RH 2002:13

F.H. åtalades för vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott och grov vårdslöshet i trafik, enligt följande gärningsbeskrivning:

F.H. har vid 16-tiden den 15 mars 2000 i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som krävts för att förhindra en trafikolycka genom att i uttröttat tillstånd föra sin personbil från Borlänge till Falun på bl.a. riksväg 60. På Sturegatan i Falun vid Kopparvallen har F.H. somnat, varvid bilen gått av gatan till vänster, upp på en trottoar och vidare in genom ett staket. Vid avkörningen har F.H. kört på och skadat de på trottoaren/gångvägen gående flickorna M.F. och M.T. M.F. har på grund av de skador hon fått i samband med påkörningen avlidit nästföljande dag. M.T. har på grund av påkörningen tillfogats bl.a. en svår hjärnskada. F.H. har genom sitt förfarande av oaktsamhet orsakat M.F:s död och M.T. allvarlig skada. Brotten är grova då F.H. tagit en medveten risk genom att trots stora svårigheter att hålla sig vaken fortsätta bilfärden till Falun på riksvägen och vidare in i tät bebyggelse i Falun. Han har härigenom gjort sig skyldig till grov oaktsamhet samt visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom.

F.H. erkände vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik, men gjorde gällande att inget av brotten var att bedöma som grovt.

Närmare hörd över åtalet uppgav F.H. bl.a. följande. Han arbetar som chef för en butik i Borlänge men är bosatt i Falun. Han dagpendlar i bil mellan bostaden på Kvarnberget i Falun och arbetsplatsen i Borlänge. Han är därför väl förtrogen med den aktuella vägsträckan. Den 9-12 mars var han i Malmö på arbetsmöte. Han gick då upp tidigt om mornarna och lade sig sent på kvällen. Han var mentalt utmattad när han kom hem på söndag kväll den 12 mars. På måndagen arbetade han mellan kl. 08-17 och på tisdagen den 14 mars arbetade han en längre dag och kom hem från arbetet omkring kl. 20.30. På morgonen den 15 mars hade han feber i kroppen, 37,8 grader, men han åkte i alla fall till sitt arbete i Borlänge. Han hade ett viktigt arbetsmöte med en högre chef. Han körde från bostaden i Falun någon gång mellan kl. 08.00 och 08.30. Han intog febernedsättande medicin, en Alvedon, när han kom till arbetet. Han hade tänkt arbeta till lunchtid men arbetet drog ut på tiden. Vid 15-tiden på eftermiddagen bestämde han sig för att åka hem. Han kände sig trött och småsjuk innan han påbörjade bilfärden hem till Falun. Någon halvkilometer före det att han passerade Robin Hood utanför Falun kom tröttheten över honom. Då kände han sig rejält trött. Han nickade aldrig till med huvudet utan det var mer en allmän trötthet. Han vevade ned rutan och körde med öppen ruta i ca 500 meter, nöp sig i benet och bytte musik för att piggna till. Åtgärderna gjorde att han kände sig piggare. Han fortsatte färden och svängde in på Timmervägen där trafiken var tämligen livlig. När han svängde in mot stan tänkte han "skönt, nu är jag hemma snart". Då kände han sig rejält trött. Han svängde in på Sturegatan där det förekom en hel del trafik. Sedan måste han somnat. Han vaknade av att två ryggar slog mot vindrutan. Han steg ut ur bilen och ringde till SOS. Han såg att M.T. låg på gångbanan och fick hjälp av en sjukvårdskunnig person. M.F. hade följt med bilen ned i slänten och det syntes att hon var värst skadad. Han hjälpte till med att göra första hjälpen på M.F. till ambulansen kom. - Han funderade aldrig på att stanna t.ex. vid Robin Hood och ta en taxi hem. Han har aldrig haft någon tendens att somna tidigare när han kört bil.

På åklagarens begäran hölls vittnesförhör med T.J., som uppgav bl.a. följande. Han körde sin bil ca 20-30 meter bakom F.H:s bil. De körde på Timmervägen och svängde sedan in på Sturegatan och höll ca 50-55 km/tim. Klockan var strax efter 16.00. Vid parkeringen vid Kopparvallen vred sig F.H:s bil cirka 30-40 grader till vänster och körde på flickorna som gick på trottoaren. Hastigheten förändrades inte i samband med att bilen svängde över vägbanan. Bilen försvann ned i slänten. T.J. hade inte före händelsen noterat något underligt med den framförvarande förarens körsätt. Trafikintensiteten var ganska hård vid tillfället.

Falu tingsrätt (2001-04-11, rådmannen Hans Holback samt nämndemännen Anna-Lisa Johansson, Bernt Backlund och Åke Broman) dömde F.H. för vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, och grov vårdslöshet i trafik, till fängelse åtta månader.

I domskälen anförde tingsrätten bl.a. följande:

Genom F.H:s erkännande och övrig utredning är samtliga åtalade gärningar styrkta. Frågan är om brotten är att bedöma som grova såsom åklagaren påstått.

Olyckan hade sin orsak i att F.H. somnade vid ratten. F.H. var vid framförandet av bilen medveten om att han hade feber i kroppen och att han var mycket trött. Han valde att fortsätta bilfärden trots att han upplevde en sådan trötthet att han bl.a. nöp sig i benet. F.H:s handlande att fortsätta färden har inneburit ett medvetet risktagande, vilket han borde ha insett. F.H. hade kunnat stanna bilen t.ex. vid Robin Hood och tagit en taxi hem. Det är således klart att det för F.H. funnits alternativ till att i uttröttat och sjukligt tillstånd fortsätta bilfärden hemåt varvid den aktuella situationens uppkomst hade kunnat undvikas. Genom sin underlåtenhet i detta hänseende har F.H. enligt tingsrättens uppfattning varit grovt oaktsam. Tingsrätten finner därmed att F.H. har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik. Med hänsyn till att F.H. vid förande av bilen gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande, till de synnerligen allvarliga konsekvenser som F.H:s oaktsamhet medförde och till övriga omständigheter skall brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada bedömas som grova.

F.H. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle döma honom för vållande till annans död, ej grovt brott, för vållande till kroppsskada, ej grovt brott, och för vårdslöshet i trafik, ej grovt brott, samt därvid bestämma påföljden till vilkorlig dom i förening med böter eller samhällstjänst.

Åklagaren bestred ändrig.

Svea hovrätt (2002-02-25, hovrättsråden Ingegerd Thuresson och Karl Bergkvist, tf. hovrättsassessorn Stefan Johansson, referent, samt nämndemannen Ingmar Ström) ändrade tingsrättens dom på så sätt att F.H. dömdes för vållande till annans död, vållande till kroppsskada, och vårdslöshet i trafik (ej grova brott) samt bestämde påföljden till villkorlig dom jämte etthundratjugo (120) dagsböter om tvåhundra (200) kr.

I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande:

I enlighet med tingsrättens i den delen inte överklagade dom skall F.H. dömas för gärningarna. Beträffande dessa har hovrätten endast att ta ställning till hur de skall rubriceras.

I 3 kap. 1 § trafikförordningen (1998:1276) stadgas att fordon inte får föras av den som på grund av t.ex. uttröttning inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt. Regeln om vårdslöshet i trafik har haft sin nuvarande lydelse sedan den 1 januari 1995. För ansvar krävs att föraren i väsentlig mån har brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka har betingats av omständigheterna. Av förarbetena till nämnda lagändring (prop. 1994/95:23 s. 60-61) framgår bl.a. att bestämmelsen i första hand är avsedd att omfatta fall där trafikanten har gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet. Som exempel på sådana typiskt sett trafikfarliga beteenden som bör kunna föranleda ansvar nämns i förarbetena bl.a. förande av bil i uttröttat tillstånd (prop. s. 122). När föraren inte endast i väsentlig mån har brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka har betingats av omständigheterna, utan dessutom har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall brottet rubriceras grov vårdslöshet i trafik. Vid avgörande av graden av oaktsamhet - och gärningens rubricering - är det utan betydelse om någon trafikolycka har inträffat eller ej (prop. s. 122); det är det trafikfarliga beteendet som sådant som skall bedömas. Typexempel på grov vårdslöshet i trafik är vansinnesfärder i mycket hög hastighet, t.ex. mot rött ljus i vältrafikerade korsningar eller på trottoarer.

I 3 kap.7 och 8 §§brottsbalken föreskrivs ansvar för vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada. Eftersom nu aktuella brott begicks före den 1 juli 2001 skall bestämmelserna tillämpas i deras lydelser före nämnda datum. Där stadgades bl.a. att om gärningen begåtts vid förande av motorfordon skall vid bedömande av om brottet är grovt särskilt beaktas om gärningsmannen varit påverkad av alkohol eller något annat medel. I övrigt ger lagtexten i dess äldre lydelse inte någon ledning för när brotten skall anses vara grova. I rättstillämpningen har brotten emellertid ofta ansetts grova om gärningsmannen gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande av allvarlig art. Exempel härpå är när gärningsmannen misshandlat någon till döds utan att uppsåt förelegat i förhållande till den dödliga effekten.

Sedan den 1 juli 2001 föreskrivs i 3 kap.7 och 8 §§brottsbalken att vid bedömningen av om brotten är grova särskilt skall beaktas om gärningen innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag eller om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. I förarbetena till denna lagändring (prop. 2000/2001:85 s. 46) återfinns ett antal exempel på när brotten kan anses vara grova. Där anges bl.a. att ett tänkbart fall är då en nykter bilförare gjort sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att han eller hon kan anses ha varit i det närmaste helt likgiltig för konsekvenserna av sitt handlande (utan att eventuellt uppsåt varit för handen).

Utredningen visar inte att F.H. var så trött redan när han påbörjade resan mot Falun att han då inte kunde föra bilen på ett betryggande sätt. Hovrätten har därför att utgå från att den egentliga tröttheten kom först när han hade cirka fem kilometer kvar till bostaden. F.H. har berättat att han då, för att komma till rätta med sin trötthet, vevade ned vindrutan, bytte musik och nöp sig i benet. Det kan starkt ifrågasättas om dessa åtgärder var tillräckliga, särskilt mot bakgrund av vad som senare inträffade. F.H. har emellertid anfört att åtgärderna fick honom att piggna till och vittnet T.J., som färdades bakom F.H., har uppgivit att han inte noterade något underligt med F.H:s körsätt förrän denne körde av vägen. Annat är därför inte visat än att åtgärderna fick F.H. att piggna till, om än tillfälligt.

F.H. har emellertid själv berättat att han, när han väl närmade sig bostaden, slappnade av och tänkte att han äntligen var hemma samt att han då återigen kände sig rejält trött, dock ej lika trött som han kände sig när han vevade ned vindrutan etc. När han i detta senare skede blev trött vidtog han inte några åtgärder för att piggna till. Inte heller övervägde han att stanna. Kort därefter, cirka 500 meter från bostaden, somnade han och körde av vägen med katastrofala följder. Innan detta inträffade hade F.H., enligt egen uppgift, inte någon tanke på att han kunde somna och än mindre på vad som i så fall kunde inträffa.

Det är uppenbart att F.H. i vart fall i det senare skedet inte borde ha fortsatt färden. Genom att göra det har han i väsentlig mån brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka har betingats av omständigheterna. Hans oaktsamhet är allvarlig. F.H. kan emellertid inte anses ha visat uppenbar likgiltighet för - eller varit likgiltig till - andra människors liv eller egendom. Inte heller kan hans handlande anses vara grovt oaktsamt eller innefatta ett medvetet risktagande av allvarlig art. De brott som F.H. har gjort sig skyldig till - vållande till annans död, vållande till kroppsskada och vårdslöshet i trafik - skall därför inte rubriceras som grova. Tingsrättens dom skall ändras i enlighet härmed.

Den ändrade rubriceringen av brotten medför att även påföljden skall ändras och då i mildrande riktning. F.H. är tidigare ostraffad och lever under ordnade förhållanden. Varken brottens art eller straffvärde utesluter annan påföljd än fängelse. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom, vilken skall förenas med ett kraftigt bötesstraff.

Nämndemannen Arnold Eriksson var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.

Målnummer B 3666-01