Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen, som är en del av regeringens program för att förbättra brottsoffrens ställning, föreslås att målsäganden får rätt till ett eget juri- diskt biträde — ett målsägandebiträde — vid förundersökning och rättegång rörande vissa typer av brott. Det gäller i första hand mål som rör grövre sexuella övergrepp. Om det kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. skall målsägandebiträde kunna förordnas även i mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag av våld eller annan intcgn'tetskränkning. Målsägandebiträdet skall förordnas av domstol på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Detta skall kunna ske så snart förundersökning inletts.

Målsägandebiträdets uppgift är att ta till vara målsägandens intressen och ge stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången. Biträdet skall även kunna hjälpa målsäganden med att biträda åtalet och med att föra talan om enskilt anspråk.

Målsägandebiträdet föreslås få rätt till ersättning för sitt arbete enligt samma normer som gäller för biträde vid allmän rättshjälp enligt rätts- hjälpslagcn. Biträdeshjälpen skall i princip vara kostnadsfri för målsägan- den.

Bestämmelserna om målsägandebiträde tas in i en särskild lag som föreslås träda i kraft den 1ju1i 1988.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till

Lag om målsägandebiträde Härigenom föreskrivs följande.

1 & 1 mål om brott enligt 6 kap. 1—6 åå eller försök till brott enligt 6 kap. 1—4 eller oå brottsbalken skall. sedan förundersökning har inletts. ett särskilt biträde för målsäganden (målsägandebiträde) förordnas, om det inte på grund av särskilda omständigheter kan antas att målsäganden saknar behov av sådant biträde.

Om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övri- ga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. skall. sedan förundersökning har inletts, målsägandebiträde förordnas även i mål om

1. brott enligt 6 kap. 7— 10 å. försök till brott enligt 6 kap. 8 eller9 å eller förberedelse eller stämpling till brott enligt 6 kap. 1 &. 4 & andra stycket eller 9 & brottsbalken.

2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken. på vilket fängelse kan följa. eller försök till sådant brott.

3. brott enligt 8 kap. 5 eller 6 % brottsbalken eller försök till sådant brott.

2 ä Målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall läggas ned eller sedan åklagaren avstått från att fullfölja talan mot dom i målet.

3 %& Målsägandebiträdct skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. 1 målsägandebiträdets uppgift ingår inte att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. om detta görs av åklagaren.

4 5 Målsägandebiträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Vid förordnandet tillämpas 21 5 första stycket rättshjälpslagen (1972:429).

I fråga om byte av målsägandcbiträde och rätt för sådant biträde att sätta någon annan i sitt ställe tillämpas 21 å andra och tredje styckena rätts- hjälpslagen.

Målsägandebiträdet skall entledigas. om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.

I övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde rättegångsbalkens regler om rättegångsbiträdc.

5 & Målsägandebiträdet har rätt till ersättning i enlighet med vad som enligt 22 & rättshjälpslagen (1972z429) gäller för biträde vid allmän rätts- hjälp.

6 5 Om ett målsägandebiträde förordnas. ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk i samma utsträckning som om målsäganden beviljats allmän rättshjälp med anledning av en sådan talan.

7 5 Beslut i frågor som avses i denna lag fattas av rätten. 1 de fall som avses i 6 äfår dock målsägandcbiträdet själv besluta om utredningi samma utsträckning som enligt 24 & rättshjälpslagen (19721429) gäller för biträde vid allmän rättshjälp.

|»)

• Sida 3
•  Original

85 Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om skyldighet för den Prop. ]987/88;1()7 tilltalade eller annan att till staten återbetala kostnader som enligt rättens beslut betalats av allmänna medel gäller även i fråga om kostnader enligt denna lag.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1988.

'_N

• Sida 4
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 15 &. 23 kap. 5. 10 och 11 55.5 samt 49 kap. 7 s" rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap. 15 &”

Målsägande. som hörs med an- ledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art el- ler annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången. får åtföljas av lämplig person som sådant stöd.

Målsägande. som hörs med an- ledning av åklagarens talan och som med hänsyn till brottets art el- ler annars kan antas vara i behov av personligt stöd under rättegången. får åtföljas av lämplig person som sådant stöd (stödperson). Sådan stödperson som rätten har känne- dom om skall om möjligt underrät- tas om rättegången.

I vissa fall katt målsägandebiträ- de järordnas enligt lagen () 988.000) om målsägandebiträde.

Målsägandebiträde skall kallas till huvud/Q'irhandling eller annat sanunanträde [ rätten där måls- äganden eller målsägandens ställ- ji'ireträdare skall höras.

23 kap. 5 &:

Skall enligt 21 kap. 3 a & offentlig försvarare utses för den misstänk- te, åligger det undersökningsleda- ren att göra anmälan om det hos rätten.

Skall enligt 21 kap. 3 a åoffentlig försvarare utses för den misstänk- tc. åligger det undersökningsleda- ren att göra anmälan om det hos rätten. Undersökaingsledaren skall också göra anmälan hos rätten. om målsäganden begär att få ett måls- ägandehiträde eller om det annars finns anledning attförordna ett så- dan! biträde.

10 å Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara.

Undersökningsledaren har att bestämma. huruvida annan än vitt- ne tnå överi'ara förhör. Vid förhör. som enligt 18 å andra stycket hälles på den misstänktes begäran. äge

' Senaste lydelse 19871747. 3 Senaste lydelse 1983z920.

Undersökningsledaren skall be.- stämma om någon annan än ett vitt- ne jär närvara vid förhör. Vid för- hör. som enligt 18 .5 andra stycket hålls på den misstänktes begäran.

• Sida 5
•  Original

Nuvarande lydelse

han och hans försvarare att närV' - ra. Även vid annat förhör mä. om det kan ske utan men för utredning- en. försvarare vara tillstädes.

Är den som höres Linder 15 är. bör. om det kan ske utan men för utredningen. den som har vårdna- den om honom vara närvarande vid förhöret.

Undersökningsledaren äge för- ordna. att vad som förekommit vid förhör icke får uppenbaras.

Föreslagen lydelse

har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid annat förhörfår försvarare närvara. om det kan ske utan men för utredningen.

tl'Iålsägandebiträde ltar rätt att närvara i'idjörlu'ir med målsägan— den.

Är den som hörs under 15 år. bör den som har vårdnaden om honom vara närvarande vid förhöret. om det katt ske utan men för utredning- en.

Undersökningsledaren får för- ordna att vad som förekommit vid förhör inte får uppenbaras.

115

Är den misstänkte eller hans för- svarare närvarande vid förhör. må han i den ordning undersökningsle- daren bestämmer framställa frågor till den som höres. Utan undersök- ningsledarens tillstånd mä ej un- natt. som är närvarande vidjörhör, därunder meddela sig med den hör- de.

Är den misstänkte eller hans för- svarare närvarande vid förhör. får han i den ordning undersökningsle— daren bestämmer framställa frågor till den som hörs. Detsamma gäller mälsägandehiträde vid förhör med målsäganden. Om någon annan är närvarande vid förhör. får denne inte utan undersökningsledarens tillstånd rid förhöret meddela sig med den hörde.

49 kap. 7 ?

Har underrätt förklarat en doma— re jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brottmål. skall iuzderrättens beslut stå fast.

Har tingsrätten förklarat en do- mare jävig eller bifallit en begäran om rättshjälp åt misstänkt i brott- mål eller jörordnat målsägrmdehi- träde. fär tingsrättens beslut inte t'irerklagas.

Denna lag träderi kraft den ljuli 1988.

"* Senaste lydelse 1983: 370.

Ul

• Sida 6
•  Original

3. Allmän motivering 3.1 Inledning

Som framgått av min redogörelse för gällande ordning finns det redan nu ett antal stödformer som syftar till att tillgodose. brottsoffrens — eller med RB:s terminologi målsägandenas — behov av personligt stöd och juridisk hjälp. För en målsägande som skall höras i rättegången finns möjligheten att anlita en s. k. stödperson. Om målsäganden för talan om skadestånd är åklagare och polis skyldiga att hjälpa till med detta. en skyldighet som har skärpts fr.o.m. den 1 februari 1988 (jfr prop. 1987/8821). [ mera komplice- rade fall kan målsäganden få rådgivning och allmän rättshjälp enligt rätts- hjälpslagen (1972z429).

Redan i samband med ändringarna i lagstiftningen om sexualbrott år 1984 uppmärksammades den särskilt utsatta situationen för målsägandena i mål om sexualbrott. Detta föranledde att regeringen utfärdade tilläggsdi- rektiv till rättshjälpskommitte'n. Kommitténs undersökningar bekräftar att det föreligger ett mycket starkt behov av. hjälp till målsägandena i dessa mål. Även vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har det rätt en bred enighet om att många målsägande behöver mer personlig hjälp i brottmålet än vad samhället för närvarande erbjuder.

Reformarbetet på det straffprocessuella området har under många år koncentrerats på att på olika sätt förbättra den misstänktes ställning i brottmålsprocessen. Denna inriktning är naturlig och-riktig. Den misstänk- te. som blir utsatt för samhällets ingripande. har ett befogat intresse av ett förfarande som uppfyller högt ställda krav på rättssäkerhet. Det är både ett allmänt och ett enskilt intresse att ingen oskyldig skall bli dömd.

Som jag anförde inledningsvis är det emellertid angeläget att genom lagstiftning förbättra även brottsoffrens många gånger besvärliga situation. Som ett led i detta är enligt min mening tiden nu mogen att ge målsägande- na bättre hjälp och stöd i samband med förundersökningen och rättegång- en. Eftersom såväl kommitténs överväganden som den allmänna debatten fokuserats vid sexualbrottsoffer. kommer jag i det följande att uppehålla mig främst vid mål om sexualbrott. Jag återkommer emellertid senare till

• Sida 17
•  Original

frågan om en utvidgad hjälp till målsägandena skall omfatta även andra grupper än sexualbrottsoffren.

3.2. Utvidgad rättshjälp till målsäganden genomjuridiskt biträde

Mitt förslag: Målsägandens ställning stärks genom att det införs en möjlighet för målsäganden att på statens bekostnad få ett särskilt juridiskt biträde — ett målsägandebiträde —- under förundersökning och rättegång rörande vissa brott. Även sådana målsägande som formellt inte är parter i rättegången utan endast skall höras i anled- ning av brottet får möjlighet att erhålla målsägandebiträde.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran kommitténs förslag såvitt det avser rätt till juridiskt biträde även till målsägande som inte är part i rättegången. Några instanser. däribland hovrätten över Skåne och Blekinge. har dock ansett att behovet av att förbättra målsägandens situation tillgodoses på ett bättre sätt genom en vidareutveckling av redan befintliga institut.

Skälen för mitt förslag: För den som blivit utsatt för ett sexuellt över- grepp är det många gånger mycket påfrestande att ta initiativ till en polisut- redning av brottet genom att anmäla det. Och även om offret gör anmälan och deltar i utredningsskedets inledning. kan det vara svårt för henne att orka med de senare skedena av förfarandet. Inte minst den i allmänhet offentliga huvudförhandlingen kan vara krävande. .

Det nu sagda belyses av att anmälningsfrekvensen i fråga om våldtäkts- brott enligt tillgängliga undersökningar är låg. Det framstår som i hög grad osäkert om 1984 års ändringar i sexualbrottslagstiftningen har medverkat till någon mer avgörande ökning av anmälningsfrekvensen. Det är enligt rättshjälpskommitténs studier mycket vanligt att den som anmält ett sexualbrott senare vill ta tillbaka sin anmälan. '

Det kan naturligtvis finnas olika anledningar till att en målsägande avstår från att anmäla ett sexualbrott eller fullfölja en anmälan. För det första gäller det brott som djupt har kränkt målsägandens personliga integritet och som det därför kan kännas mycket svårt att ånyo konfronteras med t. ex. vid ett förhör. Vidare blir det vid förtindersökningen och rättegången inte sällan nödvändigt att gå in på förhållanden som normalt hör till den strängt personliga sfären. Ibland har målsäganden dessutom en nära rela- tion till den misstänkte. Detta gör det normalt svårare för målsäganden att ta initiativ till ett rättsligt förfarande och fullfölja det. Detta gäller särskilt om en försoning mellan målsäganden och den misstänkte har skett efter brottet.

Det ställs höga krav på dem som skall utreda brott av så känslig natur som sexualbrott och liknande. Men även om dessa uppgifter anförtros väl ? kvalificerad och utbildad personal inom rättsväsendet. kommer man inte

• Sida 18
•  Original

ifrån att en närmare utredning av brottet. med bl. a. detaljerade förhör. kan ' kännas förnedrande och pressande för målsäganden. Jag är därför beredd att instämma i rättshjälpskommitténs slutsats att en grundläggande orsak till att så många sexualbrott aldrig anmäls — och att så många utredningar om sådana brott aldrig leder till något åtal — är att målsäganden inte vill utsätta sig för eller inte orkar med de påfrestningar som anmälan. polisut- redning och rättegång för med sig. En sådan slutsats stöds också av kriminologiska undersökningar som kommittén redovisat.

Som kommittén påpekat måste man vid utredningar om sexualbrott — där det är mycket vanligt att den misstänkte förnekar gärningen — även med den sedan år 1984 gällande lagstiftningen på området inte sällan gå igenom det påstådda händelseförloppet i detalj och undersöka relationen mellan målsäganden och den misstänkte. Det är därför ofta ofrånkomligt att målsäganden utsätts för många och svåra frågor. För målsägandens tilltro till de brottsutredande organen är det viktigt att hon förstår varför dessa frågor måste ställas och att hon inte utsätts för onödigt lidande.

Det behöver knappast påpekas att situationen för målsäganden i ett förnekat sexualbrottmål är särskilt besvärlig. ] många fall är målsägandens uppgifter helt avgörande för utgången av målet. Det är i allmänhet bara gärningsmannen och offret som kan berätta vad som skett. Målsägandens berättelse är ofta åklagarens huvudsakliga bevisning i den här typen av mål. Det är vanligt att uppgift står mot uppgift. Den misstänkte har ofta ett starkt intresse av att förringa målsägandens trovärdighet och att framställa henne i ofördelaktig dager. Detta kan komma till uttryck'dels i de frågor som den offentlige försvararen ställer till målsäganden vid huvudförhand- lingen i målet. dels i den tilltalades berättelse. som ofta avges medan målsäganden är närvarande. När åklagaren. försvararen och ofta även domstolen utsätter målsäganden för många och kanske upprepade frågor kan detta lätt ge henne uppfattningen att man ifrågasätter hennes uppgifter. Målsäganden bör så långt möjligt slippa kränkande eller onödiga frågor. Hon måste få insikt om att det är i hennes eget intresse att lämna fullständi- ga och sanningsenliga uppgifter. Hon bör också få veta vilka regler som gäller i olika hänseenden vid rättegången. t. ex. rörande möjligheterna att slippa förhöras i den tilltalades närvaro och att begära att förhandlingen hålls inom stängda dörrar.

Man kan givetvis hävda att uppgiften att hjälpa målsäganden redan nu åvilar — eller. som sagts av ett par remissinstanser. i varje fall bör åvila -— polis. åklagare och domstolar och att möjligheten att förordna stödperson täcker behovet av mer personligt stöd.

Rättshjälpskommitténs undersökningar visar att man uppnått påtagliga förbättringar för målsäganden. när företrädare för rättsväsendet i det en- skilda fallet genom samtal med målsäganden har vinnlagt sig om att upply- sa målsäganden om bl.a. förundersökningens och rättegångens förlopp. Jag vill också betona vikten av att så sker i möjligaste mån. Samtidigt kan jag i likhet med kommittén konstatera att det många gånger kan vara svårt för rättsväsendets företrädare att tillgodose målsägandens behov av per- sonligt stöd utan att samtidigt riskera myndigheternas anseende för objek- tivitet och opartiskhet. Det sagda illustreras av att det bland dem som i sitt

• Sida 19
•  Original

arbete inom rättsväsendet kommer i kontakt med brottsoffer finns skilda uppfattningar om hur aktivt man kan stödja målsäganden utan att riskera att anses partisk. Till detta kommer att arbetsbelastningen ofta är stor och att tidsramarna snäva just i de mål där målsägandens behov av hjälp är störst.

När det gäller stödpersoner enligt 20 kap. l5 ?" RB visar kommitténs undersökningar för det första att möjligheten att anlita en stödperson har utnyttjats förhållandevis sparsamt. Som stödpersoner hade oftast medver- kat tjänstemän inom sjukvården eller socialtjänsten. Dessa hade i allmän- het ringa erfarenhet av hur en rättegång går till och saknade i regel kunska- per om brottmålsprocessen. Deras medverkan i rättegången inskränkte sig till att utgöra ett rent personligt stöd åt målsäganden, och de ingrep inte aktivt under rättegången. De som medverkat som stödpersoner hade själva allmänt den uppfattningen att målsägandens behov av stöd och hjälp i sexualbrottmål endast delvis kunde tillgodoses av personer utan vana vid brottmålsprocessen.

Mot bakgrund av kommitténs redovisning instämmer jag i dess bedöm- ning att målsägandens behov mest effektivt kan tillgodoses genom att målsäganden får rätt till ett egetjuridiskt biträde i brottmålet. Biträdet kan som kommittén föreslagit lämpligen kallas målsägandebiträde.

Det behov av stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången somjag beskrivit i det föregående föreligger i princip oavsett om målsägan- den för någon egen talan. t.ex. om skadestånd. eller ej. Ett målsägandebi- träde bör därför kunna förordnas även om målsäganden inte intar en direkt partsställning i rättegången utan endast medverkar för att höras med anled- ning av åklagarens talan.

Lagrådet har i sitt yttrande anfört att man inte funnit anledning att ifrågasätta behovet av att det. vid sidan av det bistånd som kan lämnas målsägande genom stödpersoner och biträden enligt rättshjälpslagen. in- förs ytterligare en form av biträdeshjälp i vissa typer av brottmål.

Jag återkommer strax till vilka uppgifter ett målsägandebiträde skall ha och vilken ställning han bör inta i rättegången. Jag skall dock först — mot bakgrund av vadjag nu sagt om målsägandenas behov av hjälp och stöd — uppehålla mig vid frågan i vilka typer av brottmål man bör ha en möjlighet att förordna målsägandebiträde.

3.3. Vid vilka typer av brott bör målsägandebiträde kunna förordnas?

Mitt förslag: I mål som rör grövre sexualbrott skall målsägandebiträ— de i allmänhet förordnas. Undantag görs dock för de fall där det kan antas att behov av biträde saknas. 1 mål om vissa andra typer av grövre brott med inslag av våld eller annan integritetskränkning får målsägandebiträde förordnas. om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.

• Sida 20
•  Original

Kommitténs förslag: Målsägandebiträde skall endast kunna förordnas i mål om grövre sexualbrott. '

Remissinstanserna: De flesta av dem som godtagit att en möjlighet till målsägandebiträde införs anser att tillämpningsområdet för en reform bör vidgas i förhållande till kommitténs förslag. Man pekar därvid bl. a. på mål om kvinnomisshandel.

Skälen för mitt förslag: 1 de direktiv som låg till grund för rättshjälpskom- mitténs arbete uttalades att kommittén hade att ta upp frågan om utvidgad rättshjälp åt i första hand kvinnor som har utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. I den allmänna debatten har behovet av hjälp i allmänhet förutsatts vara störst hos dem som utsatts för. våldtäkt. ] Danmark har hittills endast våldtäktsoffer haft rätt till biträde. Detsamma har varit fallet i Norge. även om man där numera utvidgat området till vissa andra brott.

Ett viktigt skäl till att man i Danmark. liksom ursprungligen i Norge. valde att ge endast våldtäktsoffer biträde. var att man ansåg attjust dessa målsägande under förundersökning och rättegång utsattes för särskilt pres- sande och ibland kränkande frågor. bl.a. om sitt sexualliv. Detta sades vara en konsekvens av våldtäktsbrottets konstruktion. enligt vilken sam- tycke eller förmodat samtycke i dessa fall utesluter ansvar för brott.

Som jag tidigare redovisat är det inte sällan ofrånkomligt att man vid utredningen av ett sexualbrott — även efter de lagändringar som trädde i kraft år l984 — måste utsätta målsäganden för ingående förhör angående de närmare detaljerna vid övergreppet. Detta är i Sverige inte så mycket beroende på själva brottets konstruktion ijuridiskt hänseende. utan mera på att det är nödvändigt för att man skall kunna belysa frågor om gärnings- mannens uppsåt och om brottets rubricering och straffvärde.

I enlighet med vad jag tidigare sagt är en viktig uppgift för målsägande- biträdet att få målsäganden att förstå varför man under förundersökningen och rättegången måste ställa så detaljerade frågor av djupt personlig natur. Vidare skall biträdet bevaka att målsäganden inte utsätts för onödigt obe- hag vid förhör m.m. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har det rätt enighet om att ett behov av biträdeshjälp av denna typ regelmässigt föreligger inte bara i mål som rör våldtäkt utan också i mål om andra grövre sexualbrott. Jag instämmer i den bedömningen. I mål av denna typ bör det därför vara huvudregel att målsäganden har rätt till biträde. låt vara att man behöver en möjlighet att avslå en framställning om biträde. om ett sådant med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet undantagsvis skulle vara obehövligt. Enligt min mening kan det vara lämpligt att en sådan presumtion för målsägandebiträde får gälla i mål om brott enligt: 6 kap. l—6 så brottsbalken. således mål om våldtäkt. grov våldtäkt. sexuellt tvång. sexuellt utnyttjande. sexuellt utnyttjande av underårig. grovt sexu- ellt utnyttjande av underårig. sexuellt umgänge med barn. försök till såda— na brott samt sexuellt umgänge med avkomling eller med syskon. Jag återkommer strax till frågan hur övriga mål om sexualbrott bör behandlas i fråga om rätt till målsägandebiträde.

Även om det således är i mål om grova sexualbrott som man kan säga att det finns ett mera generellt behov avjuridiskt biträde för målsäganden som inte kan tillgodoses inom ramen för nuvarande ordning. är det självklart att

• Sida 21
•  Original

man i enskilda fall rörande brottslighet av annan art kan konstatera att målsäganden har ett ungefär lika stort behov av biträde. Frågan är då vad det är som karakteriserar dessa fall och om man kan fånga upp dem utan att för den skull riskera att systemet med målsägandebiträde utnyttjas i en sakligt sett onödigt stor omfattning.

Enligt min mening bör tlera krav vara uppfyllda för att det skall vara rimligt att samhället — bortsett från de tidigare behandlade målen om grova sexualbrott — skall ta på sig kostnaden för juridisk hjälp åt målsäganden även i de fall där denne inte för någon egen talan i målet. För det första bör själva brottet vara av kvalificerat slag och ha inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör situationen i målet vara sådan som den som enligt vad jag tidigare beskrivit generellt föreligger i våldtäktsmålen. alltså att det kan förväntas att målsäganden kommer att bli utsatt för ingående och pressan- de förhör. Det är. som jag tidigare sagt. särskilt i sådana mål som ett biträde kan göra en insats. framför allt genom att vaka över att förhöret inte blir onödigt pressande för målsäganden och att inte ovidkommande frågor ställs. men även genom att försöka få målsäganden att förstå avsik- ten med förhöret och vikten av att lämna fullständiga och sanningsenliga uppgifter.

Vid sidan av sexualbrotten är det i debatten och vid remissbehandlingen av kommitténs betänkande framför allt mål om kvinnomisshandel som nämnts som lämpade för en ordning med målsägandebiträde. Med kvinno- misshandel brukar då avses misshandel som förövas mot en kvinna av hennes make. sambo eller annan man som står henne nära eller som hon tidigare haft en nära relation till.

Enligt min mening ärjust mål om kvinnomisshandel ett bra exempel på fall där det enligt de kriterier som jag nyss angav kan vara befogat att låta målsäganden få ett eget juridiskt biträde. Så kan vara fallet om målet rör ett särskilt allvarligt eller ett upprepat övergrepp och målsäganden är i ett särskilt utsatt läge i rättegången. t. ex. därför att det inte finns någon annan bevisning än hennes berättelse.

Samtidigt är det knappast befogat att särbehandla just de nu angivna fallen i fråga om rätten till målsägandebiträde. Målsäganden kan i det enskilda fallet ha nog så ömmande skäl att få hjälp i mål om andra typer av våldsbrott och brott mot frihet och frid. Ett exempel kan vara en åldring som utsatts för ett grovt våldsbrott. En reglering bör därför vara mera generell. En lämplig avvägning kan enligt min mening uppnås. om man öppnar en begränsad möjlighet till målsägandebiträde i mål om sådana brott enligt 3 och 4 kap. brottsbalken (brott mot liv och hälsa samt brott mot frihet och frid) som har fängelse i straffskalan samt i mål om rån och grovt rån. Jag är medveten om att en sådan reglering kommer att omfatta även vissa brott i fråga om vilka det är svårt eller omöjligt att tänka sig att behov av målsägandebiträde i praktiken skall uppstå. men den nu förorda- de tekniken är enligt min mening ändå att föredra framför en detaljerad uppräkning. Med den sistnämnda lösningen riskerar man dels att vissa fall som sakligt sett motiverar målsägandebiträde faller utanför tillämpnings- området. dels att lagtekniska komplikationer uppstår.

Jag vill understryka att målsägandebiträde i dessa förhållandevis vanliga mål inte bör förordnas regelmässigt utan bara när det är starkt påkallat av

• Sida 22
•  Original

förhållandena i det enskilda fallet. För att markera vikten av restriktivitet bör lagtexten utformas så att biträde i dessa mål skall kunna förordnas endast om det kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde.

Jag har i det föregående förordat att målsägandebiträde regelmässigt skall förordnas i vissa mål om grova sexualbrott. Jag har därvid gjort en något snävare avgränsning på ett par punkter än vad som följer av kommit- téns förslag. Enligt mitt förslag skall sålunda mål om koppleri och grovt koppleri. försök till sådana brott samt mål om förberedelse och stämpling till sexualbrott inte omfattas av en presumtionsregel. Enligt min mening kan det istället vara lämpligt att dessa brott — i fråga om vilka ett generellt behov av målsägandebiträde knappast kan anses föreligga — får följa samma regler som enligt vad jag nyss sade bör gälla grova våldsbrott och liknande. I en sådan reglering bör också. med tanke på sexualbrottens speciellt känsliga karaktär för målsäganden. tas med även övriga brott enligt 6 kap. brottsbalken. Den nu föreslagna regleringen kommer alltså att omfatta koppleribrotten (8—9 åå) samt försök till sådana brott. sexuellt ofredande (7 &) och förförelse av ungdom (l0 &) samt förberedelse och stämpling till sexualbrott enligt 6 kap. 12 å brottsbalken.

Jag är medveten om att det även i mål om andra brott än de nu nämnda kan förekomma behov av stöd och hjälp åt målsäganden. Enligt min mening är det emellertid lämpligt att man nu begränsar en reform till sådana typer av mål där man kan förvänta att behovet av biträde har någon större frekvens. Man bör självfallet utvärdera den nu föreslagna reformen och får då anledning att överväga om möjligheten till biträde bör utsträckas även till andra typer av brottmål. I sammanhanget bör också framhållas vikten av att åklagaren i de fall där målsäganden inte har möjlighet att få biträdeshjälp under rättegången beaktar målsägandens behov av stöd och hjälp.

Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa tillz'impningsfrågor.

3.4. Närmare om målsägandebiträdets uppgifter

Mitt förslag: Vid förundersökning och rättegång i mål om allmänt åtal skall målsägandebiträdet stödja och hjälpa målsäganden i olika hänseenden. Biträdet skall upplysa målsäganden om förfarandet och de regler som gäller för detta. framföra målsägandens önskemål rörande olika handläggningsfrågor och bevaka att förhör med måls- äganden sker på ett tillbörligt sätt. Om målsäganden för skade- ståndstalan som handläggs tillsammans med brottmålet. skall biträ- det kunna bistå målsäganden även i skadeståndsfrågan. dock inte i de fall där åklagaren för skadestånd stalan för målsägandens räkning. Om målsäganden biträder åtalet. skall målsägandebiträdet hjälpa målsäganden även i den delen. Målsägandebiträdet får samma rätt som ett rättshjälpsbiträde att besluta om utredning och bevisning som hänför sig till en skadeståndstalan.

• Sida 23
•  Original

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Kommittén har dock föreslagit att målsägandebiträdet inte skall ges någon behörighet att bistå målsäganden när det gäller att biträda åtalet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Upp- sala universitet har dock ansett att det bland målsägandebiträdets uppgifter bör ingå även att bistå målsäganden vid en ansvarstalan. Brottsskade- nämnden har föreslagit att målsägandebiträdet även skall ges rätt att bistå målsäganden hos nämnden.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare betonat är målsägandebiträdets främsta uppgift att ge målsäganden stöd och hjälp för att lindra påfrestning- arna i samband med utredningen rörande ett allvarligt och integritetskrän- kande brott. Av detta följer att ett biträde bör kunna komma in i bilden redan när förundersökningen rörande brottet börjar och sedan i den mån det behövs stå kvar ända till dess rättegången är över. Jag återkommer i ett senare avsnitt till frågan om de närmare tidpunkterna för förordnande och entledigande.

Om man till en början ser på målsägandebiträdets uppgifter underfi'iriuz- dersökningsskeder. är det naturligt att biträdet förklarar för målsäganden hur förundersökningen går till. Biträdet skall ha rätt att vara med vid alla förhör som hålls med målsäganden — inför polis. åklagare eller domstol — och skall därvid i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör emeller- tid också ha rätt att ställa kompletterande frågor.

Med hänsyn till biträdets huvudsakliga funktion saknas det anledning att ge biträdet en ovillkorlig rätt att närvara och ställa frågor vid förhör under förundersökningen med andra personer än målsäganden.

Under förundersökningsskedet kan det också vara lämpligt att biträdet tar upp frågor om att väcka skadeståndstalan i anledning av brottet och diskuterar frågor om yrkanden. grunder och bevisning i dessa delar. Jag återkommer strax till skadeståndsfrågorna.

Självfallet bör biträdet i mån av behov under förundersökningsskedet också hjälpa målsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ, t.ex. sjukvård. socialtjänst. kvinnojour eller brottsofferförening.

När förundersökningen är avslutad bör biträdet ha rätt att för målsägan— dens räkning kostnadsfritt få en kopia av förundersökningsprotokollet. Detta torde kunna ske utan särskilt författningsstöd. jfr 8 & 6 expeditions- kungörelsen (l9641618).

Om åtal väcks. är det framför allt i anslutning till hui'udJQ'irliandIinge/i i målet som biträdet har sin funktion.

Före huvudförhandlingen torde det i allmänhet vara lämpligt att biträdet med målsäganden går igenom vad förhandlingen syftar till. hur den går till och vad som kommer att krävas av målsäganden i samband med förhand- lingen. Det är då viktigt att biträdet noga redogör för de rättsliga förutsätt- ningarna i målet. bl. a. vilken typ av frågor som kan förväntas bli ställda till målsäganden och varför dessa måste ställas. Om målsäganden vill det. bör biträdet också ta reda på hur huvudförhandlingen är planerad och till rätten framföra målsägandens önskemål i olika handläggningsl'rågor.

• Sida 24
•  Original

Vid själva förhandlingen har biträdet givetvis en viktig uppgift i att ge målsäganden ett allmänt personligt stöd. Biträdet skall också bevaka måls- ägandens intressen i olika handläggningsfrågor och bör för målsägandens räkning kunna begära t.ex. att förhandlingen hålls inom stängda dörrar eller att förhöret med målsäganden skall äga rum i den tilltalades eller någon åhörares frånvaro.

När det gäller förhöret med målsäganden skall biträdet bevaka att inga ovidkommande eller onödigt kränkande frågor ställs. Biträdet bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor till målsäganden.

Vid förhör med andra personer än målsäganden bör biträdet formellt sett ha samma rätt som målsäganden själv att agera och ställa frågor. Det betyder att en uttrycklig rätt att fråga föreligger endast i det fallet att målsäganden för egen talan. alltså biträder åtalet eller för skadestånds- talan.

Detjag nu har sagt rörande biträdets allmänna uppgifter under förunder- sökning och rättegång får givetvis ses som en normalordning. från vilken avvikelser kan vara motiverade beroende på det enskilda målets karaktär. lin särställning intar de fall där ett barn är målsägande. Här får man bl. a. tänka sig att en stor del av informationen från biträdet i stället lämnas till vårdnadshavaren eller någon annan som företräder barnets intressen.

Innan jag går in på de särskilda frågor som uppstår när målsäganden i samband med det allmänna åtalet jb'r egen talan om ansvar eller skade— stånd. skall jag beröra frågan om det skall ingå i målsägandebiträdets uppgifter att företräda målsäganden. om hon eller han har väckt enskilt åtal för brottet eller övertagit ett allmänt åtal. Det är alltså fråga om fall där antingen något allmänt åtal aldrig kommit till stånd —- t.ex. därför att åklagaren inte ansett sig kunna styrka den misstänktes skuld — eller ett allmänt åtal väckts men lagts ned eller åklagaren avstått från att föra talan mot t. ex. en frikännande dom.

Rättshjälpskommittén har ansett att det i målsägandebiträdets förord- nande inte skall ingå att bistå målsäganden med att biträda åtalet eller i övrigt föra talan rörande brottet. Som grund för detta ställningstagande har kommittén angett att det vore olyckligt om man vidtog åtgärder som kunde ge intryck av eller faktiskt leda till att ansvaret för att brott blir uttömman- de och riktigt utredda läggs över på målsäganden. Man har vidare anfört bl. a. att en rätt för målsägandebiträdet att bistå målsäganden vid en ansvarstalan skulle kunna uppmuntra till fler enskilda åtal i dessa mål och ge intryck av att man ifrågasatte samhällets förmåga att utreda och beivra just dessa svåra och känsliga brott.

Kommitténs överväganden i denna del har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. . .'

Målsägandebiträdets huvuduppgift. sådanjag utvecklat den i det föregå-- ende. är att stödja och hjälpa målsäganden i samband med förundersökning och rättegång och att bevaka målsägandens intressen i samband härmed. Däremot finns det ingen anledning att omfördela ansvaret mellan allmänna och enskilda resurser i fråga om de typer av brott som det här gäller. Det skall fortfarande i första hand vara det offentliga rättsväsendets uppgift att se till att dessa brott — lika väl som andra allvarliga brott — blir utredda

• Sida 25
•  Original

och uppklarade. Skulle man särbehandlajust de nu aktuella brottskategori— erna i fråga om rätten tilljuridiskt biträde vid enskilt åtal och motsvarande. skulle det som kommitten anför t.o.m. kunna leda till en försvagning av myndigheternas intresse av att utreda och klara upp brotten.

Mot den nu angivna bakgrunden anser jag att man i fråga om möjlighe- terna till juridiskt biträde åt målsäganden i samband med enskilt åtal och motsvarande bör förlita sig på mera generella lösningar. Jag vill därvid peka på möjligheterna för målsäganden att få allmän rättshjälp med biträ- desförordnande i angelägenheter av denna typ

Enligt min mening bör man se annorlunda på situationen när målsägan- den biträder ett allmänt åtal. Här är det fråga om en processhandling som är subsidiär i förhållande till åklagarens talan och som medför begränsade befogenheter av självständig art. Den är närmast att betrakta som en markering av målsägandens personliga intresse av att åtalet bifalls. Att en målsägande biträder ett allmänt åtal förekommer i praktiken mycket säl— lan. Men skulle man från målsägandebiträdets behörighet undanta de handlingsmöjligheter som målsäganden får genom att biträda åtalet. skulle praktiska komplikationer uppstå när det gäller att skilja ut vad som skulle vara ett tillåtet agerande. Målsäganden kan vidare genom att ge fullmakt åt biträdet under rättegången uppnå full behörighet för denne att företräda målsäganden i fråga om biträdandet av åtalet. Närmast" av praktiska skäl anser jag därför att målsägandebiträdets behörighet bör omfatta även en talan av det nu angivna slaget.

När det sedan gäller talan om enskilt anspråk som handläggs i samband med brottmålet har kommittén föreslagit att det skall ingå i målsägandebi— trädets uppgifter att biträda målsäganden med en sådan talan. Remissin- stanserna har inte haft något att invända mot detta förslag.

Sedan den 1 februari 1988 gäller delvis nya regler i fråga om handlägg- ningen av skadeståndsanspråk i anledning av brott (jfr prop. l987/88: l. JuU l4, rskr. 8l. SFS l988:6—7). Genom de nya reglerna betonas vikten av att polis och åklagare så långt möjligt hjälper målsäganden att utreda och föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott. Man kan utgå från att målsäganden med de nya reglerna normalt får så mycket hjälp från myndigheterna att det inte finns något särskilt behov av ytterligare insat- ser.

Det kan emellertid även i fortsättningen inträffa att det enskilda ansprå- ket är av sådan omfattning att polis och åklagare inte har resurser att driva det. Detta hindrar inte att det enskilda anspråket ändå kan handläggas i brottmålet (22 kap. l & RB). Målsäganden kan redan enligt nu gällande regler i sådana fall fåjuridisk hjälp i målet genom att söka allmän rättshjälp med biträdesförordnande. Som kommittén anför är det emellertid oprak- tiskt oeh processckonomiskt olämpligt att — om ett målsägandebiträde redan förordnats — utse en annan person till biträde i skadeståndsdelen eller att i denna del kräva ett särskilt förordnande för målsägandebiträdet. [ stället bör. om inte åklagaren åtagit sig att förbereda och utföra målsägan- dens skadeståndstalan. målsägandebiträdets behörighet att företräda måls- äganden omfatta även frågor om skadestånd som handläggs i sambandmed åtal för brottet.

• Sida 26
•  Original

De skäl av praktisk natur som kan anföras för att målsägandebiträdets behörighet omfattar även skadeståndsfrågan gäller endast så länge denna handläggs samtidigt med ansvarsfrågan. Skulle skadeståndsfrågan avskil- jas för att handläggas som ett särskilt tvistemål. bör — liksom i fråga om den offentlige försvararens behörighet — vanliga regler om biträde enligt rättshjälpslagen träda in. En motsatt ordning skulle innebära att samhället prioriterar skadeståndsfordringar beträffande just vissa typer av brott. något som får anses principiellt olämpligt. Av samma skäl bör biträdets behörighet inte heller i övrigt omfatta skadeståndsfrågor vid sidan av själva brottmålet. Som exempel på sådana situationer kan nämnas talan hos brottsskadenämnden eller krav mot försäkringsbolag. Som kommittén framhållit har denna begränsning av biträdets uppgifter också praktiska fördelar. Att låta biträdets uppgifter ligga helt inom ramen för brottmålet medför (. ex. att domstol kan fatta beslut i alla frågor som rör målsägande- biträde. Jag återkommer till de frågorna i det följande (avsnitt 3.7).

Om målet går vidare till högre rätt genom att åklagaren eller den tilltala- de överklagar tingsrättens dom i ansvars- eller påföljdsfrågan. bör måls- ägandebiträdets förordnande gälla även processen i högre rätt. Om enbart skadeståndsfrågan överklagas. skall målsägandebiträdet däremot inte i denna egenskap kunna biträda målsäganden i högre rätt. Även detta över- ensstämmer med vad som gäller en offentlig försvarare.

Liksom ett rättshjälpsbiträde bör ett målsägandebiträde ha behörighet att på statens bekostnad besluta om viss mindre utredning som hänför sig till ett enskilt anspråk.

Lagrådet har inte haft någon erinran mot de föreslagna uppgifterna för målsägandebiträdena men har framhållit att det får anses önskvärt att så långt möjligt undvika att en målsägande samtidigt biträds av flera personer. Lagrådet har vidare anfört följande.

Har målsägandebiträde förordnats med uppgift att bistå målsäganden i ett brottmål där även en skadeståndstalan är aktuell. torde det normalt inte finnas behov av något särskilt biträde enligt rättshjälpslagen i skadestånds— delen. Det får i allmänhet också anses onödigt att förordna målsägandebi- träde i ett mål där målsäganden redan har fått ett biträde enligt rättshjälps- lagen. åtminstone om de kurativa uppgifterna är begränsade. Skulle de uppgifter som ankommer på ett målsägandebibiträde inte kunna fullgöras inom ramen för rättshjälpslagen. bör det inte finnas något hinder mot att utvidga uppdraget för ett redan förordnat rättshjälpsbiträde, så att samma person också utses till målsägandebiträde.

Som har framhållits i lagrådsremissen torde det ofta saknas behov av stödperson i de fall där målsägandebiträde förordnas. Situationer kan emellertid förekomma där detär motiverat att den som har ett målsägande- biträde stöds av ytterligare en person.

Jag har ingen erinran mot de uttalanden som lagrådet gjort rörande måls- ägandebiträdets uppgifter men vill framhålla att det normalt bör undvikas att samma person förordnas som både rättshjälpsbiträde och målsägande— biträde. Jag anser liksom lagrådet att det av lagtexten direkt bör framgå att det inte ingår i målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden i skadeståndsdelen. när åklagaren har tagit på sig den uppgiften. Jag åter- kommer till detta i specialmotiveringen (3 & lagen om målsägandebiträde).

• Sida 27
•  Original

3.5. Målsägandebiträdets processuella ställning

Mitt förslag: Reglerna i rättegångsbalken om rättegångsbiträde skall i tillämpliga delar gälla för målsägandebiträdet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat kommitténs förslag utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Den som är part i ett mål vid allmän domstol kan antingen föra sin talan själv eller låta sig företrädas av ett ombud (12 kap. l & RB). Han kan också anlita biträde vid utförandet av sin talan (12 kap. 22 & RB). Ett ombud måste alltid ha fullmakt från parten men får inom fullmaktens gränser självständigt företa processhandlingar som binder par- ten. Ett rättegångsbiträdes behörighet är långt mer begränsad. Han är i princip endast behörig att handla på partens vägnar i dennes närvaro. En rättegångshandling som biträdet företari partens närvaro skall anses god- känd av parten. om han inte genast gör invändning mot den.

I fråga om såväl ombud som biträden innehåller RB regler om bl.a. allmänna behörighetskrav, jäv- och möjligheter till avvisning vid missköt- samhet (12 kap. 2—6 och 22 åå).

För ett biträde som förordnats enligt rättshjälpslagen anses RB:s regler om rättegångsbiträde gälla. om parten inte 'utfärdat fullmakt för biträdet.

Enligt vad jag sagt i det föregående skall rätten till målsägandebiträde tillkomma även sådana målsägande som inte för talan i målet och således formellt sett inte är att betrakta som parter. En rätt till biträde i sådana fall innebär en nyhet för de allmänna domstolarnas del. Man måste därför ta ställning till i vad mån RB:s regler om ombud och biträden skall gälla även målsägandebiträden och i vad mån särregler behövs.

Den beskrivning av målsägandebiträdets uppgifter som jag lämnat i föregående avsnitt ger vid handen att biträdets huvudsakliga arbete i processen utförs för målsägandens räkning när denne är närvarande. Det är fråga om uppgifter som i allt väsentligt motsvarar dem som kommer i fråga för ett rättegångsbiträde. Detta talar för att — som kommittén föresla- git — RB:s regler om sådant biträde bör göras tillämpliga på målsägandebi- trädet. En sådan lösning innebär att de i l?. kap. 2—6 %% RB föreskrivna kraven på ombud och biträden kommer att gälla också målsägandebiträ- den. vilket givetvis måste ses som sakligt befogat. Om målsäganden önskar ge målsägandebiträdet längre gående befogenheter kan detta åstadkommas genom en rättegångsfullmakt för biträdet.

Utöver en hänvisning till RB:s regler om biträde behövs bestämmelser om målsägandebiträdets rätt att närvara vid förhör och att få kallelse till huvudförhandling m. m. De kontakter som biträdet skall ta för målsägan- dens räkning med polis, åklagare och domstolar för att framföra målsägan- dens önskemål i praktiska frågor under utredningen och inför huvudför- handlingen torde inte kräva någon särskild författningsreglering.

• Sida 28
•  Original

3.6. Målsägandebiträdets kvalifikationer

Mitt förslag: Till målsägandebiträde skall förordnas advokat eller biträdandejurist på advokatbyrå. Om det finns skäl för det, får dock även någon annan lämplig person förordnas.

Kommitténs förslag: 'fill målsägandebiträde skall kunna förordnas advo— kat. biträdande jurist på advokatbyrå eller annan som är lämplig för Upp- draget.

Remissinstanserna: De llesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Justitiekanslern har dock ansett att endast den som är advokat skall kunna förordnas som målsägandebiträde. Sveriges Advokatsamfund har för sin del menat att kvalifikationskraven på ett målsägandebiträde skall vara desamma som på en offentlig försvarare. Föreningen Sveriges åklagare har ansett att endast advokater och biträdan- dc jurister på advokatbyråer skall kunna förordnas.

Skälen för mitt förslag: Av vad jag anfört i det föregående om målsägan- debiträdets uppgifter framgår att biträdet måste ha goda kunskaper om de regler som gäller för förundersökningen och rättegången i brottmål. För att kunna ta till vara målsägandens intressen på rätt sätt i samband med förhör m. m. bör det också krävas att biträdet har goda kunskaper i straffrätt. Också uppgiften att föra målsägandens talanii skadeståndsdelen kräver god juridisk kompetens.

Den som skall komma i fråga för ett förordnande bör alltså ha breda juridiska kunskaper och erfarenheter. Detta krav bör generellt kunna anses uppfyllt beträffande advokater och biträdandejurister på advokatbyråer.

I fråga om vilka som i övrigt skall kunna komma i fråga som målsägande- biträde l'mns det enligt min mening ingen anledning att ha någon annan reglering än när det gäller biträden enligt rättshjälpslagen. I den tidigare nämnda propositionen med förslag till förbättringar inom rättshjälpssyste- met (prop. l987/88:73) har föreslagits bland annat att annan än advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå skall få förordnas till biträde endast om det finns skäl för det. I fråga om de närmare skälen för detta förslag - hänvisas till den propositionen (s. 57 f).

Jag vill emellertid understryka att det är ett starkt intresse att uppdragen som målsägandebiträde endast tilldelas dem som uppfyller högt ställda krav på juridisk kompetens och personlig lämplighet för den grannlaga uppgiften. I praktiken bör detta leda till att i första hand advokater kommer i fråga. 1 den riktningen verkar också" intresset av en kompetensmässig balans mellan den offentlige försvararen och målsägandebiträdet och in- tresset av att uppdragen som målsägandebiträde inte -— som skett i Norge och Danmark — uppfattas som mindre kvalificerade.

Det kan tillfogas att målsägandens egna önskemål självfallet bör spela stor roll för personvalet. Att det i många fall — särskilt vid sexualbrott — kan vara lämpligt att målsägandebiträdet är en kvinna. ligger i sakens natur.

• Sida 29
•  Original

3.7. Handläggningen av biträdesfrågan m.m.

Mitt förslag: Beslut i frågor som rör målsägandebiträde fattas av domstolen. Biträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Biträde kan förordnas när som helst under brottmålets handläggning. dock först sedan förundersök- ning har inletts.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt förslag utom såtillvida att kommittén har föreslagit att målsägandebiträde skall- kunna förordnas så snart anmälan om brottet har upptagits hos polisen.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Riksåklagaren har ansett att måls- ägandebiträde bör kunna förordnas först "sedan förundersökning inletts.

Skälen för mitt förslag: Behov av målsägandebiträde kan, som framgått av detjag tidigare sagt. uppkomma redan under förundersökningen röran- de brottet; i själva verket är det i många fall under detta stadium som biträdet kan göra sin största insats. Målsägandebiträde bör därför kunna förordnas så snart förundersökning har inletts. Självfallet är det inget som hindrar att biträdet förordnas först när åtal väckts och huvudförhandling skall hållas. om biträdesbehovet aktualiseras först då.

I de allra flesta fall ger en anmälan om brott underlag för att omedelbart inleda förundersökning. Enligt 23 kap. 3 s' fjärde stycket RB har en polis rätt att hålla förhör och vidta andra åtgärder för att utreda brottet. om åtgärden inte kan uppskjutas utan olägenhet. Bestämmelsen tar sikte på sådana utredningsåtgärder som behöver utföras på en brottsplats innan polismyndigheten har hunnit att formellt inleda förundersökning. Något mer ingående förhör med t.ex. målsäganden sker alltså inte annat än undantagsvis innan förundersökning inletts.

Enligt min mening talar sålunda praktiska skäl för att man knyter rätten till biträde till att en förundersökning har inletts. Genom en sådan anknyt- ning vinner man fördelen av att den beslutande myndighetens prövning av om en begäran om biträde är befogad eller ej förenklas avsevärt. Samtidigt torde det för målsägandens vidkommande inte uppstå några olägenheter av att förordnandet får vänta till dess förundersökningen inletts. _

Om det i något fall skulle vara så att det finns ett oundgängligt behov av biträde redan innan förundersökning har inletts, torde det finnas möjlighet för det tänkta biträdet att — efter mönster av reglerna för rättshjälpsbiträ- den och offentliga försvarare — påbörja sitt arbete redan före det formella förordnandet och ändå få ersättning för detta.

Det är lämpligt att som kommittén föreslagit i första hand låta frågan om förordnande av målsägandebiträde bli beroende av en begäran från måls- ägandens sida om biträde. Det är ju målsäganden som i de flesta fall bäst kan bedöma om han eller hon har behov av biträde.

I vissa undantagsfall måste det dock finnas en möjlighet att förordna biträde även utan en begäran från målsäganden. Jag tänker då bl.a. på sådana fall där målsäganden befinner sig i chocktillstånd efter brottet och

• Sida 30
•  Original

därför inte kan ta till vara sina intressen. Även i vissa fall där ett barn är målsägande kan det finnas behov av en sådan möjlighet. t. ex. när någon av barnets närmaste anhöriga är misstänkt för brottet.

Självfallet måste polisen och åklagarmyndigheten se till att målsäganden får information om möjligheterna att få'målsägandebiträde. Myndigheterna skall också hjälpa till med att förmedla en begäran om biträde till besluts- myndigheten. Det sistnämnda bör framgå genom en ny regel i RB.

När det sedan gäller frågan vilken myndighet som skal/fatta beslut om förordnande och övriga jrågor som rör målsägandehiträde år det till att börja med ställt utom diskussion att det i mål där åtal redan väckts ligger närmast till hands att låta den domstol där målet handläggs handha biträ- desfrågan. Motsvarande uppgift åvilar ju domstolen när det gäller allmän rättshjälp och offentlig försvarare. Mer tveksam kan frågan sägas vara när det gäller mål där förundersökning pågår. Det skulle kunna hävdas att man i sådana fall — i enlighet med de principer som gäller i fråga om allmän rättshjälp — bör låta rättshjälpsnämnderna fatta beslut. Man måste emel- lertid beakta att rättshjälpsnämnderna, som ju inte förordnar offentlig. försvarare. har begränsad erfarenhet av brottmål och att ärendena därför skulle kunna bli avsevärt mera tidskrävande än om de handlades vid tingsrätterna. Härtill kommer att tingsrätterna ju redan nu får förordna. offentlig försvarare även innan åtal väckts. en uppgift som inte lär förorsa- ka några särskilda problem.

Jag förordar mot denna bakgrund att det får ankomma på tingsrätterna. att ta ställning till frågor rörande målsägandebiträde. oavsett om frågan uppkommer innan åtal har väckts eller senare. Handläggs målet i högre rätt, bör det givetvis ankomma på den domstolen att handlägga en biträ— desfråga som uppkommer där.

I fråga om behörig tingsrätt bör vanliga regler gälla. Den tingsrätt som är behörig att uppta åtal för brottet bör alltså vara behörig att fatta beslut om målsägandebiträde.

Om förundersökningen eller åtalet rörande det brott som föranlett för-- ordnandet läggs ned. bör målsägandebiträdet i princip entledigar. I övrigt. bör i fråga om entledigande samt om byte av biträde och om s.k. substitu— tion gälla samma regler som för biträde enligt rättshjälpslagen. Jag åter-- kommer till dessa frågori specialmotiveringen.

3.8. Ersättningen till målsägandebiträdet Mitt förslag: I fråga om målsägandebiträdets rätt till ersättning av

allmänna medel skall reglerna om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen tillämpas.

Kommitténs förslag: Reglerna i rättegångsbalken om offentlig försvarare skall tillämpas i fråga om målsägandebiträdets rätt till ersättning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har lämnat kommitténs förslag utan erinran. Några instanser. däribland hovrätten över Skåne och

• Sida 31
•  Original

Blekinge. har ansett det naturligare att anknyta målsägandebiträdets rätt till ersättning till de regler som gäller för biträde enligt rättshjälpslagen.

Skälen för mitt förslag: En grundläggande förutsättning för att en reform medjuridiskt biträde åt målsäganden skall fylla sitt syfte är att ersättningen till biträdet utgår av allmänna medel. På det sättet blir målsägandebiträdet likställt med offentliga försvarare och biträden enligt rättshjälpslagen. När det gäller de typer av arbetsuppgifter som kommer i fråga för målsägande- biträdet ligger i vissa fall en jämförelse med de offentliga försvararna närmast till hands, medan det i andra situationer kan vara naturligare att göra enjämförelse med ett rättshjälpsbiträdcs uppgifter.

] lagrådsremissen föreslogs att målsägandebiträdets rätt till ersättning skulle följa reglerna för offentlig försvarare. Lagrådet har däremot ansett det naturligare att hänvisa till rättshjälpslagens bestämmelser om ersätt- ning till biträde vid allmän rättshjälp. bl.a. med hänsyn till att samma person kan förordnas till såväl målsägandebiträde som rättshjälpsbiträde.

Reglerna om ersättning till biträde vid allmän rättshjälp finns i 22.5 rättshjälpslagen. Enligt dessa har ett biträde rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete. tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse. såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Regeringen eller. efter regeringens bemyndigande, domstolsverket fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen.

De nu redovisade reglerna om ersättning till biträden enligt rättshjälpsla- gen överensstämmer med vad som enligt 21 kap. 10 & RB gäller för ersätt- ning till offentlig försvarare.

Reglerna om offentlig försvarares rätt till ersättning skulle. som kommit- tén har förordat och som föreslagits i lagrådsremissen, mycket väl kunna tillämpas även i fråga om målsägandebiträden. Enligt min mening finns det emellertid goda skäl även för lagrådets ståndpunkt i denna fråga. Timkost- nadsnormerna för brottmål och för gemensam ansökan om äktenskaps- skillnad — den senare ligger i allmänhet till grund för ersättning till biträden vid allmän rättshjälp — överensstämmer numera. och de grundläggande ersättningsreglerna till offentliga försvarare och rättshjälpsbiträden är identiska. En hänvisning till rättshjälpslagens ersättningsregleri stället för till motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken innebär därför ingen saklig skillnad.

] den föreslagna lagen om målsägandebiträde hänvisas också på flera ställen. t. ex. i fråga om förordnande av biträde, till regler i rättshjälpsla- gen. Mot den bakgrunden godtarjag lagrådets förslag att målsägandebiträ- dets rätt till ersättning får följa samma regler som gäller för biträde vid allmän rättshjälp.

Det kan diskuteras om man bör införa en särskild taxa för ersättningen till målsägandebiträdena eller om ett taxesystem är olämpligt. Det bör ankomma på domstolsverket att överväga denna fråga. Till ledning för dessa överväganden skalljag i det följande ytterligare beröra vilka typer av ersättningsgillt arbete det kan bli fråga om för målsägandebiträdets del.

• Sida 32
•  Original

Målsägandebiträdet skall i princip ha rätt till ersättning. om han är Prop. l987/88:107 närvarande vid ett förhör med målsäganden under förundersökningen. Om målsäganden är kallad att höras personligen vid en huvudförhandling. skall även målsägandebiträdet kallas. I sådana fall skall biträdet alltid ha rätt till ersättning för sin inställelse. Detsamma bör gälla. om han biträder måls- äganden i fråga om en skadeståndstalan som handläggs vid huvudförhand- lingen.

En särskild fråga är i vad mån målsägandebiträdet skall vara berättigad till ersättning för arbete av huvudsakligen icke—juridisk art. t. ex. kurativt arbete. När det gäller rättshjälpsbiträdens rätt till ersättning för kurativa åtgärder har man i högsta domstolens praxis intagit en förhållandevis restriktiv attityd (jfr NJA 1986 s. 642). Detsamma gäller i fråga om offentli- ga försvarare (jfr NJA 1984 s. 877). Visserligen finns det. som jag tidigare sade. i fråga om de grupper av målsägande som får stöd av ett målsägande- biträde typiskt sett ett behov av kurativ verksamhet. och det skallju också ingå i biträdets uppgifter att ge målsäganden ett allmänt personligt stöd t.ex. vid rättegången. I vissa fall bör detta behov självfallet helt eller delvis kunna täckas genom att en stödperson anlitas. Men i praktiken torde man komma att bli allmänt sett mera generös i fråga om rätten till ersättning för kurativa åtgärder än när det gäller rättshjälpsbiträden och offentliga för- svarare. Samtidigt ligger ett juridiskt biträdes primära uppgift — oavsett om han är målsägandebiträde. rättshjälpsbiträde eller offentlig försvarare — vid sidan av den rent kurativa verksamheten. Enligt min mening bör man därför inte ha någon annan principiell syn på denna fråga för måls- ägandebiträdenas del än när det gäller rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare. Självfallet måste frågan om rätten till ersättning för kurativa åtgärder. vilket också framgår av praxis. bedömas med hänsyn till omstän- digheterna och behovet av personligt stöd i det enskilda fallet.

3.9. Kostnaderna för målsägandebiträdet m. m.

Mitt förslag: Biträdeshjälpen skall vara kostnadsfri för målsäganden. utom om målsäganden utan skäl föranlett förundersökning och rätte- gång eller annars varit försumlig. Om den misstänkte åtalas och döms för brottet. skall han ersätta staten dess kostnader för måls- ägandebiträdet enligt reglerna i 31 kap. RB. Motsvarande skall gälla för talan om enskilt anspråk som handläggs i brottmålet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran.

Skälen för mitt förslag: Jag skall i detta sammanhang först konstatera att det i kommitténs uppdrag ingick att undersöka om det skulle vara möjligt att låta försäkringar täcka de kostnader som uppstår för den utvidgade juridiska hjälpen till vissa målsägande. Kommittén fann att detta inte var praktiskt möjligt eftersom en finansiering av reformen genom försäkringar

'.'-) h.)

• Sida 33
•  Original

skulle förutsätta ett obligatoriskt individuellt försäkringsskydd med sär- Prop. l987/881107 skilt anpassade villkor. Jag delar kommitténs uppfattning att kostnaderna för reformen inte bör täckas försäkringsvägcn. Man är i stället hänvisad till den uppläggning som traditionellt gäller inom rättshjälpsområdet. alltså att staten betalar kostnaderna för biträdet och sedan har rätt att i viss ut- sträckning återkräva kostnaderna av de enskilda som varit inblandade i

saken. _

Det huvudsakliga motivet för en reform där vissa målsägande får rätt till juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång är att underlätta för dem att gå igenom det många gånger påfrestande förfarandet. Syftet är alltså inte främst att hjälpa målsäganden att föra talan i målet. Det egenav- giftssystem som gäller vid allmän rättshjälp bör därför inte tillämpas för målsägandebiträde. I stället bör man ha som en grundläggande förutsätt- ning för denna biträdesform att hjälpen i princip inte skall kösta målsägan- den något.-Man bör därför normalt sett inte kunna ålägga målsäganden att återbetala kostnaderna för biträdet till staten.

Härmed är inte sagt att man i alla situationer bör frita målsäganden från ansvaret för biträdeskostnaderna. Här finns det. som kommittén pekat på. anledning att se på reglerna i RB om målsägandens kostnadsansvar i mål om allmänt åtal. Enligt 3l kap. 3 S* RB kan målsäganden åläggas ersätt- ningsskyldighet för rättegångskostnaderna i ett sådant mål. om han utan skäl gjort angivelse av brottet eller eljest föranlett åtalet. Och enligt regler- na i 3l kap. 4 & kan målsäganden också åläggas ersättningsskyldighet. om han föranlett uppskov i målet eller vållat kostnader för statsverket genom att t. ex. utebli från rätten eller framföra påståenden och invändningar som han bort inse var grundlösa. Det är — som kommittén anfört — rimligt att dessa möjligheter att ålägga målsäganden ett kostnadsansvar får omfatta även kostnaderna för målsägandebiträdet.

När det sedan gäller den tilltalades kostnadsansvar för biträdeskostna- derna är det som kommittén anför konsekvent att man jämställer denna kostnad med övriga kostnader för bl.a. bevisning och utredning i målet. Detta innebär att den tilltalade blir skyldig att till staten återbetala kostna- derna för målsägandebiträdet. om han döms för brottet och om kostnader- na ligger inom ramen för det för honom gällande maximibeloppet för rättshjälpsavgift (3I kap. ] få första stycket RB). Det skall här nämnas att denna begränsning inte gäller i fråga om sådana kostnader som avser ett för målsäganden förordnat biträde vid allmän rättshjälp enligt rättshjälpslagen. Det är enligt min mening emellertid inte rimligt att låta denna ordning — - ' som för övrigt är föremål för överväganden i annat sammanhang — gälla för målsägandebiträdeskostnaderna.

Under remissbehandlingen har hävdats att den nu angivna ordningen skulle medföra en utvidgning av den tilltalades kostnadsansvar för kurativ service åt målsäganden. Jag vill till detta säga att det enligt vad jag tidigare har sagt endast i begränsad utsträckning skall ingå i biträdets uppgifter att utöva rent kurativ verksamhet åt målsäganden. Jag kan inte för min del finna att det. om den tilltalade visar sig ha begått brottet. är orimligt att han åläggs betala även kostnaderna för en sådan verksamhet. som alltså utförs som en mindre del i huvuduppgiften att vara juridiskt biträde och som 3 ytterst har sin orsak i det begångna brottet.

'.'—I

• Sida 34
•  Original

Enligt vad jag tidigare har anfört skall det i målsägandebiträdets uppgif- ter ingå att biträda målsäganden med en eventuell .s'kadc'sråndstalan som handläggs i samband med brottmålet och som inte förs av åklagaren. I denna del har biträdet. samma ställning och uppgifter som om målsäganden hade beviljats allmän rättshjälp med biträdesförordnande. och kostnaderna för bevisning och utredning skall betalas av allmänna medel i samma utsträckning som om allmän rättshjälp hade beviljats.

När det gäller frågan hur ansvaret för sådana kostnader i skadeståndsde- len skall fördelas. kan det från principiell synpunkt sägas vara tilltalande att betrakta kostnaderna som rättshjälpskostnader och således låta fördel- ningen ske enligt de allmänna reglerna i RB och rättshjälpslagen. Praktiska skäl talar emellertid för att kostnaderna behandlas på samma sätt som övriga kostnader för målsägandebiträdet. Härvid bör särskilt beaktas att det i de mål där det blir aktuellt att förordna målsägandebiträde i allmänhet torde uppstå endast begränsade utredningskostnader i skadeståndsdelen. Jag förordar därför den sistnämnda lösningen. Det innebär att målsägan- den normalt får kostnadsfritt biträde även i skadeståndsdelen. medan den tilltalade — om han förlorar målet — kan bli skyldig att återbetala kostna- derna i denna del i enlighet med reglerna i 3l kap. 11 si RB. Det bör i sammanhanget påpekas att målsäganden. om han eller hon förlorar målet i skadeståndsdelen. enligt samma lagrum kan bli skyldig att ersätta den tilltalades kostnader.

3.10. Den lagtekniska lösningen

Mitt förslag: Reglerna om målsägandebiträde förs inte in under någon av de rättshjälpsformer som finns i rättshjälpslagen utan tas tipp i en särskild lag om målsägandebiträde.

Kommitténs förslag Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs förslag eller lämnat det utan erinran. Några har föreslagit att bestämmel- serna om målsägandebiträde tas in i rättshjälplagen medan andra ansett att de hör hemmai RB.

Skälen för mitt förslag: I kommitténs direktiv förutsattes att den juridis- ka hjälpen till de målsägande som nu är aktuella skulle utformas inom ramen för den allmänna rättshjälpen eller rättshjälpsformen offentligt biträ- de. Som kommittén har visat kan målsägandebiträdet emellertid inte utan en ganska omfattande komplettering av gällande regler passas in under någon av de nu nämnda rättshjälpsformerna. Bestämmelserna kan därige- nom bli svåröverskådliga. Det finns samtidigt inte så stora fördelar med en anpassning till någon nu gällande rättshjälpsform att man bör söka uppnå en sådan på bekostnad av bestämmelsernas sakliga utformning. Det är bra om bestämmelserna om målsägandebiträde kan utformas på ett sådant sätt att man får en sammanhängande bild av denna nya form av rättsligt stöd.

• Sida 35
•  Original

Om reglerna tas in i RB:s omfattande regelsystem. finns det risk för att en sådan överblick över reglerna kommer att försvåras.

Till förmån för alternativet med en särskild lagstiftning talar också det förhållandet att det är fråga om en ganska liten och särpräglad grupp av ärenden. Det gäller också en principiell nyhet i vår brottmålshantering. som i viss mån får karaktären av försöksverksamhet.

Mot den nu angivna bakgrunden godtar jag kommitténs förslag att be- stämmelserna om målsägandebiträde tas in i en särskild lag. En annan sak är att man i den lagen givetvis i så stor utsträckning som möjligt bör utnyttja tekniken att hänvisa till vad som gäller enligt mer allmänna regler. i första hand RB och rättshjälpslagen. Den nya lagen bör som kommittén har föreslagit kallas lag om målsägandebiträde.

Lagrådet har inte haft något att erinra mot att reglerna om målsägande- biträde i huvudsak tas in i en särskild lag. Lagrådet har emellertid föresla- git en del tekniskajusteringar av den i lagrådsremissens föreslagna lagtex- ten. som bl.a. innebär att ordningsföljden mellan bestämmelserna i viss mån ändras. Jag har ingen erinran mot lagrådets förslag i denna del och förordar att reglerna utformas i allt väsentligt i enlighet med vad lagrådet har föreslagit. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotive- ringen.

3.1 ] Kostnaderna för en reform

Min bedömning: Reformen kan — i förening med andra föreslagna reformer på rättshjälpsområdet — genomföras inom ramen för oför- ändrade resurser.

Skälen för min bedömning: Kommittén har räknat med att en reform i enlighet med dess förslag — vilket omfattade bara sexualbrott — skulle kosta staten 2.5 milj. kr. per år.

När det till att börja med gäller att uppskatta antalet ärenden där måls- ägandebiträde kan komma i fråga. bör först konstateras att uppskattningar av denna typ är behäftade med stor osäkerhet. För sexualbrottens det bör man enligt min mening — med utgångspunkt från antalet anmälda sexual— brott och erfarenheterna från bl.a. Norge — kunna räkna med att biträde kommer att förordnas i ca 1 000 ärenden om sexualbrott per år. Härtill kommer att enligt mitt förslag målsägandebiträde skall kunna förordnas även i vissa andra typer av mål. om det kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Med hänsyn till de restriktivt utformade förutsättningarna kan det antas att antalet förordnanden i dessa typer av mål kommer att stanna vid ca 500 per år. Sammanlagt bör det alltså röra sig om ca ! 500 mål årligen.

Man får utgå från att storleken på biträdets arbetsinsats relateras i första hand till den nedlagda tiden. Man kan i detta sammanhang utgå från en kostnad per timme om 490 kr.

Betydligt svårare blir det när man skall beräkna den genomsnittliga

• Sida 36
•  Original

tidsåtgången per ärende. För det första måste man beakta att bara en liten del av de anmälda sexualbrotten överhuvudtaget går till åtal och rättegång. I den mån målsägandebiträde förordnas i de ärenden som inte går till åtal. kan man räkna med att det i inte så få fall blir fråga om en tidsmässigt måttlig insats från biträdet. kanske ett par timmar. Samtidigt har ju refor- men till syfte att stödja målsägandena så att de i större-utsträckning skall ' våga och orka fullfölja sin brottsanmälan. Man kan därför räkna med att törundersökningar av de slag som omfattas av reformen i större utsträck- ning går till åtal och rättegång. om reformen genomförs. Det är emellertid inte säkert att alla de målsägande som haft biträde Linder förundersökning- en har något behov av fortsatt hjälp under rättegången. och det är självfal— let inte meningen att förordnande av målsägandebiträde skall utesluta anlitandet av stödpersoner. Tvärtom kan dessa utgöra en värdefull ersätt-— ning för och ett bra komplement till målsägandebiträdena. särskilt i de kurativa delarna.

Till dessa osäkerhetsmoment rörande tidsåtgångcn kommer att det inte finns något närmare underlag för att bedöma hur stor den genomsnittliga tidsåtgången kan bli i mål som föranleder åtal och rättegång.

Min slutsats är emellertid att en reform med målsägandebiträde kan komma att leda till en ökad belastning på rättshjälpsanslaget med ungefär det belopp som kommittén beräknat. alltså ca 2,5 milj. kr. Denna ökning uppvägs emellertid av den minskade belastning på anslaget som torde bli följden av de förslag till förbättringar inom rättshjälpssystemet som rege— ringen nyligen lagt fram (prop. l987/88z73). Totalt torde dessa båda refor— mer alltså kunna genomföras inom ramen för nuvarande resurser.

4. Ikraftträdande

Reformen bör träda i kraft den 1 juli 1988 och börja tillämpas omedelbart. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas. Detta innebär att målsägandebiträde får förordnas även i de mål där förundersökning redan inletts vid ikraftträdandet.

5. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät- tats förslag till

I. lag om målsägandebiträde samt

2. lag om ändring i rättegångsbalken. Förslagen har granskats av lagrådet.

• Sida 37
•  Original

6. Specialmotivering 6.1 Förslaget till lag om målsägandebiträde

f.ö

Paragrafen upptar vissa allmänna förutsättningar för förordnande av måls- ägandebiträde och anger de typer av mål där det kan bli aktuellt att förordna ett sådant biträde. Reglerna motsvarar ] å och 2 & första och andra styckena i lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer med vad lagrådet förordat. '

Som framgår av paragrafen kan målsägandebiträde — oavsett vilket slags brott det gäller — förordnas först sedan förundersökning har inletts. Det torde i allmänhet vara polisens eller åklagarens rubricering av gärning- en i detta skede som avgör om biträde skall förordnas. ] tveksamma fall kan samråd ske med den som leder förundersökningen innan biträde för- ordnas.

Målsägandebiträde kan-förordnas när som helst under målets handlägg- ning. både under förundersökningen och sedan åtal väckts. Biträdc kan också förordnas först i högre rätt. Biträde kan förordnas även för den som är omyndig. Förordnande av biträde för den som är underårig kan förvän- tas bli ett praktiskt vanligt fall.

Första stycket behandlar mål om grövre sexualbrott. Där gäller en stark presumtion för att målsägandebiträde skall förordnas. Domstolen får un- derlåta att förordna biträde bara om det kan antas att målsäganden saknar behov av biträde. Exempel på detta är att målsäganden redan har ett biträde i målet eller motsätter sig att biträde förordnas. Det får således i allmänhet anses onödigt att förordna målsägandebiträde i ett mål där målsäganden redan fått ett biträde enligt rättshjälpslagen. Om behovet av sådana uppgifter som normalt ankommer på ett målsägandebiträde inte kan tillgodoses av rättshjälpsbiträdet. kan det emellertid vara lämpligt att i stället förordna detta till målsägandebiträde.

Prcsumtionsregeln omfattar inte bara mål om fullbordat sexualbrott enligt de angivna paragraferna utan även mål om försök till sådant brott. Det torde även utan något uttryckligt stadgande vara självklart att regeln omfattar även mål om medverkan till grovt sexualbrott.

! undra stycket anges vissa typer av mål där biträde kan förordnas under förundersökning och rättegång. om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsägan- den har ett särskilt starkt behov av biträde. De berörda brottstyperna räknas upp under tre punkter."

Den första punkten innefattar de sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken som inte omfattas av presumtionsregeln i första stycket. Det skall alltså vara fråga om sexuellt ofredande. koppleri. grovt koppleri. försök till koppleri. försök till grovt koppleri. förförelse av ungdom eller förberedelse eller stämpling till sexualbrott enligt vad som sägs i 6 kap. 12 & brottsbal- ken. .

I den andra punkten tas upp de brott enligt 3 eller-4 kap. brottsbalken som har fängelse i straffskalan samt försök till sådant brott. Till dessa brott

• Sida 38
•  Original

hör misshandel som inte är ringa. försök till mord. olaga frihetsberövande och olaga hot.

Enligt tredje punkten kan biträde förordnas även i mål om rån eller grovt rån eller försök till sådant brott.

För att biträde skall få förordnas i mål enligt andra stycket krävs att det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omstän— digheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av biträde. Iden allmänna motiveringen har förutsatts att förordnande i dessa fall skall ske med stor restriktivitet. Det räcker inte med att det gäller ett sådant brott som ingår i uppräkningen. utan brottet skall i det enskilda fallet ha varit av kvalificerat slag och ha inneburit en svår kränkning av offret. Vidare bör bevisläget och det processuella läget i övrigt vara sådant att man måste räkna med att målsäganden kommer att utsättas för ingående eller pressande förhör. Ytterligare en förutsättning bör vara att målsägan- dens fysiska och/eller psykiska tillstånd är sådant att han eller hon kan antas ha väsentlig nytta av ett juridiskt biträde. Det kan t. ex. vara fråga om en målsägande som är psykiskt särskilt känslig eller en målsägande som är mycket ung eller mycket gammal. I många fall torde det vara tillräckligt att målsäganden åtföljs av en stödperson enligt 20 kap. 15 & RB.

2.5

Paragrafen motsvarar 2 s' tredje stycket i lagrådsremissens lagförslag och överensstämmer med vad lagrådet förordat.

l paragrafen tas upp vissa fall där biträde inte får förordnas. Det gäller sådana situationer där det står klart att något allmänt åtal inte kommer till stånd eller inte kommer att fullföljas. I enlighet med vad som angetts i den allmänna motiveringen skall målsägandebiträde i sådana fall inte kunna förordnas. Det fallet att åklagaren beslutat att allmänt åtal inte skall väckas innefattar tre olika situationer. nämligen dels att åklagaren beslutat att inte inleda förundersökning. dels att åklagaren beslutat att lägga ned en på- börjad förundersökning. dels att åtalsunderlåtelse beslutats. Av reglerna följer också att det inte kan anses ingå i biträdets uppgifter att hjälpa måls- äganden med ett överklagande i ansvarsdelen.

3,55

1 paragrafen anges målsägandebiträdets uppgifter. Dessa har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen. ! enlighet med ett påpekande av lagrådet har i paragrafen uttryckligen angetts att det i målsägandebiträdets uppgifter inte ingår att bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. om detta görs av åklagaren.

Lagrådet hari anslutning till denna paragraf anfört följande.

Av formuleringen att målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen "i målet". dvs. i brottmålet. följer att biträdet inte är behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan i fall då en sådan talan förs i särskild ordning enligt reglerna för tvistemål. Om ansvars- och skade-

• Sida 39
•  Original

ståndsfrågor från början har handlagts gemensamt i ett mål där målsägan- den har haft ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan avskiljs. blir alltså målsägandebiträdet obehörigt att bistå målsäganden i den delen. målsägandebiträdet kan emellertid. under de förutsättningar som anges i rättshjälpslagen. förordnas till rättshjälpsbiträde i den fortsatta skade- ståndsprocessen.

Om målsägandens skadeståndstalan avskiljs till handläggning som tviste- mål kvarstår i allmänhet inte det särskilda behov av stöd och hjälp som motiverar förordnande av målsägandebiträde. Jag instämmer därför i vad lagrådet anfört i denna del. Jag vill erinra om de begränsningari rätten till rättshjälpsbiträde som gäller i mål som rör mindre belopp (jfr 20 å andra stycket rättshjälpslagen).

4 .é'

Paragrafen innehåller vissa regler om förordnande. byte och entledigande av målsägandebiträde samt en hänvisning till RB:s regler om rättegångshi- träde. Paragrafen motsvarar 4—6 åå i lagrådsremissens lagförslag.

1 paragrafens första stycke anges att målsägandebiträde skall förordnas på begäran av målsäganden eller när det annars finns anledning till det. Frågan om förordnande skall tas upp så snart målsäganden begär biträde eller när frågan av annan anledning blir aktuell. t. ex. därför att undersök- ningsledaren anmäler behov av biträde. Begäran om biträde kan ske form- löst. t. ex. per telefon. Att det är domstol som är behörig att ta upp biträdesfrågan framgår av 7 5 i förslaget.

[ andra meningen i första stycket anges vem som kan förordnas till måls- ägandebiträde. Detta sker genom en hänvisning till motsvarande regler för biträdesförordnande vid allmän rättshjälp i Zl & rättshjälpslagen. Därvid avses paragrafen i dess lydelse fr.o.m. den [juli 1988 (jfr prop. l987/88z73 s. 57 ff och 85 f).

Enligt andra stycket får byte av biträde och s.k. substitution ske under samma förutsättningar som vid allmän rättshjälp med biträdesförordnande.

I tredje stycket behandlas frågor om entledigande av målsägandebiträde. Biträdet skall till att börja med entledigas. om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet. Så kan vara fallet t. ex. om åklagaren lägger ned åtalet i viss del. Detsamma gäller när målet avgjorts och överklagande sker endast beträffande en del av målet: i sådana fall kan beslut om entledigan- de komma att fattas av den högre rätten. Entledigande bör även ske om det visar sig att målsäganden. sedan åtal väckts. inte behöver höras vid huvud- förhandlingen.

Det kan i detta sammanhang påpekas att rätten lika lite som när det gäller offentliga försvarare behöver fatta något formellt beslut om entledi- gande i samband med att man avslutar handläggningen av målet. t.ex. genom dom.

Om biträdesförordnandet ursprungligen avsett ett grovt sexualbrott som omfattats av presumtionsregeln i 2 5 första stycket och åklagaren därefter omrubricerar gärningen till att gälla ett brott som avses i 2 & andra stycket.

• Sida 40
•  Original

skall biträdet i princip entledigas om inte rekvisiten enligt 2 å andra stycket är uppfyllda, dvs. att målsäganden har ett särskilt starkt behov av måls- ägandebiträde. Det ligger emellertid i sakens natur att man i denna situa- tion får vara förhållandevis liberal vid tolkningen av det nämnda rekvisitet för förordnande.

I övrigt skall biträdet entledigas om det finns skäl för det. I denna del gäller samma regel som enligt 21 % rättshjälpslagen gäller för entledigande av rättshjälpsbiträde. Regeln ger bl. a. möjlighet till entledigande om biträ- det missköter sitt uppdrag. t.ex. stör ett under förundersökningen hållet förhör på så sätt att det kan vara till men för utredningen eller i övrigt uppträder olämpligt under förundersökning eller rättegång.

I paragrafens fjärde stycke sägs att RB:s regler om rättegångsbiträde skall i övrigt tillämpas i fråga om målsägandebiträde. Hänvisningen inne— bär till att börja med att de i RB föreskrivna allmänna behörighetsvillkoren m.m. för rättegångsbiträden (12 kap. 2—5 åå och 6 & andra stycketjämför- da med 12 kap. 22 & RB) gäller även för målsägandebiträden. Vidare gäller regeln i 36 kap. 5 & andra stycket om undantag från vittnesplikten. De särregler i fråga om fullföljd av talan rörande rättens beslut angående biträde som finns i 49 kap. 4 5 första stycket 4. 5 och 7 kommer också att gälla i fråga om målsägandebiträde. Detsamma gäller reglerna i 18 kap. 7 5 och 31 kap. 5 och 11 åå om möjligheterna att ålägga ett försumligt biträde ett ansvar för rättegångskostnader.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf anfört bl. a. följande.

Lagrådet har ingen erinran mot förslaget att vissa regler i rättshjälpslagen skall tillämpas även i fråga om rättshjälpsbiträde. Det får också anses lämpligt att göra en hänvisning till rättegångsbalkens bestämmeler om rättegångsbiträde. Meningen måste emellertid vara att rättegångsbalkens biträdesregler blir tillämpliga bara i den mån situationen inte täcks av bestämmelserna i den nu aktuella lagen eller i rättshjälpslagen. Så t.ex. torde bestämmelserna om avvisning i 12 kap. 5 &" rättegångsbalken (jfr 12 kap. 22 & samma balk) inte bli tillämpliga. Vad som nu har sagts kommer klarare fram. om hänvisningen till rättegångsbalken omformuleras något och dessutom placeras efter den aktuella lagens särskilda regler om förord- nande och entledigande av målsägandebiträde och efter hänvisningarna till rättshjälpslagen.

Det behöver anges i den aktuella lagen att rätten fattar beslut inte bara i förordnandefrågan utan också när det gäller byte av målsägandebiträde. rätt för biträde att rätta någon annan i sitt ställe och entledigande av måls- ägandebiträde. En lämplig ordning synes vara att rättens behörighet att fatta beslut i olika frågor behandlas i en särskild paragraf mot slutet av lagen.

1 20 kap. 14 & rättegångsbalken sägs att om en målsägande är omyndig och brottet bl.a. rör egendom som den omyndige inte själv råder över, hans ställföreträdare är behörig att ange eller föra talan om brottet. Mot- svarande behörighet tillkommer den omyndiges vårdnadshavare. om brot- tet rör den omyndiges person. Det kan alltså ankomma på en ställföreträ- dare eller en vårdnadshavare att begära förordnande av målsägan- debiträde. Skulle emellertid den omyndige och hans eller hennes ställföret- rädare eller vårdnadshavare ha motstridiga intressen. kan en god man behöva förordnas för att föra den omyndiges talan och därmed också

• Sida 41
•  Original

ansöka om att målsägandebiträde förordnas (se härom SOU 1986:49 s. 103 ff). Att god man kan förordnas när detär en omyndig och hans eller hennes förmyndare som har motstridiga intressen följer direkt av 18 kap. 2 5 andra stycket föräldrabalken. Bestämmelsen torde emellertid kunna tillämpas analogt när det är fråga om förhållandet omyndig — vårdnadshavare (jfr regeringsrättcns avgörande RÄ 83 2: 19).

Som framgår av 1 45 kan målsägandebiträde förordnas först sedan förun- dersökning har inletts. Redan dessförinnan kan emellertid en målsägande komma att bli utsatt för förhör vid vilket han eller hon kan ha behov av ett biträde. Lagrådet återkommer till den frågan i kommentaren till 23 kap. 10 & rättegångsbalken.

Det förhållandet att ett målsägandebiträde i'princip har samma ställning som ett rättegångsbiträdc enligt rättegångsbalken medför bl.a. att biträdet kan överklaga domstolens avgörande endast efter fullmakt från målsägan- den. Ett överklagande från målsägandens eller målsägandebiträdets sida kan behöva göras. om målet innefattar både ansvars- och skadeståndsfrå- gor och målsäganden vill gä vidare. Förs målet i sin helhet vidare till högre rätt. är målsägandebiträdet behörigt att bistå målsäganden även där. Om emellertid åklagaren avstår från att föra målet vidare i ansvarsdelen och överklagande bara sker såvitt gäller frågan om skadestånd. upphör måls- ägandebiträdets behörighet. Den som har varit biträde kan emellertid fortsätta att ta till vara målsägandens intressen i egenskap av ombud eller eventuellt som biträde enligt rättshjälpslagen.

Som har framhållits i remissprotokollet torde rätten lika lite som när det gäller offentliga försvarare behöva fatta något formellt beslut om entledi- gande av målsägandebiträde i samband med att handläggningen av målet avslutas genom dom. Ett entledigandebeslut torde inte heller behövas. om åklagaren lägger ned åtalet i dess helhet och målet till följd därav avskrivs.

Lagrådet har i det föregående påpekat att ett målsägandebiträde inte längre blir behörigt att bistå målsäganden i frågor som gäller skadestånd. om talan i den delen avskiljs från brottmålet. Att så är fallet torde inte behöva anges uttryckligen i beslutet om avskiljande.

För egen del har jag inget att erinra mot vad lagrådet sålunda anfört. Lagtexten har utformats i enlighet med lagrådets förslag.

5.5

Paragrafen behandlar målsägandebiträdets rätt till ersättning och motsva- rar 7 & i det till lagrådet remitterade förslaget. Paragrafen har utformats i allt väsentligt i enlighet med lagrådets förslag. I fråga om rätten till ersätt- ning hänvisas i paragrafen till reglerna om ersättning till biträde enligt 22 & rättshjälpslagen (1972z429). Skälen för detta anges i den allmänna motive- ringen (avsnitt 3.8).

Hänvisningen till reglerna om rättshjälpsbiträde innebär bl.a. att rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande. domstolsverket kan faststäl- la taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättning. '

När det gäller frågan vilka arbetsuppgifter som skall vara ersättningsgilla hänvisas i huvudsak till vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.8). Med hänsyn till syftet med målsägandebiträde ligger det i sakens natur att man intar en förhållandevis generös attityd när det gäller ersättning för kurativa åtgärder men att samtidigt en bedömning måste ske

• Sida 42
•  Original

av om sådana åtgärder varit befogade med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

En särskild fråga är hur man från ersättningssynpunkt skall se på den situationen att biträdesförordnandet avser bara ett av flera brott som behandlas vid en huvudförhandling. Det torde av praktiska skäl i många fall vara ogörligt att skilja ut biträdets mer allmänna arbete med stöd åt målsäganden och låta ersättning utgå endast för den del av målet som själva förordnandet avser. Däremot bör man i princip inte låta ersättning utgå för arbete som klart avser endast en del av målet som inte omfattas av förordnandet. Många gånger torde det emellertid vara svårt att utforma en rättegång så att målsägandebiträdet kan utnyttja den tid som blir över medan en sådan del av målet behandlas. I sådana fall bör ersättningen avse även sådan nödvändig spilltid.

6 .f

När målsägandebiträdet för målsägandens talan om enskilt'anspråk i brott- målet kommer biträdet att ha samma uppgifter som ett rättshjälpsbiträde. Praktiska hänsyn kräver att målsäganden i dessa fall skall kunna få ersätt- ning för bevisning och utredning i skadeståndsdelen i samma utsträckning som om han beviljats allmän rättshjälp i målet. En regel om detta har tagits upp i förevarande paragraf. som motsvarar 8 & första stycket i lagrådsre— missens lagförslag. Bestämmelsen har brutits ut till en särskild paragraf efter förslag av lagrådet .

7.6

I förevarande paragraf. som i allt väsentligt utformats i enlighet med lagrådets förslag. har samlats bestämmelser om behörighet att fatta beslut i frågor som rör målsägandebiträde. Paragrafen motsvarar delvis 4 & första stycket och 8 å andra stycket i lagrådsremissens lagförslag.

I paragrafens första mening anges att det är rätten som fattar beslut i frågor som anges i lagen. Vilken domstol som är behörig att förordna måls-- ägandebiträde följer av allmänna regler (jfr 19 kap. 1 och 12 åå RB och avsnitt 3.7 i den allmänna motiveringen).

I de fall som anges i 6 &, dvs. när det blir aktuellt med bevisning och utredning med anledning av talan om enskilt anspråk. har målsägan- debiträdet i andra meningen i paragrafen givits behörighet att själv fatta beslut i samma utsträckning som enligt 245 rättshjälpslagen föreslagits gälla för biträde vid allmän rättshjälp fr.o.m. den 1 juli 1988 (jfr prop.. 1987/88:73).

Som framgår av 3 5 omfattar biträdesförordnandet i de fall där åklagaren för skadeståndstalan för målsägandens räkning inte skadeståndsdelen. Reglerna i andra meningen i förevarande paragraf är därför inte tillämpliga i den situationen.

• Sida 43
•  Original

85

Paragrafen. som i sak helt motsvarar 95 i lagrådsremissens lagförslag, behandlar skyldigheten för den tilltalade och andra att återbetala statens kostnader för målsägandebiträdet. Reglerna har utformats med motsvaran- dc bestämmelse om rättshjälp åt misstänkt i brottmål som förebild (jfr 38 % rättshjälpslagen).

När utredningen leder till åtal och fällande dom kan den tilltalade för- pliktas att ersätta kostnaderna för målsägandebiträdet i samma utsträck- ning som enligt 31 kap. ] & RB gäller beträffande kostnader som enligt rättens beslut utgått av allmänna medel.

En förutsättning för att återbetalningsskyldighet skall kunna åläggas den tilltalade för kostnaderna för målsägandebiträdet skall i princip vara att han döms för det brott som föranlett att biträdet förordnats. Döms den tilltalade med tillämpning av t.ex. en mildare straffbestämmelse än den som var aktuell när biträdet förordnades. kan det — somjag strax återkom- mer till — bli aktuellt att ålägga honom att betala biträdeskostnaderna t. ex. om rubriceringsfrågan saknat betydelse för frågan om förordnande av biträde.

När det gäller kostnader för bevisning och utredning i skadeståndsdelen innebär hänvisningen till RB:s regler i förevarande paragrafatt den tilltala- de kan bli ersättningsskyldig i den utsträckning som anges i 31 kap. 11 & RB.

Målsägandens kostnadsansvar i fråga om målsägandebiträdet följer. som framgått av den allmänna motiveringen, reglerna i 31 kap. 3 och 4 ååå RB. Att målsägandebiträdet i vissa fall kan bli skyldig att ersätta kostnader som han vållat framgår av 31 kap. 5 %.

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf anfört följande..

Hänvisningen till rättegångsbalken innebär att bl. a. reglerna i 31 kap. l så blir tillämpliga. Fälls den tilltalade till ansvar. skall han alltså i princip ersätta statsverket kostnaderna för målsägandebiträde. En gräns för åter- betalningsskyldigheten sätts dock bl. a. genom hänvisningen till maximibe- loppet för rättshjälpsavgift i 31 kap. l 5 första stycket sista meningen. Återbetalningsskyldigheten kan vidare jämkas eller efterges med stöd av tredje stycket i samma paragraf. Detta stycke bör kunna tillämpas. om den tilltalade visserligen fälls till ansvar i målet men frikänns från det brott som närmast har föranlett förordnandet av målsägandebiträde eller om brottet hänförs under en mildare staffbestämmelse än som var aktuell när biträdet förordnades.

Jag har ingen erinran mot vad lagrådet anfört i denna del.

6.2. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

De flesta bestämmelserna om målsägandebiträde har förts in i den särskil- da lagen om sådant biträde. Några regler som främst hänför sig till rättens eller undersökningsledarens handläggning har emellertid i stället förts in i

• Sida 44
•  Original

sitt sammanhang i RB. Jag är medveten om att man i ett par fall kan diskutera om reglerna i stället hade bort införas i den särskilda lagen.

Det kan här nämnas att det i lagrådsremissen föreslogs ett tillägg till 31 kap. 1 & RB som angav att även kostnader för ett målsägandebiträde ingår bland de rättegångskostnader som den tilltalade kan förpliktas att ersätta om han döms i målet. Som lagrådet påpekat framgår detta dock redan av den hänvisning till 31 kap. RB som har gjorts i 8 & i lagen om målsägan- debiträde (9 & enligt lagrådsremissens förslag). I enlighet med vad lagrådet förordat föreslås därför nu ingen ändring av reglerna i 31 kap. 1 ä' RB.

20 kap. 15 .*5

Denna bestämmelse. som tillkom vid ändringarna rörande sexualbrotten år 1984 och före den 1 januari 1988 betecknades 20 kap. 15 a &. innehåller regler om s. k. stödperson åt målsäganden. Även om det kan förutsättas att behov av stödperson ofta inte kommer att finnas i de fall där målsägan- debiträde förordnas bör regeln kvarstå, främst med tanke på de målsägan- de som har behov av stöd. men som inte kan få målsägandebiträde. I vissa fall kan det säkerligen också vara välmotiverat att den som har ett måls- ägandebiträde också stöds av någon ytterligare person vid förhandlingen.

För tydlighetens skull bör begreppet stödperson sättas ut i lagen och det bör vidare anges att en stödperson som är känd för rätten om möjligt skall få besked om tidpunkten för rättegången.

I paragrafen har vidare skett en särskild hänvisning till bestämmelserna om målsägandebiträde. Vidare har här införts skyldighet för rätten att kalla målsägandebiträdet. på samma sätt som en försvarare, till huvudförhand- ling eller annat sammanträde i rätten när målsäganden eller hans ställföre- trädare skall höras. _ I

23 kap. 5 5

Liksom det åligger förundersökningsledarcn att anmäla när det finns skäl att förordna offentlig försvarare. bör det åligga honom att se till att måls- ägandens begäran om målsägandebiträde vidarebefordras till domstolen. Han skall vidare underrätta domstolen om det av annan anledning finns skäl att förordna ett sådant biträde.

I detta "sammanhang bör- sägas att det självfallet också bör åligga under- sökningsledaren att göra anmälan till rätten om det finns anledning att entlediga ett målsägandebiträde. t.ex. därför att utredningen inte längre aVser ett sådant brott som berättigar till biträde. Någon uttrycklig lagregel i sistnämnda hänseende torde inte behövas.

2_?k11/). 10 och II $#

Målsägandebiträdets rätt att vara närvarande vid förhör med målsäganden och att ställa frågor till denne föresläs'lagfäst genom tillägg i dessa paragra- fer. '

Lagrådet har i anslutning till 23 kap. 10 ”& RB gjort följande påpekande.

Rrop. l987/88:1()7

• Sida 45
•  Original

Enligt lagrådsremissen skall paragrafen förses med ett nytt tredje stycke. som ger målsägandebiträden rätt att närvara vid förhör med målsäganden. Lagrådet har ingen erinran mot detta förslag. Som lagrådet tidigare har berört kan emellertid en målsägande komma att förhöras redan innan det finns möjlighet att utse målsägandebiträde. Ett beslut om biträde kan vidare komma att dröja. även om det i och för sig finns förutsättningar för ett förordnande. Också i sådana situationer kan målsäganden ha behov av biträdeshjälp. Ett villkor för att en person som inte formellt har förordnats till målsägandebiträde skall få närvara är att det kan ske utan men för utredningen (se andra stycket i förevarande paragraf och 7 & tredje stycket förundersökningskungörelsen). Det får anses önskvärt att dessa bestäm- melser ges en generös tillämpning. Det framgår också av remissprotokollet att, om målsäganden har biträtts av en person som senare förordnas till målsägandebiträde. denne kan få ersättning även för arbete som har utförts före förordnandet.

För egen del harjag inget att erinra mot vad lagrådet anfört i denna del.

49 kap. 7 9"

Ändringen i denna paragraf innebär att tingsrättens beslut om att förordna ett målsägandebiträde, liksom ett beslut om att förordna offentlig försvara- re eller bevilja rättshjälp åt misstänkt i brottmål. inte kan överklagas. Möjligheterna att föra särskild talan mot rättens beslut i övrigt angående målsägandebiträde framgår av 49 kap. 4 .5 första. stycket 4, 5 och 7.

7. Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställerjag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om målsägandebiträde samt

2. lag om ändring i rättegångsbalken.

8. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragandcn har lagt fram.

• Sida 46
•  Original