RH 1995:84

Genom dom den 26 oktober 1989 förpliktade hovrätten över Skåne och Blekinge W.D. att till ettvart av hans barn M.D. och N.D. utge underhållsbidrag med 1 300 kr i månaden till dess respektive barn fyllde 18 år. Sedan W.D. därefter väckt talan mot barnen med yrkanden om jämkning av innebörd att han helt skulle befrias från bidragsskyldigheten, lämnade Malmö tingsrätt, avd 2:3, i dom den 6 september 1991 hans talan utan bifall. Genom dom den 29 april 1992 fastställde hovrätten över Skåne och Blekinge tingsrättens domslut.

I en till Kristianstads tingsrätt den 10 november 1992 inkommen stämningsansökan yrkade W.D. att han helt skulle befrias från skyldigheten att utge underhållsbidrag för M.D. och N.D. för tiden fr.o.m. den 1 juni 1991. Hans yrkanden bestreds av Kristianstads läns allmänna försäkringskassa, M.D. och N.D.. Tingsrätten beredde därefter parterna tillfälle att yttra sig i frågan om avvisande av W.D:s talan på grund av rättegångshinder, och parterna inkom med yttranden härom.

Kristianstads tingsrätt (1993-11-23, rådmannen Lars Lundgren) yttrade i beslut: W.D. har inte till stöd för sin talan åberopat andra omständigheter än som åberopats eller kunnat åberopas i det tidigare jämkningsmålet. På grund härav avvisar tingsrätten hans talan.

W.D. yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens avvisningsbeslut och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. Kristianstads läns allmänna försäkringskassa, M.D. och N.D. bestred ändring.

Till stöd för sin talan anförde W.D. bl.a. följande. I det tidigare målet om jämkning av underhållsbidragen åberopades som jämkningsgrunder inkomstminskning till följd av sjukdom och underhållsskyldighet mot ett hemmavarande barn. Den åberopade sjukdomen ansågs inte styrkt av domstolarna. I det nu aktuella målet har dessa omständigheter åberopats som två av flera omständigheter till stöd för jämkning. De omständigheter som inte tidigare åberopats är hans bristande behörighet för sjöbefälsarbeten, den löneminskning han skulle ha drabbats av någon gång under tiden från sommaren 1991 till december 1992, risken att han därefter skulle ha blivit uppsagd på grund av arbetsbrist hos arbetsgivaren samt underhållsskyldighet mot hustru utan egen inkomst och därav föranledd rätt till förbehåll för hustruns och det hemmavarande barnets levnadskostnader samt för hela bostadskostnaden. Eftersom i vart fall flertalet av de åberopade omständigheterna är nya, har han rätt att åberopa samtliga de omständigheter han anfört vid tingsrätten till stöd för sin talan. Under alla förhållanden måste det vara tillåtet att få prövat huruvida de nytillkomna jämkningsgrunderna i sig utgör ändrade förhållanden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-01-10, hovrättspresidenten Bo Broome, hovrättslagmannen Trygve Hellners och hovrättsrådet Lars Göran Abelson, referent) undanröjde tingsrättens beslut och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Som skäl för beslutet anförde hovrätten: Enligt 17 kap. 11 § rättegångsbalken äger en lagakraftägande dom rättskraft såvitt därigenom avgjorts den sak varom talan väckts. Som huvudregel gäller att omständigheter som åberopats eller kunnat åberopas i rättegången prekluderas genom domen och således omfattas av domens rättskraft. En allmän princip anses emellertid vara att sådana omständigheter som har inträffat efter avgörandet (s.k. facta supervenientia) inte är prekluderade genom domen. Dessa omständigheter har inte kunnat bedömas i den tidigare rättegången och kan därför, om de är relevanta för saken, medföra att en ny process om saken är tillåten. Om däremot den tidigare domen avser periodiskt förfallande förpliktelser och domstolen gjort en förhandsbedömning av förhållandena i framtiden är läget ofta ett annat. Att förhållandena senare utvecklat sig på ett annat sätt än vad som förutsatts torde då inte alltid innebära att det rör sig om efterföljande omständigheter i bemärkelsen av s.k. facta supervenientia som medför att en ny process skulle vara tillåten (jfr bl.a. Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl. s. 127 och Gullnäs m.fl., Rättegångsbalken I s. 17:57).

Regeln i 17 kap. 11 § rättegångsbalken om domars rättskraft gäller även domar avseende underhållsbidrag till barn och jämkning av sådana bidrag. I fråga om domar av detta slag måste emellertid rättskraften bedömas i belysning av bestämmelserna i 7 kap. 10 § föräldrabalken, som tillåter att en ny talan rörande underhållsbidrag till barn får föras i vissa i paragrafen angivna situationer. Ett löpande underhållsbidrag kan alltid omprövas sedan sex år förflutit från fastställandet. Dessutom kan en dom om underhåll jämkas om det inträffat ändring i de förhållanden som varit avgörande för underhållsbidragets bestämmande. Avsikten med dessa regler är att ge vidare möjligheter till ändring av en tidigare dom än de som bestämmelserna om resning erbjuder.

Reglerna i 7 kap. 10 § föräldrabalken kan sägas utgöra undantag från de allmänna grundsatserna om rättskraftens omfattning. Visserligen vinner en dom angående underhållsbidrag formellt sett rättskraft, men rättskraften saknar praktisk betydelse i den meningen att domen inte utgör hinder för att underhållsfrågan prövas på nytt, i vart fall om det i den nya processen framförs ett påstående om att ändrade förhållanden inträtt eller en tid om minst sex år förflutit från underhållsbidragets fastställande. Utrymmet för att avvisa en talan om jämkning av underhållsbidrag på grund av res judicata är därför mycket begränsat. Huruvida nya förhållanden inträffat och huruvida dessa kan föranleda jämkning får i regel ses inte som ett processuellt spörsmål utan som en materiell fråga som skall prövas i samband med målets avgörande i sak (jfr Högsta domstolens beslut den 8 november 1994, ST 248).

Utrymmet för tillämpning av reglerna om domars rättskraft torde emellertid vara något större i en situation sådan som den i detta mål förevarande, nämligen att en talan om jämkning av underhållsbidrag ogillats och det därefter väcks en ny talan härom. En ny talan om jämkning av underhållsbidrag, som grundas enbart på omständigheter som åberopats eller kunnat åberopas i det första jämkningsmålet, bör inte föranleda att en ny process tillåts, utan dessa omständigheter måste anses omfattade av det ursprungliga avgörandets rättskraft. Om det däremot i den nya jämkningsprocessen åberopas nya omständigheter som påstås ha inträffat efter det tidigare jämkningsmålet, är de allmänna reglerna om att ett s.k. factum superveniens inte prekluderas tillämpliga, till följd varav förutsättningar regelmässigt föreligger för att ta upp den nya talan till materiell prövning. Därvid får avgöras huruvida skäl för jämkning av underhållsbidragen verkligen föreligger eller inte.

Frågan om W.D:s underhållsskyldighet har prövats senast genom hovrättens dom den 29 april 1992. Till stöd för sitt yrkande om jämkning i det målet åberopade han underhållsskyldighet mot ytterligare ett barn samt minskad förvärvsförmåga till följd av sjukdom innebärande att han i vart fall inte genast kunnat återgå till en anställning med samma inkomst som tidigare.

I det nu förevarande målet har W.D. som skäl för jämkning åberopat ändrade förhållanden bestående i försämrad förvärvsförmåga samt utökad försörjningsskyldighet gentemot hustru och barn. Han har vid tingsrätten gjort gällande att den sjukdom som han drabbades av utgjorde giltigt skäl för honom att säga upp sin anställning hos den tidigare arbetsgivaren, att han i allt fall skulle ha förlorat detta arbete på grund av arbetsbrist hos arbetsgivaren, att ökade krav på behörighet för sjöbefälsarbeten medför att hans förmåga att förvärva inkomster som sjöbefäl i allt fall skulle ha minskat samt att svårigheterna på arbetsmarknaden omöjliggjort för honom att få ett nytt arbete. Vidare har han anfört att han - eftersom han blivit underhållsskyldig mot ytterligare ett barn fött i mars 1991, dvs. sedan underhållsskyldigheten bestämdes, och till följd av att hans hustru nu saknar egen inkomst - har rätt att vid beräkningen av storleken av underhållsbidragen åt M.D. och N.D. förbehålla sig ett belopp motsvarande 40 % av basbeloppet samt hela familjens bostadskostnad. Han har dessutom hävdat att han fr.o.m. år 1992 bör ges rätt att förbehållas ett belopp som motsvarar 60 % av basbeloppet för underhåll åt hustrun.

Vad W.D. nu åberopat beträffande sin sjukdom och därav föranledd inkomstminskning har prövats i den tidigare jämkningsprocessen. De förhållanden som inte uttryckligen prövats i denna - W.D:s bristande behörighet för sjöbefälsarbeten, hans möjligheter att erhålla nytt arbete samt frågan om han i allt fall skulle ha förlorat sitt arbete - är enligt hovrättens mening sådant som varit känt eller kunnat åberopas av W.D. vid tidpunkten för den tidigare processen. Dessa förhållanden kan således inte föranleda att saken tas upp till ny prövning.

Emellertid har W.D. i det nu aktuella målet även gjort gällande att hans hustru numera saknar egna inkomster och att han på grund därav skall få göra förbehåll för hennes och det hemmavarande barnets levnadskostnader samt för familjens hela bostadskostnad. W.D. har, såvitt framgår av handlingarna i det tidigare målet, inte åberopat denna omständighet i det målet. Det är här fråga om en ny omständighet som enligt hovrättens mening varken åberopats eller kunnat åberopas av W.D. vid tidpunkten för den tidigare processen. Han måste därför anses vara obetagen att med åberopande härav nu föra en ny process om jämkning av den ursprungliga domen beträffande hans underhållsskyldighet och att därvid få prövat i sak huruvida sådana ändrade förhållanden inträffat som föranleder jämkning. Skäl för att avvisa den vid Kristianstads tingsrätt nu väckta talan har därför inte förelegat. På grund härav bör tingsrättens beslut undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten.

Målnummer Ö 2232/93