RH 1996:125

L.Å. beviljades skuldsanering av Uppsala tingsrätt (1996-03-01, rådmannen Lars Andersson). Enligt beslutet omfattade skuldsaneringen samtliga L.Å:s skulder som uppkommit före den dag då beslutet att inleda skuldsanering meddelades och därmed även en fordran som Centrala Studiestödsnämnden hade på återbetalningspliktiga studiemedel, en fordran som ännu inte hade förfallit till betalning.

Centrala Studiestödsnämnden överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten måtte besluta att skuldsaneringen inte skulle omfatta de icke förfallna studiemedlen.

L.Å. bestred ändring.

Riksskatteverket avgav yttrande i målet.

Expert Konto AB och Sparbanken Sverige AB, som bereddes tillfälle att yttra sig i egenskap av borgenärer, avhördes inte.

Svea hovrätt (1996-06-04, hovrättslagmannen Arvid Sanmark och t.f. hovrättsassessorn Patrik Alm) ändrade på det sättet tingsrättens beslut att de icke förfallna studiemedlen inte skulle omfattas av skuldsaneringen. Hovrätten anförde därvid följande.

Målet gäller frågan om de återbetalningspliktiga studiemedel som L.Å. har uppburit och som inte har förfallit till betalning skall omfattas av skuldsanering.

Enligt 6 § första stycket skuldsaneringslagen (1994:334) omfattar en skuldsanering alla fordringar på pengar mot gäldenären som har uppkommit före den dag då beslut meddelades att inleda skuldsanering. I andra stycket samma lagrum anges bl.a. att det vid skuldsanering får bestämmas att en fordran, som avses i första stycket och som inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen.

I lagtexten anges således först att alla skulder skall omfattas av saneringen, och därefter tillåts i andra stycket att skulder som inte har förfallit till betalning får undantas från saneringen. Lagtextens uppbyggnad ger således närmast vid handen att det i första stycket har uppställts en huvudregel från vilken undantag kan göras enligt andra stycket.

Frågan om vad som skall gälla i detta avseende för icke förfallna delar av statliga studielån har behandlats i förarbetena till skuldsaneringslagen.

I dessa förarbeten uttalas bl.a. följande. Förfallna delar av ett studielån bör alltid omfattas av en skuldsanering medan det i varje enskilt fall måste prövas i vilken utsträckning icke förfallna studielån skall göra det. Den delen av skulden som förfaller i framtiden bör i princip omfattas av en skuldsanering men det bör i det enskilda fallet kunna bestämmas att denna del inte omfattas av skuldsaneringen. Man bör i "de allra flesta fall" utnyttja möjligheten att undanta den del av studielånet som förfaller i framtiden från att omfattas av en skuldsanering. Endast i "mycket sällsynta undantagsfall" kan det mot bakgrund av skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte finnas skäl att även låta denna del av studielånet omfattas av en skuldsanering (se prop. 1993/94:123 avsnitt 4.6.3, s. 119 ff). Något längre fram i motivtexten sägs "-- -- -- inte skall omfattas av skuldsaneringslagen. Att så regelmässigt bör bestämmas avseende krav på återbetalning av statliga studielån har berörts i avsnitt 4.6.3." (s. 139).

Sammanfattningsvis kan följande sägas om lagtext och förarbeten. Ordalydelsen i lagtexten ger närmast vid handen att bestämmelserna i 6 § andra stycket skall tillämpas bara i undantagsfall. Lagtexten innehåller ingen särskild bestämmelse för icke förfallna statliga studielån. I propositionstexten har i frågan om dessa lån skall omfattas eller ej olika uttryck använts, nämligen dels "de allra flesta fall", dels "mycket sällsynta undantagsfall" och dels "regelmässigt".

Det är mot bakgrund av lagtext och motivuttalanden inte möjligt att uppställa en någorlunda enhetlig regel om hur icke förfallna studielån bör behandlas vid skuldsanering. Denna fråga får då i nuvarande läge, när någon vägledande praxis inte finns, prövas med hänsyn till vad som kan vara skäligt i det enskilda fallet. Härvid får vikt främst fästas vid skuldens storlek, gällande regler om återbetalning i studiemedelssystemet och studiemedelstagarens personliga förhållanden.

Centrala studiestödsnämndens fordran på L.Å. uppgår till 16 844 kr och är inte förfallen till betalning. Hon är nu 39 år gammal och har varit sjukskriven en längre tid. Hennes möjligheter att börja arbeta förefaller små. De studier som lånet upptogs för synes inte heller ha medfört att hennes möjligheter på arbetsmarknaden förbättrades. L.Å. har erhållit studiemedlen före år 1989. Bestämmelserna i 8 kap.studiestödslagen (1973:349) i deras äldre lydelse är härvid tillämpliga (se övergångsbestämmelserna till ändring i studiestödslagen 1988:877). Dessa bestämmelser är i olika avseenden förmånliga för den återbetalningsskyldige och innebär bl.a. att denne vid låga inkomster aldrig behöver betala den årliga "avgiften", återbetalningen för året, och att det finns möjligheter att under vissa förutsättningar få lånet avskrivet.

Enligt hovrättens mening bör dessa generösa regler inom det äldre regelsystemet för återbetalning av återbetalningspliktiga studiemedel tillmätas förhållandevis stor vikt vid frågan om icke förfallna studielån skall omfattas av en skuldsanering eller ej.

Med hänsyn till att L.Å:s nu aktuella studielån avser ett ganska litet belopp, till hennes förhållandevis låga ålder och till de generösa reglerna inom studiemedelssystemet för återbetalning m.m. finner hovrätten att det inte föreligger tillräckliga skäl att låta L.Å:s icke förfallna studielån omfattas av skuldsaneringen. Vad som framkommit om L.Å:s personliga förhållanden kan inte ändra denna bedömning.

Referenten, hovrättsrådet Richard Ljungqvist, var skiljaktig och anförde:

Huvudprincipen enligt 6 § första stycket skuldsaneringslagen är att alla fordringar som har uppkommit före den dag då det beslutas att skuldsanering skall inledas skall omfattas av saneringen. Vissa fordringar kan dock enligt andra stycket i samma lagrum undantas från denna. Det gäller bl.a. sådana fordringar som inte har förfallit till betalning. Det framgår emellertid inte av lagtexten att huvudprincipen är att sådana fordringar skall undantas. Tvärtom ger ordalydelsen vid handen att bestämmelsen i andra stycket bara skall tillämpas i undantagsfall.

Studieskulder behandlas ganska ingående i förarbetena till skuldsaneringslagen (prop. 1993/94:123 s. 119 ff och 139 f). Uttalandena är enligt min mening emellertid motsägelsefulla. Där anförs bl.a. att även skulder som inte förfallit till betalning i princip bör omfattas av saneringen men det bör i det enskilda fallet kunna bestämmas att sådana inte omfattas av denna. Sedan uttalas att man i de flesta fall bör utnyttja möjligheten att undanta studielån som inte har förfallit till betalning (a. prop. s. 122 my).

Hade lagstiftaren åsyftat att icke förfallna studielån regelmässigt skulle undantas från skuldsanering, borde man enligt min mening låtit detta framgå av lagtexten. Nu ger denna inte utrymme för en sådan tolkning. Jag anser inte heller att uttalandena i förarbetena utgör ett tillräckligt stöd för en sådan tillämpning av bestämmelsen.

På grund av det nu anförda gör jag följande bedömning av den i målet aktuella frågan.

L.Å:s studieskuld är visserligen inte särskilt stor. Såvitt kommit fram har de studier som har föranlett skuldsättningen emellertid inte medfört att hennes möjligheter på arbetsmarknaden har förbättrats eller att hon eljest har haft någon nytta av studierna. Det förefaller inte särskilt sannolikt att hon någonsin kommer att kunna återbetala skulden.

Med beaktande av skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte och L.Å:s personliga förhållanden finner jag därför inte anledning att frångå den bedömning som tingsrätten har gjort. Vad Centrala studiestödsnämnden har anfört om möjligheter till betalningsanstånd och avskrivning av skulden i en framtid föranleder inte någon annan bedömning.

Jag fastställer följaktligen tingsrättens beslut.

Målnummer Ö 1188/96