RH 1996:160
En person fäste ett tiokronorsmynt vid ett snöre och stoppade myntet i en parkeringsautomat, varvid han erhöll en parkeringsbiljett. Han drog därefter ut myntet. Gärningen har bedömts som bedrägligt beteende.
Åklagaren yrkade ansvar å Z.E. för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning.
Z.E. har den 11 mars 1996 på Markvardsgatan i Stockholm olovligen påverkat den automatiska processen till en av gatukontorets parkeringsautomater genom att stoppa i en tiokrona fästad vid ett snöre som han sedan dragit ut igen. Förfarandet har inneburit vinning för Z.E. genom att han erhållit en parkeringsbiljett värd tio kronor och skada för gatukontoret.
Z.E. erkände gärningen.
Stockholms tingsrätt (1996-06-11, tingsfiskalen Anders Kylhammar samt nämndemännen Ulla Bergman, Jan Bodell och Hella Parbro) dömde Z.E. för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § 1 st. brottsbalken till 30 dagsböter å 40 kr. I domskälen antecknades följande rörande brottets rubricering. Gärningen, som utgör ett bedrägeribrott, skall med hänsyn till skadans ringa omfattning rubriceras som bedrägligt beteende.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bedöma gärningen som bedrägeri.
Z.E. bestred ändring.
Svea hovrätt (1996-12-27, hovrättslagmannen Erik Tersmeden, hovrättsrådet Per Anders Broqvist och tf. hovrättsassessorn Kajsa Bergkvist, referent) fastställde tingsrättens domslut och anförde i domskälen följande.
I enlighet med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågan, skall Z.E. dömas för den åtalade gärningen.
Åklagaren har gjort gällande att Z.E:s förfarande -- att med ett mynt fästat på ett snöre få ut en parkeringsbiljett utan att betala -- är så förslaget att gärningen bör bedömas som bedrägeri.
Avgörande för bedömningen av om brottet skall bedömas som bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § första stycket brottsbalken är om det med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter är att anse som ringa.
Vad först angår skadans omfattning är det uppenbart att, med beaktande enbart därav, gärningen är att bedöma som ringa brott. Vid prövningen skall emellertid även övriga omständigheter beaktas. Visserligen måste den gärning Z.E. har begått ha föregåtts av viss planering, men förfarandet kan ändå inte enligt hovrättens mening anses vara så förslaget att det på grund därav bör bedömas som ett icke ringa brott och därmed bestraffas som bedrägeri.
Hovrätten finner sålunda, i likhet med tingsrätten, att brottet skall rubriceras som bedrägligt beteende. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.