RH 1995:52
Tingsrätt har vid avgörande av ärende bestått av en lagfaren domare i stället för en lagfaren domare och tre nämndemän. Felet har lett till undanröjande av tingsrättens beslut.
Efter dom på äktenskapsskillnad ansökte E-M.A. om att tingsrätten skulle utse en bodelningsförrättare mellan henne och L.B.. Denne bestred ansökan.
Eskilstuna tingsrätt (1995-01-23, tingsnotarien E Andersson) förordnade en advokat att vara bodelningsförrättare mellan makarna.
L.B. överklagade beslutet och yrkade - såsom hans talan fick uppfattas - att tingsrättens beslut skulle undanröjas.
Svea hovrätt (1995-04-03, hovrättslagmannen Bengt G Nilsson, hovrättsrådet Birgitta Widebäck och t.f. hovrättsassessorn Cecilia Klerbro, referent) undanröjde tingsrättens beslut och återförvisade ärendet till tingsrätten.
I beslutet anförde hovrätten följande.
Av handlingarna framgår att tingsrätten vid prövning av ärendet i strid mot 6 § andra och tredje styckena lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden bestått av en lagfaren domare i stället för en lagfaren domare och tre nämndemän. Mot bakgrund härav har i hovrätten uppkommit fråga om målet skall visas åter till tingsrätten för erforderlig handläggning.
Vid tingsrättens handläggning har begåtts sådant fel i rättegången som avses i 50 kap. 28 § rättegångsbalken. Dessa bestämmelser innebär att hovrätten får undanröja beslutet och återförvisa ärendet till tingsrätten om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i hovrätten. Parterna skall normalt beredas tillfälle att yttra sig i frågan.
Hovrätten, som anser det uppenbart obehövligt att bereda parterna tillfälle till yttrande i frågan, gör följande bedömning.
De nyss nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken är konstruerade så att ett undanröjande av lägre rätts dom får ske endast om vissa förutsättningar är uppfyllda. Utformningen av bestämmelserna innebär emellertid att förbudet mot undanröjande har en begränsad räckvidd för det fall att felet har bestått i att tingsrätten inte varit domför, även om det inte finns något uttryckligt hinder för högre rätt att även i sådana fall underlåta att undanröja lägre rätts dom. Vid bedömningen om undanröjande skall ske bör parternas önskemål tillmätas stor betydelse. Undanröjande bör således normalt inte ske om det strider mot parternas önskemål och det är fråga om ett mindre allvarligt domförhetsfel. Samtidigt bör emellertid beaktas att domförhetsreglerna är utarbetade efter en noggrann avvägning mellan olika intressen och att det är väsentligt att respekten för dessa regler bibehålls (jfr prop. 1988/89:95 s. 53 f. och 80 f. samt NJA 1991 s. 783).
I förevarande fall har ärendet avgjorts av en lagfaren domare utan att nämndemän har deltagit. En sådan brist i rättens sammansättning måste anses vara av allvarlig art. Vidare framstår, enligt hovrättens mening, ett antagande om att ärendets utgång inte skulle ha påverkats av de felande nämndemännen som högst osäkert. Felet är inte heller möjligt att avhjälpa i hovrätten.
Mot bakgrund av det ovan anförda finner hovrätten att tingsrättens beslut skall undanröjas och ärendet återförvisas till tingsrätten.