RH 1996:19
Synnerliga skäl har ansetts föreligga att bestämma påföljden till fängelse för en 17-årig yngling som gjort sig skyldig till mened.
Åklagaren yrkade ansvar å S.S., född den 8 november 1977, för mened enligt följande: S.S. har under laga ed den 26 april 1995 och den 5 juli 1995 i Falun, i samband med ett rånåtal mot T.M. (Falu tr. mål B 186/95), lämnat oriktiga uppgifter och förtigit sanningen gällande iakttagelser han gjort av T.M. och två andra personer, vilka blev rånade av T.M., på kvällen den 10 mars 1995 vid Soltorgsskolan i Borlänge. De uppgifter S.S. lämnat under laga ed har haft den innebörden att han inte gjort några iakttagelser vid Soltorgsskolan vid den aktuella tidpunkten som skulle kunna sättas i samband med ett rån utfört av T.M., trots att han rätteligen blev vittne till händelsen.
Falu tingsrätt (1995-10-05, rådmannen Rune Johansson samt nämndemännen Lars Apelqvist, Rune Fredriksson och Maia Persson) dömde S.S. - som erkände den åtalade gärningen - för mened till fängelse två månader. I påföljdsdelen anförde tingsrätten följande.
S.S. har lämnat osanna uppgifter om sina iakttagelser av en kamrat i samband med att denne begick ett rån. Brottet har ett högt straffvärde.
S.S. var endast sjutton år då brottet begicks. Han har den 28 oktober 1993 dömts för stöld och skadegörelse. För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Av i målet verkställd personutredning framgår att S.S. lever under socialt ordnade förhållanden. På grund härav och vad som i övrigt framkommit om hans person och personliga förhållanden kan skyddstillsyn, förenad med ett fängelsestraff, inte komma ifråga. Brottets art och höga straffvärde gör att synnerliga skäl får anses föreligga att döma S.S. till fängelse. Tingsrätten bestämmer, med beaktande av S.S:s ungdom i strafflindrande riktning, påföljden till fängelse i två månader.
S.S. överklagade domen med yrkande att hovrätten skulle bestämma påföljden till i första hand skyddstillsyn och i andra hand villkorlig dom. Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-11-30, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsrådet Karl Bergkvist, referent, t.f. hovrättsassessorn Gunilla Lundholm samt nämndemännen Conny Almen och Svante Erhardsson) ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse en månad. I påföljdsdelen anförde hovrätten följande.
Menedsbrottet är till sin art sådant att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse. Den mened som S.S. har gjort sig skyldig till är av allvarlig beskaffenhet och omständigheterna kring brottet är inte förmildrande.
Som hovrätten ser på saken står valet av påföljd för S.S. mellan fängelse och skyddstillsyn. Av i målet avgivet yttrande från socialtjänsten framgår att förutsättningar för vård inom socialtjänsten inte föreligger och en villkorlig dom kommer inte ifråga för det brott som det här gäller.
S.S. hade emellertid inte fyllt 18 år när han begick brottet. Han omfattas därmed av bestämmelsen i 30 kap. 5 § första stycket brottsbalken enligt vilken rätten får döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl för det. Högsta domstolen har i ett flertal avgöranden meddelade efter 1988 års påföljdsreform betonat att när det gäller ungdomar under 18 år, fängelse bör komma ifråga bara i sällsynta undantagsfall.
Menedsbrottet är riktat mot rättssamhället och utgör ett allvarligt hot mot den dömande verksamheten. Det har framkommit att S.S. bara i måttlig mån förstått detta och att man rätt allmänt bland hans kamrater tar lätt på eden och den sanningsplikt som följer av eden. Ett sådant förhållningssätt måste stävjas. Respekten för rättsordningen kräver att reaktionen på S.S:s menedsbrott blir tydlig och kännbar. Sammantaget finner hovrätten att det föreligger synnerliga skäl att döma S.S. till fängelse. Med hänsyn till S.S:s ålder bör det av tingsrätten bestämda fängelsestraffet kortas. Vid straffmätningen beaktar hovrätten att S.S. var nästan 18 år när han begick menedsbrottet, jfr rättsfallet NJA 1993 s. 456.