RH 1995:74

Södertälje tingsrätt

Allmän åklagare yrkade vid Södertälje tingsrätt ansvar på P-E.J. för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till kroppsskada enligt följande gärningsbeskrivning: P-E.J. har den 22 mars 1994 fört danskregistrerade lastbilen MN 88 391 med tillkopplat släp E4 norrut, varvid han i höjd med Saltå kvarn, Södertälje kommun, påkört dels en vägverket tillhörig skyltvagn, som stått uppställd på vägrenen och varit kopplad till lastbilen MJE 505 dels framför denna lastbil uppställda lastbilen MJP 665 med omfattande skador som följd. Vidare har vägarbetarna S.A. och O.H., som befunnit sig mellan lastbilarna MJE 505 och MJP 665, träffats av något av fordonen och härvid tillfogats allvarliga kroppsskador, vilka för O.H:s del medfört totalförlamning och varaktig medvetslöshet. - P-E.J. har vid tillfället ådagalagt grov oaktsamhet genom att dels vara gravt ouppmärksam och framföra fordonskombinationen trots att han befunnit sig i ett tillstånd av uttröttning dels genom att hålla med hänsyn till trafikförhållandena, fordonskombinationens art och läge på vägbanan och sitt uttröttade tillstånd för hög hastighet. - Genom sin oaktsamhet har P-E.J. vållat målsägandena skador.

P-E.J. förklarade sig varken kunna erkänna eller förneka vad åklagaren lade honom till last, eftersom han saknade minnesbilder av händelsen.

Fyra vittnen bekräftade åklagarens påståenden genom sina berättelser.

Södertälje tingsrätt (1994-12-13, rådmannen Nils Sjölander samt nämndemännen Bengt Danfors, Lija-Liisa Kalliskota-Pötrönen och Gertrud Mankefors) dömde P-E.J. för vållande till kroppsskada - grovt brott - och grov vårdslöshet i trafik till fängelse i fyra månader.

Tingsrätten antecknade att det av utredningen framgått följande. Den 22 mars 1994 pågick ett vägarbete i Järna i Södertälje i höjd med Saltå kvarn. I samband med detta arbete höll vägverkets personal på med att sätta upp skyltar och trafikanvisningar inför vägarbetet. Vid olyckstillfället stod en lastbil med tillhörande skyltvagn i högra vägrenen vid norrgående körbana och ca 20-30 m framför denna stod ytterligare en vägverket tillhörig lastbil. Ca 900 m söderut var en skylt markerande filändring om ca 700 m uppställd. Skylten var uppställd på en dragkärra och hade pil som markerade påbjuden körbana. Vid åttatiden på morgonen denna dag körde P-E.J. lastbilen med släp E4:an norrut mot Stockholm och han skulle därför ha passerat platsen för vägarbetet. Han höll enligt ett åberopat färdskrivardiagram en varierande hastighet om mellan 97 km/tim och 86 km/tim på en sträcka av en och en halv mil före trafikarbetsplatsen. För fordonskombinationen var högsta tillåtna hastighet 70 km/tim. När P-E.J. körde in i den första lastbilen med släp vid trafikarbetsplatsen hade hans fordon en hastighet av 86 km/tim. Hans lastbil fortsatte sedan in i den lastbil som stod placerad framför lastbilen med skyltvagn för att därefter hamna i diket. O.H. och S.A. tillfogades båda allvarliga kroppsskador. Enligt ett åberopat rättsintyg var prognosen för O.H. ytterst dålig. Han skulle sannolikt aldrig komma att återfå medvetandet och han var totalförlamad. S.A. tillfogades enligt ett åberopat rättsintyg svåra skallskador, högersidig lungkontusion och komplicerade frakturer. Risk för framtida men och kvarstående symtom bedömdes finnas.

Tingsrätten fann i målet utrett, att P-E.J. med sin lastbil med släp påkört och skadat de vägverket tillhöriga lastbilarna, varvid en med tillkopplad skyltvagn, och att dessa lastbilar vid tillfället stått uppställda på vägrenen. Vid påkörningen hade vägarbetarna S.A. och O.H. tillfogats allvarliga kroppsskador, vilka för O.H:s del medfört totalförlamning och varaktig medvetslöshet.

I målet ansågs vidare utrett, att siktförhållandena på olycksplatsen varit mycket goda. Med hänsyn härtill borde enligt tingsrättens mening P-E.J. i god tid ha uppmärksammat skyltningen och de på vägrenen stående lastbilarna. Vid olyckstillfället hade P-E.J., med avbrott för två raster, kört sin fordonskombination mer än tio timmar från starten i Köpenhamn och detta hade skett till största delen nattetid. Med hänsyn härtill och till vad ett vittne omvittnat måste enligt tingsrättens mening P-E.J. ha befunnit sig i ett tillstånd av uttröttning och detta hade medfört hans totala ouppmärksamhet på trafikförhållandena. Vid olyckstillfället hade P-E.J. hållit en hastighet, som klart överskridit den högsta tillåtna för hans fordonskombination. På grund av det anförda fann tingsrätten styrkt, att P-E.J. såsom åklagaren gjort gällande ådagalagt grov oaktsamhet. Han hade därför gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Genom sin oaktsamhet hade P-E.J. vållat S.A. och O.H. förutnämnda skador. P-E.J. skulle också dömas till ansvar för vållande till kroppsskada och detta brott var att bedöma som grovt.

Med hänsyn till arten och den allvarliga beskaffenheten av de brott som P-E.J. gjort sig skyldig till ansåg tingsrätten att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

P-E.J. överklagade domen och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom. Åklagaren samt O.H. och S.A., som båda biträdde åtalet, bestred ändringsyrkandet. Åklagaren justerade i hovrätten med anledning av den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1995 avseende 1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott gärningsbeskrivningen genom att efter näst sista meningen tillfoga: "P-E.J. har i vart fall i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet."

Svea hovrätt (1995-05-12, hovrättsrådet Omi Mohammar, referent, samt nämndemännen Åke Naumann och Christina Lagerberg) fastställde tingsrättens dom. I sina domskäl uttalade hovrätten följande.

Av utredningen i målet framgår att den av P-E.J. förda lastbilen med tillkopplat släp vid en trafikarbetsplats i hög hastighet kört på två stillastående lastbilar, en s.k. skyltvagn och två män som arbetade på platsen. Målsägandena har skadats mycket allvarligt. Siktförhållandena på platsen var vid tillfället mycket goda och vägbanan var torr. När P-E.J. körde in i den första lastbilen med släp vid trafikarbetsplatsen hade hans fordon en hastighet av 86 km/tim. Ca 900 m före olycksplatsen var en skylt som markerade filändring uppställd.

P-E.J. har uppgett att han vet att han passerade skylten som markerade filändring men att han inte minns något av påkörningen. Av vittnesuppgifter från medtrafikanter framgår att P-E.J:s fordon framfördes okontrollerat.

En trafikarbetsplats utgör i sig ett faromoment i trafiken och ställer särskilda krav på trafikanter som passerar i fråga om uppmärksamhet och försiktighet.

P-E.J., som är yrkeschaufför, framförde vid till fället en lastbil med släp. Ett sådant fordon är mycket tungt och relativt svårmanövrerat. P-E.J. hade därför att iaktta särskild försiktighet. P-E.J. har närmat sig trafikarbetsplatsen utan att nedbringa fordonets hastighet. Han har därigenom inte fullgjort vad på honom ankommit för att begränsa risken för olycksfall. Det framstår som anmärkningsvärt att P-E.J. inte omedelbart bromsade när han uppfattade filändringsskylten utan fortsatte färden i oförändrad hastighet. Hans handlande har inneburit ett otillåtet och medvetet risktagande, vilket han borde ha insett. Med hänsyn till vad som upplysts om filändringsskyltens placering och om hastigheten hos P-E.J:s fordon då den närmade sig trafikarbetsplatsen samt övriga omständigheter måste slutsatsen dras att P-E.J. kunnat sakta ner hastigheten innan han passerade platsen. Han hade sålunda kunnat undvika den aktuella situationens uppkomst. Genom sin underlåtenhet i detta hänseende och mot bakgrund av vad som ålegat honom är han vållande till olyckan. Han har därvid i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet och varit grovt oaktsam. I likhet med tingsrätten finner hovrätten att P-E.J. gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Under angivna omständigheter har P-E.J. genom sin oaktsamma körning vållat målsägandena kroppsskador och är övertygad om vållande till kroppsskada. Med hänsyn till att P-E.J. vid förande av motorfordon övertygats om ett medvetet risktagande, till målsägandenas synnerligen allvarliga skador och till övriga omständigheter skall brottet bedömas som grovt.

Den utredning som har förekommit i hovrätten ger således inte hovrätten anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten vare sig i fråga om brottens rubricering, valet av påföljd eller fängelsestraffets längd. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas.

Tf. hovrättsassessorn Elisabeth Malmström - med vilken ordföranden, hovrättsrådet Göran Rosenberg, instämde - var skiljaktig i skuld- och rubriceringsfrågorna och ansåg att hovrättens domskäl i dessa frågor borde ha haft följande lydelse:

När det gäller de faktiska omständigheterna utvisar utredningen i målet, utöver och med viss justering i förhållande till vad tingsrätten har antecknat i sin dom, följande. Vägarbete pågick inte men vägverkets personal höll på med att förbereda inför vägarbete genom att sätta upp vägskyltar. Skylten med filändringsmarkeringen som var placerad ca 900 m före olycksplatsen utvisade att trafiken efter ca 700 m inte längre skulle köra i vänster körfält utan endast i det högra. P-E.J:s fordonskombination var placerad i det högra körfältet just innan olyckan skedde. I det vänstra körfältet hade någon blockering ännu inte ställts upp.

Hovrätten finner till en början att ingenting i utredningen tyder på att den hastighet som P-E.J:s fordonskombination höll vid olyckstillfället, 86 km/tim, och som översteg den för fordonskombinationen högsta tillåtna hastigheten 70 km/tim, i sig ledde till att fordonet körde av vägen. Förklaringen till att olyckan inträffade får enligt hovrättens mening i stället sökas i att P-E.J. av någon annan anledning, än att fordonskombinationen höll en alltför hög hastighet, hade förlorat kontrollen över den.

En tänkbar olycksorsak skulle kunna vara att P-E.J., som har berättat att han saknar minne av själva olycksögonblicket liksom skedet just före och efter detta, drabbades av något sjukdomstillstånd omedelbart före olyckan som medförde att han förlorade uppmärksamheten liksom förmågan att kontrollera fordonet. Det har emellertid inte framkommit något om hans tidigare hälsa eller hans egna skador genom olyckan som ger grund för ett sådant antagande, och hovrätten lämnar därför denna olycksförklaring därhän.

En annan tänkbar olycksorsak skulle kunna vara att P-E.J. på grund av påverkan av alkohol eller något annat berusningsmedel saknade tillräcklig uppmärksamhet eller förmåga att kontrollera fordonet. Utredningen ger dock inte något stöd för ett sådant antagande.

Vid detta förhållande finner hovrätten att det inte finns någon annan tänkbar förklaring till olyckan än att P-E.J. hade förlorat kontrollen över fordonskombinationen vid tillfället på grund av att han antingen hade somnat eller befann sig i ett uttröttningstillstånd eller av någon orsak som inte hade sin grund i hans kroppsliga eller psykiska tillstånd vid tillfället saknade tillräcklig uppmärksamhet vid körningen.

Det som talar för att P-E.J. hade somnat är att olyckan inträffade trots att han - långt innan fordonskombinationen befann sig där olyckan inträffade - genom skyltning blev förvarnad om att någonting ägde rum på vägbanan där, att siktförhållanden var sådan att han hade haft utomordentliga möjligheter att i god tid iaktta de fordon han körde på och att föraren i den bakomvarande bilen inte hade sett några bromsljus på P-E.J:s fordonskombination. Utredningen i övrigt ger emellertid inte tillräckligt stöd för slutsatsen att P-E.J., som var mycket van att företa den aktuella färden i huvudsak nattetid, vid detta tillfälle var uttröttad och därför hade somnat - eller befann sig i ett till följd av uttröttning intill sömn gränsande tillstånd av sänkt vakenhet - just före olyckstillfället. P-E.J. har sålunda själv berättat att han förberedde sig inför den aktuella resan på sedvanligt sätt genom att sova på dagen innan han åkte från Köpenhamn, och utredningen visar att han under färden hade ett par raster då han bl.a. drack kaffe. Det kan därför inte anses vara klart utrett att P-E.J. just före och vid olyckan hade somnat eller befann sig i ett sådant tillstånd av sänkt vakenhet som nyss har sagts.

Frågan är då om P-E.J. av någon annan anledning än som har berörts i det föregående saknade den uppmärksamhet som krävdes av honom som förare vid tillfället. Med hänsyn till den i sammanhanget långa tidrymd som P-E.J. tycks ha varit ouppmärksam är det svårt att tänka sig att hans uppmärksamhet på körningen avletts genom t.ex. någon plötsligt inträffad incident i förarhytten. Enligt hovrättens mening är det därför mindre sannolikt att P-E.J. var ouppmärksam på grund av något sådant förhållande, som inte kan hänföras till hans vakenhet vid tillfället utan som betingades av någon yttre omständighet och som gjorde att han under en stund var så ouppmärksam på körningen att fordonskombinationen - så som utredningen visar - kom att föras så att olyckan skedde.

Det anförda leder till bedömningen att det är mera sannolikt att P-E.J. vid tillfället hade somnat eller befann sig i ett tillstånd av sänkt vakenhet än att han var ouppmärksam så som nyss har sagts. Någon av dessa situationer har emellertid förelegat, och i vilketdera fallet har P-E.J. enligt hovrättens mening varit vårdslös genom att försätta sig i en sådan situation. Hovrätten beaktar vid denna bedömning att P-E.J. under körningen hade särskilt höga krav på sig som yrkeschaufför att vara utvilad före körningen och observant på att han, om han under körningen ändå visade trötthetssymptom, avbröt körningen för vila. Och när det gäller den situationen att han skulle ha varit ouppmärksam på körningen av någon annan orsak än som kan hänföras till hans vakenhet vid tillfället måste beaktas att ouppmärksamheten - med hänsyn till vad som framkommit om filförändringsskylten och till siktförhållandena - var inte endast tillfällig. I båda fallen måste dessutom beaktas att P-E.J. framförde en sådan fordonskombination som med hänsyn till övriga trafikanter ställde särskilda krav på uppmärksamhet och försiktighet. Hovrätten väger också in att P-E.J. endast några månader före den nu aktuella olyckan råkade ut för en annan olycka genom att köra av vägen på grund av att han somnade eller på något annat sätt brast i uppmärksamhet under körningen. Denna händelse borde ha manat honom till att särskilt vinnlägga sig om uppmärksamhet vid fortsatta körningar.

Hovrätten finner på grund av det anförda att P-E.J. i väsentlig mån brast i den omsorg och varsamhet som betingades av omständigheterna för att förhindra trafikolycka. De omständigheter som hovrätten nyss har pekat på och som utgör grund för bedömningen att han var vårdslös är sammantagna sådana att P-E.J. måste anses ha varit grovt oaktsam i den mening som avses i trafikbrottslagen (1951:649). Han skall därför dömas för grov vårdslöshet i trafik.

I det nu anförda ligger att hovrätten finner att olyckan orsakades av P-E.J. på grund av hans ouppmärksamhet. Ouppmärksamheten hade sådant samband med de skador som målsägandena tillfogades att P-E.J. skall anses ha åsamkat dessa kroppsskador genom vårdslöshet.

Att P-E.J. döms för grov vårdslöshet i trafik leder emellertid inte automatiskt till att även brottet vållande till kroppsskada skall bedömas som grovt. Beträffande frågan om rubriceringen av det sistnämnda brottet skall i stället en självständig prövning göras. Vid denna prövning måste beaktas att den oaktsamhet som läggs P-E.J. till last består i ouppmärksamhet på det sätt som har angetts i det föregående och att det inte är visat att han gjort sig skyldig till något medvetet risktagande. De omständigheter som är av betydelse vid bedömningen av brottet vållande till kroppsskada är enligt hovrättens mening därför inte sådana att gärningen, trots att de uppkomna kroppsskadorna var av mycket allvarlig art, skall anses som grovt brott.

P-E.J. skall alltså dömas för grov vårdslöshet i trafik och vållande till kroppsskada, som inte utgör grovt brott.

Målnummer B 136/95