RH 1996:126
Ett målsägandebiträde som förordnats vid tingsrätten har ansetts inte ha kvar sin behörighet som sådant biträde i den situationen att tingsrätten lämnat åtal och skadeståndsanspråk utan bifall och åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom.
D.A. åtalades vid Nacka tingsrätt för misshandel av N.A. Jur.kand. C.S. förordnades till målsägandebiträde för N.A. N.A. yrkade att D.A. skulle förpliktas att betala skadestånd till henne med visst belopp. Nacka tingsrätt ogillade åtalet och skadeståndsanspråket.
N.A. överklagade ensam tingsrättens dom i såväl ansvars- som skadeståndsdelen. Hon yrkade -- såvitt nu är i fråga -- att C.S. skulle tillåtas biträda henne i hovrätten som målsägandebiträde. Som skäl för att C.S:s förordnande som målsägandebiträde skulle gälla även i hovrätten anförde N.A., beredd tillfälle därtill, bl.a. att hon hade stora svårigheter att förstå och tala svenska språket, att hon behövde stöd av ett målsägandebiträde för att föra talan i hovrätten och att hon inte hade råd att anlita ett privat ombud.
Svea hovrätt (1996-08-19, hovrättslagmannen Lars-Olov Hillerudh samt hovrättsråden Claes Örn och Ingegerd Thuresson, referent) fann att C.S:s uppgift som målsägandebiträde i anledning av tingsrättens förordnande härom inte kvarstod i målet i hovrätten.
Hovrätten anförde i sina skäl:
Enligt 2 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde i dess lydelse före den 1 april 1994 fick målsägandebiträde inte förordnas sedan åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom. I lagens förarbeten uttalades att av regleringen följer också att det inte kan anses ingå i ett vid tingsrätten förordnat biträdes uppgifter att hjälpa målsäganden med ett överklagande i ansvarsdelen (se prop. 1987/88:107 s. 24 f. och 38).
Genom lagändring år 1994 (SFS 1994:59) togs ur 2 § bort förbudet mot att förordna målsägandebiträde sedan åklagaren valt att inte överklaga tingsrättens dom. Förbudet fördes i modifierad form över till 1 § andra stycket, vari nu föreskrivs att målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.
Ändringarna i 1 och 2 §§ var främst en följd av den ändring som i samma lagstiftningsärende gjordes i 3 § och som tog sikte på att ge målsäganden möjlighet att med hjälp av målsägandebiträdet överklaga tingsrättens dom i fråga om skadeståndet (se prop. 1993/94:26 s. 27 ff). Syftet med lagändringen synes närmast ha varit att vidga målsägandebiträdets behörighet till att omfatta ett tillvaratagande av målsägandens intressen i högre rätt i den situationen att åklagaren eller den tilltalade klagat i ansvarsdelen, oavsett om tingsrätten fällt eller frikänt den tilltalade. Lagändringen synes också ha syftat till att ge målsägandebiträdet behörighet att hjälpa målsäganden med ett överklagande i den situationen att såväl åklagaren som den tilltalade avstått från att överklaga en fällande dom. Någon behörighet för målsägandebiträdet att företräda målsäganden i högre rätt i det fall åtalet ogillats torde enligt hovrättens mening inte ha varit avsedd. Frågan har inte kommenterats i lagens förarbeten.
Det anförda leder till den slutsatsen att det inte ingår i ett målsägandebiträdes uppgift att hjälpa målsäganden med ett överklagande i ansvarsdelen om åklagaren har valt att inte överklaga en dom genom vilken tingsrätten har ogillat ett åtal. Härav följer att det inte är i linje med lagstiftningens ändamål att ett målsägandebiträdes behörighet omfattar ett överklagande i vidhängande skadeståndsfråga. Lagtextens utformning i 3 § andra stycket sista meningen hindrar inte den tolkning som här förs fram.
I förevarande mål har tingsrätten lämnat åtalet och skadeståndsyrkandet utan bifall och åklagaren har valt att inte överklaga tingsrättens dom.