RH 1996:140

B.S. och C.J. är sammanboende och har två barn. Båda uppbär arbetslöshetsersättning, B.S. med 5 900 kr och C.J. med 5 400 kr, allt netto per månad. Deras hyra uppgår till 5 792 kr per månad, och de erhåller bostadsbidrag med 1 248 kr. B.S. har studieskulder om totalt 92 517 kr, varav 6 794 kr är förfallna till betalning, samt en skuld till Sparbanken Finans AB om 6 118 kr. C.J. har studieskulder om 146 631 kr, varav 1 622 kr är förfallna, samt en skuld till ICA Kort AB om 2 811 kr. De är även solidariskt betalningsansvariga för skulder till SE-Banken Kort, 23 484 kr, och Sparbanken Sverige AB, 57 936 kr.

B.S. och C.J. ansökte om skuldsanering. Kronofogdemyndigheten beslöt att inleda skuldsanering den 12 juli 1995 och upprättade ett förslag, som för envar av B.S. och C.J. innebar att deras icke förfallna studieskulder skulle omfattas av skuldsaneringarna samt att de inte skulle betala några belopp till sina borgenärer. Förslaget godtogs inte av borgenärerna, och ärendet överlämnades till tingsrätten.

Centrala Studiestödsnämnden anförde vid tingsrätten att det saknades skäl att låta skuldsaneringen omfatta även icke förfallna studieskulder och att det finns särskilda regler om anstånd med betalning och avskrivning av statliga studielån.

Sparbanken Sverige AB motsatte sig skuldsanering för det fall denna inte skulle omfatta även de icke förfallna studieskulderna.

Landskrona tingsrätt (1996-03-28, rådmannen Stellan Fors) avslog B.S:s och C.J:s ansökningar om skuldsanering och anförde:

Enligt 6 § första stycket skuldsaneringslagen skall en skuldsanering omfatta alla fordringar på pengar som har uppkommit före viss dag, dock med vissa undantag. Enligt andra stycket i nämnda lagrum får bestämmas att fordran som inte är förfallen till betalning inte skall omfattas av skuldsaneringen. Frågan om statliga studielån behandlades särskilt i förarbetena till skuldsaneringslagen, se prop. 1993/94:123 s. 119 ff. Där sägs bl.a. följande. I de allra flesta fall bör den del av studielånet som förfaller till betalning i framtiden undantas från en skuldsanering. I mycket sällsynta undantagsfall kan det dock mot bakgrund av skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte finnas skäl att låta även den del av studielånet som förfaller i framtiden omfattas av en skuldsanering. Det konstateras emellertid också att många gäldenärer har skulder avseende studielån och att dessa skulder ofta utgör en väsentlig del av dessa gäldenärers skuldbörda.

Av B.S:s totala skuldbörda på cirka 180 000 kr utgör cirka 85 000 kr studieskuld som inte förfallit till betalning. C.J:s totala skuldbörda på cirka 230 000 kr utgörs av sådan studieskuld till ett belopp av 145 000 kr. Med hänsyn till vad som anförts ovan kan den omständigheten att studieskulderna utgör en väsentlig del av skulderna inte anses tillräcklig för att låta en skuldsanering omfatta studieskulderna. Det har inte heller framkommit någon annan omständighet som talar för att frångå huvudregeln avseende statliga studielån. De delar av studieskulderna som inte förfallit till betalning skall således inte tas med vid beräkningen av nettoskuldbördan. Härutöver noterar tingsrätten att familjens övriga skulder uppgår till sammanlagt cirka 99 000 kr, eftersom B.S. och C.J. svarar solidariskt för en del av skulderna.

På grund av vad sålunda anförts om skuldernas storlek kan varken B.S. eller C.J. anses insolventa på det sätt som krävs enligt 4 § skuldsaneringslagen. Deras ansökningar om skuldsanering skall därför lämnas utan bifall.

B.S. och C.J. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle bifalla deras ansökningar om skuldsanering. Centrala Studiestödsnämnden och Sparbanken Finans AB bestred ändring. Sparbanken Sverige AB bestred ändring för det fall ej förfallna delar av studieskulderna inte omfattades av skuldsaneringen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-11-26, hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Bengt Rosqvist och tf. hovrättsassessorn Ulrika Geijer, referent) lämnade överklagandet utan bifall och anförde:

För att skuldsanering skall kunna beviljas krävs att sökanden är kvalificerat insolvent samt att det med hänsyn till hans personliga och ekonomiska förhållanden är skäligt att besluta om skuldsanering. Kvalificerad insolvens föreligger, om sökanden är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid. Den skuldsättning som skall bedömas är nettoskuldbördan.

Av utredningen i målet framgår att B.S:s totala skuldbörda är cirka 180 000 kr, varav 92 517 kr avser studieskulder. Av studieskulden var 6 794 kr förfallna till betalning i januari 1996. C.J:s totala skuldbörda är cirka 230 000 kr, varav 146 631 kr avser studieskulder. Endast 1 622 kr av studieskulden var förfallna till betalning i januari 1996. B.S. och C.J. är solidariskt betalningsansvariga för skulder om cirka 80 000 kr.

B.S. är arbetslös sedan 1992, och C.J. har aldrig haft någon fast anställning utan endast vikariat och anställningar på grund av arbetsmarknadsåtgärder. De har för närvarande inkomst endast från arbetslöshetskassa, och det verkar inte troligt att någon av dem i rådande arbetsmarknadsläge kan erhålla anställning inom överskådlig tid. Kravet på kvalificerad insolvens får därmed anses uppfyllt för dem båda. Frågan blir då om det är skäligt att skuldsanering beviljas.

För att kunna göra skälighetsbedömningen måste man först ta ställning till om B.S:s och C.J:s ännu inte förfallna studieskulder kan komma att omfattas av en eventuell skuldsanering.

Enligt 6 § första stycket skuldsaneringslagen (1994:334) omfattar en skuldsanering alla fordringar på pengar mot gäldenären, vilka har uppkommit före den dag beslut meddelades att inleda skuldsanering. I andra stycket samma lagrum anges bl.a. att det får bestämmas att en fordran, som avses i första stycket och inte är förfallen till betalning, inte skall omfattas av skuldsaneringen.

Vad som skall gälla för statliga studielån har behandlats i förarbetena till skuldsaneringslagen. Där uttalas bl.a. följande. Förfallna delar av en studieskuld bör alltid omfattas av en skuldsanering, medan det i varje enskilt fall måste prövas i vilken utsträckning icke förfallna studieskulder skall göra det. Den del av skulden som förfaller i framtiden bör i princip omfattas av en skuldsanering, men det bör i det enskilda fallet kunna bestämmas att denna del inte omfattas av skuldsaneringen. Man bör i de allra flesta fall utnyttja möjligheten att undanta den del av studielånet som förfaller i framtiden från att omfattas av en skuldsanering. Endast i mycket sällsynta undantagsfall kan det mot bakgrund av skuldsaneringsinstitutets rehabiliterande syfte finnas skäl att låta även denna del av studielånet omfattas av skuldsaneringen (prop. 1993/94:123 avsnitt 4.6.3., s. 119 ff).

Av det sagda framgår att 6 § andra stycket skall användas i undantagsfall. Varken lagtexten eller uttalanden i förarbetena ger någon ledning för bedömningen när sådana undantagsfall skall anses föreligga. Än så länge saknas också praxis på området.

Största delen av B.S:s och C.J:s totala studieskulder avser lån upptagna efter 1988. Dessa skall återbetalas genom att ett årsbelopp erläggs varje kalenderår. Årsbeloppet är fyra procent av den sammanräknade inkomsten av tjänst, näringsverksamhet och kapital enligt senaste taxeringen (8 kap.1 och 4 §§studiestödslagen [1973:349]). I lagen finns även regler för nedsättning av årsbeloppet i vissa fall och om avskrivning.

B.S. och C.J. är 38 respektive 36 år gamla. De har två barn i åldrarna 9 och 14 år. Både B.S. och C.J. har upptagit studielån för att läsa in grundskole- och gymnasiekompetens. Dessa studier har inte lett till något arbete. Med hänsyn till deras låga inkomster kommer de att förpliktas betala förhållandevis små årsbelopp på sina studielån. Vidare bör beaktas de regler som gäller för nedsättning och avskrivning av sådana lån. Med hänsyn till det anförda, till B.S:s och C.J:s förhållandevis låga ålder och till att deras försörjningsbörda för barnen kommer att upphöra inom en inte allt för avlägsen framtid, bör en skuldsanering inte omfatta de ej förfallna studieskulderna.

Övriga skulder uppgår för B.S:s del till 94 332 kr och för C.J:s del till 85 853 kr. För merparten av dessa skulder är de solidariskt betalningsansvariga. De skulder som skulle omfattas av en skuldsanering får därmed anses vara så begränsade att det inte framstår som skäligt att bifalla ansökningarna.

Målnummer Ö 553/96