långsiktiga eller generella åtgärder för att påverka attityder, beteenden och normbildning,

— nödvändigheten av att öka tryggheten på gator och torg, vikten av särskild uppmärksamhet på ökningen av gatuvåldet,

- angelägenheten av att lyfta fram sambandet mellan våld och droger,

- att det är särskilt viktigt att motverka våldet bland ungdomen,

behovet av riktade åtgärder som tar sikte på särskilt utsatta grupper och särskilt farliga situationer. 1.2 Kommissionens arbete

Kommissionen har bestått av tre ledamöter. Ledamöterna har sammanträtt i stort sett två gånger i månaden. Till kommissionen

har funnits knutna en expert och sju kontaktpersoner vid olika myndigheter och organisationer.

Kommissionen har inledningsvis gjort en bred inventering av äm- nesområdet. Kontakt har också tagits med riksdagens justitie- utskott i syfte att få deras syn på kommissionens arbete. Vid ett sammanträffande med företrädare för de olika riksdagspartierna informerade sig Våldskommissionen om deras uppfattning om kampen mot våldet och stödet till brottsoffren. Kommissionen har också tagit del av brev och annat material som under hösten 1989 i stora mängder kommit in till statsministerns kansli i frågor rörande våldet. Från justitiedepartementet har överlämnats ett stort antal skrivelser från enskilda personer och föreningar som framfört synpunkter på våldet i samhället.

Våldskommissionens kontaktverksamhet har också innefattat deltagande i olika konferenser och andra sammankomster där ledamöter eller sekreterare haft möjligheter att presentera kommissionens arbete.

Kommissionen har själv tagit initiativ till möten på olika platser i landet. Vid mötena har företrädare för myndigheter och or— ganisationer redogjort för sin verksamhet och kommissionens ledamöter presenterat kommissionens arbete. Kommissionen har också gjort studiebesök hos polisen och på en kriminalvårdsanstalt samt deltagit i olika ungdomsaktiviteter.

Företrädare för föreningar och organisationer har vid sam- manträden med kommissionen presenterat sin verksamhet i frågor om våld och brottsoffer. Vid sidan av kontakterna med myn— digheter och organisationer har kommissionen sammanträffat med olika försäkringsbolags brottsförebyggande enheter.

Våldskommissionen har under sitt arbete lämnat två remissyttran- den till justitiedepartementet.

Våldskommissionen har den 12 juni 1990 till justitieministern överlämnat två promemorior med förslag till åtgärder mot våldet. Den ena promemorian heter Alkohol och gatuvåld. Den andra heter Ungdomar och brott. De båda promemoriorna har tagits in i detta betänkande såsom bilagor.

1.3 Exempel på lokala projekt

Om man gör sig en bild av våldsbrottsligheten i Sverige vilket Våldskommissionen gjort — finner man att det är inom vissa områden som samhällets satsningar bör koncentreras. Ett sådant är barns och ungdomars uppväxtmiljö. Det är i mycket tidig ålder som barns attityder till våld formas. Åtgärder som riktar sig till barn och ungdomar och till deras föräldrar ger därför bättre effekt än åtgärder som sätts in först när missförhållanden har uppstått. På de flesta håll i Sverige pågår verksamheter som har till syfte att engagera föräldrarna och påverka barn och ungdom. Initiativtagare kan vara skolan, polis, socialtjänst, f ritidsverksamheten eller olika organisationer. Nedan har vi valt att beskriva ett mindre antal projekt som exempel på sådan verksamhet.

Projektet Tillsammans kan vi

Skolan och socialtjänsten i stadsdelen Rosengård i Malmö inledde under år 1987 ett projekt som slutligen kom att omfatta ett flertal förvaltningar och organisationer.

Bakgrunden till projektet var att lärare och socialarbetare uppmärksammat att tillgreppsbrott och våldsbrott av barn och ung- domar hade ökat markant under mitten av 1980-talet. Målsätt— ningen med projektet var att, genom att förbättra den totala livssituationen och uppväxtmiljön, göra barn och ungdomar bättre rustade att stå emot negativ påverkan utifrån. Man utgick f rån att barn och ungdomar som lever i socialt missgynnade miljöer utgör en riskgrupp, bl.a. beroende på att de i större utsträckning än andra barn och ungdomar saknar ett väl fungerande socialt nätverk som motvikt till negativ påverkan i masskulturen.Projektet ville således utifrån ett helhetsperspektiv försöka bryta negativa trender bland barn och ungdomar och visa på positiva alternativ för, med och av barn, ungdomar och vuxna. Man ville också genom kunskap och debatt göra de vuxna som omger barnen och ungdomarna medvetna om riskerna. Genom kontinuerlig rapportering till de förtroendevalda i stat och kommun skulle projektledningen peka på de resultat och behov av insatser som framkom inom projektet.

Projektet var i första hand tänkt'som ett allmänt förebyggande åtgärdsprogram. Målgruppen var barn och ungdomar i åldern 4 till

16 år samt de vuxna som omger barnen och ungdomarna. Föräld- rarna har här varit en viktig grupp att nå ut till. Andra betydel— sefulla vuxna var personal inom bl.a. barnavårdscentralen (BVC), socialtjänst, skola och föreningar. Projektet byggde på att de medverkande skulle tillägna sig en gemensam syn på barn och ungdomar och att de åtgärder som vidtogs skulle samverka för att nå den gemensamma målsättningen. Projektet omfattade dels en kartläggning, dels en påverkansplan och dels en utvärdering.

Kartläggningsstudiens främsta syfte var att beskriva nuläget beträffande barnens massmediavanor, deras förebilder och iden- tifikationsmodeller samt deras attityder till våld, lagöverträdelser och etniska minoriteter samt deras konfliktlösningsstrategier. Dessutom ville man få en bild av ungdomarnas psykosociala status, deras ängslan och aggressivitet och självskattning samt deras familjeklimat (bl.a. synen på och förekomsten av våld och missbruk inom familjen) och sociala relationer och aktiviteter samt övriga sociala bakgrundsdata. Undersökningsgruppen omfattade ca 500 barn i förskolan och grundskolan. Vissa av barnen har djupinter— vjuats. Dessutom har lärare och kvarterspolis m.fl., som haft kontinuerlig kontakt med barnen, intervjuats. Kartläggningen har angett vilken inriktning som påverkansplanen skall ha. - 1 kartläggningen har också ingått ett försök med ca 30 slumpvis utvalda barn i förskoleåldern. Detta försök har skett i nära samarbete mellan förskola, dagbarnvårdare, skola och BVC. Försöket har genomförts genom att barnen i fyraårsåldern, förutom de vanliga besöken hos BVC, fått hembesök av BVC—sköterskan. I samband med placering inom barnomsorgen har barnen följts upp och samråd skett med barnomsorgspersonal. Under vårterminen det år barnet fyllt fyra år har en sammanfattning gjorts av uppgifter om barnet och en genomgång skett av vad barnet har för behov av åtgärder. BVC—sköterskan har dessutom gjort kontinuerliga besök på förskolorna. Därefter har samråd skett i samband med barnens skolstart.

Den andra delen av projektet utgjordes av påverkansplanen, som bedrevs i samverkan mellan BVC, skola, socialtjänst, kulturinstitu— tioner, bibliotek, fritidsverksamhet, kvarterspolis och föreningsliv. Försöksverksamheten hade som syfte att pröva modeller för att förebygga och bryta ner negativa trender bl.a. genom att erbjuda alternativ till masskulturen och genom att aktivt påverka värde— ringar, vanor, attityder och normer. Detta skedde bl.a. genom

projektdagar för lärare och elever inom skolan där man tagit upp problem med våld, skadegörelse och missbruk. Under projektdagar- na med lärarna förankrade man också mål och metoder och utbytte erfarenheter och kunskaper. I samband med primärvården, främst BVC, och socialtjänsten försökte man utveckla den s.k. f yraårskon- trollen inom den frivilliga barnhälsovården. I samband med f yraårskontrollen skulle BVC-sköterskan pröva olika kriterier för identifikation av riskgrupper och på så sätt f inna former för att utveckla riskgruppstrategier i samarbete med t.ex. förskola, socialbyrå, fritidsverksamhet och bibliotek. I denna verksamhet ingick också att utveckla föräldrautbildningen. I samverkan med föräldrarna erbjöds sedan stödinsatser, varvid särskilt orsaken till behovet av stöd uppmärksammades. Därför prioriterades långsik— tiga insatser präglade av kontinuitet framför mera kortsiktiga. Som exempel kan nämnas särskilda stödinsatser för föräldrar att bryta arbetslöshet och socialbidragsberoende. Efter fyraårskontrollen och allra senast under sista förskoleåret avsåg man att bilda s.k. familjegrupper med sex familjer i varje grupp. Dessa familjegrup- per skall sedan följas åt under hela skoltiden. Avsikten är att grupperna skall stödja och hjälpa varandra. Framför allt vill man nå de föräldrar som annars sällan eller aldrig kommer till skolan. Familjegrupperna skall också bilda utgångspunkt för samtalsgrup- per och eventuellt studiecirklar kring ämnen som barns utveckling, uppfostran, drog- och alkoholmissbruk, våld, ensamhet och andra ämnen.

Projektet skall avslutas med en utvärdering där man skall försöka se i vilken utsträckning målsättningen uppnåtts och i vilken utsträckning resultaten och erfarenheterna kan utnyttjas i andra kommuner och områden med likartade problem. Projektet drogs igång under höstterminen 1987 och en slutrapport skall avges i slutet av år 1990.

Karlskronaprojektet

Under mer än tio år har man i Karlskrona systematiskt försökt påverka barns och ungdomars normer i ett projekt som benämns Karlskronaprojektet. Det har genomförts med ekonomiskt stöd från allmänna arvsfonden och Karlskrona kommun. Projektet har utvärderats och dokumenterats väl och finns publicerat i rapport-

serier från högskolan i Kristianstad och från lärarhögskolan i Malmö.

Utgångspunkten för projektet har varit att alla påverkas både positivt och negativt av omgivningen. Barn och ungdomar är särskilt mottagliga då de håller på att bygga upp sina normsystem. Karlskronaprojektets mål har varit att försöka öka den positiva påverkan och minska den negativa. För att intensifiera det positiva inflytandet har man arbetat både generellt mot alla barn och ungdomar i kommunen och individuellt mot speciellt utsatta ungdomar, som inte fungerat vare sig i skolan eller på fritiden. Projektet har tre byggstenar.

Den första, en generell påverkan, har genomförts i samverkan med dem som har med barn och ungdomar att göra t.ex. lärare, föräldrar, socialarbetare, poliser och fritidsledare. Det har gällt att samordna insatserna så att alla "drar åt samma håll". Det har varit väsentligt för initiativtagarna att alla har varit överens om hur man skall få barn och ungdomar att leva efter de normer som alla kan enas om.

Det är dock omöjligt att effektivt nå alla barn och ungdomar med en generell allmän påverkan. Den andra byggstenen är därför en individuell påverkan som i första hand riktar sig mot elever på högstadiet som befinner sig i den s.k. riskzonen, dvs. är på väg att få ett kriminellt beteende. Man har då försökt minska den negativa påverkan genom att på olika sätt stödja elever som har en uppväxtmiljö som influerar dem negativt. Exempel på sådan miljö kan vara inflytande av destruktiva gängledare eller föräldrar som är missbrukare.

Den tredje byggstenen har varit att försöka motverka inflytandet från t.ex. vissa våldsfilmer som har en normupplösande effekt och är dåliga förebilder. Detta har man gjort genom att skapa opinion mot underhållningsvåldet på film och video. Man har också försökt ge barn och ungdomar andra modeller att se upp till bl.a. genom att skapa motbilder till våldet, t.ex. genom att visa på att konflikter kan lösas utan våld.

Den yttersta strävan i projektet har varit att utveckla barns och ungdomars normkänsla från en påföljdsmedvetenhet mot en rättsmedvetenhet. Detta innebär att barn och ungdomar skall inse

att man inte följer regler och lagar enbart för att undvika olika straff och påföljder utan för att kunna leva tillsammans på ett sätt som gagnar alla. Med den utgångspunkten är det viktigt att man bedriver sin undervisning på en sådan nivå att barn och ungdomar verkligen begriper vad man säger och förstår de exempel man tar. Den yttre påverkan från föräldrar, förskollärare, lärare och kamrater är av avgörande betydelse för hur den moraliska utvecklingen skall framskrida. Samtal kring moraliska problem måste därför anpassas till barnens moraliska utveckling och undervisningen måste ske på den moraliska nivå där barnet befinner sig. De arbetsformer och modeller som projektet utarbetat och använt sig av har därför anpassats efter den generella mognadsutveckling som barnen antas genomgå.

Projektansvaret har numera övertagits av Karlskrona kommun. En speciellt tillsatt grupp, barn och ungdomsberedningen, är nu ansvarig för projektet. Reglerna för hur denna beredning arbetar är fastställda av Karlskrona kommunfullmäktige. Barn och ung— domsberedningen har en samverkande och pådrivande funktion med egen budget och driver verksamheten vidare. På detta sätt har Karlskronaprojektets idéer och resultat kunnat tas till vara i ett längre perspektiv och de erfarenheter som gjorts har kunnat användas vidare.

Andra insatser för ungdomar

I Stockholm tillsattes under hösten 1986 en arbetsgrupp inom dess skolförvaltning med uppgift att utarbeta förslag till olika sätt att stödja skolorna i deras arbete för att motverka våldet. Resultatet blev ett åtgärdsprogram mot våld som Stockholms skolstyrelse antog under sommaren 1987. Avsikten med åtgärdsprogrammet har varit att skapa en gemensam linje för att komma till rätta med våld i skolan. Förhoppningen är att lärare som har stöd av gemensamma regler och förhållningssätt har lättare att klara av konfliktsituationer. Antivåldsarbetet i Stockholms skolor sker i samverkan med polis, fritids— och socialförvaltning. Som ett led i denna samverkan har polisen och skolorna gemensamt utarbetat en lärarhandledning som underlag för lektioner i ämnet "ungdomsvåld i Stockholms city".

I Stockholm finns också projekt "SÖREN" som är ett projekt som kombinerar teori och praktik ombord på ett segelfartyg. Projektet riktar sig till ungdomar som bor och fungerar hemma. Det drivs av Stockholms socialförvaltning och kursverksamheten vid Lunds universitet/folkuniversitetet i samarbete med Fryshuset i Stockholm. Dess målsättning är att ge deltagarna ett bättre självförtroende och stärka deras personliga identitet, öka deras tillit till andra människor och motivera dem till fortsatta studier eller arbete. Projektet är drogfritt. Det omfattar fyra faser. I fas ett och två varvas teori och arbete ombord på fartyget. I fas tre får ungdomarna möjlighet att göra seglingar inom Stockholms skärgård och omsätta sina teoretiska kunskaper i praktiken. Under fas fyra avrustas fartyget och en individuell planering för del- tagarnas framtid sker.

I projekt UNGDOMSKRAFT har för närvarande tolv västsvenska kommuner däribland Göteborg samt en del fonder och företag, bl.a. Joakim Hedencronas minnesfond, slutit sig samman för att inspirera ungdomar till ökat ansvar för sig själva och för andra. Projektet har under hösten 1989 arrangerat tredagarskurser med ett 20—tal elever från olika gymnasier inom upptagningsområdet. Målsätt— ningen har varit att vid varje gymnasium skapa en sammansvetsad aktionsgrupp av dessa elever som, enligt en aktionsplan för varje skola, kan vidareutveckla skoldemokrati, medansvar och kam- ratstöd. Därigenom hoppas man skapa attityder för livskvalitet och etik och mot droger. En bärande tanke i projektet är att de skötsamma och välanpassade ungdomarna har stor betydelse för ungdomar i stort och kan påverka de ungdomar som är på gränsen till socialt utanförskap och missanpassning. Skolan skall i sig vara en positiv och drivande kraft och samordna och effektivisera arbetet mot våld och droger bland ungdomar. Målsättningen är att så småningom på motsvarande sätt kunna engagera elever på högstadiet. Projekt UNGDOMSKRAFT administrerar en ungdoms- fond som omfattar cirka en halv miljon kronor. Från denna fond kan ungdomar med idéer söka ekonomiskt stöd. Det kan gälla uppslag om temadagar eller kulturalternativ på Valborgshelgen eller liknande.

I Göteborg har vidare etablerats en arbetsgrupp som kallar sig STÄLL UPP för ett trivsammare Göteborg. I arbetsgruppen ingår företrädare från skolan, fritidsförvaltningen, socialtjänsten,poli— sens brottsförebyggande rotel, invandrarförvaltningen, Göteborgs

distrikts idrottsförbund samt företrädare för föräldrarna. Ar— betsgruppen organiserar bl.a. vuxenjouren. Syftet med vuxenjouren är att bryta ungdomsdominansen i centrala delar av Göteborg under kvällstid och vissa tider på helgerna och bryta den anony- mitet som vissa ungdomar lever under. Ingen har reagerat och skadegörelse och våld har kunnat utvecklas i fred. Meningen är att vuxna ska ses och synas vid dessa tidpunkter. Det skall alltså finnas folk som genom sin närvaro förhindrar brott. Ungdomar kan därigenom få naturliga kontakter med vuxna vid dessa tider. Vuxenvandringarna sker företrädesvis på fredag- och lördagkvällar, men även vid skolavslutning eller speciella helger. Arbetsgruppen har också tagit initiativ till och samordnat insatser för ungdomar vid t.ex. skolavslutning eller andra ungdomsevenemang, popgalor eller liknande. Detta har skett t.ex. genom att engagera föräldrar— na att delta i ungdomarnas aktiviteter.

I Malmö driver socialförvaltningen ett projekt som kallas "Ungdom i city". Syftet är att ta till vara ungdomarnas kraft som stilbildare för sina kamrater. Ungdom i city skall bereda ungdomar mellan 14 och 16 år en ungdomsplats som en introduktion till arbetslivet. Ungdomarna producerar en tidning kallad Tidspress som finansieras genom annonser och via bidrag från kommunen. Ett samarbete sker med Non fighting generationrörelsen och med Länkarna. Verksam— heten kan ses som en station mellan gatan och föreningslivet för de ungdomar med sociala problem som har svårt att passa in i det traditionella föreningslivet.

Ungdomsbrottsligheten och ungdomar med ett socialt avvikande beteende är stora och svåra problem för de flesta kommuner. På de platser som Våldskommissionen tagit del av verksamheten, har omfattande insatser gjorts för att komma till rätta med ung- domsproblemen. Dessa insatser är för det mesta organiserade på sådant sätt att olika kommunala funktioner och fristående organi— sationer samverkar. Inte minst i storstadsområdena pågår en omfattande verksamhet med ungdomsinriktat innehåll.

2 VÅLDSBROTTSLIGHETENS OMFATTNING OCH UTVECKLING

2.1 Den anmälda våldsbrottsligheten

Låt oss först se på den våldsbrottslighet som kommer till polisens kännedom, dvs. den anmälda eller synliga brottsligheten.

Under år 1988 (när detta skrivsfinns ännu inte någon fullständig statistik för år 1989) anmäldes drygt 38 000 brott mot 3 kap. brottsbalken (BrB); dvs. mord, dråp, grov och annan misshandel samt försök och förberedelse till sådana brott. Drygt 90 % av dessa brott avsåg misshandel som inte bedömts som grov. Andelen fullbordade mord, dråp och misshandel med dödlig utgång är för övrigt mycket liten, mindre än en halv procent (146 brott år 1988).

Brotten mot 3 kap. BrB utgör dock bara en del av den anmälda våldsbrottsligheten. Under samma år anmäldes dessutom drygt 30 000 olaga hot, ofredanden etc., ett par tusen våldtäkter och andra liknande sexuella övergrepp, drygt 4 000 rån samt 8 000 fall av våld och hot mot tjänsteman, våldsamt motstånd etc. Totalt och i runda tal anmäldes således 85 000 våldsbrott under år 1988 och den preliminära statistiken för år 1989 tyder på att vi kommer att hamna på ungefär samma nivå under detta år.

Exakt hur många olika offer som drabbats av dessa brott vet man inte. Brottsstatistiken innehåller nämligen inga sådana uppgifter. Vi vet däremot att antalet offer är färre än antalet brott och på grundval av olika specialundersökningar kan vi också göra en inte alltför djärv gissning. De ca 85 000 våldsbrotten som anmäldes år 1988 drabbade 50 000 — 60 000 olika offer. Detta motsvarar ungefär en procent av landets befolkning mellan 15 och 65 år.

Vissa av offren har således anmält två eller flera brott under samma år och det förekommer faktiskt, även om det är mycket ovanligt, att samma offer kan anmäla upp till hundratalet brott under ett år. Det absolut vanligaste fallet avser dock ett offer och ett brott.

2.2 Problemet med den dolda brottsligheten

Den anmälda våldsbrottsligheten utgör samtidigt bara en del av den faktiska eller verkliga våldsbrottsligheten. Ibland brukar man likna det anmälda våldet vid toppen på ett isberg och åtminstone i en kvantitativ mening är detta en rättvisande liknelse. Om vi utgår från samtliga våldsbrott som begås i en strikt juridisk mening handlar det om flera miljoner brott varje år - är det förvisso en liten andel som anmäls. Det stora flertalet förblir dolda för polisen och andra myndigheter.

På samma gång — och detta är en väsentlig reservation -gäller inte isbergsanalogin i en kvalitativ bemärkelse. Det anmälda våldet utgör inte något representativt urval av den faktiska brotts— ligheten. I stället styrs urvalet på ett förväntat sätt av framför allt två faktorer; brottets grovhet och relationerna mellan offer och gärningsman.

Sannolikheten för att grova våldsbrott som begåtts av för offren okända gärningsmän kommer att anmälas till polisen är således hög eller t.o.m. mycket hög. Den i sammanhanget kritiska kategorin, där statistiken ger en i väsentliga stycken felaktig bild av verkligheten, utgörs av det s.k. familjevåldet. När det gäller mindre grova fall av våld och hot inom den här gruppen vet vi att de nästan aldrig anmäls och att även grova brott förblir oanmälda.

Tillförlitligheten i vår statistik om våld är således synnerligen varierande beroende på vilken typ av brott vi talar om. För vissa antalsmässigt små kategorier — som t.ex. mord, dråp och dödsmiss— handel samt butiks—, post— och bankrån — är tillförlitligheten god eller t.o.m. mycket god. För andra brott däremot, som dess värre också omfattar stora brottsantal, är tillförlitligheten dålig eller t.o.m. mycket dålig. Kvinnomisshandel, barnmisshandel, sexuella övergrepp inom familjen samt våld bland socialt utslagna människor utgör klassiska exempel.

2.3 Har våldet ökat eller minskat?

I massmedia framförs ofta påståendet att våldet i vårt samhälle har ökt kraftigt. När man skall ta ställning till om detta påstående

är riktigt, ställs man inför problemet hur man skall uppskatta den stora dolda brottslighet som föreligger beträffande vissa typer av brott.

Om vi betraktar den statistik som visar antalet anmälda våldsbrott mot 3 kap. BrB (mord, dråp, misshandel etc.) under perioden 1950 — 1988 finner vi att den anmälda brottsligheten har ökat med ca 400 % sedan år 1950. Om vi tar hänsyn till befolkningsökningen under samma tidsperiod, som för övrigt har varit jämförelsevis måttlig, får vi en ökning med drygt 300 %.

Fram till mitten av 1960-talet har den anmälda brottsligheten i stort sett varit konstant för att därefter öka kraftigt under återstoden av perioden. Viss del av ökningarna kan dock förklaras av de omläggningar av statistiken som skett är 1965 och 1968 samt den ändring av åtalsreglerna som skedde år 1982. Om vi korrigerar statistiken för dessa förändringar av den statistiska redovisningen får vi en ökning av den anmälda brottsligheten i storleksordningen 300 % under den aktuella perioden.

Om vi även tar med brotten mot 4, 6, 8 och 17 kap. BrB (som olaga hot, våldtäkt, rån samt våld och hot mot tjänsteman) blir ökningen av den anmälda brottsligheten än mer uttalad: Från ca 12 000 brott totalt år 1950 (inkl. 3 kap. BrB) till ca 85 000 brott är 1988 vilket ger en ökning på ca 600 % (före korrigeringen således) på knappt 40 år. Vad gäller dessa senare brott skall man dock vara klar över att det straffbara området för vissa av dem har utvidgats under perioden, vilket i sin tur ger "nya" brott och större brottsantal.

Antalet anmälda våldsbrott har alltså ökat kraftigt och om vi godtar det anmälda våldet som ett mått på det verkliga våldet blir Svaret på frågan om våldet har ökat enkelt och entydigt: Det har det.

Problemet är att statistiken inte duger för sådana slutsatser. Skälen till att det anmälda våldet ökar kan i princip vara två. Antingen har det verkliga våldet ökat eller också har anmälnings— benägenheten ökat.

Ett ytterligare statistiskt problem i sammanhanget är att det räcker med små eller t.o.m. marginella ökningar av anmälnings-

benägenheten för att ge stora och drastiska ökningar av det anmälda våldet. Det följer nämligen av det faktum att det för många antalsmässigt stora våldskategorier går ett stort antal ej anmälda brott på varje anmält.

Den statistiska ökningen av våldet ger upphov till ett viktigt tolkningsproblem. Om den beror på att det verkliga våldet har ökat så är det illa. Beror ökningen däremot på att anmälnings— benägenheten har ökat så är det snarare bra. Det kan ju tyda på att vi blivit mindre benägna att tolerera eller acceptera våld.

Hur förhåller det sig då egentligen med det i massmedia ofta framförda påstående om det ökade våldet? Är det en realitet eller en fiktion? I massmedia, och speciellt i våra kvällstidningar, möts vi ständigt av två påståenden. Dels att antalet våldsbrott ökar och ökar kraftigt. Dels att våldet också blivit grövre och råare. Om man däremot lyssnar på vissa brottsforskare kan man ibland få uppfattningen att detta våld blott och bart existerar i journa— listernas fantasi.

Vem av dem som har rätt är svårt att säga. Vi vill ändå anföra fyra reservationer mot den i massmedia populära tesen mot det allt grövre och ökande våldet.

Den första grundar sig på siffrorna i statistiken över det allra grövsta våldet; mord, dråp och dödsmisshandel. Om dessa siffror vet vi att de har god tillförlitlighet. Dels är andelen brott som inte anmäls låg. Dels finns det inget som tyder på att den lilla dolda andelen vare sig skulle ha ökat eller minskat och på det viset komplicerat vår analys av hur den verkliga brottsligheten förändrats över tiden.

Det dödliga våldet har varit i stort sett konstant sedan mitten av 1970—talet. Brottsantalen kan visserligen variera kraftigt från ett år till ett annat (vilket för övrigt är utmärkande för vissa brott med låga brottsantal), men ser vi till perioden som helhet ligger det genomsnittliga brottsantalet stabilt kring 130 anmälda brott per ar.

Om det faktiska våldet har ökat på samma sätt som det anmälda våldet totalt har gjort, kan man ju fråga sig varför detta inte

gäller även det allra grövsta våldet? Särskilt om våldet också skulle ha blivit grövre och råare rent generellt.

En andra invändning är följande. Sedan år 1978 har statistiska centralbyrån (SCB) genomfört årliga mätningar på stora och riksrepresentativa urval av befolkningen där man bl.a. frågat intervjupersonerna om de utsatts för våld eller hot under det år som undersökningen avsåg. Den andel som uppger att de utsatts för våld eller hot är påtagligt konstant under perioden 1978 1988 och motsvarar mellan fem och sex procent av befolkningen. Detta till skillnad från de kraftiga ökningar av den anmälda brotts- ligheten som statistiken visar för motsvarande period.

Den tredje reservationen gäller våra attityder till våld, hur dessa har förändrats och hur detta i sin tur kan ha påverkat anmäl- ningsbenägenheten vid våldsbrott. Det finns mycket som talar för att vi skärpt vår inställning till våld under efterkrigstiden (ta t.ex. de återkommande debatterna om barnaga, mobbning och våld mot kvinnor) och att detta borde ha ökat vår benägenhet att anmäla våld.

Detta antagande får också stöd, dels i SCB:s offerundersökningar där andelen som uppger att de anmält våld och hot som de varit utsatta för har ökat, dels i andra undersökningsresultat som tyder på att fallen med lindrigare skador har ökat snabbare än fallen med grövre skador bland de anmälda våldsbrotten (Brottsutvecklingen 1988 BRÅ-rapport 19893, 5. 40 — 41).

En fjärde invändning grundar sig på en iakttagelse som man gör om man specialgranskar brottsstatistiken. Underlagen för stati— stiken är således nästan alltid mer komplicerade än vad man kan tro utifrån en enkel läsning av samma statistik. Vad t.ex. våldtäk- terna beträffar visar det sig att "ökningen" med största sannolik— het beror dels på ändringar av den statistiska redovisningen, dels på en ökad anmälningsbenägenhet vid en speciell kategori av våldtäkter där gärningsmannen förgripit sig på en närstående kvinna. (Kartläggning av våldtäktsbrotten, Ds 199013).

Brottsstatistiken är mycket känslig för förändringar av redovis- ningsrutinerna och underlaget för den statistiska redovisningen. Detta gäller i särskilt hög grad för våldsbrotten. Sedan år 1950 har ett flertal omläggningar och ändringar av statistiken genom-

förts och dessa torde nästan genomgående ha medfört skenbara ökningar av den anmälda brottsligheten. För att sammanfatta: Det faktiska våldet har inte ökat på det enkla vis som statistiken antyder.

Vad det s.k. familjevåldet beträffar finns det mycket som talar för att det i allt väsentligt har varit oförändrat under den aktuella perioden. Det stora antalet våldsbrott, liksom en absolut majoritet av de allra grövsta brotten, tillhör också denna kategori.

För vissa andra kategorier är det däremot högst troligt och t.o.m. helt säkert att antalet brott har ökat eller ökat kraftigt.

Mycket talar för att det nöjeslivsanknutna våldet bland ungdomar (som vi ofta talar om under begreppet gatuvåld) har ökat. Likaså torde våldet inom gruppen av socialt utslagna och kriminellt belastade människor ha ökat.

Vad t.ex. butiks-, post— och bankrån beträffar är också statistiken så tillförlitlig att den inte lämnar utrymme för några större tveksamheter. Butiksrånen har ökat mycket kraftigt under de senaste 20 åren. Antalet post— och bankrån har däremot varit förhållandevis oförändrat under de senaste 10 åren. Från mitten av 1960—talet till slutet av 1970-talet ökade de dock mycket kraftigt. Sett i ett längre tidsperspektiv kan man säga att de stabiliserats på en ny nivå som ligger väsentligt högre än tidigare.

2.4 Våldsbrottsligheten i Sverige; några viktiga kännetecken

Gör man en internationell jämförelse finner man att vålds— brottsligheten i Sverige ligger på en låg nivå. Vi skall peka på några av de faktorer som är viktiga i detta sammanhang. Den som är intresserad av aktuella och övergripande beskrivningar av våldet i Sverige kan läsa t.ex. Kiihlhorn, E. m.fl. Den svenska vålds- brottsligheten, BRÅ—rapport 198421, Wikström, P-O. Everyday Violence in Contemporary Sweden, BRÅ-rapport 1985115 eller de årliga sammanställningar som görs i publikationen Brottsutveck— lingen från BRÅ.

Det absolut vanligaste svenska våldsbrotten är en konflikt mellan ett offer och en gärningsman. I statistisk mening är alla andra

kategorier marginella. Detta gäller oavsett om vi talar om t.ex. bråk mellan skin-heads och invandrarungdomar, raggargäng som löper amok runt midsommarstången eller den svenska modellen för uppgörelser i undre världen.

Våldet kan också indelas efter valet av våldsmedel och deras relativa farlighet. Från krigets stridsvagnar, bomber och maskin- gevär till den äktenskapliga trätans arga ord, knuffar och örfilar. Om vi t.ex. ser på förekomsten av skjutvapen finner vi att i Sverige begås mellan 10 och 20 % av alla våldsbrott med dödlig utgång under ett år med sådana vapen. I vissa delar i USA, där den sociala och ekonomiska strukturen påminner om vår egen men där nivån på det grövsta våldet ligger 7 - 10 gånger högre än hos oss, förövas drygt hälften av alla mord och dråp med skjutvapen. Det handlar inte om några maffiauppgörelser utan om den ameri- kanska varianten av grovt familjevåld. En väsentlig förklaring till dessa skillnader i våldsnivå är förekomsten av skjutvapen som är betydligt mer utbredd än hos oss. Vid det typiska svenska vålds— brottet förekommer inga vapen alls. Man knuffas, sliter och drar i varandra, fäktar med knytnävarna eller sparkas.

Våld kan också betraktas som ett medel att uppnå ett visst resultat och sådana medel kan ordnas efter graden av rationalitet. I länder med hög våldsnivå hittar man ett stort inslag av ratio— nellt våld. Våldet används som ett sätt att uppnå politiska, sociala eller ekonomiska mål.

I vårt svenska våld är rationaliteten sällan påfallande i den ovan nämnda meningen. Här är det i stället aggressiviteten som sticker i ögonen. Det typiska svenska våldsbrottet är ett "bråk". Våldet kommer in i brist på andra argument, som ett uttryck för stark stress, för att ge utlopp för aggressioner etc.

Också det förlopp som en våldshändelse beskriver visar på intressanta skillnader mellan länder med hög resp. låg våldsnivå. Det typiska svenska våldsbrottet är oplanerat. Det föregås av ett samspel mellan offer och gärningsman där händelsen trappas upp. Man börjar gräla, knuffas och dra i varandra... och så börjar man slåss. Jämför med bilbomben som detonerar utanför polisstationen eller den professionelle rånaren som väljer ut sitt offer, smyger upp bakom, slår honom i skallen, tar plånbok och klocka och går.

Planering och förberedelser, men inte plats för något socialt samspel.

Vid det typiska svenska våldsbrottet har offer och gärningsman en gemensam historia. Den kan vara lång eller kort men den har nästan alltid en privat känslomässig karaktär. 1 länder med hög våldsnivå är det politiska, sociala och ekonomiska orsaker som styr våldet och skördar de flesta offren. Offer som man inte känner eller ens har träffat.

Betraktar vi de individer som är inblandade i det allra grövsta våldet i vårt land slås vi mer av deras mänskliga elände än av något annat. Det typiska svenska mordoffret är inte någon genomsnittlig medborgare. När sådana förekommer i statistiken utgör de klara undantag. I stället finner vi en kraftig över— representation av socialt utslagna människor med missbruksproblem och tidigare kriminell belastning. Offren är påtagligt lika gär— ningsmännen och ofta har de en lång, tragisk och gemensam historia. Orsaksbilden visar på social utslagning, psykisk sjukdom, kriminalitet och gravt missbruk. 1 brottssituationen finns kraftig fylla, psykisk förvirring, snedtändningar, patologisk svartsjuka osv. (Se t.ex. Lenke, L., Alcohol an Criminal Violence, Stockholm 1989).

2.5 Risken att utsättas för våld eller hot

Den anmälda brottsligheten utgör bara en del av den faktiska brottsligheten. Ett sätt att få ett bättre grepp om den faktiska brottsligheten är att fråga ett urval av personer om de varit utsatta för brott. Sådana undersökningar kallas för offerunder- sökningar och syftet med dem är bl.a. att man skall få uppgifter även om de brott som offren inte anmält till polisen.

Sedan början av l970—talet har man iSverige genomfört ett 10—tal sådana undersökningar (med vetenskapliga ambitioner och av större omfattning) på olika urval eller grupper av befolkningen. Dessutom har man vid frågeundersökningar som huvudsakligen gällt andra förhållanden, och vid ett större antal tillfällen, även haft med frågor som gällt risken att utsättas för brott, rädslan för brott etc. Se Häll, L., Offer för vålds- och egendomsbrott, i BRÅ— rapport 1986:4 samt Sveri, K Schmeider, H-J, The Victim in

International Perspective, Berlin 1982, för en allmän genomgång av dessa studier.

De of f erundersökningar som främst är av intresse är de som gjorts av SCB. Dels har man genomfört tre större offerundersökningar som avser åren 1974, 1978 och 1984-1985. Dels har man inom ramen för de årliga levnadsnivåundersökningarna också ställt frågor som bl.a. gällt den faktiska och upplevda risken att utsättas för vålds— och egendomsbrott.

SCB:s undersökningar görs i form av intervjuer med stora riks- representativa befolkningsurval av bägge könen i åldrarna 16 - 74 resp. 16 — 84 år. Ungefär 80 - 85 % av de utvalda ställer upp på intervjuerna som avser brott som man utsatts för "under de senaste tolv månaderna". De våldsbrott man frågar om är indelade efter grovhet i fyra olika kategorier.

— Våld som ledde till sådana skador att det krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska.

Våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada men ej krävde besök hos läkare, tandläkare eller sjuksköterska.

— Våld som inte ledde till synliga märken eller kroppsskada.

- Hot eller hotelser om våld som var farliga eller så allvarliga att den hotade blev rädd.

Alla vetenskapliga metoder är förknippade med olika brister och fel. Det gäller självfallet också offerundersökningarna. Om man mycket kortfattat skall sammanfatta dessa fel i de delar som gäller våldsbrotten kan man säga att metoden ger en underskattning av det faktiska våldet inom familjen, av det sexuella våldet i allmänhet och av våldet bland utslagna.

Våld inom familjen liksom sexuellt våld anmäls sällan och det är heller inte sådant som man gärna pratar om vid en intervju. Vad de utslagna beträffar är sannolikheten stor att de inte kommer med i sådana här undersökningar utan hamnar i det s.k. bortfallet.

Vilka blir då resultaten av dessa Undersökningar?

Under perioden 1978 — 1989 har SCB genomfört elva olika mät- ningar. Som framgår av tabellen nedan är de befolkningsandelar som utsatts för olika typer av våld eller hot påtagligt konstanta under denna period. Avvikelserna mellan olika mätningar är mycket små och ligger inom den s.k. statistiska felmarginalen.

Andel tillfrågade som uppger att de utsatts för våld eller hot resp. våld med kroppsskada i SCB:s offerundersökningar under perioden 1978 - 1988 (%)'

Befolkningen våld/hot våld med 16 — 74 år kroppsskada 1978 6,0 1,9 1979 5,7 1,8 1980 5,8 2,2 1981 5,1 1,8 1982 6,1 2,3 1983 5,7 2,3 1984 5,4 1,8 1985 5,0 1,7 1986 5,0 1,6 1987 6,1 1,8 1988 6 2 1,9

_.

* Siffrorna är hämtade från Rättsstatistisk Årsbok 1989, s. 149. Siffrorna avseende år 1989 var ej bearbetade när detta skrivs. Preliminära uppgifter visar dock att de följer det tidigare mönstret.

Med tanke på att resultaten från de olika mätningarna är så likartade har vi i det följande valt att red0visa resultaten från år 1984 - 1985 års offerundersökning. Det är den senaste större undersökningen som gjorts och det finns således inga resultat från de senare mindre mätningarna som tyder på att våldssituationen skulle ha förändrats på något märkbart sätt sedan mitten av 1980— talet.

Resultaten kan sammanfattas enligt följande och de avser alltså den vuxna befolkningen mellan 16 - 74 år.

— Knappt 95 % svarade att de inte blivit utsatta för våld eller hot om våld.

- Drygt 5 % uppgav att man under en ettårsperiod blivit utsatt för någon form av våld eller hot om våld. Detta motsvarar ungefär 330 000 personer.

— Knappt 2 %, ca 115 000 personer, hade blivit utsatta för våld som (minst) ledde till synliga märken eller kroppsskada och 1,3 %, ca 80 000 personer, hade utsatts för våld som inte ledde till några synliga märken.

— Drygt 3 %, ca 190 000 personer, hade utsatts för hotelser som var så allvarliga att den tillfrågade blivit rädd.

- Knappt 3 % uppgav att de utsatts för våld eller hotelser vid mer än ett tillfälle under året. Denna uppgift förklarar varför summan av de olika kategorierna blir större än totalandelen på drygt 5 %.

Resultaten från offerundersökningarna kan sammanfattas enligt följande. Andelen som uppger att de blivit utsatta för någon form av våld eller hot ligger mellan fem och sex procent, medan ca två procent fallit offer för det grövre våldet. Påpekas bör också att även de äldre undersökningarna från mitten av 1970-talet ger likartade resultat.1

2.6 Skillnader i risken att utsättas för våld eller hot mellan olika grupper av befolkningen

Med utgångspunkt från 1984 - 1985 års offerundersökning kan vi skatta det totala antalet våldshändelser som drabbat den vuxna

1 Persson, LGW, Offer för tillgrepp, skadegörelser och våld, Promemorior från SCB l977:7, Tham, H., Säkerhet till liv och egendom, Eriksson och Åberg, Välfärd i förändring, Stockholm 1984.

befolkningen under ett år till 740 000. Av dessa utgjordes 175 000 av våld som (minst) ledde till synliga märken eller kroppsskada (24 % av samtliga händelser), l60 000 av våld utan kroppsskada (22 %) och 405 000 av hot (55 %). De drygt 5 % av befolkningen, 330 000 personer, som uppgav att de utsatts för våld eller hot har således i genomsnitt drabbats av drygt två sådana händelser under ett år.

Risken att utsättas för våld eller hot är långt ifrån jämnt fördelad över befolkningen. Den viktigaste generella bakgrundsfaktorn i sammanhanget är utan tvekan åldern. Risken att utsättas för våld minskar med stigande ålder och den minskningen är markant efter 25 år.

I den yngsta gruppen (16 - 24 år) har 13 % utsatts för våld eller hot under året. Denna andel är ungefär nio gånger så stor som för den äldsta gruppen (65 - 74 år). Där utgör den en och en halv procent.

Skillnaderna mellan åldersgrupperna förstärks ytterligare om man tar hänsyn till våldets karaktär. När det gäller enbart våld (med eller utan kroppsskada) har ungefär var tionde person i den yngsta gruppen drabbats medan det bland de äldsta är mindre än en halv procent. Risken för de yngsta är således mer än 20 gånger högre.

Även andra faktorer än åldern har givetvis betydelse för offer- risken. Samtidigt är de generella skillnaderna beroende på dessa faktorer dels betydligt mindre än för åldersfaktorn, dels finns det mycket som talar för att de inte uteslutande är reella utan också kan bero på brister i själva undersökningsmetoden. Tre faktorer förtjänar dock att diskuteras. Nämligen boende, kön och nationali— tet.

Människor som bor i storstadsområden löper högre risk att utsättas för våld än människor som bor utanför storstäderna. Våld är ju nästan alltid ett slags samspel mellan människor och det betingas åtminstone delvis av hur många människor det finns i närheten som man kan reta sig på.

Vad gäller våldet inom familjen, eller den trängre vän- och bekantskapskretsen, är det sannolikt ganska likformigt fördelat oavsett var man bor. Samtidigt är det så att den typen av våld

sällan kommer med iofferundersökningarna. Detta våld tillhör den privata sfär som man inte gärna pratar om.

Samma metodbetingade komplikation gäller för skillnaden i offerrisk med avseende på kön. Enligt resultaten från offerunder— sökningarna är sannolikheten att utsättas för våld något högre för män än för kvinnor. Men vi vet också att våldet inom familjen, som i hög utsträckning drabbar kvinnor, inte lämpar sig särskilt väl för att undersökas på det här viset. Trots detta f ramskymtar det ändå i offerundersökningarna uppgifter som tyder på ett förhållandevis utbrett våld mot kvinnor. Dessa uppgifter stöder de iakttagelser som man gjort vid ett otal specialundersökningar. Den mest utsatta gruppen i offerundersökningarna är ensamstående småbarnsföräldrar och dessa är nästan alltid kvinnor.

Skillnaden med avseende på nationalitet, mellan svenskar och utländska medborgare, är förhållandevis liten och inte ens statis— tiskt säkerställd. En grupp som emellertid är mer drabbad än övriga är andra generationens invandrare, men eftersom den gruppen till stor del består av yngre personer är skillnaden sannolikt delvis åldersbetingad. På samma gång finns det andra data, från kriminalstatistiken och olika specialundersökningar, som tyder på att offerundersökningarna i själva verket kan ge en underskattning av den överrisk som utländska medborgare löper. Vi vet bl.a. att utländska medborgare är kraftigt överrepresenterade som offer vid mycket grova våldsbrott. Dessutom har vi en relativt stor överrepresentation av utländska kvinnor som offer för familjevåld och vissa sexuella övergrepp.

Mot bakgrund av data från offerundersökningarna kan vi urskilja tre kritiska grupper som tycks löpa betydligt högre risk att utsättas för våld och hot. I undersökningarna är de bl.a. klart överrepresenterade bland dem som utsatts för våld eller hot minst fyra gånger under ett år.

Yngre män som drabbats av det som vi sammanfattningsvis kallar gatuvåldet.

- Ensamstående småbarnsmödrar som utsatts för våld i hemmet.

— Vissa yrkeskategorier (poliser, väktare, ordningsvakter, trafik— personal, restauranganställda, personal på vårdinstitutioner etc.) som utsatts för våld eller hot i samband med sin yrkesutövning.

En procent av den vuxna befolkningen, ca 75 000 personer, har drabbats minst fyra gånger under ett år. En fjärdedel av dem är yngre män (16 - 35 år). Inom denna grupp är arbetare, förtidspen— sionärer och långvarigt arbetslösa kraftigt överrepresenterade. Uttryckt på annat sätt kan man säga att detta tyder på att den höga offerrisken inom den här gruppen delvis beror på att den befinner sig i gränszonen till vad vi kallar för våld bland utslag— na. De uppgifter offren lämnat visar också att de ofta rört sig i stökiga miljöer och att man uppfattar våldet eller hotelserna som ett naturligt inslag i gatubilden.

Av de ensamstående kvinnorna med barn har 15 % uppgett att de under en ettårsperiod drabbats av våld eller hot. Det är en hög offerrisk och den blir än högre om man betraktar de ensamstående småbarnsmödrarna (yngsta barnet 0 — 6 år). Här är andelen offer 26 % och detär den högsta andelen som förekommer i offerunder- sökningarna. 18 % hade utsatts för minst två våldshändelser under året och 9 % - en ensamstående kvinna på tio med mindre barn- hade utsatts för våld som ledde till synliga märken och kropps— skada.

lntressant är också, i relation till den här gruppen, att i 60 % av fallen hade våldet ägt rum i den egna bostadslägenheten samt att 40 % av dem som inte gjort anmälan motiverade detta med att man var "bekant med gärningsmannen", "inte vågade på grund av risken för repressalier", "av familjeskäl" etc. Dessa uppgifter stöder de iakttagelser som gjorts i många andra sammanhang om det utbredda kvinnovåldet.

Knappt hälften av dem som uppgivit minst fyra våldshändelser har drabbats på sin arbetsplats. Offren år oftare män än kvinnor och oftare arbetare än tjänstemän. Ofta tycks man se våldet som en ofrånkomlig del av sitt yrke. Man har återkommande och nära kontakter med den stressade allmänheten (som spärrvakt i tunnel- banan) eller också arbetar man med grupper som har högre våldsbenägenhet och i våldskritiska situationer (som polis, väktare, ordningsvakt, vårdare).

En intressant fråga när man diskuterar risken att utsättas för våld är givetvis var våldet äger rum.

Om vi återvänder till de ca 740 000 våldshändelser som redovisades i 1984 1985 års offerundersökning kan vi rangordna platserna enligt följande.

— Ca 40 % avsåg någon form av s.k. gatuvåld; 25 % på "gata, torg eller annan allmän plats", 11 % på "restaurang, dansställe, folkpark eller annat nöjesställe" och 4 % på "tåg, buss, tunnelbana eller —station".

Drygt 30 % av händelserna inträffade på den egna arbetsplatsen och hade nästan alltid anknytning till de yrkeskategorier med hög våldsrisk som vi beskrivit ovan.

— Ca 17 % ägde rum i den egna lägenheten. Ca 6 % i någon annans lägenhet.

Ca 7 % slutligen fördelade sig på en mängd andra platser än de ovan nämnda; tvättstuga, trappuppgång etc.

2.7 Skador som orsakats av våld

Sedan 15 år tillbaka har varje år i genomsnitt 130 människor mördats, dräpts eller misshandlats till döds. Om dessa får vi av lätt insedda skäl inte veta något i offerundersökningarna. Inte heller om det tusental per år som får långvariga skador, skadas livsfarligt eller blir invalidiserade på grund av våld. Offerunder- sökningarna är ett alltför trubbigt instrument för att man skall nå den gruppen.

Om det allra grövsta våldet har offerundersökningarna inget alls att berätta och om familjevåldet säger de ganska lite. Dessa undersökningar har ändå gett oss väsentliga kunskaper om våldsbrottsligheten och de skador som den orsakar.

Enligt 1984 - 1985 års offerundersökning utsattes knappt 2 % av den vuxna befolkningen (115 000 personer) för sådant våld som medförde synliga märken eller kroppsskada. Ca 40 % av offren för

detta våld blev tvungna att uppsöka läkare, tandläkare eller sjuksköterska; totalt 45 000 personer, varav 25 000 män och 20 000 kvinnor.

Av dessa 45 000 som tvingades uppsöka sjukvården på grund av våldsskador blev 30 000 (20 000 män och 10 000 kvinnor) sjuk- skrivna eller arbetsoförmögna under minst en dag. För ca 5 000 varade sjukskrivningen mindre än en vecka medan ca 22 000 sjukskrevs mellan 7 och 30 dagar och 2 000 fick så allvarliga skador att de fortfarande var arbetsoförmögna efter en månad.

I 1978 års offerundersökning (resultaten från den undersökningen torde ha hög grad av giltighet även för andra år under 1970— och 1980—talet) har man skattat det totala antalet sjukdagar på grund av våld under det studerade året till 855 000 dagar, varav drygt hälften togs i anspråk av de manliga offren. Detta innebär i genomsnitt en sjundedels sjukdag per vuxen person och år.

Sjukdagarna på grund av våld utgör samtidigt en försvinnande liten del av det totala antalet sjukdagar: ungefär en halv procent. Den utan jämförelse mest drabbade gruppen är de ensamstående småbarnsmödrarna med drygt tre sjukdagar i genomsnitt per år på grund av våld. För t.ex. hemarbetande, lantbrukare eller ålderspen— sionärer däremot är denna sjukskrivningsorsak i stort sett obefintlig (Offer för vålds- och egendomsbrott. Levnadsförhällan— den 1978, Rapport nr 24, SCB 1981).

2.8 Rädslan för våld

Våra attityder till våld påverkas självfallet av många olika faktorer. De kan vara kulturella, sociala eller individuella. I mångt och mycket är vår inställning till våld också erfarenhetsbetingad.

Att utsättas för våld är en erfarenhet, att begå ett våldsbrott en annan. I offerundersökningarna har man även försökt mäta hur många som blir vittne till våld utan att själva vara direkt inblandade.

Närmare 13 % i 1984 - 1985 års undersökning (ca 770 000 personer mellan 16 — 74 år) svarade ja på frågan om de råkat se när någon

person blivit "utsatt för våld eller misshandel och som gjort att man blivit upprörd eller känt sig illa till mods".

Sannolikheten att man får bevittna våld står givetvis i ett starkt samband till offerrisken. Den är således sju gånger vanligare bland de yngsta än bland de äldsta (28 % i gruppen 16 - 24 år jämfört med 4 % i gruppen 65 74 år). Den är också, helt förväntat, högre i storstäderna än på landsbygden. I Stockholmsområdet hade en person på fem blivit vittne till våld under det aktuella året.

I offerundersökningarna har man också mätt rädslan för våld. 12 % (motsvarande 750 000 personer av den vuxna befolkningen) uppger att man någon gång under året "avstått från att gå ut på kvällen för att man varit orolig för att bli överfallen, rånad eller ofredad på annat sätt". Denna andel har också varit påtagligt konstant i de mätningar som gjorts (på samma sätt som den faktiska offerris— ken). Under perioden 1978 - 1988 varierar den mellan knappt 11 och drygt 13 %.

Skillnaden i rädslan för våld hos olika grupper är samtidigt betydande och den varierar med avseende på ålder, kön och var man bor. Äldre är räddare än yngre, kvinnor är (betydligt) räddare än män och folk i storstäderna är räddare än de som bor på landet.

Kombinerar man dessa olika faktorer kan man få fram två extremgrupper. Bland de yngre männen i de norra delarna av landet fanns det ingen som uppgav att de avstått från att gå ut beroende på att de varit rädda för våld. Bland kvinnliga pen— sionärer i Stockholmsområdet är däremot rädslan för våld skräm— mande hög. Hälften av dem uppgav att de inte vågat gå ut på grund av att de varit rädda för våld.

Våra egna erfarenheter av våld tycks stå i skarp kontrast till vår rädsla för våld. Bland yngre män är rädslan för våld tiondelen så hög som sannolikheten att man utsätts för våld eller hot.

Att rädslan för våld i olika grupper är spegelvänd i förhållande till risken är sannolikt, hur underligt det i och för sig kan låta, rationellt betingat. Pensionärernas rädsla torde i väsentlig grad vara ett resultat av att man genomsnittligt tillhör en isolerad grupp (och speciellt i förhållande till de unga), att man är

medveten om sin fysiska sårbarhet och att man kanske skräms upp av sådant som man läser i tidningarna eller hör från vänner och bekanta.

Att människor som har små egna erfarenheter av våld, som offer eller gärningsmän, också är de som är mest rädda är både logiskt och förväntat. Notoriska våldsbrottslingar, som även är den grupp som utan jämförelse löper högst risk att utsättas för det allra grövsta våldet, är sannolikt inte särskilt rädda. Hur skulle man orka med att vara det med tanke på det liv som man lever?

Den rädsla för våld som pensionärerna känner är ett långt större problem än det våld som de faktiskt utsätts för. Rädslan är psykiskt påfrestande och den ökar deras isolering. Den ger en sämre livskvalitet helt enkelt.

2.9 Den faktiska våldsbrottsligheten

År 1988 anmäldes totalt ca 85 000 våldsbrott till polisen här i landet. Ungefär 80 000 av dessa var av den karaktären att de också, åtminstone teoretiskt, omfattades av frågorna i SCB:s offerundersökningar.

Enligt den mätning som gjordes av SCB samma år (i samband med den s.k. levnadsnivåundersökningen) skulle antalet våldshändelser ha uppgått till 800 000, varav knappt hälften avsåg olika grader av misshandel och ofredande och drygt hälften olaga hot av varie- rande allvarlighetsgrad. Siffrorna är preliminära och i runda tal men det har mindre betydelse i sammanhanget.

I offerundersökningar har man frågat de personer som uppgav att de utsatts för våld eller hot om de tagit kontakt med polisen med anledning av den inträffade händelsen. Andelen som uppgett att de gjort det ligger kring 30 % och den är för övrigt bara obetydligt högre för dem som uppgett att de utsatts för den grövre kategorin av våld, än vad den är för dem som enbart blivit hotade.

Det ovan sagda skulle betyda att år 1988 borde ca 240 000 fall av misshandel, olaga hot, ofredande etc. ha kommit till polisens kännedom i stället för de ca 80 000 som faktiskt registrerades. Vad är då förklaringen till detta?

En förklaring är helt säkert skillnaden mellan en formell anmälan och den poliskontakt som man talar om i offerundersökningarna. Man kan ha talat med en polis utan att denne uppfattat det som en anmälan. Polisen kan ha varit på plats men nöjt sig med att återställa ordningen utan att ta upp någon anmälan. Man kan ha fått den felaktiga uppfattningen att någon annan gjort anmälan. Att polisen gör ett ingripande i samband med en våldshändelse utan att det för den skull resulterar i en brottsanmälan är för övrigt ett icke ovanligt förhållande. En annan förklaring är att intervjupersonerna upplever ett socialt tryck och säger att de gjort anmälan, trots att de inte gjort det för att det förväntas att man gör anmälan.

Jämför vi statistiken över anmälda brott med den faktiska brottslighet som uppges i offerundersökningarna kan vi konstatera att det går ungefär tio icke anmälda brott på varje brott som anmäls. Och vi kan också notera att andelen våldsoffer är drygt fem gånger så hög i offerundersökningarna som enligt statistiken.

En skattning på grundval av statistiken tyder ju på att cirka en procent av befolkningen anmäler att de utsatts för våld eller hot under ett år medan fem till sex procent uppger att de utsatts för sådana brott.

Som påpekats tidigare, vid flera tillfällen, är of f erundersökningarna behäftade med olika fel och brister. Det väsentliga felet i det här sammanhanget är att de ger en numerär underskattning av det faktiska våldet. I själva verket begås det åtskilligt fler våldsbrott varje år än vad som framkommer i offerundersökningarna. En orsak till detta är att vissa riskgrupper inte kommer med i offerundersökningarna, en annan att vissa typer av våld inte gör det.

Den grupp av människor i vårt samhälle som löper den ojämförligt högsta risken att utsättas för våld är de utslagna; tunga missbru— kare av alkohol och narkotika eller hårt kriminellt belastade människor (Lenke, L., Den dolda våldsbrottsligheten i Stockholm - en sjukhussurvey, Nordisk Tidskrift for Kriminalvidenskab 1973).

Åtskilliga våldsbrott som begås bland de utslagna kommer givetvis till polisens kännedom (som sagts tidigare är det här som vi t.ex. hittar såväl den typiske mördaren som det typiska mordoffret),

men den absoluta majoriteten av våldshändelserna gör det med säkerhet inte. Denna grupp kommer inte heller med i offerunder— sökningarna. Bortfallet i den här speciella kategorin ligger mycket nära 100 %.

Gruppens storlek är givetvis en definitionsfråga. Om vi begränsar oss till tunga narkotikamissbrukare, tunga alkoholmissbrukare som dessutom är socialt utslagna, psykiskt sjuka som är socialt utslagna och tungt belastade kriminella (fyra kategorier som för övrigt ofta överlappar varandra) så talar vi om ungefär en procent av den vuxna befolkningen; dvs. 60 000 70 000 människor varav en absolut majoritet är män. Vi skall också vara helt klara över att vi då talar om marginalens yttre kant.

Om man har någon uppfattning om i vilka miljöer, under vilka yttre betingelser och på vilket sätt som dessa människor lever inser man också det meningslösa i att försöka ange hur många fall av våld eller hot som utspelas inom den här gruppen under ett år. Man kan dock gissa att det handlar om sjusiffriga tal. Skall man uttala sig om andelen våldsoffer under samma tidsrymd torde den enklaste och säkraste gissningen vara att den är 100 % och således omfattar hela gruppen.

Det finns även andra kategorier som inte kommer med i offer— undersökningar. Sådana är homosexuella män och prostituerade kvinnor. De förekommer inte heller ofta i polisanmälningar annat än i fall av grövre brott.

En annan kategori av offer som inte kommer med i offerunder- sökningarna är barn och ungdomar under 16 år. Olika data om skolungdomar tyder på höga våldsrisker inom gruppen både i och utanför skolan, i umgänget med kamraterna lika väl som vid konflikter med syskon och föräldrar.

I en undersökning som avsåg ungdomar på högstadiet i Stockholms kommun uppgav 70 % av pojkarna och hälften av flickorna att de utsatts för våld eller hot (Franco-Cereda, I., Skolungdomar och våld. En offerundersökning, Sociologiska institutionen Stockholms universitet 1988).

Att försöka räkna ut hur många fall av våld eller hot som detta handlar om under t.ex. ett år är naturligtvis inte särskilt menings- fullt.

I en undersökning av våldet inom familjen har Edfelt m.fl. försökt belysa förekomsten av olika typer av familjevåld: Våld mellan barn och vuxna, våld mellan syskon och våld mellan familjens vuxna. Tyngdpunkten i undersökningen låg dock på de vuxnas våld mot sina barn i ett "uppfostrande" syfte (se Edfelt, A.W., Allt vad i gören.., Stockholm 1985).

Undersökningen som genomfördes under början av 1980-talet omfattade ett riksrepresentativt urval på 1 600 svenska familjer med barn mellan 3 och 17 år. Bortfallet uppgick till drygt 20 %.

Vad gäller förekomsten av våld inom familjen redovisar Edfelt bl.a. följande slutsatser:

De årliga risktalen innebär att åtminstone vart tredje barn utsätts för någon form av stryk vid åtminstone ett tillfälle.

— Vidare kan barns våld mot sina föräldrar antas vara minst av ungefär samma omfattning som den rena agaförekomsten. Siffrorna avseende öppet våld är 1980 går från ca 50 % för 3-åringar och sjunker sedan successivt till ca 10 % för l7-åringarna.

Vad gäller de vuxna familjemedlemmarnas inbördes våld förekommer det i något mer än var fjärde familj åtminstone någon gång årligen våld av något slag och inte fullt var tionde av dessa fall avser misshandelsliknande våld mot den andra parten.

- När det till slut gäller syskons våld mot varandra finner vi att frekvenstalen för det öppna våldet mellan syskon pendlar mellan 3— och 4-åringarnas dryga 90 % till 15— och l7-åringar— nas 75 %.

Sammanfattning

Enligt brottsstatistiken anmäls för närvarande och under ett år ca 85 000 fall av våld och hot. En skattning tyder på att dessa brott har drabbat ungefär en procent av den vuxna befolkningen mellan 15 och 74 år.

Enligt offerundersökningarna begås ungefär 800 000 fall av misshandel, olaga hot, ofredande etc. under ett år. Dessa brott drabbar fem till sex procent av den vuxna befolkningen mellan 16 och 74 år.

Efter en komplettering av brottsstatistiken och offerundersök— ningarna med uppgifter från bl.a. olika specialundersökningar kan vi konstatera att den faktiska våldsbrottsligheten antalsmässigt är betydligt mer omfattande än vad offerundersökningarna tyder på. Det faktiska antalet våldsbrott av olika slag torde ligga i storleks— ordningen flera miljoner brott per år. Mer exakta beräkningar än så går inte att göra och är heller inte meningsfullt att göra.

Den andel av den vuxna befolkningen mellan 16 och 74 år som under ett år utsätts för våld eller hot torde i vart fall överstiga tio procent. I flertalet av dessa fall handlar det om mindre allvarliga brott som ofta utspelas inom familjen och ytterst sällan anmäls.

Risken att utsättas för våld och hot varierar kraftigt mellan olika befolkningsgrupper.

Bland samhällets utslagna är våld och hot, och detta gäller även grova brott, ett normalt inslag i det liv man lever.

Bland barn och ungdomar är våld och hot vanligt förekommande i umgänget med kamrater, syskon och föräldrar. De enskilda våldshändelserna har nästan alltid en mindre allvarlig karaktär.

Vad gäller våldet mellan vuxna inom familjen är det i vart fall ingen ovanlig händelse. För ensamstående kvinnor med mindre barn kan det beskrivas som en relativt vanlig erfarenhet.

Våld är också en vanlig erfarenhet för vissa yrkeskategorier, t.ex. väktare, poliser och mentalvårdare.

Den enda grupp där risken att utsättas för våld eller hot kan beskrivas som låg, i såväl en absolut som en relativ mening, utgörs av våra ålderspensionärer.

3. ÅTGÄRDER MOT VÅLDET

3 . 1 Bakgrund

Som påvisats i kap. 2 har våldsbrottsligheten ökat markant under de senaste decennierna. På kort sikt - de senaste tio åren - är bilden mer splittrad. Det dödliga våldet har inte förändrats påtagligt. Däremot är det troligt att vi har haft en ökning av andra delar av våldsbrottsligheten. En annan iakttagelse är att antalet våldsbrott i städernas innerområden har ökat. Det s.k. gatuvåldet har således ökat. Detta styrks också av resultaten från vissa offerundersökningar. I en sådan undersökning från år 1988 uppgav 14 % av alla manliga ungdomar i åldern 16 - 24 år att de under året utsatts för gatuvåld.

Ett annat inslag i beskrivningen av våldet är att användningen av vapen, särskilt stick- och skärvapen, ökat starkt. Detta har emellertid inte förvånansvärt nog - medfört någon ökning av dödsfall till följd av våld.

Härtill kommer att de yngre vuxna missbrukarna - i åldrarna 20 —30 år — är talrika. Den sociala utslagningen bland de yngre missbrukarna är också hårdare än förr. En grupp av dem - ofta blandmissbrukare beskrivs som utslagna redan innan de fyllt 30 år. Många av dem saknar utbildning och har aldrig haft ett arbete. De försörjer sig på tillgreppsbrottslighet och bidrag. De har ofta djupgående psykiska problem. Undersökningar visar att dessa yngre missbrukare ofta rör sig i gatubilden. De står för en betydande del av det s.k. gatuvåld som ibland drabbar någon dem obekant men ofta någon annan medlem i deras egen grupp.

Över huvud taget dominerar yngre män starkt bland gärnings— männen - och offren när det gäller gatuvåldet. Det är också klarlagt att dessa gärningsmän ofta (ca 60 %) tidigare är dömda för brott. I ca 80 % av fallen har han varit berusad vid brotts- tillfället.

Offren för gatuvåld kan kort och generellt beskrivas som yngre, ofta berusade män eller olika yrkesutövare med anknytning till nöjeslivet.

Platsen för gatuvåldet kan på samma sätt ofta avgränsas till stadscentra och kommunikationssystem.

När det gäller våldsbrottsligheten i stort kan man, liksom när det gäller annan brottslighet, tala om två olika kategorier av gär— ningsmän. Å ena sidan har vi en ganska stor grupp av välanpassa- de gärningsmän som begår något enstaka brott. Å andra sidan har vi en liten grupp som svarar för en förvånansvärt stor andel av den totala brottsligheten, särskilt när det gäller gatuvåldet. Det är här fråga om en typ av yngre män som kan beskrivas som vanekriminella och vars sociala utanförskap gäller de flesta sam- hällsområden, inte minst utbildning och arbetsmarknad.

Åtgärderna för att minska våldet måste bli olika beroende på vilken kategori av gärningsmän och vilka våldssituationer man vill försöka nå.

I den kriminalpolitiska debatten är tonen ofta pessimistisk när det gäller bedömningen om det går att minska våldet i samhället. Man hänvisar till att våldet har varit en ständig ledsagare under alla tider. Våldsutvecklingen sätts också i samband med samhällsföränd- ringarna i stort. Utvecklingen till ett högkonsumtionssamhälle anses vara pådrivande på Våldsutvecklingen. Här finns det ett tvåfaldigt samband: Dels alstras genom ökade tillfällen till egendomsbrott en växande kriminell grupp där risken för vålds— handlingar stiger, dels ökar till följd av ökad alkoholkonsumtion det alkoholrelaterade våldet. Förutom ökad konsumtion av varor har människor fått mer fritid, längre avstånd mellan bostad och arbetsplats och en ökad anonymitet. Till det kommer kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och ungdomens förändrade ställning i samhället. Allt det har påverkat brottsutvecklingen.

Andra politiska skäl än utvecklingen av våldsbrottsligheten avgör om högkonsumtionssamhället skall bestå. Det är därför inte meningsfullt att här ta upp förslag till strukturförändringar eller liknande, mer ingripande förändringar. I stället skall diskuteras möjligheterna att minska våldsbrottsligheten genom påverkan av

människors attityder till våld, genom insatser gentemot gärnings- männen och genom situations- eller miljöinriktade åtgärder.

3.2 Utgångspunkter för kampen mot våldet

Våldsbrottsligheten är ofta en del av ett större socialt problem. För de flesta våldsverkare ingår våldet i en bredare problembild.

I den mån någon begår upprepade våldsbrott är det nästan alltid fråga om en socialt utslagen person. Kampen mot våldet måste därför utgöra ett led i kampen mot social utslagning. Omfattning av våldsbrottsligheten påverkas av f ördelningspolitiska, utbildnings— och arbetsmarknadspolitiska, bostadspolitiska och f lyktingpolitiska åtgärder.

Det finns ett klart samband mellan våld och tillhörighet till en missbrukargrupp. Våldet ingår ofta som en del av en kriminell och missbrukande livsstil. Det finns därför starka skäl att angripa våldet i samhället genom åtgärder mot missbruk och kriminalitet.

Vi skall inte här gå in på drogpolitiska eller kriminalpolitiska överväganden i stort. Vi vill däremot slå fast att insatser mot annan traditionell brottslighet än våldsbrottslighet är nödvändiga om man önskar sänka våldsnivån i samhället. Om man lyckas minska skadegörelse och tillgreppsbrottslighet, minskar också våldsbrottsligheten. Om man lyckas dämpa nyrekryteringen av narkotika- och alkoholmissbrukare, dämpas också vålds- brottsligheten.

3.2.1 Föräldrar är föredömen

Kampen mot våldet måste börja redan i barns mycket tidiga miljöer. Det är i första hand föräldrarna som skall ge barnet en mental beredskap mot användandet av våld.

Föräldrarna är modeller och föredömen för barnet. Detta innebär bl.a. att det finns risk för att pojken som vuxen blir kvinnomiss— handlare, om han sett fadern misshandla modern. Det finns också risk för att dottern, som sett modern misshandlas, själv blir offer för kvinnomisshandel som vuxen. Detta är emellertid ytterligheter.

Det viktiga är att föräldrarna i vardagslivet upprätthåller kravet på hederlighet och hänsyn gentemot andra. De flesta föräldrar lyckas med detta. Det finns emellertid föräldrar som befinner sig i en svår situation och därför behöver hjälp med att dra upp gränserna för sina ungdomar. En särskilt utsatt grupp är ensam- stående mödrar i en i övrigt utsatt social situation. Dessa måste ges stöd i sin fostrarroll. Socialtjänsten bör prioritera utvecklingen av metoder för att stödja dessa familjer med olika åtgärder. Pro— blemen är ofta av psykosocial natur och kräver långvariga insatser. En annan grupp föräldrar som inte förmår ge barnen en god start i livet är missbrukare eller kriminella. Enligt vår mening bör barnen skyddas gentemot dessa och tidigt ges möjlighet till en annan uppväxtmiljö. Klarar inte föräldrarna att avhålla sig från missbruk och kriminalitet måste samhället åstadkomma en trygg miljö för barnen. Barnen får inte utnyttjas som terapeutiska instrument i rehabiliteringen av föräldrarna.

3.2.2 Ökad jämställdhet

Ökad jämställdhet mellan könen är en annan utgångspunkt för kampen mot våldet. Kvinnomisshandel är ett uttryck för kvinno— förtryck.

Nyare kvinnoforskning avvisar förklaringar till kvinnomisshandel som anknyter till en speciell typ av gärningsman eller offer, alkoholbruk, social klass eller liknande. Enligt denna uppfattning går det inte att hitta mönster som särskiljer kvinnomisshandlare från andra män med hänsyn till barndom, karaktärsegenskaper, alkoholbruk eller social ställning. Det går inte heller att särskilja den misshandlade kvinnan. Det är i stället den patriarkaliska samhällsstrukturen med ojämlik maktfördelning mellan kvinnor och män som är den allmängiltiga förklaringen till kvinnovåldets uppkomst i samhället.

Enligt Våldskommissionens mening kan ojämlikhet i makt utgöra en övergripande förklaring till att män misshandlar kvinnor. Samtidigt visar alla undersökningar av övergrepp mot kvinnor att går— ningsmannen ofta är en socialt utsatt person med missbruksproblem och en svår psykologisk bakgrund. Det för nästan allt våld klassiska sambandet med social nöd finns således också här. Insatserna mot kvinnovåldet bör därför bestå av både åtgärder som

kan minska det allmänna förtrycket av kvinnor och åtgärder som inriktar sig på de speciella grupper av män som misshandlar kvinnor.

3.2.3 Folklig förankring

En annan utgångspunkt för kampen mot våldet är att insatserna måste ha en bred folklig förankring. Kriminalpolitiken och myndigheternas insatser får inte fjärma sig från det allmänna rättsmedvetandet och allmänt vedertagna moralregler. Brott får aldrig löna sig. Det måste finnas resurser hos polisen så att våldsbrott klaras upp. Hänsynslösa våldsbrott måste leda till kännbara påföljder. Hänsynen till gärningsmannen får inte gå före hänsynen till offret. Över huvud taget bör offrets ställning stärkas. Offret skall kompenseras för sitt lidande. Det går inte heller att komma ifrån att ett av straffets funktioner är att ge våldsoffret upprättelse. Om den funktionen tunnas ut ökar risken för att folk tar lagen i egna händer. Respekten för lagen minskar.

Myndigheternas tolerans gentemot kriminalitet och missbruk får givetvis inte vara större än vanliga människors. Människor vill i första hand ha ordning och reda och vill kunna gå oantastade på gator och torg. Om de inte får göra det anser de att samhället Sviker. Det finns i sådant fall risk för att människor tar avstånd från samhällets institutioner och att det bildas större klyftor mellan olika grupper i samhället.

På samma sätt som kampen mot våldet måste bygga på det allmänna rättsmedvetandet måste den också föras av enskilda människor. Det är de många enskilda människornas insatser i familjen, i skolan, i bostadsområdet, i arbetet och i olika före- ningar - som avgör vilken omfattning och nivå våldet skall ha. Det finns en stor vilja hos allmänheten att ställa upp om det behövs. Till skillnad från många andra företeelser i samhället råder det inga delade meningar om våld. Alla anser att våld är oacceptabelt och allt fler människor tar aktivt avstånd från våld.

Flera folkrörelser har i många olika sammanhang tagit ställning mot våldet eller mot företeelser som alstrar våld. Kyrkan, nykter— hetsrörelsen, Rädda Barnen, Röda Korset och olika kvinno- organisationer har intagit en ledande ställning när det gäller

opinionsbildningen på området. Hem- och skolarörelsen, hyres- gäströrelsen och fastighetsägarföreningar har gjort viktiga insatser lokalt. Fackföreningsrörelsen och arbetsgivarförbund har engagerat sig mot droger, stölder och mot övergrepp mot anställda i t.ex. butiker och trafikföretag. Också idrottsrörelsen gör betydande sociala insatser.

Mycket har således redan gjorts. Våldskommissionen anser emeller— tid att ytterligare satsningar kunde göras.

Idrottsrörelsen, som sysselsätter en stor del av Sveriges ungdom, har goda förutsättningar att påverka när det gäller inställningen till droger, jämställdhet mellan könen, förhållningssätt till aggres- sivitet och frågor som gäller mänsklig gemenskap. Det är uppen- bart att idrottrörelsens uttalade policy är mot droger, för ökad jämställdhet och mot våld och aggressivitet. Ändå finns hos idrottsrörelsen av tradition vissa inslag av alkoholkultur, kvinno- förakt och hyllande av aggressivt beteende, låt vara begränsat till den idrottsliga arenan. Enligt Våldskommissionens mening borde den kraft som finns inom idrottsrörelsen kunna utnyttjas bättre än i dag i kampen mot våldet. Motsvarande krav kan ställas på fackf ören1ngsrörelsen som genom sin utbredning har möjlighet att nå många.

En annan folkrörelse, som måste mobiliseras 1 kampen mot våldet, är invandrarnas organisationer och religiösa samfund. Utvecklingen är oroande när det gäller invandrares deltagande 1 våldsbrott. Om inte invandrarnas organisationer engagerar sig aktivt mot våldet kan främlingsfientligheten öka och i sin tur ge upphov till fler våldsbrott.

Många ungdomar attraheras av musik, som utövare eller lyssnare. Kommunerna bör se till att ungdomarna får möjlighet att tillfreds— ställa sitt musikintresse i drogfria miljöer.

3.3 Påverkan av människors attityder till våld

En av de viktigaste förutsättningarna för att barn skall växa upp till toleranta och hänsynstagande människor är att de redan i hemmet får trygghet och att de möts med respekt. De första och viktigaste reglerna i umgänget människor emellan överförs från

föräldrar och andra familjemedlemmar. Andra viktiga förebilder i närmiljön är kamraterna i skolan och på fritiden och så småningom i arbetslivet.

Närmiljöns överföring av kunskap om grundläggande samlev- nadsregler är svår att ersätta. Klarar inte föräldrarna att överföra goda f örhållningsregler, bäddar det för sociala svårigheter senare i livet. Det är svårt att ersätta de samtal som under lång tid återkommande förs familjemedlemmar emellan, med påverkan utifrån. Det informella nätverket bestående av föräldrar, släkt och vänner betyder mer än kontakter med myndigheter. I den psyko- sociala arbetsmetodiken inom socialtjänsten ingår därför ofta att förstärka den enskildes nätverk. I dag är det förmodligen bara förskolan och skolan, som kan utgöra ett komplement till det informella nätverket. Kvantitativt betyder skolan mycket. Kvalita— tivt kan den dock inte ta över föräldrarnas roll. Olika folkrörel- ser, som t.ex. idrottsrörelsen, scoutrörelsen och nykterhetsrörelsen har såväl kvantitativt som kvalitativt endast marginell betydelse för den egentliga uppbyggnaden av en enskild människas för- hållningssätt till omvärlden. Därmed inte sagt att de inte gör viktiga insatser i andra avseenden t.ex. när det gäller ungdomars sysselsättning.

Om skolan och folkrörelserna har svårigheter att påverka unga människor, gäller detta i än högre grad myndigheternas ansträng- ningar att genom kampanjer och liknande insatser minska brotts— ligheten. Kampanjer och liknande insatser är inte betydelselösa men spelar liten roll för den unges värderingar.

Slutsatsen av det nu anförda är att åtgärder riktade till föräldrar- na i syfte att stödja dem till att bli goda förebilder bör ges hög prioritet i det brottsförebyggande arbetet. Tidiga insatser i vissa särskilt utsatta familjer är viktiga. Det gäller t.ex. familjer utan stabil fadersfigur, familjer med alkoholiserad far eller ensamståen- de mor i en i övrigt utsatt situation samt familjer med påtagligt dåliga relationer mellan föräldrar och barn. Familjer med invand- rarbakgrund är en särskilt utsatt grupp som måste få stöd. Bland tecken på social missanpassning hos den unge själv nämns tidig brottsdebut, omfattande skolk, tidig debut i fråga om droganvänd- ning och misshandel av kamrater. Undersökningar visar att insatser mot redan utvecklade drogvanor hos unga är kostsamma och ofta ineffektiva. Tidiga förebyggande åtgärder är därför mer

värda att satsa på. En viktig förebyggande åtgärd är att ge föräldrar kunskap om hur egna vanor och uppfostringsmetoder kan påverka deras barns utveckling. Människor, som kanske själva haft en svår och otrygg uppväxt, kan känna sig osäkra i sin föräldra- roll och sakna egna förebilder för barnens vård och fostran. Socialtjänsten kan erbjuda dem kontakter med vårdgivare och terapeuter. Föräldrarnas egen kraft och kärlek till barnet bör vara utgångspunkt för socialtjänstens insatser.

Det gäller att tidigt upptäcka särskilt utsatta familjer. Föräldrarna måste ges stöd och hjälp. Socialtjänsten bör helst redan i barn- omsorgen uppmärksamma de barn som riskerar att utvecklas ogynnsamt och därefter planera och genomföra långsiktiga insatser som sträcker sig in i skola och fritidsverksamhet. Studier visar att personalen inom förskolan ofta tidigt kan identifiera socialt och känslomässigt störda barn. Gemensamt för dessa barn är att de saknar självförtroende, tillit till andra och inre trygghet. Vissa av dem kan ha en hjärnskada, t.ex. av typ minimal brain dysfunction (MBD). Tidigt insatta stödåtgärder har visat sig ge goda resultat. Arbetet förutsätter samarbete mellan socialtjänsten, skolan och hälso— och sjukvården.

På olika håll i landet förekommer insatser för att stödja föräldrar och andra fostrare. Ett sådant projekt är det s.k. Karlskronaprojektet som har pågått i mer än tio år. I kap. 1 har lämnats en närmare redogörelse för detta projekt, vars syfte är att systematiskt påverka barns och ungdomars normer.

Det är över huvud taget ofta fruktbart att tidigt påbörja stödåt— gärder och påverkan av barns attityder. Under senare år har polisen i sitt långsiktigt brottsförebyggande arbete riktat in sig på allt lägre åldersgrupper. Utbildning i "Lag och rätt" förekommer redan i förskolan och fortsätter på lågstadiet. En annan målgrupp för polisen är tonårsföräldrar. På olika håll i landet, bl.a. Linköping, har polisen och skolan gemensamt erbjudit utbildning för tonårsföräldrar i frågor som rör barnens utveckling och uppfostran.

Våldskommissionen anser att det är angeläget att erfarenheterna från Karlskronaprojektet och andra liknande projekt sprids i kommunerna. Socialstyrelsen bör se till att dessa kunskaper och erfarenheter får en vidare spridning.

Synen på föräldrarnas deltagande i barnens uppfostran har skiftat under de senaste femtio åren. De olika lärorna - oavsett olikheter i övrigt — har tillsammans med samhällsutvecklingen inneburit att barnomsorgen, skola och kommunala fritidsaktiviteter till en del har övertagit föräldrarnas fostrande roll. Härigenom har f öräldrar- na berövats en del av sin föräldrarätt och blivit osäkrare om sina skyldigheter som föräldrar. Våldskommissionen behandlar frågan om föräldrars delaktighet vid samhällets kontakter med ungdomar i avsnitt 3.4. Kommissionen vill där understryka föräldrarnas ansvar och föreslår bl.a. att föräldrar alltid skall informeras om barnets brottsliga aktiviteter och beredas möjlighet att stå vid barnets sida hos polis, åklagare och domstol.

En angelägen målgrupp för socialtjänstens insatser är unga missbrukare. I gruppen av socialt utslagna missbrukare ingår kriminalitet av olika slag som ett naturligt inslag. Det är miss- brukaren som är förövare av och offer för en stor del av våldet i samhället. En rehabilitering av etablerade missbrukare och en uppbromsning av nyrekryteringen till gruppen skulle, förutom övriga goda effekter för den enskilde och för samhället, också minska det faktiska våldet. Socialtjänsten bör därför vara obser- vant på behovet av aktiva åtgärder till främst unga manliga socialbidragstagare. Missbruk ligger ofta bakom socialbidrags- beroendet. Vård, behandling och rehabilitering bör ges i ökad utsträckning i stället för ett passivt utbetalande av ekonomiskt stöd. I många fall bör deltagande i arbetsträning eller vårdprogram komplettera ett fortsatt ekonomiskt stöd. Våldskommissionen vill förorda ett mer aktivt och mindre erbjudande förhållningssätt från socialtjänstens sida. Socialtjänsten har således att för dessa ungdomar försöka ersätta föräldrarnas roll och stå för påverkan och normbildning. I den rollen ingår att klargöra den unges svårigheter, att visa på hans möjligheter och att förstärka hans egen kraft. Om han saknar stöd hos föräldrarna, måste social- tjänsten motivera honom till en förändring av drogvanor och levnadssätt.

Vid sidan av föräldrarna är förskolan och skolan den viktigaste normbildaren för barn och ungdom. Skolans aktiviteter mot droger, våld och kriminalitet är synnerligen omfattande och förtjänar ett högt betyg. Den svenska skolan försöker uppfostra barn till goda solidariska, jämställda människor. På alla stadier - och i ökande utsträckning i allt lägre stadier — förekommer påverkan i etiska

och normativa hänseenden. På många skolor har man också ambitiösa program för att komma till rätta med våldet inom skolan.

Skolan har också stor betydelse för lite äldre ungdomar som är på väg in i en brottslig karriär. Om skolan förmår attrahera eleven så att han avstår från att skolka, finns goda utsikter att hindra kriminalitet. Åldern 15 — 18 år är ofta helt avgörande för pojkar som befinner sig i riskzonen. De flesta slutar under denna period att umgås med sina brottsaktiva kamrater och ägnar sig i stället åt studier eller arbete. De pojkar som fortsätter att begå brott tappar under den här perioden ofta kontakten med skola, arbetsliv och normala ungdomar och går in i missbruk och kriminalitet. Det är särskilt viktigt att skolan, polisen och socialtjänsten antar en gemensam policy när det gäller dessa ungdomar och att myn- digheterna i samråd finner lösningar som gör att dessa ungdomar stannar kvar i skolan och det normala samhällslivet.

De flesta unga män runt 18 år fullgör sin värnpliktstjänstgöring. Uttagningen och tjänstgöringen är sådan att nästan alla som fullgjort värnplikten förstår att skilja på det våld som är nödvän- digt ur försvarssynpunkt och annat våld. Värnpliktstjänstgöringen innehåller också sådana moment som rent allmänt fostrar de unga männen. De påverkas t.ex. att ta ansvar, att kunna leva ihop med andra utan konflikter och att uppträda ärligt och hederligt.

Den grupp unga män som fullgör sin värnplikt utgör således inte någon problemgrupp. Det utgör däremot många av dem som befrias från militärtjänstgöring. Vissa är naturligtvis sådana som på grund av sjukdom inte kan delta i försvaret. En allt större grupp som befrias består emellertid av missbrukare och brottsligt belastade ungdomar. Genom att befrias slipper dessa att ägna ca ett år av sitt liv åt värnpliktstjänstgöring. De undgår de krav i personliga hänseenden och den inskränkning i friheten som deras jämnåriga drabbas av genom värnpliktstjänstgöringen. Som så ofta i deras liv får de en särbehandling som innehåller mindre krav från om- världen. Frågan är om de inte i stället borde genomgå någon form av samhällsutbildning under en del av den tid som de annars skulle ha fått ägna åt värnplikten. Det är rimligt att de får lägga ner viss tid på att försöka komma ifrån drogmissbruket och en kriminell livsstil. De bör få hjälp att motiveras till att påbörja studier och arbete. Inte minst bör de påverkas till att ta ansvar

och att visa respekt för andra. Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att utveckla en lämplig stöd— och behandlingsform för ungdomar som f rikallats från värnplikten på grund av missbruk eller asocia- litet.

' Kvinnomisshandlare kan grovt uttryckt delas in i två kategorier. Dels sådana män som också förekommer i andra våldssammanhangz missbrukare, kriminella och andra i svåra sociala situationer. Dels vanliga män som inte begår andra brott än misshandel av fru eller sambo. När det gäller våld av den senare kategorin är det kommissionens uppfattning att ökad jämställdhet mellan könen är det som på sikt kan få kvinnovåldet att minska. Jämställdhets- arbetet måste därför intensifieras i alla olika samhällssektorer. Särskilt viktigt är det att nå de nya generationerna av män och kvinnor med budskapet om jämställdhet och ömsesidig hänsyn. Föräldrar, skola och arbetsmarknadens parter måste ta på sig ansvaret att ge de unga en sund inställning i dessa frågor. En inom regeringskansliet tillsatt arbetsgrupp skall i slutet av året presentera förslag till åtgärder för att motverka övergrepp och våld mot kvinnor. Gruppens förslag kommer att avse bl.a. frågan om hur attityderna till kvinnoförtryck kan förändras.

3.4. Föräldrars delaktighet vid samhällets kontakter med barn och ungdom

3.4.1. Bakgrund

Sedan barndomens betydelse för individens utveckling uppmärk— sammades i slutet av 1800-talet har en omfattande kunskaps- utveckling och forskning kring barn och deras fysiska, psykiska och emotionella behov skett. Från 1940-talet och framåt har uppfostringsdiskussionerna ofta handlat om institutioners och experters förmåga att ta hand om barns utveckling till välfunge- rande samhällsmedborgare. Samhället har anammat dessa tankar och idéer och en specialiserad yrkeskår har vuxit fram. Samtidigt har samhället utvecklats från ett bondesamhälle där barn och föräldrar ofta utgjorde en arbetsenhet, med den sociala kontroll det innebar, till ett industrialiserat samhälle där vuxna i allt större utsträck— ning arbetar utanför hemmet. Barn och föräldrar tillbringar således större delen av sin dag på skilda platser.

Ansvaret för barns socialisering och utveckling och för tillsynen av dem har därför alltmer övertagits av samhället genom dess utbyggnad av barnomsorg, skola och kommunala fritidsaktiviteter. Barnuppfostran har, kan man säga, professionaliserats. Detta har möjligen haft det goda med sig att barn och barns behov kommit mer i centrum för prioriteringar inom samhällets verksamhet. Baksidan är emellertid att föräldrarna har kanske härigenom känt osäkerhet i sin roll som fostrare och därför i stor utsträckning överlåtit denna funktion på de professionella fostrarna inom förskola och skola.

Parallellt med denna samhällsomvandling har ungdomsbrottslig- heten ökat drastiskt sedan början av 1900—talet för att plana ut under l970-talet. Även om våldsbrottslighet intar en relativt blygsam ställning bland de brott ungdomar begår, så kan man utgå ifrån att dagens ungdomsbrottslingar blir morgondagens vane— brottslingar, bland vilka inslaget av våld är betydande.

Varken personalen inom skolan eller barn- och ungdomsorganisa— tioner - idrottsrörelserna och liknande - kan ersätta föräldrarnas roll när det gäller att skapa en gynnsam utveckling av de unga. Inte minst har föräldrarna en avgörande betydelse när det gäller att förmedla de normer som samhället vilar på. Våldskommissionen menar att föräldrarnas betydelse för att förebygga brottslighet och andra former av asocialitet hos de unga måste lyftas fram. Vi anser också att föräldrarna måste ha huvudansvaret för barns och ungdomars uppfostran. I det följande skall vi granska hur detta uttrycks i gällande lagstiftning.

3.4.2. Föräldrabalken

De grundläggande reglerna rörande förhållandet mellan barn och föräldrar, barns behov och barns rätt att utveckla sin egen personlighet anges i föräldrabalken. Reglerna om vårdnad och umgänge omarbetades i början av 1980-talet i syfte att stärka barnets rättsliga ställning. De tidigare gällande reglerna på föräldrarättens område hade sina rötter i ett samhälle där föräld- rarnas auktoritet och myndighet över barnen var stark. Alltefter- som kunskaperna om barns villkor och behov ökade ansågs det angeläget att lagstiftningen i högre grad än vad som då var fallet satte barnens behov i centrum och framhävde att förhållandet

mellan föräldrar och barn skall bygga på ömsesidigt hänsynstagan- de och respekt. De sålunda omarbetade reglerna i bl.a. föräldrabal- kens 6 kap. trädde i kraft den 1 juli 1983.

I de inledande bestämmelserna till 6 kap. föräldrabalken uttrycks den rätt varje barn har till fysisk och psykisk omsorg, trygghet, förståelse för sina särskilda behov och förutsättningar samt fostran och utbildning. Ansvaret för att barnets behov i dessa avseenden blir tillgodosedda ligger, enligt 6 kap. 2 & föräldrabal— ken, på vårdnadshavaren, dvs. i de flesta fall barnets föräldrar. Vårdnadshavaren svarar vidare, enligt nämnda lagrum, för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter. Bakgrunden till bestämmel— sen om vårdnadshavarens skyldighet att utöva tillsyn över barnet var barnets behov av den trygghet det innebär att få föräldrarnas hjälp med att lära sig sätta gränser för sitt handlande. När föräldrarna måste hindra barnet från att göra sådant som kan skada det eller dess omgivning måste de göra detta utan att ta avstånd från barnet och med godtagande av barnets känslor (SOU 1979:63 s. 57).

Avsikten med bestämmelsen om tillsyn är alltså i första hand att barnet skall skyddas från att skada sig självt. Den är emellertid också ett uttryck för den skyldighet att ha tillsyn över barnet som vårdnadshavaren har i förhållande till utomstående. I 6 kap. 11 & föräldrabalken slås uttryckligen fast att vårdnadshavaren har såväl rätt som skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Regeln avser att klart markera vård— nadshavarens ansvar och att - mot bakgrund av vad som tidigare har sagts om vårdnadshavares ansvar för att barnets behov tillgodoses - ge vårdnadshavaren. stöd för att hävda barnets intressen. Samtidigt anges i 11 5 att vårdnadshavaren i takt med barnets stigande ålder och utveckling skall ta i motsvarande mån större hänsyn till barnets egna synpunkter och önskemål. Genom att tillåtas fatta egna beslut som rör sin egen person tränas barnet till att bli en självständig och ansvarskännande människa. Departementschefen underströk i sammanhanget (prop. 1981/82:168 s. 25) att den möjlighet som vårdnadshavaren sålunda har att ge barnet rätt att självt bestämma inte bör få leda till att vårdnads— havaren övervältrar sitt ansvar som beslutsfattare på barnet. För barnets trygghet är det väsentligt att det inte tvingas att självt fatta beslut som det inte känner sig moget för.

Föräldrar och även andra uppfostrare som t.ex. lärare, har en allmän skyldighet att förhindra att barn som står under deras vård och lydnad begår brott. Underlåtenhet att förhindra att barnen begår brott är straffsanktionerad i 23 kap. 6 5 andra stycket BrB och kan medföra fängelse i upp till två år.

Ett sätt att förstärka föräldrars möjligheter att påverka sina barns beteende och därmed lyfta fram deras ansvar för detta beteende - kan vara att göra dem i högre grad delaktiga i lagföringen eller vården av unga. Det kan i detta sammanhang vara intressant att se vilken ställning föräldrarna intar i den lagstiftning som är aktuell när en ung människa genom sitt brottsliga beteende blivit föremål för myndigheternas intresse.

3.4.3. Rättsvårdande myndigheter

Ungdomar mellan 15 och 18 år som begår brott får i stor ut- sträckning åtalsunderlåtelse. Lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, LUL, har nyligen om— arbetats. Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juli 1988, innebar bl.a. att reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. BrB blev subsidiära till reglerna i LUL när det gäller lagöverträdare under 18 år och att det till åtalsunderlåtelsen lagts ett krav på skötsamhet av den unge. Åklagaren har också, för att få möjlighet till en snabbare reaktion på brottet, fått vidgade möjligheter att utfärda strafföre- läggande, genom att de vanliga begränsningarna med hänsyn till straffskalan för brottet inte skall utgöra hinder för ett utfär— dande. Vidare skall åklagaren, vid bedömningen av om åtals— underlåtelse skall meddelas, särskilt beakta den underåriges vilja att genom egna insatser ställa till rätta efter sig. Såväl när det gäller uppfyllandet av skötsamhetskravet, som i kontakterna med målsäganden anfördes i lagstiftningsärendet att föräldrarnas stöd och hjälp är värdefull. Till följd härav infördes en skyldighet för polis och åklagare i 6 c 5 LUL om att omedelbart underrätta vårdnadshavaren när någon under 18 år skäligen misstänks för brott. Departementschefen anförde i detta sammanhang (prOp. 1987/88:135 s 33 34):

När det gäller att avgränsa i vilka fall som underrättelse skall ske kan det hävdas att det är desto angelägnare att vårdnads— havaren får vetskap om brottsligheten, ju grövre denna är. Att

dra en gräns utifrån den påföljd som kan komma i fråga för brottet är emellertid enligt min mening mindre lämpligt. Det är bättre att stämma i bäcken än i ån, dvs. innan den unges brottslighet har utvecklat sig allvarligt. Skall föräldrarna engageras, är det därför lämpligt att de får kännedom också om brottslighet av lindrigare art.

Jag har mot denna bakgrund kommit fram till att vårdnads— havaren i princip alltid skall underrättas så snart det föreligger misstanke om brott av någon som inte fyllt 18 år. Det finns emellertid situationer där en underrättelse uppenbarligen inte skulle fylla någon funktion och som därför bör undantas. Jag tänker då främst på det fallet att det rör sig om en förseelse av mycket bagatellartat slag där det framstår som självklart att rapporteftergift skall meddelas. Där bör det räcka med polisens tillsägelse. Vidare bör, som framhållits i promemorian, underrät- telse kunna underlåtas, om det undantagsvis kan antas att det skulle vara till större skada än nytta för den unge att vård- nadshavaren underrättas. Ett exempel är att det på grund av förhållandena i hemmet finns risk för att underrättelsen leder till kroppsbestraffning eller annan kränkande behandling av den unge (jfr 6 kap. 1 & föräldrabalken). Lagtexten bör utformas så att det blir möjligt att låta bli att underrätta vårdnadshavaren i sådana fall.

Avslutningsvis vill jag framhålla att underrättelsen skall syfta till att väcka vårdnadshavarens uppmärksamhet och få honom eller henne att engagera sig i den unges situation. Underrättel— sen bör leda till att vårdnadshavaren tar reda på vad som har hänt, talar igenom saken med den unge och vid behov sam- verkar med de sociala myndigheterna så att lämpliga åtgärder för den unge kan vidtas.

Samtidigt infördes ett tillägg till 9 kap. 17 & sekretesslagen (Seer) för att den underårige inte under hänvisning till sitt sekretesskydd skulle kunna hindra att underrättelse lämnas till vårdnadshavaren.

Genom att åtalsunderlåtelse för unga i första hand skall ges enligt reglerna i LUL medför det att åklagaren i större utsträckning än tidigare blivit skyldig att delge den underårige beslutet vid ett personligt sammanträffande med denne och, om möjligt, även i vårdnadshavarens närvaro (2 & kungörelsen (1964z740) med före- skrifter för åklagare i vissa brottmål). Dessa bestämmelser gäller även när åklagaren skall delge beslut om strafföreläggande.

Om åklagaren väljer att väcka åtal mot den unge finns det i 21 kap. l & rättegångsbalken (RB) en allmän bestämmelse om att rätten skall höra vårdnadshavaren för omyndig om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest är erforderligt. Det är således inte obligatoriskt att höra vårdnadshavaren. Enligt processlagberedningen (NJA II 1943 s 277) torde den misstänkte i många fall själv kunna ta till vara sin rätt när det är fråga om lindrigare brott eller då han nått en viss förståndsmognad. Vårdnadshavaren har också rätt att föra den omyndiges talan. Denna bestämmelse är genom en hänvisning i 11 kap. l & RB även tillämplig vid prövning av ett enskilt anspråk mot en omyndig.

Enligt 9 & LUL får inte den som är under 18 år dömas till fängelse eller skyddstillsyn utan att vårdnadshavaren blivit hörd i målet, där så lämpligen kan ske. Handläggs ett mål mot någon som är under 21 år inom stängda dörrar enligt 8 & LUL får rätten utan hinder därav medge den unges "anhöriga ävensom annan" att övervara förhandlingen.

Om ett barn kan misstänkas ha begått en lagstridig handling före 15 års ålder får polisen enligt 13 & LUL inleda utredning om brottet i vissa fall. En sådan utredning får inledas om den kan antas ha betydelse för att avgöra behovet av socialtjänstens insatser beträffande barnet eller det behövs för att klarlägga om någon som har fyllt femton år har tagit del i brottet. Utredning får också inledas för att efterforska gods som åtkommits genom brottet eller det av annat skäl är av särskild vikt att utredning äger rum. Har barnet inte fyllt tolv år krävs det synnerliga skäl för att inleda utredning. Så snart en sådan utredning inletts skall polisen omedelbart underrätta vårdnadshavaren för barnet. Sådan underrättelse får dock underlåtas om det finns särskilda skäl däremot. Sådana skäl angavs i förarbetena till bestämmelsen vara att barnet bestämt motsatte sig det och undersökningsledaren bedömde att en underrättelse mer skulle skada än hjälpa barnet

(prop 1983/84:187 s 34). Numera torde väl den mer begränsade möjligheten att underlåta underrättelse till vårdnadshavaren som gäller enligt 6 c & LUL (jfr vad departementschefen anfört ovan) även omfatta 13 5 LUL.

Skall barn under 15 år höras under f örundersökningen bör vårdnadshavare närvara vid förhöret om det kan ske utan men för utredningen enligt 23 kap. 10 & RB.

Polisen har en allmän skyldighet att samarbeta med andra myndig— heter och organisationer i 3 5 polislagen (1984z387). Utöver detta skall polisman enligt 12 & polislagen, om han anträf far någon som kan antas vara under 15 år under förhållanden som innebär över- hängande och allvarlig risk för hans hälsa och utveckling, ta om hand den unge och skyndsamt överlämna denne till vårdnads- havaren eller till socialnämnden.

Lagen (1976:51 1) om omhändertagande av berusade personer m.m. innehåller inga särbestämmelser för det fall den omhändertagne är under 18 år. Enligt dess 7 5 har polisen skyldighet att om den omhändertagne bedöms vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida gå honom till handa med råd och upplysningar och, om det lämpligen kan ske, även samråda med andra samhällsorgan.

3.4.4. Socialtjänsten

När det gäller socialtjänstens omsorger om barn och ungdom skall dessa utföras i nära samarbete med hemmen. Det åligger social— nämnden i varje kommun att enligt 26 & socialtjänstlagen (l980:620), SoL, lämna vårdnadshavare och dem som vårdar underåriga råd, stöd och annan hjälp de behöver. En bärande tanke i socialtjänstlagen är således att de åtgärder som kan bli aktuella skall vidtas i samförstånd med den unge, föräldrarna och de sociala myndigheterna. När en ung person aktualiseras för åtgärder inom socialtjänsten genom en anmälan från annan myndighet eller genom att ett beslut om åtalsunderlåtelse kom- binerats med villkor att socialtjänsten skall vidta lämpliga åtgärder, bör socialnämnden ta kontakt med såväl barnets föräldrar som med den unge själv (Allmänna råd från socialstyrelsen 1983:5 sid 18). Den utredning som skall ligga till grund för valet av åtgärd skall dokumenteras, 51 5 SoL. Enligt 52 5 SoL kan den

unge ta del av de jomnalanteckningar som förs om honom. Även vårdnadshavaren har i regel rätt att ta del av uppgifter rörande sitt barn, men denna rätt torde tunnas ut i takt med att barnet blir äldre och får ett alltmer berättigat intresse av integritet gentemot föräldrarna.

3.4.5. Skolan

Barn som är bosatta i riket har i allmänhet vanlig skolplikt. Skolplikten inträder höstterminen det kalenderår barnet fyller sju år och upphör vid utgången av vårterminen det kalenderår barnet fyller 16 år. I 1980 års läroplan för grundskolan (SFS l980:64), Lgr 80, som gäller från och med läsåret 1982/83 definieras skolans mål och riktlinjer. Lgr 80 utgår från att hemmet har det primära och huvudsakliga ansvaret för elevernas fostran. Skolans uppgift är att komplettera hemmets påverkan och fostran. Skolan har därför, i samarbete med hemmen, ett medansvar för att barnen utvecklas till demokratiska och ansvarstagande människor. De vuxna i skolan skall stödja föräldrarna i deras uppgift att fostra. Enligt läropla— nen har skolan ansvaret för att kontakter mellan hemmen och skolan tas. Detta gäller både de regelbundet återkommande kontakterna mellan föräldrar och i första hand klassföreståndaren, men också kontakter i anledning av elevens uppträdande eller frånvaro.

I grundskoleförordningen (1988:655), 6 kap. 24 - 25 55, ges instruktioner för hur skolan skall handla för att tillrättaföra elever. Om eleven begått en mindre förseelse eller uppträtt olämpligt skall läraren ge eleven en tillsägelse och om det inte hjälper ha ett personligt samtal med eleven och varna för upprep— ning av det olämpliga beteendet. Om det behövs skall läraren samråda med vårdnadshavaren. Vid upprepade förseelser eller fortsatt olämpligt uppträdande och vid allvarligare förseelser skall rektor tillsammans med eleven samt elevens lärare och vårdnads- havare försöka utreda orsakerna till beteendet och försöka få eleven att bättra sig genom åtgärder som är avpassade efter elevens individuella förhållanden. Om det inte hjälper skall rektor anmäla förhållandet till elevvårdskonferensen som skall bestå av rektor, studierektor, berörd klassföreståndare, skolläkare, skolpsy- kolog, skolsköterska, skolkurator och syofunktionär och vars uppgift är att handlägga elevvårdsfrågor som rör en enskild elev.

Vid elevvårdskonferensen har både eleven och vårdnadshavaren rätt att närvara och att yttra sig, men de får inte delta i besluten. I sista hand har rektor möjlighet att anmäla förhållandet till Skolstyrelsen för lämplig åtgärd.

Även förskolans pedagogiska program (Allmänna råd från socialsty— relsen 198723) bygger på att föräldrarna har det primära ansvaret för barnen och att förskolan skall vara ett komplement till den fostran och stimulans som barnen får i hemmet. Socialstyrelsen betonar därför att förskolans arbete med barnen måste ske i nära samarbete med föräldrarna.

3.4.6. Förslag från en arbetsgrupp hos BRÅ

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) tillsatte under 1987, på justi- tiedepartementets uppdrag, en arbetsgrupp med uppgift att undersöka möjligheterna att utvidga vårdnadshavares ansvar för sina barns brottsliga handlingar. Arbetsgruppen överlämnade sin rapport "Barnens brott och föräldrarnas ansvar" i december 1989. Arbetsgruppen ansåg att föräldrars möjligheter till — och ansvar för - att förebygga avvikande beteenden bland de unga kan och bör förstärkas ytterligare. Ett sätt att göra detta ansåg arbets— gruppen vara att skapa en bättre juridisk grund för föräldrarnas agerande genom ett utvidgat ersättningsansvar när det gäller skador som deras barn och ungdomar vållat. Mot denna bakgrund har arbetsgruppen föreslagit att det i 2 kap. 2 5 skadeståndslagen införs en regel som utvidgar föräldrars skadeståndsansvar. Regeln innebär att föräldrar eller andra som har vårdnaden om underårig, ansvarar för skador som den underårige vållar. Ansvaret föreslås vara begränsat till högst en femtedels basbelopp (som f n är 29 700 kr) och gälla vid sidan av den underåriges eget skade- ståndsansvar. Regeln skulle således innebära att en förälder kan få betala en skada som barnet vållat med upp till för närvarande 5 940 kr. Beloppet föreslås inte kunna täckas in av en eventuell ansvarsförsäkring, eftersom man då, enligt arbetsgruppen, inte skulle uppnå den eftersträvade preventiva effekten. En förutsätt- ning för den nu föreslagna regeln är således att försäkringsbolagen utvidgar självrisken i motsvarande män för dessa fall eller på annat sätt gör undantag i försäkringen.

Styrelsen för BRÅ har på sitt sammanträde den 30 maj 1990 beslutat att överlämna rapporten till justitiedepartementet för kännedom.

3.4.7. Våldskommissionens överväganden

Riksdagen (SoU 1989/90:17 s. 94) har nyligen uttalat att det i första hand är föräldrarna som har ansvar för sina barns och ungdomars vård och fostran samt att det i första hand är f öräld— rarnas engagemang som måste mobiliseras när en ung människa hamnat i riskzonen.

Det är viktigt att lagstiftningen konsekvent avspeglar detta synsätt. Genom att i lagstiftningen tydligt ange att samhället förväntar sig och kräver att föräldrarna är delaktiga i ansvaret för barnens handlingar kan föräldrarna stödjas i sin fostrargärning. Om föräldrar får kännedom om barnens olämpliga aktiviteter kan föräldrarna förväntas avbryta dessa om de vet att de moraliskt eller på annat sätt kommer att hållas ansvariga för dem. En sådan närmare kontakt mellan barn och föräldrar kan också leda till gynnsamma effekter på de värderingar som barnen för med sig in i vuxenlivet.

Antagandet att föräldrar har ett avgörande inflytande över vilka värderingar som barn får under sina uppväxtår och att således föräldrar har stort ansvar för hur barnen utvecklas som vuxna har präglat de överväganden som arbetsgruppen inom BRÅ gjort inför sitt förslag att föräldrar och andra vårdnadshavare skall svara för skador som den underårige vållar. Detta ensamt torde väl inte få någon större betydelse för en minskning av brottsligheten bland unga. Men införandet av en sådan regel kan utgöra en markering av föräldrarnas viktiga roll.

Föräldrars tillsyn

Man kan också ifrågasätta om den tillsynsplikt som vårdnadshavare har enligt 6 kap. 2 & föräldrabalken bör skärpas. Den ovan nämnda arbetsgruppen inom BRÅ har tagit upp frågan om att i lagrummet särskilt ange att vårdnadshavaren skall utöva den uppsikt över barnet som behövs för att barnet inte skall vålla någon skada.

Arbetsgruppen hänvisar till en promemoria som utarbetats inom justitiedepartementet 1988— 1 l - 15, vari anges att frågan om skärpt tillsynsplikt borde övervägas i samband med skadeståndsfrågorna. Arbetsgruppen inom BRÅ har för sin del funnit att den av dem föreslagna bestämmelsen i skadeståndslagen om strikt ansvar för föräldrar och andra vårdnadshavare är väl förenlig med den nuvarande lydelsen av 6 kap. 2 & föräldrabalken, men att det inte finns något att erinra mot en skärpning av tillsynsplikten i föräldrabalken.

För att kunna uppfylla ansvaret som fostrare av barn och unga måste föräldrarna känna till vad deras barn och ungdomar har för sig. Det är också viktigt att det ställs krav på föräldern att den skall stå vid barnets sida om det skulle hamna i svårigheter. Det är naturligtvis en avvägningsf råga när man skall anse att barnet är så moget att det ensamt kan ta ansvar för sina handlingar, men generellt får man anta att barn och ungdomar upp till åtminstone 18 år har behov av att ha en vuxen anhörig vid sin sida vid lagföring och andra kontakter med myndigheter som f öranletts av den unges olämpliga eller brottsliga beteende. Detta följer redan av att vårdnadshavaren har ansvar för att ge barnet en god fostran. Det kan emellertid, enligt kommissionens mening, ha ett visst värde att man i föräldrabalken på ett mer konkret sätt anger vad som förväntas av f ostrare. En konsekvens av att föräldrar har huvudansvaret för barns och ungdomars fostran är ju att föräld- rarna engagerar sig för barn och ungdomar som är i riskzonen eller som redan utvecklat ett avvikande eller kriminellt beteende. Redan den nu gällande lagstiftningen utgår från att barn har behov av och rätt till att deras föräldrar ställer upp vid deras sida vid motgångar eller svårigheter.

Om det i föräldrabalken tydligt angavs en skyldighet för föräldrar att sörja för att barnet får det skydd och stöd det behöver om det riskerar att utvecklas ogynnsamt, skulle en sådan bestämmelse kunna uppfattas som en allmängiltig norm och vara en stark signal till föräldrar att de inte kan överge barnet om detta råkar i svårigheter. Omfattningen av ansvaret för barnet skulle härigenom framstå klarare. En sådan bestämmelse skulle förslagsvis kunna införas sist i 6 kap. 2 5 andra stycket föräldrabalken och lyda på följande sätt: "Barnets vårdnadshavare svarar vidare för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver om det riskerar att utvecklas ogynnsamt." Denna formulering används redan i dag i

socialtjänstlagens 12 5 när det gäller socialnämndens omsorger om barn och unga. Förslaget innebär ingen utvidgning i förhållande till gällande rätt, utan syftar till att lyfta fram och definiera föräldrars ansvar att skydda och stödja barnet. Förslaget innebär inte heller någon lindring i socialnämndens ansvar för barn och ungas utveckling, utan skall ses som ett komplement till 12 & socialtjänstlagen. Det är viktigt att lyfta fram att förälderns ansvar för barnet är större än samhällets.

Inom Våldskommissionen är vi medvetna om att en del av de barn som far riktigt illa saknar stöd från sina föräldrar. Antingen därför att barnet saknar endera eller båda föräldrarna eller därför att föräldrarna av skilda orsaker saknar vilja eller förmåga att hjälpa barnet. Föräldrarna kan på grund av omfattande missbruk eller av andra anledningar vara olämpliga som fostrare. Dessa barn måste ägnas stor uppmärksamhet från samhällets sida, främst genom insatser på socialtjänstens område. Det förhållandet att vissa föräldrar inte förmår bistå sina barn får emellertid inte hindra att generella regler till skydd och stöd för alla barn formuleras. Lagstiftningen måste utgå från de förhållanden som gäller för flertalet barn. En annan sak är att de som lever under andra och svårare förhållanden måste tillförsäkras samhällets särskilda stöd och insatser.

Underrättelse till föräldrar

Ett första steg för att uppmärksamma föräldrarna på sitt ansvar kan vara att ålägga de myndigheter, som kommer i kontakt med barn och ungdomar på glid, en generell skyldighet att i största möjliga utsträckning underrätta föräldrar om anledningen till att myndigheten uppmärksammat barnet. Det skulle vara ett sätt för samhället att understryka för föräldrarna att det är deras skyl— dighet att känna till vad barnet har för sig och ta itu med barnet.

Socialtjänstens åtgärder — när det inte föreligger så allvarliga missförhållanden att tvångsingripande är motiverat - skall bygga på att föräldrar och barn frivilligt gör insatser för att komma tillrätta med eventuella problem och att detta arbete skall ske i nära samarbete med hemmen. Att ytterligare poängtera detta

genom en speciell bestämmelse om att socialnämnden skall hålla föräldrar och vårdnadshavare underrättade är inte påkallat.

När det gäller polisens och åklagarnas befattning med unga lagöverträdare finns redan nu en vidsträckt skyldighet att under— rätta vårdnadshavare i 6 c & LUL. I specialmotiveringen till bestämmelsen (prop 1987/88:135 s 43) sägs att polis och åklagare är skyldiga att underrätta vårdnadshavaren när barn mellan 15- 18 år skäligen misstänks för brott. Om man jämför med 13 & LUL - som gäller barn under 15 år enligt vilken vårdnadshavaren skall underrättas först när en brottsutredning inleds mot barnet så kan man fråga sig om det föreligger någon underrättelseskyldighet för det fall att ett barn under 15 är visserligen kan misstänkas för brott men det inte finns skäl att inleda utredning rörande brottet. Enligt ordalydelsen i 6 c & LUL görs emellertid inget undantag för barn under 15 år. Oaktat det ovan nämnda uttalandet i specialmotiveringen torde det därför enligt lagtextens formulering föreligga en generell skyldighet för polis och åklagare att under- rätta vårdnadshavaren vid skälig brottsmisstanke mot barn och ungdomar upp till 18 år. Skäl att ytterligare utvidga underrättelse- skyldigheten enligt LUL föreligger således inte.

Om det däremot gäller berusade barn och ungdomar eller sådana som anträffats i en olämplig miljö, är polisens underrättelseskyl- dighet mer diffust angiven. Enligt 12 & polislagen skall barn som kan antas vara under 15 år överlämnas till sina föräldrar. Om det av någon anledning inte går att genomföra, överlämnas de till socialtjänsten. När det gäller barn över 15 år finns ingen skyl- dighet för polisen att underrätta föräldrarna, såvida barnen inte kan misstänkas för brott. Polisen får ofta genom sin verksamhet kännedom om att barn och ungdomar under 18 år vistas i för dem olämpliga miljöer. Det behöver inte vara så att ungdomarna kan misstänkas för brott eller att omständigheterna är sådana att det finns förutsättningar att ingripa med tvångsåtgärder enligt LVU. Men polisen kan genom sin erfarenhet påstå att den underårige befinner sig i en för honom eller henne riskabel situation. Ett exempel på detta kan vara att en för polisen känd 16-årig flicka ofta kan iakttas i närheten av en krets alkoholmissbrukare, utan att hon för den skull har påträffats berusad eller kan misstänkas för brott. Polisen borde i sådana fall kunna ges befogenhet att informera föräldrarna om den underåriges situation så att dessa härigenom kan vidta åtgärder som de finner lämpliga. Inget

hindrar ju att föräldern till en omyndig tar sitt barn i hampan och kör hem honom eller henne, fastän det varken för polisen eller för socialtjänsten föreligger förutsättningar för ett omhändertagande.

Man kan ifrågasätta om det inte rentav skulle ha en bättre pedagogisk effekt om polisen underrättade föräldrarna om att deras barn uppträtt olämpligt eller vistats i olämpliga miljöer. Föräldrar- na har ju brustit i sin tillsyn över barnen. Att även socialtjänsten vidtar åtgärder med anledning av polisens ingripande och f öräld- rarna således får kännedom om förhållandena från flera håll skulle bara förstärka intrycket för såväl föräldrar som barn att samhället inte accepterar beteendet som barnet visat.

Kommissionen anser därför att polislagen skall kompletteras med en bestämmelse som ger polisen befogenhet att lämna sådan information till föräldrarna. l 3 & polislagen anges att polisen skall samarbeta med andra myndigheter och organisationer. Denna bestämmelse bör byggas ut med en föreskrift för polisen att på ovan angivet sätt samarbeta även med föräldrar. Det bör betonas att polisen inte bör få vidgad skyldighet att ytterligare utreda dessa förhållanden, utan att ändringen endast syftar till att sådan för föräldrar värdefull information som polisen får i sin verksam— het också vidarebefordras till föräldrarna.

Inom justitiedepartementet har i september 1990 tagits fram en promemoria (Dnr 90-1572) med förslag till utvidgad befogenhet för polisen att omhänderta och hålla kvar personer under 18 år. Promemorian remissbehandlas för närvarande. [ samband med beredningen av det lagstiftningsärendet bör frågan om polisens möjligheter att underrätta föräldrarna till ungdomar i riskzonen tas upp.

Sedan polis eller åklagare underrättat föräldrarna om misstanke om brott är det inte säkert att de får någon mer underrättelse. Domstolen är ju enligt RB och LUL endast skyldig att höra föräldrarna i vissa fall. Den som är under 18 år får sålunda enligt 9 & LUL inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn, om inte den som har vårdnaden om honom har blivit hörd i målet, där så lämpligen kan ske. Domstolen underrättar i sådana fall regelmässigt föräldrarna om när förhandlingen äger rum.

Fängelse och skyddstillsyn är emellertid mycket sällsynta påföljder när det gäller ungdomar under 18 år. Böter, villkorlig dom och överlämnande till socialtjänsten är de vanligaste påföljderna för åldersgruppen 15 18 år. När det är fråga om överlämnande till socialtjänsten har föräldrarna visserligen regelmässigt hörts under socialnämndens utredning. Det är emellertid mot bakgrund av vad som ovan sagts om föräldrars ansvar och rätt till information om sina barns förehavanden angeläget att vårdnadshavaren också i dessa fall, dvs. alla fall där någon under 18 år kallas till domstol, får en underrättelse om tid och plats för förhandlingen. Det viktiga är inte att föräldern blir hörd i målet. Mer väsentligt är att denne får möjlighet att delta i viktiga angelägenheter som rör barnet. En sådan underrättelse är också en markering från samhället att det räknar med föräldern som fostrare av barnet.

Det föreslås således att LUL kompletteras med en bestämmelse av innebörd att vårdnadshavaren alltid skall underrättas av domstolen när brottsmålsförhandling rörande en omyndig skall äga rum. Någon rätt till ersättning av allmänna medel bör inte utgå i sådant fall. Vårdnadshavaren skall ju inte höras i målet. Underrättelsen bör ske genom vanligt brev, utan krav på delgivning.

Sammanfattning av övervägandena

Ungdomsbrottsligheten har ökat kraftigt från 1900—talets början fram till l970-talet då ökningen avtog. Ungdomsbrottsligheten ligger dock fortfarande på en oroväckande hög nivå. Det är därför väsentligt att föräldrarna mobiliseras och att deras ansvar och betydelse för barnens utveckling lyfts fram även i lagstiftningen. Huvudansvaret för barns och ungdomars uppfostran ligger på föräldrarna. Dessa är den största brottsförebyggande resurs samhället har.

Den nu gällande lagstiftningen utgår från att barn har behov av och rätt till att föräldrarna ställer upp på deras sida vid mot- gångar och svårigheter. Enligt våldskommissionens mening bör detta också komma till uttryck i föräldrabalken. Kommissionen föreslår därför att det sist i 6 kap. 2 5 andra stycket FB införs följande bestämmelse. "Barnets vårdnadshavare svarar vidare för att barnet får det skydd och stöd barnet behöver om det riskerar att utvecklas ogynnsamt."

Det förslag som arbetsgruppen inom BRÅ fört fram under våren 1990 och som innebär en utvidgning av föräldrarnas ersättnings— ansvar för sina barns skadegörande handlingar ger enligt kommis- sionens mening uttryck för att det i första hand är föräldrarna som skall ta ansvar för sina barns fostran. Det ger också den enskilde föräldern stöd i hans fostrarroll. Våldskommissionen biträder förslaget.

Som ett led i mobiliseringen av föräldrarna ingår att underrätta dem om vad deras ungdomar har för sig. Polisen har redan i dag rätt att köra hem barn som kan antas vara under femton år och som vistas i olämpliga miljöer. När det gäller äldre ungdomar finns ingen skyldighet för polisen att underrätta föräldrarna, såvida inte barnen kan misstänkas för brott. Kommissionen föreslår att polisen ges befogenhet att informera föräldrarna om missförhållan— den som polisen känner till beträffande ungdomar under 18 år. Kommissionen föreslår vidare att föräldrarna alltid skall under— rättas av domstolen när en brottsmålsförhandling rörande deras barn skall äga rum.

3.5 Åtgärder för att förändra miljöer eller situationer där våld uppstår

Tillgänglig forskning om det brottsförebyggande arbetet visar att situationsorienterade åtgärder leder till bättre resultat än sådana som år tar sikte på gärningsmannen. Det är således ofta fruktbart att i det brottsförebyggande arbetet utgå från de situationer och miljöer som erfarenhetsmässigt utlöser brott och försöka förändra dessa situationer.

Undersökningar (t.ex. storstadsutredningens rapport SOU 198911 10 Storstadskriminalitet) visar att brottsligheten varierar mellan olika storstadsmiljöer. Brott av olika slag är koncentrerade till olika typer av stadsmiljöer. För vissa brottstyper är koncentrationerna så starka att man kan tala om förekomsten av s.k. problem spots. Utsattheten för brott varierar också starkt mellan boende i olika typer av stadsmiljöer.

Vilka miljöer är kritiska när det gäller våldsbrottslighet? In- nerstaden och i synnerhet städernas cityområden har de högsta brottsnivåerna vad beträffar våldsbrott. Utomhusvåldets koncentra—

tion till cityområdena är mycket stark. Ofta utspelar sig våldshän- delserna kring restauranger och andra nöjeslokaler. En del av våldet sker på allmänna kommunikationer eller på väntplatser för buss, tunnelbana eller taxi.

Utsattheten för våld, dvs. offerrisken, är högre för dem som bor i ytterstadens problemområden än för boende i städernas innerom- råden. Våldet utspelas dock oftare i citymiljö än i ytterområden. De inblandade i våldsbrotten i stadskärnorna bor i regel i städer— nas ytterområden. Detta följer den bild som vi i övrigt har av den typiske våldsverkaren: Han är en ung man som bor i höghus i en storstads ytterområde. Han är tidigare dömd för tillgreppsbrotts— lighet, är storkonsument av alkohol och uppehåller sig på fritiden i eller kring cityområdets nöjeslokaler.

Eftersom våldet utspelas i cityområdena och förövarna ofta bor i ytterstadens problemområden bör brottsförebyggande åtgärder sättas in i just dessa miljöer. Redan vid samhällsplaneringen i stort kan vissa åtgärder vidtas. Stadsplanen bör utformas så att fler människor bor i städernas innerområden. Härigenom får man en naturlig tillsyn över gator och andra platser. Vid ombyggnad av bostadsområden bör man se till att det ges möjligheter till utblick över bostädernas omgivning (Kom ihåg de gamla skvallerspeglarnal). Även vid trafikplaneringen bör man ta hänsyn till behovet av tillsyn över hållplatser och taxistationer. Dessa bör placeras så att köande personer syns tydligt av förbipasserande. Väntplatserna bör vara upplysta och utformade så att köande utan friktioner underlättas. Kiosker och uppehållsplatser för trafikpersonal bör placeras så att personalen kan observera den som uppehåller sig kring kommunikationsanläggningen.

Det finns ett samband mellan utvecklingen av våldet utomhus och utvecklingen av antalet restauranger med serveringstillstånd. Antalet restauranger med serveringstillstånd har fördubblats under den senaste tioårsperioden. Under samma period har våldet på nöjeslokaler och runt omkring dessa ökat markant. Våldskommis— sionen anser att åtgärder måste vidtas för att minska det bråk och den oordning som ofta räder runt restauranger och andra nöjes- ställen. Det är rimligt att tillståndshavarens anSvar för olika olägenheter av serveringen vidgas till att gälla även förhållanden omedelbart utanför lokalen och i dess närmaste omgivning. Till— ståndshavaren bör svara för olika insatser för att folk som dras

till lokalen inte råkar i bråk. Det kan vara t.ex. förbättrad belysning, staket, avskaffande av kösystemet eller anställande av förordnade ordningsvakter. Över huvud taget bör möjligheterna att upprätthålla ordningen i och runt serveringslokaler prövas och kontrolleras fortlöpande. Våldskommissionen har behandlat frågor om alkohol och gatuvåld närmare i en promemoria som intagits i bilaga 1.

I cityområdet är det nödvändigt med en effektiv övervakning av polisen. F otpatrullerande ordningspoliser bör finnas i gatumiljön nattetid. Mot bakgrund av kunskapen om att kända vanebrotts- lingar of ta uppehåller sig i nöjeslivet, bör spanare röra sig i dessa miljöer för att hålla ett öga på dem.

Närvaro av föräldrar och andra vuxna dämpar våldsbenägenheten bland ungdomar. På många håll i landet förekommer aktiviteter för att få ut vuxna på gatorna. Erfarenheterna härav från t.ex. Malmö, Göteborg, Stockholm och Linköping är goda. Våldskommissionen anser att dessa aktiviteter bör ges ökat stöd i kommunerna och att de bör spridas till andra håll i landet.

Möjligheterna till drogfria nöjesaktiviteter bör öka. Detta gäller i särskilt hög grad för ungdomar i de lägre tonåren. De är i dag ofta hänvisade till gator och bostadsområden. Som nyss sagts är det angeläget med brottsförebyggande åtgärder såväl i city- områdena som ytterstädernas problemområden. I dessa senare måste ungdomarna ges möjligheter till nöjesaktiviteter som kan konkur- rera med cityområdets utbud. Det är naturligtvis orealistiskt att tro att det går att hålla kvar ungdomarna där i någon större utsträckning. När det gäller de yngre av dem måste det emellertid vara målsättningen. Genom samverkan mellan bostadsbolagen, fritidsförvaltning och föräldrar måste skapas miljöer där ung- domarna vill vara.

Eftersom skadegörelse, moped- och biltillgrepp och källarinbrott ofta är grogrund för andra brott och startpunkter för en kriminell karriär, måste polisens brottsförebyggande arbete i ytterstädernas problemområden ges hög prioritet. Kvarterspoliser med god personkännedom och hög grad av synlighet kan göra mycket. Men även miljön i bostadsområdena bör utformas så att möjligheterna till brott av olika slag minskar. Bättre möjligheter till utblick från bostäder över entréer och gårdar, förrådsutrymmen i anslutning till

bostaden i stället för i källare eller vindar och färre obevakade parkeringar kan minska brottstillfällena. Om vicevärdar och annan personal hos bostadsbolagen bor och uppehåller sig i bostads- området ökar kontrollen och risken för upptäckt. Går det att skapa samverkan mellan de boende, t.ex. av typ neighbourhood watch, ökar såväl den sociala som den faktiska kontrollen.

Brottsförebyggande åtgärder i bostadsområdena är således viktiga inslag i kampen mot våldsbrottsligheten i stort.

En annan viktig brottsförebyggande åtgärd är att få bort vapen och föremål, som kan användas för att skada människor. Från och med den 1 juli 1990 gäller förbud att bära kniv och olika gatu- stridsvapen på allmän plats. I regeringskansliet övervägs att genom olika åtgärder begränsa tillgången på skjutvapen i samhället. Vi anser att erfarenheterna av en liberal vapenlagstiftning från andra länder, t.ex. USA, talar för en fortsatt restriktiv syn på rätten att inneha skjutvapen.

När det gäller va'ldet mot anställda i butiker, allmänna kom— munikationer och i nöjeslivet är användning av situationsoriente- rade åtgärder det vanligaste sättet att minska riskerna. Ändamåls— enlig utformning av lokaler och hantering av pengar, olika typer av skydd och larm samt undvikande av ensamarbete är exempel på sådana åtgärder. Här kolliderar naturligtvis ofta kraven på säkerhet med kravet på låga kostnader för verksamheten. Det pågår många aktiviteter, kanske främst i företagens egen regi, men också sådana som initierats av arbetarskyddsstyrelsen och polisen.

Att förebygga kvinnomisshandel genom situationsorienterade åtgärder förefaller svårare. En viktig sådan åtgärd har redan vidtagits, nämligen lördagsstängda systembutiker. Utvärderingen härav (Effekter av lördagsstängda systembutiker, Ds S 198418) visar att lägenhetsbråk och misshandel inomhus mellan bekanta minskade till följd av lördagsstängningen.

De brottsförebyggande situationsorienterade åtgärderna på kvin- nomisshandelsområdet bör nog också fortsättningsvis rikta in sig på att minska alkoholkonsumtionen i hemmen. Andra åtgärder är att genom utbildning och attitydpåverkan förändra könsrollerna och minska kvinnoförtrycket. Åtgärderna berör ingripande sam— hällsstrukturer och ger inte resultat i en handvändning. Det torde

vara så att det brottsförebyggande arbetet i övrigt kan sättas in först när det första brottet begåtts, dvs. när kvinnan blivit misshandlad en gång. Då finns det möjligheter att förhindra ytterligare misshandel. Detta kräver utbildningsinsatser av personal inom vården och andra som möter misshandlade kvinnor. Utbild- ning behövs i hur orsaken till skadorna upptäcks och i hur kvinnorna motiveras till att förändra sin situation. Landstingsför— bundet genomför under år 1990 en brett upplagd kampanj inom vården, kallad Vården mot våld. Den syftar till att utbilda vårdpersonalen i frågor rörande misshandel och andra övergrepp.

Det är en angelägen satsning som landstingsförbundet gör. Undersökningar visar att sjukvårdspersonal inte sällan skjuter de misshandlade kvinnornas antydningar ifrån sig. Personalen har ofta inte kunskap, tid eller kraft att ägna sig åt annat än de fysiska skador kvinnan visar upp. Den attityden bidrar givetvis inte till att stärka kvinnans egen kraft till förändring av sin situation. Resultatet blir många gånger nya misshandelstillfällen och fortsatt lidande. Enligt Våldskommissionens mening åligger det sjuk— vårdspersonal — liksom polis och socialtjänstens personal — att vara lyhörda för kvinnans budskap, att ta det på allvar och att ge henne adekvat hjälp. Hjälpen kan i många fall bestå i att man ser till att hon kommer i kontakt med psykolog, kurator, kvinnojour eller advokat.

3.6 Insatser mot gärningsmännen

Förebyggande åtgärder, som inkluderar påverkan i tidig barndom, är det effektivaste sättet att motverka kriminalitet.

Gärningsmannaorienterade insatser i det brottsförebyggande arbe— tet står lågt i kurs hos forskarna. De anses ge klent resultat, vara kostsamma och ibland alltför ingripande i den enskildes integritet. Särskilt svårt är det att genom vård och behandling påverka den redan kriminelle till ett laglydigt liv. Goda resultat visar egent— ligen bara behandling av det slag som t.ex. Hasselakollektivet erbjuder. Det är då fråga om en massiv, flerårig direktpåverkan av ett utvalt, ungt klientel. ] övrigt ger behandling av etablerade kriminella tyvärr endast marginella positiva resultat. På senare år har genom påföljdsvarianterna samhällstjänst och kontraktsvärd införts nya behandlingsmoment i straffrättsskipningen. Det är ännu

för tidigt att uttala sig om resultatet. Det kan dock antas att dessa påföljder kan ge goda resultat när det gäller unga, väl- motiverade personer, som ännu inte hamnat helt utanför sam— hällsgemenskapen.

3.6.1 Längre fängelsestraff vid återfall

De personer som begått våldsbrott utgör inte någon enhetlig skara. Det går emellertid att urskilja några grupper med personer som har vissa drag gemensamt. Det finns således en grupp av personer som tidigare gjort sig skyldiga till både grova och många vålds— brott och som efter frigivningen återfaller i mycket grova vålds— brott. För denna grupp återstår enligt vår mening endast att genom tvångsåtgärder förhindra våldsverkaren från att begå nya brott. Långvariga frihetsberövanden är redan nu den metod som tillämpas för att avhålla denna grupp från ytterligare våldsbrott. Andra metoder har inte visat sig ge något påtagligt resultat.

Även för en annan grupp skulle långvariga frihetsberövanden förmodligen vara effektiv. Det gäller den grupp av mer eller mindre socialt utslagna vanekriminella, som står för en stor del av tillgreppsbrottsligheten och inte ringa andel av den synliga våldsbrottsligheten. Den brottsminskande effekten kan i sådana fall antas bli ganska stor om fängelsevistelserna blir relativt långa.

Långvariga frihetsstraff har emellertid en låg status bland många brottsteoretiker. Argumentet för det långvariga frihetsberövandet — den förväntade framtida brottsligheten — innebär nämligen att man straffar lagbrytare för handlingar som de inte begått. Vidare anses det svårt att säkert förutsäga individuella återfall. Många som man tror skall återfalla i brott klarar sig bra och motsatt återfaller många lagbrytare som man trott skulle avhålla sig från fortsatt brottslighet.

Ett prognostiskt tänkande är acceptabelt när det gäller allvarliga brott, t.ex. brott mot andra människors liv. Om bedömningarna om framtiden relateras till händelser i det förflutna som återfallsfrek— vensen och speciella drag vid brottets utförande, t.ex. vissa psykopatiska drag, kan vid återfall långvariga frihetsberövanden accepteras. Undersökningar visar att av dem som dömts till fängelse fler än fyra gånger återfaller ca 80 %.

Enligt Våldskommissionens mening är det rimligt att risken för en felbedömning av återfallsrisken får bäras inte bara av potentiella offer utan även av våldsbrottslingen. Den stora mängden av vanliga människor skall inte behöva avstå från trygghet och livskvalitet av hänsyn till en våldsverkare. Vi tror inte att längre fängelsestraff kan påverka våldsbrottsligheten i stort och vi förordar inte heller att fängelsetiderna generellt förlängs. Vid återfallsbrottslighet bör emellertid längre strafftider övervägas. Skyddsaspekterna får inte negligeras när detär fråga om upprepad våldsbrottslighet.

3.6.2 Ungdomsbrottslingar

På senare tid har påföljdsystemet breddats med nya påföljder såsom kontraktsvård och samhällstjänst. Kontraktsvården tar sikte på i första hand personer med missbruksproblem. Samhällstjänst är avsedd för främst yngre lagöverträdare över 18 år. De yngre lagöverträdarna i åldern 15 - 18 år utgör en stor grupp av våldsbrottslingarna. Socialtjänsten har det huvudsakliga ansvaret för denna grupp. För de mest brottsbelastade ungdomarna har socialtjänsten emellertid inte kunnat erbjuda adekvat vård.

När det gäller de yngre lagöverträdarna bör undersökas möj- ligheterna att dels ytterligare vidga åtgärdsprogrammet, dels införa nya snabbare behandlingsformer.

Våldskommissionen har i promemorian Ungdomar och brott, se bilaga 2, föreslagit att det inrättas ett eller flera särskilda ungdomshem för de mest brottsbelastade ungdomarna. För att skapa en tydligare straffrättslig profil har kommissionen också föreslagit att allmän domstol skall kunna förordna om intagning på ett sådant hem under viss angiven tid.

Regeringen har den 21 juni 1990 beslutat tillkalla en parlamen— tariskt sammansatt kommitté för att utvärdera nuvarande regelsys— tem för unga lagöverträdare samt lämna förslag till i vilka former och på vilket sätt det allmänna i framtiden bör ingripa när ungdomar som har fyllt 15 år begår brott.

Ibland har diskuterats att inrätta jourdomstolar i syfte att få kortare tid mellan brott och åtgärd. Jourdomstolar eller särskilda

ungdomsdomstolar skulle enligt Våldskommissionens mening också kunna bidra till att ansvaret för reaktionerna på brott lyfts över från socialtjänsten till andra. Gränserna mellan vård och straff skulle markeras tydligare. Även frågan om jour- eller ungdomsdom— stolar kommer att tas upp av den parlamentariskt tillsatta utredningen om regelsystemet rörande unga lagöverträdare.

3.6.3 Punktmarkering

En ingripande åtgärd är s.k. punktmarkering. Detta innebär att det fåtal personer som svarar för en stor del av brottsligheten kan kartläggas och övervakas särskilt av polisen. Erfarenheterna av sådan övervakning från utlandet och från några polisdistrikt i vårt land har visat sig vara goda. Arbetsmetoden förutsätter god samverkan mellan socialtjänst och polisen.

I Umeå tillämpas sedan några år tillbaka en form av punktbevak— ning, som bygger på samverkan mellan polisen och kriminalvården. När en intagen beviljas permission eller annan frigång underrättas sålunda polisen. Om polisen ser att den intagne bryter mot permis— sionsvillkoren t.ex. dricker sprit trots att han meddelats förbud mot alkoholförtäring eller uppehåller sig på vissa otillåtna platser, återförs den intagne till anstalten.

Det är troligt att punktmarkering av vaneförbrytare, missbrukare och kriminella ungdomsgäng skulle kunna få effekter på vålds— brottsligheten. Dessa grupper - som för övrigt ofta överlappar varandra - står för en stor del av våldet och för övrig brotts— lighet i samhället. Övervakning skulle minska deras möjligheter att utöva våld mot sina medmänniskor.

Det är naturligtvis också angeläget att det finns resurser för att ta hand om dem som ertappats med nya brott. Våldskommissionen har i bilaga 2, Ungdomar och brott, konstaterat att det inte ställs resurser till förfogande när det gäller behandlingen av svårt brottsbelastade ungdomar. Även inom missbrukarvården saknas platser för det mer svårbehandlade klientelet.

3.6.4 Kriminalvården

Våldskommissionen har i det föregående framhållit att kampen mot våldet måste föras gemensamt med kampen mot missbruk och social utslagning. Så gott som alla tunga alkohol- och narkotikamissbru- kare hamnar förr eller senare för det mesta återkommande— inom kriminalvården. Häktena är förmodligen våra största av- giftningsstationer. En stor del av de intagna och av frivårdens klienter är missbrukare. Kriminalvården har med andra ord stor betydelse när det gäller att påverka människor som är eller kan bli våldsverkare.

Många intagna är motiverade att upphöra med sitt missbruk. Motivationen förstärks av att de — ofta för första gången på lång tid har avgiftats under häktningstiden. Det är därför viktigt att häktningstiden utnyttjas för planering och förberedelser. Behand- lingen mot missbruket kan sedan genomföras inom kriminalvårdens ram.

Kriminalvården är när det gäller det mest brottsbelastade klien- telet den myndighet som har den långvarigaste kontakten och kanske största möjligheten att påverka. Även om behandlingsresul- taten är dåliga måste man försöka att f inna nya metoder för att förmå de intagna att upphöra med kriminalitet och missbruk. Det är också viktigt att intagna efter frigivningen får bostad, arbete och andra nödvändiga förutsättningar för en normal livsföring. Den vanligaste kritiken från klienterna själva gäller just eftervården. Om man får döma av återfallsfrekvensen, förefaller det som om samarbetet mellan kriminalvård, socialtjänst och arbetsmarknads- myndigheter inte fungerar på önskvärt sätt. Att det är klienterna som inte fungerar på önskvärt sätt är naturligtvis orsaken i många fall, men kan inte utgöra enda förklaring till frivårdens ständiga tillkortakommanden.

Våldskommissionen anser att man i ökad utsträckning bör pröva successiv frigivning från kriminalvårdens anstalter, dvs. att den intagne först ges möjlighet att arbeta utom anstalten, därefter också får bo utom anstalten för att så småningom, om han sköter sig, helt skrivas ut. Den av regeringen planerade övergången från halvtidsfrigivning till frigivning efter tre fjärdedels strafftid borde lämpligen kunna utformas så att den intagne i normalfallet efter halva tiden förs över till någon form av vård utom anstalt och att

anstaltens ansvar för honom upphör först när strafftiden är helt avtjänad. Förslaget förutsätter att vården utom anstalt ges ett reellt vårdinnehåll innefattande egen bostad, yrkesutbildning och arbete. Det förusätter också att den intagne vid bristande sköt- samhet återförs till anstalten.

3.6.5 Psykiskt sjuka lagöverträdare

Inom psykiatrin har under det senaste decenniet skett en utveck- ling mot en starkt begränsad användning av tvångsvård. Samtidigt har det generellt skett en övergång från sluten psykiatrisk vård till en öppen sådan. Allt fler psykiskt sjuka människor bor och vistas således ute i samhället och behandlas vid öppenvårdskliniker.

Denna utveckling jämte framstegen inom området för psykofarmaka har betytt mycket för psykiskt sjuka människors möjligheter att leva ett normalt och värdigt liv. Samtidigt har den inneburit risker för och påfrestningar på patienternas anhöriga och närmaste omgivning. Våldskommissionen vill därför framhålla vikten av att resurserna inom hälso- och sjukvården och hemtjänsten samordnas så att de utskrivna och deras anhöriga inte lämnas åt sitt öde. Det krävs fortlöpande rehabiliteringsinsatser och ett långvarigt stöd.

Även i fortsättningen kommer det att bli nödvändigt att med tvång vårda vissa människor inom den slutna sjukvården. Så kommer exempelvis vissa som begått grova våldsbrott att överlämnas till psykiatrisk tvångsvård. Av humanitära skäl kommer de så små— ningom att åter slussas ut i samhället även om läkarna inte är helt säkra på att de kommer att avhålla sig från brott.

Våldskommissionen anser att samhällsskyddet måste sättas i förgrunden när det gäller att bedöma om en farlig och psykiskt sjuk människa kan vistas utanför sjukhuset. Det är inte rimligt att hänsynen till en människa som tidigare begått brott skall sättas före hänsynen till andra människors säkerhet. Frågan om den psykiatriska tvångsvårdens framtida utformning bereds för när- varande i regeringskansliet. Våldskommissionen förutsätter att Skyddsintresset får en framträdande plats i det lagstiftningsarbetet.

3.7 Misshandelsbrott

3.7.1 Gällande rätt

En utgångspunkt vid utarbetandet av de nuvarande bestämmelserna om misshandel var, att misshandelsbrotten borde utgöra rena uppsåtsbrott och att bestämmelserna därför borde utformas utan avseende på oavsiktliga skador. Bara den skada som omfattas av gärningsmannens uppsåt medför ansvar för misshandel. En annan utgångspunkt är att man vid svårighetsgraderingen av brottet tar hänsyn till samtliga omständigheter vid detta.

Misshandelsbrotten är i brottsbalken uppdelade i tre svårighets— grader. Mellangraden och ringa fall behandlas i 3 kap. 5 5. För grova fall ges bestämmelser i 3 kap. 6 5.

Med misshandel avses enligt 3 kap. 5 5 BrB att uppsåtligen tillfoga en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta. Som misshan— del anses också att försätta någon i vanmakt eller i ett annat sådant tillstånd. Till ledning för bedömningen av om ett brott är att anse som grovt anges i 3 kap. 6 & BrB vissa omständigheter som skall beaktas särskilt. De omständigheter som anges är att gärningen var livsfarlig, att gärningsmannen tillfogat offret svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller att gärningsmannen eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

Straffet för normalfall är fängelse i högst två år och för ringa fall böter. Straffskalan för grov misshandel omfattar fängelse från ett till tio år. Under förarbetena påpekades särskilt att misshandel som inte är av bagatellartad natur normalt bör medföra fängelse.

Den 1 januari 1988 fick bestämmelsen i 3 kap. 6 & BrB sin nuvarande lydelse. Enligt den tidigare lydelsen krävdes synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Avsikten med ändringen var att ge domstolarna en anvisning att vara något mindre restriktiva när det gällde att kvalificera ett misshandelsbrott som grovt.

3.7.2 Förarbeten

Enligt förarbetena till brottsbalken menas med synnerlig hän- synslöshet eller råhet, t.ex. den omständigheten att flera tillsam- mans misshandlar en annan person. I sådant fall bör brottet bedömas som grovt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Av förarbetena framgår också att uttrycket synnerlig hänsynslöshet eller råhet har valts för att det inte skall råda någon tvekan om att misshandel vid gatuöverfall och andra former av oprovocerad misshandel kan hänföras till grov misshan- del, oavsett om någon kroppsskada har uppkommit. Som exempel på synnerlig hänsynslöshet och råhet har också nämnts misshandel som förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala former, t.ex. mot hustru och barn.

I samband med förändringen är 1988 av rekvisitet för grovt brott diskuterades straffvärdet för misshandelsbrott (prop. 1987/88: 14). Det konstaterades bl.a. att det från år 1970 kunde iakttas en Svängning mot en mildare straffmätning när det gällde misshan- delsbrott. Denna tendens hade hållit i sig. Av företagna under- sökningar framgick också att våldets art vanligen är den utslags— givande faktorn för rubriceringen av brottet. Av en genomgång av rättspraxis framgick att de fall som bedömts som grov misshandel i regel varit sådana där gärningen förövats med ett livsfarligt vapen. Typiskt sett rörde det sig om fall, då gärningsmannen med ett tillhygge eller ett vapen, oftast en kniv, tillfogat någon livshotande skador. Däremot var det relativt sparsamt förekom— mande att en misshandel bedömts som grovt brott enbart på den grunden att gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Det ifrågasattes om inte praxis härigenom hade fjärmat sig från vad som förutsattes vid brottsbalkens tillkomst. Mycket tydde på att praxis också avvek från vad som enligt det allmänna rättsmedvetandet bedömdes som grov misshandel.

Övergången från kravet på synnerlig hänsynslöshet eller råhet till särskild sådan skall uppfattas som en allmän anvisning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt synsätt när det gäller att kvalificera ett misshandelsbrott som grovt. Depar- tementschefen (prop. s. 5) pekade på vissa typindikationer där misshandeln framstår som utslag av en råhet eller hänsynslöshet, som går vida utöver vad som är kännetecknande för våldshand- lingar i allmänhet. Så är t.ex. ofta fallet när flera misshandlar en

annan person. Det är främst offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång, som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som uppkommit av miss- handeln. Det påpekades att situationer av detta slag inte sällan förekommer inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad.

En annan misshandel som, enligt propositionen, framstod som ett utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främst i samband med det s.k. ungdomsvåldet, är att sparka på den som redan ligger, dvs. att fortsätta misshandeln trots att of f ret saknar förmåga att värja sig.

Vidare pekades på att våldshandlingar mot den som är fysiskt väsentligt svagare - t.ex. ett barn eller en äldre person - ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna svåra. Vid kvinnomisshandel tillkommer ofta den påtagliga integritetskränkningen som ett försvårande moment.

Sammanfattningsvis innebar lagändringen en allmän anvisning till domstolarna att tillämpa ett något mindre restriktivt synsätt när det gäller att kvalificera ett misshandelsbrott som grovt. Detta gäller särskilt såvitt avser hänsynen till sådana faktorer som att misshandeln varit Oprovocerad eller långvarig eller riktat sig mot skyddslösa personer. I det senare hänseendet bör hänsyn tas till såväl offrets allmänna möjligheter att försvara sig som till om misshandeln utförts av flera gärningsmän.

Riksdagen (JuU 1987/88:16, rskr. 84) ställde sig bakom de bedöm— ningar som gjordes i propositionen.

3.7.3 Våldskommissionens överväganden

Det har i debatten om gatu- och ungdomsvåldet ibland förts fram tanken att oprovocerad misshandel bör bestraffas hårdare än misshandel där gärningsmannen provocerats. Det är i dag så att provokation generellt anses straff lindrande. Med provokation menas att någon retas eller hetsas till att begå brott. Principen uttrycks i 29 kap. 3 5 första punkten BrB: såsom förmildrande omständighet vid bedömningen av straffvärdet skall särskilt beaktas om brottet

föranletts av någon annans grovt kränkande beteende. Enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:120 s. 85) är den avsedd att tillämpas med stor försiktighet. Det sägs att misshandel är det brott vid vilket det oftast torde finnas anledning att beakta provokation.

Bör oprovocerad misshandel alltid betraktas som grov misshandel. Om svaret är nej reser sig en närliggande fråga: Bör frånvaro av provokation beaktas vid straffmätning och val av påföljd.

Grov misshandel

Enligt förarbetena till 1988 års ändring av bestämmelsen i 3 kap. 6 5 BrB kan misshandel vid gatuöverfall och andra former av oprovocerad misshandel hänföras till grov misshandel, oavsett vilken skada som uppkommit. Detsamma gäller vid misshandel av den som inte kan försvara sig t.ex. kvinnor, barn och äldre.

Avsikten med ändringen var att förmå åklagare och domstolar att se till inte enbart skadans svårighetsgrad. Anmärkningsvärt är emellertid att också förarbetena till den ursprungliga lydelsen av 3 kap. 6 & BrB starkt framhöll att misshandeln borde bedömas som grov vid t.ex. oprovocerad misshandel, när flera misshandlar en annan person eller vid upprepad och brutal misshandel av hustru och barn.

Trots detta utvecklades rättspraxis i fråga om grövre misshan- delsbrott i en allt mildare riktning under 1970—och 1980-talen. Frågan är om lagändringen år 1988 vänt den utvecklingen. Det är ännu för tidigt att uttala sig härom. Någon praxis från HD eller hovrätterna, såvitt gäller gränsdragningen mellan grov och normal misshandel, har ännu inte publicerats. Vissa rättsfall som gäller påföljdsval vid normal misshandel tyder emellertid inte på någon kursändring.

Det är givetvis så att rubriceringen grovt brott måste reserveras för de verkligt kvalificerade fallen av misshandel. Straffskalans stränghet — och inte minst det höga straffminimum som gäller för grov misshandel - talar i hög grad för detta. Samtidigt är det viktigt att praxis stämmer överens med vad som enligt det allmänna rättsmedvetandet utgör ett grovt brott. Det är inte

säkert att domstolarna efter 1988' års lagändring blivit mer benägna att bedöma t.ex. oprovocerad misshandel som grovt brott. Domstolarna ser nog fortfarande till helhetsbilden och då kanske främst till skadornas omfattning och till om vapen eller liknande tillhygge använts.

Inget hindrar att man i 3 kap. 6 & BrB genom uppräkning anger konkreta situationer som gör att brottet bör bedömas som grovt, t.ex. att misshandeln varit oprovocerad. Härigenom skulle det framstå som ett klarare imperativ för domstolarna.

Det går emellertid inte att komma ifrån att bedömningen i det enskilda fallet måste ske med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter. Det ter sig främmande att bedöma ett ganska ringa våld som grovt enbart av den anledningen att det är oprovocerat. Att ge frågan om provokation självständig betydelse leder också till utrednings- och bevisproblem. I det enskilda fallet är det ofta svårt att få de inblandades agerande klart utrett. Förarbetena till 3 kap. 6 & BrB, de ursprungliga och de vid 1988 års lagändring, ger en väl avvägd beskrivning av när grovt brott bör anses föreligga. Det framhålls klart att hänsyn skall tas till sådana faktorer som att misshandeln varit oprovocerad eller riktat sig mot en skyddslös person. Frågan om provokation skall således ses som en av flera faktorer som kan inverka på helhetsbedöm— ningen. Mot denna bakgrund finns det inte skäl att nu föreslå ytterligare lagändring. Däremot bör man studera praxis fram över för att se om 1988 års lagändring medfört avsedd förskjutning i fråga om brottsrubriceringen.

En annan närliggande fråga är i vilken mån frånvaro av provoka- tion påverkar straffmätningen vid misshandel av normalgraden.

Pa'följa' vid misshandel av normalgraden

I förarbetena till BrB har uttalats att misshandel som inte är av bagatellartad natur normalt bör medföra fängelse. HD har nyligen (NJA I 1990 s. 84 I och II) uttalat att utgångspunkten, även efter tillkomsten år 1989 av nya regler om straffmätning och påföljdsval, bör vara att misshandelsbrott av normalgraden medför fängelse— straff.

I nämnda rättsfall diskuterar HD vilka faktorer som bör vägas in vid bedömningen av straffmätning och påföljd. Det anges att misshandelns närmare karaktär och omständigheterna vid brottet måste beaktas vid bedömningen. Vidare måste enligt HD vid denna form av brottslighet hänsyn tas till vad som har kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden.

I rättsfallet NJA I 1990 s. 84 11 var det fråga om en helt oprovo- cerad misshandel på en restaurang. Den kraftigt berusade gär- ningsmannen hade utdelat ett flertal knytnävsslag mot en för honom okänd person. Angreppet hade fortsatt även sedan offret fallit ner på golvet. Slagen orsakade smärta, sår vid ögonbrynet och blåmärken.

HD fann i sin dom - som inte var enhällig - främst med hänsyn till gärningsmannens personliga förhållanden, att gärningsmannen inte borde dömas till fängelse. Påföljden bestämdes till villkorlig dom jämte böter.

Att notera är att HD vad gäller straffvärdet av den förövade gärningen ansåg att våldet inte kunde anses vara av allvarligare beskaffenhet. HD beaktade också att de men gärningsmannen åsamkades varit förhållandevis kortvariga. Däremot tillmätte HD inte förhållandena att misshandeln varit helt Oprovocerad, drabbat en obekant och fortsatt sedan offret blivit skyddslös någon självständig betydelse. Detta framgår inte minst mot bakgrund av att en minoritet bestående av två justitieråd åberopat just dessa omständigheter som stöd för påföljden fängelse.

Våldskommissionen anser att den praxis som HD genom detta avgörande skapat är olycklig. Det kan ifrågasättas om den inte strider mot de av riksdagen uppdragna riktlinjer som de uttrycktes genom 1988 års ändring av rekvisiten för grov misshandel. Det gjordes i detta sammanhanget klart att oprovocerad misshandel och misshandel som fortsätter, trots att offret saknar förmåga att värja sig, i högre utsträckning än tidigare borde bedömas som grov. Det är mot den bakgrunden närmast självklart att straff- värdet av en misshandel, som även om den inte kan anses vara grov ändå innefattar sådana moment, måste anses så högt att fängelse inte kan undvikas. Det kan inte ha varit riksdagens mening att uttalandena skulle gälla enbart vid gränsdragningen mellan grovt brott och brott av normalgraden. Det av riksdagen

anbefallda synsättet på misshandelsbrottet måste rimligtvis gälla även vid domstolarnas påföljdsbestämning vid brott av normal- graden.

Våldskommissionen vill i sammanhanget erinra om att det i samband med införandet den 1 januari 1989 av nya regler för straffmätning och påföljdsval uttalades (prop. 1987/88:120 s. 100) att domstolen vid påföljdsvalet av allmänpreventiva skäl kan beakta exempelvis att en brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former. HD har tagit hänsyn till detta uttalande i bl.a. målet NJA I 1989 s. 870 rörande valet av påföljd för försök till rån. HD fann att utbredningen av den brottstyp det var fråga om - gaturån nattetid i Stockholms city - borde beaktas vid bedömningen av straffvärdet.

Den misshandel som nu diskuteras - misshandel av obekant i samband med restaurangbesök eller nöjestillställning — utgör en brottstyp som blivit alltmer utbredd. Våld i samband med nöjeslivet utgör i själva verket den allra vanligaste formen av våld utomhus. Det kan noteras en betydande ökning av antalet polisanmälningar av våld i och kring restauranger och nöjeslokaler.

Den typiske gärningsmannen vid nöjeslivsrelaterat våld är — liksom gärningsmannen i rättsfallet NJA I 1990 s. 84 11 - ofta sprit- påverkad, tidigare straffad för företrädesvis förmögenhetsbrott och har en viss alkoholproblematik eller annan social problematik.

Våldskommissionen vill, av skäl som tidigare berörts, inte att frånvaron av provokation skall ges en självständig betydelse vid bedömning av en gärnings straffvärde. En helhetsbedömning måste göras i varje fall. Vid den utgör frånvaron av provokation en betydelsefull faktor. Det finns emellertid flera invändningar mot HD:s bedömning av misshandelns straffvärde. Misshandel som inte är av bagatellartad natur skall normalt medföra fängelse. Oprovo— cerad misshandel och misshandel mot skyddslös är sådan misshandel som enligt 1988 års riksdagsuttalanden kan utgöra grov misshandel. Utbredningen av brottstypen talar för ett högt straffvärde. Enligt Våldskommissionens mening är brottslighetens art sådan att den i enlighet med 30 kap. 4 5 andra stycket BrB och förarbetena till denna bestämmelse (prop. 1987/88:120 s. 99 — 100) utgör skäl att döma till fängelse.

HD:s dom kommer att vara vägledande för domstolarna i misshan- delsmål av liknande slag. Man kan härigenom förvänta sig en ökad användning av icke frihetsberövande påföljd vid misshandelsbrott av normalgraden. Enligt Våldskommissionens mening är detta en utveckling som är mindre lämplig. Som uttrycktes vid 1988 års lagändring (prop. 1987/88:14 s. 32) talar starka skäl för att upprätthålla en strikt bedömning när det gäller våld med sådana inslag som nu är aktuella. Inte minst med hänsyn till den minskade toleransen mot våldet och de ökade strävandena att motverka detta, som gjort sig gällande under de senaste åren, är det olyckligt att domstolarnas bedömning av straf f värdet avviker från allmänhetens. Det är av allmänpreventiva skäl angeläget att det alltmer utbredda alkoholrelaterade våldet i nöjeslivet beivras strängt.

En viktig del av kampen mot våldsbrottsligheten är enskilda människors engagemang och deltagande. Samhället kan stödja dessa genom satsningar på breda sociala lösningar och attitydpåverkan. Straffsystemets utformning och tillämpning är emellertid av avgörande betydelse för kampens framgång. För att enskilda människor skall finna det meningsfullt att engagera sig i kampen mot våldsbrottsligheten är det nödvändigt att de känner förtroende för lagstiftning och rättsväsende.

Straffsystemet måste uppfattas som rättvist av medborgarna. Häri ligger att gärningar som av allmänheten uppfattas som svåra brott också måste bedömas som sådana av lagstiftare och domstolar och följas av frihetsberövanden. En alltför slapp straffrättskipning får konsekvenser inte bara för de kriminellas brottsbenägenhet utan även för gemene mans respekt för rättssystemet och vilja att engagera sig i kampen mot våldet.

Straffet för misshandel framstår som ganska milt i jämförelse med straffen för t.ex. våldtäkt och rån. I de fall då normalgraden av misshandel föranlett någon av påföljderna fängelse, skyddstillsyn eller villkorlig dom har under senare år kriminalvård i frihet valts i drygt 50 % av fallen. I de fall fängelse förekommer är straffet ofta kortvarigt (1 - 2 månader). För grov misshandel döms i allmänhet till straff enligt straffskalans minimum, fängelse ett år. Det var bl.a. mot denna bakgrund som markeringar i skärpande riktning gjordes år 1988.

Våldskommissionen anser att rättsfallet NJA I 1990 s. 84 11 kan ge domstolarna uppfattningen att icke frihetsberövande påföljd utgör normalpåföljden vid den typ av brott som det är fråga om. Det är därför nödvändigt att genom en lagändring ge domstolarna en allmän anvisning om att vara restriktiva med icke frihetsberövande påföljder vid misshandelsbrott. Detta gäller särskilt när misshan— deln varit oprovocerad eller långvarig, påtagligt integritetskrän- kande eller riktat sig mot en skyddslös person, t.ex. ett barn eller annan som inte kan försvara sig eller utförts av flera mot en.

HD har nyligen (dom den 12 september 1990, DB 23, i mål B 1071/89) åter tagit upp frågan om påföljd vid misshandel av normalgraden. I rättsfallet var det fråga om en 22—årig man som påen dansrestaurang tilldelat en kvinna ett knytnävsslag. Kvinnan, som var syster till mannens sambo, hade skyndat till systerns hjälp under ett gräl denna hade med mannen. Knytnävsslaget träffade kvinnans mun och orsakade ett blödande sår.

HD hänvisade till att misshandeln var helt oprovocerad och hade förorsakat kvinnan smärta och skador som inte var helt obetydliga. Mannen var skötsam och tidigare ostraffad. Påföljden bestämdes till en månads fängelse. En ledamot var skiljaktig och ville bestämma påföljden till villkorlig dom och böter.

Av rättsfallen NJA I 1990 s. 84 och domen den 12 september 1990 framgår att det råder delade meningar inom HD när det gäller att bestämma påföljden för misshandel av normalgraden. Detta förhållande motiverar ett klarläggande av lagstiftaren.

Lagstiftaren har vid upprepade tillfällen - senast i samband med nya regler om påföljdsval och straffmätning (prop. 1987/88:120 s. 100, JuU 45) - slagit fast att misshandelsbrott av normalgraden skall medföra fängelse. Denna princip har också uttryckts så att det vid misshandel av normalgraden måste föreligga särskilda skäl i det enskilda fallet för att en annan påföljd än fängelse skall väljas. Här bortses då från påföljden överlämnande till särskild värd.

130 kap. 45 BrB finns sedan den 1 januari 1989 huvudprinciperna för rättens val av påföljd. Där sägs att rätten vid val av påföljd skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därvid skall rätten beakta sådana

omständigheter som anges i 29 kap. 5 & BrB. De omständigheter som avses är t.ex. att den tilltalade angett sig själv, att han själv skadats allvarligt i samband med brottet eller att han till följd av brottet utvisas ur riket eller avskedas från sitt arbete.

I 30 kap. 4 5 andra stycket anges vilka slags synpunkter som får beaktas som skäl för fängelse. Andra stycket lyder: Som skäl för fängelse får rätten, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott.

Enligt förarbetena till andra stycket (prop. 1987/88:120 s. 100) avser bestämmelsen att uttrycka att det finns tre typer av omständigheter då fängelse bör väljas i stället för annan påföljd. Förutom vid återfall i tidigare brottslighet gäller det när gärning— en har ett högt straffvärde och när brottsligheten är av viss art.

Brott med högt straffvärde exemplifieras i propositionen med mord, våldtäkt, grovt rån och grovt narkotikabrott. Vid så allvarlig brottslighet är annan påföljd än fängelse i praktiken utesluten.

Att brottslighetens art kan leda till fängelse sägs i propositionen anknyta till gällande praxis enligt vilka vissa brott anses motivera fängelse, trots att de inte har ett särskilt högt straffvärde. Det rör sig alltså om brott som främst av allmänpreventiva skäl normalt anses skola medföra ett kort fängelsestraff. Exempel på sådana brottstyper är, enligt propositionen, rattfylleri, misshandel och våld mot tjänsteman. Vid sådana brott är således presumtionen för fängelse, och det bör enligt propositionen (s. 100) föreligga särskilda skäl för att en inte frihetsberövande påföljd skall väljas.

Bestämmelsen i 30 kap. 4 5 andra stycket BrB uttrycker inte denna tanke klart. Bestämmelsen fick sin nuvarande utformning efter förslag av lagrådet (prOp. s. 156). Den ursprungliga lydelsen i lagrådsremissen uttrycker enligt Våldskommissionens mening bättre tankegången hos lagstiftaren. Stycket löd (prop. s. 140): Som skäl för fängelse får rätten, utöver gärningens straffvärde, beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott eller att brottet är av sådan art att särskilda skäl krävs för annan påföljd.

Genom denna lydelse framgår tydligare att huvudprincipen vid påföljdsval - val av lindrigare påföljd än fängelse - inte gäller i

vissa fall, däribland vid brott som enligt lagstiftaren normalt skall leda till fängelse, t.ex. rattfylleri och misshandel av normalgraden.

Våldskommissionen föreslår därför att 30 kap. 4 & BrB ändras i enlighet härmed.

Sammanfattning

Det har i debatten om gatu— och ungdomsvåldet förts fram tanken att oprovocerad misshandel bör bestraffas hårdare än misshandel där gärningsmannen provocerats. Det har ibland gjorts gällande att oprovocerad misshandel alltid bör bedömas som grov misshandel. Våldskommissionen anser att motsvarande utformning av bestäm- melsen om grov misshandel och förarbetena till denna ger en väl avvägd beskrivning av när grovt brott bör anses föreligga. Av dessa framgår bl.a. att hänsyn skall tas till sådana faktorer som att misshandeln varit oprovocerad eller riktat sig mot en skyddslös person. Frågan om provokation är således en av flera faktorer som kan inverka på helhetsbedömningen. Bedömningen i det enskilda fallet måste ske med hänsyn till samtliga föreliggande omstän— digheter. Detter sig enligt Våldskommissionens mening främmande att bedöma ett ganska ringa våld som grovt enbart av den anledningen att det är oprovocerat.

Det är däremot, bl.a. mot bakgrund av förarbetena till bestämmel— sen om när grov misshandel skall anses föreligga, klart att straffvärdet av en oprovocerad misshandel är så högt att fängelse är normalpåföljden.

HD har nyligen i olika rättsfall (NJA I 1990 s. 84 11 och HD:s dom den 12 september 1990, DB 23) tagit upp frågan om straffmätning vid misshandel av normalgraden. Båda fallen gäller oprovocerad misshandel på nöjesställen. Idet första fallet dömdes gärningsman— nen till villkorlig dom jämte böter. I det andra till fängelse.

Våldskommissionen anser att rättsfallet NJA I 1990 s. 84 II kan ge domstolarna uppfattningen att icke frihetsberövande påföljd är normalpåföljden vid misshandel av normalgraden. En sådan uppfattning strider mot vad riksdagen vid upprepade tillfällen och senast år 1988 anfört. På grund härav och då det av rättsfallen att döma råder delade meningar inom HD i frågan, bör genom en

lagändring förhållandena klarläggas. Våldskommissionen föreslår därför att 30 kap. 4 & brottsbalken ändras i detta syfte.

3.8 Utlänningars och invandrares brottslighet

3.8.1 Vad statistiken visar

Först ett påpekande: När svenskar i gemen talar om utlänningar menar de såväl utländska medborgare som personer som är födda i utlandet och som fått svenskt medborgarskap eller som är barn till sådana personer. Svenskens definition av en utlänning är således närmast "av utländsk härkomst". Undersökningar om utlänningars brottslighet har däremot i allmänhet inskränkts till dem som är utländska medborgare. Dessa kan urskiljas i kriminalstatistiken, som också ger en uppdelning på kyrkobokförda och ej kyrkobok- förda. Brottsligheten bland dem av utländsk härkomst som är svenska medborgare kan inte utläsas av tillgänglig statistik. Då man i officiella sammanhang redovisar uppgifter om invandrares brottslighet bygger dessa således på brottsligheten bland utländska medborgare. Brottsligheten i Sverige bland människor av utländsk härkomst är därför annorlunda än den bild statistiken ger.

Den senaste samlade rapporten om utlänningars brottslighet publicerades av BRÅ ijuni 1983 (BRÅ Rapport l983z4 Utlänningar- na och brottsligheten). Slutsatsen i rapporten var att invandrarna lagförs dubbelt så ofta som svenskarna, att invandrarna är ännu mer överrepresenterade när det gäller de grövre brotten och att de utländska medborgarna utgör en femtedel av alla som tas in på kriminalvårdsanstalt. Av senare statistik (t.ex. SCB:s PM 1990:10 Utländska medborgare i kriminalstatistiken, 1989) framgår att de utländska medborgarnas andel bland för brott lagförda personer legat på omkring 15 % under hela 1980-talet. Av de lagförda gärningsmännen var följande procent utländska medborgare:

Mord och dråp Misshandel Våldtäkt

1987 28 % 15 % 35 %

& Snatteri 23 % Stöld 16 % Rån 22 % Mened 20 % Varusmuggling 40 %

':.” 59

Grovt narkotikabrott

Nedanstående tabell visar totala antalet lagförda personer (svenska och utländska medborgare) för vissa grova brott samt andelen utländska medborgare av dessa.

Mord/dråp Våldtäkt Rån År Antal % ut]. Antal % utl. Antal % utl. medb. medb. medb. 1966 49 33 86 28 221 23 1972 54 33 100 29 361 22 1976 86 19 102 30 433 15 1982 110 33 116 36 427 22 1986 133 25 156 34 508 22 1987 99 28 118 35 424 22 1988 129 14 159 36 493 21 1989 97 34 165 44 451 27

Källa: SCB Promemoria 1990:10

År 1989 var 21 % av de intagna i de svenska fängelserna utländska medborgare.

Uppgifterna skall jämföras med att utlänningarna utgör ca 5 % av samtliga innevånare i Sverige.

De utländska medborgarnas överrepresentation gäller även social— tjänsten och andra områden. På de särskilda ungdomshemmen (tidigare ungdomsvårdsskolorna) utgör invandrarungdomar en stor

del av de intagna. Från kvinnojourerna rapporteras om en kraftig överrepresentation av invandrarkvinnor som offer för misshandel och sexuella övergrepp. En femtedel av alla offer för mord, dråp och misshandel med dödlig utgång är utländska medborgare. Det står klart att bland andra generationens invandrarungdomar återfinns en anmärkningsvärt stor del av storstädernas ungdoms- brottslingar. Till bilden hör att många invandrargrupper som anlänt under 1980—talet, trots god tillgång på arbeten, har en påfallande svag anknytning till arbetsmarknaden. De uppvisar dessutom ett allt större socialbidragsberoende.

3.8.2 Orsaker

Man kan spekulera i orsakerna till denna dystra bild. Många förnekar att bilden är dyster och hävdar att invandrarnas brotts- lighet är ett marginellt kriminalpolitiskt problem. Våldskommis- sionen anser för sin del att man måste diskutera problemet öppet och undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas. En viktig sådan åtgärd är att omedelbart kartlägga hur invandrarnas brottslighet ser ut. BRÅ har sedan länge planerat en sådan undersökning. Den har nyligen inletts. Det är angeläget att den genomförs så snabbt som det är möjligt. Först när man kan se statistiken uppbruten på olika nationaliteter och när den omfattar alla personer av utländsk härkomst kan man närmare analysera orsakerna till invandrarnas brottslighet. Det är också angeläget att planerad forskning om invandrares levnadsvillkor och boendemiljöer kommer till stånd.

I avvaktan på resultatet från en sådan analys måste emellertid andra åtgärder diskuteras. Anledningen till detta är att situationen faktiskt är alarmerande. Brottsbilden vad gäller våldsbrottsligheten har delvis förändrats under senare år. Inslaget av invandrare är stort såväl när det gäller offer som gärningsmän till våld. Detta gäller särskilt den grova våldsbrottsligheten. En mycket stor andel av det dödliga våldet utspelas i invandrargrupper. Det är uppgörel— ser i kriminella kretsar och politiska tvister mellan eller inom grupper av invandrare. Det är familjetragedier i utländska relatio- ner. Ett annat nytt inslag, som börjat synas allt mer, är bråk mellan invandrare och grupper av svenska kriminella.

I justitiedepartementets rapport.(Ds 199013) Kartläggning av våldtäktsbrotten diskuteras (s. 63) tänkbara förklaringar till den

utomordentligt kraftiga överrepresentationen av utländska gär- ningsmän när det gäller våldtäkt. De förklaringar som ofta anförts i debatten, nämligen kulturella konflikter eller motsättningar, avvisas där och det av följande skäl. För det första kommer de utländska gärningsmännen från många och helt olika länder. De täcker ett brett kulturellt spektrum och det är inte lätt att finna någon gemensam kulturell faktor som förenar dem. För det andra är våldtäkt ett brott som man ser mycket allvarligt på i nästan alla länder på vår jord. Den inhemska lagstiftningen för många av de utländska gärningsmännen torde vara betydligt strängare än den svenska. För det tredje är det utomordentligt små andelar av de utländska männen som faller offer för den påstådda kulturella motsättningen. Det är ju i absoluta tal mycket få utländska män som begår våldtäkt (år 1988 var det 58 personer). Det stora flertalet utländska män (ca 200 000 män) begår inte våldtäkt.

Vad nu sagts om våldtäkt torde även gälla i fråga om annan grov våldsbrottslighet, som mord, dråp, grov misshandel och rån. Andra förklaringar än kulturella motsättningar måste således sökas. En sådan skulle kunna vara att bland det stora flertalet skötsamma invandrare ryms personer med speciell social och kriminell belastning. Det är exempelvis belagt att det i slutet av 1970—talet skedde en selektiv utvandring från Finland till Sverige av grupper med kriminellt förflutet. På motsvarade sätt kan man anta att socialt utslagna eller kriminellt belastade personer sökt sig till Sverige från andra länder.

En annan förklaring - som kanske främst har giltighet för andra generationens invandrare - är att invandrarna har övertagit negativa livsmönster från svenskar i deras närmiljö. Konkret uttryckt: Invandrarungdomar i Rinkeby, Bergsjön och Rosengård har påverkats av utslagna och kriminella svenskar i dessa områden och försöker efterlikna dessa.

Det går inte heller att bortse från möjligheten av att rasism och främlingsfientlighet är mer utbredd i Sverige än vi i allmänhet tror. Invandrarnas brottslighet kan i vissa fall vara en reaktion mot den fientlighet de möter från svenskar. De villkor under vilket invandrare lever inbegripet fientligt bemötande från omgivningen - kan utgöra grogrund för kriminalitet och socialt utanförskap. Särskilt utsatta är naturligtvis unga pojkar som hånas

för sitt ursprung. Risken att de vill hämnas på enskilda och på samhället i stort är uppenbar.

3.8.3 Våldskommissionens överväganden

Våldskommissionen anser — oavsett orsakerna till kriminaliteten— att statistikuppgifterna om invandrarnas brottslighet är oroande. Det är viktigt att värna om den stora majoriteten av invandrare som är skötsamma och som avhåller sig f rån brott. Denna ma jori- tet kommer att utsättas för allt större påfrestningar om de kriminella invandrarna inte stoppas. Dels till följd av att det ofta är invandrare som är offer för andra invandrares brottslighet, dels till följd av att svenskarna kommer att ta avstånd från alla invandrare. Det är också en påtaglig risk att man inom olika etniska grupper får olämpliga föredömen. Ungdomar inom gruppen kan förledas att välja kriminalitet som försörjningsstrategi.

Utlänningslagen

Det är inte är någon självklar rättighet för en utländsk medbor— gare att vistas i Sverige. Utlänningslagen bygger också på detta synsätt. Det krävs särskilt uppehållstillstånd för en utomnordisk medborgare att vistas i Sverige mer än tre månader. En utländsk medborgare får utvisas ur Sverige om han döms för ett brott som kan leda till fängelse i mer än ett år. Han får dock utvisas endast om det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omstän— digheter kan antas att han kommer att fortsätta med brottslig verksamhet här i landet eller om brottet är sådant att han inte bör få stanna kvar. Som ytterligare begränsningar för utvisning på grund av brott gäller att domstolen, när den överväger utvisning, skall ta hänsyn till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt hur länge han vistats i Sverige. En utländsk medborgare som har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst två år eller som varit bosatt i Sverige sedan minst tre år får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. Den som har en flyktingförklaring eller den som annars uppenbart är att anse som flykting och som har behov av fristad i Sverige får utvisas endast om han har begått ett synnerligen grovt brott och det skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet att låta honom stanna här.

Reglerna för utvisning av utländska medborgare och i synnerhet av flyktingar är således restriktiva. De bygger också delvis på konventioner som Sverige anslutit sig till. Våldskommissionen har från invandrarverket erfarit att reglerna tillämpas på olika sätt i landet. Det beror ofta på åklagaren om frågan om utvisning aktualiseras i brottmålet. En varierande praxis hos domstolarna har också iakttagits. Under 1970- och 1980—talet har, samtidigt som invandrarnas kriminalitet ökat, skett en kraftig nedgång av antalet utvisningar.

Våldskommissionen anser mot denna bakgrund att regelsystemet och dess tillämpning bör ses Över. Ett syfte med en sådan översyn är att undersöka hur reglerna har tillämpats och i vilken mån de lämnar utrymme för godtycke och olikformig rättsskipning. Vidare bör övervägas att göra det lättare att utvisa kriminella utlänning- ar. Våldskommissionen anser att hänsynen till kriminella personer inte får gå före hänsynen till vanliga människors trygghet. Det är bättre att kriminella utlänningar utvisas än att det uppstår krav på längre påföljder eller mindre human kriminalvård.

Svenskt medborgarskap

I sammanhanget bör en närliggande fråga beröras. En svensk medborgare kan inte utvisas. Detta är självklart. Vad som däremot kan ifrågasättas år det förhållandet att ett svenskt medborgarskap inte kan upphävas trots att det erhållits på falska uppgifter. Rättsläget är således sådant att en utlänning som erhållit svenskt medborgarskap under falsk identitet och med falska uppgifter om sin person och därefter begår brott, inte kan berövas sitt medbor— garskap och därmed inte kan utvisas. Terroristlagstiftnings— kommittén ansåg i betänkandet (SOU 1989le4) Terroristlagstift- ningen s. 225 - 227 att detta var ett problem av sådan vikt att det borde tas upp till behandling av regeringen. Det påpekades att gällande folkrättsliga regler inte torde utgöra hinder mot att beröva någon sitt medborgarskap, när det erhållits genom osanna uppgifter.

Våldskommissionen delar uppfattningen att problemet måste lösas. Det ankommer på regeringen att i lämpligt sammanhang överväga frågan närmare.

Utländska medborgares tidigare vandel

När en utlänning kommer till Sverige sker i praktiken ingen prövning av hans tidigare vandel. Vare sig vid visering, prövning av frågan om uppehållstillstånd eller vid asylprövningen kontrol— leras förekomsten av missbruk eller brottslighet. Inte heller tycks dokumenterad brottslighet eller asocialitet under väntan på uppehållstillstånd på en förläggning beaktas i tillståndsärendet. Vidare kan genom den utbredda förekomsten av asylsökande utan identitets- eller resehandlingar kriminella element, även terrorister, etablera sig i Sverige under falskt namn. Först i samband med att en utländsk medborgare ansöker om svenskt medlemskap sker en prövning av hans vandel.

Våldskommissionen anser att såväl reglerna i utlänningslagen som lagens praktiska tillämpning bör ses över i syfte att öka möjlig- heterna att hindra kriminella utlänningar från att komma till Sverige. Det är svåra avvägningar som måste göras mellan önskemålet att hjälpa förföljda människor att få en fristad i Sverige och önskemålet att skydda innevånarna i Sverige från brottslighet. Man skall också komma ihåg att nordiska medborgare står för en stor del av de utländska medborgarnas brottslighet. Nordiska medborgare genomgår inte någon inresekontroll. Åtgärder som riktar sig mot utländska medborgare får därför en begränsad effekt på kriminaliteten.

Det är möjligt att den inledda förskjutningen av flyktingpolitiken från okontrollerad invandring till mottagande av kvotflyktingar kommer att ge ökade möjligheter till kontroll av invandrarna. Det bör emellertid understrykas att utlänningslagen inte heller när det gäller denna kategori flyktingar uppställer något krav på god vandel. Det är därför lämpligt att frågan om vilka krav i fråga om vandel som bör ställas på invandrare till Sverige blir föremål för debatt och övervägande och att resultatet av dessa överväganden kommer till uttryck i utlänningslagen.

Våldskommissionen vill för egen del förorda att det uppställs krav på en god vandel hos den som önskar stanna i Sverige. Vi måste ha ett system som förhindrar att Sverige blir en fristad för terrorister och andra kriminella.

Åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet

De förslag som Våldskommissionen nu presenterat har som utgångs- punkt att en förklaring till i vart fall den grova kriminaliteten bland invandrare är att det sker en selektiv invandring av redan kriminella eller socialt svårintegrerade människor. Som vi tidigare påpekat är detta inte den enda förklaringen till invandrarnas överrepresentation när det gäller brottslighet. Våra förslag inskränker sig därför till att avse krav på forskning och ytter— ligare utredningsinsatser. Det är viktigt att frågorna om invand- rares brottslighet blir föremål för en öppen debatt. Vi vill också markera att vår egen uppfattning är att kriminella utlänningar skall hindras att komma till Sverige och att de utländska medbor— gare som begår brott i Sverige skall utvisas.

Därmed inte sagt att inte andra åtgärder måste vidtagas för att hindra uppkomsten av kriminalitet bland invandrare. Vi tror att överrepresentationen av brottslingar bland unga invandrare av andra generationen till en del kan förklaras dels av att de vuxit upp i bostadsmiljöer där det bor många utslagna människor, dels av att de är utsatta för olika former av rasism. Vi möter här en annan sida av den bild massmedia och samhällsdebattörer i en missriktad välvilja förmedlar av invandringen: samtidigt som man bagatelliserar invandrares kriminalitet framställer man rasismen och f rämlingsf ientligheten som undantagsföreteelser. Det finns enligt vår mening mycket som tyder på att främlingsfientligheten är mer utbredd än man tror. Bl.a. tyder undersökningar om invandrares umgänge med svenskar och invandrares deltagande i arbetslivet på detta.

Rasism och främlingsfientlighet måste bekämpas med kraft. Det krävs massiva insatser från samhällets sida för att förändra människors attityder gentemot invandrare. Förändringsarbetet är inte gjort i en handvändning. Det måste pågå under lång tid och beröra alla samhällssektorer. En förutsättning för förändring är att en fri debatt kan föras om invandrarpolitiken och om invandrare. Om samhällets behandling av invandrare inte stämmer överens med vanligt folks uppfattning, ökar främlingsfientligheten. Människorna iSverige har en motvilja mot särbehandling av invandrare. De har också den bestämda uppfattningen att arbetsföra skall arbeta och att man skall ta seden dit man kommer. Exempel på företeelser inom svensk invandrarpolitik som ofta kritiseras är förbudet för

asylsökande att arbeta och rätten till gratis hemspråksundervis— ning. Våldskommissionen kan inte här ange några lösningar. Vi vill emellertid bestämt förorda en öppen debatt och en beredskap att ompröva företeelser som kan utgöra grogrund för rasism.

Invandrarnas organisationer

Utvecklingen av invandrarnas brottslighet och kriminalitet innebär påfrestningar på den skötsamma majoriteten av invandrare. Det är därför angeläget att invandrarnas organisationer mobiliseras i kampen mot våld och annan kriminalitet. På många håll i landet pågår ett fruktbart samarbete mellan polis, socialförvaltning och invandrarorganisationer. Samhället, som stödjer organisationerna genom statsbidrag, bör se till att deras medverkan i det brotts- förebyggande arbetet utvecklas ytterligare. De etablerade invand- rarorganisationerna bedriver i dag i allmänhet ingen uppsökande verksamhet. Inte heller vänder de sig till personer med sociala problem. Detta hänger delvis ihop med att organisationerna fortfarande befinner sig i uppbyggnadsstadiet, men också på att organisationerna anser sig ha andra roller att spela. Enligt Våldskommissionens mening bör det övervägas att genom villkor vid statsbidragsgivningen stimulera organisationerna att hjälpa till i kampen mot droger, våld och annan kriminalitet.

En annan utveckling, som bör främjas, är rekryteringen av invandrarungdomar till arbeten inom polis— och rättsväsende och inom socialtjänsten. Härigenom kan kampen mot kriminalitet och asocialitet berikas med kunskap om och erfarenhet av invandrares förhållanden och synsätt.

Sammanfattning Sammanfattningsvis anser Våldskommissionen

- att förbättrad statistik beträffande invandrares kriminalitet skall tas fram,

- att forskning om invandrares levnadsförhållanden och om orsakerna till invandrares kriminalitet skall komma till stånd,

att reglerna om utvisning på grund av brott bör ser över,

- att ett svenskt medborgarskap som erhållits på grundval av falska uppgifter skall kunna upphävas,

— att det införs ett krav på god vandel av den utlänning som söker uppehållstillstånd i Sverige,

— att invandrarnas organisation bör engageras i kampen mot våld och annan kriminalitet,

att rasism och främlingsfientlighet måste motverkas och

att invandrarungdomar bör uppmuntras att ta arbeten inom polis— och rättsväsende och inom socialtjänsten.

3.9 Lokalt samarbete mot brott

Brottsförebyggande arbete bedrivs inom många olika verksamhets— områden. Som exempel kan anges rättsväsendet, polisen, social- tjänsten, hälso— och sjukvården, skolan och arbetsmarknaden. Arbetet utförs på många olika nivåer; centralt, regionalt och lokalt. Även organisationer och företag är involverade. Ett f ram- gångsrikt arbete förutsätter ändamålsenligt uppbyggda organisa- tionsformer och fungerande samverkan mellan olika myndigheter och andra organ.

På skilda håll i landet prövas olika organisationsformer och olika former för samverkan. I det följande tas upp frågor rörande lokala brottsförebyggande organ.

Enligt Våldskommissionens direktiv är ett nyckelord i det brotts— förebyggande arbetet samverkan. Tyngdpunkten i arbetet måste ligga lokalt. Det är de många enskilda människornas insatser — i familjen, i skolan, i folkrörelser, i andra organisationer, hos myn— digheter - som avgör om våldet skall kunna hållas tillbaka. Mot denna bakgrund ges åt kommissionen uppdraget att följa upp och utveckla det samverkansprojekt som initierades år 1984 och som kallades (Ds Ju l985z5) Lokalt samarbete mot brott.

Projektet Lokalt samarbete mot brott

I november 1984 anordnade justitiedepartementet överläggningar om det brottsförebyggande arbetet på lokal nivå. Representanter för olika myndigheter, folkrörelser och näringslivet deltog. I rapporten (DsJu l985z5) Lokalt samarbete mot brott har överläggningarna dokumenterats. Överläggningarna ledde till att rikspolisstyrelsen bildade en samarbetsgrupp - Centrala Samordninggruppen - med representanter för olika myndigheter och intressegrupper. Samord— ningsgruppens uppgift är att planera och samordna centrala och lokala brottsförebyggande aktiviteter. Vid rikspolisstyrelsen finns en central projektgrupp som under namnet "Samverkan mot brott" leder arbetet. Verksamheten under åren 1985 — 1989 har redovisats i rikspolisstyrelsens rapporter 1987:11 och 19902].

Av rapporterna framgår att det i flertalet polisdistrikt har bildats lokala samarbetsgrupper. De lokala samarbetsgrupperna har fått stöd och idéer från den centrala projektgruppen. Bl.a. har regio— nala samverkanskonferenser genomförts.

Projektet "Samverkan mot brott" avser i första hand den s.k. vardagsbrottsligheten, dvs. bostadsinbrott, bilinbrott, skadegörelse samt stöld och rån i butik. Under år 1988 har två nya brotts— områden tagits upp, nämligen våld och häleri.

Inom projektet har man lyckats engagera olika intressenter inom bostadssektorn, säkerhetsbranschen, bilbranschen, försäkrings— branschen och handeln. I samråd med dessa har olika lokala brottsförebyggande verksamheter genomförts. Verksamheterna har ofta resulterat i minskad brottslighet i de områden där de genom- förts. Exempel på sådana projekt är Linköpingspolisens projekt "Operation samverkan mot bostadsinbrott", Stockholmspolisens projekt "Riktad polisinsats i Akalla, Arlandapolisens projekt mot bilinbrott och Värnamopolisens projekt angående stölder i butik, "Gislavedsprojektet".

Rikspolisstyrelsens projekt "Samverkan mot brott" skall fortsätta. Åtgärderna skall inriktas särskilt på ungdomar i riskzonen för kriminalitet. Lokala samverkansprojekt med denna inriktning skall stödjas av den centrala samordningsgruppen.

F riare arbetsformer inom polisen

Genom 1984 års polisreform har förutsättningarna för det lokala brottsförebyggande arbetet förändrats. Genom politiskt tillsatta polisstyrelser och en friare disposition av resurserna kan polisiära insatser smidigare styras till ändamål som ter sig särskilt angeläg- na inom ett visst område.

I prop. 1989/90:155 om förnyelse inom polisen föreslås med verkan från den 1 januari 1991 ett ökat lokalt självbestämmande. De riktlinjer för polisens arbete som dras upp i propositionen går bl.a. ut på att verksamheten bör bli mer preventivt inriktad. Särskild uppmärksamhet måste ägnas, förutom åt ungdomar i riskzonen, åt vaneförbrytare och andra som svarar för en förhållandevis stor del av brottsligheten. I syfte att stärka medborgarinflytandet över den lokala polisverksamheten och för att öka engagemanget i polis— frågor på lokal nivå skall polismyndigheterna få möjlighet att inrätta en eller flera polisnämnder för att under den lokala polisstyrelsen leda polismyndigheten inom den eller de delar av polisdistriktet, som styrelsen bestämmer. Det har också framhållits vikten av att på andra sätt förstärka medborgarinflytandet inom polisen, t.ex. genom politiska samrådsorgan.

På många håll i landet finns exempel på olika former av samråds- organ inom polisens verksamhetsområde. I Umeå finns ett utvecklat och framgångsrikt samrådsförfarande. År 1985 bildades Umeå Brottsförebyggande Råd (UME-BRÅ). Rådet består av en ledamot från polisstyrelsen, polismästaren, ordföranden i socialnämnden, socialchefen, ordföranden i skolstyrelsen, skoldirektören och ett kommunalråd. Genom rådets sammansättning anses det vara lätt att fatta snabba beslut. Under rådet finns det ett stort antal sam— verkansgrupper. Arbetet med dessa grupper initieras och admi- nistreras av den brottsförebyggande enheten hos polisen. Sam— verkansåtgärderna har lett till att brottsutvecklingen har bromsats upp. Åtgärder som riktats mot den mest brottsbenägna gruppen har minskat dess aktivitet och nyrekryteringen till gruppen.

3.9.1 Våldskommissionens överväganden

Lokala brottsförebyggande organ

Det finns ett stort intresse bland allmänheten för lokala åtgärder som gör liv och egendom säkrare. Erfarenheterna visar att handeln, företagarorganisationer, försäkringsbolag och bostadsföre— tag gärna medverkar i det brottsförebyggande arbetet på lokal nivå. Fackliga organisationer, nykterhetsrörelsen och andra folkrörelser, föreningar och religiösa samfund deltar ofta i verksamheter som kan minska våld och skadegörelse.

Huvudansvaret för det brottsförebyggande arbetet i kommunen har polisen. Socialtjänsten, skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna medverkar direkt eller indirekt i arbetet.

I nästan alla kommuner bedrivs någon form av samarbete myn- digheterna emellan. Samarbetet bygger ofta på 1970 års cirkulär (SFS l970:513), om intensifierat samarbete mellan socialtjänsten, skola och polis, men ser olika ut i de olika kommunerna. På de flesta håll förekommer en brottsförebyggande samverkan som går in på betydligt fler områden än som förutsattes i cirkuläret.

En viktig förutsättning för att lyckas med det brottsförebyggande arbetet är att många myndigheter, förvaltningar, föreningar och enskilda medverkar aktivt. Projekt i bl.a. Stockholm, Linköping och Umeå har visat att det är möjligt att minska brottsligheten genom gemensamma åtgärder. För att kanalisera det engagemang som finns och för att få till stånd ett samarbete bör det på flera håll skapas organ som tar sikte på generella brottsförebyggande åtgärder. Det viktiga är att det inom varje kommun och, i större kommuner, kommundel skapas ett organ som är tydligt för kommuninnevånarna och som har kompetens och förmåga att driva det brottsförebyggande arbetet. Här skall inte närmare anges hur det skall se ut. Det är emellertid naturligt att polisen och socialtjänsten bildar kärnan i verksamheten. I övrigt kan det se ut hur som helst beroende på de lokala problem och den struktur som för tillfället finns i kommunen eller kommundelen.

Gatuvåld och tillgreppsbrott är koncentrerade till storstäderna. Det kan antas att lokala brottsförebyggande organ där kan ha särskilt

stor betydelse om de inrättas stadsdelsvis eller vaktdistriktsvis efter varje områdes speciella förutsättningar och problem. I kom— muner med kommundelsnämnder skulle de på ett naturligt sätt kunna knytas till dessa. Härigenom borde det finnas goda förut- sättningar att bedriva ett lokalt brottsförebyggande arbete i samråd med enskilda, företag, organisationer och föreningar i kommundelen.

Den allt friare kommunala nämndindelningen och övergången på olika håll till kommundelsnämnder innebär också att samarbetet mellan polis, socialtjänst, skola och andra förvaltningar kan organiseras på andra sätt än tidigare.

Uppgifter för samarbetsorganet

Våldet är en angelägenhet för alla. Det är de enskilda människor- nas inställning och insatser som ytterst är avgörande. Många människor vill hjälpa till. De vet emellertid inte på vilket sätt de bäst kan vara till nytta. De vet inte heller vart de kan vända sig. Inte bara enskilda människor vill hjälpa till. Människor i företag och föreningar vill gärna inom företagets eller föreningens ram göra en insats mot våldet. De är ofta villiga att bidra ekonomiskt till någon våldsförebyggande aktivitet.

Brottsofferjourerna och kvinnojourerna bygger på frivilligt arbete av engagerade människor. Det finns också på många håll olika aktiviteter mot våld och mot droger. Det kan emellertid vara svårt för den enskilde att hitta dessa och att finna en plats för sin egen insats.

Ett lokalt brottsförebyggande organ skulle här kunna spela en viktig roll. Det kan utgöra en naturlig och känd kontaktpunkt för enskilda, företag och organisationer som vill göra en insats. Detta organ kan t.ex. inspirera enskilda att starta brottsförebyggande verksamheter av olika slag i bostadsområdena, exempelvis neigh— bourhood watch. Organet skall också kunna förmedla kontakt med andra etablerade föreningar, t.ex. brottsofferjourer eller grupper som "Vuxna på stan". Det kan också ta emot medel från företag och enskilda och se till att medlen används till något brotts— förebyggande ändamål, t.ex. en drogfri aktivitet för ungdom.

En viktig uppgift för det lokala brottsförebyggande organet är att förmedla och sprida kunskap om olika brottsförebyggande insatser. Det kan gälla hur allmänheten kan skydda sig mot egendomsbrott genom egna åtgärder, t.ex. märkning av ägodelar och bättre dörrar och lås. Det kan också gälla hur den fysiska miljön bäst bör utformas för att våldsbrott skall undvikas. Det brottsförebyggande organet kan här göra trafikplanerare, butiksägare och restaurang— ägare uppmärksamma på vikten av god belysning och insyn på platser där många människor samlas.

Det brottsförebyggande organet kan samordna kampanjer och åtgärder när särskilda problem kan iakttas i kommunen eller kommundelen. Det bör ha goda förutsättningar att tidigt upp— märksamma missförhållanden eller ungdomsgrupper som är på väg mot kriminalitet eller missbruk. Att tidigt upptäcka ungdomar i riskzonen är mycket viktigt i det brottsförebyggande arbetet. En tidig upptäckt och tidigt insatta åtgärder har visat sig särskilt angelägna när det gäller ungdomar som håller på att hamna i ett socialt utanförskap. Socialtjänsten har här ett särskilt ansvar och bör kunna tillföra kunskap om vilka grupper av ungdomar och vilka enskilda ungdomar som bör uppmärksammas. Det brotts— förebyggande organet bör kunna samordna de insatser för den unge, som behövs från t.ex. socialtjänsten, skolan eller arbets— marknadsmyndigheter. Gemensamma aktiviteter i samband med luciafirande, skolavslutningar och liknande tillfällen kan samordas av det brottsförebyggande samarbetsorganet.

Även kampanjer och åtgärder mot särskilda företeelser kan initieras eller samordnas av organet. Det kan gälla langning av sprit och narkotika, klotter eller väskryckning.

Inom ett lokalt brottsförebyggande organ kommer att finnas goda kunskaper om området och utvecklingen av detta. Genom dess sammansättning kan det få intryck och information från olika håll. Organet har därför goda möjligheter att snabbt förmedla informa- tion om behov av insatser mellan olika förvaltningar och myn— digheter.

En naturlig uppgift för ett lokalt brottsförebyggande organ är att kartlägga brottsligheten och missbruksproblemen i kommunen eller kommundelen. En annan angelägen uppgift är att kartlägga de brottsliga individerna och nätverken och att ingripa mot dessa. Det

är väl främst genom dessa uppgifter som de föreslagna lokala brottsförebyggande organen skulle skilja sig från de olika samråds— organ som i dag finns i kommunerna. Man kan anta att det kommer att resas invändningar från vissa håll mot att operativt inriktad brottsförebyggande verksamhet drivs tillsammans med socialtjänst och andra myndigheter. Kritik kan också anföras ur vårdideologisk synvinkel. I sådana här sammanhang brukar ju ibland hävdas att sociala myndigheter inte skall ingå i kontrolle— rande verksamheter.

Det förefaller emellertid som slöseri med resurser att inte ta till vara alla krafter i arbetet mot våldet. En samlad front mot våldet kräver insatser från olika samhällsorgan, inte bara från polisen. Inom socialtjänsten finns kunskaper om ungdomar i farozonen och om missbrukare. Dessa kunskaper måste utnyttjas i det brotts— förebyggande arbetet. Den nyligen tillsatta utredningen om det allmännas insatser vid brott av unga har fått i uppgift att bl.a. undersöka om förutsättningarna för samarbetet mellan polis och socialtjänst kan förbättras. Utredningen skall särskilt överväga om gällande föreskrifter för uppgiftsutbyte och annat samarbete mellan de berörda myndigheterna är ändamålsenligt utformade.

Forskning visar att vissa individer svarar för en mycket stor del av brottsligheten i en kommun. Det är ofta fråga om missbrukare som ägnar sig i första hand åt egendomsbrott, men som också har nära att ta till våld. Kartläggning, övervakning och frekventa tillslag mot dessa vanekrimininella skulle minska deras aktivitet och öka medborgarnas trygghet och välfärd. När det gäller ungdomar har det visat sig att insatser mot de mest brottsaktiva och ledande personerna påverkar inte bara deras egen brottslighet, utan även brottsligheten hos de ungdomar som ingår i kretsen kring ledaren. Det är därför mycket viktigt att kartlägga hur de kriminella grupperna ser ut i kommundelarna och vilka roller de olika medlemmarna spelar Omhändertagande av de mest brotts— aktiva bör kombineras med satsningar på de övriga ungdomarna. Dessa måste erbjudas stöd och hjälp i form av utbildning, arbete eller behandling mot missbruk. I det lokala brottsförebyggande organet kan olika myndigheters, organisationers och enskildas resurser tas till vara i detta arbete. Det är emellertid klart att polisen måste spela en aktiv och ledande roll när det gäller det operativa arbetet.

I detta sammanhang vill kommissionen framhålla vikten av att olika myndigheter antar en gemensam policy vad gäller behandling— en av unga lagöverträdare. Ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete kräver en gemensam syn på problemen och ett fast och likartat uppträdande gentemot de unga.

En annan uppgift som faller sig naturlig för ett brottsförebyggande lokalt organ är att vara mottagare av medel och sponsorsbidrag till brottsförebyggande insatser av föreningar och enskilda. Det kan gälla hjälp med att ta fram informationsmaterial till bidrag för någon angelägen fritidssysselsättning för ungdomar i kommundelen.

Sammanfattningsvis kan bland samarbetsorganets uppgifter nämnas följande:

0 att utgöra en kontaktpunkt för enskilda, företag och organi- sationer som vill göra en insats,

o att förmedla kunskap om brottsförebyggande insatser, t.ex. vid detaljplanering av den fysiska miljön,

0 att samordna kampanjer och åtgärder när särskilda problem kan iakttas i kommunen eller kommundelen,

o att snabbt förmedla information om behov av insatser mellan olika förvaltningar och organ samt

0 att kartlägga brottsligheten och problemen i kommunen eller kommundelen och kartlägga de brottsliga individerna och nätverken.

Organisationen

Det har framhållits ovan att formerna för det lokala brottsföre— byggande organet bör få variera efter olika lokala förhållanden. Det är dock naturligt att polisen, socialtjänsten och skolan bildar kärnan i verksamheten. Andra förvaltningar och organ som kan ingå är fritidsnämnd, arbetsförmedling, hälso— och sjukvården, alkohol— och narkomanvårdskliniker, skyddskonsulentorganisationen och kanske även försäkringskassan. Folkrörelser och föreningar bör knytas till det brottsförebyggande organet, liksom företrädare för

bostadsföretag, fackliga organisationer, försäkringsbolag, handel och näringsliv.

Mot bakgrund av huvudsyftet med verksamheten - brottsföre— byggande arbete - bör polisen ha ansvaret för att verksamheten kommer igång. Det är naturligt att den byggs upp kring kvarters- polisorganisationen, där det finns en sådan, eller vaktdistrikten.

En uppbyggnad kring kvarterspolisorganisationen skulle medföra att kvarterspolisen blev mer synlig för medborgarna. Polisen har en trygghetsskapande funktion och det är därför viktigt att polisen finns bland människorna i bostadsområdena. Arbetet i det lokala brottsförebyggande organet är helt i linje med önskemålet att en större del av polisresurserna skall tas i anspråk för den preventiva verksamheten. Ett brett förebyggande polisarbete som är förankrat bland medborgarna och är synligt för dem ger på sikt bäst resultat när det gäller att komma till rätta med gatuvåld, ungdomsbrottslighet, skadegörelse och trafikbrott.

Att det lokala brottsförebyggande organet bygger på samarbete mellan polisen och invånarna i ett kvarterspolisområde gagnar demokratin genom att människors medbestämmande över sin egen situation ökar och avståndet mellan "överhet" och medborgare minskar.

Det ankommer inte på Våldskommissionen att avgöra hur samord- ning och samverkan skall organiseras lokalt. Det går inte heller att fastställa en generell modell för det. Förutsättningarna varierar från kommun till kommun. Det är därför angeläget att rikspolis— styrelsen fortsätter med den centrala samordningsgruppens verksamhet. Den går bl.a. ut på att ge exempel på olika lösningar och redovisa lokala initiativ. Den centrala samordningsgruppen har gett de lokala polismyndigheterna stöd i regionala konferenser. Avsikten är att samverkansaktiviteter skall fortgå och intensifieras ytterligare.

Vissa av de uppgifter som vi anser att det lokala brottsföre— byggande organet skall utföra kräver att polisen tillförs en kompetens som den idag saknar. Uppgifterna att förmedla kunskap om brottsförebyggande insatser vid detaljplanering av den fysiska miljön och att kartlägga brottslighet, brottsliga individer och nätverk kräver speciell kunskap. Likaså uppgiften att samordna och

utvärdera lokala kampanjer mot delar av brottsligheten. En sådan kompetens finns inom BRÅ. BRÅ bör därför enligt vår mening ges i uppdrag att hjälpa till att bygga upp de lokala brottsförebyg- gande organen så att dessa kan utföra de uppgifter som vi föreslagit i det föregående. Inom BRÅ finns i dag en sådan kompetens att BRÅ kan utbilda professionella brottsförebyggare åt polisen. Det närmare innehållet i en sådan utbildning och organi- sationen av utbildningsinsatserna bör utredas vidare av BRÅ.

Våldskommissionen vill i detta sammanhang framhålla idén med kvarterspoliser eller områdespoliser som de kallas på vissa håll. På flera platser i landet finns det en väl fungerande kvarterspolis som betyder mycket för det brottsförebyggande arbetet. Det pågår också i många polisdistrikt en utveckling av kvarterspolisens arbetsuppgifter. Från att ha varit av renodlad ordningspoliskarak— tär innefattar de nu ibland också utredningsarbete som normalt utförs av kriminalpolisen.

Vi anser att det är angeläget att kvarterspolisens arbetsuppgifter utvecklas och att dess status inom poliskåren höjs. Det ställs onekligen stora krav på de poliser som skall tjänstgöra som kvarterspolis. De skall stå för utbildning och information i förskolor, skolor och fritidsgårdar. De skall dessutom kunna tjänstgöra som ordningspolis, kriminalpolis och i viss mån som trafikpolis. För detta krävs goda kunskaper, gott omdöme, stor människokännedom och ett ordentligt intresse för barns— och ungdomars levnadsförhållanden.

4 BROTTSOF F ER

4.1 Det tidigare intresset för brottsoffer

Vetenskapen kriminologi uppstod i Europa under senare hälften av 1800—talet. Redan från begynnelsen fick denna forskning en mycket stark anknytning till de kriminalpolitiska myndigheter som man hade börjat bygga upp i många europeiska länder vid samma sekels början. Kriminologin blev en kriminalpolitisk h jälpvetenskap som skulle-ge det straffrättsliga regelsystemet och dess kontrollapparat ett verklighetsanpassat och rationellt innehåll. Det finns för övrigt f a samhälls- eller beteendevetenskaper möjligen finns det ingen där banden är så starka mellan forskningen å ena sidan och det politiska beslutsfattandet och den byråkratiska praktiken å den andra.

Ordet kriminologi betyder ordagrant läran om brottet och det vetenskapliga studiet av brottsligheten erbjuder förvisso många infallsvinklar; rättssociologiska undersökningar av straf f systemet, beskrivningar av brottsligheten som ett socialt fenomen, studier av gärningsmännen, av brottsoffren, av samspelet mellan dem osv.

Men verkligheten blev en annan. Nästan all forskning kom att handla om gärningsmännen och den inriktningen finns i allt väsentligt kvar ännu i dag. Kriminologin är starkt gärnings- mannaorienterad.

Det kriminalpolitiska systemet

Det offentliga kriminalpolitiska systemet är historiskt och från grunden uppbyggt för att åtgärda brottsliga individer. Genom straff, hot om straff och kontroll skulle samhället se till att dess medborgare vandrade den smala vägen. Det kriminalpolitiska systemet skapades för att straffa, inte för att hjälpa, och det var definitivt inte till för att belöna dem som sköter sig. Den krimi- nalpolitiska formeln är därmed också given. Samhället och de enskilda brottsoffren skall skyddas genom att man ser till att

brottslingarna inte begår några brott. Och någon hjälp till brottsoffren utöver detta erbjuder man inte.

När västvärldens industristater började resa sina sociala välfärds- system var det heller inte brottsoffren som man hade i åtanke. Man hade fullt upp med alla fattiga och sjuka. Brottsoffren var en marginalgrupp som dessutom tillhörde det kriminalpolitiska systemet. Den hjälp som de eventuellt kunde erbjudas inom social— och sjukvården var konstruerad för andra ändamål och andra behov.

Det är dessa ideologiska och materiella förutsättningar som genomsyrar den kriminologiska forskningen. Det lilla man kan läsa om brottsoffer i äldre kriminologiska studier, och det är aldrig smickrande och sällan medkännande, utgörs i regel av psykologiska betraktelser över samspelet mellan offer och gärningsmän vid vålds— och sexualbrott. Normalt tycks brottsoffren inte ha med saken att göra. De är varken kriminalpolitiskt eller kriminologiskt intressanta.

Genombrott för brottsoffren

Förr eller senare blåser förändringens vind och den här gången svepte den först över det vetenskapliga fältet. Låt vara att det utifrån brottsoffrens synvinkel främst kom att vara av akademiskt intresse. Under 1960-talet, när kriminologin hunnit bli närmare 100 år, började den tidigare inriktningen att ändras och studier av brottsoffren etablerades som en särskild gren av kriminologin, den s.k. viktimologin (efter engelskans victim, offer).

Det kriminalpolitiska genombrottet för brottsoffren kom dock att dröja ännu en tid. I Sverige kom det mot slutet av 1970—talet och det har en intressant bakgrund.

Under efterkrigstiden präglades den svenska kriminalpolitiken av krav på liberalisering och humanisering. Framför allt vad gällde åtgärderna mot våra kända lagöverträdare. För första gången ifrågasattes systemets legitimitet på allvar. Man krävde att påfölj— derna mildrades och att de frihetsberövande straffen ersattes med vård och behandling. Fångarna på våra anstalter skulle hjälpas

till att bli bättre människor. Straff var bara destruktivt och meningslöst.

I officiella kriminalpolitiska sammanhang kan man i dag få höra att brottsoffren glömdes bort i den vällovliga kampen för att förbättra villkoren för lagöverträdarna. Detta är inte sant. Man kan inte glömma bort något som man aldrig har tänkt på.

Så länge det kriminalpolitiska systemet bekämpade brottslingarna med all den hårdhet som historiskt kännetecknat detta system behövde man heller inte bekymra sig om att hjälpa offren på annat sätt. Vi får inte glömma bort att ännu i början av 1950— talet resulterade väsentliga andelar av de brottsanmälningar som gjordes i åtgärder mot gärningsmännen. Den hjälp man gav offren bestod ju av kampen mot lagöverträdarna och här var man f ortf a- rande trovärdig.

Under l960-talet ökade den anmälda brottsligheten kraftigt sam— tidigt som den uppklarade brottsandelen minskade. När man i detta läge från det offentliga kriminalpolitiska systemets sida började tala om behovet av att hjälpa brottslingarna blev det kritiskt. Sannolikt utan att veta varför ifrågasatte man därmed kanske den mest väsentliga grunden för det kriminalpolitiska systemets trovärdighet, dess närhet till det folkliga rättsmedvetandet.

Den första sprickan i muren fick vi mot mitten av 1970-talet och som ett resultat av den s.k. våldtäktsdebatten.

Radikala kvinnliga debattörer ställde frågan hur det kan komma sig att en våldtäktsman kan få hjälp av både läkare och psykolog samma dag som han hamnar i finkan. Medan hans offer själv får samla ihop sina sönderrivna kläder och släpa sig hem till ångesten och ensamheten i sin tomma lägenhet.

Det finns en ideologisk kärnfråga i det här sammanhanget. Nämligen den naturliga konflikten mellan gärningsmannen och hans offer. Allmänt välmenande kriminalpolitiska debattörer menar att denna motsättning egentligen inte existerar. Att det inte skulle finnas någon intressemotsättning mellan en human kriminalpolitik och en vilja att hjälpa brottsoffren, utan att samhället så att säga skulle kunna vara lika snäll mot båda.

I praktiken är detta ofta inte sant och från en känslomässig synpunkt och sett med offrets ögon är det i regel rena hånet. Vid de direkta brottsliga angrepp som plågar oss mest är det tyvärr ofta så trist att gärningsmannens vinst är offrets förlust. Och det är heller inte alltför djärvt att påstå att den humana kriminal— politiken i vart fall inte lyckats övertyga den stora majoriteten av brottsoffer om att den också varit till hjälp för dem.

4.2 Faktorer som påverkar risken att utsättas för brott

Allmänt

Inom den kriminologiska forskningen har det varit känt sedan länge, och långt innan man började intressera sig speciellt för brottsoffren, att risken att utsättas för brott varierar kraftigt för olika individer och grupper. Det är en kunskap som man fick på köpet när man studerade hur brottslingarna och brottsligheten fördelade sig på olika befolkningskategorier och över olika områden.

Inom denna äldre och ofta socialpsykologiskt orienterade brotts— forskning kunde man visa på mycket stora variationer i risken att utsättas för brott beroende på skillnader i boende (bostadsort, bostadsområde, typ av bostad), social och ekonomisk status, kön, ålder, ras etc.

När man inom den moderna kriminologin (i regel med sociologiska utgångspunkter) försökt förklara variationerna i of f errisk har man ofta arbetat med s.k. situationsorienterade modeller. De orsaker man diskuterar (boende, kön, ålder etc.) är visserligen ofta desamma som i den äldre forskningen men de används på ett delvis annorlunda sätt i analysen och det är också brottsof f ren som man utgår från när man ställer upp sina förklaringar.

Vissa individer har en benägenhet att i högre grad än andra antingen själva hamna i brottskritiska situationer (våldsbrott etc) eller exponera sina ägodelar på ett kritiskt sätt (stölder etc.). Som offer eller angreppsobjekt betraktas de som attraktiva och lättillgängliga av den potentielle gärningsmannen.

För att ett brott skall inträffa måste tre förutsättningar vara uppfyllda enligt dessa modeller: En motiverad gärningsman, ett lämpligt offer (angreppsobjekt) som dessutom är tillgänglig för gärningsmannen, dvs. att situationen inte är föremål för någon form av kontroll eller yttre övervakning.

Vilka faktorer är det då som gör att vissa individer oftare än andra hamnar i situationer där risken att utsättas för brott är högre?

Denna fråga kan besvaras på ungefär följande sätt.

För det första att gärningsmannen anser att han erhåller ett tillräckligt stort utbyte eller värde av sitt angrepp. Att begå ett brott innebär ett risktagande från gärningsmannens sida och de flesta brott är rationella (låt vara att vi långt ifrån alltid delar brottslingarnas syn på vad som är rationellt). Detta värde kan vara materiellt (som vid ett inbrott), materiellt och psykologiskt (som när ungdomar "tävlingssnattar" i varuhus) eller psykologiskt (som när ett gäng ungdomar "spöar upp" någon för dem misshaglig individ ute på stan).

För det andra att offret har svårt att skydda sig; offrets eller angreppsobjektets sårbarhet. Konkret och beroende på brottets karaktär kan denna sårbarhet avgöras av såväl muskelstyrka och yttre utseende som förekomsten av lås, larm, säkerhetsdörrar och skällande hundar i den egna bostaden.

För det tredje offrets grad av synlighet och tillgänglighet. Risken att falla offer för brott ökar givetvis om man ofta vistas i s.k. farliga miljöer. Med detta menas platser (och vid tidpunkter) där inslaget av potentiella gärningsmän är högre än normalt och den yttre kontrollen lägre. Speciellt kritiskt blir det självfallet om offret själv deltar i någon verksamhet som betraktas som omora— lisk eller brottslig. Den senare kan avse en mängd aktiviteter som besök på illegala klubbar, färder i svarttaxi eller kontakter med prostituerade.

Som ett sammanfattande begrepp för dessa tre komponenter- utbyte/värde, sårbarhet, synlighet/tillgänglighet brukar man tala om individens (dvs. offrets) livsstil.

Till sin konkreta innebörd, och i det här sammanhanget, bestäms begreppet livsstil av de olika aktiviteter (eller frånvaron av sådana) som präglar vårt dagliga liv; skolgång, arbete, f ritidssys— selsättningar, nöjesliv etc. Aktiviteter som i sin tur påverkas av bl.a. olika demografiska (individ-, grupp- eller folkbeskrivande) egenskaper som kön, ålder, boende, utbildning, yrke, ekonomi, familjeförhållanden etc.

När vi så lägger detta livsstilsmönster hos de potentiella offren mot det som visar hur tillgången på potentiella gärningsmän varierar i olika områden och på olika tider kan vi ofta få en bra bild av hur riskerna att utsättas för brott varierar.

En stor andel av den anmälda våldsbrottsligheten har anknytning till nöjeslivet. Riskerna är således högre i större städer, på kvällstid, helger och sommartid och i omedelbar anslutning till restauranger och andra nöjeslokaler. Det typiska offret för sådant våld är också påtagligt lik den typiske gärningsmannen vid sådana brott. En ensamstående man som är 20 - 25 år och bor i en större stad. Han är-ute för att roa sig, han är berusad och han är omgiven av likasinnade. När vi talar om risken att utsättas för stölder och skadegörelser är självfallet mängden prylar som vi omger oss med av stor betydelse. I den moderna välfärdsstaten är det bilar, båtar, mopeder och cyklar som är de ständiga angrepps— objekten. Vart tredje brott som anmäls avser någon form av angrepp på dessa objekt.

4.3 Åtgärder

Vad har hittills gjorts för att hjälpa brottsoffren?

Som påpekades inledningsvis är det först mot slutet av 1970-talet som man i någon nämnvärd omfattning började genomföra åtgärder som är direkt avsedda att hjälpa brottsoffer. Under de senaste tio åren har också dessa insatser ökat väsentligt. Samtidigt skall man vara klar över att de resurser som man från samhällets sida satsar på brottsoffren fortfarande är små. Ett exempel:

För närvarande betalar staten ca 3 miljarder kronor per år för att straffa och vårda lagöverträdare. De summor som samma stat

avsätter till brottsoffren, öronmärkta pengar således, utgör sammantaget mindre än 20 milj. kr. För varje krona som man satsar på brottsoffren lägger man ett par hundra kronor på gärningsmännen. Mycket återstår alltså att göra.

Bortsett från den reguljära brottsbekämpande verksamheten som samhället bedriver med hjälp av lagstiftning och genom sina myndigheter kan de åtgärder som man hittills satt in för att hjälpa brottsoffren (såväl samhälleliga, som privata åtgärder) indelas i fyra olika kategorier.

Förebyggande åtgärder som avser att skydda of f rens fysiska och psykiska integritet.

Stödjande och hjälpande åtgärder av en medicinsk, kurativ eller rent praktisk innebörd.

— Ekonomisk hjälp. Juridisk hjälp.

Flertalet av de konkreta åtgärderna, enligt ovan, har för övrigt tillkommit med tanke på en speciell grupp av offer, nämligen kvinnor som utsatts för våld eller sexuella övergrepp från när- stående män. (Den som är intresserad av en lättläst och informativ översikt hänvisas till en BRÅ-rapport, Brottsoffer, l988:l.)

När man betraktar den tidigare indelningen skall man samtidigt veta att de faktiska åtgärder vi talar om ofta avser mer än en typ av hjälp. Detta gäller t.ex. kvinnojourerna (kvinnohusen). Vissa av dem erbjuder bostad för den utsatta kvinnan under en över- gångsperiod och i den meningen utgör de närmast ett slags asyl där kvinnan kan söka skydd i en akut och hotande situation. Hon kan dessutom få - direkt eller förmedlat — kurativ, social, ekonomisk och medicinsk hjälp. Påpekas bör att flertalet kvinno— jourer är tillkomna på ideellt initiativ och drivs av olika kvinno— organisationer med varierande stöd från det allmänna.

Som exempel på åtgärder som främst syftar till att skydda offrets fysiska och psykiska integritet kan nämnas reglerna om besöksför- bud och möjligheterna av att få s.k. hemlig adress.

Enligt en lag som gäller fr.o.m. den 1 juli 1988 kan (framför allt) kvinnor som hotas och trakasseras av sina tidigare män begära att åklagaren utfärdar ett s.k. besöksförbud för de män som plågar dem.

Besöksförbudet innebär normalt att den som trakasserar en annan människa förbjuds att besöka eller på annat sätt ta kontakt med denna. Det kan också utvidgas till ett förbud att uppehålla sig i närheten av offrets bostad eller arbetsplats. Det rättsliga skyddet omfattar givetvis även andra offer än kvinnor som plågas av sina tidigare mån, även om regeln i praktiken tar sikt på den senare gruppen.

Detta är också fallet med s.k. hemlig eller skyddad adress. Sekretesslagen ger således möjlighet att sekretessbelägga adress— uppgifter i olika offentliga register och därigenom försvåra för den som vill ha tag i en person i avsikt att skada, hota eller trakas— sera denne.

Social, kurativ och medicinsk hjälp kan bl.a. erhållas genom den reguljära socialtjänsten och sjukvården. Också polisen förmedlar ofta sådan hjälp. Naturligt nog, eftersom det i regel är den första myndighet som offret kommer i kontakt med. I det här samman— hanget spelar självfallet de tidigare nämnda kvinnojourerna en viktig roll, liksom de brottsofferjourer som man numera inrättat på många håll i landet och som i princip vänder sig till alla brottsoffer. Påpekas bör också att de tidigare nämnda myn- digheterna på senare år fått ökade resurser och särskild utbildning för att kunna ge en bättre hjälp till brottsoffer.

Vad den ekonomiska hjälpen beträffar har vi tidigare berört de möjligheter som ges genom socialtjänsten och de privata ideella alternativ som ibland kan förmedlas genom kvinnojourerna. Vad gäller ersättning för skador vid brott finns bl.a. de möjligheter som följer av de allmänna reglerna om skadestånd där den som begår ett brott i princip är skyldig att ersätta de skador som brottet orsakar. Polis och åklagare är således skyldiga att hjälpa offret med dessa frågor i samband med brottsutredning och rättegång, men man kan också själv föra skadeståndstalan.

De flesta människor har också någon typ av försäkring som ersätter skador vid brott. Hemförsäkringen ger ersättning vid

vissa stölder och innehåller normalt ett överfallsmoment som innebär att även personskador kan ersättas. 1 försäkringen brukar också ett s.k. rättsskydd ingå. Det betyder att försäkringen täcker kostnader i samband med utredning och rättegång. Många männi- skor har också individuella eller kollektiva olycksfallsförsäkringar som kan ge ersättning vid personskada.

Om gärningsmannen inte kan betala skadestånd och offret inte har någon försäkring som täcker skadan kan man i vissa fall få ersättning från staten, s.k. brottsskadeersättning. Det är i första hand personskador som ersätts och frågor om brottsskadeersättning handläggs av Brottsskadenämnden.

En person som ingriper för att avvärja ett brott och ådrar sig skador kan få ersättning för dessa från staten och dessutom en belöning om hon eller han visat särskild rådighet. Frågan om ersättning utreds av polisen och beslutas av länsstyrelsen.

Vad beträffar möjligheterna för brottsoffer att få juridisk hjälp kan sådan i enklare fall normalt ges av polisen. Om offret behöver ytterligare hjälp finns flera möjligheter. Dels har vi reglerna om rättshjälp enligt rättshjälpslagen, dels det tidigare nämnda rättsskyddet i våra försäkringar. Dels gäller sedan den 1 juli 1988 en särskild lag om s.k. målsägandebiträde.

Lagen om målsägandebiträde avser i första hand att ge hjälp åt dem som utsatts för grövre sexuella övergrepp, men den kan även tillämpas vid andra grova våldsbrott. I prop. 1989/90:158 föreslås att rätten till biträde vidgas ytterligare. Målsägandebiträdets uppgift är att ta till vara offrets intressen och ge stöd och hjälp under förundersökning och rättegång. Målsäganden får också hjälp med att biträda åtalet och föra talan om skadestånd. Hjälpen är i princip kostnadsfri.

Om ett offer skall förhöras i samband med rättegången och behöver personligt stöd kan hon eller han också ta med en person till rättegången. Socialtjänsten, och även polisen på vissa håll i landet, hjälper till med att förmedla sådana stödpersoner.

Så långt om redan befintliga möjligheter att hjälpa brottsoffren.

Vad kan göras i framtiden?

I hela landet finns för närvarande ca 120 kvinnojourer och ett 30—tal brottsofferjourer.

Kvinnojourerna, som i dag har olika kontakter med i runda tal 20 000 kvinnor varje år, har i allt väsentligt en ideell och frivillig karaktär. De olika jourerna drivs av kvinnoorganisationer med hjälp av kommunala och privata bidrag. Det finns för närvarande en kommunal kvinnojour i landet, nämligen i Göteborg.

Situationen för de relativt nystartade brottsofferjourerna är likartad. Bakom dem finns huvudsakligen olika privata initiativ. Kommuner, försäkringsbolag och andra har gett ekonomiskt stöd till verksamheten. Riksdagen har under våren 1990 beslutat att brottsofferjourerna skall stödjas genom att ett särskilt anslag härför införs i statsbudgeten.

Det rent statliga bidraget till arbetet för att hjälpa brottsoffren har hittills väsentligen bestått i lagstiftningsåtgärder och olika former av juridisk hjälp; t.ex. reglerna om besöksförbud och målsägandebiträde.

Hur kommer det då att se ut i framtiden?

För det första kan man konstatera att det inte finns något som tyder på att intresset för dessa frågor håller på att avta, tvärt om. Det är inte heller alltför djärvt att påstå att denna verksam- het även i framtiden kommer att ha ett starkt ideellt och frivilligt inslag.

I den tidigare omnämnda rapporten från BRÅ om brottsoffer (l988:1) har man också diskuterat vilka ytterligare åtgärder som behövs i framtiden.

Vad gäller skadestånd till våldsoffer vill man bl.a. att staten på olika sätt skall verka för att brottsoffren lättare får skadestånd genom att gå in och betala där gärningsmannen inte vill eller kan göra rätt för sig, genom att öka åklagarinsatserna i samband med skadeståndsanspråk och genom att utreda om förmånsrätten för skadeståndsanspråk kan förbättras.

Också samhällets professionella hjälp till brottsoffren kan bli bättre. Personal inom polisen, sjukvården och socialtjänsten bör generellt få större möjligheter att ägna sig åt brottsoffer och informationen till brottsoffren, både om deras egen sak och om möjligheterna att få hjälp rent allmänt sett, måste förbättras väsentligt.

Vad gäller kvinnojourerna anser man att dessa numera funnit sin form och att det är viktigt att de även i fortsättningen behåller sin ideella karaktär. Samtidigt anser man att samhällets ekono- miska stöd till denna verksamhet bör öka. Detsamma gäller brottsofferjourerna. Här sker också för närvarande en kraftig utbyggnad av verksamheten. Enligt planerna skall det inom några år finnas sådana jourer i landets samtliga 118 polisdistrikt.

4.4 Särskilt om offer för stöld—, skadegörelse- och annan förmögenhetsbrottslighet

Under år 1989 anmäldes ganska exakt en miljon brott mot brottsbalken i hela riket. Två tredjedelar av dessa brott var stölder. Det är alltså Stölderna som dominerar bilden av den anmälda brottsligheten och på det viset har det för övrigt varit under hela efterkrigstiden.

Även skadegörelserna utgör dock en antalsmässigt väsentlig kategori. År 1989 anmäldes ca 93 000 skadegörelsebrott, detta utgjorde nio procent av samtliga anmälda brott mot brottsbalken.

De stölder och skadegörelser som anmäls är givetvis en mindre andel av den faktiska brottsligheten. Samtidigt varierar den dolda brottsligheten högst avsevärt för olika typer av brott.

Benägenheten att anmäla en stöld eller en skadegörelse grundas huvudsakligen på rationella överväganden och det är främst tre faktorer som är av intresse i sammanhanget; vilken typ av offer eller angreppsobjekt som brottet riktar sig mot, brottets grovhet och försäkringsförhållandena.

Sannolikheten att en stöld eller skadegörelse skall upptäckas och anmälas är större om brottet drabbar en enskild eller ett hushåll än t.ex. ett företag eller en myndighet. På samma sätt ökar

anmälningsbenägenheten vid grövre angrepp med större brotts— skador, liksom i de fall där det angripna objektet är försäk- ringsskyddat.

Bostadsinbrott och bilstölder etc. är således exempel på brott med hög anmälningsbenägenhet och liten dold brottslighet, medan enkla stölder som begås av anställda på det företag där de arbetar utgör bra exempel på det motsatta förhållandet.

Sedan år 1950 har antalet anmälda stölder och skadegörelser ökat mycket kraftigt. Vad stölderna beträffar uppgår ökningen till drygt 400 procent, medan skadegörelserna har ökat med närmare 1 500 procent. Ökningen av den anmälda brottsligheten torde också ge en god bild av hur den faktiska stöld— och skadegörelsebrotts- ligheten har utvecklats under efterkrigstiden.

De förklaringar som framförts kan sammanfattas enligt följande.

För det första antas den ökade brottsligheten bero på att antalet angreppsobjekt ökar. Vi har t.ex. tio gånger fler personbilar i dag, än vad vi hade för 40 år sedan.

För det andra tycks de allra flitigaste tjuvarna ha blivit fler. Gruppen utgör visserligen en mycket liten andel av totalbefolk— ningen, men den svarar för mycket stora andelar av den grövre stöldkriminaliteten.

4.4.1 Särdrag hos stöld- och skadegörelsebrotten

Jämfört med de flesta andra länder i världen har vi en låg våldsbrottslighet i Sverige. När det gäller stölder och skadegörel— ser är dock situationen den omvända. Här ligger vi på en hög nivå.

Vad skadegörelsebrotten beträffar är de ofta typiska ungdomsbrott som begås av gäng. Själva deltagandet i den brottsliga aktiviteten är det primära och någon ekonomisk vinning förekommer inte. Det handlar om aggressionsutlevelse, spänning och "vi-känslor". Olika självdeklarationsundersökningar (där man själv och i regel anonymt talar om vilka brott man begått) visar att de flesta pojkar gjort sig skyldiga till någon form av uppsåtlig skadegörelse och i sina

lindrigare former kan brottet alltså betraktas som ett (manligt) övergångsbeteende som hör ungdomen till. Vid de mer allvarliga fallen är dock bilden en annan och ungdomarna bakom dem är ofta kända även för andra och grövre brott, liksom för missbruks- problem. Här är skadegörelsen ett tecken på tidig och ofta allvarlig missanpassning.

Stöldbrotten ser givetvis också olika ut i det här avseendet. Det är väl känt att många barn och ungdomar stjäl från sina föräldrar och kamrater, snattar i butiker etc. och att de senare växer ifrån de