NJA 1994 s. 525

I mål vid Ystads TR mellan A.Ö. och I.M. angående vårdnad om barn mm meddelade TR:n d 3 maj 1994 interimistiskt beslut varigenom I.M. ålades att betala underhållsbidrag åt vartdera av parternas två barn med 600 kr i månaden. I.M. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge som i beslut d 31 maj 1994 fastställde TR:ns interimistiska beslut.

I.M. (ombud jur kand Å.B.) ansökte i HD om resning och anförde besvär över domvilla.

Ärendet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Johansson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: I.M. kan utan hinder av HovR:ns beslut hos TR:n påkalla ny prövning av frågan om interimistiskt underhållsbidrag. Beslutet är därför inte av beskaffenhet att kunna bli föremål för resning eller för domvillobesvär. HD avvisar därför resningsansökningen och domvillobesvären.

HD (JustR:n Munck, Lambe och Nilsson) fattade följande slutliga beslut: I.M. har som grund för sina domvillobesvär anfört att HovR:n gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång alternativt att HovR:ns avgörande är så mörkt och ofullständigt att det inte framgår hur rätten dömt i frågan. Som grund för sin resningsansökan har I.M. gjort gällande att HovR:ns rättstillämpning uppenbart strider mot lag.

I.M. kan utan hinder av HovR:ns beslut hos TR:n påkalla ny prövning av frågan om interimistiskt underhållsbidrag. I allt fall när resningsansökan eller besvär över domvilla i en sådan fråga vilar på grunder av det slag som I.M. har åberopat kan likväl ett avgörande i extraordinär väg fylla en funktion. I.M:s talan bör därför inte avvisas.

Till stöd för sin talan har I.M. åberopat att HovR:n underlåtit att motivera sitt beslut. Detta förhållande utgör inte domvilla. Inte heller finns skäl för resning på den grund som han har åberopat. HD lämnar därför domvillobesvären och resningsansökningen utan bifall.

JustR Freyschuss och referenten, JustR Lennander, var skiljaktiga och gillade betänkandet.

JustR Munck tillade: I förevarande ärende aktualiseras frågan om en ansökan om resning och besvär över domvilla kan tas upp till prövning beträffande ett interimistiskt beslut om underhåll enligt FB, trots att beslutet saknar rättskraft.

När det gäller frågan vilka avgöranden som kan bli föremål för resning har det brukat anses att en förutsättning är att resning har någon praktisk funktion att fylla, och detsamma torde gälla i fråga om besvär över domvilla (jfr Welamson, Rättegång VI, 2 uppl s 198 f och 233). HD har med denna utgångspunkt tidigare prövat två ärenden som gällde ansökningar om resning rörande interimistiska beslut enligt FB, det ena (NJA 1988 s 429) avseende ett vårdnadsbeslut och det andra (NJA 1992 s 420) beträffande ett beslut i en umgängesfråga.

I fråga om vårdnadsbeslutet blev resultatet att resningsansökningen ansågs kunna tas upp till prövning. HD åberopade dels att det interimistiska beslutet kunde få ingripande verkningar för parterna, dels att det kunde påverka det slutliga avgörandet. Beträffande umgängesfrågan kom HD till motsatt resultat, varvid HD uttalade att möjligheten att ett interimistiskt beslut om umgänge kunde påverka det slutliga beslutet eller eljest få någon ingripande betydelse för parterna var försumbar.

Hur man skall betrakta förevarande ärende från den synpunkt som således synes ha varit bestämmande för utgången i de båda tidigare ärendena - sannolikheten för att det interimistiska beslutet kan påverka det slutliga avgörandet - kan kanske vara föremål för delade meningar. Närmast till hands synes dock enligt min mening ligga att se saken så att utgången i de tidigare rättsfallen talar för att en resningsansökan bör tas upp till prövning när fråga är om ett interimistiskt beslut om underhållsbidrag, åtminstone om det är den underhållsskyldige som söker resning. Visserligen kan den domstol som prövar underhållsfrågan, om det finns skäl för detta, utan vidare bestämma ett lägre underhållsbelopp genom domen eller genom ett nytt interimistiskt beslut. Men det torde av naturliga skäl vara ganska ovanligt att domen eller det nya interimistiska beslutet avfattas på ett sådant sätt att den underhållsberättigade blir återbetalningsskyldig för den förflutna tiden. För tiden till dess att ett eventuellt nytt avgörande meddelas torde alltså i praktiken det interimistiska beslutet vanligen innebära ett definitivt avgörande så till vida som den underhållsskyldige endast undantagsvis kan räkna med möjligheten att återfå vad han erlagt, även om han skulle lyckas övertyga domstolen om att det provisoriskt bestämda beloppet är för högt.

Till detta kommer emellertid en annan aspekt som gör sig gällande i synnerhet när det som i förevarande ärende anförs besvär över domvilla. Trots att ett interimistiskt beslut inte vinner rättskraft, är det svårt att se att högre instans kan underlåta att pröva domvillobesvär vid mycket allvarliga rättegångsfel, såsom när den domstol som meddelat det interimistiska beslutet har varit obehörig eller meddelat beslutet mot någon som inte har varit part i målet. Möjligheten för den förfördelade parten att påkalla ny prövning hos den domstol där målet är anhängigt kan här inte vara tillfyllest, eftersom denna domstol kan tänkas vidhålla sin oriktiga rättstillämpning. Detsamma bör då rimligen gälla i fråga om samtliga domvillobesvärsgrunder, exempelvis när det som i förevarande fall påstås att beslutet är mörkt och ofullständigt samt att grovt rättegångsfel som påverkat sakens utgång förekommit. Och motsvarande synpunkter gör sig gällande om resning söks under åberopande av uppenbart oriktig rättstillämpning, åtminstone om det påstådda felet är av sådan art att det skulle ha kunnat ligga till grund för besvär över domvilla.

Av intresse är också det avgörande som HD numera - senare än de båda tidigare avgörandena angående interimistiska beslut - har meddelat beträffande resning i fråga om en dom angående vårdnaden om barn (NJA 1993 s 226). En sådan dom vinner visserligen formellt sett rättskraft, men rättskraften saknar praktisk betydelse så till vida som domen inte hindrar att vårdnadsfrågan prövas på nytt (6 kap 6 § FB).

HD fann i 1993 års ärende att ansökan om resning av en vårdnadsdom borde prövas, trots rätten till omprövning i ordinär väg. Nämnda omprövningsrätt borde emellertid inverka på de faktiska möjligheterna att erhålla resning, i vart fall då fråga är om nya omständigheter eller bevis och i synnerhet då dessa hänför sig till tiden efter domen.

Det kan ifrågasättas om det inte skulle vara en fördel att tillämpa det synsätt som ligger till grund för sistnämnda prejudikat även med avseende på de interimistiska besluten och en del andra likartade avgöranden. En resningsansökan skulle alltså i dessa fall oberoende av bristen på rättskraft tas upp till prövning, men de faktiska möjligheterna att erhålla resning skulle vara utomordentligt små, i varje fall när ansökningen grundas på nya omständigheter eller bevis som ju lika gärna kan åberopas hos den domstol som handlägger målet. Därmed skulle man undgå en ofta mycket vansklig - och för parterna fullkomligt ointressant - prövning av frågan huruvida en resningsansökan i det särskilda fallet skall avvisas eller avslås.

En sådan ändrad rättstillämpning synes emellertid inte kunna åstadkommas utan att frågan förs till plenum i HD. Och i förevarande ärende - som av de skäl som anförts inledningsvis enligt min mening under alla förhållanden bör föranleda sakprövning - saknas anledning att aktualisera den frågan.

HD:s beslut meddelades d 22 sept 1994 (nr SÖ 210).