RH 1996:129
En ensamstående 37-årig kvinna med ett minderårigt barn och en inkomst om drygt 11 000 kr i månaden hade skulder om drygt 300 000 kr. Skuldsanering beviljades inte eftersom det kvalificerade insolvensrekvisitet för skuldsanering inte ansågs föreligga.
Sedan C.H. ansökt om skuldsanering beslutade Kronofogdemyndigheten i Stockholms län att skuldsanering skulle inledas. Myndigheten upprättade ett förslag om skuldsanering som innebar att C.H. skulle betala 0 kr av de skulder som omfattades av saneringen.
Förslaget godtogs emellertid inte av samtliga borgenärer och kronofogdemyndigheten överlämnade därför ärendet till tingsrätten för vidare handläggning.
Stockholms tingsrätt (1995-10-05, chefsrådmannen Håkan Julius) biföll C.H:s ansökan med den ändringen av kronofogdemyndighetens förslag att C.H. skulle betala 10 procent av de skulder som omfattades av skuldsaneringen.
Tingsrätten anförde:
Enligt 4 § första stycket skuldsaneringslagen krävs som en första förutsättning för skuldsanering att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid.
Tingsrätten finner uppenbart att C.H. inte kan betala sina skulder allteftersom de förfaller och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Hon är alltså på obestånd. Vad gäller frågan om C.H. inom överskådlig tid kan antas ha förmåga att betala skulderna, kan det konstateras att hon med hänsyn till under tidigare år uppburen lön, utbildning och erfarenhet i arbetslivet har anledning att för framtiden räkna med en högre inkomst än den nuvarande, vilken inklusive arbetslöshetsunderstöd uppgår till 11 256 kr per månad. Även om det -- främst med hänsyn till att C.H. endast är 37 år gammal -- är förenat med svårigheter att göra tillförlitliga antaganden om hennes framtida löneförhållanden, ger en någorlunda säker prognos ändå vid handen att de inkomster som hon kommer att kunna förvärva aldrig blir av den storleksordningen att hon kommer att kunna betala sina skulder på i dag 300 003 kr jämte de räntor som är förenade med dessa. Tingsrätten finner alltså att C.H. är så skuldsatt att hon inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid.
Enligt 4 § första stycket 2 skuldsaneringslagen förutsätts vidare att en skuldsanering är skälig med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Vid skälighetsbedömningen skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för att fullgöra sina förpliktelser och på egen hand nå en uppgörelse med borgenärerna samt på vilket sätt gäldenären medverkat vid handläggningen av ärendet om skuldsanering.
Ursprunget till C.H:s skuldsättning är uppenbarligen förvärvet av en bostadsrätt år 1988, de svårigheter som därefter förelåg att betala de med det upptagna förvärvslånet på 720 000 kr förenade räntorna samt den förlust som sedermera blev följden av försäljningen av bostadsrätten och de ytterligare krediter som då togs upp. Det kan visserligen påstås att det knappast varit ekonomiskt försvarligt av C.H. att med sina relativt begränsade inkomster ta upp det stora lånet för att förvärva en bostadsrätt. Kritik kan också riktas mot henne för att hon tagit upp andra lån som hon säkerligen skulle få svårt att betala tillbaka. Enligt tingsrättens mening är den anförda kritiken, som främst avser bristande ekonomisk insikt hos C.H., inte av sådan karaktär att den bör utesluta henne från att nu erhålla skuldsanering. Inte heller i övrigt bör omständigheterna vid skuldernas tillkomst föranleda avslag på hennes ansökan om skuldsanering.
Det kan vidare inte läggas C.H. till last att hon inte ansträngt sig att nå en egen uppgörelse med borgenärerna; ej heller att hon inte medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering. Vad gäller frågan om hon genom att inte deklarera drickspengar från anställningen som servitris och de övriga förhållanden som bl.a. Skattemyndigheten lagt henne till last, finner tingsrätten inte att omständigheterna är tillräckligt utredda eller graverande för att utesluta henne från en skuldsanering.
Sammantaget finner tingsrätten att de förutsättningar som gäller för att skuldsanering skall beviljas är uppfyllda. Tingsrätten övergår därför till att pröva skuldsaneringens närmare innehåll.
Kronofogdemyndigheten har med ledning av Riksskatteverkets rekommendationer för bestämmande av förbehållsbelopp vid införsel i lön under 1995 (RSV Ex 1994:3) beräknat det belopp som bör förbehållas C.H. till 7 590 kr per månad. Härutöver har 370 kr förbehållits henne för oförutsedda utgifter. Även med de justeringar av dessa belopp som följer av de smärre förändringar hon redovisat i tingsrätten, saknas anledning att frångå kronofogdemyndighetens bedömning att hon -- allt beräknat med vägledning av Riksskatteverkets angivna rekommendationer -- saknar utrymme att betala något på sina skulder. Mot bakgrund av den förvärvsförmåga som C.H. enligt det tidigare anförda trots allt besitter och att hon knappast kan anses tillhöra den kategori av gäldenärer som helt saknar betalningsförmåga, och för vilka det både är rimligt och önskvärt med en total befrielse från sina skulder (jfr prop. 1993/94:123 s. 109), anser tingsrätten dock att hon bör kunna betala en viss, om än mindre del, av sina skulder. Denna del bör skäligen kunna bestämmas till 30 000 kr att betalas på en femårsperiod. Andelen utgör 10 % av den totala skulden och motsvarar ett betalningsutrymme på 500 kr per månad. Med hänsyn till önskvärdheten av att undvika alltför små avbetalningsbelopp bör betalningarna emellertid verkställas med 1 500 kr per kvartal.
Riksskatteverket och C.H. överklagade tingsrättens beslut.
Riksskatteverket yrkade att hovrätten inte skulle medge C.H. skuldsanering.
C.H. yrkade upphävande av tingsrättens beslut såvitt avsåg åläggandet för henne att avbetala viss del av hennes skuld.
Svea hovrätt (1996-06-12, hovrättslagmannen Ann-Christine Zachrisson och hovrättsrådet Bo Wiegert) upphävde tingsrättens beslut och lämnade C.H:s ansökan om skuldsanering utan bifall.
Hovrätten anförde:
Enligt 4 § första stycket 1 skuldsaneringslagen krävs för skuldsanering att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid. Av förarbetena till lagen framgår att prognosen skall sträcka sig långt fram i tiden och att det i princip inte skall gå att se att insolvensen någonsin kommer att upphöra. Detta innebär att skuldsanering inte kan beviljas bl.a. då det inte är möjligt, eller i vart fall förenat med större svårigheter, att göra en någorlunda säker prognos (se prop. 1993/94:123 s. 92).
Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. C.H. är 37 år och ensamstående med ett barn som är 4 år. Hennes skulder uppgår till drygt 300 000 kr. Hon har för närvarande en deltidstjänst som florist och erhåller även ersättning från arbetslöshetskassa, vilket ger henne en total månadsinkomst på drygt 11 000 kr. C.H. arbetade tidigare som servitris under flera år och hade då betydligt högre inkomster än i dag. Hon har gått på hushållsskola och är även utbildad florist.
Den sammanlagda skuldbördan i C.H:s fall är inte påtagligt hög och avviker inte nämnvärt från den nedre gräns som i allmänhet ansetts böra gälla för att skuldsanering överhuvudtaget skall kunna komma i fråga. Därtill kommer att det, som tingsrätten också framhållit, med beaktande av C.H:s ålder, utbildning, yrkeserfarenhet och tidigare uppburna inkomster finns anledning räkna med att C.H. kan skaffa sig betydligt högre inkomster än dem hon för närvarande uppbär. Vid en samlad bedömning anser hovrätten i likhet med Riksskatteverket att omständigheterna är sådana att det i C.H:s fall är förenat med betydande svårigheter att göra en tillräckligt säker prognos beträffande hennes förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid.
Då det grundläggande kvalificerade insolvensrekvisitet följaktligen inte är uppfyllt i detta fall, kan skuldsanering inte beviljas.
Referenten, hovrättsrådet Lennart Grobgeld, var skiljaktig och fastställde tingsrättens beslut.